18 Varsel i viken

Natten var lugn. I gryningen lades båtarna i vattnet och man steg ombord. Havet låg som en spegel i morgonsolens strålar; årorna brukades för att komma ut från land. Rodden varade till långt in på förmiddagen, tills sjöbrisen började blåsa och man hissade segel.

Färden gick norrut med Jutland på babords sida. I de svaga och växlande vindarna seglade man sakta; först mot nästa dags kväll siktades Anholt i nordost. Detta var dock inte land där något kunde uträttas. Ön var karg och de få som bodde där var fattiga. Därtill var vattnen runtomkring förrädiska; sandbankar och revlar flyttade sig från år till år varför man aldrig kunde veta var det gick att segla. Färden fortsatte norrut.

Nästa eftermiddag dök Laesö upp vid den nordvästra synranden. Vattnen däromkring var om möjligt ännu mer förrädiska än vid Anholt och man undvek sorgfälligt att komma nära. Inte för inte hade ön rykte om sig att vara jätten Aegirs boning. Och om man hade med Aegir att göra kunde man vara säker på att hans hustru, Ran, fanns i närheten. Henne ville ingen träffa; gjorde man det var faran stor att bli snärjd i hennes garn och då måste man tillbringa efterlivet i hennes våld, på havets botten.

Således befann man sig på stort avstånd öster om Laesö när två båtar siktades vid horisonten. Det var tydligt att de försökte gå så högt upp mot den västliga vinden som möjligt för att undvika ett möte. Inte egendomligt, tänkte Erik: okänd flotta medför sällan annat än elände, särskilt för den som är liten.

Erik ville veta om främlingarna hade något att förtälja om danernas flotta och bad Ragnar att utforska det. Även om främlingarna ville undvika dem var de två om saken och Erik sökte möte. Således lät Ragnar hala seglet och bemanna årorna för att skära av främlingarnas färdväg uppvinds. Man rodde rakt mot vinden och ju närmare man kom desto bättre såg man att båtarna var breda om buken och tungt lastade, med ett fåtal åror. Lastskepp hade liten besättning och var alltid långsamma, vare sig de seglade eller roddes.

När de var inom hörhåll anropade Ragnar de två båtarna; han förklarade att det inte var fråga om räd eller rån, utan om kunskapande. Gisle satt på samma sida som främlingarna och märkte deras tvekan. Flera av dem hade gripit sina vapen men ville inte strida när utsikterna till seger var obefintliga. Trots allt var de tvungna att lita på Ragnar: alternativet vore självmord.

     Jag är Ragnar från Ed, son till Gunnar, son till Adils. Vi färdas med svitjods kung Erik. Vilka är ni?

     Jag är Räfr, son till Vidr. Vi är västgautar på handelsfärd till Jutland.

     Jag kan se att ni är tungt lastade. Vad för slags last har ni ombord?

     Järn, svarade Räfr efter en stunds tvekan.

Det var uppenbart att han ville undvika att tala om sin dyrbara last. Att väcka frestelse hos okända slutade ofta illa.

     Jag tänkte nog det. Ni ligger djupt och går långsamt. Men det är inte ert järn vi är ute efter. Vi vill veta om ni känner till vem som härjar i sommar, och var.

     Det talas om din kung Erik, sa Räfr, samt danernas kungasöner Aesir och Bausi. Eriks sändebud var hos vår kung Gautulf i vintras. Nog var det fler än en som ville rusta skepp, men Gautulf är försiktig. Han värnar äring mer än härnad.

     Det ena behöver inte utesluta det andra: jag är hellre både mätt och segersäll än endast endera. Men sak samma, vad vet du om danerna?

     Det sägs att de härjar runt om i Viken. Hur det går, vart de far och var de sist blev sedda vet jag inget om, men de lär möta motstånd. Vikmännen är varslade och håller sig hemma i sommar.

     Har det kommit till drabbning?

     Inte vad jag vet, men det är bara en tidsfråga. Vikvärjarna har rustat sina flyktborgar och flottan ligger på lur längst in i viken, redo att hårt hälsa ofärdsbringare. Det var inte utan försiktighet vi färdades förbi Hisingen; i orostider är det farligt att segla, i synnerhet om männen är få och lasten dyrbar.

