28 Ting

Olof var rastlös, samtalet med själlänningen Vigr lämnade honom ingen ro. Hade han nu förlorat alla sina närmaste utom systrarna som vistades på Själland? Han kände en stark längtan att återse dem, ja han ville hellre det än att återvända hem. För vad fanns det kvar där hemma som kunde locka? En bränd gård som han inte förmådde återuppbygga av egen kraft, eller att vistas hos Holmdis och Fridbjörn, som en karl utan odal. Detta lockade föga; att återse Gunn och Ginna lockade mer.

Efter att ha grubblat dag som natt stod han inte ut längre utan berättade om sitt huvudbry för Ragnar. Denne lyssnade och tänkte, men svarade undvikande.

     Vi har förlorat många män i drabbningen. Jag vill ogärna förlora fler.

     Inte ger sig själländarna på oss om vi kommer i fredliga ärenden. Vi förlikades efter slaget.

     Därför att alla var utmattade och våta. Förbittring råder fortfarande och de kan tänkas söka hämnd.

     … eller vara öppna för handel. Betänk Gunns och Ginnas ställning.

     Döda drottars makor äger inte mycken makt.

     Åjo, de är viktiga brickor i det stora maktspelet.

     Eller blir dräpta.

     Då behöver de vårt stöd. Vi kan ta med dem hem.

Ragnar teg och tänkte. Gunn och Ginna var dugliga och av god ätt. Fick han med dem hem kunde en av dem bli ett gott gifte. På så sätt kunde han komma över Hersby och snart äga mest mark i Soland. Det var frestande.

     Vi kan ta vägen väster om Själland, sa han efter en stunds tystnad. Bäst blir om du får med dig flickorna.

     Eller så stannar jag.

     Jag mister dig ogärna, flera roddplatser gapar tomma.

Ragnar styrde upp jämsides med några av de andra båtarna.

     Det drar från öster, vi far väster om Själland.

     Det är längre och ni hamnar långt i lä, fick han som svar.

     Men bredare, och tids nog kommer västvind.

De skulle snart fara igenom det trånga halssundet och även om flottan var stark fanns alltid hotet att förbittrade fiender bidade i bakhåll. Helst ville man hem, bärga skörden och ta Östen till kung, men med rådande vind var omvägen huggen som stucken. En efter en lade styrmännen om kursen och följde Ragnar. Flottan färdades fort för förlig vind, nu med Själland om babord.

 

     Hur råder du att vi gör vid Tissö?

Ragnar hade fört Olof avsides för samråd utan åhörare.

     Bäst vore om flottan bidar medan vi är i land. Det ger oss skydd.

     Och om vi inte får med oss de andra? Glöm inte att detta är vårt eget påhitt. De andra har ingen vinning att vänta.

     Du själv då?

     Jag gör det för din skull, jag ser ditt svårmod. Kom ihåg att det inte var länge sedan Gangulf kämpade mot maran. Jag vill inte se dig lika eländig.

     Det kan inte bara vara därför, det är något mer.

     Nej. Jo. Kanske.

Ragnar såg på Olof, liksom för att läsa hans håg. Sedan sa han:

     Får vi med oss Gunn och Ginna vill jag gärna gilja en av dem.

     Jag tänkte väl det, sa Olof. Men som du vet; det avgör de själva.

     Ja, de gör väl det.

 

En dag hade smeden förfärdigat en krok och hylsa. Kroken satt längst fram på hylsan som var invändigt klädd med skinn. Den kunde träs över Vigrs armstump och spännas fast med remmar. Hylsan hade ett fäste i vilket man kunde göra fast en sköld. Så fort såret hade läkt ordentligt skulle Vigr ta kroken i bruk.

     Vad står på, undrade smeden.

Nerifrån gårdstunet hördes upprörda röster. Män kom springande; någonting verkade vara på gång. De skyndade männen till mötes nerför backen.

     Kom och hör, sa en av dem ivrigt. Harald är också här.

     Vad är det som står på?

     Svitjod är åter. Man har siktat flottan norr om Sejerö.

     Harald, här är tillfället du har väntat på. Led oss till seger och riket är ditt.

 

De senaste dagarna hade män från hela Själland anlänt; Harald hade kallat till ting. Vissa kom på stigar över land och genom mossar, andra i båtar över vatten. Nu var alla samlade vid Tissö.

Eftersom det brådskade samlade Harald alla på tingsplatsen vid gårdens gravfält. Om svitjod trots allt traktar efter Tissö och dess silver, tänkte han, kunde de inte ha valt ett sämre tillfälle. Här fanns Själlands främsta kämpar, denna gång i en mängd som vida överträffade den han förfogade över förra gången. Redan innan alla hade anlänt kunde Harald blicka ut över en nästan tusenhövdad skara. Och fler var på väg. Han kände stolthet och upphetsning, detta folk ville han råda över.

Han kallade upp Vigr till kullens krön och prisade honom för striden mot kung Erik, den strid som hade ändat drabbningen och ändat svitjods överläge. Det mötte bifall; männen hyllade Vigr, den enhänte hjälten, med kväden rimmade på stående fot. Denne vinkade med kroken som svar.

     Kommer svitjods svin hänger vi dem på kroken tills de är möra, sa han och rev ner skratt och jubel.

Alla kände Vigr och hans kamp vid det här laget. Att han hade varit försvagad och nästan blivit dräpt var det ingen som mindes. Det var utgången som räknades, och Vigr hade bevisligen tumme med Tyr. En tumme, och den räckte. Ingen kan ifrågasätta honom, tänkte Harald, han har gudarna på sin sida.

Vigr uttalade sitt hängivna stöd åt Harald, som därefter tog till orda. Tinget fick vänta tills man hade hanterat svitjod, som svekfullt seglade mot Själland i syfte att skatta dess silver. Haralds ord mötte ånyo bifall; männen skränade och stampade i marken. När svitjod var slagna skulle man välja ny kung på tinget, blota samt bränna de döda drottarna. Ville sig allt väl skulle man också fira bröllop, men det sa han inte högt.

Rådslag och arbete följde. Harald kallade samman styrmän för att ordna vak och värn. För att inte röja sina styrkor förbjöd Harald all eld, vid vite av hängning. Överraskning var avgörande för framgång; svitjods svin skulle slaktas slugt, i försåt.

Mot kvällen hade än fler män anlänt. Hersar och styrmän ledde sina lag enligt Haralds anvisningar; alla kamperade där de blev förlagda. I skymningen följde ett tusental ögonpar svitjods flotta där den seglade söderut vid synranden. Men en efter en blev betraktarna varse att den som ville strida måste vänta till en annan gång. Inte en båt gick in i bukten; alla fartygen for förbi långt ut till havs, på väg mot okända mål.

Alla sånär som på ett; en ensam snäcka styrde rakt in i viken.

 

Olof såg gång på gång över axeln, in i land; det kändes märkligt att vara åter i Tissö. Förra gången hade syftet varit strid och rov, då förstod han aldrig att det var här hans systrar vistades. Denna gång närmade han sig i fredliga avsikter, för ett kärt återseende.

Männen rodde med jämna tag; fem par roddare gav skeppet skjuts, trots motvinden. Det började skymma men ljuset dröjde i väster. Ragnar stod vid styråran och tänkte att allting grånar i skymningen; strandängarna som förut hade skiftat i sommarens varma färger, i grönt och senapsgult, smälte undan för undan samman med den grålila skymningshimlen i öster.

De andra styrmännen ville inte bida i bukten utan önskade fortsätta fortast möjligt. Skörd och kungaval hastade. Ostan hade redan sinkat dem; nu ville man inte dröja bara för att Ragnar från Ed for på lusttur till Tissö. Önskade denne dröja bland daner var det hans ensak; han var välkommen att segla ikapp dem närhelst han ville.

Också Ragnars män var till en början tveksamma men fann sig när Ragnar förklarade att de kunde bida i bukten medan Ragnar och Olof var i land.

-       Fruktar ni land, sa han, kan ni vänta i viken.

Naturligtvis ville ingen tillstå att han var rädd för daner. Dessutom var tanken på en varm eld och fast mark under fötterna svår att motstå. I valet mellan att sova i land eller ombord valde man land.

-       Dessutom har vi gott uppsåt, sa Olof. Det är meningslöst att angripa en båt utan gods.

     Det bleve mycket väsen för lite vinning, sa Ragnar.

Männen lyfte årorna och hoppade i vattnet; båten drogs in på grunt vatten och upp på stranden. Havet låg stilla i lä för ostvinden. På strandängen bereddes nattläger; snart brann eldar samt kokade kött.

 

Olof var underlig till mods. All hans närmaste familj, de som hade överlevt, befann sig på Själland. Kunde systrarna ana hans närvaro? Kunde han ana deras? Ja, kanske. Det var nog därför han kände sig egendomlig. Det var som om han stod vid sidan av allt som skedde. Hade vattnet i viken varit varmt eller kallt, tänkte han. Inte en aning. Han hade ätit kvällsvard utan att känna vad den smakade. Vanligen gladde han sig åt varje måltid och njöt av nästan allt han tuggade på. I kväll visste han knappt ens om han hade ätit.

Han åtog sig första vakten. Kan man inte sova, tänkte han, är det lika bra att göra gagn. Han satte sig en bit ifrån de andra männen, i mörkret, för att inte synas om fara skulle hota. Han lutade ryggen mot ett stenblock och blickade ut i mörkret. Det dröjde inte länge förrän karlarna tystnade en efter en. Kvar satt Olof, ensam i natten; inte ett ljud hördes. Inte till att börja med. Men en envis förkylning härjade sedan några dagar och snart började någon att snarka. Först hördes bara en, snart en till och sedan ännu en; efter ett tag låg minst halva besättningen och snarkade i godan ro. Eftersom Olof måste hålla sig vaken blev han inte störd; han roade sig i stället med att lyssna till vars och ens stämma. Någon hade en näsa som pep som en ilsken insekt, kanske ett bi. En annan lät som att han höll på att kvävas; först var han stilla en lång stund, därtill ännu en lång stund, och just som Olof tänkte att nu dör han fylldes lungorna med ett våldsamt brak. En tredje snarkade så att marken skakade, en fjärde på ett smattrande vis. Någon väste som en läckande blåsbälg.

Dessa ljud fortfor om och om igen, som ett evigt malande, dock i olika takt. Olof märkte att kvävningsmannen bara hann med tre andetag under samma tid som bi-surraren hann med sju.

Han överrumplades av en lyckokänsla; det var första gången han var glad sedan han förlorade sina fränder i drabbningen på havet. Här var fridfullt och lugnt, i alla fall om man struntade i de snarkande lagkamraterna. Luften var ljum, nattbrisen nådde dem inte och havet låg stilla. Någon gång hördes dess andhämtning; ett blött ljud när havsytan stilla hävde sig.

Och nästa dag skulle han återse Gunn och Ginna.

Lustigt, tänkte han, vad skuggorna ter sig annorlunda i mörkret. De ser nästan ut att röra sig. Enen där ser nästan ut som en man, och den som något väsen. Visste jag inte bättre skulle jag tro att där stod någon och glodde. Jaja, i mörkret blir träd män och berg jättar.

En kattuggla hoade och snart en till. Olof ställde sig upp och spejade i mörkret. Mellan hans snarkande kamrater glödde det svagt; han lade på ny ved. Någon satte sig upp med ett ryck men lade sig ner när han såg att det var Olof.

Han gick bort till enarna för att lätta på trycket. Ett mjukt sus uppstod när strålen träffade marken. Eller var det marken den träffade? Olof fick med ens en känsla av att han inte var ensam, att någon var nära. Men det var för sent. Slaget träffade honom rätt över huvudet. Ögonblicket efter låg han medvetslös på marken.

 

Hur länge han hade varit borta kunde han inte avgöra, men sakta kom han till sans igen. En svag dager rådde på andra sidan ögonlocken. Olof låg på marken och kände sig eländig; illamåendet stod upp i halsen och huvudet kändes som om det skulle gå i bitar. När han försökte röra sig märkte han att händerna var bundna. På avstånd hörde han röster.

Han särade motvilligt på ögonlocken. Han låg där han hade fallit. Byxorna var slarvigt uppdragna och han hade fått enbarr innanför linningen. Detta var dock ett litet bekymmer jämfört med det läge de nu befann sig i. Vid lägereldarna såg han sina fränder sitta på marken, bundna med rep om ulvlederna och vid varandra. Runt om fanns daner, överallt daner; stora som små och alla med vapen. En hoade som en kattuggla, någon annan svarade på samma sätt. De samlade ihop och röjde upp efter den kamp som tycktes ha förevarit. Olof såg att alla hans fränder levde, men också att alla satt fångna.

Vad var meningen?

Nu talade danernas herse; Ragnar svarade i den mån han tilläts. Sedan tvingades svearna upp på fötter; det gick inte lätt, eftersom repen var korta. När alla stod upp sattes de i rörelse inåt land. På alla sidor om dem gick danska kämpar med vapen i hand. Deras egen utrustning hade lagts ombord på båten. Det var tydligt att danerna ämnade ro den vidare. Vart, tänkte Olof och kände en våg av illamående.

Hur ska jag göra, tänkte han sedan. Danerna tycks ha glömt mig och jag är Ragnars sista hopp, trots att jag inte förtjänar det. Men bankad och bunden lär jag inte kunna uträtta mycket. Han vred på sig för att peta bort ett barr som irriterade mer än de andra, men kom inte åt med sina bakbundna händer. Han muttrade lågt för sig själv:

     Buskens spik som spjut på skaft.

Pigga pliggar pinar pung.

     Vad muttrar du om?

Olof såg upp. Där stod mannen han hade talat med efter slaget, Vigr.

     Jag kvad lite för mig själv; en skaldevers som duger på detta gille.

     Låt höra, din röst var tjock. Du ska klara strupen om du vill bli hörd.

     Ge mig då lite vatten, jag törstar.

Vigr vinkade till sig en man och sa några ord varvid mannen hämtade en lägel. Olof drack, kräktes och drack igen. Han kände sig bättre.

     Buskens spik som spjut på skaft.

Pigga pliggar pinar pung.

     Har du enbarr på pungen?

     Ett och annat.

     Ta då bort dem.

     Hur?

     Så här. Vigr löste hans rep; Olof drog ner byxorna och borstade av sig enbarr samt en och annan stackmyra.

     Tack, sa han. Det känns redan bättre. Men varför fjättrar oss danerna när vi vilar? Drabbningen är sedan länge över.

     Det finns andra skäl. Tids nog får du veta, men först ska vi ha ting och utse arvtagare till Halfdans söner. Vad gör ni själva här?

     Du är den som borde kunna lista ut det; jag ville gästa Gunn och Ginna. Och nu är jag dubbel skuld till att vi är i daners våld: dels var det jag som övertalade Ragnar att fara hit, dels hade jag vakten när vi förlorade vår frihet.

     Otur för dig, tur för oss.

     Hur då?

     Som jag sa: vänta och se. Men låt mig säga att du, med tanke på din frändskap, bör skonas. Säg mig nu, vart far svitjods flotta?

     Hem; de vill ta Östen till kung samt bärga skörd.

     Än brandskatten då?

     Den traktar de inte efter, i varje fall inte i år.

     Jaha, så var det med det; ett bekymmer mindre. Följ med nu, vi skall ro till Tissö.

     Och sedan då? Vad menade du med att jag skulle skonas.

     För tredje gången: vänta och se.

 

Dagen var långt framskriden när Olof anlände till Tissö. Denna andra gång var olik den första. Då hade han kommit till fots i en månghundrahövdad krigarskara, säker på seger. Nu kom han som en säck med rovor ombord på en båt, oviss om vad som väntade. Vigr styrde och en tolft raska drängar rodde.

På tingsplatsen var det män överallt. Olof skattade samma mängd som vid vinterns vapenting i Uppsala: ett tusental. Han fördes genom trängseln till Ragnar med manskap som mötte honom med bistra blickar.

     Var var du i natt?

     Har du redan vaknat?

     Varför är du inte bunden som vi andra?

     Smyger du åt danerna?

Olof hade svårt att värja sig och valde att tiga. Runt om dem stod krigare och vaktade. Snart skulle något ske, det märktes på sorl såväl som stämningsläge. Olof såg Vigr gick fram till hersen och viska något i hans öra. Var detta samme man som hade försvarat Tissö mot Eriks övermakt för inte länge sedan?

Harald påbjöd tystnad, sorlet lade sig och han begynte tala. Först hälsade han svitjods män hjärtligt välkomna. Alla skrattade, ett skratt som gav Olof gåshud. Det lät inte vänligt utan mer som när man roar sig på någons bekostnad.

Harald omtalade att dessa män var de enda som svitjod hade sänt; alla andra hade gett upp och for nu hem för att slicka sina sår. Jubel utbröt; Harald väntade tills det lade sig innan han fortsatte. Att svitjod for hem var ännu ett tecken på gudarnas gunst. Mera jubel. Sedan Vigrs kamp mot Erik hade det mesta gått dem väl. Bifall. Nu var turen kommen till dem själva att göra gott. Gillande mummel. De skulle visa sin tacksamhet och frambära offer till gudarna för att det hade gått dem väl; att tillgivet tacka Tyr! Mera mummel och ögonkast mot Ragnars män. Om folket på Själland ville det skulle Harald bli deras kung och blotgode. Ivrigt samtal bland männen.

Först skulle således arvsfrågan avgöras, det vill säga vem som skulle ärva riket. Då dugde det inte att Harald själv dömde, trots att värdiga medtävlare saknades. För ändamålet hade man kallat på lagsagomannen Hroar; han var oväldig och gammal som Allfader själv. Hans domar stod sig alltid.

Hroar begynte med en åkallan av Forsete, dugligast bland gudarnas domare, för beständighet i dagens domslut. Sedan avhandlades en mängd mindre mål, framförallt arvstvister. I tider av ofred fanns månget arv att skifta; naturligtvis uppstod tvister. Hroar tog de minsta målen först och stegrade spänningen med att spara de svåra. På så sätt hölls männen intresserade ända till slutet, då kungavalet skulle ske.

Av rådslaget förstod Olof att Haralds förhållande till gudarna var av avgörande betydelse. Hroar vred och vände på gudafrågan och trängde Harald hårt om hans förbindelser med än den ena, än den andra gudomen: Frej för fred och äring, Tyr för härnad och Tor för väder och vind och liksom Frej, också han för äring. Harald framhöll att danerna hade varit gynnade sedan sjöslaget. Om detta berodde på honom själv eller Vigr spelade mindre roll, eftersom Vigr och Harald stödde varandra. Vad gällde äringen fanns goda skäl att vänta god skörd; väder och vind hade varken gynnat eller missgynnat dem under den tid som varit sedan Aesir och Bausi dog. Snarare gynnat, eftersom de nu hade skickat båtlast med män att offra rakt i armarna på dem.

När han sa det sista hördes upprörda röster från Ragnars lag. Nu förstod de varför alla flinade åt dem. De ryckte och drog i sina fjättrar och några försökte resa sig, men det gagnade föga. Haralds män var snabbt på plats och slog dem med spjutskaft. Det fanns inget att göra, mer än att finna sig i sitt öde.

Hroar fäste inget avseende vid oron utan fortsatte att leda rådslaget. Utöver gudagunst måste Haralds ätt och rang bekräftas. Dugde han som kung eller gjorde han det inte? Någon tog upp att det faktiskt fanns två kungaättlingar, låt vara ofödda, som var rättmätiga arvingar till danernas rike. Inte kunde Harald bli kung, han var dessutom inte av rätt ätt. Någon annan invände att man ännu inte visste om barnen skulle födas välskapta, om någon av dem vore av hankön och huruvida de, faderlösa, skulle nå vuxen ålder. Skäl hävdades för båda ståndpunkterna och när Harald begärde ordet hade rådslaget delats i två läger. Han sade:

-       Jag traktar inte efter kunganamn, det kan vi spara åt Halfdans ättlingar. Men jag lär vara den ende här som alla kan godta som jarl. 

Mångstämmigt mummel bröt ut och många män nickade samförstånd, andra ruskade misstroget på huvudet.

-       Hur far Halfdans ättlingar om du blir jarl?

-       Du som tvivlar, hör nu på: jag ämnar gilja Bausis fru, och Vigr vill ha Aesirs. Så blir det, annars följer de Aesir och Bausi till andra sidan. Hur går det då för Halfdans ättlingar? Svara på det den som vill.

Mera mummel och ivrigt samtal. Hroar lät männen rådslå med varandra, sedan bjöd han tystnad.

-       Inför Tyr, Frej och Tor samt de andra milda makterna: tar vi Själlandsdaner Harald som vår jarl?

-       Ja, skrek merparten av männen och stampade i marken för att ge eftertryck åt sin röst.

-       Nej skrek andra, men de hördes inte.

-       Inför gudarna och männen dömer jag dig till jarl av Själland.

Glöm aldrig:

Den som gynnar gudarna

vinner dessas gunst.

Den som gynnar sitt folk

vinner dess trohet.

Vårda dagens dom

och blota väl, Harald jarl.

 

Harald skakade hand med Hroar, harklade sig och drog efter andan.

-       Minns den jul vi drack hos Halfdan.

Rösten ville inte bära; han började om.

-       Minns den jul vi drack hos Halfdan. Jag brageskålade och sa:

”Innan sommarn sluten är,

jag är jarl, ej längre herse;

råde över eget rike.”

Och se, nu råder Harald jarl på Själland; det blev som jag spådde. Är inte detta skäl nog att tro på gudars gunst och Haralds heder? Betänk det du som tvivlar; nu är brageskålens löfte uppfyllt. Kanske någon av oss trodde det egna riket var svitjods. Kanske trodde jag det själv. Men man känner inte sitt eget öde förrän det är fullbordat. Och nu är det det. Harald jarl, ej längre herse, råder över eget rike.

Alla jublade, utom några få.

Kommentera gärna inlägget: