22 Ej till någon nytta är liket

Efter att Aesir och Bausi blev döda vände stridslyckan ännu en gång. Danernas mod sjönk och fler än ett båtlag försökte lägga loss och fly. Några menade sig ha sett Oden delta i striden. Har man själva krigsguden emot sig är det inte mycket man kan göra, tänkte de. Andra menade sig ha sett valkyrior komma ridande ner från himlen och träffa kungabröderna med pilar och spjut. De menade att Gisle och Geir bara hade varit i närheten, att det inte var de som hade dräpt deras drottar.

–     Är det egentligen inte självklart, sa de, att dugliga kämpar som Aesir och Bausi bättre behövs bland Odens einhärjare, än bland Midgårds människor? När världen nalkas sitt slut måste alla goda krigsmän kämpa på gudarnas sida.

 

Drabbningen fortsatte med oförminskad styrka, men nu med svitjod i överläge. Kung Eriks män trängde på; längst fram kämpade kungen själv. Olof var inte långt bakom; han hade inte varit ifred sedan bröderna sprang överbord, men hoppades att de höll sig flytande och kunde ta sig upp utan hans hjälp. Trots allt var de vana vid vatten samt simmade skickligt.

 

Ännu en gång ändrade stridslarmet tonläge; allt eggjärn var sedan länge slött. Därför fordrades mer möda av envar, frände som fiende, att dräpa sin motståndare. Bara Bite bet lika bistert som alltid.

Olof skiftade hugg och stick, män föll till höger och vänster. Då hördes en röst över stridslarmet.

–     Kung Erik!

Denne fortsatte att strida som om han ingenting hört.

–     Kung Erik!

Erik stannade med svärdet lyft; motståndaren stelnade.

–     Vem är du och vad vill du? Ser du inte att jag har att göra?

–     Jag är Vigr, son till Hrodgeir, dräpt men ändå levande.

–     Märkligt. Men vad vill du?

–     Se dig omkring! Männen är trötta och vapnen döva. Varför slösa mer blod än nödvändigt? Jag bjuder dig att utkämpa envig med mig. Må bäste man segra, och därmed vinna seger åt sitt folk.

–     Det är självklart att du vill så som du säger. Dina kungar är döda och snart firar sårmåsen gille på daners kadaver.

–     Kanske, kanske inte. I vilket fall sparar vi blod om du godtar mitt anbud.

Striden stannade av; fiender, samt fienders fiender, stod tysta och lyssnade. Många tänkte att Vigr hade rätt. Striden hade pågått länge nog nu; vapnen var slöa, armarna värkte och många var sårade. Trots att svitjod hade övertag just nu kunde lyckan vända ännu en gång.

–     Med dina kungar hos Hel har du inte mycket till val. Inte räds jag dig men bytet blir större om vi dräper er alla.

–     Då dräper vi er också; det blir man mot man så länge det finns daner kvar som kan dräpa.

En av Eriks män kunde inte längre tiga.

–     Du tar honom som du vill, Erik.

–     Jag vet.

–     Vad har du då att förlora?

–     Du kanske vill i mitt ställe, svarade Erik.

–     Visst, svarade mannen. Den här striden leder bara till elände. Även seger blir förlust; vi mister alltför många män.

–     Ta mig i stället!

Olof höjde sin stämma över sorlet.

-       Jag vill strida mot danernas drott; Bite törstar.

–     Ingen ska säga att jag räddes en utmaning, sa Erik. Jag dräper den mannen, han är inget att frukta.

–     Ta mitt svärd, sa Olof och höll fram Bite.

–     Skulle den klingan vara bättre än min Glimner, dvärgsmidd och skarp?

–     Bite har tjänat mig troget idag. Se på hans egg, blodig men inte slö.

–     Du kanske inte har skiftat tillräckligt med hugg.

–     Nog har jag det, svarade Olof. Han har rand av runor.

–     Behåll du din järnpinne, runor eller ej. Jag kämpar med Glimner.

–     Gör som du vill.

Olof svalde hårt; Erik besvarade hans erbjudande nästan hånfullt. Upphetsad av striden var han nära att hugga sin kung, men tyglade vreden och teg.

–     Nu strider vi, sa Erik till Vigr. Men först ska du godta villkoren, liksom din frände gjorde på Själland.

Eriks ögon glimmade genom hålen i hjälmens ansiktsskydd. Galten längst fram på hjälmkammen grinade girigt.

–     Nämn dem.

Vigr stod med fötterna isär och vilade händerna på svärdshjaltet. Han vek inte med blicken där han stod med män omkring sig, mitt emot Erik.

–     Vi har givit honom frist, Harald heter han visst: om vi segrar gäldar Själland brandskatt. Detta gäller: segrar jag segrar svitjod. Då gagnar det danerna att Harald håller ord.

–     Och om jag segrar?

–     Det händer inte.

–     Det blir vi två om; men eftersom du tror på seger vågar du nog ge ditt ord på att svitjod skonar Själland.

–     Om Harald gäldar skonas Själland, inte annars.

–     Och om du är död.

–     Du var mig en enveten fan. Om du trots allt skulle segra är jag inte kvar i Midgård. Då råder jag inte över vad mina män tar sig till.

–     Du må fråga dem.

–     Eller dräpa dig direkt.

Erik tog ett steg närmare Vigr som grep med båda händerna om svärdshjaltet. Nu måste han kämpa mot Erik, vare sig han mäktade eller ej; med svitjod i överläge fanns det inte mycket att förhandla om. Själv har jag mått bättre, tänkte han, men kan jag dräpa Erik blir svitjods flotta lika ledarlös som vår. Då blir det jämvikt; när ingen är segersäll dör striden. Och vinner Erik, ja då är allt förlorat ändå. Den sista tanken släppte han; fruktan inför envig vore farlig. I stället drog han djupt efter andan, slöt ögonen och sände en tanke till Tyr, en tanke om mod som betvingar makt. Han såg segern för sin inre syn; den var enhänt, liksom guden själv.

 

Nu vigdes plats för kamp mellan Erik och Vigr. Många av männen galdrade högt. Tyr och Oden, Hild, Gunn och andra valkyrior samt nornorna och ytterligare skyddsandar åkallades. Olof galdrade också, dock mer för sina bröders väl, än för Eriks.

Eftersom Vigr hade utmanat fick Erik första hugget. Han högg skickligt och med kraft, men Vigr vek åt sidan; i stället smektes sköldbucklan av svärdet. Nästa hugg var Vigrs; det var inte olikt Eriks men också denne visste att skydda sig. De skiftade hugg en god stund; ingen av dem fick övertag.

Olof betraktade striden tillsammans med de andra männen. Han var fortfarande besviken på Erik men förstod att det vore bäst om denne segrade, trots den harm han kände. Annars skulle makthungriga män utmana Eriks bror yngre Östen och oro, söndring samt inbördes kamp skulle följa. Utan Erik vore också allt hopp om rikedom och ära i danernas land fåfängt. Endast kämpar under en duglig ledare segrar i strid. Att återvända tomhänt vore en svår missräkning.

 

Medan kampen pågick märkte Olof muller bortom synranden.

–     Tordön; asarna är ute och åker, muttrade mannen bredvid.

–     Det är i sin ordning, sa Olof. Makterna makar sig närmare när människor krigar.

–     Sant, det drar ihop sig, men till vad? Vem vill de gynna?

–     Den som lever får se.

–     Och det drar snålt nu när solen är skymd bakom högresta moln.

 

Erik och Vigr var uppslukade av sin tvekamp; Erik mötte hårdare motstånd än han hade räknat med och Vigr, skicklig men svag efter Nykrs nid och Eirbjorgs vård, måste uppbjuda sina sista krafter. Hugg följde på hugg och striden tröttade inte bara kämparna själva; också några av åskådarna gäspade.

–     Låt oss ta rast, sa Vigr med en röst raspig som sandpapper.

–     Jag trodde du ville fälla ett avgörande. Nu verkar du mer vilja fresta likgökens tålamod. Men den som väntar på något gott väntar sällan förgäves. Tids nog får han något att slita i.

Eriks röst lät dock lika sträv den, varför han utan vidare övertalning gick med på en stunds vila. Båda bjöds vatten att dricka; de svalde begärligt i långa klunkar.

–     Jag tror vi har sällskap, sa Erik när det dundrade över havet.

–     Tor är ute och åker.

Ragnar tog emot lägeln och såg fundersamt upp mot skyn.

–     Såg du åskviggen?

–     Den var präktig.

Flera av männen skruvade på sig; åska till havs var klokast att undvika. Många var berättelserna om män som hade blivit brända. Och kom åskan dessutom när det var drabbning, då kunde vad som helst hända.

–     Vigr, är du man nog att slutföra kampen? Eller förfäras du av händelserna på himlen.

–     Inte räds jag gudarna, jag gläds. Det är oss de skyndar att bistå.

–     Struntprat. Upp med dig, nu fortsätter vi.

Båda kom på fötter och snart var striden åter igång.

–     Du hugger klent, sa Erik. Jag hör likgöken gala.

–     Den gal för den som skall dö; jag hör ingen fåglalåt.

–     Då hör du illa.

Men Erik fortsatte skifta vapen under tystnad. Efter en lång stund tog han till orda igen:

–     Ditt svärd tycks lika dövt som du; det biter illa.

–     Det gnager gott, bara man hugger hårt. Ditt ser dyrbart ut, men synes längre än lagen tillåter.

–     Måhända för holmgång, men inte för envig.

Huggen haglade och båda teg. Vigr hade svårt att värja sig; hans svärd var kortare och eggen oskarp, dessutom sinade krafterna. Han insåg sitt underläge.

–     Nu är det dags att avgöra striden, sa Erik. Mitt tålamod är slut och snart är du det också. Hör du verkligen inte likgöken. Den gal mest hela tiden.

Denna gång föll Glimner utan att Vigr förmådde värja sig; svärdet klöv hans sköld som om det glödgat hade skurit genom smör. När sköldhalvorna föll i däcket såg Vigr sin egen hand i bucklan, bakom handtaget. Det ryckte fortfarande i fingrarna.

Vigr behöll behärskningen och teg. Men han verkade villrådig och höjde svärdet halvt, som om han valde mellan att hålla sig om handen eller fortsätta kämpa. I nästa ögonblick lyfte Erik Glimner mot skyn för ett sista hugg, Vigrs banehugg. Sedan skulle segern vara hans. Samt silvret, som skulle skattas och skiftas mellan svitjods kämpar. När Vigr såg Glimner höjd mot himlen höjde han sin skadade arm högt för att orka lite till. Jag saknar min hand, tänkte han. På något sätt tyckte han synd om den, där den låg ensam och kallnade i sköldbucklan. Hade det gått hade han velat sätta fast den igen.

Vigr hade just börjat röra svärdet för ett stick mot Eriks mellangärde, det fick bära eller brista, när det smällde till och allt blev vitt. Han och de närmaste männen vräktes omkull samt tappade sansen. De som stod längre bort hörde knallen samtidigt som de såg åskviggen träffa Eriks svärdsspets som pekade mot himlen. Erik lyste som ett tjärbloss och föll sedan ihop i en hög på däck.

 

Vigr var nu någon annanstans; stående på fast mark med gräs under fötterna. Han höll sig om armen och såg sig omkring. Havet var borta och i dess ställe fanns en lika ändlös slätt. På alla sidor rasade en strid, bittrare och häftigare än den han nyss hade lämnat. Här stred gudar mot jättar och einhärjare mot ulvar, fränder mot fränder och män mot kvinnor. Gräset var satt i brand och likgökens kraxande blandades med galandet av de tre tupparna: Asars Gyllenkam, jättars eldröda Fjalar samt Hels sotsvarta, utan namn. Yggdrasil skalv och skakade, jämrande sig i lågorna.

Vigr såg Oden Ygg Bölverk, den förskräcklige och brölande, vräka fiender över på rygg och slakta dem likt boskap, tills Fenrisulven ändade hans strid och slukade honom hel och hållen. Hans son Vidar bräckte upp odjurets käftar och stack sitt svärd genom dess hjärta, hämnade sin faders död.

Vigr såg gudarnas väktare Heimdall, han med hornet, som inte behövde mer sömn än en fågel, kämpa mot Loke, den svekfulle och falske. De stred med spjut. När kampen var över var båda döda. Frej hade tidigare offrat sitt svärd för åtrån till en kvinna. Nu kämpade han en lika svärdslös som utsiktslös kamp mot eldjätten Surt. Slutligen blev han kluven av jättens eldsvärd.

Garm från Gnipahålan, Hels vakthund, hade slitit sina fjättrar; alla döda var med i striden. Vigr såg hur Garm slukade Tyr, men också hur hunden dog, spetsad inifrån av Tyrs svärd.

Vigr såg vidare Tor dräpa Midgårdsormen; guden föll själv inom nio fjät, dräpt av ormens etter. Tors och Järnsaxas son Magne dräpte draken Nidhögg, likgnagaren.

Slutligen blev solen svart och stjärnorna föll från sina fästen. Vigr kände vanmakt och förtvivlan. Jorden sänktes fräsande i havet. Allt blev svart.

 

Men inte helt. Något fanns kvar. En bultande smärta skar genom mörkret. Den kom från hans hand, den han nyss hade förlorat. Nu hörde han röster. Var det gudar eller män? Varför var det så kallt trots att hela världen brann? Han frös så att han skakade. Han slog upp ögonen. Det första han märkte var regnet.

Sedan hörde han tystnaden, stridslarmet hade upphört. Där var fortfarande ljud, men de kom från dämpade samtal, kroppsarbete och vågors skvalp.

 

Någon satt på huk och höll hans skadade arm. Den var omlindad med en klut. Han kände lukten av bränt kött; man har stillat mitt blodflöde, tänkte han, med glödgat stål. Men hur har man fått fyr? Vi är till havs och det regnar.

–     Jag lever, var det första han fick över sina torra läppar.

–     Ja, du lever, svarade han som höll hans arm.

–     Men hur? Erik hade höjt Glimner för hugg.

–     Det var det sista han gjorde.

–     Hur då?

–     Gudarna sände en ljungeld genom honom. Han brann som ett bloss och for raka vägen till himlen.

Honom såg jag inte bland gudarna, grubblade Vigr. Högt sa han:

–     Själv var jag med om Ragnarök. Jag såg jorden sjunka i havet.

–     Flera var hinsides, sa mannen. Någon var hos Hel, en annan i Valhall. Någon miste synen, en annan blev döv.

–     Hur går striden?

–     Vi har slutat. Ingen vill fortsätta. De tre kungarna är döda liksom flera män. Oden har fått sitt och många är sårade. Och regnet vräker ned.

–     Vad gör svitjod?

–     De ger sig av. Mot gudarna kämpar människor förgäves. Men först samlar de ihop sina sårade och döda.

–     Och gälden?

–     Det silvret har redan kostat för mycket, både liv och blod. Vi får se vad svitjod tar sig till.

Regnet fortsatte att vräka ned.

 

Olof kände sig matt och ostadig. Han hade varken ätit eller druckit sedan tidigt på morgonen, han hade kämpat hela dagen samt lidit ovänligt tal från Erik. Men mest av allt saknade han sina fränder. Nu gick han och letade efter dem, men ingenstans syntes spår av vare sig Gisle, Geir eller Gangulf. Han kände en klump i bröstet; var det så här det skulle bli, att han blev ensam kvar? Han och Fjolvar kvar på gården. Det var så att han ville gråta.

Han gick från båt till båt och sökte igenom dem, både över och under däck. Han spejade ut över havet vars färg återigen var mörkt blågrön och inte längre röd. Här och där kunde han skönja lik i vattnet, men inga huvuden stack upp över vågorna. Kustbornas båtar hade försvunnit.

Han frågade dem han mötte, men alla skakade på huvudet. Visst hade många sett dem han sökte efter, det hade varit svårt att undgå; de var ju bragdrika kämpar alla tre. Men ingen hade sett vart de tog vägen. Någon föreslog att de hade varit gudasända, inte av människors ätt, och därför inte stod att finna i Midgård. Andra menade att de kanske redan satt i Valhall eller var tagna av Ran.

Ingen han mötte ingav ens en strimma hopp; de flesta hade dessutom fullt upp att ta hand om sig själva, eller sina fränder. Han kände sig med ens väldigt trött, blöt och frusen. Det bästa vore nog att återvända hem med Ragnar och hjälpa Fridbjörn med gården. Det här med stridsglädje är överdrivet, tänkte han; krig medför mest elände och sorg.

Bäst som han sökte fick han syn på Vigr. Denne låg fortfarande kvar på däck; en man satt bredvid och höll hans avhuggna arm. Någon hade spänt en tjärduk över dem och andra sårade hade beretts plats bredvid. Det gagnar nog föga att fråga dessa män, tänkte Olof, de är inte bara daner, utan också sårade. Men vad i all sin dar, striden är över och vem vet vad de har sett. Jag får aldrig få ro om jag inte frågar alla som kan tänkas veta.

Han vände sig mot Vigr, mest för att han kände igen honom.

–     Synd att du fick handen kapad.

–     Jag klarar mig. Det är värre för handen. Den dör.

–     Du får den åter i Valhall.

–     Om jag hamnar där.

–     Det gör du; du kämpade väl.

–     Kung Erik var skickligare.

–     Han orkade mer, men du var skickligare.

–     Sak samma, nu är det över.

–     Du har gudarnas beskydd.

–     Vi får se hur handen läker; sårfeber följer ofta hugg. De kanske hämtar mig i alla fall.

–     Jag önskar dig välgång. Men innan jag går vill jag veta om du har sett mina fränder.

–     Det är inte gott att veta. Märkte de ut sig på något vis?

–     Det kan man säga; de två små dräpte dina kungar, den store var bärsärken som sprang överbord.

–     Ja dem var det svårt att inte märka. Men vart de gick, var de är och vem som sist såg dem, det vet nog bara gudarna. Och kanske de själva. Men eftersom jag inte duger till annat ska jag fråga mina fränder samt hålla ögon och öron öppna. Vem är du?

–     Jag är Olof, son till Oniding och Helga, från svitjods Soland.

Vigr stelnade, dock inte mer än att det gick Olof obemärkt förbi. Detta var ännu en märklighet denna egendomliga dag.

–     Jag är Vigr, sa han, son till Hrodgeir. Jag hör till Tissö öd.

–     På Själland?

–     Det stämmer.

Vigr tystnade en stund, rynkade pannan och fortsatte:

-       Även om jag inte kan hjälpa dig att finna dina bröder, åtminstone inte idag, kanske jag kan glädja dig på annat sätt. Jag känner dina systrar.

Nu var det Olof tur att rycka till. Vad var detta? Han fick en förnimmelse av vapentinget Uppsala och kastade en granskande blick på Vigr, för att förvissa sig om att det inte var Jolnir han talade med.

–     Mina systrar, vad vet du om dem?

–     Jag vet mer än du anar. Vi har bott många nätter under samma ryggås.

–     Är någon av dem... vigd till dig?

–     Nej, även om man kunde önska det. Nej, de var vigda till Aesir och Bausi, daners kungar som snart firar gille i Valhall. De bär deras barn.

–     Ja, så ska Nattfari också ha spått. Men för att bli helt viss, kan du säga mig vad flickorna heter?

–     Gunn och Ginna; Gunn är den hårda, Ginna den väna. Båda är rådsnara och dugliga i idrott.

–     Nog är det mina systrar du bär bud om; det gläder mig mycket att höra. I sanning en märklig dag: jag mister mina bröder, men får bud om mina systrar. Vad mer är att vänta?

Olof fick aldrig tillfälle att höra om Vigr hade något svar. Ragnar ropade på honom att de var redo att lägga ut. Ville han komma bort från den här helvetesblötan gjorde han bäst att raska på. Han blev med ens villrådig, hur skulle han göra: fara vidare med Ragnar, eller följa med den här mannen, Vigr, och hans daner för att finna sina systrar? Nej, det var nog inte att tänka på. Trots allt hade de just utkämpat ett slag; de var fiender. Även om alla just nu var stridströtta kunde ingen lita på hur han skulle fara på Själland. Ville det sig illa kunde han bli träl, eller till och med slaktad.

–     Ta väl hand om dem, var det sista han fick ur sig.

–     Jag skall, om vi så skall vigas samman.

–     Du tycks inte ovillig.

Vigr svarade med ett flin som blev en grimas när han, trots varningar från mannen bredvid, försökte stödja sig på handen som inte längre fanns.

–     Far väl!

–     Du också, muttrade Vigr mellan eder och förbannelser över såret och smärtan.

Det var med vemod Olof steg ombord på Ragnars skepp. Gisle, Geir, Gangulf samt Leif saknades och var nog alla döda. Därtill kom flera andra, inte minst kung Erik. Hans saknad kändes tung och tät; den blev inte bättre av regnet som strilade ner och trängde in på bara huden.

 

En efter en lösgjorde sig båtarna ur bråten och sällade sig till de sina. Ingen hade segrat och båda flottorna drog sig lemlästade och blöta åt varsitt håll: daner mot Själland, svitjod in mot närmsta land, för att vårda sårade, bränna döda och sedan fara vidare. Olof var nästan säker på att han såg Jolnir skymta bland männen på en av danernas båtar.

Vigr fick ligga där han låg. Han hade feber och dugde just inte till någonting. Ibland föll han i slummer en stund, bara för att snart vakna av någon ond dröm. Så fort han slöt ögonen såg han syner; sådant han nyss hade betraktat ändrade gestalt och började röra sig. Ett ansikte tappade huden; ut ur ögonhålor och mun ynglade ormar. Masten, som vanligtvis sträckte sig rak mot skyn, böjde sig hotande över honom, där han låg, och väste med vidöppet gap. När han återigen öppnade ögonen försvann synerna. Så höll det på, in i mardrömmar och ut i verkligheten.

Ständigt malde samma vers i hans hjärna, den vers han så många gånger hade hört, ända sedan han var liten:

Den halte rider häst,

den handen mist, blir herde,

den döve duger i strid.

Blind är bättre

än att bränd vara;

ej till någon nytta är liket.

Var herde det enda han nu dugde till? Ja, varför inte? I febertöcken och frossa kunde han lätt frammana värre öden. Men trots allt trodde han det inte. Han hade redan återkommit från de döda en gång; att handen blivit kapad var faktiskt möjligt att hantera. Hantera! Han log åt ordvalet men kände ingen glädje.

Åskan mullrade avlägset in över land. När han slutligen somnade på riktigt var han på god väg hem mot Själland.