27 Åter till Tissö

Under sommaren vistades Gunn och Ginna på Tissö. De gick i väntans tider på mer än ett sätt: dels hoppades de på Aesirs och Bausis snara återkomst, dels skulle de snart föda. De hade inte hört mycket om sina mäns, eller flottans, öden sedan dessa for ut, men visste av egen erfarenhet att ibland fick man förebud, ibland hördes hemvändarna av först när de gick över gårdstunet.

Vigrs återkomst från de döda hade glatt alla. När han vittnade om Eirbjorgs goda omvårdnad förundrades många över att hon själv inte hade sagt något om saken vid sina besök i bygdens gårdar. Eftersom hon var läkekunnig och förfaren i sejd skickade man ofta bud efter henne när någon var sjuk. Hon hjälpte också ofta till vid födslar; som jordemoder var hon uppskattad inte minst för sitt trygga tal och sina goda förbindelser med makterna. Det första lugnade den mest oroliga förstföderska och det senare tryggade nedkomst och barn.

Gunn och Ginna hade glatt sig mer än andra; Vigr stod dem närmare än någon annan i Tissö, Aesir, Bausi och i viss mån Harald undantagna. Hans trygga hållning även i trångmål samt hans handlingskraft och rättrådighet gjorde att de redan från första början hade blivit honom tillgivna. Inte minst gällde detta när Nykr hotade och härjade: i samband med våldtäkten, vid holmgången på ön, under köttbensbråket vid jul samt under angreppet i vårvinterkvällen.

Vigr kom till Tissö samma kväll som svitjod försvann, när solen sänkte sig och kajorna samlades för nattvila i lunden, och delade en enkel kvällsvard med dem som var där. Han hade gått miste om mycket under tiden hos Eirbjorg; tvister och tilldragelser intresserade henne föga, hon hade mer håg för livet självt, om sådant som grodde på marken och i vattnet samt i människor och djur. Därför hade Vigr inte reda på mycket som hade timat under tiden hos henne; nu traktade han efter tidender.

Gunn och Ginna förtalde gärna; berättelsen om Nykrs, liksom Gren-Gansis, snöpliga slut roade honom mycket och han berömde dem för deras snarrådighet. Mindre lyckosamt var att den tredje nidingen, Hreppir, hade lyckats fly. Var han nu befann sig visste ingen. Nykrs gård var dock lagd under Tissö öd; gårdsfolket hade fått stanna efter att ha svurit att inte hämnas sin husbonde eller på andra sätt ställa till förtret.

Kvällen förlöpte fort under samspråk samt rådslag till sent. Nästa dag utrustades Vigr med skepp och sändes med bud om svitjod till Aesir och Bausi.

 

Det var morgon någon vecka eller två sedan Vigr seglade; systrarna dröjde i hallen när gårdens folk gick för att ta itu med sina sysslor.

–     Vad tror du sker först, sa Gunn.

–     Du menar återkomst eller nedkomst?

Ginna såg på sin syster.

–     Ja, och vem av oss som föder först.

–     Det är inte gott att veta. Vad gäller att föda tror jag att jag blir först, sa Ginna; jag blev varse före dig.

–     Men inte så länge, sa Gunn. Vad tror du om återkomsten?

–     Det är inte gott att veta, det kan bli vilket som. Båda borde inträffa i skördemånaden.

–     Är du rädd?

–     Nej, möjligtvis orolig. Är du?

–     Ja, det är ovant att föda och vem vet vad som händer. Många mödrar dör i barnsäng.

–     Det ordnar sig. Vi kan stötta varandra, och vi har kvinnorna på gården som stöd. Flera har fött förut.

–     Och Eirbjorg, jag vill ha henne med. Tänk på vad hon gjorde med Vigr.

–     Ja, hon också. Vi behöver hennes stöd, och hjälp från de makter hon står i förbindelse med.

Dörren knarrade och Harald kom in. Han gick fram till Gunn och Ginna; ansiktet vittnade om att något var illa.

–     Vad har hänt?

–     De är åter. Jag har fått bud från bukten; de är på väg uppför ån.

–     Det tar hela dagen, då vill jag rida dem till mötes.

–     Vänta, sa Ginna, ser du inte? Han vill något mer.

Harald svalde och fick ett hårt drag över munnen.

–     Aesir och Bausi, började han.

–     Ja? Båda kvinnorna satt raka som eldgafflar.

–     De är dräpta.

Gunn lät höra ett skrik och Ginna gömde ansiktet i händerna. Harald stod kvar men sa inget. Hans vanliga rådsnarhet var som bortblåst, att trösta kvinnor kändes ovant. Han tog några steg framåt, tvekade och strök slutligen Ginna över armen. Hon satt kvar utan att röra sig; han höll om hennes axel och lät andra handen vidröra Gunns kind. Hon grep den genast och höll den hårt mot sitt bröst.

Tiden stod still; ingen yttrade ett ord.

 

Tystnaden bröts slutligen av liv och rörelse utanför dörren. Fartyg och folk började anlända. Visserligen hade några farit raka vägen hem, men de flesta for till Tissö för samråd och tidender; där fanns mycket att ordna upp och man räknade med att Harald skulle utlysa ting. Många kom också för att skärskåda honom; innan man svor honom trohet ville man veta vad han dugde till.

Haralds dag blev hetsig. Båtar och besättningar vällde in, alla mer eller mindre i oordning. Sårade måste vårdas, döda brännas samt utrustning och skepp återställas i brukbart skick. Bud skickades efter Eirbjorg och hennes döttrar; dessa blev snart överlupna med sysslor. Harald samlade styrmän till samråd och utlyste ting; man måste vara redo att möta svitjod om de skulle återkomma. Brandskattning lockade föga och på tal om skatt; månget arv måste skiftas efter de dräpta.

Gunn och Ginna var förlamade av sorg, oro och vrede. De hade knappt lärt känna sina män förrän de alltför tidigt rycktes bort från dem, därtill av deras egna fränder, av svitjod. Vad skulle nu hända, vem fanns kvar att ge dem skydd? Vem brydde sig om deras öden, mer än Harald? Och kunde han hävda sig? Där fanns alltid män som traktade efter makt. Och Vigr, levde han?

 

Frågorna var många, svaren få. En klen tröst var att de bar på varsitt barn efter Aesir och Bausi, varsin kungaättling. Men räckte det i de osäkra tider som nu väntade; att bära på Halfdans enda arvingar var måhända till och med ett hot. Fick man dem ur vägen var ätten utdöd. Då var det fritt fram för andra att härska.

Klen tröst att Nykr var död.

Dagen gick och systrarna dröjde i hallens halvdager. Ibland kom någon av gårdens kvinnor och satt med dem men ingen blev långvarig; snart stod någon i dörren och bad om hjälp.

Mot kvällen återkom Harald.

–     Aesir och Bausi är här nu, ni må hälsa dem välkomna hem.

Systrarna bytte en blick, reste sig utan ett ord och följde Harald. Den lilla sträckan ner till sjön kändes som en hel dags vandring i stekande sol utan vatten.

Mot kvällen lägrade sig någon sorts lugn; uppröjningsarbetet övergick i vardagens sysslor. Överallt längs sjöstranden låg båtar, stora som små; här och var brann eldar. Män kokade mat, såg om sina blessyrer och samtalade sinsemellan, med sina döda fränder och ibland med någon av makterna. Harald förde Gunn och Ginna mot det största av skeppen, det som var Bausis. Man hade ställt i ordning båten, allt var städat och förberett för färd.

När han ledde dem över landgången hörde han Gunn kvida; Ginna gick efter och grät. Lampor lyste i skymningen och där satt de i skeppstältet: Aesir och Bausi, Själlands brödrakungar, men först och främst deras älskade makar. På kuddar av dun, med stridskläderna på sig och vapen bredvid, stirrade de med döda ögon på sina hustrur. För systrarna hade de varit mer än bara trygghet; de hade varit goda och kärleksfulla män, fulla med liv, inte bara på slagfältet.

Harald dröjde en stund, Gunn och Ginna hela natten. När morgonen grydde, kulen och grå, var de fortfarande kvar. Flickornas kinder var bleka och blodfattiga liksom deras makars, i gengäld var deras ögon röda och svullna. En av gårdens kvinnor kom med mat men de rörde den inte. Harald satt med dem och försökte skingra deras tankar. Han talade om de barn de bar på men de få svar han fick var enstaviga. Han dröjde dock samt återkom så ofta han hade tillfälle. Systrarna blev sittande hela dagen och natten därpå.

När tredje dagen grydde kände Harald vanmakt. Han ville inte se Gunn och Ginna förtvivla, eller förtvina, och deras barn med dem. Visst var det tråkigt att Aesir och Bausi hade dräpts, men inte oväntat; kungar och krigare måste alla räkna med en våldsam död. Att hastigt dö i drabbning var bättre än att tyna bort i sotsäng, och därtill mer hedersamt.

Harald gav sig av mot gudhuset, där sårade var samlade. Var hon någonstans så var det här.

–     Eirbjorg, jag är rådvill och söker din hjälp.

–     I frågor om rikets styre och skydd får du vända dig till andra. Jag sysslar inte med slikt.

–     Riket och dess skydd sköter jag själv, det är inte därför jag söker dig. Jag våndas över Gunn och Ginna. Deras håg är mörk och blicken tom; jag är rädd att de snart sörjer ihjäl sig.

–     Sådant händer, de kanske vill följa sina makar till andra sidan.

–     Det vore skada om så skedde. De är dugliga och fagra; dessutom bär de barn.

–     Inte tror jag det är deras barn du bryr dig om.

Hon lyfte blicken och granskade Harald.

-       Jag anar din längtan, fortsatte hon; vem av dem är det du åtrår?

Harald blev tyst och vred på sig. Rakt på krikonets kärna, tänkte han. Hon öder ingen möda på ordlekar och gåtgissning. Eirbjorg fortfor att betrakta honom, nu med ett leende på läpparna, samtidigt som hans kinder färgades röda. Han hade knappt erkänt det för sig själv än, det hade hänt för mycket de senaste dagarna, men det var just så det förhöll sig.

–     Främst Gunn, den hårda, stammade han fram.

–     Jaha jaja, det är så det ligger till?

–     Ja; jag har talat med Frigg, Freja och Skirner, liksom Sjofn, men de verkar inte lyssna. Lossar du Nannas band och väcker Gunns livslust och kärlek vill jag löna dig rikligen.

–     Rikedom har jag så att det räcker, inte ska du ge mig något. Jag värderar vett mer än makt och gudars gunst mer än guld.

–     Varför når min galder inte gudarna?

–     Det kanske den gör, men du kanske inte hör deras svar.

–     Vill du hjälpa mig?

–     Vad tänker du om den andra, om Ginna? Ska hon ensam få följa sin man till andra sidan?

–     Nej, hon och Gunn följs åt. Du måste hjälpa dem båda.

–     Vem får Ginna om Gunn får dig?

Harald blev tyst. Det hade han inte tänkt på. Nog tyckte han om henne också, men båda vore en för mycket. Han tänkte hårt. Vem duger åt Ginna? Folket på gården, mest gårdskarlar och kvinnfolk. Nej! Någon av männen som var med när vi tog henne från uppländerna? Nej! Nykr hade säkert velat ha henne, men han hade aldrig kommit i fråga och död är han nu. Vänta, att jag inte tänkte på honom.

–     Vigr!

Harald nästan skrek. Honom känner du.

–     Ja, nog gör jag det. Han är här.

Harald blev med ens orolig: hyste kanske Eirbjorg eller någon av hennes döttrar håg till Vigr? Skulle hon släppa ifrån sig honom till en annan kvinna. Han tvekade, visste inte riktigt hur han skulle säga.

