19 Bärsärk

Gangulf var i Dorestad igen. Han kände igen sig; han hade återvänt många gånger efter att de hade skiljts, Styrbjörn och han. Nu sprang de tillsammans i pilregnet ännu en gång. Han var arg på Styrbjörn som hade blivit besynnerlig sedan han träffade Klotilda. Att kvinnor kan förvända synen på män var inget nytt men varför skulle Styrbjörn hålla på och göra sig till med de där nya tankarna om den kristne guden. Han försökte tala honom till rätta men det gick illa eftersom de samtidigt sprang för livet. Och just då föll Styrbjörn till marken med en pil i ryggen; äntligen fick Gangulf tillfälle att tala vett med honom. Han var arg och brydde sig inte om blodet som strömmade ur vännens sår; nu höll sig Styrbjörn åtminstone still.

Men då kom hon! Klotilda, roten till alla deras problem, ställde sig emellan dem. Hon var iförd en lång dräkt och på bröstet hängde korset de hade kommit för att återlämna. Hon hukade bredvid Styrbjörn, drog ur pilen och lyfte upp honom; sedan bar hon honom i sina armar bort över fältet, i riktning mot staden. Gangulf ville följa efter och tala Styrbjörn till rätta men han kom ingen vart. Han försökte slita sig loss men kom på att foten satt fast. Javisst ja, vad dum jag är, tänkte han. Eadgils hundar biter om benet, käftarna fjättrar min fot. Det har de gjort ända sedan jag var här förra gången. Men det är ingen hund, det är den svarta ulven som plågar mig om nätterna. Gangulf högg med yxan över dess hals och skilde huvud från kropp. Men snart satt huvudet återigen på sin plats; han högg på nytt, och igen och igen, men varje gång växte huvudet fast. Blodet flödade men foten förblev fjättrad.

När Gangulf vaknade slog hjärtat som en smideshammare och tankarna malde. Han kände solen värma mot ryggen. Den stod ännu lågt i nordost men hade varit uppe länge nog för att torka daggen ur klädet. Endast vakterna var vakna.

Gangulf var klarvaken men öppnade inte ögonen. I stället låg han och grubblade. Hur skulle han kunna få ett slut på helvetet? Om nätterna kunde han inte sova och dagtid var han som ett levande lik. Att fly vore meningslöst; det som plågade honom, rädslan, gick inte att fly från. Den skulle följa honom vart han än tog vägen. Det fanns ingen väg ut.

Innerst inne visste han att han var kampduglig. Han hade bevisat det i otaliga kämpalekar och insåg att hans rykte var gott. Men hur länge till, tänkte han i nästa stund och hjärtat bankade på nytt. Får folk reda på att jag är feg är det slut med mig. Att leka är en sak, att slåss på liv och död en annan.

Han öppnade ögonen. Där låg de andra och sov. Någon snarkade och Hrodulfr hade somnat med armen över Leif samtidigt som han mumlade ömma ord. Han drömmer väl att han är hemma i sänghalmen hos Gya, tänkte Gangulf. I vanliga fall skulle han ha dragit på munnen; senare under dagen skulle han under skratt och glam ha berättat för alla som ville höra på. Nu brydde han sig inte. I stället reste han sig och smög över däck, mellan de sovande; att somna om kunde han glömma. I stället tecknade han åt vakten.

-       Sov en stund, viskade han, innan det är dags att stiga upp.

-       Det där behöver du inte säga två gånger, sa mannen och vacklade iväg. Innan han låg ner hade han somnat.

 

Gangulf lät blicken svepa över horisonten, över öarna och in i land. Där fanns inget som väckte hans uppmärksamhet. I stället lät han blicken vandra över männen ombord. De sov som stockar, alla utom Leif som knuffade på Hrodulfr när denne hela tiden försökte lägga tillbaka armen om sina drömmars Gya. Återigen lät Gangulf blicken gå varvet runt: land, öar, hav, himmel. Och en gång till: land, öar, hav, himmel. Men vad var det, där mellan hav och himmel? Han skönjde ett dammkorn. Ett något som inte hade varit där förra gången han svepte med blicken över synranden. Gangulf kisade. Jo, det var inte tu tal om saken. Dammkornet rörde sig. Och han var nästan säker att det han såg var ett segel.

Snart hade det sällskap av flera.

Det dröjde inte länge förrän flottan var i rörelse. Ord flög från man till man; snart var alla på fötter. För att inte röja sin närvaro beslöt Erik att låta båtarna bida söder om näslandet i norr. Överraskning medförde övertag som inte fick förslösas. Det blåste från nordväst; från sitt skyddade läge kunde svitjod ro mot vinden och falla fienden i flanken, eller så kunde de segla ikapp dem söderöver. Erik valde att segla; rodde man skulle manskapet trötta ut sig innan striden ens hade börjat. Han räknade med att ligga oupptäckt tills merparten av danernas flotta hade farit förbi; sedan skulle han segla upp jämsides.

 

Fram på morgonen syntes ännu flera segel på havet; Gisle räknade till mellan en halv och en tolft.

     Syns inte våra båtar lika bra för danerna, sa han, som de för oss?

     Nej, svarade Olof. Vi har land bakom oss; färgerna flyter i varandra.

     Men vi är många; även om färgerna flyter är formen fel.

     Sant, men avståndet är stort. Tänk på tjädern i snårskogen, nästan omöjlig att se.

     Är det vi?

     Ja. Danerna däremot, de är som orren i grantoppen.

     Jag förstår; orren är svart som en sotflaga och snön är vit.

     Men på samma sätt som med orren får vi inte avslöja oss. Orren märker minsta rörelse och det gör danerna också; det är därför alla vilar vid årorna.

Alla väntade på Eriks signal; det enda som hördes var lågmält tal, vågors skvalp mot bordläggningen och då och då plaskandet när någon lättade på trycket.

     Så är det ofta innan drabbning, sa Olof. Magen blir orolig och man måste tömma sig. Gör det du också om du kan. Det är inte bra att behöva när spjuten flyger om öronen.

     Eller om baken, sa Geir och flinade.

Återigen tystnad. Gisle klämde lite för att känna efter, men han var inte nödig.

     Hur tror du det går för Gangulf, viskade han efter en stund.

     Vi får se. Han verkar lite piggare. Vi får hålla ett öga på honom och hjälpa till om det behövs. Märk väl att det var han som siktade första skeppet i morse.

     Det har han all heder av.

När ännu flera fartyg syntes, och de främsta var ur sikte, kom signalen. In lyftes åror och upp for segel. Rappa rop ekade; skeppen sköt fart för styrbords hals. Att danerna seglade nära kusten gladde Erik, ty då skulle hans egna båtar slippa bidevind.

Gisle befarade att också denna strid skulle bli som den förra, att han aldrig finge möta fienden. I vilket fall som helst höll han Bane redo. Olof verkade säker där han satt med Bite, liksom Geir med Grid. Gangulf hade yxa och spjut samt två sköldar. Gisle oroade sig inte för att hans vapen saknade krafter av samma slag som Bane, Bite och Grid; han var mest orolig för Gangulf själv.

De gick för halvvind och danerna slörade, men vinden var måttlig.

-       Med den här kursen träffar vi inga daner, klagade Geir. Vi seglar nästan jämsides med dem.

-       Det ser bara ut som det. Vänta bara; du har dem ombord förr än du anar.

-       Det är svårt att vänta.

-       Var redo. De kan dreja bi när som helst, eller lägga om kursen. När det sker går allting fort.

Undan för undan krympte avståndet. Geir hade sällan känt en evighet så dryg som denna men nu var det inte mycket mer än ett pilskotts avstånd till fiendens närmaste fartyg. Hela havet tycktes med ens fullt av skepp, daners och svears om vartannat. Bortom babord såg han land, en gulgrön rand, krönt av grönt; långt akterut låg ön där de hade bidat. Den syntes inte utan smälte samman med landet bakom. Olof har rätt, tänkte han; skepp med land bakom är svåra att se.

Dunk! Geir spratt till. En pil satt i bordläggningen. Han såg upp och drog undan benet just innan nästa pil darrande fäste sig bredvid den första. Instinktivt grep han efter Grid; hon flög upp inte ett ögonblick för tidigt. Den tredje pilen slog mot skölden just som han trädde den på armen. Pilen studsade och for i en båge vidare ut över vattnet.

     Jag tror det drar ihop sig till sköldväder, hörde han Olof säga.

     Ja, det har redan kommit några stänk, sa Gisle.

De som saknade båge fick vänta på närstrid, men Geir och de andra bågskyttarna fick brått att besvara bågarnas börd. De stod utefter styrbords reling och sköt mot de daner som seglade närmast. Geir tänkte att det var annorlunda än jakt. Å ena sidan sprang inte målet iväg, å andra sidan gungade det. Och målet försvarade sig, med pilskott och med sköldar. Det gjorde sällan skogens villebråd.

Eftersom de gick för halvvind och styrbords hals lutade fiendens båtar åt deras håll; de blottställde därigenom sina däck och öppnade dem för pilskott. Soländarnas båt lutade däremot från danernas så att besättningen kom att skyddas av bordläggningen. Samtidigt var Ragnar utsatt, eftersom styråran var fäst högt på styrbords sida, fiendens sida.

Pilar regnade och sköldar vändes i vinden; snart skulle någon bli träffad. Redan prydde pilar flera sköldar, liksom bordläggningen. Geir andades lugnt och siktade noga innan han sköt. Han var ett med bågen och tänkte bara på uppgiften. Samtidigt kände han en sorts upphetsning när han hörde män som skrek, bågar som sjöng och pilar som dunkade. Havets ljud var det ingen som märkte efter flera veckor till havs.

Gisle hörde ett skrik och såg en man med pil genom armen; denne skrek också när han fick den bryskt utdragen. Geir struntade i det; de som inte skjuter båge kan hjälpa dem som sårats, tänkte han. Tills vi hamnar i närstrid. Själv fortsatte han att sikta och skjuta. Från början hade han försökt att träffa danernas styrman, men denne stod snett framom akterstammen och var svår att träffa, därtill skyddad av män med sköldar. I stället valde han att skjuta på bågskyttar och passade på när de blottade någon kroppsdel. Några gånger hade han träffat och var ganska nöjd; samtidigt gällde det att inte slösa pilar i onödan. Om han fick tillfälle skulle han samla på sig några, sådana som satt i sköldar och i bord.

Just som han tänkte på pilar vek den närmaste fiendebåten och skar av deras kurs. Nu blev det omöjligt att träffa någon ombord, det enda som syntes var fören och seglet. Ragnar anade avsikten; de hade legat snett framom styrbord men tänkte nu segla rakt på dem. Antingen vill de trycka ner vår styrbordsreling under vattnet, tänkte han, eller så försöker de välta oss över mot babords läsida; bara de inte har ramm! Rop skallade och Ragnar föll av samt styrde upp bredvid den danska båten. När de låg jämsides gick allt fort; segel revades, draggar kastades och linor drogs åt. Snart satt båda båtarna ihop; återigen tog striden fart, nu med yxa, svärd och spjut. Kastspjut och sten flög genom luften; med pålstavar, långa spjut för närstrid, nådde man långt in över fiendens båt; flera män fälldes.

Olof kämpade i förstammen med Gisle och Geir tätt bakom. Han fångade spjut i luften, vände dem med en hand och kastade tillbaka, allt i en rörelse och ibland med vänster hand. Detta imponerade.

Snart klättrade män över relingarna, snart stred var man med svärd eller yxa. Olof fick omedelbart värja sig mot en bjässe som kastade sig över honom. Dennes skägg lyste som en brasa över bringan, ögonen stod ut ur sina hålor och ansiktet lånade färg av nypon. Håret torde vara lika eldrött som skägget men doldes av en hjälm med nackskydd av läder. Hans hugg var hårda som åskviggar och kom regelbundet som smedens hammarslag. Olofs enda utväg var att vika åt sidan, vilket var vanskligt i trängsel och tumult. Han lät fötterna arbeta och rörde sig så vigt som utrymmet tillät.

Gisle och Geir måste också kasta sig undan, samtidigt som de försökte hjälpa sin bror. Det var inte lätt, deras armar var helt enkelt för korta. Till slut grep Gisle Bane för att öka sin räckvidd. Just som han lyfte huvudet backade Olof över en stupad man och föll baklänges. Den röde bjässen måttade ett hugg; Olof rullade runt. Slaget tog över sköldbucklan; Gisle trodde att den klövs. Olof vräkte sig rullande vidare men skölden tog emot när jättemannen lyfte yxan för ännu ett hugg. Gisle hann inte tänka utan tog Bane, stack så hårt han kunde, där han kom åt, samt vred om. Mannens ögon stod, om möjligt, ännu mer ut ur sina hålor när han för första gången fick syn på Gisle; blicken var samma som om denne hade varit en stickhågsen hästfluga. Han grymtade något ohörbart och måttade ett hugg, denna gång mot Gisle. Nu var det Gisles tur att använda fötterna. I brådskan fanns ingen tid att dra ut Bane ur mannens buk; när bjässen vände sig for spjutstången runt och träffade honom hårt i huvudet. Strax låg också Gisle på däck, med huvudet fullt av stjärnor. Det var en fan, tänkte han, samtidigt som han rullade åt sidan för att inte bli hackad i bitar.

     Ubbe, hur går det?

En av danerna hojtade över stridslarmet mot den röde bjässen.

     Myggen sticks hårt i sommar, grymtade han.

     Suger de mycket blod?

     Det finns mer att ta av. Slå du dina mygg så ska jag nog smälla dem som svärmar här.

     När jag är färdig här kommer jag och slår efter dina.

     Ja tack. Och är du snäll får du dra pinnen ur min mage. Den är i vägen.

Även Geir märkte att armarna inte räckte till för närkamp mot storvuxna män; han slängde yxan åt sidan och tog upp sin båge. När han lade an en pil värjde sig mannen, med skölden; Geir tyckte att han hade en sällsport god förmåga att se i ögonvrån. Pilen tog i sköldranden; samtidigt som Geir måttade nästa skott höjde mannen yxan mot honom.

Under tiden hade Olof kommit på fötter och fick för första gången måtta ett hugg. Det träffade vänster axel; sedan hängde arm och sköld på trekvart. Återigen kom Ubbe av sig. Han tvekade och måttade ett nytt hugg, nu mot Olof, samtidigt som Geir sköt en pil i hans hals. Avståndet var kort och den kom ut på andra sidan. Nu visste Ubbe inte längre vem han skulle slå mot; med alla tre motståndarna på fötter blev kampen ojämn. Gisle grep tag i Bane, ryckte ut det och stack på nytt. Olof lät Bite smaka kött och blod. Snart stod Ubbe på knä; några ögonblick senare låg han livlös i sitt eget blod på däcksplankorna.

Samtidigt var Ubbes frände över dem. Han var inte lika stor, men vigare. Det var bara att börja om på nytt. Striden fortsatte oavbrutet; för varje man som föll fanns alltid någon annan som tog över.

Genom tumultet såg Gisle att fler skepp hade bundit ihop sig med deras. När han fick en stunds andrum uppskattade han att uppemot en tolft fartyg hängde samman i en flytande bråte och att kampen pågick överallt. Längre bort såg han andra båt-bråtar samt här och där skepp som kretsade runt omkring, antingen för att hitta en plats att angöra, eller för att skjuta mot sina fiender. Allteftersom striden fortskred blandades fränder och fiender; kast och skott blev vanskliga, närkamp var till sist det enda som gick.

 

Trots sin håglöshet var Gangulf på fötter, det gavs inget annat val. Men han stod långt bak och undvek allt tumult. Han försökte muntra upp sig med att tänka på att det var han som hade sett det första seglet, men tänkte ögonblicket efter att det var en tidsfråga innan någon annan hade gjort detsamma. Nu stod han vid relingen med flera män mellan sig och striden. Leif, hans lärling från Tuna, stod bredvid och verkade inte vidare morsk han heller. Ansikte och läppar hade förlorat färg; pölen vid fötterna skvallrade om hur han mådde samt om hans senaste måltid.

Eftersom Gangulf hade mist sitt livsmod och Leif var oerfaren räknade ingen med dem. Kunde de göra mer än ingenting vore det bra, annars fick det vara, tycktes man tänka. För att göra något gagn började Leif samla pilar och spjut som hans skeppslag kunde använda. Gangulf såg på men gjorde ingen ansats att hjälpa till. I hans håg utkämpades en annan drabbning: att våga eller att inte våga. Om han gav sig in i striden var han övertygad om att det skulle gå riktigt galet, men att stå utanför var lika illa det.

     Fä dör, fränder dör, men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Han pressade fram orden mellan sammanbitna läppar.

     Vad sa du, frågade Leif.

     Inget.

     Jo, det gjorde du. Jag hörde att du sa det där om domen över död man.

     Det är genom vårt eftermäle vi blir odödliga.

     Ja, men det är också sant att den halte rider häst, att den handen mist blir herde och att den döve duger i strid. Blind är bättre än att vara bränd; ej till någon nytta är liket.

     Så?

     Jag kanske inte är den som borde säga det, eftersom jag själv bär mig åt som en ynkrygg, men om du ger dig in i striden kan två saker hända: att du dör eller att du överlever. Har du kämpat väl och dör, blir du odödlig. Överlever du får du vara med ett tag till. Och som sårad gagnar du mer än som död.

     Och om jag inte har mod nog att strida?

     Då kan också två saker hända: att du dör eller att du överlever. Men om du dör utan kamp vet vi med säkerhet var du inte hamnar: hos Allfader. Och om du överlever blir det som ärelös ynkrygg.

     Så som du säger det verkar jag inte ha mycket val. Än du då?

     Jag har tiden för mig. Jag skall bemästra min rädsla, men kanske inte idag.

     Det ligger något i det du säger, sa Gangulf och suckade. Jag får väl ge mig in i leken. Må det som sker ske. Jag behöver bara samla mig först.

     Om du kämpar väl skall jag försöka hålla mig bakom dig och göra mitt bästa.

     Du är tapper, Leif. Och en duglig kämpe! Under kampövningen hemma var du en av de främsta. Glöm inte det. Vår svaghet är inte vår förmåga; det är att vi inte vågar tro på den.

Gangulf gillade Leif, de utbytte gärna tankar med varandra. Och Leif kunde konsten att ingjuta hopp, trots sitt eget ringa mod. En mans förnuft i en pojkes kropp, tänkte Gangulf. Han kramade Leif över axeln, tog ett fastare tag om yxskaftet samt drog några djupa andetag.

De första männen avverkade han utan att tänka. Trots hans stympade självförtroende var rörelserna väl inövade; få kunde mäta sig mot honom i kampskicklighet. Först när han hörde ett skrik, ett enda, gällt som en fågels, stannade han upp. Han vände sig om och såg Leif falla mot däcket. I bröstet var denne genomborrad av trenne kastspjut. Gangulf hukade sig ned och höll om Leif den stund som han fortfarande var vaken. Inga ljud kom längre över läpparna och blicken slocknade snart. Samtidigt hördes kackel, någon sorts hest skratt, över stridslarmet. Gangulf vände sig om och såg tre ynglingar, inte äldre än Leif, dunka varandra i ryggen på andra sidan relingen.

Gangulf såg rött. I två språng var han över relingen och inom några ögonblick rullade de tre kacklande ynglingarnas skallar som kålhuvuden över däck. Olof, Gisle och Geir såg på håll hur deras frände röjde av danernas däck från för till akter. Blicken brände dem som kom i vägen och runt munnen stod fradga. Olof kom att tänka på ett dryckeshorn fullt med skummande öl och kunde inte låta bli att dra på munnen åt liknelsen. Ingen som kom i vägen skonades, män flydde i skräck. Trots alla historier om bärsärkar var det ingen som hade sett en på riktigt, inte förrän nu.

Gangulf själv var knappt medveten om vad som pågick. Alla hans sinnen var inriktade på att nedgöra fiender; därutöver fanns intet. Han arbetade sig fram över däcket som snart var tömt på daner, åtminstone sådana som stod upp. Alla som kunde hade flytt till någon av de andra båtarna, eller hoppat i sjön. Efter Gangulf följde svear som utnyttjade det oväntade genombrottet genom att kämpa tätt bakom bärsärken eller avliva dem som ännu inte var riktigt döda. Också de som hade hoppat över bord och som kämpade för att inte dras ned i djupet, tyngda av våta kläder och vapen, slaktades.

Det var när Gangulf fortsatte striden på nästa båt som det, någonstans i det som fortfarande fanns kvar av hans medvetande, stod klart att han inte var det minsta rädd längre. Insikten slog honom och han hävde upp ett vrål grundat på lika delar glädje och lättnad. Det ljud som nådde fiendens öron lät dock mer som ett vildsint brölande; det ökade deras skräck än mer.

Gangulf fortsatte i ett hänryckt glädjerus. Han var inte längre rädd, han var lugn och han kämpade just så väl som den krigare han länge hade velat vara. Trots att han var uppslukad av striden, kände han att det han nu gjorde var en hjältebragd. Hur han än for skulle han leva i folkminnet.

På vägen mot seger tog båtarna slut. Gangulf, omtöcknad av raseri och utmattning, svingade sig över nästa reling för att i nästa ögonblick finna att där bara fanns vatten i stället för däcksplankor och fiender. Båten han hade siktat på höll på att angöra och låg fortfarande ett stycke ut; på håll hade han hört varningsrop från fränderna. Men det var för sent; nu skimrade allting grönt. Runt honom var det kallt, vått och tyst.

 

Olof såg Gangulf försvinna över relingen, liksom han såg luckan mellan fartygen dra ihop sig över Gangulf. Den blev smalare och smalare, draggarna var kastade och männen halade allt vad de orkade. Olof såg sig om, hittade ett spjut och slungade det mot draggmännen. Dels måste han hindra att Gangulf dränktes under båtarna, dels ville han avleda uppmärksamheten för att ge Gangulf en möjlighet att ta sig upp igen.

Samtidigt som spjutet lämnade handen förstod han vad han gjorde, förstod han att han i detta ögonblick vigde Gangulf åt Oden. Men det var för sent, spjutet flög över däck, över döda, över vatten, över Gangulf och över fiender, i en obeveklig båge, mot den andra båten.

Gangulf kände hur något snärjde honom. Vattnet smakade salt och han svalde mer än som var lämpligt. Varför kunde han inte röra sig som han ville, varför nådde han inte ytan? Han hade kämpat mot fiender ovan däck och nu låg han under ytan och kämpade mot något annat. Det kändes som händer som trevade utefter hans kropp, som nätmaskor i vilka han trasslade in händer och fötter, som att bli rånad på det liv han just hade återvänt till. Ju mer han kämpade för att nå havets yta, desto mer drogs han mot dess botten. Det blev mörkare och vart han än såg var det vatten och tång. Hela kroppen skrek efter luft men det var lönlöst. Där borta skimrade det av guld. Aegirs sal, tänkte han, är det dit jag är på väg?

Med ens flödade ljuset, men inte längre den där guldskimrande undervattensglöden, utan dagsljus. Och där var hon, hon som han drömt om många gånger, på sin häst som var en varg, och hon lyfte upp honom på starka armar. Genom vatten, luft och himmel bar det och hela tiden red de i det underbara solljuset, med himmel både över och under sig. Gangulf fyllde sina lungor med luft. Han kunde se Asgårds tak skimra i solljuset redan långt innan de var framme.

Kommentera gärna inlägget: