5 Strandhugg

Nykr hade under eftermiddagen hållit mot väst och nu visade sig ett pärlband av öar på styrbords sida. Först liknade de mest streck vid synranden men allteftersom man närmade sig framträdde berghällar och klippor. De yttersta skären var låga och syntes knappt över vattnet; längre in i skärgården växte buskar och tall på öarna. Man tog ner seglen och rodde till dess Nykr och Harald gjorde tecken att vila på årorna. De verkade känna såväl vattnen som öarna och Gunn slöt sig till att de hade varit här förut. Sista sträckan stod solen rakt föröver; klipporna såg svarta ut i motljuset. Man rodde försiktigt in i en skyddad vik och förtöjde båtarna samt band ihop dem vid varandra. En kort stund senare stod tält på varje båt; eldar brann på stranden; kött kokade i kittlar.

En natt i land var alltid välkommen för sjöfarare.

Stämningen var god, männen var muntra. Mat och öl fanns i överflöd och flickorna fick också smaka. Man hade härjat flera gårdar längs kusten och fångsten verkade vara riklig. Karlarna samtalade om sin gamle kung, Halfdan, som gammal och trött inte längre iddes kalla till utrodd. Tids nog finge dennes söner Aesir och Bausi ta över, menade man, men innan dess fick man nöja sig med egna färder.

Ibland förtalde någon en historia; framför allt Harald tycktes känna många öden. Från sin plats vid framstammen hörde Gunn att han hade färdats vida omkring och deltagit i många strider. När han talade lyssnade alla; även Gunn fängslades av hans röst, fastän hon varken förstod eller hörde allt. Det är märkligt, tänkte hon, hur vissa människor är begåvade med en fängslande stämma. Andra tröttnar man på genast, även om det de säger är klokt. Hon anade att Nykr tillhörde den senare sorten; det var kanske därför han valde att tiga. Eller så tog han in mer än han lämnade ut.

Framemot skymningen hade några somnat medan andra spelade spel. Nykr och Harald vandrade av och an på strandängen och samtalade. Efter ett slag såg Gunn hur Nykr bjöd Harald ombord på sin båt; de satte sig i tältet. Deras röster ljöd över däck medan mörkret sänkte sig; ibland skrattade de, ibland tycktes de oense. Efter ett långt tag kom båda ut igen. De ställde sig vid relingen och lättade på trycket.

-       Det var skönt, utbrast Harald.

Nykr skulle till att svara när han vinglade till; snart återfick han balansen men strålen for både hit och dit. Han måtte ha druckit mycket öl, tänkte Gunn. Haralds stråle är stadigare.

Ögonblicket efter tystnade Nykr, vände sig om och fixerade Gunn så pass länge att deras blickar möttes. Sedan tog han i relingen med ena handen och riktade strålen tillbaka i vattnet. När han var klar gick han fram till henne. Harald gick tillbaka till tältet.

–     Ön är inte stor, sa Nykr, och du klarar inte att simma till nästa. Du är ensam; vi är två tolfter män. Om jag löser dina band ska du inte göra något som du får skäl att ångra.

Gunn tänkte hårt; om jag trotsar Nykr förblir jag bunden och saknar varje möjlighet att bli fri. Jag kan förvisso försvinna i mörkret, men inte lämna ön; det är för långt och dessutom lätt att simma vilse i mörkret. Och att gömma sig tills det blir ljust och sedan simma, går inte heller; då är min flykt redan känd och månget öga spanar över vattnet. Och vad skulle de ta sig till med Ginna? Och hon utan mig? Att låtsas vara medgörlig är en utväg, men var den slutar vet ingen.

–     Jag inser att det du säger är sant, sa hon. Jag har sak emot dig, och när jag får tillfälle ska jag utkräva hämnd. Men som läget är kan jag inte annat än att göra som du säger.

–     Gott, sa han lossade repet. Din syster, är hon lika klok som du?

–     Fråga henne själv, sa Gunn.

Slaget kom utan varning, hårt som av ett träskaft. Hon föll huvudstupa ner på däck; stjärnor syntes både i huvudet och på himlen.

–     Tag dig i akt, sa han utan att höja rösten. Säg din syster att bära sig bättre åt än du; då kan aftonen bli munter.

Hon reste sig med svårighet; det var länge sedan hon stod upp och slaget hade gjort henne vimmelkantig. Hon vinglade fram till Ginna, de talade en stund och bekräftade sedan med en nick mot Nykr.

Inne i tältet brann några talgljus. Ginna tänkte att de luktade illa jämfört med de oljelampor som man mest använde hemma; men brinnande olja i skål vore vanskligt ombord. På en bänk stod en kagge med öl; Nykr och Harald drack ur samma horn.

–     Fyll på och bär fram, befallde Nykr.

Ginna tog hornet, fyllde det till brädden och gav till Nykr.

–     Honom först, sa Nykr.

Ginna gav hornet till Harald som tog emot.

–     Nu Harald, sa Nykr, vill jag ha en av dessa kvinnor. Hon där tilltalar mig och jag har väntat länge nog. Vill du ha den andra föreslår jag att vi låter dem vara till gagn redan innan vi skiftar bytet.

–     Nog skulle jag gärna vilja att hon grenslade mig, sa Harald, men inte här och nu. Begär inte byte förrän det är skiftat. Betänk att männen är lika svultna som vi; att fresta dem vore oklokt. Flickorna räcker inte till alla, inte ens om vi hämtar dem som är på min båt. När vi är åter, och fångsten är fördelad, skall jag gärna njuta av det som blir mitt.

–     Försiktigt du talar; försiktig har du alltid varit. Jag vill inte träta, ty du har rätt i sak. God hövding delar både undfägnad och umbäranden med sina män. Men nu är det så att jag har varit utan för länge; ingen bland de mina lär säga något om du inte förtäljer dem.

–     Du gör som du vill, sa Harald. Det är din båt, men jag svarar inte för följderna.

–     Då får du väl se på när jag roar mig, sa Nykr. Sitt du och drick med dig själv, så skall hon här och jag ta oss ett nappatag.

Han reste sig upp och Ginna såg hjälplöst på sin syster. Kunde hon hindra det som höll på att hända?

–     Stå upp, sa Nykr till Gunn.

Hon ställde sig upp och han famnade henne, samt hon honom. Ginna såg ömsom på systern, ömsom på Nykr. Samt på Harald, som satt bredvid. Hon kände förtvivlan, det var som en mardröm. Skulle hon behöva bevittna en våldtäkt på sin egen syster? Rind, du alla våldfördas beskyddarinna, tänkte hon, låt honom inte få sin vilja fram. Hon slöt ögonen och bad häftigt utan att märka vad som hände några steg framför henne. Först när det kom ett brak såg hon upp. Där låg Nykr på däck med Gunn över sig. Hennes knä satt fastkilat i Nykrs skrev och han vred sig i plågor.

Gunn var snabbt på fötter igen; hon ställde sig att betrakta Nykr, lika förvånad som de andra i tältet. Visserligen var hon i Nykrs våld, hon måste spela med, men hon hade reagerat omedvetet när det gick för långt. Benkroken kom av sig själv och ovanpå den en skrevbragd, därtill riktad mot mannens ömtåliga delar. Hade det varit lek hade det varit nid, men detta var inte lek. Nu stod hon där och visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. Att försöka dräpa honom skulle hämna sig, att inte göra något vore att ge honom en chans att fullfölja sitt uppsåt, kanske med mer våld än han ursprungligen hade menat. Hon vände sig villrådigt om och såg på Ginna och Harald som minst lika förvånade betraktade henne. Några av de andra karlarna syntes i tältöppningen; bullret hade gjort dem nyfikna.

Dödläget avbröts av ett utdraget stön och därefter några osammanhängande svordomar. Nykr reste sig med möda och Gunn vände sig mot honom, liksom för att ta ett nytt nappatag, ovisst dock av vilket slag. Nykr vacklade framåt och famnade Gunn på nytt, och hon honom. Den här gången var han förberedd och bröt framåt med kraft för att få över henne på rygg. Väl på rygg, tänkte han, kan hon inte hindra mig från att ta vad jag vill ha. Vad han inte hade räknat med var att Gunn gav efter; hon utnyttjade kraften i hans rörelse och snart hade han återigen landat på rygg. Olikt i lek, där man alltid släppte taget när en föll, höll båda fast. Gunn lät dessutom ena knäet landa i Nykrs mellangärde. Återigen vred han sig i plågor; återigen var Gunn snabbt på fötter.

–     Det tycks som om Nykr fick sig ett nappatag han inte hade räknat med, utbrast Harald.

Ginna såg ett flin breda ut sig under hans skägg.

–     Du ler, grymtade Nykr när han till sist hade återfått talförmågan. Men vänta bara, jag skall nog få henne dit jag vill, på det ena eller andra sättet. Han reste sig upp och rusade emot Gunn.

Röster hördes i tältöppningen; karlarna trängdes för att se bättre. Vem var denna kvinna? Och var det bara kroppskrafter i omlopp här? I varje fall var det ett spektakel som länge skulle omtalas.

Gunn tog ett steg åt sidan när han kom, fällde ut ena foten och hjälpte till med händerna. Innan någon hade sett vad som hände hade hon fällt honom på nytt. Nu låg han störtad på mage in under en toft. Männen ropade, några klappade händer och Harald sammanfattade:

–     Lär av detta: för mycket av åtrå och öl förrycker sinnet på män. Föga heder har du av detta Nykr, men desto mer denna kvinna från svitjod. Ta hand om er styrman, sa han till männen, och lägg honom att sova ruset av sig. Själv tar jag med mig flickorna till min båt. Här blir bara bråk om de stannar.

Systrarna följde Harald till hans båt och fick sovplats i skeppstältet. Nykr togs om hand av sina män. Om det var ölet eller kampen som hade satt honom ur spel var inte gott att veta, men vilket det än var hade han gjort orätt.

Många muttrade missnöjt.

Gunn låg länge vaken, skärrad och oförmögen att somna. Ute i natten hängde en övermogen måne bland trädtopparna; dess skuggor gled stilla över tältduk och däck. När hon slutligen somnade hade månen gått ned; stjärnorna rådde inte på mörkret.

Gunn drömde om att hon och Gisle var ute på skidor och jagade. Vintersolen sken och nysnön låg kvar på träden. De följde spår av hare men det var något som inte stämde. Harspåren såg inte ut som de brukade, men hon kunde inte komma på vad. Jo, förresten, harspåren var ju vargspår. Harspåren var färska vargspår, vargen var nära. Hon försökte varna Gisle, men orden kom inte ur strupen, hon fick inte fram ett ljud, och Gisle fortsatte, utan att veta, utan att ana. Hon försökte hinna ikapp honom men skidorna hade blivit bakhala. Hur hon än kämpade stod hon kvar på stället; två tag framåt och två tillbaka. Och fortfarande fick hon inte fram ett ljud, det var som hon inte kunde andas. Och där var vargen, hans käft full med tänder och han… Hon slog upp ögonen; någon höll för hennes mun och höll kallt stål mot halsen. Det var fortfarande natt men hon anade ett svagt gryningsljus i öster.

–     Gör du ljud blir du korpmat, hörde hon en röst väsa i sitt öra.

Hon anade Nykrs närvaro; han drog henne upp på fötter och föste henne ut ur tältet. Sedan smög de över däck, till Nykrs båt och i land. De gick över stranden och in i skogsbrynet; stigen förde mot det inre av ön. Nu är det alltså dags, tänkte Gunn, nu ämnar han förtära sin fångst. Och kanske inte bara det; efter igår kväll vill han nog också förgöra mig.

Nykr andades tungt. Nu äntligen är hon min; jag skall henne i besittning. Hon är vacker men hård; vi får se vad hon förmår när vi är färdiga. Han kände sig märkligt upphetsad. Nappataget igår hade tagit en oväntad vändning men det hade bara ökat hans lust. Det värkte i skrevet, ovisst om det berodde på skrevsparken igår eller upphetsningen nu. Eller både ock.

Gunn undgick inte att märka hans simmiga blick. Gårdagskvällen hade satt sina spår även om han nu föreföll stadig. Ölet har säkert givit honom huvudvärk, tänkte hon, liksom kampen huvudbry. Utan nämnvärt hopp drog hon emellanåt foten mot stigens barr. Vem vet, jag vann i alla fall heder och välvilja. Nykr är niding mot såväl mig som sitt manskap. Någon kanske finns ombord som vill hjälpa mig; lämnar jag spår finns det i alla fall hopp.

Nykr förde henne över en åsrygg. Snart bar det utför igen och inom kort hade de kommit till en strandäng längst in i en vik på andra sidan ön. Nordan hade mojnat men inte helt; kyliga vindar blåste rakt in i viken. Morgonsolens strålar kommer snart att värma, tänkte Gunn innan Nykr tvingade ner henne i gräset och drog upp hennes kjortel. Inom kort hade han fått ner sina byxor och lagt sig själv ovanpå, fortfarande med kniven i hand. Gunn bet ihop och väntade på det värsta. I samma ögonblick fick hon syn på en sten, stor som en knytnäve och formad av havet. Den låg just utom räckhåll.

–     Ja, jag skall göra dig till viljes, stönade hon. Låt mig bara flytta mig lite, det är hårt under min rygg.

Han såg tomt på henne; ena mungipan ryckte.

–     Det är inte för din skull som vi är här, sa han. Lagd mö ligger.

–     Men vore det inte bättre för dig om du märker att jag också har det bra?

–     Hade du inte varit vrång igår hade jag gjort dig till viljes. Som saken nu ligger till får du ligga still.

–     Snälla, sa hon med röst som skälvde.

–     Nog med ord, sa Nykr och trängde sig på.

Ginna vaknade i gryningen; nästan omedelbart märkte hon att Gunn var borta. Hon reste sig och smög över däck för att om möjligt finna sin syster och hennes vedersakare. Oväntat snavade hon över en fot; mannen i andra änden av foten blinkade och satte sig upp.

-       Vad står på, frågade han yrvaket.

Hon kände igen honom som en av dem som givit henne av sin mat. Han såg äldre ut än de andra, men det kunde bero hans många ärr och märken. Det gick att se spår av strid i hans ansikte, men tydligen hade valkyriorna låtit Valhall vänta ännu en tid. Ginna tvekade och visste inte vad hon skulle säga; hon sa som det var.

–     Gunn är borta; och jag tror Nykr med.

–     Förbannade självsvåldige kåtbock, muttrade mannen, harklade sig och spottade. Jag går med.

–     Vart har han fört henne?

–     Dit där vi inte hör henne. Det har hänt förr, och det räcker nu.

Hon märkte hans ord, men nu var inte tid för grubbel. De gick iland och följde stigen; den föreföll lämplig för sådana som ville smita undan. Andra stigar ledde utefter stranden men på dessa måste man gå långt för att försvinna.

-       Vad heter du, frågade Gunn.

-       Vigr, svarade mannen.

De gick vidare under tystnad. Snart såg de Gunns märken och efter en stund nådde de strandängen där Nykr låg med Gunn inunder sig. Hon hade givit upp; de hörde gråt, kvidanden och förbannelser om vartannat. Nykr var i full färd med att ta för sig.

Ginna greps av förtvivlan. Vad kunde hon göra? Det låg gott om sten på stranden. Innan Vigr hade hunnit hindra henne plockade hon åt sig en av stenarna, sprang fram till Nykr och smällde den i hans huvud. Ett ögonblick förlorade han sansen samtidigt som hon fick syn på kniven och ryckte åt sig den. Vad ska jag göra, tänkte hon. Det enda hon kunde komma på var att skära av honom knäsenorna. På så sätt skulle han vara oskadliggjord, men vilka skulle följderna för hennes del bli? Hon placerade knivens egg över Nykrs knäveck; det fanns ingen annan utväg.

–     Låt bli, sa Vigr. Ge mig kniven. Jag tar hand om honom. Gå tillbaka till båtarna och skicka hit några män, nu behövs vittnen.

Gunn låg kvar på marken och skakade av gråt. Ginna böjde sig ned och höll om henne. En stund dröjde de; sedan hjälpte hon henne upp på fötter. Sakta började de gå.