–     För du vill väl inte ha honom själv? Eller någon av dina döttrar?

–     Han har ett gott sinnelag och visst har vi haft honom hos oss, men vi fäster oss inte vid någon man. Ginna kan gott få honom. Om han klarar sig.

–     Förmår du läka hans sår.

–     Jag gör vad jag kan.

–     Och systrarnas håg?

–     Vi får se vad som står i min makt att göra. Till dess skall du inte besöka dem utom när jag ber dig. Ägna dig åt dina värv istället, samt åt att förbereda Vigr.

Måtte han överleva denna gång också, tänkte Harald när han gick att se till sin vän.

 

Vigr låg i gudhusets mörker. Sårfebern rasade, han svettades och frös om vartannat. Ibland visste han inte var han var utan trodde sig vara på mossen hemma hos Eirbjorg och hennes döttrar. Han hade förvisso inget emot det, det var gott att vara med dem. Men varför hade hon lagt honom bland en massa andra män, och vad hade gudabilderna här att göra? Dem brukade han blota till när han var i Tissö. Javisst, det är ju där jag är, kom han på i ett ögonblick av klarhet. Sedan sjönk han tillbaka in bland drömmar och yrsel.

Ibland fick gudabilderna liv och svingade sig upp under taket. Där kunde de sitta och kraxa på någon sotig bjälke. Eller vänta nu, tänkte han, det är ju korpar som sitter där. De kraxar och vill något, vill säga något. Först förstod han inte men efter en stund började kraxet bli begripligt. Det gick att förstå korparna, snart bar varje läte bud och allt var lika tydligt som om de hade talat med mänsklig tunga. Fåglarna förtalde om Asgård och de kämpar som nyss hade anlänt; Aesir, Bausi och Erik samt många av deras män. De stred nu dagligen på Idavallen och om kvällarna firade de gille. I Valhall frossade de fläsk och sod medan fagra dejor skänkte i mjöd.

Mannen bredvid hostade häftigt; Vigr öppnade ögonen och såg blod komma ur karlens mun. En av Eirbjorgs döttrar lyfte upp denne, så att han förmådde få ur sig det värsta. Hon tar med honom till Valhall, tänkte Vigr och försvann in i dimmorna igen. Där var strid, tumult och kamp; över vimlet red Eirbjorgs dotter med den döende genom himlen för att lämna honom hos Den Höge själv. Nedom, på marken, kämpade män mot varandra och mot makterna. Men varför var de inne i gudhuset; att strida på helig mark var inte tillrådligt, men här var fullt av män. De låg överallt och slingrade som ormar, ja snart var de alla ormar som krälade omkring.

–     Kom med.

–     Är du en av korparna?

–     Nej. Se här, här är jag.

–     Arvakr, vad vill du mig?

–     Jag vill ha dig.

–     Du fick min hand, räcker inte det?

–     En kapad hand duger föga, den måste vara fäst vid en arm, och armen vid en kropp. Jag vill ha hela dig.

–     Jag är inte redo. Först måste jag hjälpa Harald.

–     Vad kan han behöva dig till, som han inte klarar själv?

–     Råda över riket, och värna svitjods döttrar.

–     Frigg vill ha systrarna, och jag vill ha dig.

–     Harald behöver mig, liksom Ginna. Vi ska vigas samman.

Vigr vred sig oroligt där han låg. Han var inte redo än, verkligen inte redo.

-       Vad begär ni för att ge er till tåls? Finns det något du och Frigg kan nöja er med i stället?

–     Liv för liv, offer i sjön

–     Liv för liv? Det är inte lite du begär.

–     Du begär inte lite heller. Antingen du, eller dem du offrar i stället.

–     Kan du nöja dig med ormarna här?

–     Det finns inga ormar.

Vigr såg sig om. Arvakr hade rätt, ormarna var borta. Endast några bitar, som korparna begärligt plockade åt sig, låg kvar på marken. När allt var borta lyfte de och var snart ett med det sotsvarta taket. Vigr kunde inte avgöra om de satt och lurade på någon bjälke, eller om de hade flugit vidare.

Med korparna var också Arvakr försvunnen.

 

Harald höll sig borta från systrarna som ännu vistades på båten, med sina döda makar. Men, tänkte han, jag lovade aldrig hur långt bort jag skulle hålla mig. Således gjorde han sig ofta ärenden till sjöstranden för att spana om Eirbjorg var ombord och om något hände. Harald hörde samtal, men inga ord. Då och då hördes galdersång och sejd, ibland såg han eldsken. Eirbjorgs döttrar delade sin tid mellan gudhuset, där de vårdade män, och båten, där de hjälpte Eirbjorg. De kom med mat och dryck samt örter; ibland spreds egendomliga dofter i luften runt båten. Vissa av dem fick Harald att känna sig lycklig, nästan upprymd.

 

Efter några dagar sökte Eirbjorg upp honom.

–     Följ med, sa hon och vände sig om för att gå tillbaka. De är redo.

–     För vad? Är de redo för livet, eller döden?

–     Vi får se, sa Eirbjorg. Det beror delvis på dig. Men de är redo att tala.

–     Beror på mig?

Han kände sig splittrad, hopp och oro drog åt varsitt håll. Nu gäller det att tänka rådigt, tänkte han.

När han kom ombord satt systrarna upp; deras hållning samt nyss flätade hår vittnade om återvunna krafter. När han fick syn på Gunn vällde värme genom hela hans kropp. Så stark men ändå skör, tänkte han. Jag vill hjälpa henne, och vara nära.

–     Det är gott att se färgen på era kinder igen, sa han.

–     Harald, sa Gunn, det är gott att se dig också, men det är en svår tid.

–     Har varit, sa Harald.

Hans försök att låta munter blev mest en vädjan.

–     Är, sa Gunn. Vi vet ännu inte om detta är ett farväl, eller ej.

Harald tömdes på värmen han nyss hade känt.

–     Det är det inte. Jag vill att ni stannar.

–     Det beror på.

Gunn lät bestämd.

–     Nej, sa Harald men tystnade när Gunn höjde handen.

–     Hör nu, sa hon. Eirbjorg har givit oss hågen åter, vi är starka som förr, men valet är svårt. Våra makar är dräpta, de skall snart fara iväg, med eller utan Ginna och mig.

–     Utan!

–     Betänk att vi är ensamma i främmande land.

–     Ni har mig. Och Vigr.

–     Förvisso, men föga fler. Låt mig förklara. Svitjod har dräpt våra makar, vi och våra ofödda barn har sak emot dem. Trots att vi saknar våra fränder kan vi inte återvända. Våra barn, daners kungaättlingar, skulle sväva i ständig fara.

–     Just det, ni ska stanna här.

–     Och stannar vi här kommer män som traktar efter riket också trakta efter barnens liv. Vi kommer inte vara trygga någonstans. Då kan vi lika gärna fara med Aesir och Bausi.

–     Nej, det får aldrig ske! Jag skyddar er. Och Vigr.

Harald såg med vidöppna ögon på Gunn.

–     Hur kan du veta att du förmår det? Du fick makten av våra makar. Utan deras skydd är det inte säkert att du kan hävda dig.

–     Jag har många förbundna och har utlyst ting.

–     När då?

–     Efter Aesirs och Bausis likfärd.

–     Då är det för sent. Då är vi redan borta.

–     Nej!

Det kom som ett kvidande, en bön, en vädjan, en besvärjelse. Gå inte ifrån mig, jag vill ha dig som maka, jag vill vara med dig.

–     Det vore gott, men går nog ej, inte som saken ligger till. Betänk att vi bär på Halfdans arvingar, vars liv många traktar efter. Och, sa hon och såg skarpt på Harald, vill du verkligen fostra mitt barn, och Vigr Ginnas? Om vi föder söner, fruktar ni inte deras anspråk på arv, deras traktan efter makt och rike? Fruktar du inte att de fordrar sin arvslott i tävlan med de barn du och jag, liksom Vigr och Ginna, kan komma att avla?

–     Den dagen den sorgen; jag fostrar dem gärna!

–     Och Vigr?

–     Han åtrår Ginna, liksom jag dig. Säg nu ja.

–     Först må Vigr fråga henne. Förvisso åtrår jag dig, och Ginna tänker gott om Vigr, men det är gagnlöst om det medför osämja, tvist och diger död.

–     Om någon annan söker härska över Själland traktar han redan efter mitt liv. Jag ger mig inte utan kamp.

–     Det förstår din fiende också.

–     Om jag har någon. Hur skall jag kunna övertyga er?

–     Säkra ditt rike innan du bränner Aesir och Bausi. Gör du gör det tar jag dig som make; gör du det inte följer jag Bausi.

–     Vad säger du, Ginna?

–     Sammaledes, men först vill jag höra Vigr.

–     Då får Aesir och Bausi fara efter tinget. Där säkrar jag makten.

–     Eller förlorar den.

 

En dag vaknade Vigr och kände sig kry. Han hade sovit en hel natt utan att svettas eller frysa: en drömlös sömn, utan kamp, strid eller ormar. Han kände sig som vanligt, sånär som på handen. Den saknade han förtvivlat; det gjorde ont, både i såret och i bröstet, men var inget att göra något åt. Om män ändå vore som sjöstjärnor, tänkte han. Han mindes hur han hade brukat betrakta dem när han var barn; hur deras avklippta armar växte ut igen. Men detta var förunnat sjöstjärnor; män fick reda sig med de lemmar de hade i behåll.

Vigr steg upp på ostadiga ben, växlade några förtroliga ord med Eirbjorg och gick sedan till smedjan. Efter att han hade varit hos smeden sökte han upp Harald. Återseendet var hjärtligt; de var inte bara goda fränder, båda förstod också att de behövde den andre för sin överlevnad. Harald måste få Vigrs stöd, Vigr Haralds skydd. Därtill tarvades båda för att hindra Gunn och Ginna från en lika tidig som onödig död.

När de samtalade flöt något upp i Vigrs minne, något han måste tänka på. Vad var det som gäckade honom, som störde hans sinne? Han grubblade och hörde inte vad Harald sade.

–     … offra vapen i sjön.

–     Vad sa du?

–     Vi ska offra i sjön. Frambära tackoffer till Tyr, och be om skydd och seger om svitjod kommer. Om jag blotar blir gudarna blida.

–     Och folket med. Den blotgode gudarna gynnar äger människors gunst.

–     Också den kämpe som har gudarnas gunst; gudasänd var hjälpen du fick innan Erik sträckte sitt svärd mot din skalle.

–     Skada att den inte kom innan han högg av min hand. Jag saknar den. Men det var något du sa, vad var det nu, jo offer... offer.

–     Vad är det som bekymrar dig?

–     Det är något jag sånär har glömt. Det vaknade till liv när du talade om offer.

–     Offer?

Vigr teg och tänkte.

–     Nu minns jag. Arvakr var hos mig i gudhuset. Han ville ha mig och Frigg ville ha Gunn och Ginna. Jag bad dem vänta.

–     Det var nog bara en feberdröm?

–     Jag är inte så säker; den var verklig. Och gott om korp var där också.

–     Kan vi lita på hans råd?

–     Han gav inga råd, han begärde bara: mig och flickorna nu, eller fullgod ersättning.

–     Vad fordrade han i stället?

–     Liv för liv. Offer i sjön.

–     Har vi fångar?

–     Nej, alla dräptes i drabbningen.

–     Illa, ingen gisslan. Jag vill ogärna offra husfolk och ännu mindre någon med egen odal. Det är svårt att råna sitt folk på dess barn; än svårare blir det för den som ännu inte vunnit folkets tillit. Då blir vi inte gamla i hovgården.

–     Vi må röva dem vi ska offra.

Ja, det må vi. Men varifrån?