29 Nattliga rådslag

Tinget var över och männen återgick var och en till sitt. På kvällen skulle det firas gille. Ragnar och hans besättning fördes till en backe ner mot sjön och hölls under bevakning medan de lämnades att grubbla över vad morgondagen månde medföra. Ingen kände sig hågad emedan de visste vad som väntade. De som offrades brukade hängas om halsen i träd samt stickas med spjut mellan revbenen. Ibland hände det att den som skulle offras var invigd och firade en munter sista tid bland människor men för det mesta måste offer vinnas med våld.

Olof, återigen bunden, hade under dagen betygat sin oskuld och envist hävdat att ingen kunde ha anat danernas försåt. Ragnar menade att man inte kunde lasta Olof; skulle någon lastas var det han, styrmannen som hade beslutat om avstickaren till Tissö. Men det gjorde inte saken bättre; det enda som hände var att männen blev bittra också på Ragnar.

–     Utan era nycker vore vi snart hemma, menade många.

Vart de nu var på väg kunde man bara drömma om. Mardrömmar.

–     Vilken tror du är deras offerlund, frågade Olof.

–     Din gissning är lika god som min, sa Ragnar.

–     Fråga han som kommer här, sa en av karlarna, han vet nog.

–     Harald jarl närmade sig.

–     Vem är styrman, frågade denne.

–     Jag, sa Ragnar. Ont du fägnar långväga gäster.

–     Dem vi bad gudarna om, sände gudarna till oss. Men ond är knappast vår fägnad; Allfader och Frigg vill ha tre av er, de far med Aesir och Bausi att fira gille i Valhall och Fensalar. Resten av er må fara fritt eller stanna som våra gäster.

–     Jag skulle inte tro att mina män vill välja vissa men inte andra. Ingen får frid som skickade en annan i sitt ställe.

–     Ni har natten på er. I morgon förrättar jag blot.

Olof var nära att fråga om sina systrar, men kunde inte förmå sig. Hans önskan att träffa dem var det som hade försatt dem alla i trångmål. Fick lagkamraterna reda på det skulle de måhända blota redan nu i natt, alldeles på egen hand och trots fjättrar. Och vem kunde veta; kanske hade Vigr talat falskt om Gunn och Ginna. Kanske var det bara en list för att locka dit dem, ett sätt att fånga fåkunniga främlingar i offergarn. Fast Vigr verkade uppriktig, tänkte Olof. Jag vet inte vad jag ska tro.

–     Jaha ja, då har vi en lek att roa oss med i natt, sa en av karlarna. Vem offrar sig? Haha!

–     Ragnar och Olof är givna, sa en annan. Hade de inte kokat ihop den här soppan vore vi hemma snart.

–     Ni kunde ha invigt oss, vad hade vi här att göra?

Olof och Ragnar sneglade på varandra. Att hålla inne med kunskap kunde vara farligt. Vad skulle de nu säga, och hur? Karlarna hade rätt att veta, men nu var det i senaste laget.

–     Ingen kunde veta att de hade ting på Tissö, sa Ragnar. Det var inte meningen att ni skulle drabbas. Ingen skulle drabbas.

–     Nej, men man kunde ha anat. Någonstans måste de ju samlas. Det är samma här som hemma; arv ska skiftas efter döda konungar.

–     Förvisso, sa Ragnar, men det var Olof och jag som ville gå i land. Det stod er andra fritt att bida till sjöss.

–     Det är sant, men en natt i land lockar svårt. Vad hade ni alls här att göra?

Olof vred sig, visste inte hur han skulle säga.

–     Så här är det, sa han. Det är mitt fel. Ja ja, jag vet redan att ni anser det, men det är mitt fel på ett ännu ett sätt.

–     Förklara.

–     Efter drabbningen letade jag efter Gangulf, Gisle och Geir. Luckorna gapar fortfarande tomma vid deras roddplatser.

–     Nu gapar alla våra roddplatser tomma. Fortsätt.

–     Jag träffade på mannen som slogs mot Erik, Vigr; ni såg honom på tinget idag, han med en hand.

–     Ja.

–     Han hade heller inte sett mina bröder.

–     Det hade ingen.

–     Nej, men han visste något annat. Han visste var Gunn och Ginna fanns.

–     Jaså, var då?

–     Här.

–     Här?

–     Ja, här. I Tissö.

Det blev tyst. Efter en stund sa en av männen:

–     Och det gick du på?

–     Han var ärlig. Jag tror att de finns här.

–     Tro det den som vill. Vigr talade i egen sak, också när han utmanade Erik. I vilket fall som helst, vad skulle flickorna kunna göra för oss? Rövade och kuvade i främmande land.

–     Rövade förvisso, men inte kuvade. De bär Halfdans ättlingar i sina sköten. Och om jag förstod rätt på tinget giljar Harald och Vigr dem snart.

Ragnar rätade på sig, han kände att det var dags att reda upp i röran. Som de nu höll på blev det bara splittring, och det gagnade bara fienden.

–     Ni måste utse en till, sa han och spände blicken i männen. Olof och jag är två, Harald fordrar tre män att offra. Mitt råd är att förkasta hans bud. En för alla, alla för en.

–     Klart du vill det, eftersom vi har utsett dig och Olof.

–     Det har ni, men klarar ni att välja...

–     Har vi redan gjort.

–     ...en till. Ni måste utse en till. Försök komma överens så får vi se hur det går.

Ragnar såg återigen var och en i ögonen, grinade styggt och lutade sig tillbaka; männen började genast träta om vem den tredje skulle bli. Ingen var frivillig och för varje förslag fanns det alltid minst en som kämpade emot. Det dröjde inte länge förrän de utan framgång hade övervägt varje ytterligare kandidat. Ingen lät sig godvilligt offra och sakta men säkert gick det upp för dem att antingen hade man två män att offra, eller ingen. En tredje gick inte att enas om.

–     Där ser ni, sa Ragnar. Antingen Olof och jag, alla eller ingen.

–     Din pösbälg, är du nöjd nu?

–     Inte alls, men det var uppenbart. Kanske vi kan samarbeta nu?

–     Mhmm.

Männen återtog under misslynt mummel Ragnar som sin ledare. Även Olof blev förlåten.

 

I hallen var det gille. Brasor brann för fuktens skull, varmt var där ändå. Öl och mjöd flödade, stämningen var god. I högsätet satt Harald och Vigr. Med sig hade de Gunn och Ginna samt Hroar lagsagoman.

–     När ni nu varnsar tingets dom, låter ni er då beveka? Harald såg med allvar på Gunn.

–     Gott var männens val och god var Hroars dom.

–     Återstår då ditt och Ginnas val. Säg ja!

Harald kramade Gunns hand, så hårt att hon fick bända sig loss.

–     Att leva lockar nu mer, än att följa min make. Ginna, hur ser du på saken?

–     Jag väljer också livet bland människor. Harald och Vigr får sörja för vår välfärd, de har ännu folkets stöd. Jag känner hopp för våra barn och för oss.

–     Låt oss glädjas åt livet så länge vi kan, sa Gunn. Jag delar det gärna med dig, Harald.

Dennes ansikte sprack upp; ett leende spred sig genom skägget, från öra till öra. Det var som när en rimfrostvinter övergår i snösmältning och blomstermånad inom loppet av några ögonblick. Den senaste veckans oro och tvivel släppte slutligen helt och fullt; inte förrän nu var alla hinder övervunna. Han omfamnade Gunn och höll henne fast. Först när hon började kippa efter andan släppte han henne ur sitt grepp. Men länge kunde han inte hålla sig, snart hade han tryckt sina läppar mot hennes. Hon log milt.

–     Du beter dig som en kåt yngling! Se till att behärska dig; behåll din värdighet inför folket. Tids nog får vi tid för varandra.

–     Ja, sa Harald och klämde henne om låret, du har rätt. Vigr och Ginna, sluta ni också! Gunn säger åt oss att uppträda värdigt.

Gunn petade Harald i magen men denne besinnade sig innan han gav igen; hennes mage lämpade sig inte för sådant. Tänk om den brister, tänkte han förfärat.

Gillet fortsatte länge. Gladast i salen var Harald själv, och dem han hade bredvid sig. Vilken glädje, tänkte han. Nu har allting ordnat sig på bästa sätt! Nu väntar blot och bröllop, och flickornas födslar. Sedan ska jag befästa min makt på Själland och därefter kanske öka den bortom öns gränser. Där finns svitjod och jutar och varför inte friser och franker?

–     I morgon blotar jag, tackoffer till Tyr. Sedan får Aesir och Bausi fara vidare.

–     Hur många offrar du, frågade Gunn?

–     Nio: tre hästar, tre hundar och tre män.

–     Också män? Det var stort.

–     Allfader och Frigg har begärt det.

–     Jag trodde Frigg ville ha kvinnor.

–     Det ville hon, men Vigr fick en frist: liv för liv.

–     Du menar att hon ville ha oss.

Gunn såg Harald i ögonen.

–     Ja, sa Harald och svalde. Ja, hon ville ha dig och Ginna. Och Allfader ville ha Vigr. Men han är inte redo, jag behöver honom, och både han och jag traktar efter dig och din syster.

–     Vilka tar du i stället?

–     Vi har fångar.

–     Dem har jag inte hört talas om. Är de svear från drabbningen?

Hon granskade Harald.

–     Nej, det är män som gudarna sände till oss. Vi fångade dem vid stranden i natt. Men nu är jag trött. Det har varit en diger dag, och ännu en väntar i morgon, sa Harald och reste sig.

 

Gillet var över. Eldstadens glöd lyste svagt, för övrigt rådde mörker. Det var tyst sånär som på snark och snusningar från sovande människor. Allt var stilla, eller nästan: i högsätet hördes viskande röster. Var det skratt och skoj? Nej, knappast. Två viskande kvinnoröster kunde urskiljas av den som hade god hörsel. Vad de talade om? Det visste de bara själva. Den vakne kunde sedan se dem stilla resa sig och ljudlöst skrida mot dörren. Men där fanns varken någon med god hörsel eller öppna ögon mer än de själva; alla andra sov sin stilla sömn. Dörren knarrade inte när de gick ut, den var väl smord. Snart rådde åter stillhet i salen.

 

Harald vaknade av att någon ruskade honom.

–     Vigr, är det du? Vad vill du? Det är fortfarande natt.

–     Det är inte Vigr, det är Gunn.

–     Gunn, du får gärna komma och lägga dig hos mig. Men du behöver inte ruska mig så bryskt.

–     Det blir inget ligga av om du inte tänker om. Vet du vem du ämnar offra?

–     Några olycksaliga svear på hemväg efter drabbning.

–     Är det allt du vet?

–     Ja. Gudarna sände dem till oss. Varför så kärv? Kom nu, kryp ner hos mig.

–     Glöm det. Vi ska ha rådslag: du och jag med Ginna och Vigr.

–     Vad ska det vara bra för?

Ginna kom in i rummet.

–     Han visste!

–     Vigr, den fähunden!

–     … men han hade tänkt att skona Olof.

–     Och om det var Olof som vore utsedd av besättningen?

–     Han hade tänkt att lösa det då, säger han.

–     Upp med dig nu, sa Gunn till Harald, så jarl du är eller inte. Ginna och jag har ett erbjudande, om det är offer ni vill ha.

Vigr kom in i rummet, eller snarare drogs in av Ginna som höll om hans arm.

–     Berätta för Harald vem han skall offra i morgon. Ginna lät stram, nästan som Gunn.

Vigr skruvade på sig i mörkret.

–     Det har varit mycket att stå i, stammade han.

–     Säg bara, vilka är det som sitter där ute och våndas?

–     Ragnar och Olof samt deras lag.

–     Kan du förtälja Harald vad det är som är särskilt med dem?

–     De... nej, Olof är er bror.

–     Olof är vår bror. Och honom tänker ni offra för att få behålla oss.

–     Nej, inte honom. Några av de andra.

–     Är det sant?

Haralds blick sökte Vigr i mörkret.

–     Ja, det är sant. Jag skulle ha sagt det förr, men vi har haft annat att tänka på. Jag ämnade skona honom.

–     Det kvittar! De är våra fränder allihop; hela besättningen är från Soland.

Det stänkte om Gunns mun när hon talade; ögonen glödde i mörkret. Harald undrade för ett ögonblick om hon var fullt igenom mänsklig eller om han hade låtit sig bedåra av något lika vackert som farligt väsen.

–     Vi har följande förslag: offrar ni våra fränder far vi med Aesir och Bausi; då får ni offra oss också. Skonar ni dem stannar vi hos er och blir er trogna, trots det som har hänt.

Ginna var mer samlad än Gunn, men även hennes ögon glödde svagt.

–     Ni har redan valt att stanna.

–     Det var innan vi visste vad vi vet nu, sa Gunn. Tack Ginna för din rådighet. Jag borde ha anat när han sa det där om fångar.

–     Frigg och Allfader kräver offer, viskade Vigr.

–     Ja, ni har ett val; Ginna och mig med soländarna, eller ingen. Det blir ett präktigt offer om ni väljer oss alla.

–     Men, det vill vi inte. Vi vill ha er kvar.

Haralds röst lät uppgiven i mörkret.

–     Och Halfdans arvingar må ej dräpas, då vredgas folket, sa Vigr.

–     Då får ni hitta någon annan att offra. Ni har resten av natten på er att grubbla.

Ginna rufsade Vigr hårt i håret.

–     Säg till när ni har bestämt er. Vi finns i hagen med männen från Soland. Det underlättar om alla slaktoffer finns på samma plats.

Gunn skrattade hest och stötte ett finger hårt i Harald mage. Sedan var de båda försvunna.

 

De satt i högsätet; Hroar såg från den ene till den andre.

–     Om jag förstår er rätt kan ni välja att antingen offra alla soländarna, även Gunn och Ginna med deras ofödda barn, eller några helt andra.

–     Ja, sa Harald. Och som saken nu ligger kan vi inte offra soländarna.

–     Vad skall vi säga till folket? De räknar redan med dem.

Vigr hade pannan i djupa veck.

–     Ingen vill offra Halfdans ättlingar.

–     Kanske vi kan skilja av systrarna och bara offra männen?

–     Du skulle aldrig någonsin få komma nära Ginna efter det. Eller så skulle de tala vackra ord och sedan dräpa oss i sömnen. Och att tvinga dem att älska oss är inte att tänka på. Vi är inte som Nykr.

–     Kan ni offra senare, föreslog Hroar, kanske vid jul?

–     Det skulle kunna gå; Arvakr nämnde inte när han och Frigg ville ha oss, sa Vigr, fortfarande med pannan i veck. Det eller skenoffer; att vi låter ödet avgöra.

–     Inte kan vi lura gudarna, de låter inte sådant ske ostraffat. Slår skörden fel slår folket ihjäl oss för att vi blotade illa. Det måste finnas andra utvägar.

–     Finns det frivilliga, funderade Hroar. Trälar lockas ibland att byta till ett bättre liv på den andra sidan. Har ni sport dem, eller de män som stympade och sårade efter drabbningen inte har annat att se fram emot än sotdöden och evigt elände hos Hel?

–      Vi har förvisso inte frågat, men oss likar det illa att slakta fränder och eget folk, sa Harald. Den handen mist, blir herde, som du vet.

–     Eller herse, sa Vigr och blinkade åt Harald.

De satt tysta och grubblade en stund, var och en i egna funderingar.

–     Vi har inte mycket rådrum, sa Hroar slutligen. Några eller alla soländarna blir ett präktigt offer som man sent skall glömma, men då mister ni båda kvinnorna och deras ofödda barn. Att vänta är vådligt: slår skörden fel slås ni ihjäl. Varje motgång lastas dem som blotade illa. Att fresta fram frivilliga förefaller fördelaktigt.

–     Mhmm.

Harald suckade. Vigr lutade huvudet i händerna.

–     Om jag frågar efter frivilliga framstår jag som feg. Man kommer inte godta att vi offrar fränder när alla vet att vi fångat främlingar för det ändamålet. Den blotgode som tvekar inför sitt första folkblot... Nej, det går inte. Vigr, det största offret blir måhända ditt och mitt; att vi ger upp Gunn och Ginna, att vi offrar dem alla.

Harald flämtade fram orden, det tog emot att uttala dem.

Vigr svarade inte. Han satt tyst. Alla tre satt tysta, var och en med sina tankar. Vigr grubblade över vad Arvakr hade sagt. Vad kom han ihåg? Han hade legat i gudhuset bland ormar, korpar och sårade män. Arvakr hade velat ha honom, inte bara hans hand. Men när? Kunde han på något sätt lova sig åt honom redan nu, viga sitt liv åt Allfader och utföra hans vilja bland människorna?

Harald vred och vände på problemet. Den som leder en flock måste vara stark. Se på fåglarna; så fort en visar svaghet hackar de andra ihjäl den. En svag ledare blir till fördärv för alla, inte bara sig själv. Och den starke ledaren måste ha styrka nog att fatta svåra beslut. Men det går inte, jag förmår inte slakta den jag älskar. Jag vill inte. Men vad skall jag göra i stället. Mimer, ge mig råd.

Hroar grubblade också. Han var van vid att lösa kvistiga tvister och trassliga härvor. Det fanns alltid en lösning. Nyckeln var att alla måste få en fördel; vann den ene på den andres bekostnad, stod sig domen aldrig. Vilka har vi här, tänkte han. Där är Harald och Vigr, Gunn och Ginna, Själlands daner och en besättning soländare. Samt Arvakr och Frigg! Harald och Vigr måste offra, de kommer inte undan, vare sig folket eller gudarna. Men de vill inte mista Gunn och Ginna. De å sin sida, och soländarna, kräver att alla eller ingen av dem offras. Själlands daner förväntar sig offer, men vill ogärna mista Halfdans arvtagare. Arvakr och Frigg slutligen, de vill ha Vigr, Gunn och Ginna, eller fullgod ersättning. Osäkert hur snart, men slår årsväxten fel vet vi vem som får skulden.

–     Hm... Vigr, hur uttryckte sig egentligen Arvakr? Minns du vad han sa?

–     Han ville ha mig, inte bara min hand. Och Frigg ville ha Gunn och Ginna. Jag tror han ville ha oss alla tre ombord tillsammans med Aesir och Bausi när de seglar.

–     Ja, men vilken ersättning gick han med på?

–     Tre andra gick bra.

–     Tre andra. Sa han något om vilka andra tre?

–     Nej, det gjorde han inte.

–     Det stod er fritt att välja?

–     Ja, så förstod jag det.

–     Och hur uttryckte han sig?

–     Det har jag redan sagt: liv för liv, offer i sjön.

–     Liv för liv, var det så han sa?

–     Ja, liv för liv.

–     Anser du att hästar har liv? Eller getter? Eller hundar?

–     Men vad i all sin dar, det är klart de har, sa Vigr och lät otålig. Vart vill du komma, fortsatte han men avbröt sig tvärt och blev tyst. Han såg på Hroar med vidöppna ögon: du menar, ja men det är ju obestridligt. Vi måste inte offra människor!

–     Vad är det ni säger, sa Harald som hade suttit i grubblerier utan att lyssna.

–     Vi måste inte offra människor, sa Vigr. Det har varit solklart hela tiden, men vi har inte förstått. Liv för liv var det! Han sa aldrig något om att vi måste offra människor. Det var ett prov, han prövade vår rådklokhet.

–     Det kan inte vara sant, sa Harald med en mun vars gipor ryckte ömsom uppåt och ömsom nedåt allteftersom han vacklade mellan hopp och förtvivlan.

–     Det måste vara så. Han sa inte ett ord om människor. Liv för liv. Inte förnekar du att en katt har liv.

–     Nej, den har ju nio.

–     Jag tror vi har en utväg, sa Hroar.

–     Vad säger vi till folket, sa Harald. De förväntar sig att vi offrar soländarna.

–     Glöm inte, sa Hroar, att det är åt gudarna vi offrar, inte åt människorna. Säg dem som det är. Sanningen är bästa lögnen.