30 Blot och börd

Olof, Ragnar och soländarna frisläpptes i gryningen. Harald och Vigr kom till hagen där de satt bundna och förklarade att de nu var fria att fara, eller att stanna som gäster i Tissö, utan att dessförinnan plikta med liv eller lem. Som skäl för vändningen nämndes nattliga rådslag i vilka man ytterligare hade utrönt gudarnas vilja.

-       Ni har Gunn och Ginna och deras frändskap med Olof att tacka för vårt nattliga råd. Samt Hroar som löste knuten.

-       Olofs åstundan att träffa Gunn och Ginna förde oss hit, sa Ragnar. Utan att veta det lockade de oss i fällan; men de fick oss också fria.

-       Då är ni kvitt, menade Harald. Vart väljer ni nu att fara?

-       Ingenstans, sa Ragnar, så länge vi är fjättrade.

-       Lös deras rep, sa Vigr till männen som vaktade. Och sedan era lemmar blivit lösta?

-       Låt oss samråda först. Går vi trygga om vi stannar?

-       Hroar kommer att uttala grid över dig och dina soländare så länge ni väljer att vistas bland oss. Det gör han idag, innan jag blotar. Nej inte er, lade han snabbt till när han såg några av männen byta förfärade blickar. Jag förrättar tackoffer till Tyr och sänder sedan Aesir och Bausi till gudarna.

-       Det blåser sunnan, sa en av männen. Vi kan lika gärna stanna. Vi kommer ändå ingenstans.

-       Du har rätt om vinden men känner jag dig rätt tror jag egentligen att du traktar efter gille. Hur som helst kommer vi inte långt idag. Är det er vilja att stanna, sa Ragnar och såg laget runt.

Männen nickade och saken var avgjord. Gunn och Ginna kastade sig över sin bror och kramade honom. Glädjen var stor och flera i laget blev omfamnade av flickorna. Ragnar log fånigt ända tills Harald och Gunn fattade varandras händer; då mulnade han. Att Ginna stod Vigr nära gjorde inte saken bättre, men Ragnars humör svängde återigen när Harald jarl bjöd soländarna till morgonvard i hallen. Med ens kände Ragnar hur hungrig, ruggig och trött han var. Två sömnlösa nätter i tvedräkt och tvist, tänkte han, förtär vem som helst. När han nu övervägde saken kunde han gott tänka sig att stanna en tid, i alla fall tills vinden blev gynnsam. Gille var alltid muntert, även hos daner. Åtminstone så länge man åtnjöt grid.

 

Olof och hans systrar hade mycket att samtala om efter ett år isär. Efter att ha pratat i mun på varandra mest hela måltiden kom de överens att vänta med berättelserna. Det var mycket annat som timade denna dag och tids nog skulle de hinna förtälja allt de hade varit med om. Om inte barnafödandet kom emellan.

 

Inför blotet talade Hroar till folket; han förtalde vad man hade utrönt om gudarnas vilja, om soländarnas släktskap med Halfdans ofödda arvtagare, om dessas mödrars villkor för att stanna bland människor och Haralds och Vigrs omsorger om det egna folkets barn. Han lade orden väl och ingen ifrågasatte det som hade blivit beslutat. Kunde offer av ytterligare tre hästar fägna såväl gudar som människor var det en god sak.

Trots allt folk blotade Harald som han var van att göra; han visste inget annat sätt. Sex hästar och tre hundar var en präktig gåva till gudarna. Därtill kom några män med egna djur som de ville att Harald skulle offra tillsammans med dem. Vissa av männen kände han igen, andra var sådana som han förmodade ville vinna vänskap. Vigr och några av soländarna hjälpte till att sticka och strypa djuren samt att hänga dem i lundens träd.

När de drog i repet för att hänga en av hästarna, var det någon som knuffade Olof i sidan.

-       Vill du något, undrade Olof.

-       Jag vill bara säga att min sko fortfarande luktar piss.

-       Vad menar du?

Olof visste inte om mannen drev med honom eller om han ville gräla.

-       Det var mig du pissade på i går natt, sa mannen och grinade. Bruna tänder pekade åt alla håll.

-       Jaha, sa Olof. Så kan det gå när man vill likna en enbuske i natten.

-       Jag får väl skylla mig själv, sa mannen. Men tänk dig för nästa gång du ska pissa i mörker; trädet du gör det på kan ha fötter.

-       Och nävar som nyps.

-       Jag hoppas du inte har sak mot mig för det; jag gjorde som Harald fordrade.

-       Vi låter udda vara jämt; du fick piss i skon, jag fick en smäll på käften.

-       Och i kväll får vi öl.

 

Efter att djuren var slaktade och upphängda förbereddes Aesirs och Bausis hädanfärd. De satt fortfarande ombord och hade nu blivit blåsvarta i ansiktet. Under dagen tvättades de av några trälar samt ifördes dyrbara klädnader, sydda för detta enda tillfälle. Ingen möda fick sparas när det gällde att göra en ståtlig ankomst i Valhall.

Byte från svitjodsdrabbningen, svärd, yxor och spjut, lades ombord. Någon frågade Vigr om han avsåg att skicka med sin avhuggna hand, men han förklarade att den ämnade han ha med sig på sin egen hädanfärd.

-       En ensam hand, sa han, far illa i Valhall. Då är det bättre att komma dit tillsammans: hand och arm såväl som man. Vem vet, fler lemmar kanske kapas innan det är dags att fara; bäst att ha med sig alla på en och samma gång.

-       Hur ser du till att få med dig handen då det bär av?

-       Jag bär den alltid på mig, i rem runt halsen.

-       Då får vi hoppas att det bara blir handen; att bära flera av sina lemmar i remmar blir bökigt i längden.

 

Mot kvällen hade man styckat offerdjuren och lagt ombord dem tillsammans med mat, grytor och vin samt verktyg och redskap. Några sårade män som hade dött, trots Eirbjorgs omvårdnad, fick följa med på färden. Aesir fick sin harpa med och Bausi ett brädspel. De skulle få gott om tid att använda dem i Valhall.

Eftersom sunnanvinden var frisk roddes båten ut i sjön och förankrades i dess mitt. Innan man lämnade den hälldes tunnor med tran över däck. När mörkret föll var allt förberett.

Folket stod vid stranden och såg ut över sjön. Kvinnor sejdade, män galdrade och Harald klädde av sig naken. Med ett tjärbloss i handen klev han ombord på en båt som väntade. Männen som hade vilat på årorna rodde ut honom till Aesir och Bausi. Hela vägen stod han upp, med ryggen i färdriktningen och blosset högt lyft. Hans kropp, framförallt knäna, darrade av fruktan men han hoppades att det inte syntes.

Faran var överhängande så länge de döda var obrända; ju närmare man kom desto farligare blev det. Håligheter var vägar för de dödas dunster samt för andar; därför höll han en hand över rumpan. Att bära döda genom dörrar var illa; de valde alltid samma väg om de gick igen. Harald brukade hugga hål i väggen när han bar avlidna till bålet; sedan såg han alltid till att den blev sorgfälligt lagad.

Halfdaningarna hade inte haft samma syn på saken, de hade inte ens låtit bränna sina döda. Eftersom de hade styrt sedan urminnes tider fann de inget att frukta från döda fränder. De hade mest åkallat de urgamla gudarna: Tyr samt Njärd och Njord.

Harald kom från en annan ätt. Trots att han nu rådde över riket och värnade Halfdans arvingar fruktade han vad de döda, eller snarare odöda, kunde ställa till med innan de var ordentligt brända. Snarast möjligt tänkte han låta gräva fram Halfdan och Gyrid ur sina högar och bränna dem med. Först då vore han trygg att råda över Själland.

När Harald var mitt i sjön lyfte han ett spjut från däck, vände sig om och kastade det över likskeppet, vigande det och dess last åt Allfader. Därefter sjöng han en galder, lyfte blosset mot himlen och kastade det mot den andra båten. Facklan for i en båge, ett fladdrande bloss mot den mörka natthimlen, och slog ned på däck. Flammorna famlade över trä, tyg och tran och omfamnade snart hela båten från för till akter. Haralds män rodde undan, hettan var svår.

Hela vägen tillbaka till stranden stod Harald med ryggen mot likskepp och bål. Först när de nådde land vände han sig om. Då var fartyget övertänt och lågorna slickade himlen. Bålet födde sin egen vind, en vind som bar upp och bort.

Olof stod med Ragnar och de andra soländarna. De var tankfulla och betraktade bålet i sjöns mitt.

-       Det kunde ha varit vi, sa Ragnar.

-       Du och jag samt en till. Det var vår smala lycka att de inte kunde enas om den tredje.

-       Alla eller ingen! Men ännu mer berodde det på dina systrar; utan dem hade vi inte stått här.

-       På två sätt; utan dem hade vi aldrig kommit på tanken att fara till Tissö. Allt hänger ihop, ödets trådar är långa.

Olof såg ut över sjön. Likskeppet flammade och vinddraget hördes in över land; galdersång och sejd drunknade i dess dån.

-       Och trassliga: hade flickorna inte blivit rövade förra sommaren hade de inte vistats här.

-       Somligt är evigt förborgat för människors ätt; vårt förstånd förmår ett och annat, men inte det tredje.

-       Gott är väl det, sa Ragnar. Att vara fåkunnig är illa, att vara mångkunnig är gott, att vara allkunnig är nog allra värst; förrän man kan allt förlorar man förståndet.

-       Låt oss därför sorglöst vistas bland daner när vi ändå är här; först gravöl, sedan hemfärd. Se, nu har det nästan brunnit ut, allt ovan vattenlinjen har lågorna förtärt.

-       Hon ligger djupt.

-       De fyllde hennes buk med sten, sa Olof.

Ett fräsande ljud hördes över vattnet. Ögonblicket efter var skeppet försvunnet. Kvar fanns ett moln som svepte med vinden, bort över sjön och landet i norr.

 

På gravölet var Gunn och Ginna till en början dämpade. De höll sig nära Harald och Vigr. Samt varandra. Först när de fick tillfälle att språka med Olof lättade deras håg. De hade mycket att förtälja.

Gunn förtalde om överfallet i Hersby, om Nykrs våldtäkt på Gunn och holmgången på holmen samt ankomsten till Tissö och hur de hade givits åt Halfdan och Aesir. Ginna fyllde i och berättade i livfulla ordalag om Gunns brottning med Nykr, om köttbensbråket och slutligen om Nykrs lömska anfall och död. Halfdans död omtalades också, liksom hur Gunn hade giljats av Bausi.

Olof skildrade den ödesdigra färden till Frisland, att Styrbjörn hade blivit kvar där och att Gangulf hade lastat sig själv för det. Han vittnade om Gangulfs skymningstillvaro ända fram till sjödrabbningen; hur han en sista och slutlig gång hade flammat upp i fullt bärsärkaraseri, slutligen fallit i vattnet och fått sin livsgnista dränkt av Ran.

Ginna framhöll Aesirs och Bausis goda sidor.

-       Efter vad som hänt står min håg kluven till svitjod, sa hon; å ena sidan är de våra fränder, å andra sidan våra makars banemän.

-       Vi har också sak emot de daner som härjade Hersby, sa Olof, och dräpte mor och far.

-       Låt oss se dem som hämnade i och med Nykrs död, sa Ginna. Harald och Vigr var också med, men de har varit oss långt mer till gagn än av ondo. Som ni ser har vi tycke för dem och de för oss; vi ämnar gilja oss så snart vi har fött. Men säg oss, hur har Gisle och Geir farit sedan mor och far dog?

-       De är döda.

Olof såg ner i marken och sänkte rösten.

-       Det sista jag såg av dem var när de kastade sig i vattnet, trängda från alla håll utom ett. Jag letade länge, och talade med Vigr tills Ragnar lade ut. Det var av honom jag fick reda på att ni är här.

-       For de också i härnad?

Ginna såg sorgset på sin bror, Gunns läppar smalnade.

-       Ja, de stred dugligt med mäktiga vapen. Liksom jag har Bite, hade de spjutet Bane och skölden Grid. Var de håller till nu vet nog bara Ran.

-       Mäktiga vapen? Vågar jag spörja varifrån de kom?

-       Från en märklig man med många namn. Jolnir eller Nattfari har jag hört honom kallas men håller för troligt att det rör sig om Allfader själv. Han gav dem som bot för far och mor, och menade att han hade del i det som hänt.

-       Vi känner honom, men här nämnes han Arvakr. Vi har också fått bot. Se här, sa Gunn och visade på de smyckespännen hon bar över brösten. Ginnas är likadana.

-       Arvakr, sa Olof eftertänksamt. Arla vaken eller en som färdas i natten: sak samma, han tycks i vart fall inte sova mycket.

-       Nu är det alltså bara vi kvar, sa Gunn. Samt några av Hersbys kvinnor som trälar i danska gårdar. Varför måste Gisle och Geir med i härnad, med eller utan mäktiga vapen? De skulle ha gjort större nytta i Hersby. Gården behöver skötas.

-       Där finns inte mycket att sköta mer än grödan och den tar Fridbjörn med gårdsfolk hand om. Gisle och Geir var till mer gagn än ni anar, sa Olof men bet sig i tungan; det han sagt kunde leda till spörsmål.

-       Hur?

Ginna såg på Olof.

-       De dräpte dristigt i drabbningen.

Hur skall jag hantera det här, tänkte han förtvivlat.

-       Inte har de som återvände nämnt våra bröder, sa Ginna. Kan du säga en bragd som de har utfört?

Äsch, tänkte han. Det får bära eller brista; sanningen är bästa lögnen.

-       Det kan jag, men den kunskapen gläder er föga. Vill ni få reda på sådant som svider att höra?

-       Smärta är en del av livet. Säg vad du vet.

-       Vad känner ni till om Aesirs och Bausis död?

Olof lutade sig framåt och såg Gunn i ögonen.

-       Att valkyrior syntes i kampen, samt bärsärkar och andra kämpar.

-       Bärsärken var Gangulf och nog var där gott om andra kämpar, män från Midgård liksom väsen från världarna. Men har ingen sagt er hur de dog eller nämnt deras banemän vid namn?

-       Aesir dog med en pil genom hjälmen, Bausi med ett spjut under skägget.

-       Inget om vem som gjorde det?

-       Nej. Vet du något så säg det nu!

-       Märkligt, men man kanske inte vill tro det man har sett, eller så vill man inte tala om det. Gravölets lovkväden efter era makar var märkligt vaga.

-       Kläm fram med det nu?

-       Det var våra bröder som dräpte dem, sa Olof med en suck. Geir med pil och Gisle med spjut.

Systrarna såg med förfäran på Olof. En tår trängde fram i Ginnas ögonvrå, Gunns läppar smalnade tills de såg ut som streck. Ingen sa något på länge.

-       Vore det inte era makar de dräpte hade jag känt glädje, fortsatte Olof när tystnaden kändes svår. Nu känner jag mig splittrad; de var dristiga i strid, men inte likar det mig att se mina systrar svårmodiga.

-       Och jag som lärde honom skjuta med pil och båge, sa Gunn knappt hörbart. Hur skall jag nu minnas min bror?

-       Det som hände var ödesbestämt. Glöm inte vem som gav dem vapen. Och förrän jag kom åter från Frisland lär samme man ha sejdat om detta i Tuna.

-       Nu förstår jag Arvakrs ord, sa Ginna: ”ni kommer få återse en av era bröder till sommaren, men det bli inte på det vis som ni vill”.

-       Det låter som något Jolnir kan ha sagt, sa Olof. Men tror ni inte han tänkte på mig som blotoffer när han sa så? Eller att jag förde bud om våra bröders död?

Systrarna såg på varandra, och Olof.

-       Hur som helst gläder jag mig åt att vi tre finns kvar och får mötas.

-       Även om de fortfarande levde, sa Gunn, skulle det inte gå att hämnas. Det var bröder mot makar.

-       Jag vill ha alla kvar, sa Ginna. Nu har vi ingen.

-       Jo en, sa Olof.

-       Ja en, sa Ginna och kramade honom.

-       Mandråp och hämnd, sa Gunn. Vi kan inte kräva bror mot make, det blir i så fall våra barn som kräver hämnd. Om de nu hade någon att hämnas på.

-       Det har de inte, sa Olof; de dog för daners drottars dråpmän. På så vis kan är era makar redan hämnade.

-       På så sätt sett, sa Gunn. Men våra barn blir faderlösa.

-       Men får goda fosterfäder, sa Olof och tänkte att samtalet hade tagit en alltför dyster vändning. Ni känner väl till Vigrs bragd?

-       Jo, den har vi fått oss förtald, sa Gunn. Han var inte fullstark efter vårens våda och vård utan fick hjälp från ovan. Återigen drog Allfader i ödestrådarna.

-       Eller var det vi, sa Ginna; minns våra galdrar samt smyckena han gav oss.

-       Sak samma. I så fall var det med hjälp av hans gåvor, till oss liksom till våra bröder, som ödets trådar vävdes samman.

-       Människor föreslår men gudarna rår, sa Ginna.

-       Och både ger och tar, sa Olof

-       Mest tar, grymtade Gunn.

 

Dagarna efter gravölet väntade Ragnar på förlig vind som aldrig kom. Antingen rådde sunnan eller ingen vind alls. Men i stället för att bekymra sig ägnade sig soländarna åt lek och idrott tillsammans med nyfunna danska vänner. Olof betraktade sina systrar och begrundade att de snart var mogna att föda. Vänder inte vinden snart hinner jag se deras barn innan vi far, tänkte han.

 

En kväll kände Ginna att det var alldeles blött under klädet; det värkte av och till i hennes moderliv. Hon förstod vad som väntade och sjöng en galder till Gefn samt en till Hlin; Gefn bad hon om ett starkt barn och Hlin om hjälp genom väntande trångmål. Sedan ropade hon på Gunn och bad henne skicka bud efter Eirbjorg. Efter en väntan som kändes lika lång som alla de senaste nio månaderna tillhopa, hörde hon röster på gårdstunet innan jordemodern äntligen steg genom dörren. Eirbjorg hade med sig en av sina döttrar och bar en korg över armen, bland annat med friggagräs, sax, tråd, smör och linnetyg. Genast bad hon om mera fyr i eldstaden samt en kittel med varmt vatten.

Gunn fanns vid Ginnas sida på golvhalmen. Eirbjorg ordnade med örter samtidigt som hon och dottern galdrade med Ginna och Gunn. Vissa blad kokade hon tillsammans med klutar och lade på Ginnas buk; dottern utförde det som Eirbjorg bad om hjälp med. Ginna å sin sida galdrade uthålligt utom när värkarna blev för svåra; då kved hon eller skrek av smärta. Kinderna blöttes av tårar; Gunn såg på henne med ömsom medkänsla, ömsom förfäran, kramade hennes hand och baddade pannan.

-       Vem är barnets fader? Eirbjorgs röst lät högtidlig.

-       Aesir, kved Ginna.

-       Flicka, sa Eirbjorg till sin dotter, säg hans namn.

-       Aesir, sa dottern samtidigt som Ginna skrek mer än förut.

-       Det är bra, sa Eirbjorg. Nu kommer allt gå väl. Glöm bara inte att andas.

-       Jag är väl inte ute och skjuter pil, väste Ginna.

-       Nej, men det är just så du skall andas: lugnt och djupt. Dotter, nu är det dags att lossa allt som är knutet här i rummet. Inget får hindra barnet från att födas. Men först ska du ge mig smöret; hon måste smörjas.

Dörren öppnades på glänt och Vigrs ansikte blev synligt.

-       Stäng dörren! Eirbjorg lät sträng. Håller du den öppen kan vad som helst slinka in. Känner du inte de krafter som lurar kring födande kvinnor?

-       Ja, jo, stammade Vigr. Visst vet jag det, men jag kan också hjälpa till. Många är de gånger jag har hjälpt djur att föda.

-       Du kommer inte nära mig med kroken, pep Ginna.

-       Det är klart jag inte gör.

Vigr log och strök henne över pannan.

-       Att föda sitt barn klarar Ginna med min hjälp, sa Eirbjorg. Det här går som smort. Men var kvar här med oss, det är bara bra.

-       Jag kan hålla allt oknytt borta; som du sa finns det mycket som lurar ute i mörkret. Jag vakar vid dörren och lägger ved på brasan, så att ingen svartalv byter ut barnet mot sitt eget fula foster.

-       Se då upp, någon står redan i dörren.

-       Det är bara Olof. Kom in och gör gagn!

-       Hej syster, sa Olof och såg vilsen ut. Hur går det?

-       Som smort, sa Eirbjorg.

Ginna stönade.

-       Gunn håller hennes hand och baddar pannan, Eirbjorg med dotter hjälper henne att föda, Vigr motar oknytt och jag får knappt plats. Finns det någon hjälp jag kan ge?

-       Hämta öl, sa Vigr. Vi behöver alla något att dricka.

 

En stund senare var Olof tillbaka, inte bara med öl och horn utan också med Ragnar, Harald samt några av gårdens kvinnor som också ville vara med. De utan sysslor samspråkade muntert, om än lågmält, om födelse och annat. Natten förflöt fort för de flesta, dock inte för Ginna själv. Hon kämpade på och svor frampå efternatten att hon hellre stred dristigt bak sköldkant i diger drabbning än var med om något så olidligt som att föda barn. Vigr hörde vad hon sa och rynkade pannan, men lugnades av Eirbjorg som menade att så där säger de alla, men efter en månad har de glömt hur svårt det var.

Ginna stöttades natten igenom av Eirbjorg, hennes dotter, Gunn och Vigr; när det började ljusna var det dags. Med en kvidande kraftansträngning fick hon slutligen fram sitt barn, men det var det bara Ginna själv och hennes hjälpare som märkte. De andra småspråkade med varandra eller hade lagt sig att sova på golvhalmen.

Eirbjorg tog emot den nyfödda och band om navelsträngen på två ställen innan hon kapade den. Sedan lindade hon barnet och lade det på Ginnas bröst.

Det var en dotter.

-       Freja, giv henne fruktsamhet, styrka samt mod. Snotra, gör henne rådklok, vänsäll och fager. Skuld, spinn henne en stark och lång livstråd för välgång och glädje.

Hon höll kvar sina händer på barnets huvud tills orden hade sjunkit in i alla som hörde. Ginna log ett svagt leende och lät dottern leta efter bröstet. Hennes hår var blött, kinderna rosiga och i ansiktet glänste svettpärlor.

Sedan sköljde jordemodern sina händer, förde återigen in dem under Ginnas kläde och uppmanade henne att krysta. Efter en stund hade hon moderkakan i knäet. Hon betraktade länge det mönster som blodkärlen bildade, begrundande den nyfödda flickans livsträd; men det hon såg förtalde hon inte för någon, inte ens för Ginna.

 

Nästa natt var det Gunns tur. Eirbjorg fanns lägligt kvar med dotter, örter, klokskap och redskap. Ginna och hennes nyfödda fanns också där, de hade inte gått utanför huset på hela dagen.

På frågan vem barnets far var svarade Gunn Bausi, eller möjligtvis Halfdan. Eirbjorgs flicka upprepade först Halfdans namn, men inget särskilt hände. Då nämnde hon Bausi och fostervattnet flödade. Eirbjorg skrattade tyst och sa att om Ginnas förlossning hade gått som smort, skulle Gunns vara över strax efter att den hade begynt.

-       Tur att det var Bausi, och inte någon av de andra två, sa Gunn.

-       Du menar den onde eller den gamle, frågade Ginna.

-       Åtminstone inte den onde; han var hos mig utan mitt medgivande. Av honom kom inget gott, hans avkomma hade jag inte velat föda fram.

-       Varför inte Halfdan?

-       Han hade redan ättlingar, Bausi hade inga, sa hon och såg på sin syster.

Gunn klämde i och några värkar senare hade hon fött. Inga andra än hjälparna hann samlas; Harald, Olof och gårdens folk fick höra om barnet när det redan var ute. Det blev en pojke och Eirbjorg uttalade besvärjelsen liksom över Ginnas dotter.

-       Tyr, giv honom styrka och mod. Allfader, gör honom rådklok och vänsäll. Skuld, spinn honom en stark och lång livstråd för välgång och glädje

Hon lade sina händer på barnets huvud och var stilla en stund. Sedan spådde hon i moderkakan.

 

Gunn hämtade sig fortare än Ginna och redan dagen efter vattenöstes barnen av Harald jarl och blotgode. Han uttalade barnens namn för dem som var församlade; flickan fick heta Adisla, pojken Biorn. Efteråt var det gille; Gunn och Ginna deltog mer än de mäktade och drog sig tidigt tillbaka.

Även Eirbjorg med dotter begav sig av hemåt i skymningen. Systrarna försökte förgäves övertyga dem att vänta till dagen efter, eller åtminstone låta sig åtfölja av någon av gårdskarlarna. Men Eirbjorg lyssnade inte på slikt tal och menade att hon var van att färdas över mossen vare sig där rådde dag eller natt, ensam eller i sällskap. Mot hennes vilja hade systrarna inte mycken makt och snart såg de hennes och dotterns skepnader avlägsna sig i skymningen.

Hon kände vägen väl och båda gick med raska steg genom halvdagern. Någonstans lät en fågel, annars var det tyst sånär som på myggen. Kände man inte vägen var det lätt att gå vilse, särskilt som sensommarnätterna var kyliga. Över mossen låg sjok av dimma; ibland ledde stigen genom den, ibland gick den under stjärnor som gnistrade mot en mörkblå bakgrund. Det var kyligt och daggvått, i dimman dessutom rått.

-       Mor, jag tror vi inte längre är ensamma.

Dottern kände nackhåren resa sig och det berodde inte på nattkylan.

-       Jag vet. Han har gått bakom oss ett tag. Tag det lugnt, vi har inte långt kvar.

-       Vet du vem det är?

-       Ja.

-       Vill han oss illa?

-       Nejdå, dottern min. Och ville han det skulle vi ändå inte kunna göra något.

-       Vem är det, mor? Och vad vill han oss?

-       Han har många namn. I hallebyn kallas han för Arvakr. Jag kallar honom Galdrafader eller rätt och slätt Thul.

-       Vad tror du han vill?

-       Ibland finns han bara nära, ibland söker han sällskap. Vi får se vilket det är i natt.

-       Det är kulet i dimman; jag fryser.

-       Oroa dig inte, vi är snart hemma. Dina systrar har fyr i eldstaden.

 

Dottern skyndade över gårdstunet. När hon öppnade porten silade ljus ut i mörkret. Dimmorna svävade runt gården och stjärnorna bleknade när brasans sken nådde utom dörren. Eirbjorg kom efter. Bredvid henne gick en man med grått skägg.

-       Natts Rimfaxe fradgar frikostigt; bladen dryper av dagg.

Mannens röst lät som ett dovt muller.

-       Min dörr står öppen närhelst du färdas i våra trakter, sa Eirbjorg. Flickor, bär fram frankiskt vin åt vår vän, strö halm på golvet och red sedan bädden med bolster.

Flinka flickfötter for över golvet; snart satt Eirbjorg samt Thul och drack samman. När flickorna var klara höll de sig mest i bakgrunden, till hälften nyfikna, till hälften avvaktande.

-       Jag ser att du värdesätter älvens glöd jag lämnade åt dig, sa Thul och betraktade en lödig guldring som hängde på hallens ena högsätesstolpe.

-       Den gåtan listade jag hastigt ut; det var du som förde Vigr hit när Nykr med män sånär blev hans bane.

-       Då listade du fel. Det var en annan som förde honom hit.

-       Vem då?

-       Det får du grubbla på; tids nog yppas svaret, då blir känt vem som var hans hemlige hjälpare.

-       Men varför gav du då ditt guld? Vilken var din avsikt med denna gåva?

-       Liksom Midgårds jarlar låter sitt guld till redliga hjälpare gör jag det också. Jag säger dig: din hjälp gagnar även mig.

-       Hur då? Varför nystar du i Vigrs ödestråd?

-       Han gagnar gott; jag har redan haft bruk av hans digra duglighet. På det första: betänk hans bragd i svitjodsdrabbningen. På det andra: jag prövade honom och han gäldade ett måttligt offer. På det tredje: han beskyddar Aesirs och Bausis ättlingar på det att de i sinom tid må hämna sina fäder; jag tror du såg ett och annat när du spådde de små. Men hans största bragd återstår.

-       Och den yppar du för mig? Eirbjorg blinkade men anade svaret redan när hon ställde frågan.

-       Inte än. I stället vill jag dela ditt nattläger.

-       Kom, sa Eirbjorg, och sträckte ut handen samtidigt som hon reste sig.

 

När solens första strålar silade mellan träden dunstade nattens dimmor. Om någon i gården hade varit vaken hade den sett en gestalt bege sig åstad. Men ingen var uppe, och ingen såg Thul när han i hatt, kappa och med stav gav sig av mellan träden, omsluten av de dimsjok som trotsade solens strålar.

När Eirbjorg och hennes döttrar vaknade var Thul sedan länge försvunnen. Men hon visste att han skulle komma åter. Det hade han gjort förut.