14 Oråd och försåt

 

Det var fortfarande mörkt ute men det kunde inte hjälpas. Bausi hade vänt sig över på andra sidan, men trycket i blåsan lät honom inte somna om. Han måste ut, trots kyla och blåst. Han vacklade ner för trappan och genom hallen. I skenet från härdarnas glöd anade han dem som sov. Luften var tung med lukter; här och var hördes snarkningar.

Det var skönt att komma ut i friska luften, även om syftet var att återvända tillbaka in i sängvärmen så snart som möjligt. Där låg ju också Gunn, som han hade gjort till sin efter faderns död. Vilken kvinna! Hon var det skönaste han varit med om. Hon värmde hans kalla säng, hon värmde hans frusna kropp och hon svalkade hans heta åtrå. Det var svårt att lämna henne ensam bland sänglinnet, om så bara för en stund. Hur eländigt skulle det då inte bli att lämna henne över sommaren. Nåja, den dagen den sorgen. Nu skulle han snart vara tillbaka hos henne, bland dunkuddar, mellan linnelakan.

När han var klar kände han en stor lättnad, men han kände sig också iakttagen. Han vände sig om och anade en skugga som kom nerför sluttningen.

–     Far? Är det du?

Så kunglig, och kämpe, han var, kunde han inte hjälpa att nackhåren reste sig.

–     Både ja och nej, svarade en djup röst ur mörkret. Det finns många som kallar mig fader. Men det var nog inte det du menade. Din egen far är kvar i högen.

–     Vem är du då?

–     Jag har många namn. Eftersom timmen är tidig kan du kalla mig Arvakr.

–     Vem söker du och i vilket ärende kommer du?

–     Jag söker än de ene, än den andre. Just nu söker jag dig.

–     Mig? Det är tidigt att möta mig nu. Men för all del, följ med in i hallen.

Männen gick in, Bausi väckte en träl och frågade sin gäst om han ville ha något att äta eller dricka.

–     Äta vill jag inte, men tar gärna av det frankiska vinet du förvarar i visthuset, närmast marken.

Bausi betraktade sin gäst. Inte ens han själv visste var det frankiska vinet förvarades. Hur kunde denne man veta?

Trälen kom snart tillbaka med vin och horn; männen drack både gudars och fränders skålar. Bausi tyckte att det kändes underligt att sitta i tidig morgonstund och dricka vin med en okänd gäst. Men det var något med denne som fordrade hans uppmärksamhet.

–     Du och Aesir ämnar ro ut till sommaren.

–     Kanske det.

Jaså, det är fakta han fiskar efter, tänkte Bausi, men han får inget veta. Förvisso inger han aktning, men om han är utsänd för att ta reda på saker är han här i ogjort ärende.

–     Du behöver inte ängslas. Jag vet dina planer. Jag vet att du och Aesir förbereder utrodd, men också att ni tvistar om ni skall gå mot Erik i Uppsala eller någon av kungarna i Viken.

Bausi gapade. Detta var något som han och Aesir hade talat om i största förtroende. Inte ens deras närmaste rådgivare visste något därom. Kunde Aesir ha pratat bredvid mun? Nej, Bausi litade helt och fullt på sin bror. De höll sams sinsemellan; trätte de var det om sak och inte person. De kom alltid fram till en lösning som var godtagbar för båda.

–     Du tycks veta vad som rör sig i våra sinnen. Eftersom du redan vet, vad är det då du vill?

–     Vi kanske kan hjälpa varandra.

–     Vad skulle det vara?

–     Jag vet vart svitjods kung Erik ämnar sig i sommar. Är den kunskapen av värde för dig och din bror?

–     Den är mycket värd. Ja, verkligen mycket värd. Vad fordrar du i gengäld?

–     Jag vill ha dem av dina krigare som dör i sommarens härnad.

–     Ja, de döda har jag inte mycken nytta av. Dem kan du få. Nå, säg nu vart ämnar sig kung Erik.

–     Han ämnar sig hit. Allt svitjod är trötta på de danska härjningarna. I sommar kommer de i härnad för att hämnas och härja.

–     Ditt råd är gott men dina tidender dystra. Jag tackar dig och lovar dig dem av mina krigare som faller i strid. Men nu när vi kan förbereda oss blir det inte lika många.

–     Kanske inte, sa Arvakr. Och kanske ändå, lade han till nästan ohörbart.

 

Arvakr stannade några dagar i Tissö. Varje kväll satt han ömsom i Aesirs, ömsom i Bausis högsäte. Han åt inte mycket, men drack desto mer. Han var en märklig man och många lade märke till den ovanlige gästen. Man undrade på hans avsikter och varför Aesir och Bausi tycktes förlita sig på hans råd. Vad var det för en figur?

Gunn och Ginna fick en egen hälsning av Arvakr. En kväll i högsätet lutade han sig över mot Ginna och satte handen för munnen.

–     Dina bröder mår väl.

–     Du pratar strunt, inte känner du dem?

–     Inte?

Arvakr såg på Ginna, till lika delar road och allvarlig. Nu lutade sig också Gunn fram.

–     Fråga honom hur många bröder vi har.

–     Tre, svarade Arvakr innan Ginna hade hunnit upprepa frågan. De är Olof, Gisle och Geir.

Flickorna bytte blick.

–     När såg du dem?

–     I höstas, vid Alva. De vistas hos Fridbjörn och Holmdis. Ni får återse en av dem till sommaren. Om jag inte misstar mig blir det knappast på det vis som ni skulle önska.

–     Hur så?

–     Vänta och se. Men ta väl hand om era kungliga makar så länge de är hos er.

–     Det gör vi med stor glädje. De är både goda och frikostiga, och blir hos oss tills de far i härnad i sommar. I höst får vi dem åter.

Arvakr betraktade Gunn ett ögonblick och mumlade något ohörbart. Ginna tyckte sig uppfatta något om ”öde”.

–     Eftersom ni ännu inte har fått bot efter Oniding och Helga, har jag med mig dessa.

Han tog fram två par guldsmycken och gav dem varsitt. Gunn kände tyngden av det i sin hand och lade märke till ett fint mönster av granatinläggningar. Det löpte över smyckets yta och formade bilder av människor och djur: fantasiväsen, hästar och fåglar. Hon hade aldrig sett något liknande. Ginna satt bredvid; båda gapade stumt.

–     Bär dem alltid, som prydnad och till hands. I trångmål göder de galdern och gör sejdaren mer synsk. Bruka dem med måtta.

 

Efteråt visste flickorna inte om de skulle glädja sig åt samtalet, eller oroa sig. Smyckena var fantastiska, men att återse sin bror på annat sätt än de önskade lät olycksbådande. Och hur kom det sig att denne man gäldade bot för deras föräldrar? Vad hade han med den saken att göra? Det var ju Nykr och i viss mån Harald, samt deras män, som de hade sak emot. Men alla utom Nykr hade visat sig vara rättskaffens män som det gick att lita på.

 

Det var ingen som såg Arvakr försvinna; en dag var han bara borta. Någon siktade en örn som kretsade i skyn vid ungefär samma tid, men det var osäkert om den hade något med honom att göra. Men när örnen var borta märkte gårdens bryte, han som hade hand om visthus och matbodar, att mängder av det frankiska vinet saknades. Det var med stor oro som han meddelade brödrakungarna förlusten. Dessa tog dock saken med ro.

-       Frikostiga furstar förväntas fägna framstående främlingar, sa Aesir.

-       Hans råd var värda allt vin i visthuset, sa Bausi. Och än har vi många tunnor i behåll.

Aesir och Bausi talade mycket om Arvakrs gästning och råd. Han hade haft kloka synpunkter kring allt som rörde värn och härnad, men på en punkt kom de inte överens: Bausi kunde gå ed på att Arvakr hade manat till värn mot svitjod som ämnade härja på Själland men Aesir var lika säker på att han hade sagt att det var österut svitjod ämnade sig, varför det vore ett utmärkt tillfälle att själv dra i härnad. Bröderna trätte och särskilt förargligt var det att man inte längre hade Arvakr att fråga. Till sist fann de ingen annan råd än att dra lott om saken: att värja Själland, eller att härja andra länder.

Lotten valde att härja och bröderna valde Viken.

 

Veckorna gick och Arvakr kändes efter en tid som ett overkligt minne. Om det inte vore för smyckena som Gunn och hennes syster hade fått hade de kanske tänkt att allt bara var en dröm. Men smyckena var verkliga; systrarna bar dem dagligen och kände deras tyngd. I brasans sken syntes de levande.

Aesirs och Bausis glädje i systrarna var påtaglig. Så fort deras plikter tillät, vistades de hos dem. Gunn och Ginna drogs också till sina makar. De hade överlag inga problem att finna sig tillrätta i Tissös hovgård. De blev bortskämda och förfogade över tillgångar som de hemmavid ens inte hade vågat drömma om. Vissa av kläderna de nu bar var gjorda av tyg från fjärran länder; framförallt var de förtjusta i det blanka sidentyget från Asien. Utöver Arvakrs smycken, som var de yppersta, hade de många andra klenoder att pryda sig med, bland annat halsband, nålar och spännen.

De två kungaparen levde ännu i en lycklig tillvaro med varandra, okunniga om vad framtiden månde medföra. Såväl dagtid som nattetid grodde deras kärlek. Folk pratade om dem, för det mesta med välvilja.

Mer än endast kärlek grodde, där var också tillökning att vänta. Ginna hade redan kring midvinter märkt att kroppen inte bar sig åt som den brukade.

–     Jag tror att det gror i mig.

–     Är du säker?

Gunn såg allvarligt på sin syster.

–     Ja, det har gått en månad över tiden.

–     Det syns inte.

–     Klart det inte gör, det är bara i sin början.

–     Mår du bra?

–     Det är som vanligt.

–     Underbart! Jag gläds med dig.

Gunn log och tog systerns hand.

–     Jag finns här och hjälper dig när du än behöver det.

–     Tack, jag låter dig veta om det är något. Men än så länge är jag din samma gamla vanliga syster, om än i kunglig glans.

–     Och jag din; vi håller alltid ihop, vad som än händer.

 

Det dröjde inte lång tid förrän Gunn märkte att det grodde i henne också.

 

Dagarna blev längre och när solen visade sig värmde den. Snön och den is som hade legat i vikar och längs skyddade norrstränder smälte. Båtar och fartyg sågs över och lagades, tjärades och sattes i sjön. Trots att fartygen var drevade med ull och tjära måste de svälla innan de var täta. Gamla fartyg krävde mera arbete; det kunde vara fråga om spruckna bord, rostiga spikar eller öppna nåt. Riggen måste vara i gott skick, i synnerhet segel och tågvirke krävde regelbunden översyn och ständigt underhåll. Därtill kom arbetet med att utrusta fartygen: segelduk, tåg, tjära, spik, virke samt verktyg behövdes ombord. Sist men inte minst gott manskap; en tolft var det vanliga mantalet i varje båt. Var och en förde med sig skaffning och utrustning, inte minst vapen.

Aesir och Bausi hade bråda dagar. De räknade med att kunna leda en flotta om fyra tolfter fartyg till sommaren. Det innebar möten med många människor samt ständiga resor. De for med sina närmaste män men återvände så ofta de kunde till Gunn och Ginna, som hade valt att stanna i Tissö. Vak och värn behövdes alltid; Vigr ansvarade för hovgårdens skydd under brödrakungarnas resor. Till hjälp hade han några gårdskarlar.

Visserligen var det inte plundringstid riktigt än, men man kunde aldrig veta vem som ville plundra gården. Nidingar fanns överallt, också bland det egna folket. Fler än en gång hände det att folk på gården, med andan i halsen, förtalde om karlar som smög i markerna. Vigr lät sätta ut vakt, dag som natt; han rådde var och en att inte gå ensam; han rådde alla att bära vapen.

 

–     Nu är det män nere vid sjön igen!

Kvinnan störtade in genom dörren som blev stående på vid gavel; ute skymtade den blå vårvinterkvällen. Ljuset trängde in och spred sig över dem som vistades inne.

–     Såja, lugn.

Vigr strök henne över armen.

–     Några män är väl inget att oroa sig för. Varför så förskräckt?

–     De smyger omkring och vill inte bli sedda. De har ärende hit, men ändå inte.

–     Hur många är de?

–     Jag såg två. Det kan ha varit flera.

–     Det är en besynnerlig tid att smyga på, sa Vigr. Kettil och Toke, följ med. Vi tar reda på dem. Var såg du dem?

–     Där borta, i snåren vid stranden.

–     Vi går dit. Skada att inte Garm är här, vi hade behövt honom nu.

Garm var Tissös gårdvar; han var med brödrakungarna.

De tre männen tog sina vapen och gick ut. Gunn och Ginna stannade i hallen.

–     Bli inte förvånad om vi känner den som smyger, sa Gunn. Vi måste vara redo; ta två spjut från väggen och ge mig det ena.

Vigr och hans två män gick nerför sluttningen. Vid sjöstranden var allt som vanligt. De valde att gå söderut utefter vattnet; kvinnan hade pekat ditåt.

 

En ilsken koltrast punkterade tystnaden; Vigr lade märke till fågeln samtidigt som Kettil snubblade; denne skrek, famlade och föll. Det såg dråpligt ut att falla på platt mark och Toke skulle just till att skratta när han blev varse pilen genom Kettils ben. Samtidigt kände han hur det högg till i ryggen. Han förstod omedelbart vad som hände; medveten och med skärpa kände han varje litet ögonblick. Först förnam han en lätt beröring när pilen skar genom klädnaden. Han erfor spetsens udd, från att den träffade och bröt igenom rygghuden till att den trängde mellan muskler och revben, in i lungan och genom den.

Sedan kom smärtan. Och skräcken

 

Vigr insåg läget och tog några snabba språng i sidled. Han sökte med alla sinnen efter skytten, eller skyttarna. Framme vid åstranden fanns ett slånbuskage som sträckte sig utefter strandbrinken; det var troligt att angriparen stod gömd där. Vigr sprang i en båge runt buskaget, hela tiden i sicksack. Pilar for runt hans öron. Nu gäller det, tänkte han; en eller nio spelar ingen roll, jag gör vad som krävs.

Samtidigt hade Kettil satt sig upp. Han bröt av pilen och drog i den. Den satt hårt; han fick ta spjärn mot en stenbumling med det skadade benet. Först när han drog med ena handen och sköt på med den andra lossnade pilen. Smärtan var svår och han grymtade förbannelser över pil, niding och sin egen aningslöshet. Till sist fick han ut den.

När Vigr var nästan framme vid sidan av slånbuskaget kom tre män ut ur skuggorna. Trots att det var skumt rådde aldrig tvivel om vilka han hade att göra med; tillräckligt länge hade han färdats med Nykr för att känna igen dennes rörelser och gestalt.

–     Nykr, niding! Nu har du ställt till det för dig, en gång för mycket!

Han högg hårt mot Nykr.

–     Vi får väl se, sa denne.

Nykr var ingen dålig svärdsman. Med två mäns överläge kände han sig säker.

–     Det finns fler män på gården.

–     De är redan stuckna.

–     Det finns fler.

–     Inte många, dessutom klena. Denna gång tar jag flickorna. Ingen blir kvar att vittna.

Gren-Gansi bar båge; han försökte komma åt att skjuta Vigr på nära håll men lyckades inte eftersom kämparna hela tiden bytte plats. Hreppir var oerfaren, därför koncentrerade sig Vigr på Nykr. Blir han skadad flyr de andra, tänkte han. Deras eget intresse i denna kamp begränsar sig till att bistå husbonden.

Huggen haglade och undan för undan drev Vigr sina motståndare mot ån. Vant och metodiskt föste han dem genom fjolårsgräset ner mot åstranden, hela tiden i rörelse för att undgå Gren-Gansis pilar. När de nästan var ute i vattnet hände det: Nykr hoppade raskt åt sidan och omedelbart efter kände Vigr, med samma tydlighet som Toke hade gjort, en pil tränga in i ryggen. Den kom med sådan kraft att han föll framstupa ner i vattnet. Efter pilskott faller banehugg, tänkte han. Men det kom aldrig och med möda vände han på huvudet. Det sista han såg, innan han förlorade medvetandet, var att Toke hade fått ut pilen och nu angrep nidingarna.

Nykr och hans män måste hastigt byta motståndare, från Vigr till Toke. Denne angrep med sammanbiten beslutsamhet fastän han haltade. Däremot hade han inte lagt märke till pilen som fällde Vigr utan väntade på dennes stöd. När han inte fick det föll han till slut i en ojämn kamp, en mot tre. Det sista han tänkte var att Vigr tagit god tid på sig. Hon som kommer där på häst genom dimman kan kanske hjälpa mig.

Toke låg där han föll, stucken och blodig. När Nykr var säker på att han inte längre levde gick de för att göra slut på Vigr, men där var det tomt. Man letade i strandbrynet men ingenstans fanns Vigr eller hans döda kropp.

–     Han måste ha flutit iväg med strömmen, eller sjunkit, sa Nykr. Var tog pilen?

–     Under högra skulderbladet. Jag tror den kom ut på andra sidan.

–     Då hindrar han oss inte längre. Låt honom driva vart han vill.

–     Den andre då, han där borta?

–     Hugg honom hårt; döda män vittnar föga.

När det var gjort, begav sig männen upp mot hallen. De hade en god uppfattning om vilka de kunde finna där inne, men visste inte om de var beredda på vådligt angrepp. Därför valde de att ta sig in via varsin dörr; på det viset kunde två av dem falla försvararna i ryggen.

 

Gunn, Ginna och gårdsfolket bidade under tystnad. Det hade gått en lång stund utan att de hade hört något från Vigr, Toke eller Kettil. Var och en hoppades att när som helst få se dem i dörren, att de skulle sticka in sitt ansikte och säga att det inte fanns något att oroa sig för, att det hade varit en flock med rådjur eller något i den stilen.

Men ingen kom. Och nu rådde natt.

 

Nykr smög fram emot södra porten, mitt på hallens långsida. Hreppir tog östra dörren bakom högsätet, Gren-Gansi den västra.

–     Få ut flickorna, hade Nykr sagt. Gårdsfolket ska ni inte bry er om, om ni inte måste. Det är flickorna jag vill ha. Gren-Gansi, rikta en pil mot en av dem, då kan de andra inte göra något.

Hreppir, som gick in på östra gaveln, hade räknat med att komma in i hallen, men gjorde det inte. I stället hamnade han i ett mörkt rum och fick famla sig fram. Där borde finnas en dörr som leder vidare in hallen, tänkte han, och gick försiktigt fram mot den motsatta väggen. Det är vanskligt att smyga i blindo; jag måste ta mig fram utan att stöta emot något, jag får inte höras i hallen. Det kändes som en evighet innan han var framme vid väggen. Med den mot sina utspända fingrar trevade han sig vidare tills han kom till dörren. Han lade örat mot den. Hördes något inifrån hallen? Inte mycket mer än någon som stönade. Gott, tänkte han, då har de gjort slut på några och de andra darrar. Han sköt försiktigt upp dörren och såg in.

 

Gren-Gansi kom in i hallens motsatta ände, vid stavkarlsbänken. Det första han fick se var Ginna med spjut i hand. Han väntade sig inte att vara väntad.

–     God kväll sköna drottning, stammade han fram.

–     Är den god, svarade Ginna med stål i rösten.

–     Jag tror det.

–     Vilket ärende för dig hit vid denna tid? Och vems?

Gren-Gansi kände sig osäker. Var det måhända ett misstag att stödja Nykr i alla lägen? Hade han bara varit något klokare hade han förstått det för länge sedan. Nu slog insikten honom desto hårdare: här är ohälsosamt att stanna och kvinnan framför mig verkar van vid vapen. Han störtade ut, genom den dörr han just hade kommit in genom, bara för att springa rakt in i spjutskaftet som Ginna höll på tvären över dörröppningen i höjd med hans hals. Samtidigt som han föll såg han Nykr komma in genom hallens södra dörr, på hallens långsida.

 

Nykr gläntade på den inre porten; han möttes av Gunn med spjut i hand.

–     Nykr, sa hon med sträv röst. Du är inte önskad, men väntad.

Lägg ifrån dig vapnet, ämnade han svara, men orden hann aldrig mer än formas i hans huvud. Innan han hade fått upp dörren helt kände han Gunns spjutklinga mot halsen. Ögonblicket efter skar eggen igenom hud, senor, ådror och strupe med ett hårt och långt drag. Han tog sig om halsen, som för att täppa till och hålla kvar, men det hjälpte föga. Det sista hans ögon såg var den kvinna, som han hett åstundade, hålla med båda händerna om spjutskaftet och se på honom med lika delar förakt och rädsla.

Ginna såg vad Gunn gjorde och förstod snabbt att om den ene var Nykr, var den andre hans förtrogne. Hon kände nu igen honom som en av männen som Halfdan dömde fredlösa. Gren-Gansi kom aldrig på fötter igen.

 

Hreppir skådade in i salen. Där stod en klunga människor vid de andra dörrarna. De verkar upprörda, tänkte han, men ingen strid pågår. Av Nykr och Gren-Gansi såg han inte en skymt, men att döma av blickar och tal låg de på golvet.

Oväntat vände sig en av kvinnorna om och fick syn på honom. Hon hävde upp ett skrik som gick genom märg och ben och på ett ögonblick var de två drottningarna på väg mot honom med spjut i hand. Förskräckt vände han på klacken och rusade mot ytterdörren. På språng genom det mörka rummet snubblade han över något på golvet; som i en mardröm kände han de två spjutkvinnorna närma sig. Paniken fick honom på fötter och snart var han ute i mörkret. Det skyddande och döljande mörkret, tänkte han, i alla fall så länge de inte släpper lös gårdvaren. Tanken på hunden gav honom ny fart och han satte av i språng ner mot ån, mot spången som ledde över till andra sidan. Han kröp över och trevade sig vidare tills han fick fatt i båten de hade kommit i. Han gjorde loss förtöjningen, slank ombord och lät sig driva nedströms. Det var för mörkt för att ro och hemåt var inte att tänka på. Han ville bort.

I dessa trakter går inte längre att stanna, tänkte han när han drev nedför ån. Här är jag så gott som död.

 

Den natten sov man föga i hovgården. Så snart det ljusnade gick man för att söka reda på Vigr, Kettil och Toke. De två senare fann man snart men Vigr var och förblev försvunnen. Alla tre, men mest Vigr, sörjdes av Gunn, Ginna och det övriga folket i Tissö.