16 Till havs

Gisle satt i lä vid styrbords reling och såg ut över havet. Den senaste regnskuren drog bort i öster och lämnade efter sig en trasig himmel med en sol som inte förmådde värma. Man hade varit på väg några veckor och befann sig nu utanför Gautlands östra kust. Den senaste stunden hade hans tankar vandrat fram och tillbaka men mest rört sig omkring avfärden från Tuna. Den lämnade såväl en känsla av lättnad, att äntligen vara på väg, som ett litet styng av bitterhet. Det hade känts besvärande när Holmdis inte ville släppa taget om honom och Geir. Hon hade inte verkat lika orolig för Olof och Gangulf, säkert för att de redan hade färdats vida kring. Att Rörik och Radulf blev kvar hemma tycktes hon nästan glädja sig åt. Typiskt mödrar! Bitterheten gällde Radulf. Visst var det trist att han inte fick följa med, men varför måste han vara så tvär? Särskilt Geir hade fått stå ut med elakheter flera gånger inför avfärden. Det var väl inte dennes fel att Radulf inte fick följa med? Fridbjörn var bra när han talade allvar med sin son. Han var egentligen den ende vars ord hade någon verkan på Radulf. Han sätt att tala, och lyssna, gjorde att alla tog honom på allvar, till och med självömkande och bittra ynglingar. Nåväl, Radulfs bitterhet var inget som gick att ändra på nu. Det var som det var; framförallt var det inte värt att bekymra sig förrän de åter skulle mötas.

Tiden till havs hade varit olik allt annat Gisle tidigare hade varit med om. Till en början var det mycket rodd. Att ro en hel dag var enformigt, men man behöll å andra sidan värmen. Nu blåste det friskt och ingen hade behövt ro på länge. Det var bekvämt, men i stället frös man. Dessutom hävde sig skeppet i den grova sjön, samt lutade. I början hade Gisle känt sig osäker och grubblat på vad han skulle ta sig till om de led skeppsbrott, men med tiden vande han sig vid livet ombord.

I början av färden hade det varit mycken väntan på andra. Först hade där varit några skepp från Soland men snart hade fler anslutit från allt svitjod. Nu seglade man tillsammans med flera tolfter skepp. Gisle hade aldrig förr sett så många båtar på en och samma gång. Han roade sig med att räkna segel när han inte var upptagen med annat. Det var en storslagen syn, en uppvisning av Eriks makt och svitjods styrka.

Sin personliga utrustning hade han stuvat under däck: vapen i en av vapenkistorna och maten i proviantförrådet. Han var särdeles glad över säcken med nötter som Holmdis hade skickat med. Nötter var bra färdkost: de var goda, mättande och höll sig länge; var man än vistades tröt aldrig orken om man hade nötter i magen. Kläderna bar han på sig; blev det för varmt tog han av dem, blev det för kallt tog han på sig allt han hade. Än så länge hade det mest varit kallt, utom i början då de hade haft några varma dagar med svag vind. Men nätterna var kyliga.

Strandhugg var välkomna; då kunde man värma sig vid eld samt känna fast mark under fötterna. I land fick man också upplysningar och nyheter, dock oftast berättelser från trakten, om sådant som hade hänt för länge sedan. Även i dessa trakter, östgautarnas land, hade daner skövlat, varför några hövdingar anslöt med skepp och manskap.

Om sina västliga fränder, västgautarna, visste östgautarna föga trots att vissa av dem emellanåt färdades till deras land, genom skogarna eller över den vida sjön Vätur. Man visste dock att de i regel var fredliga och helst höll sig hemma, utom då de drev köpenskap. Deras grannar i Finnveden var däremot vilda och tygellösa; de plundrade så ofta de kom åt. Eftersom havets vikingar ständigt härjade var västkustens daner trängda från två håll, från skogen och från havet.

Olof höll ständigt ihop med Gisle och Geir, dels för att de var hans bröder, dels för att han kände ansvar för dem; de var ovana vid sjöfärder och behövde ständigt hans råd. Gangulf var ofta tillsammans med dem. Gisle märkte att denne var dämpad och anade också att Olof hade sett det. En eftermiddag verkade Gangulf mer missmodig än någonsin; Olof tog honom avsides.

–     Hur står det till? Jag ser att du grubblar.

Gangulf vände blicken åt sidan.

–     Det är fint. Bara bra.

–     Det syns inte; mig tycks du väldigt oglad. Vill du prata så lyssnar jag.

Gangulf teg och svalde. I ögonvrån skymtade han Gisle och Geir, eller åtminstone deras blickar.

–     Jag vet inte.

–     Det är upp till dig, men ditt svårmod syns.

Gangulf skruvade på sig men fortsatte att tiga.

–     Nå, då så. Säg till om du ändrar dig.

Olof reste sig.

–     Jag svek Styrbjörn.

Orden kom stötvis.

–     Jag svek Styrbjörn i Dorestad. Ända sedan den natten har jag känt mig som en ynkrygg. En feg stackare, det värsta en man kan vara.

–     Vad tror du att du kunde ha gjort annorlunda? Pilarna haglade och männen var efter er.

–     Du förstår inte.

–     Vad är det jag inte förstår?

–     Jag har inte sagt hela sanningen; allt var inte som jag har berättat.

–     Vad är det som du inte har sagt?

–     Jag sprang tillbaka till honom. När han hade fallit sprang jag tillbaka. Jag tänkte hjälpa, det borde ha gått att komma iväg tillsammans i mörkret.

–     Men pilarna då?

–     Först var det inga pilar. När jag kom fram till honom bad han mig stötta honom. Pilen satt i foten, vi kunde ha kommit undan. Sedan kom pilarna och han träffades av ännu en, denna gång i ryggen. Sedan hörde jag männen sätta efter oss. Männen och hundarna. Jag kunde ha släpat honom med mig, men i stället släppte jag taget och sprang. Jag var rädd, fattar du, rädd!

Olof såg på honom. Det här var inte bra, naturligtvis inte för Styrbjörn men heller inte för Gangulf. Han tyckte synd om sin frände. Rädsla var den sämsta tänkbara egenskapen, i synnerhet i trångmål.

–     Jag är skuld till att han blev kvar, förstår du det? Och jag skäms oerhört för min rädsla, det vore lika gott att dö.

–     Du är mer värd levande; vi vill ha dig med oss.

–     Fagert tal!

–     Inte alls; vi behöver dig.

–     Den som är feg är dödsmärkt. Och en feg krigare är farlig för laget. Tänk om det händer igen, när vi möter danerna.

–     Det gör det inte. Övermakten var för stor i Dorestad, och det som har skett går inte att ändra på. Det var ödet.

–     Jag kunde ha fått med mig honom om jag hade vågat.

–     En bit, och så hade du blivit kvar också. Till vilken nytta? Jag tror inte du hade något val.

Olof lade sina ord väl, men anade att Gangulf inte blev övertygad. Rädsla av ondo, ofta farligare än det man fruktade.

Länge satt de kvar och samtalade om Dorestad. Nästföljande dag fortsatte de, liksom dagarna därefter. Olof försökte få Gangulf på bättre humör; ibland gick det bra, ibland inte alls. Men trots att denne var håglös skötte han sina sysslor; utåt verkade han nästan som vanligt. I sitt inre grubblade han dock ständigt och fasade för den strid han visste skulle komma. Han hade varit feg en gång och var övertygad om att det kunde bli fler.