     Det låter som kloka ord. Men inte har väl kung Gautulf något otalt med vikmännen, vare sig de bor i Ranrike eller hinsides havet?

     Det stämmer. Vi håller fred med varandra men stannar helst i land. Det är vid kusten som ofärd frodas.

     Så är det; därför önskar jag dig att fara väl. Må du bli av med din last på det sätt som du tänkt dig.

     Tack! Far väl, du också.

Ragnar styrde om mot öster och hans karlar började ro; så fort båtarna hade kommit isär hissade man segel. Det sista Geir såg av Räfr och hans båtar var deras segel långt akterut. Själva seglade de i god vind för att meddela kung Erik vad de hade fått reda på. På kvällen siktades resten av flottan; den låg för ankar vid Hallands kust, i en skyddad fjärd med udde i norr och öar i söder. Erik hade låtit två båtar segla av och an utefter kusten för att leda Ragnar rätt.

 

När sjöbrisen hade lagt sig och allt var stilla satt Erik, Ragnar och några till i Eriks skeppstält. De sporde om vad man visste och vilka val som stod till buds. Vikmännen verkade redo att möta de fiender som hemsökte dem. Troligen behövde de hjälp och Erik menade att man borde klämma danerna mellan vikmän och svitjod; de kunde hamras liksom smedens ämne, mellan hammaren och städet.

I mörkret hördes lågmält mummel från de andra båtarna, annars var det tyst. Några män var i land; där fanns kreatur men folket hade flytt.

 

Aesir spanade mot land för att se tecken på liv. Skulle de äntligen få byte, eller skulle det bli som flera gånger förr, att gårdarna man kom till var övergivna, tömda på människor, boskap och gods. Ingen varningseld brann, vikvärjarna verkade likväl varse deras närvaro. De tycks ha haft gott om tid att försvinna, tänkte han, vissa åkrar är inte ens besådda. Antingen är folket i dessa trakter sällsport försiktiga, eller så har någon varslat dem.

Eftersom Viken verkade öde hade han och Bausi delat på flottan för att sprida sig och öka färdens utbyte. Bausi var längre norrut medan Aesir höll sig söderut, längs Älvslandets kuster. När man inte mötte någon fiendehär lät Aesir skeppslagen härja bäst de kunde, mot att de rapporterade allt om fienden.

Sedan tidigare visste han att vikmännen kunde vara svåra att bekämpa. De var vana sjömän som i mångt och mycket hämtade sitt dagliga levebröd ur havet: fisk och säl. De kände alla bådor och öar utan och innan, till och med i mörker. Två av danernas båtar hade de lyckats sänka, snöpligen och utan kamp. Den ena hade de begjutit med tran och eldat upp, den andra hade de borrat i sank när den nattetid låg för ankar. Av besättningarna hade bara några få överlevt de angrepp som följde.

En del framgång hade man haft. Några handelsskepp med varor hade blivit uppbringade och en del av flottan hade rott uppför älven och där rånat gårdar och handelsplatser. Men på det hela taget var Aesir missmodig, liksom manskapet. Det hade inte kommit till någon kraftmätning; nu övervägde han att i stället låta överta landet eftersom dess eget folk hade flytt. Men då behövdes män för försvar mot invånarna den dag de bestämde sig för att återvända. De var säkert inte långt borta utan bidade nog i flyktborgar. En möjlighet vore att angripa eller belägra någon av dessa; men det var oftast inte värt besväret.

Medan han stod där och grubblade hörde han röster; han vände sig om och såg att något fångade männens uppmärksamhet.

     Vad är det som oroar dina män, styrman Starkad?

     Det är segel i söder.

     Var?

     Där! Starkad pekade med hela handen och Aesir följde med blicken. Långt bort i söder såg han en prick på synranden.

     Där ja. Men det är väl bara en?

     Är det en kan det finnas fler.

     Vi får ha ögonen på den. Vart far den?

     Hitåt, tror jag.

     Det kan vara värt att vänta in den. Ligger landet lika magert som hittills kanske en bredbukig båt blir bättre byte.

Segel halades och man rodde den annalkande till mötes. Snart syntes det att båten var ensam, dessutom snabbseglare och inte lastbåt. När den var inom skotthåll bad Aesir sina män att gripa till vapen.

-       Skjut inte förrän jag ger tecken, sa han. Först vill jag utröna vem som far efter oss.

Man väntade men inget tecken kom; Aesir märkte att den här båten sökte honom. När den var nära hördes rop; snart hade den slingrat sig mellan de själländska skeppen och låg förtöjd bredvid Aesirs, med halade segel.

     Vem är du?

Aesir förstod i samma ögonblick vem han hade frågat.

-       Vigr, hörde han sig själv utropa. Visst är det du Vigr?

     Jo, så är det.

     Lever du eller kommer du som draug?

     Nog skulle man kunna tro det senare; mina män säger att jag fortfarande ser ut som en. Men jag lever på samma sätt som du.

     Vilken glädje! Välkommen åter ifrån de döda! Vad hände och var har du varit?

     Jag berättar senare; nu brådskar det. Svitjod i härnad har segrat vid Tissö. Rådsnare Harald förhandlade frist åt Själlands folk. Nu seglar svitjod efter dig och din bror.

     Då talade Arvakr falskt med mig och sant med Bausi. Må Hrodvitnir sluka honom med hull och hår.

     Än finns rådrum. Var har du resten av flottan?

     Bausi härjar i norr. Bär budet vidare till honom, du får med dig Starkad och hans lag. Två båtar är bättre än en. Vi bidar här.

     Med denna vind är jag åter innan morgon natt.

     Vet du var svitjod håller nu?

     Inte säkert, men jag träffade några gautar som hade mött dem vid Laesö.

     Illa! Skynda!

 

Vigr och Starkad seglade norrut. Under tiden bidade Aesirs fartyg. Några fortsatte att plundra men nyheten spred sig snart att svitjod var att vänta. Nu fanns ära att vinna, om inte gods och guld.

 

Kvällen efter var Vigr och Starkad åter tillsammans med Bausi, vars båtar anslöt en efter en. Kvällen var ljummen och stilla; båtarna måste ros. Männen badade; vissa roade sig med brottning.

Bausi och Aesir åt kvällsvard med Vigr, Starkad och några till. Efter rådslag om svitjod satt de kvar i skeppstältet och samtalade.

     Vigr, sa Bausi, förtälj oss din saga. Hur for du efter Nykrs angrepp?

     Alla har sörjt dig, fyllde Aesir i. För Gunn och Ginna var saknaden särskilt stor; de har sökt tröst hos Nanna, natt som dag. Du var god mot dem.

     Visste jag inte bättre, sa Bausi vars ansikte sprack upp i ett grin, skulle jag tro att de föredrar dig framför oss.

     Inte gör de det, även om det vore smickrande. Men vi har onekligen upplevt ett och annat ihop.

     Ja, är det inte mer än vad vi känner till må det vara som det vill med den saken.

Bausi lät blicken vila på Vigr.

     Det är inget annat, sa Vigr och blinkade åt Bausi.

     Förtälj oss nu vad som timat; det var göjemånad när vi senast sågs.

Vigr började berätta, om vårvinterkvällen fyra månader tidigare, då en av gårdens kvinnor hade rusat in i hallen efter att ha sett män stryka omkring nere vid sjön. Han nämnde detaljer som det blå kvällsljuset och koltrastens låt innan pilarna fällde Kettil och Toke, han förtalde om kampen som följde och berättade hur han fälldes med en pil i ryggen, ner i åns kalla vatten. Det sista han mindes var att Toke hade kommit på fötter igen och högg mot Hreppir. Sedan svartnade allt.

     Jag måste ha flutit med strömmen, annars skulle de ha huggit mig med.

     Toke uppehöll dem, sa Aesir.

     Ja, så var det nog. Frid över hans minne. Sedan minns jag inget förrän jag låg i Eirbjorgs hus.

     Eirbjorg? Den läkekunniga?

     Ja.

     Hur kom du dit? Det är långt.

     Jag vet inte. Hon sa att det hade bultat på porten. När hon öppnade hade jag legat utanför, med pilen kvar i ryggen.

     Märkligt, vem kan ha fört dig till henne genom mörka natten? Den som gjorde det känner helt visst hennes goda rykte.

     … och vägen till hennes hus. Det är lätt att trampa fel när man går över mossen i mörker.

     … och dessutom velat dig väl.

     Jag har grubblat mycket på detta, men inte funnit något svar. Ibland drömmer jag att jag blir buren över myren och att pilen skaver i såret, men inte så mycket mer. Jo förresten, där flög korpar omkring oss i mörkret. Men det kan betyda vad som helst.

