23 Landkänning och likbål

     Vart ska vi simma?

Geir såg på sin bror, båda höll armarna över bordet och arbetade med benen för att komma framåt.

     In mot land tror jag blir bäst.

     Då kommer vi isär från våra fränder.

     Hur drabbningen än går far de in till land när de är klara.

     Tror du inte de seglar iväg?

     Nej. Först måste de ta hand om dem som sårats, bränna de döda, reda upp i röran samt laga sådant som gått sönder.

     Men hur kan vi veta vart de tar vägen?

     Vi lär se vart de far och då kan vi ta oss dit. Är du trött?

      Inte särskilt. Men bordet hindrar oss. Ska vi strunta i det och simma i stället?

     Nej, det är längre till land än du tror. Och får man kramp är det bra att ha något att hålla sig i.

     Ja, det förstås. Men vi borde vända på det, så att det ligger i den riktning vi simmar. Då går det lättare.

     Hur ska vi då hålla?

     Vi kan turas om att skjuta på. En får simma och den andre ligga ovanpå och vila.

     Din lätting.

Gisle blinkade mot sin bror.

     Det är längre än jag tror, sa du nyss. Och det blir lättare än att fösa vatten framför bordets bredsida.

     Låt oss pröva. Men du får börja.

     Att ligga ovanpå?

     Att simma.

     Då kan du vara lätting.

     Måhända. När vi kommit i land har jag säkert haft den största mödan.

 

Gisle kravlade upp på bordet som genast sjönk ner under hans tyngd. I början kom de ingen vart, ty bordet dök. Men sedan Gisle hade flyttat sig längre bak gick det lätt att ta sig fram.

Gång efter annan bytte de plats. Det kom åska och sedan regn. Aldrig förut hade någon av dem simmat lika långt som nu, låt vara att de hade bordet att hålla sig i. Emellanåt kändes det som att kusten flyttade sig bortåt ju längre de simmade. Men de malde på. Att ligga på bordet var behagligt men kallt. Att simma var tröttsamt men gav värme. Trots ansträngningen och det sommarvarma vattnet frös båda två så att de skakade när de till sist kröp i land. Regnet gjorde inte saken bättre.

     Klipporna är hala, sa Gisle. Klättra med händer och fötter tills vi når gräs.

     Det känns underligt i benen. Jag är alldeles stel.

     Jag också.

     Ska vi ta med oss bordet?

     Varför det?

     Vi kan behöva ved, sa Geir mellan tänder som hackade mot varandra.

     Bordet är blött, dess ved är sur. Vi behöver tändved och det hittar vi knappast här, som det regnar. Vi rör på oss i stället så håller vi värmen. Vi bör gå inåt land, våra fränder lär fara längre in i viken när de söker skydd för natten.

     Jag vill att vi tar med bordet i alla fall. Det kan vara bra att ha. Kanske som tak, eller så måste vi simma igen; då blir det vår båt.

     Låt gå, en liten bit. Du bär bak, jag fram.

     Hur tror du det går därute?

     Det blir vi snart varse. Ingen kämpar länge i ösregn.

Bröderna satte sig i rörelse. Landskapet var flackt och marken översållad med stora stenar; mellan dem växte gräs. Här och var fanns klippor och runda hällar; lite längre bort lyste grå sand ovanför en rand av brun tång. Bröderna gick inte längre från havet än att de fortfarande såg vatten. Enbuskar kröp utefter marken och vindpinade tallar bildade en gles skog; hallon, slån och nypon fanns överallt.

     Vad gör vi om vi träffar på någon?

     Helst gör vi inte det.

     Men om.

     Det beror på vilka de är och hur många, men framförallt om de är vänliga eller ej. Vi måste vara vaksamma. I värsta fall får vi bruka Grid och Bane. Men allra bäst vore om vi kunde återförenas med de våra innan vi möter andra.

De travade vidare under tystnad. Bordet var tungt och svårt att bära tillsammans med Bane och Grid, över grästuvor samt mellan stenblock, sumphål och törnesnår.

Regnet fortsatte att vräka ned.

     Kan vi vila en stund?

Geir var nära att gråta.

     Först måste vi hitta ett ställe som är hjälpligt torrt. Där borta finns en klippa; med hjälp av bordet kanske vi kan få skydd mot regnet.

     Det vore gott med en eld.

     Visst, så snart vi återförenas med Olof och de andra ska vi värma oss.

Gisle hoppades att hans röst inte röjde hans egen hopplöshet. Det kändes tröstlöst att traska i ösregn i fienders land.

     Är du också hungrig?

     När du talar om mat skriker det i magen. Vi reder oss ett skydd och letar efter mat innan natten.

Gisle tänkte att det vore lättare att hålla Geir på gott humör om de sysslade med något, om de hade en uppgift. Och inte bara Geir, förresten. Det var ett sätt att skingra hans egna tankar också.

De traskade uppför grässluttningen mot klippan. När de var framme fann de att det regnade rakt mot den.

-       En utmärkt plats, sa Gisle, men inte idag.

-       Bara vindriktningen hade varit en annan, suckade Geir.

Han satte sig ned i det blöta gräset och gömde ansiktet i händerna.

Om det finns en klippa i fel riktning, tänkte Gisle, kanske där finns en annan i rätt. Han såg sig omkring. Nej, detta var i sanning ett öppet landskap. Regnet låg på från havet och klipporna vände sina branta sidor åt fel håll, mot vinden. Här fanns inget skydd att få undan regnet.

     Jag lägger bordet mot branten. Du kan sitta under det tills jag är tillbaka. Det är bättre än inget.

     Vart ska du?

     Leta efter ett bra ställe tills vi kan förenas med de andra.

     Kom inte bort.

     Nejdå, jag går bara en liten bit. Sedan måste vi hitta något att äta.

Gisle vandrade upp mot bergets krön. Han tänkte att det gick bättre att få en överblick om han stod högt, men inte högre än att han kunde hålla sig dold.

På toppen låg ett röse som någon hade ställt en stock i. Stenarna var täckta av gula och grågröna lavar samt vit fågelspillning; Gisle hukade vid dess fot. Vad var det för kust de hade kommit till? På vänster hand fanns en fjärd och bortom den land, liksom på höger hand. Rakt fram såg han endast land: stenig hedmark, hagar och stengärdesgårdar. Överallt kröp enbuskar utefter marken och här och var växte spretig tallskog. Vi är på en halvö, tänkte Gisle. Eller nej, i öster går också ett stråk av vatten. Vi är på en ö, en ganska stor ö, men trots allt land omflutet av vatten. Vi måste således simma igen. Elände, men att ta oss vidare får bli ett senare bekymmer. Nu måste vi lista ut vart de andra far, så att vi kan återförenas. Om vi fångar våra vänners uppmärksamhet, utan att fiender och likplundrare får syn på oss, slipper vi kanske att simma mera.

Gisle väcktes ur sina funderingar när regnet blev ännu häftigare. Han gav sig av nedåt igen för att sitta samman med Geir under bordet tills det värsta gått över. Han halkade hastigt över hala hällar och bröt nästan fötterna bland all sten. Så här många stenar har jag aldrig sett, tänkte han. Hur djupt kan de ligga?

När han kom tillbaka såg han sig omkring; det var väl här, tänkte han. Jodå, där är bordet, lutat mot klippan liksom när jag gick härifrån.

     Geir?

Han ropade lågt. Inget svar. Står han och pissar någonstans, eller har han hittat ett bättre ställe?

     Geir?

Han ropade högre denna gång. Fortfarande inget svar.

     Geir!

Vart fan har han tagit vägen? Gisle fick metallsmak i munnen och det stack i hårbottnen. Det är inte sant, han kan inte bara försvinna. Inte nu.

     Geir!

Paniken slog honom som en hästspark. Nu skrek han för full hals, utan tanke på att andra kunde höra. Andra som han inte ville skulle höra. Han tänkte bara på att han måste hitta sin bror.

     Geir, kom fram!

Orden stockade sig i halsen på honom.

     Det är inte roligt. Kom fram, snälla!

     Vad gastar du om?

Rösten kom bakifrån, på kort håll. Men den tillhörde inte Geir.

 

Svitjods flotta styrde in mot kusten. Där var en vik med strand och äng där man kunde ta hand om sina sårade, bränna sina döda, ösa båtarna och reda upp i röran. Regnet fortsatte hela dagen men upphörde en stund innan skymningen. När mörkret föll brann ett fimbulbål på sluttningen längst in i viken. Svitjods alla båtar återkastade eldskenet där de låg för ankar eller uppdragna på stranden. Eftersom den mesta veden var sur hade det dröjt innan bålet tog sig, men nu sveptes de döda in av lågorna och de levande av röken som låg tät över nejden.

Kung Erik, eller det som var kvar av honom, lades dock inte på bålet. I stället skulle han föras hem till Uppsala för att där brännas och läggas i hög. Hela vägen, var det tänkt, skulle han sitta i lyftingen på sitt fartyg, iförd stridskläder. På så sätt skulle han fullfölja sin utrodd samt hålla sin skyddande hand över männen.

På natten, sedan man hade röjt upp den värsta oredan, satt Olof och Ragnar länge samman. Båda var trötta men ingen ville sova; de hade huvudena fulla av en diger dags händelser. Medan bålet brann ut satt de sida vid sida på en häll lagom långt från glöden. De gladde sig åt värmen, torkade kläder samt samtalade om dagen som varit: om striden, om vad som nu timade i danernas rike, samt i svitjods. De trätte om Östen, huruvida han kunde hävda sig mot de rivaler som alltid dök upp vid kungliga dödsfall, och om hans egenskaper som härskare. Och de talade om förlorade fränder: om Gisle, Geir och Gangulf samt Leif och många andra.

-       Jag saknar mina bröder så att det värker i bröstet, sa Olof. Hur ska jag kunna se folk i ögonen där hemma? ”Olof svek sina bröder”, kommer man kanske att säga. ”Kan man verkligen lita på honom?”

Ragnar försäkrade, så gott han kunde, att det inte var något Olof kunde lastas för.

-       Och även om du inte tror det nu, sa Ragnar, kommer sorgen att blekna. Det har min gjort.

Ragnar hade förlikat sig med insikten att Styrbjörn inte längre fanns, i varje fall inte i Midgård; döden var en del av livet.

Kommentera gärna inlägget: