13 Vapenting

Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf och Olof gav sig av i gryningen. Vintertid behövde man två dagar för att nå Uppsala, i den mån man inte kunde lita på att isen bar både häst och ryttare. Men det kunde man inte; vintern hade kommit sent, liksom isläggningen. Annars kunde man ha färdats på en dag. Men nu var man hänvisad till de vanliga vägarna, på land och genom skog. Ragnar från Ed och karlarna i Bakarum och Skälby hade varit med från början men snart fick man sällskap med andra som skulle till Uppsala. Undan för undan anslöt flera; efter övernattning vid Vassundstuna red man med män från både Soland och Arland.

    

Uppsala gällde för både gudomlig och mänsklig makt, lika gammal och solid som det grå urberget. Där Olof red med den lågt stående solens strålar i ryggen, strålar som inte förmådde värma, kände han sig stolt och lite högtidlig. Där var de gamla gravhögarna, större än några andra. Där var offerlunden och offerkällan samt stora hus och hov. Men allra främst var där alla män. Eftersom detta var hans första vapenting hade han aldrig förut sett så många på en och samma gång. Där var folk från allt svitjod, alla med vapen och de flesta till häst. De var nog fler än tusen.

 

Under dagen blotade kung Erik både rätt och mycket, samt hans yngre bror Östen. Som brukligt hade offerdjur förts dit från när och fjärran. Även en man hade slaktats, en träl som hade ställt till osämja bland husfolket. Vi får väl se om gudarna låter sig nöja, tänkte Olof. Men så var det ofta, helst ville man inte offra dem man tyckte om utan tog hellre någon man ville bli av med. I tider av nöd var det annorlunda; då hände det att man tvingades offrade dem man älskade.

Erik talade också till krigarna, och han talade väl. Där soländarna stod hördes bara delar men Olof lyckades snappa upp att svitjods stridsgaltar skulle härja danernas kuster nästa sommar. Det hade varit mycken dansk plundring; nu var det dags att få ett slut på eländet samt kräva hämnd och bot. Erik hade fått löfte om bistånd från svitjods övriga kungar. Till sommaren räknade man med minst fyra tolfter snäckor, med en tolft män i varje. Lika många skulle stanna hemma under Östens ledning, för att vaka och värna land och folk. Det blir fem storhundraden män med på utrodden, tänkte Olof. Varje gång Erik sa något som väckte krigarnas gillande, slog de med svärdens bredsidor, eller yxornas, mot sköldarna samt skränade och ropade bifall om vartannat. Larmet var öronbedövande.

 

Till kvällen var det blotgille. Kung Erik hade låtit färdigställa några nya hallar. Att härbärgera uppemot tusen man var omöjligt, till och med på kungens hovgård, och många hade sökt tak över huvudet i traktens andra gårdar. De som kunde tog sig hem över natten. Om möjligt delade man hall med landsmän. Kung Erik hedrade så många han kunde med sin närvaro, men firade sist och slutligen gille i eget högsäte.

 

Morgon efter medförde vapenting. Lag för lag, ett för vart land, mönstrades av kungen och hans närmaste män. Varje man måste visa vapen, antingen bredyxa eller svärd, sköld samt spjut, eller pilbåge och två tolfter pilar. Felades något fick man böta, och det genast. Olof blev vittne till hur en viss Onäm från Bälinge saknade både vapen och silver. Hans hövding betalade boten med bister uppsyn; det var tydligt att han hade problem med den mannen.

Fridbjörn, Gangulf, Smid-Ebbe och Olof väntade på att bli mönstrade tillsammans med de andra Solandsmännen. Det var kallt; mer än en stampade med fötterna för att hålla värmen. Solen sken från sidan.

–     Ser du mannen där borta, frågade Fridbjörn.

–     Han i grå kappan?

Olof kisade mot solen för att se bättre.

–     Ja. Är det inte något bekant med honom?

–     Kanske, på håll syns han inte bra. En del känner man igen på hur de rör sig men den här mannen ser obekant ut.

–     Han går med kungen; vi ser bättre när de närmar sig.

Bägge betraktade Erik och dennes sällskap.

–     Undrar om det kan vara Nattfari.

–     Nattfari? Det förklarar varför du, och inte jag, känner igen honom. Förresten, skulle han inte dricka jul med kung Erik?

–     Jo, och han verkar ha dröjt sig kvar sedan dess. Undrar hur han har farit sedan han gästade Tuna.

–     Vi frågar när han nalkas. Han är hos valländarna nu, sedan är det vi.

Nattfari föreföll märklig; Olof kände hans väsen på långt håll.

 

Efter att Oniding blev dräpt rådde Fridbjörn och Ragnar över Soland. Ragnar ställde upp skeppslaget och rättade in männen; pilbågar till vänster och yxor samt svärd till höger

–     Bågar fram, brummade en av Eriks karlar, en kraftfull bjässe.

Alla höll upp sina bågar; Eriks män synade dem en och en.

–     Pilar fram, fortsatte han.

Alla höll fram sina två koger med pilar; även dessa nagelfors noga. På samma sätt mönstrades svärd, yxor, spjut, såväl lätta kastspjut som tyngre pålstavar, samt sköldar. Ingen av soländarna saknade vapen och slapp således böter. Några blev dock ålagda att bättre bryna svärdets egg. En och annan rostfläck upptäcktes också; i dessa fall var den skamliga upptäckten straff nog. Att inte hålla sitt vapen i skick hedrade föga.

–     God midvinter, hörde Olof bakom sig. Hans nackhår reste sig; rösten väckte vördnad redan innan han hade mött dess ägares blick.

–     God midvinter, fick han fram.

–     Du borde ha hämnd att fordra.

–     Ja, det har jag. Bara jag visste vem.

–     Gunn och Ginna vet.

–     Vet du?

–     Nog vet jag, och del i saken har jag också. Därför har Fridbjörn nu en guldring som gäld efter sin bror. Gunn och Ginna får i sinom tid bot efter sina föräldrar; till dig och dina bröder har jag dessa.

Ur manteln drog han fram sköld, spjut och svärd.

–     De synes inte märkvärdiga, fortsatte han, men betrakta dem noga.

–     Runor, sa Olof tankfullt efter en stunds granskning.

–     Runor runt spjut-udd, svärdsegg och sköldrand. Runor som skyddar, runor som förgör. Spjutet heter Bane; han träffar alltid sitt mål. Svärdet heter Bite; den som hugger med honom vinner varje svärdskamp. Skölden heter Grid; hon skyddar mot vådliga angrepp.

–     Dyrbara gåvor du ger. Men vad är din del i saken jag har mot mina föräldrars banemän?

–     Låt oss säga att jag gjorde dem hågade.

–     Har jag då också sak mot dig?

–     Det må vara på det viset, men försök inte hämnas på mig; du kan aldrig vinna. Nöj dig med den bot jag ger. Rätt använd kommer den att skänka dig och dina bröder glädje.

–     Men hur skall jag finna dem jag har sak emot? Hur skall jag finna Onidings och Helgas banemän?

–     Det behöver du inte. Gunn och Ginna tar hand om den saken.

–     Så sa Fridbjörn också. Hur råder du mig att göra?

–     Gör det du ska. Nornorna spinner; ditt öde är utstakat.

Sedan var han borta. Kungen och hans män hade också gått vidare, mönstrande andra män; Olofs egna fränder var på väg in i hallens värme. Själv stod han ensam kvar och var inte riktigt säker på vad han hade varit med om den senaste stunden. Var Nattfari verklig, eller hade hans egen håg farit iväg med honom i den vinterkyla och halvdager som rådde?

Han vände sig om för att följa de andra men hejdade sig. Där fanns vapen som han måste ta hand om: Bane, Bite och Grid. Dem hade han inte haft förut.

 

Om kvällen satt Erik i ena högsätet och Nattfari i det andra. Med dem i salen var Eriks närmaste män, något hundratal. Här kallades Nattfari Jolnir, vilket kom sig av att han vistades i Uppsala mellan jul och midvinter. Den grå kappan som han hade haft på sig hos Fridbjörn och Holmdis var borta; nu klädde han sig lika dyrbart som kung Erik själv.

–     Erik, vilken av dina män skattar du som den bäste skalden, frågade Jolnir.

Erik tänkte en stund.

–     Jag menar, vem här inne förstår ords innebörd bäst, även sådana som snärjer varandra?

–     Bror Östen har gott anseende för sina kväden och dikter. Han känner ords innebörd och vet sakers rätta namn.

Jolnir funderade.

–     Hur är du själv?

–     Nog vet jag ett och annat; inte många kväden får mig att grubbla.

–     Vem av oss tror du vet mest?

–     Inte tror jag mig vara utan utsikt i prövning mot dig. Låt oss mäta våra förmågor.

Männen närmast intresserade sig för samtalet; en kraftmätning var alltid spännande, även om man kämpade med verb och inte med våld.

–     Om vad vill du att vi ska tävla?

–     Vad föreslår du själv?

–     Kan du ord och inte jag, vinner du seger i sommar. Kan jag ord och inte du, vinner jag de fallna krigarna.

–     Låt gå. Vem börjar?

–     Du först.

–     Då spörjer jag dig: vilka är havdrottens döttrars namn?

–     Om du med havdrotten menar Aegir, som brygger havets skummande öl och har sin hall under Laesö, och med döttrarna menar dem han har med Ran, som härskar i fiskarnas rike och rånar dem som färdas däruppå, är dessa de nio vågorna. De nämns Himingläva, den som solen lyser igenom, Duva, den gungande, Blodughadda, den blodhåriga som syns vid slakt till havs, Häfring, den hävande, Unn som betyder bölja, Hrönn, den sugande, Bylgia, den svällande, Båra som bär och Kolga, den kalla. Men vet du vilken som är värst?

–     Vågor kommer nio och nio; den värsta är liksjön, den som kommer sist. Men vet du då nog att nämna Aegirs fader?

–     Mistblinde sänder dimma så tät att man inte ser handen framför sig.

–     Rätt talat. Din tur igen, sa Erik.

–     Av jätten Ymers kropp skapades världen av bröderna Oden, Vile och Ve. Vad användes till vad?

–     Ymers blod blev till hav och sjöar, av köttet gjordes jorden, hans ben blev berg, tänderna stenar. Av håret gjordes träden, av huvudsvålen himlavalvet och av hjärnan molnen som driver över himlen.

–     Rätt svarat, sa Jolnir, men frågan var inte svår; detta vet alla.

Han betraktade sin värd ur djupa ögonhålor, så djupa att Erik för ett ögonblick fick för sig att de bara var hål, utan ögon. Ändå tycktes denna man se allt. Han vet inte bara vad som tilldrar sig bland människor, han vet också sådant som rör gudar och döda. Han är inte mänsklig, tänkte Erik; jag vill lära mer om hans hemvist.

–     Hur många världar finns det, och vem bebor vilken?

–     I Asgård bor asar, i Vanaheim vaner. I Muspelheim råder svår hetta, i Nifelheim evig dimma och köld, där ligger också Hel, de dödas land. Mellan Nifelheim och Muspelheim ligger Midgård, människornas boning, Utgård finns också, jättarnas land, liksom Alvheim, alvernas rike och Nidavallen, dvärgarnas domäner. Nio världar tillhopa, alla förenade av asken Yggdrasil; säg mig dess namns innebörd.

–     Himmelsstöttan Ygg drasil, den förskräckliges häst. Ygg är ett av Odens många tillmälen, och drasil hans häst när han hängde där, offrad av sig själv åt sig själv. Nio nätter hängde han, djupt stungen av spjut, skarpt skådande mot marken efter runor. Med rop tog han upp dem, undfick deras hemligheter; sedan föll han ner.

–     Jag vet, sa Jolnir och såg tankfull ut. Och som du vet fick han lämna sitt ena öga som pant i Mimers brunn, för att vinna visdom och vett.

–     Vilka varelser bebor trädet, frågade Erik, eller vistas i dess närhet.

Jolnir verkade inte höra; han föreföll vara långt borta.

–     Vem bor i Yggdrasil, frågade Erik på nytt.

Jolnir vaknade upp.

–     Ormar bor där många, såväl stora som små. Vid trädets djupaste rot ligger draken Nidhögg; han gnager i nid på roten. I Yggdrasils topp sitter en jätte i örnhamn, Hräsvälg eller Likslukaren heter han, som framkallar vind och storm när han slår med vingarna. Upp och ned för stammen ränner ekorren Ratatosk, Rått-tand; den bär skymford mellan dem båda. Mellan Hräsvälgs ögon sitter en hök, Väderfalner, blekt av vinden. Mycket gnager och tär på trädet, inte endast Nidhögg. Röta råder inuti och hjortar betar av dess blad: Dain och Duneyr såväl som Duratror och Dvalin. Hjorten Eiktyrner och geten Holmdis står på Valhalls tak; de tuggar också trädets blad. Ur Holmdis spenar rinner gillesdryck; rakt ner i hallens skapkar rinner den; därur öses drycken när det är gille.

–     Vilka drycker får gudarna?

–     Spisöl, gammelöl, honungsmjöd och vin.

–     Väl du känner trädet och dem som det bebor; lika väl som om du där har vistats.

–     Måhända, svarade Jolnir dröjande. Men nu vill jag veta om du kan nämna den som rider Ymers blods häst?

–     Barnlek, svarade Erik. Ymers blod är havet, dess häst är skeppet och ryttaren sjöfararen.

–     Snärj mig med en svårare kenning om du kan, genmälde Jolnir.

–     Sköguls skyddsmånar samlas till möte; Yngves ättling frikostigt föder sårmåsen.

–     Den var inte svårare, skrattade Jolnir. Yngves ättling, det är du själv, Erik Uppsalakonung. Skögul, den högresta valkyrian, hämtar krigarna från valplatsen. Hennes skyddsmånar är sköldar, runda som månar. De samlas till möte på slagfältet. Sårmåsen är korpen som där får föda genom dina bragder.

–     Det är rätt, sa Erik. Då spörjer jag dig i stället om Geirsköguls sticknålar som viner i valgrindars väder.

–     Geirskögul, sa Jolnir, är en spjutkasterska bland valkyrior; hennes sticknålar som viner är spjut. Valgrindars väder betyder sköldars väder, den vind som uppstår när sköldar brukas i strid.

–     Fattig på råd är du föga, sa Erik; jag tror mig inte om att snärja dig med ord, du tycks mångkunnig. Men säg mig nu en svårare kenning.

–     Den mörka slingrande ljungfiskens vilolägers fiende sätter sångens vågskål i dallring; drar fram Allfaders byte ur själens gömsle.

Erik flackade först med blicken men snart klarnade tankarna. Mörka slingrande ljungfisken, vad var väl det annat än en orm, en drake? Dess viloläger är guldet och guldets fiende är den som skänker det frikostigt. Kan det vara jag, tänkte han, den frikostige kungen i Uppsala? Sångens vågskål, det borde vara tungan. Allfaders byte kan antingen vara einhärjarna, som kommer till Valhall, eller skaldemjödet han stal av jätten Suttung och hans dotter Gunnlöd. Det måste vara det senare, inte drar man fram einhärjare ur själens gömsle. Själens gömsle är bröstet.

–     Du vill att jag, Erik, skall skalda ett stycke?

–     Haha, du klarade den gåtan också. Det var en god uppvärmning, när vi ses i Valhall får vi gott om tid att skalda mera. Nu må vi ägna oss åt gillets andra gäster.

–     Hur avgör vi då ordkampen? Ingen av oss har lyckats snärja den andre.

–     Jag föreslår att du får seger och jag får de fallna.

–     Hur vet jag att du inte säger samma till danernas kung Halfdan.

–     Det vet du inte. Men jag kan säga dig att han redan njuter nattens fröjder hos Freja. Han dog nyss.

–     Då ligger landet hans öppet för angrepp.

–     Måhända, hans söner far i härnad i sommar.

–     Vet du vart?

–     Kanske det, kanske inte. Varför inte till Viken?

 

I en annan hall var det också muntra tag. Man lekte julglima fastän det redan var midvinter; alla som var hågade tog sig ett nappatag. Olof gjorde väl ifrån sig men hade inget annat än sin styrka att sätta emot när han kämpade mot Fridbjörn. Den räckte dock inte för seger, ty Fridbjörns förfarenhet vägde tyngre, trots att han inte var lika stark som förr.

Den som ansågs främst i glima var Gangulf, upplärd av sin far och starkare än de flesta. Det var honom som alla sist och slutligen ville mäta sig mot. Det lät sig dock inte göra, eftersom han skulle bli utsliten innan han ens hade mött hälften av kämparna i salen. Således lät man segrarna från varje brottning möta varandra, och sedan segrarna igen, två gånger om. De som slutligen vann fick mäta sig mot Gangulf. Det blev många nog, men han vann ändå varje kamp.

Ragnar hade vunnit tre gånger och mötte till sist Gangulf. Det gick för honom som för de andra; Gangulfs krokar och bragdknep var både snabba och svåra, de gick inte att avvärja. Det kändes än mer smädligt eftersom Gangulf inte ens syntes anstränga sig. Han verkade lugn och avslappnad; han andades inte mer än vanligt.

–     Du segrar lätt på det sätt du vill, menade Ragnar

–     Åjovars, men vissa finner jag svårare än andra. Du bjuder mer motstånd än de flesta.

–     Fagert tal; du fällde mig lika fort som du fällde de andra.

–     Inte riktigt, och även om det gick fort fick jag bruka sällsynta knep. Du var svår.

–     Är du lika förfaren med svärd och yxa, som i glima.

–     Jag skulle tro det, men det är en sak som andra borde bedöma.

–     Jag tänker på din duglighet i strid. Vissa ser i dig en slumrande bärsärk.

–     Nog skulle jag vilja slåss som en sådan när det verkligen behövs, men ännu har det inte blivit så.

–     Frisland då? Var där inte tillfälle att ta på sig björnsärken?

–     Allt gick för fort, vi fick aldrig tillfälle att värja oss; ändå dräpte vi fem.

–     Det som hände i Frisland, sa Ragnar, lämnar mig ingen ro. Fanns inget annat ni kunde ha gjort?

–     Vad skulle det ha varit? Pilarna stod som spön i backen och många var efter oss.

Gangulf såg plågad ut; ansiktet fick fåror, huden blev blek. Hans stora kropp sjönk ihop innan han fortsatte:

–     Du skall veta att Frisland inte heller lämnar mig någon ro. Jag drömmer om Styrbjörn på nätterna. Det är glada drömmar, för han lever igen, han har aldrig dött utan har bara varit borta ett tag. Varje återseende är lika kärt.

Gangulf såg lycklig ut för ett ögonblick.

–     Och sedan vaknar jag och förstår att det bara var en dröm.

–     Jag känner igen det där, sa Ragnar. Det är likadant för mig.

–     Undrar om det betyder något, att han är vid liv.

–     Kanske. Men var i så fall? I Midgård?

–     Eller på andra sidan?

–     Den som lever får se.

Också den som dör.