     Korpar, inte kråkor eller kajor?

     Korpar.

     Då är du en bricka på någons bräde, sa Aesir, så mycket är visst. Det finns en avsikt med att spara dig, att inte hämta dig ännu.

     Det må vara som det vill med den saken.

     Det är ett gott tecken, menade Bausi

     Låt oss hoppas det.

Männen satt tysta, var och en i sina tankar. Vigr rosslade.

     Är du helbrägda?

     I stort sett. Jag har en envis hosta och ibland blir jag andfådd; ännu orkar jag mindre än förr.

     Eirbjorg är gudarnas gunstling, hon förmår mycket. Vad gjorde hon med dig?

     Jag vaknade när hon och hennes döttrar höll på att dra ut pilen. Det kändes som is ända in i märgen trots att en frikostig eld brann i hallen. När jag andades kom ande ur såret, det väste, men Eirbjorg galdrade, lade på örter och täppte till med kåda. Sedan fick jag ligga.

     Blev du bra av det, fordrades inget mer?

     Det krävdes mycket mer. Eirbjorg och döttrarna galdrade mest hela tiden, även när de sysslade med annat. Morgon som kväll öppnade hon såret och sög ut den vätska som samlats. Det blev många munfullar. Sedan lade hon på färska örter, och slöt såret med kåda. Ett tag blev jag sämre, då offrade de i mossen. Natt som dag var någon hos mig: Eirbjorg eller någon av hennes döttrar.

     Då mådde du gott, kan jag tänka.

     Det hade jag gjort om jag bara hade orkat. Nu låg jag som en säck med rovor och förmådde inte annat. Men nog trivdes jag gott med kvinnorna. De är varma att ha hos sig, därtill godlynta och granna att se på.

     Med den vården är det inte underligt att du valde att leva. Det synes mig mera märkligt att du inte stannade kvar hos Eirbjorg.

     Det gjorde jag. Du sa själv att det var göjemånad när jag föll för Nykrs nid. Först i blomstermånad var jag på fötter igen och väl uppe måste jag öva; jag förmådde föga och lät som en bälg redan efter en kort stunds vandring. Först i sommarmånaden var jag tillräckligt stark för att ge mig av.

     Återvände du till Tissö?

     Jag kom dit samma dag som svitjod segrade. På vägen mötte jag män som svikit Harald. Den synen hedrade ingen, fastän svitjod var övermäktiga.

Vigr talade länge om slaget och de villkor som Harald trots underläget lyckats förhandla med Erik Uppsalakonung. Detta tilltalade Aesir och Bausi.

-       Om vi besegrar svitjod skonas Själland, sa Bausi.

-       Samtidigt ligger svitjod oskyddat, sa Aesir.

-       Vi kan segla dit och skövla stort, sa Starkad.

     Är vi snabba kan vi besegra Erik, plundra svitjod och vara tillbaka i Tissö innan Gunn och Ginna ska föda, sa Bausi.

     När är det, undrade Vigr?

     Kring skördemånad.

     Varsin ättling bådar gott inför framtiden, sa Starkad. Två barn första året, vad månde det bli med tiden?

     Många söner, sa Bausi.

     Eller döttrar, sa Aesir.

Bausi rynkade ögonbrynen.

     Söner ska styra landet, sa han. På samma sätt som vi styr efter Halfdan kan våra söner styra efter oss.

     Eller när vi har blivit lika trötta som Halfdan, sa Aesir. Innan han träffade Gunn.

     Och skulle vi mot förmodan inte komma tillbaka, sa Bausi, vill vi att du och Harald värjer Gunn och Ginna.

     Om de inte väljer att följa oss, lade Aesir till.

     Samt fostrar våra barn, sa Bausi.

     Det är en stor ära, men det lär inte behövas, sa Vigr. Vi segrar.

     Det är gott att du tror på seger, sa Bausi, men gör dig inte till. Vi vet alla, inte minst du, att imorgon kväll kan vi alla vara hinsides. Vi ber dig och Harald om detta, eftersom vi, liksom Gunn och Ginna, litar på er. Vi håller er för de främsta kämparna på Själland.

     Och de klokaste, sa Aesir.

Vigr rodnade.

Kommentera gärna inlägget: