7 Hemvändare i Ed

Det var ett drygt arbete att bärga skörden när man hade båda gårdarna att ta hand om. Arbetsdagarna blev långa; alla fick hjälpa till så gott de förmådde från gryning till skymning. Gisle lät tankarna vandra där han gick på fältet: ömsom ruvade han på hämnd, ömsom sörjde han sina saknade fränder samt flera av gårdsfolket. Att hämnas krävde dock förberedelser: dels måste han veta vilka nidingarna var, dels måste han och fränderna vapenövas. Nu var det bara Fridbjörn och i viss mån Smid–Ebbe som kunde lära ut stridskonst men de var upptagna med skördearbetet. När, eller om, Olof och Gangulf kom tillbaka kunde han hoppas på övning. Vid det laget skulle skörden vara bärgad och förhoppningsvis skulle båda vara intresserade av att lära sina syskon stridskonst. Gangulf var i och för sig lite kärv, ja till och med lynnig, men Gisle hade sett honom hantera vapen och beundrade hans skicklighet. Det sades om honom att han hade en bärsärks sinnelag.

Möjligen visste storebröderna också något som skulle kunna föra dem till deras föräldrars banemän. Nyheter färdas fort över havet, tänkte Gisle.

Nu fick Tunas unga nöja sig med att öva mot varandra de stunder de inte arbetade. Om kvällarna brukade de gå ner till stranden och brottas, både fasta och lösa tag, på land och i vattnet. Ibland slutade vattenbrottningen med att man förde i kvav; särskilt Gisle tyckte det var roligt att utsätta Geir för detta. Denne protesterade men hade å andra sidan inget val; han tänkte att det var nyttig övning och fann sig i den hårda hanteringen. Någon gång blev man osams; särskilt Radulf och Rörik kunde bli arga på varandra, men i regel lugnade de ner sig när andra grep in. Att bli arg var egentligen ett tecken på svaghet, något att skämmas för. I kamp måste man hålla sig lugn och samlad, det visste alla; den som förlorade tålamodet blev ofta den som också förlorade kampen.

Frida var gärna med i lekarna och någon gång också Fröjdis, även om båda helst ägnade sig åt annat. Frida brukade hålla till i smedjan och hjälpa sin far eller Smid–Ebbe. Var det något som behövde repareras brukade männen ropa på henne; hon kom gärna och bidrog med kloka råd samtidigt som hon lärde sig. Fröjdis var mer intresserad av allt som grodde, vare sig det rörde sig om växt, djur eller människa. Hon hade god hand med makterna; man kallade på Holmdis eller henne när någon blev sjuk. Båda flickorna kände runornas hemligheter, liksom deras mor.

 

Mot slutet av skördemånaden fick de bud att den första hemvändaren hade landat vid Ed. År efter år var detta alltid en lika välkommen nyhet. Det innebar att man kunde byta till sig varor och träffa människor. Inte minst ville man höra historier och tradera tidender.

     Tänk om det är Olof och Gangulf!

Geirs förväntan gick inte att ta miste på.

     Det kan vara vem som helst, sa Gisle. Fridbjörn, får vi gå dit?

     Holmdis och jag ämnar oss också dit, samt Smid-Ebbe. I morgon bitti går vi. Vem vet vilka det är som har kommit.

     Vi tar med ekorrskinnen, föreslog Rörik, och byter.

Bröderna hade ägnat lediga stunder förra vintern åt att snara ekorrar. En och annan mård hade de också tagit.

 

Vandringen dagen efter gick fort. Morgonen lovade vackert väder men ännu dröjde kylan i luften. Daggen glimmade som silver i gräset och trädens lövverk lyste i höstens färger, men än skulle det dröja innan löven föll. Ed låg halvvägs till Hersby och snart kunde de se solens blänk i viken, genom trädens bladverk. När de kom fram till Ed låg mycket riktigt några båtar uppdragna på strandängen. Bredvid låg högar med gods, både redskap och varor från främmande land. Tält var resta; här och var pyrde glöd. Runt omkring fanns såväl långväga som folk från trakten. Några var från det närbelägna Ed, en av de rikaste gårdarna i Soland, andra från den övriga bygden.

     Är det inte Finnvid från Skålhamra, bullrade Fridbjörn. Roligt att se dig hemma igen! Hur har resan gått?

     Åjovars, svarade Finnvid. Det var lätt att finna avsättning för våra varor; vi fick god vinning och för med oss värdefullt gods åter.

     Har ni nyheter om Styrbjörn och hans lag?

     Nej, av honom har vi intet hört. Vi höll samman med Alrik från Altuna, valländarna under Frode och Säming med sitt lag. Vi for söderut till vendernas land. Styrbjörn och några till från Roden var med till en början men drog sedan västerut. De sa de skulle till Frisland eller kanske till och med Frankland om vindarna var gynnsamma. Men det vet man ju hur det kan bli: ena året viner västan, andra året blåser det inte alls och tredje året sliter sunnan och nordan om vartannat.

     Jo, så är det. Men säg mig, vad för ni med er åter?

     Mest salt, siden, glas och bärnsten. Men hur har ni det här hemma?

     Som vanligt, men det har gått illa för Oniding och Helga. De blev dräpta av vikingar.

     Vad är det du säger? Helvete åt rånarna och hämnd åt fränderna! Är alla dräpta, eller kom någon undan?

     Gisle och Geir var ute och jagade; de är med oss. Gunn och Ginna saknas, liksom några av kvinnfolket.

     Jaha, det förstår man. Vet du vilka det var? Har här hänt mera elände?

     Inte som vi vet. Och ingen vet vilka de var, men de talade dansk tunga; vi tänkte att ni kanske har hört något.

Men det hade inte Finnvid. Däremot hade han mycket annat att förtälja; samtalet med hemvändarna varade hela förmiddagen. Innan kvällen hade man också bytt varor. Radulf och Rurik lyckades byta ekorrskinnen mot skatter från fjärran länder. Radulf bytte till sig en glaspärla och en målad ask med runor runt locket. Rörik hade svårt att bestämma sig om han ville ha ett sidenband eller ett bärnstensarmband. Båda kunde han ge bort men sidenbandet skulle också kunna pryda fållen på hans mantel. Om målet för hans ansträngningar var Gudrun i Rodsunda var han var övertygad om att vägen dit gick via gåvor och glansfull klädedräkt. Otaliga var hans knep att komma henne nära. Varje gång han såg henne sökte han vinna hennes kärlek.

Gisle och Geir hade inget att byta med och gick därför tomhänta hem. De brydde sig dock föga; marknaden var ändå ett välkommet avbrott i vardagen. Att träffa människor och höra historier ägde värde i sig självt.

 

Under de följande veckorna kom andra båtar till Ed. Nästan varje dag gick någon från Tuna dit för att spörja om tidender eller byta varor. Där återkom båtar från alla väderstreck.

En Torkel från Torsåker visade sig veta något om Styrbjörn och hans lag.

     Styrbjörn och vi följdes åt ända till Frisland. Det är en lång resa; vinden kom och gick. Vid midsommar hade vi farit förbi danernas land och låg väster om Jutland. Ett tag övervägde vi att gå in till Ribe men valde att fortsätta. Staden är liten och ganska osäker; vår styrka var inte stor. Så vi fortsatte och seglade i god vind söderut längs frisernas kust i två dygn innan vi kom fram till floden Rhens utlopp. Därefter följde två dagars ytterligare seglats och rodd uppströms innan vi såg Dorestad. Det är en märklig plats med mycken köpenskap. Jag har aldrig förut sett så många människor på samma gång. Landet är lågt och floden så bred att det tar en god stund att ro från strand till strand. Köpmännen har byggt bryggor ut i vattnet från sina hus. Fartyg med folk från alla länder är där och byter varor; där är båtar från Saxland, Frankland samt Britannien. En mångfald varor skiftas, inte minst saxiskt vin.

     Gjorde ni goda byten, frågade Holmdis.

     Åjovars, vi har med oss tillbaka vin, smide och lite silver. Många av köpmännen betalar med runda bildplattor av silver.

     Vad för slags smide har ni med?

     Klingor av olika slag: svärd, spjut och saxar. Och se här!

Han tog försiktigt fram ett skrin, öppnade locket och lyfte ut ett tygbylte ur vilket han virade ett glas.

-       Det finns annat smide än metall, sa han.

Holmdis öppnade munnen; det dröjde innan hon kom sig för att stänga den igen. Vad vackert det är, tänkte hon, skimrande som grön is, med dekorationer. Pärlor och småsmycken var det enda glas hon hade sett, inte en hel bägare. Men lika mycket som hon skulle vilja äga en, eller två, lika mycket insåg hon att det var en omöjlighet. Glas var för kungar och möjligtvis hersar, men inte för bönder, inte ens om de var odalborna.

     Det där kan du byta mot nästan vad som helst.

     Nja, en god svärdsklinga eller två är det pris jag begär. Det är inte mycket om man väl vill fägna sina gäster.

Holmdis fick något att tänka på. Kanske skulle hon våga sig på att ta upp frågan med Fridbjörn. Vem vet, tänkte hon, han kanske samtycker om han får fundera på saken. Särskilt nu när visthusen är välfyllda, också med Hersbys skörd. På hemvägen ska jag fundera ut ett sätt att övertyga honom.

Torsåkertorkel var nöjd med sommarens färd, därom var inte tu tal. Måtte bara Gangulf och de andra också ha lyckats, tänkte Holmdis. Hon visste bara alltför väl att en resa kunde sluta hur som helst: ära och skatter, eller svek och dråp. Högt sa hon:

     Och Styrbjörn?

     Vi höll ihop mest hela tiden. Han är en god styrman, stark, snarrådig och klok. Dessutom är han glad av sig.

     Vet du något om hans lag. Vår son Gangulf var med honom, och Fridbjörns brorson Olof.

     Jo, vi såg dem varje dag. De ägnade sig åt köpenskap liksom vi. Det märks att både Olof och Gangulf står Styrbjörn nära; han har stort förtroende för dem. Olof påminner om Styrbjörn medan Gangulf är lite kärvare. Det hindrade oss dock inte från att ha roligt ihop. Inte minst skrattade vi ofta åt flintskallarna.

     Flintskallarna?

     Ja, vi kallade dem så, de som har givit sig åt den kristne guden. De är helt menlösa och pratar om att förlåta sina fiender. Man känner lätt igen dem, med rakad hjässa och kalufs runt om. Vissa är franker och andra från Britannien, och alla försöker de omvända friserna. Dessa verkar dock inte vidare hågade.

     Tro det, det låter som om de mest är förvirrade. Förlåta sina fiender, varför det? Då blir man ju dräpt så fort man vänder ryggen till.

     Det har något att göra med att komma in i deras Valhall.

     Hmm, det verkar bakvänt. Men är det så mycket att orda om? Är den där nye guden något att ha lär han vara välkommen bland de andra.

     Friserna kan nog tänka sig det, men saken är den att de kristna bara får dyrka sin gud, och ingen annan. Därför vill de att alla som svär sig åt den nye guden överger alla sina gamla.

     Är de inte kloka? Inte kan man överlåta åt en enda gud att ta hand om allt. Det vet man ju själv hur det blir när man har för mycket att tänka på. Deras gud har nog huvudvärk mest hela tiden. Ja, skulle jag tvingas välja bleve valet enkelt.

     Fast de helgar sin gud på ett vackert vis; mycken rikedom samlar de i sina gudhus. Många låter sig omvända.

     Hur går det till?

     Man blir vattenöst och en av deras godar läser ramsor på latin. Till och med frisernas kung Radbod var nära att bli omvänd av en som heter Willibrord. Men Radbod vägrade när han fick reda på att hans förfäder inte skulle släppas in i de kristnas himmel. ”Jag tillbringar hellre nästa liv hos Hel med mina fäder, än i paradiset med fiender”, ska han ha sagt.

     Det verkar vara en klok karl.

     Jo, men till sist dog han och frankerna kom tillbaka. Deras härskare gav flintskallarna både borg och land. Sedan dess blir de bara fler.

Gisle, Geir och deras tvåmänningar lyssnade intresserat. Vilka egendomliga människor det verkade finnas i andra länder, inte alls som dem de var vana vid. Visserligen kände de till en del knäppgökar runt om i landet, men detta verkade vansinnigt; måtte de där flintskallarna inte komma hit, tänkte Geir.

Holmdis tänkte också att det var en märklig tid de levde i. Mest ville hon dock höra om Torkel hade mera att berätta om Gangulf och Olof.

Inte mycket. En dag var deras båt borta. De hade sport om Britannien men det var nog inte allvarligt menat. Det var också något om en kvinna, en dotter till en köpman. Styrbjörn var visst rätt glad i henne men Olof avrådde och Gangulf höll sig som vanligt mest tyst. Hur som helst, en dag var de borta. Vi väntade några dagar men när de inte återkom begav vi oss hemåt.

Kommentera gärna inlägget: