17 På Själland

 

Småningom återvände vardagslivet i Tissö. Aesir och Bausi hade förvisso gripits av ursinne över Nykrs angrepp men var tillfreds med Gunns och Ginnas förmåga att försvara sig. Visa av skadan utsåg de en särskild styrka att skydda Tissö när de nu själva rodde ut. Liksom hos svitjod stannade nästan hälften av Själlands krigare hemma för vak och värn. Resten for till Viken för att plundra. Harald utsågs att sköta vakthållning och försvar av Tissö med omland.

 

De senaste dagarna hade eldar synts brinna på höjder utefter svitjods flottas färdväg; genom dessas tysta bud fick kustbefolkningen tid att sätta sig i säkerhet. Ofta var larmet onödigt eftersom svitjod ännu inte hade nått utroddens mål. Dock måste man ibland plundra för att fylla på förråden; det blev nödvändigt främst vid Bornholm och längs Skånes sydkust. Om brinnande vårdkasar var flottans förebud, blev brinnande gårdar dess bittra efterbörd.

Efter veckor till havs med omväxlande strandhugg och segling, samt förlig vind, stiltje eller motvind, gick man genom Öresund. Kung Erik hade förtrogna i danernas land och hade på så sätt ganska god reda på var motståndarna befann sig. Att Aesir och Bausi var norrut i Viken var goda nyheter: Erik skyndade mot Själland för att härja medan de var borta. Valet stod mellan kungsgårdarna Leidhra eller Tissö.

Gisle och Geir satt tillsammans med Olof och Gangulf.

     Varför går vi mot Tissö och inte mot Leidhra, undrade Gisle.

     Leidhra ligger illa till, svarade Olof.

     Hur då?

     Det ligger längst in i en vik. En trång vik. Seglar vi in där med alla våra fartyg kan vi bli instängda. Den risken vill Erik inte ta.

     Men jag har hört att man kan gå över land från östra stranden.

     Det går, men är flera rastmil. Tissö ligger närmare havet, bara en rastmil in i land.

     Men Leidhra är väl rikare?

     Leidhra är äldre, men Själlands kungar vistas också i Tissö. Det är möjligt att vi får lika gott byte där.

 

Gunn och Ginna anade oro i landet. Överallt var rykten om ofärd i omlopp. Men tidender färdades på krokiga vägar, från mun till mun, varför det inte alltid gick att lita på vad som sades eller när det hade hänt. Denna sommar, förvisso deras första på Själland, kändes dock varslen verkliga. Kort efter att de hade sett sina makar segla iväg mot Viken började en ström av flyktingar anlända från den skånska sidan av sundet. Alla förtalde om en stor flotta från svitjod. Budet spreds över allt Själland, på snabba fötter och med raska tungor.

     Tror du våra bröder är med?

     Du menar om jag tror att det blir som Arvakr sa? Att vi får träffa någon av dem.

     Ja.

     Jag vet inte. Det vore roligt att träffa dem. Men om de kommer hit är det i härnad. Då lär återseendets glädje bli grumlad.

     Det var kanske det Arvakr menade när han sa att vi skulle få återse en av dem, men inte på det sätt som vi vill.

     Vad kan vi göra?

     Vaka och galdra.

     Låt oss tala med Harald också.

Den natten galdrade Gunn och Ginna tillsammans med gårdens folk. De använde smyckena de hade fått av Arvakr och galdrade till många makter för dem de höll kära; Aesir och Bausi, sina bröder, hemma eller i härnad, samt alla i Tissös hovgård, särskilt Harald som var satt att värna den.

Dagen efter talade de med Harald. Han var medveten om svitjods hot och fick löpande in tidender. Den senaste förtalde att flottan hade siktats seglande norrut. Kanske var den trots allt på väg någon annanstans. Säker kunde man aldrig vara, men danernas land var stort och öarna många. Vem visste, kanske den var på väg mot Viken, liksom danernas egen flotta. Harald hade hur som helst tagit det säkra före det osäkra och samlat en här i Tissö. Även i Leidhra samt på några andra platser hade man samlat styrkor.

 

Kung Erik gladdes åt den sydliga vinden; efter sydvind kommer ofta dåligt väder, tänkte han, och sedan uppklarnande med nordvind. Det gav honom tillfälle att vilseleda sina motståndare. Därför styrde han nu norrut för förlig vind, i riktning mot Viken. Efter att ha bidat en natt i Halland, vände de söderut. Efter några dygn for de längs Själlands västkust för fulla segel.

 

Gangulf led; varje natt anfäktades han av rädslans svarta vargar, som oupphörligt gnagde hans självförtroende, det lilla som fanns kvar. Han var helt förvissad om att gripas av skräck så fort det blev strid. Egentligen förstod han att han dugde; samtidigt var han övertygad om att allt skulle gå åt skogen när det verkligen gällde. Han låg ofta vaken om nätterna med hjärtklappning och en känsla av stigande panik. När han väl sov drömde han ofta om skamlig flykt från såväl fränder som fiender, om sin egen flykt.

När de seglade utefter Själlands kust var Gangulf i ett eländigt skick; han förmådde inte längre göra någon nytta utan låg mest och glodde med tom blick. Han åt föga och det han fick i sig kom omedelbart ut, antingen ur munnen eller ur ändan. Bröderna försökte pigga upp honom, men han viftade bort dem.

Det bar sig inte bättre än att man fick stiga iland utan Gangulf. Han låg där han låg och fick utgöra ett par ögon till bland dem som vaktade skeppen. Han lyckades förvisso ta sig iland när man drog upp båten på stranden, men sedan lägrade han sig ombord igen och rörde inte en fena.

Var fjärde man blev kvar vid båtarna, resten följde Erik inåt land. De rörde sig raskt genom kustlandskapet. Fälten var vida och här och var såg man betande kreatur. Nära kusten var träden formade av havets vindar: mot sjön kröp de nästan efter marken men på läsidan växte de höga och frodiga. Geir märkte att det fanns körsbär; han lät sig väl smaka varhelst han kom åt.

 

Harald fick budet om fiendeflottan samtidigt som skeppen drogs upp på stranden. Det var en lika ovälkommen som överraskande kunskap, eftersom svitjods flotta senast hade setts segla norrut. Men förhoppningarna som hade väckts då hade varit falska; i verkligheten stod svitjod för dörren, starka och stridsvilliga. Han förbannade sin kortsyn och insåg att ingen tid fick förspillas.

Raskt samlade Harald allt folk i Tissö; trehundra huvuden räknade han, inte mer. Kunde han få hit karlar från Leidhra skulle han kanske kunna vräka inkräktarna tillbaka i havet, men han visste också att fiendens övertag bestod i överraskning och snabbhet. När förstärkningar äntligen anlände skulle angriparna vara åter till havs. Utan något större hopp sände han ändå iväg budbärare. Till häst skulle de kunna nå Leidhra samma dag och två dagar senare skulle krigarna kunna vara i Tissö. Det var en strimma av hopp, inte mer.

 

Kung Erik skådade ut över fältet. Han hade flera fördelar: solen i ryggen, svagt utförslut och en betydligt större styrka än motståndarna. Detta blir en enkel seger, tänkte han. Han formerade fylking och eggade sina män:

     Svitjod skingrar skamlig skock; oskyddat Själland skövlas. Nu är tid för hugg och hämnd. Nu är tid för rån och räd. Nu är tid för daners död.

Hela hären galdrade; var och en mumlade förbannelser och svor bak sköldkant. Dessutom trampade de på marken där de stod; ett malande ljud av tramp och galder drev med vinden över fältet. I Haralds här lät sången hotfull; det rytmiska surret från hundratals strupar steg och sjönk. Mången motståndare miste modet.

     Tänk seger och du segrar, mässade Erik; känn den, se den, hör den, ja till och med smaka på och lukta den.

Det var en mäktig syn! Främst stack tre avdelningar ut, som spetsiga tungor ur ett hav av krigare. Främst gick erfarna kämpar med svärd eller yxa samt sköld. På vänstra flanken bars skölden på vänster arm, till höger på höger arm, med svärdet i vänster hand. Dugliga krigare hanterade svärd lika bra med båda händerna. Längre bak stod män med spjut. Sist stod bågskyttar.

Gisle och Geir var någonstans i mitten. Ingen hade en tanke på att ställa dem i ytterkant, därtill var de alltför oerfarna. Olof var tillräckligt duglig för de främre leden men stod ändå nära Gisle och Geir, som stöd och skydd.

 

Också Harald fylkade sina män och eggade dem till kamp, trots underläget:

     Daner dräper dristigt, vi vinner varje vig! Vi segrade över svitjods svin i deras egen stia, vad tror enfaldige Erik han förmår i den danske drakens läger? Vi må vara färre, men bud har sänts efter Leidhras män; strid dristigt tills de kommer! Enfaldserik fordrar mångfaldigt mantal för att våga vig. Han är svag, liksom hans män; fega och veka är de allihop!

Också Haralds kämpar galdrade bak sköldkant samt stampade i marken. Danernas rytm var annorlunda än svitjods och de två härarnas läten blandades i ett larm av mässande mummel och trampande takter. Gisle kände sig underligt upphetsad, det var som en enda stor sejd. Han anade att de andra runt omkring honom upplevde något liknande och insåg att här var de inte ensamma. Rymden kring och över dem var full av makter. Där var krigarnas fylgjor, där var Valhalls väsen samt säkert andra krafter som alla drogs till striden. Och om de inte redan var där, var han övertygad om att korpar snart skulle ansluta för att få sig ett skrovmål.

Snart flög ett spjut över krigarna. Någon i svitjods här hade på Eriks tecken slungat det i en båge över fältet. Det var signalen att börja striden och vigde dem som spjutet for över åt Oden. Gisle såg det aldrig eftersom han var kortare än alla runt omkring. I stället blev han varse att striden hade begynt genom de ljud som nådde honom: skrik och stönanden samt skrammel av vapen. Här och där skymtade pilar i luften. Hela massan med krigare rörde sig efter hand framåt, men det gick inte fort eftersom man mötte motstånd.

Harald gick framför den fylking där han hade sina närmaste män, de från det egna skeppslaget. De for fram med ursinne och lyckades bryta igenom fiendens front. Men därmed fann de sig snart omgivna av svitjods krigare. Överallt tryckte motståndarna på och tvingade Haralds grupp att slåss med ryggarna mot varandra och sköldarna utåt. I sköldborg kunde man hålla stånd länge trots underläge. Men mer än en hann fråga sig varför de inte blev undsatta.

Sanningen var den att deras egna styrkor var stadda i upplösning. En efter en slogs männen ner och allteftersom slakten pågick föredrog först en och annan, men snart många, att dra sig ur striden och smita sin väg. Ju fler som smet, desto större blev underläget. Till sist flydde man öppet, med skräcken lysande ur ögonen och utan andra hänsyn än att komma undan med livet i behåll.

Skam eller ära betydde inte längre någonting, utom för Harald och de som stred närmast honom. De fortsatte att kämpa och visste inte att de nu var ensamma, att ingen hjälp var att vänta. Hade de vetat det hade de kämpat ändå, ty i valet mellan att skamligt ge upp eller att ärofullt anlända till gille och lekar i Valhall, lockade det senare betydligt mer.

Harald behöll lugnet in i det sista. Han högg, slog och stack gång på gång. Skölden var i trasor och fiender föll fortfarande för hans hand trots att hans rörelser nu var långsammare. Men han märkte inte sin trötthet utan fortsatte som i trans och lät kroppen röra sig av sig själv. Hela uppmärksamheten var riktad på det han måste göra, om och om igen, ända till natt om så fordrades.

Till slut såg han dem komma, till häst och i stridskläder, med spjut i hand. Om det var Hild, Trud, Skögul eller någon av de andra valkyriorna var inte gott att veta, och det spelade ingen roll. Han visste att de kom för att hämta honom och hans män. De hade gjort sitt nu, de var redo för Valhall. Han visste också att deras kamp var en bragd av den sort som skulle bli ihågkommen länge, såväl bland daner som hos svitjod och andra folk.

Han stannade upp och beredde sig att bli upplyft på hästen och lagd över dess manke. Han hade förvisso inte varit med om detta förr, men trodde att det var så det gick till när man blev hämtad från slagfältet till andra sidan. Där stod han och hann tänka att han kanske borde ha fallit för att bli upplockad. Det kanske inte duger att fortfarande stå upp. Bara de som faktiskt faller i strid kommer till Valhall.

     Måste vi kämpa tills vi faller, hörde han sig själv säga.

     Din tid är ännu inte inne, hörde han henne svara. Men det var något bekant med rösten. Det lät som Gunn.

     Gunn?

     Ja.

     Är det du?

     Ja.

     Vad gör du här?

     För bud.

     Till vem?

     Till dig.

     Från vem?

     Från svitjods kung Erik.

     Varför för du bud åt honom?

     Det säger jag senare. Nu finns viktigare saker att dryfta.

     Vad vill han?

     Han vill ända striden och ge er grid.

     Varför vill han ända striden? Ger han upp?

     Han har segrat. Alla daner är döda eller har flytt, utom dem du ser här. Erik ger er grid för ert dristiga motstånd.

     Var är han? Jag vill se honom i ögonen.

     Här är jag.

Eriks röst hördes tydligt trots att män stod emellan. De delade dock sina led och släppte fram honom. Härförarna betraktade varandra.

     Kämpar som du och dina män vill jag ha som fränder och inte som fiender.

     Det var du som kom som fiende.

     Nu ja, men inte i fjol.

     Vi har sänt bud. Snart kommer förstärkningar.

     Då är vi ute till havs.

     Eller döda.

     Eller så slår vi dem också. Vi är många och våra förluster små. Men jag vill ge er grid.

     På ett villkor, annars fortsätter vi att kämpa.

Erik log.

     En meningslös kamp. Men säg ditt villkor, jag lyssnar.

     Att ni far er väg utan att röva, bränna eller skövla.

     Vilken bleve då meningen med vår färd? Menar du att vi, när vi nått målet, skall vända åter, lottlösa?

     Vad blir annars meningen med att ge oss grid? Skall vi återvända hem för att nästa dag se våra barn bli innebrända, våra kvinnor skändade och gårdarna förtärda av eld?

Erik tänkte under tystnad innan han svarade.

     Du talar rådigt trots att du är trängd. Jag ger dig därför följande förslag: Svitjods styrkor ger sig av i morgon och du må ännu råda över Tissö. Kommer vi åter har vi dräpt Halfdans söner i strid. Då må du råda över Själland, men måste gälda tretusen mark silver som brandskatt. Kommer däremot Aesir och Bausi åter har de segrat. Då må de råda.

Nu var det Haralds tur att fundera. Vad har jag att förlora, tänkte han. Kommer Aesir och Bausi åter har jag inte mist någonting alls, kommer svitjod åter räddar jag i alla fall gårdar och folk. Efter en stund sträckte han fram sin hand. Erik grep den; deras handslag beseglade överenskommelsen.

 

Gisle och Geir hade svårt att acceptera att deras första fältslag för egen del hade varit utan strid. De hade inte ens kommit nära fienden; alltför många av deras egna hade stått emellan. Bane, Bite och Grid var oanvända. Nu var det hela dock över och man förberedde återtåg till skeppen. Efter övernattning i land skulle man avsegla tidigt följande dag.

Bröderna förstod aldrig hur nära sina systrar de befann sig. De såg dem aldrig när de mäklade fred på valplatsen, inte heller när de förde bud åt kung Erik. Fredsvillkoren fick de höra om genom Ragnar.

Återtåget påbörjades så fort man hade tagit hand om sina skadade och bränt de döda. En del av svitjods kämpar ogillade kung Eriks överenskommelse. De muttrade att det var bättre med en kråka i handen är två i skogen: plundrade man inte nu kunde man aldrig veta om tillfället kom åter, eller när. Andra frestades av det oerhörda i att besegra danerna en gång för alla och därmed få herravälde över deras rike. Det vore en bragd att länge minnas och berätta om.

 

Mot kvällen lägrade sig lugnet över Tissö. Svitjod hade givit sig av, åtminstone för tillfället. I deras ställe återvände kajorna från fälten och slog sig ner inför nattens vila, på tak och i lundar. Fiender är som kajor, tänkte Harald, de kommer i stora flockar, skränar och skräpar ner samt försvinner när de har fått sitt lystmäte.

 

     Var era fränder med?

Harald såg frågande på Gunn.

     Vi tror det, sa Ginna. Där var i alla fall upplänningar.

     Hur vet ni det?

     Vi kände igen några. Och tungomålet var vårt eget.

     Ville ni inte med tillbaka?

     Varför? Vi har det bra här och våra makar likar oss väl. De är goda män som ärar oss högt, liksom vi dem.

     Men ni har fränder hos svitjod.

     Förvisso, men sommaren är inte över än, mycket kan hända och ingen vet vem som återvänder hit. Blir det Aesir och Bausi gläds vi åt deras återkomst. Glöm inte att vi bär deras barn.

     Och om det blir Erik?

     Då blir du skötkonung över Själland. Vill du ha oss kvar kanske vi stannar, annars följer vi med våra fränder, om där finns några. Det är i alla fall inget vi bör oroa oss för nu.

     Varför kom ni ut på slagfältet?

     Vad hade det varit för mening att sitta i hallen och invänta svitjods skövlande skaror?

     Hur undgick ni att bli angripna?

  

     Vi ropade på vårt eget mål.

     Inte hördes ni över larmet?

     Stridslinjen hade krympt, det var bara kring dig som striden stod.

Harald stödde hakan i händerna och såg med ens trött ut. Han hade kämpat hjältemodigt men förlorat slaget. Hans män var döda eller flydda. Men så länge som kungarna var borta rådde han fortfarande över Tissö. Och vem visste, snart kanske han rådde över hela Själland. I vilket fall som helst måste han samla sina styrkor igen. Och förbereda dem på vad som komma kunde, två väldigt olika öden: antingen att strida eller samla silver under hans ledning, eller att återgå till brödrakungarnas välkända välde.

I sanning en omtumlande dag, tänkte Harald, en dag att minnas med sorg, eller med grumlad glädje över att det inte gick mer illa än det gjorde.

 

När man återkom till båten låg Gangulf där de hade lämnat honom. Han var matt och visade föga intresse för händelserna i land. Dagen hade han ägnat åt att stirra på en ruska strandråg.

Liksom de andra skeppshövdingarna satte Ragnar ut vakter. Övriga lagade mat samt vårdade vapen och blessyrer; där fanns skador som måste tas om hand. Erfarna krigare visste att även småsår måste skötas, annars kunde det gå röta i dem.

Natten blev ljummen; nattbrisen, som var svag, blåste ut från land. Männen låg i klungor på strandängen ovanför båtarna. Samtal hördes här och var, samt skratt. Man språkade om dagens strid, vem som hade gjort vad och om risken för fientliga besök under natten. Den allmänna uppfattningen var att danerna inte ville angripa utan förstärkningar och att dessa inte kunde väntas förrän tidigast nästa kväll. Vid det laget skulle man vara långt borta.

Efter hand tystnade samtalen och ersattes av snarkningar. Endast vakterna var vakna. Samt Gangulf.

Kommentera gärna inlägget: