10 Gangulf och Olof

 

Dagen grydde och långsamt vaknade gårdens folk. Många var frågorna som pockade på svar. Vem var mannen som hade gästat dem igår? Var han av gudars ätt, eller människors? Och hur kunde man tyda hans sejd? Mödosamt kom man på fötter och långsamt ställdes ett morgonmål i ordning. Ingen var riktigt som vanligt: alla kände sig klumpiga och trögtänkta. Mer än en hade huvudvärk.

     Får jag hålla ringen, bad Radulf.

Fridbjörn sträckte fram den och Radulf synade den noga. Den hade formen av en orm som vred sig ett och ett halvt varv.

-       Den är tung, fastslog han.

     En märklig man, mycket märklig man, var allt som Fridbjörn fick fram.

     Tror du Gangulf lever?

     Jag vet inte. Nattfari sa att Styrbjörn blev kvar. I Frisland. Det är långt dit. Och att Olof nu för hans skepp. Vi vet inte mer än så.

     Gangulf då? Han hade flytt. Det varslar illa. Min bror är inte en sådan som flyr. Han kämpar hellre tills han dör.

     Det är sant. Men vi vet inte vad som har hänt. Han kanske inte fann någon annan råd. Du vet, de är inte många och är man i främmande land kan vad som helst hända. Vi får inte döma honom ohörd. Å ena sidan hoppas jag få se honom igen, å andra sidan hoppas jag att han inte blir kallad feg. Då är det bättre att vara död.

     Vet du vem Hreppir är?

     Nej, är det någon här som gör det?

Han såg runt bordet men alla skakade på huvudet.

-       Nå, tids nog kanske vi får reda på det. Och er bror Olof styr nu skeppet, sa han och vände sig mot Gisle och Geir. Det låter lovande, men vi väntar fortfarande på deras återkomst.

     Jag längtar, sa Geir. Det har gått lång tid sedan han var här. Jag saknar mor och far också. Vad tror du händer med Gunn och Ginna?

     Om jag förstår Nattfari rätt så väntar dem ett sällsamt öde. De skall föda kungasöner som blir faderlösa.

     Ja, och det är visst vi som ska döda deras fäder.

     I alla fall om det Nattfari sa stämmer.

 

Det var inte bara för att dagen var kort som det blev föga gjort. Ingen kom riktigt igång och man talade sinsemellan till långt fram på kvällen. Guldringen ansågs besitta krafter och hängdes på högsätesstolpen.

 

Tiden led men man blev inte klokare på Nattfaris sejd. Småningom återgick livet i sina vanliga banor. Man ville inte fastna i grubblerier och det fanns gagn att göra; snart skulle marken vara täckt av snö.

I denna tid, efter höst men innan vinter, bars ännu ett bud från Ed. Det var Ragnar, Styrbjörns bror, som kom till häst.

     Ragnar, välkommen! Vad för dig hit?

     Många är de gånger som du har sport mig om våra fränder.

     Ja?

     De kom tillbaka igår kväll, blåfrusna och eländiga. Alla utom Styrbjörn, lade han till med sorg i rösten. De säger att han blev kvar. Men innan mer blir sagt vill jag att du kommer och hälsar hemvändarna. Olof styrde hem; eftersom Oniding är borta är det du som bör höra hans historia.

Alla ställde frågor i mun på varandra men Ragnar viftade undan dem. Det var tydligt att han ville återvända till Ed och höra vad som hade hänt, skicka hem besättningen och ta hand om varorna innan snön kom.

Nu prövas Nattfaris sejd, tänkte Gisle.

 

Fridbjörn och Smid–Ebbe red med Ragnar, de andra väntade hemma i Tuna. Det blev en spänd väntan på tidender. Och fränder.

Återseendet i Ed var kärt; Fridbjörn dunkade både Gangulf och Olof i ryggen så att de hostade. Något hade de hämtat sig efter en natt under tak, men båda snörvlade och hostade även när de inte blev dunkade i ryggen.

Resten av besättningen var på väg hemåt. De var alla ganska slitna varför man hade kommit överens om att bara lossa den del av lasten som inte tålde fukt och kyla; resten fick vänta. Alla hörde hemma i Soland; några hade folk som mötte.

 

Just som Olof tog till orda for dörren upp; in kom Gisle och Geir.

     Vi vill träffa vår bror, flämtade Gisle.

De hade sprungit hela vägen, men det hindrade dem inte att kasta sig över Olof. Han hade fullt upp att värja sig mot bröderna, först när hostan höll på att kväva honom slutade de.

     Hur mår du egentligen, frågade Geir.

     Det går över, sa Olof.

Han höll armarna om brödernas axlar:

-       Det är bara vi nu, har jag hört.

     Ja, sa Gisle, det är bara vi nu. Mor och far är döda; Gunn och Ginna är rövade.

     Jag vet, sa Olof. Ragnar har berättat. Ni ska också berätta, men först ska Gangulf och jag förtälja vår historia; Ragnar och Fridbjörn har mycket för händer.

 

De slog sig ner runt härden och Olof började om. Allt stämde med det Torsåkertorkel hade sagt. När Olof nämnde Dorestad steg spänningen.

     Köpmannen Eadgils är från Britannien; han har en fager dotter, Klotilda. Vi var många som kastade lystna blickar efter henne men den hon lät komma sig nära var Styrbjörn. Att han var glad i henne tog ingen miste på. Det blev början på våra problem. Hon och hela hennes familj tror på de kristnas gud. Och nu vart Styrbjörn som förbytt. Styrbjörn, han som brukade skratta åt flintskallarna! Inte hade han visat intresse för den nya läran om det inte hade varit för Klotilda. Hon släpade med honom både till gudhuset för galder och till flintskallarna för samtal. Sedan var det som fördömt; han brydde sig bara om henne och det enda vi fick ur honom var förvirrat tal om den nya läran.

Ragnar såg bekymrat på Olof. Han kände till de kristna, men att hans bror hade blivit så förändrad oroade honom. Olof fortsatte:

     Det blev gräl och vi gav honom ett val: antingen sluta upp med dumheterna, eller bli kvar hos Eadgils med dotter. Lösningen var en förlikning: han svor på att sköta sig mot att flickan följde med. Fadern vägrade förstås och sista utvägen blev att ta med henne ändå. En natt steg hon ombord och vi lämnade Dorestad i smyg. Så fort det ljusnade rodde vi mot kusten och satte segel. Vi gjorde god fart, vinden var sydvästlig.

     Innan vi hade kommit långt började flickan gråta. Hon längtade hem och saken blev inte bättre av att hon var sjösjuk. Styrbjörn lät sig dock inte beveka utan tröstade henne så gott det gick; vi fortsatte färden hemåt. Men när det visade sig att en av karlarna hade tagit en av de kristnas gudabilder, deras gud fastnaglad på två korslagda bord, vände lyckan. Liksom vinden; vi kom ingen vart. Styrbjörn såg det som att den kristne guden var vred och flera i besättningen trodde likadant. Då var vi redan i Skagerrack men den enda vägen framåt bar åter till Dorestad, till gudhuset varifrån korset kom. Dit, menade Styrbjörn, måste vi återbörda det.

     Sju nätter senare var vi tillbaka vid Dorestad. Denna gång ankrade vi nedströms. Klotilda, Styrbjörn och Gangulf fick ta sig in i staden för att lämna tillbaka gudabilden. Klotilda var den som hittade, Styrbjörn ville inte släppa henne ur sikte och Gangulf fick följa med som vakt och till värn. Mig satte han att leda dem som var kvar vid båten.

Alla lyssnade spänt. Hittills hade Olof berättat men nu tog Gangulf vid. Hans röst var dämpad.

     Att lämna tillbaka korset gick bra. Det var mörkt i byn, alla sov. Att ta sig tillbaka gick sämre. Flickan började gråta. Nu ville hon inte alls följa med, utan styrde stegen hemåt fastän Styrbjörn förtvivlat försökte ändra hennes håg.

Gangulf såg nästan vädjande på de andra i sällskapet. Det märktes att det var svårt för honom att berätta.

     Jag sa åt Styrbjörn att ge upp flickan; ”kom med till båten”, sa jag. Men han tvekade. Han ville inte förlora henne.

Gangulf fortsatte:

     Utan att tänka på det hade vi hamnat utanför faderns hus; inom ett ögonblick svärmade alla hans män omkring oss med vapen i hand och flickan kastade sig i faderns armar. Jag dräpte två av männen och Styrbjörn tre, men när fler skyndade till visste vi ingen annan råd än att fly. Vi hade inte kommit många steg förrän pilar började smeka våra öron. Sedan hörde jag Styrbjörn skrika och hörde hur han föll. Jag stannade bara för att märka att en ny skur av pilar slog ner i marken runt om där vi var. Jag sprang till båten och fick med mig några män tillbaka, men nu var byn som ett getingbo. Det var larm överallt; att åter närma sig staden var inte att tänka på. Trots att Styrbjörn var kvar.

     Ännu en gång lade vi ut nattetid. Dagen efter låg vi nedströms och sporde alla handelsmän som kom förbi. De svarade alla olika. En del sa att det hade varit frankiska spejare som angrep staden, andra att det var nordiska rövare. Någon visste att två enögda bjässar hade slaktat flera av Eadgils män. Den ena hade blivit skjuten när han försökte välta kyrkan. Han hade rusat lång väg full med pilar men slutligen stupat. Han blev funnen frampå morgonen och var säkert redan hackad i bitar.

     Vi betalade några frisiska fiskare att utröna mer, eftersom vi själva inte kunde. Trots flera veckors ansträngningar fick vi inte reda på mer än vad vi visste redan första dagen. När manskapet började knota fann vi ingen annan råd än att välja ny styrman och fara hemåt en andra gång. Färden gick utan missöden, men den tog tid och var svår; vindarna var vrånga, kylan och vätan tärde.

 

Alla i salen satt tysta. Trots att alla utom en hade kommit helskinnade åter, var saknaden efter Styrbjörn svår. Vad värre var, man hade inte kunnat rädda hans kropp. Nu låg han som han föll, ogill i främmande land.

Ragnar satt sammanbiten med rynkade ögonbryn.

 

Varken Gisle eller Geir tordes nämna Nattfaris sejd, att någon som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn.

Kommentera gärna inlägget: