24 Fiskafänge och gammelöl

 

Gisle vände sig om med handen hårt om Bane. Men det var något som fick honom att hålla igen. Hade det varit en fiende hade han inte blivit anropad med ord; i stället hade han varit död.

–     Lafse Karl! Hur i helsike har du hamnat här? Jag har knappt sett dig sedan vi var hemma på Tuna.

–     Du ska inte längre kalla mig Lafse, eller hur?

–     Förlåt, men jag blev överraskad. Det var inte meningen. Men jag har inte sett dig på länge. Var har du hållit hus och hur kom du hit?

–     Jag fick inte rum på Ragnars båt utan for med Säming. Ragnar lade ett gott ord för mig hos honom, och jag tror ingen av dem har ångrat sig.

–     Men vad gör du här? Och var är Geir?

–     Geir är med mig. Och en till. Kom, jag berättar när vi har kommit undan regnet. Här är det inte gott att vara.

–     Har du ordnat tak över huvudet?

–     Det kan man säga. Kom nu.

Karl gick före och Gisle efter; hans huvud fullt med frågor. Denna dag liknade ingen annan i hela hans liv. Och Lafs... nej Karl, hur kom det sig att han dök upp just här. Var han verklig?

–     Vänta, hur vet jag att du är Karl? Du kan vara en svartalv som har skiftat hamn.

–     Jag har sett hål i marken.

–     Ett sådant där litet?

–     Ja.

–     Sluta! I sådana bor det rabbisar.

–     Finns det rabbisar här?

–     Ja.

Gisle fortsatte att följa efter Karl men på lite större avstånd än förut. Han var förvirrad; det kändes skumt och hoppfullt på samma gång.

De gick mot söder med en bred havsvik på höger hand. Sedan vände de in i land igen och gick mellan ene, törn, slån och tall i svagt uppförslut. På sluttningens krön stannade Karl och väntade in Gisle, som närmade sig sakta.

–     Tror du mig nu då, sa han och vände sig mot Gisle. Ser du gården? Ingen är hemma. De har säkert flytt när både svitjod och danerna närmade sig. Vem vill bli främmande flottors fångst?

–     Eller så är de ute och plundrar lik, sa Gisle. Vi såg flera båtar, och det var inte säl de slaktade.

–     Jo, jag vet. Jag såg dem också. Men kom nu, vi har fyr i eldstaden.

Gisle lät sig övertyga. Det här lät alltför lockande. De började gå.

–     Och… Geir är där?

–     Han sitter redan och värmer sig vid brasan i hallen. Det är en liten gård, men den räcker åt oss. Och de har sköna dunbolster på sovbänkarna.

–     Jo, med all sjöfågel är det inte att undra på. Snart säger du väl att det finns mat och öl också.

–     Jag har inte hunnit se efter. Vi kom nyss.

Karl och Gisle gick över ängen som sluttade svagt ner mot gården, Karl före och Gisle efter. Ur husets ena vindöga kom rök, Gisle kunde nästan känna den välkomna doften trots att röken blåste åt andra hållet. Nu fick det vara som det ville med tvivlen, nu ville han in, in i värmen och undan regnet. Att få något i magen och sova en stund vågade han knappt drömma om, men kanske ändå...

Dörren gick upp med ett knarrande ljud. Inne var det skumt, men Gisle kunde urskilja en gestalt i dunklet.

–     Geir, är det du?

–     Visst är det jag. Hoppas du inte är gramse på mig.

–     Hm!

–     När du hade gått tänkte jag att det inte gick an att bara sitta och vänta. Så jag tog Grid som skydd mot regnet och gick en vända inåt land. Och mötte Karl.

–     Kunde ni inte ha hämtat mig?

–     Det var det vi gjorde. Eller rättare sagt, Karl gick för att hämta dig. Eftersom vi var så nära gården gick jag hit för att torka.

Geir lät otålig, som om han ville berätta något, men Gisle avbröt honom.

–     Du skrämde mig ordentligt. Tänk på att vi är i fienders land.

–     Jag vet, men...

–     Lova att inte göra så igen.

–     Ja ja, jag lovar, men...

–     Är det någon mer här? Det snarkar.

–     Jag sa ju att det var en till, sa Karl. Men du lyssnade inte.

–     Det är ju det jag har försökt säga hela tiden, sa Geir. Kom, se här! Geir ledde sin bror mot en av bänkarna vid hallens långsida.

–     Vem är det?

Gisle pekade mot den sovande gestalten men kunde inte urskilja några drag i dunklet.

–     Se noga efter, sa Geir och log utan att Gisle märkte det i hallens halvdager.

Gisle tog några steg till och skärskådade mannen, som fortfor att snarka obekymrat. Han låg naken mellan dunbolster medan kläderna torkade framför brasan.

–     Är det, stammade Gisle.

–     Ja, sa Geir.

–     Säkert?

–     Se efter en gång till om du tvivlar.

–     Det behövs inte, det är han. Gangulf! Det är Gangulf, han lever!

Gisles ögon fylldes av tårar. Dagens alla känslor vällde fram som en flodvåg och allt han förmådde var att gråta. Geir kom fram och höll om honom.

–     Är du ledsen?

–     Nej, pressade Gisle fram.

–     Vad är det då?

–     Jag vet inte. Det är bara för mycket på en gång.

Bröderna stod en stund utan att säga något. Gangulf fortsatte att sova. Samt snarka.

–     Sårad, frågade Gisle.

–     Nej, men han behöver sova.

–     Är du säker?

–     Karl tror det.

–     Vad hände? Gisle såg på Karl med ögon som glänste i brasans sken.

–     Kom, sa Karl. Vi sätter oss vid elden, så skall jag berätta. Ta av dig kläderna och torka dem. Alltför snart måste vi ut igen.

–     Ja, hur vet vi att husfolket inte står utanför med vapen i hand?

–     Det vet vi inte. Vi måste vaka så länge vi är kvar här på gården. Jag berättar fort, sedan går en av oss ut.

–     Två: en måste också hålla ett öga på flottan, så att den inte far iväg utan oss. Finns det något att äta? Jag är hungrig.

–     Jag ser efter, sa Geir. Jag har redan hört allt.

 

De satte sig framför brasan och Karl berättade. Han hade befunnit sig ombord på Sämings båt. Alla hade jublande betraktat Gangulfs bärsärkagång. Båten låg utanför och man gjorde sig redo att göra fast skeppet i Aesirs just som Gangulf gick över bord. Där han stod kunde Karl bara se på när gapet mellan skeppen slöt sig ovanför Gangulfs huvud. Det hade varit två skeppsbredder när han gick i vattnet men snart var öppningen borta.

–     Vad gjorde du?

Gisles röst var spänd.

–     Först blev jag alldeles oredig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Men så fann jag mig, hämtade ett fisknät och slängde i det. Jag dyker illa, men fiskelycka brukar jag ha. Eftersom vi hade närmat oss stället där han for i, tänkte jag att han kunde fastna om jag drog nätet fram och tillbaka utefter skeppssidan.

–     Hade nätet tyngder?

–     Ja.

–     Och han fastnade i det?

–     Det dröjde en stund, men sedan kände jag hur det blev tungt. Två av Sämings karlar hjälpte mig att bärga honom. Han vägde en hel del, livlös samt med vapen och allt. Till och med yxan kom med upp.

–     Livlös?

–     Vi trodde att det var för sent, att han var död. Men en av Sämings män visste hur man kan blåsa ande i den som drunknat.

–     Hur gjorde han?

–     Med munnen mot Gangulfs fyllde han hans lungor med luft, gång på gång. Till sist blev det liv i honom igen, fast han rosslade förfärligt.

 

Geir återvände in i hallen. I famnen höll han en lägel, torkat kött och fisk samt lök.

–     Är det någon som vill äta?

–     Vad har du i lägeln, undrade Gisle.

–     Inte är det vatten, sa Geir vars mun drogs ut i ett leende.

–     Öl?

–     Ja.

–     Då vill jag nog hellre dricka.

–     Fast föda är också bra. Vi kokar löken, fisken och köttet. Vattnet i havet är salt. Det blir gott.

–     Om det inte vore för gårdens folk, som kommer tillbaka när som helst, och dess vård som vi inte kan lita på, skulle här vara som hemma, ja nästan bättre. På tal om vården, glöm inte att ställa ut lite gott åt den också. Annars blir den gramse.

Karl och Geir gick ner till sjön och hämtade vatten. När de kom tillbaka hängde de kitteln över elden, lade i maten och lät alltihop koka upp. Det ångade härligt och doften av mat spred sig i hallen.

–     Du har inte berättat hur ni kom hit. Ni var ju ombord på Sämings båt när Geir kom med maten.

–     Det kommer nu. När det äntligen blev liv i Gangulf var vår båt redan fäst vid danernas. En häftig strid rasade, men Gangulf orkade inte kämpa; han förmådde knappt röra sig utan låg mest och glodde.

–     Om man går bärsärkagång och drunknar på en och samma dag är det inte märkligt om man blir trött.

–     Och när danerna såg att det var han trängde de sig fram för att hämnas sina dräpta fränder. Sämings män gjorde dristigt motstånd men danerna kom närmare. Till sist fann jag ingen annan råd än att kapa danernas efterbåt och få med honom i den.

–     Hade danerna en skeppsbåt?

–     Ja, en liten. En faering.

–     Hur fick du tag i den?

–     Den flöt utanför relingen. Förtöjningslinan var lång och jag skar av den. Med sina sista krafter kravlade Gangulf över relingen och dråsade som en mogen fallfrukt ner i småbåten. Där blev han liggande. Striden pågick som bäst när jag rodde utom skotthåll.

–     Vad hände sedan?

–     Det kan du kanske ana. Plundrarna svärmade som ilskna getingar runt slaget. Jag gav mig av inåt kusten för att komma undan.

–     Då har vi en båt.

–     Visst, Gangulf hade inte mycket krafter kvar men han hjälpte mig att dra upp den på stranden. Det blev inte vidare långt men det borde räcka.

Karl pekade i riktning mot den södra stranden.

–     Utmärkt, då slipper vi simma. Men hur fick du med honom hit?

–     Han låg kvar i båten när jag gick i land. När regnet kom hade jag hittat gården; då gick det att övertyga Gangulf om fördelarna med tak över huvudet, tillräckligt för att han skulle orka masa sig hit. Och här är vi nu.

–     Undrar hur länge han tänker sova.

–     Vi får se. Men låt oss nu äta.

–     Och dricka.

 

Ynglingarna lät sig väl smaka av både kött och fisk.

–     Vad är det för fisk? Jag känner bara igen torsken, sa Geir.

–     Den rökta tror jag heter makrill.

–     Den är fet och god. Synd att vi inte har sådan hemma.

–     Vi har gädda i stället. Och abborre.

–     Jo, det är klart. De är goda de också, men inte lika feta.

–     Men laxen är det.

–     Det har du rätt i. Och sälen.

–     Den är fin. Rökt säl är gott. Det får vi inte ofta.

–     Ska vi väcka Gangulf?

–     Nej, låt honom sova. Det finns så att det räcker till honom när han vaknar.

De åt under tystnad, var och en försjunken i sina tankar. Allteftersom de fyllde sina tomma magar avtog frosseriet. I början hade de rivit och slitit åt sig födan, nu åt de med urskillning och sörplade eftertänksamt på spadet.

–     Jag orkar inte mer, hördes Geir stöna.

–     Inte jag heller, sa Karl.

–     En bit till, sa Gisle. Och sedan en slurk öl.

Gisle gick upp och letade. Efter en stund kom han åter med tre ko-horn som de fyllde till brädden med öl från lägeln. Gisle uttalade en besvärjelse och sedan drack de i djupa klunkar. Det salta kokspadet hade gjort dem törstigare än vanligt.

–     Mmmm, gammelöl, utbrast Gisle. Det var en glad överraskning.

–     Drick inte för mycket, det är lömskare än spisöl, sa Karl.

–     Men godare.

Alla tre begrundade innehållet i hornen. Sedan skålade de på nytt och drack ur.

–     En av oss måste vakta.

–     Snart. Låt oss fylla på och dricka lite till först. Det kommer ingen just nu, jag tror det har börjat skymma.

–     Ett horn till då, inte mer. Det var verkligen gott, erkände Karl.

Geir hämtade lägeln och fyllde på. Alla tre drack i långa drag.

–     Vi hedrar våra värdar. Synd att de inte är här, sa Geir.

–     Synd? Nej, tur! Annars skulle vi bli hackmat. Karl betraktade Geir med allvar i blicken.

–     Inte då. Vi dricker som riktiga karlar. Då kan vi också kämpa mot styggt värdfolk.

–      Jag är inte lika säker som du. Men däremot är jag säker på att jag börjar bli full på mer än ett sätt. Jag behöver lätta på trycket.

–     Inte här inne bara. Schas, ut med dig!

Karl gick ut och Geir följde med. De ställde sig i gräset och lät strålarna spela mot husväggen.

–     Ah, det gjorde gott. Nu får jag rum med mer, sa Geir. Han kände sig med ens mycket väl till mods.

–     Vi ska nog inte dricka mer, sa Karl. Det gungar redan under mina fötter.

–     Det gör det under mina också. Vi har ju varit på sjön länge nog. Det går över.

–     Ser du där?

–     Vad då?

–     Där, ljuset i land?

–     Var då?

–     Där! Karl pekade.

–     Nej.

–     Men ser du inte? Där, flacka inte så förtvivlat med blicken.

–     Där, ja nu ser jag. Det brinner. Oj vad det brinner. Vem tror du eldar så här dags?

–     Det är flottan. Jag ser båtar.

–     Det gör inte jag. Jag börjar känna mig sömnig. Vi kan se efter i morgon i stället.

–     Då kan de redan vara härifrån. I så fall ligger vi illa till; ingen vet att vi är här.

–     Ja ja, men först vill jag smaka lite mer gammelöl. Kom så går vi in.

–     Det är nog inte..., började Karl men kom av sig. Dörren höll redan på att slå igen efter att Geir hade snubblat in genom den. Han gav sig efter Geir in i hallen och fann bröderna med varsitt horn i handen. Geirs var just påfyllt och Gisle hade hunnit dricka ett till medan de var ute.

–     Flottan ligger inne i viken. De har ett stort bål. Om vi ger oss dit nu kommer vi med dem hem.

–     Tror du att det är vår flotta och inte danernas, sa Gisle.

–     Säker kan man aldrig vara, men tar vi inte reda på det går vi miste om tillfället.

–     Kom, jag vill se. Jag behöver gå ut ändå; även om min blåsa är större än era rymmer den inte hur mycket som helst.

Gisle ställde sig upp och svajade lite av och an innan han tog sikte på dörren.

–     Värst vad det gungar i benen när man har varit länge på sjön, sa han och slamrade ut genom dörren.

Karl kom efter.

–     Var sa du nu att flottan håller till?

–     Där, sa Karl och pekade. Ser du?

–     Nej, var då?

–     Jag håller ditt huvud; ser du bålet rakt fram?

–     Ja, där ser jag några prickar. Två brandgula prickar i mörkret. Är det dem du talar om.

–     Ja, men det är bara ett bål. Och flera båtar. Fast man ser dem inte så bra nu när det skymmer.

–     Jag ser bara två gula prickar som far hit och dit. Inga båtar.

–     Det är för mörkt. Och du är för ostadig. Kom, vi går in.

–     Ja gärna. Det vore gott med mera öl.

När de kom in igen hade Geir krupit upp bredvid Gangulf och sov i godan ro. Hornet var urdrucket och båda snarkade ikapp. Gisle fyllde sitt horn en gång till och drack ur. Sedan sa han något om sömnig och letade upp en sovbänk. Inom kort snarkade han lika gott som de andra två.

Karl insåg det lönlösa i att få med sig sina sovande fränder, varav två var berusade och en utmattad, i förrädiska farvatten när natten fallit. Han satte sig på vakt utanför dörren.

Inom kort sov även han. Det hade varit en lång dag.