Ödesväv
En morgon några dagar senare seglade en liten båt mot strömmen på Rhens breda vattenspegel. Den gjorde god fart eftersom vinden blåste ihärdigt från nordväst och flodvattnet strömmade långsamt så här års. Ombord fanns två män, Styrbjörn och Hreppir. De hade de senaste dagarna seglat utefter kusten och uppför Rhen, efter flykten över havet från Gypeswic. Nätterna hade de tillbringat i land för att finna föda och vila.
Inte långt från Dorestad lade de till och förtöjde vid en trädstam som hängde ut över vattnet. Styrbjörn förklarade för Hreppir hur han skulle hitta till staden och var han skulle kunna finna Hewald och Hewald. Han beskrev deras utseende; den ene var mörkhårig, den andre ljus. Den mörke var mer rådig än den ljuse, han var den som hade förbarmat sig över Styrbjörn när Eadgils och hans män höll på att ta livet av honom. Men den ljuse var också duglig.
Själv bidade Styrbjörn i båten.
- Be att få låna en rakkniv, sa han när Hreppir försvann in mellan träden. Renrakad kommer jag inte att bli igenkänd av Eadgils och hans män.
Hreppir var borta en god stund; när han åter närmade sig båten stod solen högt på himlen. Vinden, som hade känts kylig på havet, svalkade behagligt i land. Hreppir njöt av att återigen få sträcka på benen efter dagarna till sjöss. Han tänkte att Styrbjörn låg och sov på durken, eller i strandkanten, eftersom han inte syntes.
- Styrbjörn, ropade han.
Inget svar.
- Styrbjörn, är du där?
Fortfarande inget svar. Hreppir satte sig på marken och väntade. Det dröjde inte länge förrän han hörde hur det plaskade en bit uppströms.
- Styrbjörn, ropade han en tredje gång. Är det du som frustar?
- Hej, är du redan tillbaka?
Styrbjörn såg ut som en säl där han simmade i motljuset. Kom i du också, vi behöver tvätta oss och snygga till våra skägg inför vårt högtidliga intåg i staden.
- Skämtare, inte blir det högtidligt, snarare får vi snika förbi de bistra män som vill se dig både bunden och bankad.
- Inte om vi badar först.
- Inte om vi badar; vad menar du med det?
- Om vi är rena och rakade kommer ingen att känna igen mig. Fick du med dig en rakkniv?
- Jadå, och ett löfte om lejd. Vi skall möta Hewald den ljuse vid vången, där de fann dig, vid middagstid. Men tror du det räcker att vara ren och rakad? Visserligen var du skäggig och skitig när de såg dig senast, men ofta känner man igen någon på hur den rör sig.
- Jag har också tänkt på det; jag måste lägga mig till med en annan gångart.
- Skritt eller trav?
- Jag är väl inte en häst, sa Styrbjörn och skvätte vatten på Hreppir. Fast trälar travar också, när de inte lafsar. Härskare skrider. Jag får helt enkelt röra mig annorlunda.
- Du kanske kan halta. Jag kan hjälpa dig att ordna den saken, sa Hreppir och flinade.
- Låt bli det. Men hopp i nu och ge mig kniven! Här skall skavas skäggstrån.
Mot middagstid sågs två köpmän vandra vägen mot Dorestad. Vid vången mötte Hewald munk. Det var ett kärt återseende; Hewald och Styrbjörn omfamnade varandra och bytte många glada ord. Tillsammans vandrade de tre vidare in till staden, till Hewalds och Hewalds hus.
Senare under dagen kom Hewald den mörke hem och återigen blev återseendets glädje stor. Hewald och Hewald bjöd dem att dela deras bostad och måltider så länge de ville samt lovade att hjälpa till att utröna om det fanns fartyg för fortsatt färd. Styrbjörn bad tillsammans med gudsmännen och förklarade att också Hreppir visade intresse för deras lära.
- Var med vid vesper i kväll, bad Hewald.
- Vågar vi verkligen visa oss inför församlingen?
- Du är redan döpt och Hreppir hedning visar god vilja.
- Ja, men jag menar om det är tillrådligt att jag visar mig mer än jag måste? Jag har fiender i staden.
- Du är olik nu; redan som styrman och sedan som träl var du långhårig och skäggfager. Renrakad och kortklippt har jag svårt att tro att du blir igenkänd, i synnerhet som du också haltar. Ju mer man ser er, desto mer vänjer man sig; men anas förstuckna män i Hewalds hem blir människorna misstänksamma. Det är bättre om ni beter er som alla andra.
Efter en enkel men god kvällsvard gick de fyra männen de få stegen till kyrkan. Hewald den ljuse ringde i klockan, den mörke ledde sången. Helgedomen var liten och fylld av folk. Styrbjörn och Hreppir trängdes med män av allehanda slag; köpmän från när och fjärran, unga och gamla samt rika och fattiga. Styrbjörn lade märke till att kvinnfolket stod på babords sida och männen på styrbords.
Hreppirs ögon stack ut som hönsägg ur sina hålor; Styrbjörn fick puffa på honom och viska att han märktes mer än lämpligt. Men sången var verkligen förunderlig och Styrbjörn var själv hänförd; Hewald och Hewald sjöng växelvis med kyrkobröder i koret; orden var på latin och han förstod bara lite. Det störde föga, ty han hade inte hört något så vackert på länge; i jämförelse med allt det onda han varit med om blev det förunderliga blott ännu vackrare. Han blundade och kände samhörighet med Gud och hans skapelse; hela han log.
Det var när man hade sjungit det avslutande benedictio och var på väg ut ur kyrkan som Styrbjörn märkte en sidorörelse bland dem som gick närmast, en krusning i folkströmmen. Han var fortfarande gripen av mässan och brydde sig inte förrän en hand strök honom över armen. När han sakta vred på huvudet såg han henne.
Klotilda gick vid hans sida. Hennes kinder var dränkta av tårar.
Flera tankar dök upp i hans huvud: Klotilda hade känt igen honom. Gick det lätt att känna igen honom? Visste flera att han var där? Var han förrådd? Var det därför som hon grät? Varför grät hon annars? Och vad brydde han sig om henne? Eller, gjorde han kanske det?
Den sista frÃ¥gan dröjde sig kvar: jo, han brydde sig nog om henne. Lite. Trots hennes svek hyste han fortfarande känslor för henne; kanske inte kärlek, inte längre, inte efter det som varit. Han var heller inte dragen till henne, inte pÃ¥ det sätt som han hade varit förut; medlidande var nog det ord som bäst beskrev hans känsla. Det var tydligt att hon Ã¥ngrade sig och sökte försoning. Inom nÃ¥gra ögonblick hade hans hand förenat sig med hennes i ett tyst samförstÃ¥nd som lovade… ja, vad? Det visste nog ingen av dem.
Hand i hand gick de ut ur kyrkan, tätt samman med det övriga folket. Ingen märkte deras beröring. Hennes hand var späd och sval, hans stor och grov. Utanför porten glesnade strömmen av människor.
- Jag måste gå, sa han lågt. Som du vet har jag ovänner.
Han kramade hennes hand och lösgjorde den försiktigt. Ingen fick märka deras förbindelse. Innan han försvann in i mörkret bad han henne att tala med Hewald eller Hewald. De skulle kunna sammanföra dem igen. Han såg henne skynda tillbaka in i kyrkan.
- Var det Klotilda, undrade Hreppir.
- Ja, sa Styrbjörn med frånvarande röst. Ja, det var Klotilda.
- Hur kände hon igen dig?
- Jag vet inte. Hon bara gjorde det.
- Tror du att någon mer gjorde det.
- Hoppas inte. Hon känner mig bäst av alla i Dorestad. Hon och Hewald.
- Vilken Hewald?
- BÃ¥da.
De hade just kommit innanför dörren och fått fyr i lampan när dörren öppnades igen och den ljuse Hewald frigjorde sig från mörkret utanför. Efter honom kom den andre Hewald och några av de övriga kyrkobröderna. Bakom dem kom ytterligare någon: Klotilda.
Han stod still och såg på henne, hon skyndade fram genom rummet och fattade hans händer. Hewald tecknade åt sina bröder och Hreppir att ge dem avskildhet i husets ena ände.
- Förlåt, sa hon och mötte hans blick med ögon inramade av tårvåta ögonfransar.
- Inte var det vackert det du gjorde...
- Jag hade inget val!
- Jag skulle just säga det; jag tror inte du hade något val.
- Jag hade det verkligen inte, sa hon vädjande. Jag begär inte att du skall förstå, men kan du ge mig tillgift?
- Det kan jag; i själva verket har du varit förlåten sedan länge; tror du inte jag har haft tid att grubbla, redan när jag tjänade i din fars hus och sedan i Britannien. Det var inte svårt att lista ut hur rädd du var eftersom du aldrig lät mig skymta dig.
- Jag klarade inte av att möta dig, dels för den sorg som jag tvingades dölja, dels för att jag var rädd för vad du skulle ta dig till om vi träffades. Det var far min också; därför skickade han mig till sin syster. Hon är gift med en köpman i Quentowic.
- Sorg?
- Sorg över att ha förlorat dig, och sorg över att ha svikit dig.
- Men du ville ju inte med tillbaka till skeppet.
- Nej, men det betyder inte att jag inte ville ha dig. Jag ville bara inte fara iväg och kanske aldrig mer komma tillbaka.
- Vill du det nu då?
- Nej, men jag vill heller inte det som min far har bestämt.
Styrbjörn såg på Klotilda.
- Vad är det?
- Efter att jag hade bott en tid i Quentowic dog min faster. Hennes man begärde då min hand. Eftersom far är sniken och farbror förmögen, vill han tvinga mig till giftermål. Han förväntar sig både morgongåva och ett avsevärt arv i sinom tid; gubben är gammal och saknar arvingar.
- Hur ser du på saken?
- Jag vill inte alls; han är otäck och lömsk. Annat var det med faster, frid över hennes minne. Jag fruktar att han lät ta livet av henne, av lystnad till mig.
- Och din mor, vad säger hon?
- Hon säger ingenting, inte till far. När vi är ensamma säger hon att hon förstår min motvilja men att hon inte kan hindra fars vilja.
- Och Eadgils går inte att beveka?
- Du borde veta; han tar inte råd av någon annan. När han väl bestämt sig blir det som han vill. Så har det alltid varit.
De satt tysta en stund, var och en försjunken i tankar; Klotilda fingrade på en hårsnodd, Styrbjörn bet på sin underläpp. Att ta med henne, tänkte han. Igen? Nej, jag vill inte, och inte hon heller. Det går bara galet, och jag åhågar henne inte längre. Men vart kan hon ta vägen, denna väna men tvehågsna kvinna?
- Jag vill gå i kloster, sa Klotilda.
Styrbjörn såg upp.
- Vad sa du?
- Jag vill gå i kloster
- Kloster? Det är väl bara för munkar?
- Nej, sa Klotilda och log sorgset. Det finns kloster för kvinnor. I frankernas rike. Där får man undervisning och kan göra gott bland människorna. Och jag slipper låta mig lägra av den lömske gamle ödlan.
- Finns det då ingen annan man för dig?
- Ingen som han låter mig få.
- Eadgils?
- Ja.
- Har du sport honom om kloster?
- Ja, men det är gagnlöst, han låter mig inte. Han vill gifta bort mig. Egen vinning väger tyngst.
- Har du pratat med Hewald och Hewald?
- Nej, vad är det för mening med det? Far kommer att vägra.
- Vi får väl se.
- Vad sa du?
- Vi får väl se.
- Hur menar du?
- Att vi får se.
Styrbjörn sänkte ögonbrynen och krökte läpparna.
Den kvällen somnade Hreppir tidigt efter månader av trältjänst och dagar till sjöss; först nu kunde han slappna av. Styrbjörn, däremot, satt till långt in på natten och talade samman med Hewald och Hewald. Deras broder Willibrord var väl bevandrad i kyrkans värld och kände både kloster och abbedissor i hela det frankiska riket.
- Vi lägger gärna fram Klotildas sak för honom, sa de, men inte lika gärna för Eadgils. Trots allt är han flickans far och har som sådan ansvaret för henne, vare sig han är vrång eller ej.
Styrbjörn åtog sig att på ett eller annat sätt beveka fadern. Med tanke på hans härkomst och färska frälsning tillhöll kyrkobröderna honom på det strängaste att inte bruka våld.
- Åtminstone inte mer våld än saken kräver, sa Styrbjörn. Snarare list.
- List kan vi godta, sa Hewald, men inte våld.
- List blir det, sa Styrbjörn.
Och kanske lite tvång, tänkte han.
Nästa morgon strax efter prim tillkännagav Hewald och Hewald att de avsåg att besöka broder Willibrord, som nyligen hade återkommit från en längre resa i Saxland. Utöver frågan om Klotildas önskan att gå i kloster hade de ett flertal viktiga spörsmål åt sin högt värderade broder. Denne vistades nu i Utrecht, hjärtat i det stift som han med påvens välsignelse hade grundat så fort den obotligt hedniske kung Radbod hade avlidit några år tidigare. Dit var endast två eller tre rastmil och vägen följde floden.
Redan nästa morgon gav sig de båda Hewald iväg. De övriga bröderna var antingen i kyrkan eller verkade bland människorna i staden. Några hade följt med på färden. Ingen väntades åter förrän tidigast sent om aftonen.
Styrbjörn och Hreppir bidade till en början i huset men begav sig under förmiddagen ner i hamnen för att försöka finna fartyg för hemfärd. Efter att ha ägnat en lång stund åt att kamma igenom bryggor och kajer tvingades de inse att inga skutor från deras hemtrakter stod att finna.
- Märkligt, sa Styrbjörn, några fartyg hemifrån far alltid åt Frisland till. Och eftersom det är mitt i sommaren borde de vara här nu.
- Är det alltid så; far fränder hit varenda sommar?
- Det är jag säker på, i alla fall från svitjod. Och jag skulle inte tro att danerna är sämre; de bor närmare.
- De kanske var tidiga och redan har farit igen. Eller kanske är de sena.
- Kanske, men det varslar illa, om ofärd. När farsot eller ofred råder far inga skutor till Frisland.
- Nu är det du som oroar dig. Detta är första försöket; vi kom så sent som i förrgår. Om vi gå hit varje dag ska du se att vi finner båt, råd, eller både ock.
- Ja, du har rätt, sa Styrbjörn och sträckte på sig. Tids nog ordnar det sig. Under tiden skall vi hinna med ett samtal med Eadgils.
Hreppir sa ingenting. Han anade vad ordväxlingen skulle komma att handla om, men inte hur den skulle gå till.
När de var tillbaka i huset bad Styrbjörn Hreppir att raka sin skalp så att han liknade kyrkomännen. När det var gjort rakade Styrbjörn Hreppir. Sedan städade de undan tvättfatet, rakkniven och hårtussarna samt letade reda på Hewalds kåpor. De klädde sig i dessa och gömde sina egna kläder. Hreppir gjorde som han blev ombedd, men såg lika undrande ut som han kände sig.
- Vad ämnar du göra?
- Vi göra!
- Ja, vad är det vi skall göra?
- Ju mindre du vet innan, desto bättre. Du skall bära bud efter Eadgils.
- Nu tar du väl ändå fienden i båten, sa Hreppir.
- Tar man honom ombord kan man ro honom vart man vill, svarade Styrbjörn och flinade föga fromt.
Sedan förklarade han vad han önskade få utfört, och hur det skulle gå till.
Hreppir såg med tvivel på sin frände men gjorde som han blev ombedd. Sakta gick han ut genom dörren och traskade som Styrbjörn hade anvisat tills han stod utanför Eadgils port. Han bankade på och snart stod Klotilda i dörren. Hon var verkligen fager och Hreppir lyckades först efter en lång stunds tunghäfta få fram att Hewald och Hewald önskade träffa hennes far.
Klotilda bad Hreppir vänta och gick för att underrätta sin far om besöket. Efter en stund kom fadern med dottern i släptåg. Han föreföll förargad.
- Varför vill Hewald och Hewald träffa mig? De har mest varit till bekymmer. Lägger sig i hårt arbetande människors liv och sådant de inte har med att göra. Jag firar mässa så mycket jag mäktar, det är inget de ska lägga sig i.
- Det är inte därför de ber dig komma, sa Hreppir.
- Vad vill de då?
- De har besök. Hreppir såg ned i marken.
Han kände sig som inför uppsyningsmannen i Gypeswic.
- Vad rör det mig?
- Det är broder Waldbiorn från Quentowic som är här. De tre bröderna önskar tala med dig om din salig systers salighet.
- Pengar, grymtade Eadgils. Det är pengar de är ute efter.
- Inte tvunget. Efter vad jag har förstått har de ett mycket fördelaktigt förslag.
- Ja ja, jag kommer, sa Eadgils och stängde dörren efter sig, rakt i ansiktet på Klotilda.
Hreppir knackade försiktigt på Hewalds port, sköt upp den och bjöd Eadgils att stiga in. Denne gick med en grymtning över tröskeln.
- Guds frid, sa Styrbjörn Waldbiorn.
- Var har du Hewald, sa Eadgils.
Det är något bekant med den här kyrkomannen, tänkte han. Har jag träffat honom förut?
- De kommer strax, sa Waldbiorn. De firar sext och kommer så snart de förmår. Jag borde också vara där, men måste nyttja den korta tid som står till buds när jag vistas här. Båten jag far med är färdig att kasta loss.
- Till Quentowic?
- Ja, det är min hemvist. Men låt oss inte börja utan bröderna Hewald. Får jag medan vi väntar föreslå att vi något bekantar oss med varandra.
- Ska det vara nödvändigt?
- Se här, jag medför en lägel burgundiskt vin.
- Ja ja, låt gå. Det är inte varje dag man förunnas sådan dryck.
Waldbiorn hällde upp och Eadgils smakade. Hreppir undrade var Styrbjörn hade hittat vinet och fasade för följderna; hur skulle de kunna gälda denna dyra dryck? Eadgils lät sig väl fägna.
- Det smakar gott, sa Eadgils med viss värme i rösten, och drack ur.
Styrbjörn tänkte att det var en stor lycka att det vin han funnit var gott. Han slog upp ett glas till. Det är bra om det likar honom väl.
- Skål, sa Eadgils och båda höjde sina bägare och drack.
- Ska inte han där ha, sa Eadgils och pekade på Hreppir.
- Det är inte lämpligt, sa Waldbiorn. Han skall leda non och blir lätt sömnig av vin. Det har hänt att han läser fel efter att ha druckit.
- Det är inte bra, sa Eadgils. Du får dricka vatten, haha. Hör du det. Vatten får du dricka.
- Ja, sa Hreppir och såg ner i marken.
Männen samtalade en stund, om kyrka, mission och handel samt om tidender från andra länder. Hreppir satt med men såg mest ner i bordsskivan. Styrbjörn hoppades att han inte skulle förråda sig. Bättre försagd än genomskådad, tänkte han.
- Var har vi förresten Hewaldarna, sa Eadgils oförmodat. Varför kommer de aldrig? Jag har inte tid att vänta hela dagen. Fast vinet är gott, lade han till med blidare stämma. Det är det verkligen.
- Sexten tar ofta tid. De kommer så fort de någonsin mäktar. Broder, sa han och såg på Hreppir, kan du vara vänlig och se efter om de är på väg. Under tiden kanske vår gäst vill ha lite mer vin.
Hreppir försvann ut genom dörren och Waldbiorn hällde upp. Hoppas det räcker, tänkte han. Lägeln börjar kännas lätt.
När Hreppir efter en stund återkom började Eadgils tal bli otydligt. Waldbiorn fyllde hans glas en sista gång. Han får inte bli för full, tänkte han. Han måste minnas.
- De har blivit uppehållna av broder Willibrords sändebud. Hreppir blinkade åt Styrbjörn. De kommer snart men ber oss börja.
Waldbiorn ställde sig upp och spände blicken i Eadgils.
- Det är nu tid att komma till saken, sa han.
- Ja, vad gäller det egentligen, sa Eadgils. Han där sa något om salig systers salighet.
- Då har han förstått fel, sa Waldbiorn. Hon är så salig som någon kan vara.
Eadgils såg med ens lättad ut. Då kanske det ändå inte handlade om dyrköpt salighet åt systern. Han såg med nyfikenhet på Waldbiorn.
- Vad rör det sig då om, sa han i hoppfull ton.
- Något mycket angelägnare, nämligen din egen stundande salighet.
- Min salighet, sa Eadgils och rynkade ögonbrynen.
- Just det.
Waldbiorn tornade upp sig framför Eadgils och fortsatte:
- Inget träd växer till himlen; allas våra dagar är utmätta.
- Jag vidgår att jag inte firar mässa mycket nog, men tidegärden har jag ständigt i åtanke.
- Det är inte blott efter sina gärningar som människan undfår sin dom, sa Waldbiorn. Det kommer också an på hennes tankar. Hur rent är ditt hjärta, köpman Eadgils?
- Lika rent som mjölet i mina säckar.
- Skulle du då, med ett barns ogrumlade glädje, kunna svära dig fri från mott och mask i ditt hjärtas mjölsäck?
- Där är lika vitt som mjöl, upprepade Eadgils, dock utan övertygelse. Waldbiorn betraktade honom klentroget och under tystnad. Till slut sa han:
- Och din dotter, vad ämnar du med henne?
- Gifta henne gott.
- Gifta henne gott?
- Ja?
- Än dina skäl? Vems väl är det du vill?
- Hennes, vems annars?
- Kanske ditt eget, eller din kistas redan stinna buk?
- Nej, så är det inte. Alls inte.
- Hur var det nu med mjölet?
- Men vad har hon med min salighet att göra?
- Mer än du tror.
Återigen spände Waldbiorn blicken i Eadgils och betraktade honom under tystnad.
- Har du då inte hört rösten kalla, fortsatte han.
- Jo... nja, nej. Vilken röst?
- Den röst som har kallat henne.
- Kallat henne?
- Hon är kallad att tjäna Gud.
- Det har jag aldrig hört.
- Har du inte ens hört henne säga det själv?
- J-jag tror inte det.
Eadgils såg sig oroligt om.
- Stackars eländiga barn, förstockad i din enfald. Vakna upp innan domen är över dig. Än finns tid för bot och bättring samt förlåtelse. Guds nåd är oändlig.
- Vad vill du jag skall göra?
Eadgils såg ängsligt på Waldbiorn.
- Vad jag vill väger lätt men Guds vilja är lag. Öppna dina sinnen och ta emot honom som du aldrig gjort förut.
- Men hur?
- Fira mässa med människorna...
- Räcker det?
Eadgils blick vittnade om både hopp och tvivel.
- ... samt lyssna på din dotter.
- Måste jag också villfara hennes önskan?
Ingen köpman ger sig utan köpslående, tänkte Styrbjörn.
- Går du henne till mötes, gör du ock Gud till viljes. Gör du det inte... arma barn! Gud, som ser allt, även det som är fördolt, vet att jag varnade dig.
Waldbiorn såg upp i taket men fixerade sedan blicken på Eadgils, vars egen blick flackade fram och tillbaka.
- Det är inget litet offer du begär, sa denne uppgivet.
- Återigen, det är inte jag som begär, jag är endast en enkel budbärare. Det är Gud som vill; han både ger och tar. Har du kanske inte honom att tacka för allt? Är han kanske inte i sin fulla rätt att få vad honom tillkommer? Som köpman borde du vara van att gälda dina skulder.
- Ja, jo, gnällde Eadgils. Men hon är min dotter.
- Som du funnit en fin fästman åt. Tror du hon far väl hos honom? Eller hade du kanske andra skäl än hennes väl?
- Nåd, kved Eadgils. Jag skall låta dig, nej Gud, få henne. Jag svär, ge mig tillgift.
- Gud ger dig tillgift! Vänd dig till honom med uppriktigt hjärta så vänder han nådigt sitt ansikte till dig och förlåter dig.
- Är det säkert?
- Det är det.
- Tack, sa Eadgils och grep Waldbiorns händer och kysste dem.
- Gör gott från och med denna dag.
- Det ska jag.
- GÃ¥ i frid.
Eadgils reste sig på ostadiga ben och Styrbjörn tecknade åt Hreppir att stödja honom, hela vägen hem om så behövdes, men att återvända fort. Det var dags att lämna Dorestad.
Eadgils sa inte många ord på hemvägen utan vinglade tankfull stödd på Hreppirs arm. Hreppir tyckte det kändes som om Eadgils hade åldrats många år bara mellan sext och non denna dag. När de var framme vid hans hus lade han handen på porten, vände sig mot Hreppir och fixerade honom så gott det gick med blicken.
- Det var mitt livs svåraste stund, sa han, halvt för sig själv.
- Men nu är det över, sa Hreppir.
- Ja, det är det. Och jag är glad att det gick som det gick. Klotilda är för god för min svåger. Han är en slusk... gjorde min syster illa.
- Jag gläder mig, sa Hreppir medan Eadgils öppnade dörren, muttrande att det var något bekant med gudsmannen.
- Men jag kan inte komma på vad, sa han, steg in i huset och slöt porten bakom sig.
När Hreppir återkom samlade de hastigt i hop sina köpmankläder. Styrbjörn menade att de måste lämna staden, att det kunde vara ohälsosamt att stanna.
- Bättre om han våndas själv än återkommer för att stilla sina tvivel. Om vi raskar på hinner vi fram till Utrecht innan Hewald och Hewald hinner därifrån.
- Hur gör vi med kläderna? Antingen ser vi ut som klerker, eller så utmärker vi oss med kala skallar i köpmankläder.
- Låt oss ta vägen förbi hamnen. Lägeln och den skvätt vin som finns kvar i den räcker till en hatt eller två.
- Två, annars kan det lika gärna vara.
- Kom nu!
De försvann ut genom dörren och efter en stunds köpslående hade de två förmodade munkarna varsin mössa att skyla sina skallar med.
- Det blir varmt och gott, sa Hreppir. Jag har sällan känt vinden dra så snålt om skalpen.
- Två kajor med ett kast, sa Styrbjörn; förklädnad och klädnad på samma gång.
De begav sig skyndsamt ut ur staden och fann snart båten där de hade lämnat den. Där bytte de om, stuvade Hewalds kåpor i fören och gav sig av.
Det var en vacker kväll; fisk och svalor snappade från var sitt håll efter mygg som svärmade över vattenspegeln. Styrbjörn och Hreppir rodde med fasta tag och samtalade muntert om sprattet de just hade spelat Eadgils.
- Det var skickligt gjort, sa Hreppir.
- Det var inte mycket till hämnd efter vad Eadgils gjort mig, sa Styrbjörn, men det får duga med hänsyn till Hewald och Hewald. Och gagnar det Klotilda är det gott.
- Det gör det säkert; du härjade svårt hans hårda håg. Den man jag följde hem var inte samme som jag hade hämtat.
- Vi får se hur länge det håller; när ruset släpper blir han kanske som vanligt.
- Jag skulle inte tro det, han var ändrad i själen. Du borde bli klerk.
- Haha, det vore något. Men glöm inte att jag har övat som blotgode hemma i Ed.
- Blod eller vin, sak samma.
- Nästan.
- Vin förresten; det var dyrbara droppar. Hur gottgör vi Hewald?
- Det visar sig.
I skymningen var de framme i Utrecht, lade till vid en brygga och gick den korta vägen till den Helige Frälsarens kyrka för att söka Hewald och Hewald. De fann bröderna inbegripna i samtal med ännu en broder; dessa avbröt dock ursäktande samtalet och föreställde de nyanlända. Den tredje brodern visade sig vara Willibrord; det dröjde inte länge förrän han bjöd dem att tillbringa natten hos honom och hans kyrkobröder.
- Hewaldarna vistas redan hos oss och det finns plats för fler. Välkomna!
Styrbjörn och Hreppir uttryckte tacksamhet, Hewaldarna förvåning.
- Varför ni söker upp oss? Har det hänt något?
- På sätt och vis; jag har gjort det jag skulle.
- Talat med Eadgils?
- Ja.
I korta ordalag förtalde Styrbjörn hur han hade ändrat Eadgils håg. Hreppir tänkte att det här kan sluta på vilket vis som helst; en falsk präst torde lika bröderna illa, liksom att förslösa dyrbart vin. Å andra sidan var syftet gott; den hårdföre Eadgils hade mjuknat, Klotilda kunde tjäna kyrkan och Styrbjörn hade fått en sorts hämnd, utan att spilla blod. Alla borde vara glada, men Hreppir var inte säker på att bröderna tänkte på det viset.
När Styrbjörn hade förtalt färdigt sänkte sig en tystnad över sällskapet; den ljuse Hewald skruvade på sig och Hreppir såg ner i marken. Inifrån kyrkan hördes sång och från staden kom vardagliga ljud; någonstans bräkte en get. Hreppir kände tilltagande fruktan; läget liknade lugnet före ett åskväder. Han hann dock inte fortsätta tankegången förrän ett brölande hördes. Han såg upp just som Willibrord fick ett utbrott. Av skratt.
Willibrord tjöt till den grad att tårarna rann ner för kinderna. Han försökte säga något men ingen förstod vad han ville; dels kom bara obegripliga pipanden ur hans mun, dels skrattade de själva. Till sist återfick Willibrord flämtande talförmågan.
- Det här var det roligaste jag har hört på länge, sa han och torkade tårarna. Eadgils? Är det den Eadgils, sa han vänd mot Hewald.
- Ja, sa Hewald.
- Då kanske den gamle hedningen äntligen kan hoppas på avlösning.
- Är han hedning? Hreppir såg frågande på Willibrord.
- Inte på ytan. Men hans själ har alltid varit nattsvart. Ända tills nu. Outrannsakliga är herrens vägar. Välsignade vän, du verktyg i Herrens hand. Willibrord omfamnade Styrbjörn; denne rodnade.
- Hur gäldar vi vinet, sa han förläget.
- Det är redan gäldat; du har räddat en själ från förgörelse samt förlöst en from kvinna från faderns förtryck. Vin är världsligt.
Willibrord slog ut med händerna och bjöd dem följa honom.
Aftonen förflöt alltför fort i glada vänners lag, då och då med avbrott för bön. Man samtalade om många ting, bland annat om de ständiga mödorna att grunda en uthållig kyrka i Frisland. Till dessa hörde också arbetet med att omvända hedningar. Broder Winfrid i Saxland, vilken Willibrord just hade återkommit från, hade nyligen huggit ner en helig ek i Byraborg. Eken hade varit helgad åt Tor och vid den hade mycken avgudadyrkan ägt rum. Nu var den borta, tack vare Winfrids hängivenhet och mod. Av ekens timmer hade han, på platsen där den stod, begynt bygga en kyrka.
Hreppir hörde förfärat på; om inte detta var nidingsdåd, vad var det då, tänkte han, men lade märke till att bröderna inte tänkte på det viset. Styrbjörn kände också tvekan; varför måste man fara fram så hårdhänt? Den mildhet han hade erfarit hos Hewald och Hewald, och som hade tilltalat honom när han var i nöd, föreföll här helt försvunnen. I stället kunde han nu förnimma en kämpande, rent av rasande gud, inte olik dem han själv hade vuxit upp med hemma i Soland, framförallt Oden själv. Men Allfader bekämpade inte de goda gudarna utan endast de mörka makter som skadade skapelsen.
Willibrord framställde Winfrid som en kraftfull kämpe men menade att han behövde den hjälp han kunde få av sina bröder. Själv hade han mer än nog av mödor med att inrätta sitt stift i Utrecht. Även om Hewaldarna gjorde gagneliga gärningar i Frisland hade han villfarit deras önskan att få hjälpa Winfrid. Inom kort avsåg de att fara till Byraborg och bistå Winfrid i hans ansträngningar att omvända invånarna i Saxland.
Efter vesper kom de att tala om Klotilda. Willibrord kände till flera förnämliga frankiska kloster; många abbedissor var hans vänner och han avsåg att snart tillskriva dem i Klotildas sak.
- Men först vill jag träffa henne och försäkra mig om att hennes syfte är rent. Vill hon verkligen viga sitt liv åt Jesus Kristus, eller är det hennes sätt att fly en fördärvlig far?
- Hon är både from och fridfull, sa Styrbjörn. Hon vill göra gott och det råkar sammanfalla med hennes önskan att fly fadern, fast främst farbrodern. Hennes fromhet kommer att frodas i klostrets rika jordmån.
Hewald och Hewald nickade instämmande, och lovade att ledsaga henne till Utrecht. Styrbjörn bad Willibrord att försäkra sig om hennes fortlöpande välfärd i Guds gård i frankernas land.
Nästa morgon återvände Hewald och Hewald till Dorestad för att hämta Klotilda samt förbereda sin saxiska resa. På vägen skulle de också utröna om där fanns fartyg som Styrbjörn och Hreppir kunde få medfölja.
Även Utrecht befors av främmande fartyg, visste Willibrord, dock främst frankiska; men det vore kanske lönt att söka där också. Därför rannsakade Styrbjörn och Hreppir varje morgon hamnen i jakt på nordgående båtar, men återvände alltid modstulna. Under dagarna läste Hreppir med kyrkobröderna att han efter någon vecka dugde att döpas. Vid det laget hade Hewald och Hewald återkommit, dock utan Klotilda. Hreppir döptes i deras närvaro på sankt Bartolomeus dag.
Det var en glad högtid. Ännu ett skäl att glädjas var att bröderna bringade budskap om nordliga förbindelser. En köpman i Dorestad hade sagt att han avsåg att rusta skepp för färd till södra Jutland för att där köpa boskap. Vid dessa ord sken Styrbjörns anlete upp medan Hreppirs mulnade.
- Förfäras ej, sa Hewald, fartyget för er ej till Jutland, utan förbi, uppför floderna nästan ända fram till Sliesvik.
- Sliesvik, frågade Hreppir.
- Därifrån är blott en kort sjöresa till Själland, sa Willibrord. Sliesviken ligger på Jutlands östra kust. Jag vet, ty jag har själv varit där.
- När var du i Jutland, frågade Styrbjörn förvånat.
- Det är många år sedan, drygt ett dussin.
- Varför?
- Samma syfte som här; själars frälsning. Angantyr var en hård härskare, men välvillig mot Guds tjänare; han lät mig färdas fritt i sitt rike. Jag var på många platser och predikade; med tillbaka följde lärjungar vilka nu förkunnar Guds heliga ord bland hedningarna.
- Vet du något om hur vi kan fortsätta färden från Sliesvik?
- Många båtar angör viken, där råder livlig handel.
- Varför det?
- Längst in i viken, som är lång som en flod, ligger en livligt trafikerad korsväg. Från väster för floderna, Ejderen och Trenen heter de, nästan ända fram till vikens slut. På edet däremellan går Jutlands oxväg. På den förs boskap från hela Jutland, och de andra öarna med.
- Som du beskriver det är vi nästan hemma när vi kommit dit.
- Ja, det vågar jag påstå, avslutade Willibrord.
- Sa ni vad han heter, sa Styrbjörn och vände sig till Hewald.
- Vem?
- Köpmannen med båten.
- Vill ni verkligen veta det? Hewalds mungipa ryckte lite.
- Ja, helst.
- Han heter Eadgils.
- Styrbjörn och Hreppir såg på Hewald och Hewald som om de hade sett en draug. Tystnaden var tät, ingen sa något på en lång stund.
- Då går det inte, sa Hreppir till slut.
Besvikelsen gick inte att ta miste på.
- Varför inte, sa Hewald.
- Har du förlorat förståndet? Hans män har ihjäl oss, åtminstone mig, sa Styrbjörn.
Hewald och Hewald såg på varandra och flinade. Willibrord såg frågande ut och Styrbjörn stirrade förvirrat från den ene till den andre
- Bara för att han heter Eadgils behöver det inte vara Eadgils. Inte den Eadgils i alla fall, sa Hewald.
- Det finns fler med samma namn än Hewald och jag, sa Hewald.
Alla skrattade, Hewald och Hewald hjärtligt, de andra lättat.