På Eriks skepp kände man sig olustig. Återfärden hem hade begynt samma morgon, i frisk förlig vind, men snart hade det mojnat och nu rådde en envis motvind. Sydvinden förebådade dåligt väder varför styrmännen enades om att söka lä vid kusten över natten. Men det var inte bara vinden som störde stämningen. Hade inte hela utrodden varit kantad av motgångar? Visserligen hade man segrat på Själland, men inte hade det kommit något gott ut av den segern. Och igår hade man varken segrat eller förlorat, utan mest mist många män.

Men detta var inte det värsta, motgångar måste var och en vara beredd på. Inte alla krigståg var framgångsrika. Nej, vad som verkligen skapade olust var kung Erik själv, eller snarare det som var kvar av honom. Han såg förskräcklig ut och rörde sig hotfullt av och an i sjöhävningen. Arnulf som satt närmast hade till och med hört honom kraxa om skeppsbrott och vännerna på havets botten som snart skulle få smaka svitjods kämpars kött.

Efter natten för ankar i en åmynning fick man nog. Flera av männen vittnade om att Erik hade angripit dem i sömnen. En och annan tvivlade och menade att det kunde röra sig om elaka drömmar. Andra menade att man inte kunde veta men att det vore lika så gott att bränna kungens kvarlevor här och inte vänta tills man kom åter till Uppsala. Meningsutbytet pågick som häftigast när någon ur besättningen ropade från land.

–     Kom och se! Arnulf är dräpt!

–     Männen hastade över landgÃ¥ngen och snart stod alla i en ring runt den rivne.

–     Ingen tvekan, sa en ärrad gammal kämpe med en stämma lika ödesmättad som om han hade varit Oden själv. Det är Erik som har gjort detta, det syns pÃ¥ Arnulfs sÃ¥r. Erik har blivit draug.

Männen nickade tankfullt även om det fanns en och annan som tvivlade. Det fanns säkert fientligt folk i trakten och var fanns egentligen Arnulfs yxa? Om Erik var draug hade han egna vapen. Men att träta med troende gagnade föga.

–     SÃ¥ är det, bestämde gamlingen. Vi mÃ¥ste bränna honom, annars tar han oss en och en tills ingen är kvar. DÃ¥ blir han draug-Erik sjökonung och ingen färdas längre säker pÃ¥ havet. Sanna mina ord, vi mÃ¥ste bränna honom. Nu!

Bud gick, från båt till båt, att man skulle bränna kung Erik en andra gång, redan idag. Åskviggen hade förvisso dräpt honom, men inte helt. Ris och grenar samlades i hop och snart tronade draug-Erik på toppen av en diger kase. Under sig och bakom ryggen hade han dynor fyllda med fjäder och dun. Där satt han, ståtlig, stel och stinkande; iförd stridsrock, hjälm och handskar, med manteln över axlarna och vapen över knäna. Bredvid honom hade man ställt fram ordentligt med skaffning och redskap; grytor och stekar, nötter och mjöd samt en säl som någon skjutit inför denna hans hädanfärd. Dessutom fick han med sig brädspel och en grytgaffel. En av de mindre efterbåtarna lades också på bålet.

–     Nu har han sÃ¥ att han reder sig, fastslog den gamle.

–     Det räcker länge, sa nÃ¥gon annan.

–     Det blir en värdig ankomst till Valhall, sa en tredje.

–     Vem tänder bÃ¥let, frÃ¥gade en fjärde.

–     Det gör jag, sa gamlingen.

–     Jag känner inte igen dig, sa den förste.

–     Jag kom ombord när vi drabbades med danerna.

–     Vem är du, sa den andre.

–     Ni kan kalla mig Gamling.

–     Var hör du hemma, sa den tredje.

–     Överallt, svarade Gamling. Jag färdas vida omkring.

Något gjorde att de inte frågade mer; var det hans röst eller de djupt liggande ögonen som tycktes se allt. Ögonen förresten; det gick inte ens att avgöra om där fanns några, så djupt låg de i sina hålor under buskiga ögonbryn.

Gamling tände och snart flammade bålet högt. Männen stod runt omkring och alla galdrade. Ingen ville ha en draug ombord, vare sig han var kunglig eller ej. Olof stod en bit ifrån; trots värmen från bålet kände han en rysning utefter ryggraden. En draug var riktigt otäckt. Det var sådant man hörde om men som i regel inte drabbade vanligt folk; i alla fall hörde det inte till vanligheterna.

Knappt hade elden fått fäste i den fuktiga veden förrän vinden mojnade. Rökpelaren steg vit och tät rakt upp mot himlen. Allteftersom elden tog sig blev röken tunnare för att till sist försvinna helt och ersättas av ett dallrande lufthav. Det knastrade om brasan och Erik bar sig själv åt innan kroppen slutligt förtärdes av lågorna; han pep samt puttrade och när han till sist försvann var det med ett råmande ljud. Till sist befann han sig hädan och snart gjorde resten av bålet det också. Man lät glöden pyra så länge den ville och när allt hade svalnat var det redan eftermiddag. Men då rådde en frisk nordvind; den kunde föra dem ett gott stycke hemåt.

–     Se pÃ¥ vinden, sa Ragnar till Olof. När nu draug-Erik har farit hädan ska du se att vÃ¥r hemfärd blir lugn. Nordan rÃ¥der.

–     Vart tror du att vindarna för honom själv?

–     Jag hörde nÃ¥gon som hade sett honom fara iväg med röken. Mot AsgÃ¥rd i himlen. Vad tror du själv?

–     Inte gott att veta. Han stred dugligt men var ocksÃ¥ kärv mot vänner.

–     SÃ¥ sant som det är sagt. Men nu är han borta; Östen fÃ¥r ta över. Har man sopat ihop resterna frÃ¥n bÃ¥let sÃ¥ att vi kan ge oss av?

–     Vi kan lägga ut. Är alla med?

Ragnar ställde sig på landgången och räknade huvuden, ombord och i land.

–     Alla är här. Kom ombord nu!

Överallt hördes liknande rop, nu lämnade flottan denna fientliga kust där det blåste och regnade för jämnan.

–     Har ni Gamling, hördes nÃ¥gon ropa nedanför relingen?

–     Nej, han var pÃ¥ Eriks skepp, svarade Ragnar.

–     Han sa sÃ¥, men ingen har sett honom sedan han tände bÃ¥let.

–     Han är säkert pÃ¥ nÃ¥gon av de andra bÃ¥tarna.

–     Vi har frÃ¥gat men var vi än söker stÃ¥r han inte att finna. Ingen har honom ombord och än märkligare: ingen hade det förut heller.

–     DÃ¥ var han väl inte mänsklig?

–     Nej, han var nog inte det. Han sa att han färdas vida omkring.

–     Mycket vida kring, skulle jag tro.

 

–     Söderut, sa Karl och betraktade trästickorna som lÃ¥g pÃ¥ durken. Ja ja, det är bara att böja sig för sin lott här i livet, hur länge det nu kan vara. Dör vi inte för danernas svärd, kanske vi kan fÃ¥ bli trälar hos nÃ¥gon kustbonde.

–     Ligger vi i kanske vi kan hinna ikapp de vÃ¥ra. Det kan ju hända att de stannar pÃ¥ vägen. Gangulf lät nästan hoppfull.

–     De seglar och vi ror. Karl sneglade hastigt pÃ¥ Gisle och fortsatte sedan att betrakta stickorna pÃ¥ durken.

–     Ja men vinden har vänt. Det blÃ¥ser sydvind nu.

–     Hm, ja du har rätt. Men det blir tungt att ro mot vinden.

–     LÃ¥t oss försöka.

–     Mat, sa Geir. Hur skall vi göra med mat dÃ¥? Och vatten? Vi har ingenting.

–     Vi fÃ¥r samla och fÃ¥nga, sa Gangulf. Vatten finns det i Ã¥ar. Och Ã¥ar rinner ut i havet.

–     Men först ska vi försöka hinna ikapp de vÃ¥ra. Idag ror vi sÃ¥ mycket vi orkar, sa Gisle.

–     Och hittar färskvatten, sa Gangulf.

De bytte av varandra då och då. Först rodde Gisle och Gangulf, sedan Karl och Geir. Visserligen gick det inte lika fort när Karl och Geir rodde, men de var åtminstone jämnstarka. När solen stod i väster hade de tillryggalagt en god sträcka och kunde inte längre se ön där de hade övernattat, eller några andra öar heller. Det hade funnits några på vägen, några skär och en större ö, men nu låg kusten öppen och verkade göra det så långt söderut de kunde se.

–     Det är hÃ¥rt med motvind, sa Geir. Jag är törstig.

–     Du är inte ensam, sa Karl. Min tunga fastnar i gommen.

–     Ännu ingen skymt av flottan, sa Gangulf med en blick mot den södra synranden. LÃ¥t oss styra in mot land. Det borde inte dröja länge innan vi hittar en bäck. Är vi lyckosamma hittar vi oss ocksÃ¥ mat, och en plats för nattläger.

–     Eller sÃ¥ fÃ¥ngar nÃ¥gon oss. Geirs röst var full av tvivel.

På väg in mot land spanade de efter åmynningar och bäckraviner. Det var inte helt enkelt men efter att ha rott utefter stranden en stund hittade de vad de sökte efter. Såvitt de kunde avgöra hade ingen sett dem. De hade i varje fall inte sett någon.

Så fort de fick bottenkänning hjälptes alla åt att dra upp båten på stranden. Därefter störtade de ner i bäckfåran och drack. Vattenströmmen var strid efter de senaste dagarnas regn och hade grävt en djup ravin genom strandens lösa sand. Trots sin bruna ton var vattnet klart och smakade friskt.

Efter att alla fyra hade druckit sig otörstiga spanade de runt i omgivningarna för att utröna om trakten var bebodd och var de kunde finna föda. Efter vad de kunde se fanns ingen gård i närheten. Det troliga var att gårdar, om sådana fanns, låg längre in i land, bättre skyddade mot havets vindar och vikingar. Å ena sidan skulle en gård betyda att det fanns mat, men också människor vars avsikter man aldrig kunde veta.

De delade upp sig två och två. Gisle och Geir åtog sig att skaffa något att äta, Gangulf och Karl att ställa i ordning ett nattläger, samla ved och göra upp eld.

–     Jag saknar min pilbÃ¥ge, sa Geir misslynt och betraktade spjutet. Visserligen är detta ett utmärkt spjut, men till rabbisjakt duger det sämre än pil och bÃ¥ge.

–     Det är sant, men pÃ¥ nÃ¥got sätt skall nog Bane hjälpa oss att skaffa mat i magen.

–     LÃ¥g det inga redskap i bÃ¥ten?

–     Inga fler än dem vi hade med oss själva. Vi ska vara glada att Gangulf fick med sig sin yxa. Till och med när han drunknade hade han ett fast grepp om skaftet.

När det började skymma hade Karl och Gangulf samlat ett ansenligt förråd med ved och dessutom fått fyr i några av pinnarna som sprakande spred värme i vinden. Över några stora stenar hade de lagt slanor och flätat ett tak av vidjor som de täckte med gräs och torv. De hade också brett ut ett lager torrt gräs på marken under, att ligga på.

–     Nu väntar vi bara pÃ¥ nÃ¥got gott att stoppa i magen, sa Gangulf.

Hans mage knorrade som för att understryka det han just hade sagt. Karl betraktade honom.

–     När Ã¥t du senast? Du sov ju när vi andra smorde krÃ¥set igÃ¥r.

–     LÃ¥t se. Det var i gÃ¥r morse, innan vi seglade ut för att möta danerna. Och sÃ¥ en munsbit ur grytan i dag, innan jag snubblade över dig. Sälen var god trots att den var kall.

–     Har du sett Gisle och Geir pÃ¥ länge?

–     Nej, var hÃ¥ller de till?

–     Skulle de fÃ¥nga kött eller fisk?

–     Inte en aning.

De väntade under tystnad. Elden spred en behaglig värme och höll strandmyggen på avstånd. Det var skönt att stirra in i lågorna och glöden. Karl höll på att nicka till när de hörde steg. Någon eller några närmade sig. Gangulf tog yxan och smög ut ur eldens sken, men satte sig snart igen.

–     Det är Gisle och Geir.

–     Vad har ni med er? Vi är hungriga!

Geir höll fram en trave med strandkål och såg skamsen ut.

–     Är det allt ni har lyckats fÃ¥ tag pÃ¥?

Besvikelsen i Gangulfs röst gick inte att ta miste på.

-       DÃ¥ blir det ännu ett hungrigt uppvaknande i morgon bitti. Snart tar jag en tugga av din skank.

–     Du skulle bara vÃ¥ga. Ta en tugga av bladen, de är goda.

Gisle höll fram traven och Gangulf såg med misstro ömsom på den, ömsom på bröderna.

–     Det här är inte klokt. Vi behöver nÃ¥got att äta! Jag ger mig ut och försöker hitta nÃ¥got fastän det är mörkt.

–     Se mellan bladen, föreslog Geir.

Det ryckte lite i hans ena mungipa när Gangulf särade på två blad. Ut stack ett fiskhuvud.

–     Flundra, utbrast han. Det var bättre. Fick ni den pÃ¥ spjut?

–     Nej, vi gjorde ett ljuster genom att fläta vidjor och tälja spetsar. Geirs ansikte var ett enda stort leende.

–     Nu börjar det likna nÃ¥got.

–     Har du sett mellan de andra bladen ocksÃ¥?

Gangulf bläddrade och fick fram inte mindre än åtta flundror och några dussin nästan mogna nypon. Stämningen blev med ens munter. Det dröjde inte länge förrän alla fyra mumsade flundror och strandkål så att det stänkte om dem. Fiskben, fenor och det som inte gick att äta på huvudena for genom luften.

–     Vi har flätat en tina ocksÃ¥, som vi agnade med fiskrenset och satte ut i viken. Har vi tur finns det nÃ¥gra feta Ã¥lar i den i morgon bitti.

–     Och rabbisar flikade Gisle i. Vi satte giller.

–     Det borde finnas musslor ocksÃ¥, sa Gangulf. Vi kan samla i morgon. De är goda.

Efter att den värsta hungern var stillad satt de fridfullt och samspråkade om de senaste dagarnas tilldragelser. Karl och Gangulf hade ännu inte hört Gisles och Geirs berättelse i sin helhet; de grinade glatt när de hörde hur bröderna hade delat sköld och spjut. Berättelsen om Bausis dråpliga död fick Gangulf att skratta så högt att Karl måste tysta honom med en hand över munnen. Trots allt var de i fiendeland.

Det var inte lite som hade hänt denna sommar: två slag, ett på land och ett till sjöss, danernas drottar dräpta, Gangulf riden, plågad men slutligen lämnad ifred av nattmaran, flottan avseglad och nu senast ölgille och flykt. Allteftersom mörkret sänkte sig över trakten gick samtalet trögare. Till sist sa Geir något om att sova, lade sig ner på gräset och kröp ihop. Inom kort sov han, mätt och belåten. Snart hade Gisle och Karl gjort honom sällskap. Gangulf satt ensam kvar. Han kände sig inte trött; det var inte att undra på efter förra nattens fimbulsömn.

I natt vakar jag, tänkte han.

Gangulf kände sig fridfull till sinnes. Visserligen var deras läge bekymmersamt: fyra ynglingar långt in i fiendeland. Men det oroade honom föga. Bättre husvill än rådvill, tänkte han. Och i natt har vi både hus och härd samt mat i magen. För all del, kanske inte ett hus men väl tak över huvudet.

Vad gällde kamp kände han sig också lugn; nu visste han vad han förmådde, också när det var allvar. I och med det hade maran inte längre makt över honom. Hon hade förlorat greppet och han kände sig alltmer förvissad om att hon hade gjort det för gott. Det är den räddhågade som är hennes byte; den orädde rår hon inte på. Undrar vem hon rider i natt. Öbornas gårdvård får gärna ha henne hos sig. De blir ett maka par. Gangulf log vid tanken. Eller någon av dem som bor där på gården. Bara det inte blev Leif; hon slutade plåga mig samtidigt som han dog. Hoppas han har det bra där han är nu, dräpt som han blev i sin första strid. Frid över hans minne.

–     Han strider hos gudarna.

Gangulf såg upp. Framför honom i mörkret, på andra sidan elden, satt en gammal man. Ansiktet var dolt bakom skägg och under luva, man såg bara ögonen, eller snarare ögonbrynen och de djupa ögonhålorna.

–     Inte nu väl? Natt rÃ¥der.

–     Det är sant, inte i detta ögonblick. Just nu njuter han nattens nöjen.

–     Men i morgon?

–     ...tar kampen vid igen. Mycken vapenlek det är pÃ¥ vallen.

–     Vad äter han till kvällsvard.

–     Nyslaktad galt med mycket fläsk, därtill bröd med flott och spad. God gamman rÃ¥der i hallen. MÃ¥l i mun fÃ¥r män av mjöd. Gillet varar länge än.

Gangulf begrundade det han fick höra. Nog anade han vem han hade på besök. Han sa:

–     Jag hörde dig inte när du kom.

–     Jag kommer, och jag gÃ¥r.

–     I vilket ärende?

–     Just nu intet annat än att värma mig vid din eld. En stunds samsprÃ¥k, tvÃ¥ färdmän emellan. Lite vila i natten.

–     Varthän ämnar du dig?

–     Jag skall bränna en död.

–     Vem?

–     En kung.

–     En av de tvÃ¥ som dräptes igÃ¥r?

–     En av de tre.

–     Tre?

–     Trenne var de kungar som miste livet igÃ¥r.

–     Jag visste bara tvÃ¥. Vem bränner du?

–     En av dem.

–     Och de andra?

–     Även de sällar sig snart till Valhalls värjare. Dugliga daner sÃ¥väl som deras fruktade fiender; alla behövs pÃ¥ världarnas valdag.

–     Behövdes inte en bärsärk till? Du lät Karl fiska mig ur ditt grepp med sitt garn.

–     Inte mitt grepp, utan Rans. Jag hjälpte Karl att snuva henne; jag behöver dig bättre än hon. Men än har vi tid.

–     Hur dÃ¥?

–     Ditt öde hastar inte. Tids nog märker du vad som ska göras.

–     Vad timar härnäst?

–     För att komma Ã¥ter till Tuna mÃ¥ste du fara vida.

–     Vilken väg är tillrÃ¥dlig?

–     Hur ni än far blir resan svÃ¥r. DÃ¥d danar duglig dräng.

–     … och drapor den dödes dom. Kommer vi alla...

Gangulf avbröt sig mitt i frågan. Den gamle hade rest sig upp. Stunden efter var han uppslukad av mörkret.

Någonstans i närheten hoade en uggla.

Gangulf satt kvar och lät tankarna vandra. Stillhet, mörker och vällukt från någon okänd blomma omslöt honom. Elden värmde. Han satt orörlig och såg rakt in i glöden som skimrade fram och åter i olika färger: brandgult, rött och svart. Ibland spelade mönster för hans syn, svagt blå linjer; alvbågar brukade Holmdis kalla dem. Då och då lade han på en pinne. Inte ett ljud hördes. Allt var stilla.

 

I den bleka gryningen begynte sjöfågeln att låta. Då väckte han Gisle, som fick fortsätta nattens vak. Själv lade han sig ned att sova en stund, efter att ha förvissat sig om att Gisle skötte elden och inte somnade om.

 

Gangulf vaknade inte förrän Gisle och Geir kom åter från stranden. Då var det redan ljusan dag men han kände sig inte manad att ge sig till känna, utan låg kvar och blundade. Av brödernas muntra samspråk kunde han sluta sig till att de hade med sig nyfångad rabbis, ål och musslor. Först när dofterna från matlagningen nådde hans näsborrar gick det inte längre att låtsas sova. Han var på fötter inom ett ögonblick och snart satt alla återigen runt elden och spisade med god aptit. Strandkål, nypon och vatten fullkomnade morgonmålet.

I dagsljuset hade Gangulf inte en tanke på den gångna nattens besök. Vad som hänt då var som i en annan värld, eller som i en dröm. Och inte brukade han komma ihåg drömmar sedan det blivit dag. Man vet sällan att man har haft dem. I alla fall inte särskilt många, och inte förrän man blir påmind om något i drömmen: en person, en plats eller en händelse. I stället fylldes hans hjärna nu av tankar på mat och hur de skulle hinna i fatt sin flotta.

–     Det är stilla. Vi borde ge oss av för att hinna ikapp vÃ¥ra vänner.

–     Vi mÃ¥ste ta med Ã¥lburen och gillren, sa Geir.

–     Och ljustret, sa Gisle.

–     Visst, sa Gangulf. Finns det nÃ¥got vi kan ta färskvatten i?

Alla fyra tänkte efter men kunde inte komma på något bra kärl.

–     DÃ¥ fÃ¥r vi dricka oss otörstiga nu.

–     … och hitta en ny bäck när vi blir törstiga.

–     Om vi inte hittar flottan först. Det vore det allra bästa.

De samlade sina ägodelar, både de få de haft med sig och dem de tillverkat, samt satte båten i sjön. Havet låg blankt och snart rodde de med god fart; roddlagen var desamma som dagen innan. De färdades en god stund.

–     Se där, utropade Geir och pekade över land söderöver.

Gangulf och Gisle vilade på årorna; alla vände sina blickar ditåt Geir pekade.

–     Det ryker i fjärran, sa Geir.

–     NÃ¥gon eldar, sa Gisle.

–     Listigt tänkt, sa Karl och blinkade Ã¥t Gisle.

–     Ett stort bÃ¥l, sa Geir.

–     Nyss tänt, sa Karl. Röken är vit.

Gangulf satt tyst. Inom ett ögonblick mindes han besökaren i natten. Bränna en kung, var det inte det han hade sagt?

–     Bränna en kung, sa han tyst.

–     Vad sa du, frÃ¥gade Karl.

–     Man bränner en kung.

–     Vad pratar du om? Tala ur skägget. Alla tre betraktade Gangulf med stora ögon.

Och nu kom han ihåg sitt nattliga samtal, i alla fall delar av det. Han berättade om den gamle mannen; att han dykt upp ur tomma intet och språkat en stund vid elden för att sedan försvinna in i skuggorna lika hastigt som han kom. Han återgav hur gamlingen hade talat om trenne dräpta kungar, inte tvenne, hur hans ärende var att bränna en av dem. Han nämnde också det som sagts om den svåra hemfärd som väntade dem.

De andra satt och gapade; sedan överöste de honom med frågor:

–     Varför har du inte sagt nÃ¥got?

–     Jag kom inte ihÃ¥g; inte förrän vi sÃ¥g röken.

–     Varför väckte du oss inte?

–     Jag hade inte en tanke pÃ¥ det.

–     Vem tror du han var?

–     Det förstÃ¥r nog vem som helst.

–     Vem är den tredje dräpte drotten?

–     Han sa det inte. Kanske Erik?

–     Är det mÃ¥hända han som brinner?

–     Kanske det.

Slutligen upphörde frågorna och de rodde vidare. Detta kunde vara deras stora, och kanske enda, tillfälle att hinna ikapp flottan och fränderna. Röken var nu borta och en vind blåste från norr. Kom de bara längre söderut borde de kunna utröna vems kung som brann.

För att färdas fort rodde Gangulf och Gisle mest hela tiden. De hade kraft i årtagen och båten höll god fart. Karl och Geir spanade mot horisonten. Ibland öste de båten med händerna och Gangulfs stridshuva.

Efter hand böjde landet av åt öster. Och där, när de hade hållit på en god stund med att runda kustlandet, som böjde av, såg de flottan. Vems flotta gick inte att avgöra, men ändå tvivlade de inte. Det måste vara deras. Danerna torde fara längre västerut.

Gangulf och Gisle rodde under tystnad, Karl och Geir spanade oavlåtligt mot den flotta de sakta närmade sig. Alltför sakta, tänkte Karl, den tycks lika avlägsen nu som när vi först såg den. Det var som i en ond dröm, där man sprang det fortaste man kunde, men ändå inte rörde sig ur fläcken. Med sammanbitna miner såg de segel hissas, först ett, sedan flera. Gangulf och Gisle satt med ryggarna emot, men Geirs och Karls ansikten sa dem att det brådskade.

Nordvinden friskade i och segel efter segel fylldes med luft. De fartyg som var först ut började undan för undan försvinna bakom synranden. Jättar, ulv och björn for genom Gisles huvud, dolska daner genom Geirs. Måtte vi slippa slikt, tänkte han. Måtte vi hinna ikapp.

Nu vimlade havet av segel; alla var hissade, såvitt Geir kunde avgöra, inget återstod. Karls blick mörknade, men Gangulf rodde vidare. Efter en stund slocknade även Geirs blick. Gisle såg det, och hans blick mötte också Karls. Med ens blev årtagen trötta och när Gangulf märkte det sparade också han på kraften i sina. Alla vände sig om och såg ut över havet.

–     Det gagnar inte?

Geirs röst sprack när han talade.

–     Vi hinner inte ikapp, sa Karl.

Svitjods flotta fjärmade sig; flera tolfter fartyg for på havet.

Samt en båt med fyra ynglingar som aldrig kom ikapp.