4 Ombord

 

Gunn vred sig i sömnen och vaknade av att repet stramade runt handlovarna. Var är jag, tänkte hon och kom i nästa tanke på frågans svar. Hon var ombord på en snäcka och hade varit så i flera dagar, ända sedan överfallet. Ögat var igenmurat och det bultade fortfarande i huvudet. Man hade bundit hennes händer och fäst repet runt framstammen, efter att tre gånger ha fiskat upp henne ur vattnet. Rätt åt dem att de fick släppa vad de hade för händer, tänkte hon, och låta tre getter ge sig av för att få tag på mig. Rädslan hon hade känt i början hade släppt; nu kände hon mer sorg. Samt ilska. När, eller om, hon kom loss igen var det första hon tänkte göra att ge sig på alla som kom i närheten. Hon skulle hellre dö än att ge sig.

Om hon bara hade insett vad som var på färde den där ödesdigra morgonen. Ginna, mor och hon var i visthuset; först hade de inte förstått vad det var för larm och när de väl gjorde det gick det inte att ta sig till hallen för att hämta vapen. Far och några av gårdskarlarna hade hunnit det men kunde inte stå emot övermakten. Inom kort såg hon hur han föll med en yxa i huvudet och ett spjut genom kroppen. Gårdskarlarna föll en efter en och snart var gårdens folk döda eller fångna.

Från höstmarknaden i Ed visste hon att människor som hade infångats på resor kunde säljas vidare eller njutas av dem de tillföll. När det gällde bröderna var det tur att de var hemifrån när Hersby härjades. Annars vore även de dräpta.

Ginna var bunden på samma sätt som Gunn, dock inte runt framstammen utan vid masten. De övriga kvinnorna fanns ombord på det andra skeppet; Gunn visste inte hur de for även om hon då och då skymtade någon av dem. Hon kände en viss förtröstan i att systern var lika snarrådig som hon själv; denna hade vett att försvara sig om det behövdes. Det var ju därför de var bundna; om inte skulle de ha ställt till med oreda ombord.

 

Gunn och Ginna var goda simmare och hade varit så ända sedan de var små. Varma sommardagar brukade syskonen roa sig med att ”föra i kvav”, vattenbrottning tills en gav upp. Man måste dock alltid kunna föra den besegrade i land igen; att dränka sin motståndare var inte lämpligt.

Båda hade fått övning i idrott, såväl av far Oniding som av storebror Olof. Visserligen var det inte helt vanligt att flickor deltog i kämpalekar på samma villkor som pojkar. På Hersby rådde dock den uppfattningen att var och en måste kunna värja sig. Man kunde aldrig veta vem som ville en illa; vilken skillnad gjorde det då om man var man eller kvinna?

Gunn och Ginna hade också fått öva Gisle och Geir. Trots sin belägenhet drog Gunn sig till minnes muntra dagar med lek och övning. Det var hon som hade lärt Geir att behärska pil och båge. De hade länge övat teknik att sikta och andas men det som hade fått honom att bli riktigt duktig var när hon ingöt rätt sinnelag i honom: förmågan att bli ett med båge, pil och mål, samt att i alla lägen behålla lugnet, att inte känna brådska, att andas och att se pilens bana redan innan den lämnar strängen. Det var sådant som skilde en fullärd skytt från en god.

Hon mindes middagen när det lossnade för brodern; denne sköt pil efter pil och alla träffade rätt så länge som han behöll sitt lugn. Efter den dagen skulle han alltid träffa och i takt med att han växte skulle han skjuta hårdare och därför också längre. Hon var själv likadan och hon var stolt över att ha överfört sin kunskap till sin bror. Den kunskapen var värdefull, såväl i jakt som i strid.

Hon log när hon tänkte på lekarna de brukade roa sig med. Livtag var brottningskamp där man höll om varandras överkropp med båda armarna och försökte få den andre ur balans. Den som först stötte i marken med någon annan kroppsdel än fötterna förlorade. En stark person kunde i och för sig bryta framåt och på så sätt få den andra att falla baklänges, men viktigare än styrka var skicklighet. Gunns och Ginnas olika varianter på benkrokar var beundrade av många. De behärskade hälkrokar och knäknyck i alla möjliga och omöjliga riktningar, både inifrån och utifrån. Bröderna, inklusive Olof, brukade inte hålla emot länge förrän de dråsade i backen. Den ende som de inte rådde på var far, men så var han också mer erfaren än de flesta.

 

Vinden drog mot nord och blev kall; visserligen sken solen men den värmde illa. Båten höll god fart. Gunn makade sig, så gott hon kunde, i lä. Männen ombord talade ett ovant mål, men hon förstod ändå det mesta av vad som sades. Det var uppenbart att de var daner och att de gjorde sin färd för att skaffa gods. Från sin plats vid framstammen kunde hon skymta båtens styrman. Hon hade snappat upp hans namn, Nykr. Den andre båten styrdes av en man vars namn hon uppfattade var Harald.

Ibland kände hon Nykrs blick i nacken. Han iakttog henne utan att visa det; så fort hon såg på honom såg han bort. Det hade hänt flera gånger och det gav henne onda aningar. Hans avsikter kan aldrig vara goda, tänkte hon. Han, eller någon i hans besättning, dräpte mor och far; därtill förde de bort Ginna och mig. De andra karlarna betedde sig dock som karlar gör mest, med anspelningar på vad man kunde ha fagra möer till. Men de höll fingrarna i styr; att njuta byte innan det var skiftat vore lika illa som stöld. För sådant fanns stränga straff.

Men det var något mer, männen verkade nästan frukta Nykr. Ibland såg de åt hans håll som för att förvissa sig om att han inte såg dem. I smyg visade en och annan till och med tecken på vänlighet mot flickorna. Det hände att någon stack till dem fläsk, fisk eller till och med ost. De slukade bitarna nästan hela eftersom de hade varit ständigt hungriga ombord. Deras kost bestod annars mest av gröt, svagt sod samt en och annan torr brödkant.

Där står han och suktar, den slemme torsken, tänkte Gunn när hon ännu en gång fångade Nykrs flyende flukt. Låtsas styra sin båt, men vad han egentligen håller på med är att lista ut hur han skall få mig för sig själv.

 

Långt bortom styrbord skymtade kusten. Nykr svepte med blicken över havet; han tydde väder och vind samt vågor och strömmar. Sedan lät han blicken vandra över skeppet och över sitt lag, med fångst från svitjod. Själv var han mest intresserad av den fagra kvinnan i fören. Hon lämnade honom ingen ro, han måste få henne. Snart! Först då skulle han få framgång på färden. Allt annat struntade han i, det var henne han ville ha.

Män har man att kämpa mot, tänkte han, eller med. Dräper man gammalt folk slipper de dö i sotsäng. Tillfångatagna möer har man för eget nöje, eller att sälja för silver. Nykr brukade roa sig med någon eller några varje år. Förra året hade han härjat hos liverna; från dem hade han fått med sig en skön kvinna. I början hade hon gråtit mest hela tiden men småningom hade hon funnit sig i sitt öde. Dagen innan han gav sig iväg på vårens färd hade hon fött en son.

Han hade låtit henne behålla barnet mest av praktiska skäl; vem visste vad en förbittrad kvinna kunde hitta på när husfar färdades fjärran.

Kommentera gärna inlägget: