35 Fångna i Finnveden

Gisle och Geir snubblade framåt i natten; bitvis verkade de gå genom stiglös skog; ris och gräs strök mot byxorna. Varje gång de föll hölls de upprätt av händer som grep hårt om håret. Handlaget var omilt, men de slapp stupa på näsan bland stock och sten.

Gisle hade fått en sele spänd om ryggen och på den lastad flera föremål. Han undrade vad, det var inte gott att avgöra; av tyngd och rörelser tyckte han sig märka att det var vapen, kanske deras egna. Beskt att bära egna vapen utan att kunna bruka dem, tänkte han. Men jag skrapar märken i marken; märken åt Gangulf och Karl att följa.

De gick hela natten, eller det som återstod av den, och de gick under tystnad. Gisle och Geir kunde inte säga något med munnen full med mossa och stigmännen tycktes stumma. Bara någon gång kom det ett ord, en tillsägelse att göra på det ena eller andra sättet. Rösten är djup som nattens mörker, tänkte Geir. Är de verkligen flera? Utöver Gisles kvävda väsande genom näsan hördes bara en andhämtning, en som var tyst, lugn och långsam. Om han är ensam är det en kämpe av sällsynt slag; en som slog oss fyra. Å andra sidan tog han oss om natten; kanske fanns där andra som slog Gangulf och Karl?

Geir beundrade motvilligt mannens förmåga att bemästra mörkret, ensam och med bunden gisslan. Å andra sidan, tänkte han; duglig stigman nyttjar natten.

I den första dagern bekräftades hans aningar; där fanns bara en till utöver Gisle och han själv. Gryningsljuset avslöjade en kraftig bjässe; man eller jätte, tänkte han. Jätte slöt han sig till när han anade mannens slitna kläder och långa toviga skägg och hår. Snart för han oss till underjorden och där blir vi kvar till Ragnarök.

 

På morgonen kom de till en gård. När de gick över gårdstunet kom en kvinna emot dem.

-       Finnvid, var hälsad.

-       Gå och hämta karln din, jag har fångat färdmän.

-       Nej, utropade kvinnan, inte ännu fler. Är det inte marknad snart? Vi har inte rum!

-       När du får din förtjänst finner du det mödan värt.

-       Här kommer han. Se, ropade hon, vad Finnvid för med sig i dag!

-       Förbannade Finnvid, sa karlen och skrattade. Ska du fylla hela fähuset? Efter höstmånad måste de vara borta, annars får vi inte in fäna.

-       Ta det lugnt, sa Finnvid. Efter marknaden är de borta. Tungt trälgöra finns det gott om, mer än där finns trälar. Betänk alla nya gårdar i bygden. Där är många munnar att mätta.

-       Även dessa munnar, sa kvinnan och nickade åt Gisle och Geir.

-       Jag vet, sa karlen; men de gäldar gott eftersom det råder brist på gårdsfolk.

-       Ta nu in dem och bind dem bra. Tukta dem om de tredskas.

-       Jag vet nog hur vi brukar göra. Härifrån kommer de alla fogliga som lamm. Utom de som dog.

-        Död träl gäldar illa; nyter gör nytta.

-       Ja ja, sa mannen och föste Gisle och Geir mot fähuset.

-       Förresten, har Hosse och Tasse återkommit? Jag har inte sett dem sedan i natt. De hindrade färdmännens fränder medan jag band deras händer.

-       Nej. Det var märkligt. De kanske tuggar på deras länder.

-       Det tror jag inte; de hade nyss ätit.

-       Det var märkligt. Än så länge har ingen rått på dem.

-       Till i natt; jag befarar det värsta.

-       Det vore illa. Vi skulle sörja om de vore dräpta, sa kvinnan.

-       Ja, sa mannen; det fordrade tålamod att fostra dem.

-       Duglig är den som dräper mina bästa bestar.

-       Inte mer duglig än du, Finnvid.

-       Säg inte det; jag skulle akta en sådan kämpe och frukta hans styrka.

-       Han hittar knappast hit.

-       Vem vet; var vaksam.

 

Gisle och Geir föstes in till de andra trälarna i fähuset. Munbindlarna löstes, mossan fick de spotta ut själva. När ögonen hade vant sig vid rummets halvdager såg de flera kvinnor och män sitta bundna på golvet. Golvhalmen var gammal och luften stank; sina behov fick man tydligen uträtta i ett hörn. Därom vittnade dynga, dunster och flugor.

Så fort dörren hade smällt igen bakom dem överöstes de med frågor. Vilka var de, hur långväga var de, hur hade de blivit fångade? Det visade sig ganska snart att alla hade blivit snärjda på liknande sätt: under färd utmed Ettrastigen, under nattvilan. Vissa hade känt sig iakttagna innan de blev angripna och någon hade skymtat varg.

-       Varg, sa Gisle.

-       Ja, stora bestar. En skymtade vi vid ett vadställe, sedan såg vi den igen vid en mosse. Den strök utefter vår färdväg.

-       Finnvid har vargar, sa en annan. De kom och gick men var honom tillgivna. Han var deras ledare.

-       Glöm inte dem, som stryker runt fähuset. Tror ni att vi hade suttit här och väntat annars?

-       Inte, sa Geir. Hur många är de?

-       Ett halvdussin, men inte lika stora som Finnvids.

-       Ni får nog se dem snart; ibland hotar sönerna på gården oss, för att dämpa vår lust att fly.

-       De säger att Finnvid känner Finnveden bättre än någon annan, att han skulle spåra oss innan vi kommit långt. Jag fruktar att det stämmer.

Gisle tänkte att det kanske var sant, men att dessa människor lät alltför uppgivna. Var de färdmän kunde väl de ett och annat knep, de också? Men han anade också att fångenskap kan fördärva en människas håg. Hur fort går det, tänkte han, innan man blir modfälld? Innan en människa ger upp? Och varför verkar vissa ha gett upp helt, och andra inte alls?

Och hur går det för Geir och mig?

 

Många veckor i sträck trängdes de inne i det unkna fähuset. Gisle och Geir saknade skogens friska luft, att få röra sig fritt och att skymta solen. Två gånger om dagen kom någon och stack till dem lite mat och vatten, annars var det mest elände. Emellanåt valdes några ut för sysslor på gården; hemmasönerna sörjde för att arbetet blev rätt utfört och att ingen smet undan. Var det någon som tredskades dröjde det aldrig länge förrän den ångrade det.

Tillsammans höll de reda på tiden. Finnvid, som återigen tycktes vara uppslukad av skogen, återkom mot slutet av hömånaden med ännu ett fång trälar. I stället för att spärra in dem också, föstes alla ut i det fria. Vissa hade svårt att gå efter veckor böjda i bindsle men efter en stund i friska luften började de räta de ut sina krumma knän och stela ryggar.

Nu sjöd gården av arbete; alla måste räfsa och skotta ut skräp och träck ur fängelset samt sedan lägga in nytt hö. Därefter fördes de två och två till sjön för att löga sig själva och två sina kläder. Gisle märkte att hemmasönerna var vana vid denna hantering; de hade gjort det förr. Av medfångarna fick han veta att det också var annat hemmasönerna hade gjort förr; de lägrade vem de ville av kvinnorna, särskilt dem som var unga, nakna och nylögade.

 

Slutligen bands alla ihop på led och fördes iväg. Gisle visste blott alltför väl vart: till marknaden. Det gjorde honom än mer håglös; lång tid hade gått utan den minsta skymt av Gangulf eller Karl, varken som befriare eller infångade.

-       Vad tror du har hänt med Gangulf och Karl, sa Geir i samma stund.

-       Jag tänkte just på det. Vad tror du?

-       Vet inte. De kanske blev dräpta.

-       Bara om de sov, och det vet gudarna att vi har gjort mer än en gång för mycket under den här färden. Jag tror de vakade; läget var skarpt.

-       Jag vill också tro det. Men vad tror du då har hänt dem?

-       Vargar, sa Gisle. Det där man säger om Finnvids vargar verkar illavarslande.

-       Ja, det gör det, sa Geir. Men har du inte hört att ulvarna saknas. En frågade mig till och med om vi hade dräpt dem.

-       Gangulf kanske gjorde det, men gick åt i kampen.

-       Och nu irrar Karl omkring, vill i veden. Finnveden, Villveden eller Mörkveden, sak samma vilket.

-       Eller så är Karl död och Gangulf vill.

-       Eller båda.

-       Döda?

-       Nej! ...eller kanske. Jag hoppas verkligen inte det. Men jag tänkte på vill: att båda har gått vilse.

-       Det är inte gott att veta. Tills vi vinner visshet får vi värja oss så gott det går. Utan dem.

-       Bara vi får följas åt, sa Geir och kände hur det snörpte i magen. De får inte skilja på oss.

-       Nej, det får de inte, sa Gisle samtidigt som det högg till i hans mage med.

Det får inte ske, tänkte han. Men det var just vad som kunde ske. Skulle Geir klara sig bland främlingar i så fall, säkert stränga dessutom? Och han själv? Han slog bort tanken; jag måste vara hoppfull, måste tänka att vi klarar det här tillsammans och kommer hem.

 

Efter timmar av trassligt traskande samt båtfärd anlände de till marknaden på Bolmsö. Där var många tillresta och köpenskapen pågick som bäst när de närmade sig. Geir såg att det handlades med allt möjligt. Några njudingar trätte om priset på skinn, hallänningar bytte sill, fjäder och ejderdun mot järn. Vissa virdar sålde vete, här och var syntes skåningar och västgautar, men mest var där finnvedingar varav flertalet månglade järn, trälar och tjära.

-       Trälar på rad och tjära i tunnor, sa Geir.

-       Bättre än trälar i tjära och tunnor på rad, svarade Gisle, dock utan glädje i rösten.

-       Trälar i tunnor och tjära på tråd, sa Geir och blinkade åt Gisle.

-       Tjära på tråd är inte dumt, men vad ska trälarna i tunnan att göra?

-       Med locket på kan man låtsas vara en tunna med tjära, och komma undan.

-       Det blir måttligt roligt när de öppnar locket och finner en slem träl i stället för kletig tjära. Har du då otur blir det dig de tätar båten med. Eller slår i järn.

-       Jag tänkte inte på det, sa Geir och flinade.

Gisle lade sin arm om broderns axlar. Det kändes gott att skämta även när läget var svårt.

 

Gisle märkte att Finnvid åtnjöt gott anseende bland folket på marknaden. Han var tydligen mer än en stigman, någon sorts förman bland finnvedingar. Vilken sort framgick dock inte, det var ingen som bemödade sig att förklara något för ofria. Flera kom fram och ville samtala med honom, och många var upprörda; något föreföll fel i bygden. Bolmenbygden.

-       Bolmen, är det sjön vi for över, frågade Gisle en av sina olycksbröder.

-       Ja, svarade denne. Milsvid, liksom Bolmsö.

-       Är det där vi är nu?

-       Ja. Naturligtvis är Bolmsö marknad på Bolmsö.

-       Se där!

Geir pekade.

-       Män på häst, sa Gisle.

-       Ingvalds män, sa mannen.

-       Vem är Ingvald?

-       Finnvedingarnas hårde härskare.

Sorlet på marknaden bytte tonart och snart såg Gisle Finnvid försvinna; gårdens folk fick fortsätta försäljningen själva.

-       Finnvid verkar ogärna vilja möta Ingvalds män, sa Gisle.

-       Du har rätt, han är borta, sa den andre.

-       Vet du varför?

-       Nej. Visserligen har jag snappat upp ett och annat, men inget om detta. Glöm inte att jag också är främling i Finnveden.

 

Tillsammans med de andra ofria fick Gisle och Geir finna sig i att gång på gång bli skärskådade. Man öppnade deras munnar för att granska tänderna, man klämde på deras armar och ben för att utröna om där fanns hull, man till och med grävde i håret. Den lössen skyr är sjuk, tänkte Geir. Det vet alla.

När marknaden började mattas av hade det som inte fick hända hänt. Gisle var såld till en bonde och Geir var ännu kvar, osåld. Bröderna skulle gå skilda vägar, de kanske aldrig mer skulle ses. Gisle rufsade Geir en sista gång i håret, båda grät. Sedan slet en av bondens karlar tag i Gisle och förde honom med sig. Geir skrek och sprang efter. Han kom inte många steg förrän en av hemmasönerna högg honom i nacken. Sprattlande fördes han tillbaka. Mellan tårarna såg han Gisles ryggtavla försvinna i folkmängden.

Gisle vände sig om och såg hemmasonen bryskt avbörda sig Geir bland de andra trälarna. De sista han hörde av sin bror var hur denne skrek hans namn i förtvivlan.

-       Gisle! Nej!

Geirs rop ekade över gärdet men drunknade i marknadsplatsens övriga röster och ljud; där var andra rop än Geirs.

Nu var det bara han, Gisle, ofri i främmande land, ensam bland finnvedingar. Han föstes med en flock andra trälar över fältet mot skogsbrynet i söder. De hade nästan nått fram när han hörde hovar. Han vände sig om och såg Ingvalds män komma efter dem.

-       Håll, skrek en av dem.

-       Vafalls, svarade bonden.

Männen till häst kom ikapp.

-       Ingen träl förs härifrån utan Ingvalds lov.

-       Vad är det för påhitt, sa mannen. Här har vi alltid sålt och köpt utan inblandning från hovgården.

-       Ingvald äger företräde till trälarna. Dem han ratar får du behålla.

-       Det skulle ni ha sagt förut. Då hade jag inte ött möda på att komma hit. Jag är här för att köpa, inte umgås som många andra. Sällskap har jag hemma att det räcker.

-        Räcker gör det, sa mannen och spände blicken i bonden. Tig, och visa fram ditt fång.

Bonden granskade hästmannen och hans följeslagare, fyra till antalet, och sedan sina karlar som var åtta med honom själv. Ett ögonblick vägde allt på en knivsudd; kämpa eller vika? Efter en stunds tvekan valde han att vika. Visserligen hade han fler män, stridsvana dessutom, men han insåg följderna av att utmana, strida mot och dräpa Ingvalds män. Högröd, stum och stampande lät han Ingvaldsmännen skärskåda hans nya trälar.

-       Vi tar den här, sa hästmännens ledare efter en stunds granskning, och pekade på Gisle.

-       Mitt bästa köp, utbrast bonden. Han var så arg att han hade svårt att tala rent. För den vill jag ha det dubbla.

-       Var glad om du får något alls. Vad gav du för den?

-       Två mark silver, sa bonden efter en stunds tvekan.

-       Du skarvar, sa mannen. Du får en mark, inte mer.

Bonden skakade i hela kroppen och fräste eder; han lät som en ilsken katt. När de hade skiftat Gisle mot silver gav sig männen av och bonden lugnade ner sig.

-       Fastän det var synd att bli av med en duglig träl, sa han och log, var det ett gott skifte; jag hade gäldat en halv mark för grabben.

Gårdskarlen flinade som svar.

 

-       Tro inte att det blir bättre för dig, sa Ingvalds ena man.

Gisle svarade inte; vad skulle han säga?

-       Du kommer att få slita hårt, fortsatte han.

-       Slita ont, sa en annan. Ingvald är sträng. Vi får slita mycket för silvret, trälarna för smulorna.

Männen skrattade. Gisle teg.

-       Fast han är givmild med fläsk och öl.

-       Åt oss ja, men inte åt trälarna. De får göra öl men dricker vatten.

-       Och slåss om smulorna.

-       Småsmulorna.

Båda skrattade igen medan Gisle gick i tankar. Det var nog sant det som männen sade; han skulle inte få det bättre i Ingvalds hovgård än hos bonden. Han hade märkt att vissa av bondens karlar var trälar med vapen. Endast den som vårdar sina trälar väl vågar beväpna dem.

Ingvald verkade värre, av hans män att döma.

 

De återvände mot marknadsplatsen.

-       Är vi klara snart, frågade en av Ingvaldsmännen.

-       Du kan också räkna, sa ledaren. Hur många har vi?

-       Åtta.

-       Hur många ville Ingvald ha?

-       Nio dugliga.

-       Så?

-       En till.

-       Just det.

-       Ja ja, jag förstår. Men nu börjar trälarna ta slut. Det lider mot kväll.

-       Skynda då!

Två av männen sökte runt på marknaden, till häst och till fots, medan de andra två vaktade trälarna. De stod nära marknadsplatsens mitt och Gisle sträckte sig då och då för att se bättre. Tiden gick och ibland skymtade han Ingvaldsmännen som sökte.

-       Det var han, hördes någon skrika.

Gisle såg upp. En yngling i Geirs ålder pekade på honom. Bredvid stod en handelsman eller bonde. En grovhuggen man med fåror i ansiktet.

-       Det var han som dräpte bror.

-       Den där trälen?

-       Ja, det är han. Jag är säker. Det var han som slungade spjutet.

-       En träl, som träffar så väl?

-       Han var ingen träl, inte då.

-       Ingen träffar så säkert, särskilt inte en träl. Det var ett gudakast.

-       Det var han i alla fall, sa ynglingen och kastade sig över Gisle. Snart låg de båda på marken, Gisle med bundna händer och med den andres om sin hals. Ynglingen klämde åt och det svartnade för Gisles ögon. Hade han fått hållas hade Gisle dragit sin sista suck där han låg. Men det gjorde han inte. På ett ögonblick var Ingvaldsmännen över ynglingen, släpade bort honom samt slog honom blodig. Gisle hostade och var en hårsmån från att kräkas. Han reste sig sakta på ben som darrade.

-       Grid, skrek ynglingens far.

-       Håll då reda på sonen din, sa Ingvaldsmannen. Här har du honom, tuktad för att lära sig freda Ingvalds folk, även trälarna. Han knuffade ynglingen mot fadern.

-       Han menar sig ha sak mot denne.

-       Då får han föra sin sak till tings. Ingvald lyssnar.

-       Kanske, viskade en av hästmännen och flinade.

-       Tinget var ju idag; det dröjer till nästa. Till dess hinner han vinna sig ett namn bland Bolmsös gårdsfolk.

-       Är det gott får han grid. Är det det inte, offras han till jul. Då slipper vi ta av bygdens barn. Som du vet är det dags igen; det är nio vintrar sedan senast.

-       Mansblot?

-       Ja, mansbot och mansblot kan gå på ett ut.

-       På sitt sätt, men ändå inte. Vi fordrar bot.

-       För då din talan på tinget.

-       Lita på det. Kom son.

 

När fader och son hade försvunnit och Gisle hade hämtat sig började han ånyo spana ut över marknadsplatsen. Männen hade ännu inte lyckats finna en träl som motsvarade deras fordringar.

-       Hittar ni ingen snart får vi fånga en handelsman, sa en hästman och skrattade.

-       Det ser illa ut. Antingen är de klena, klumpiga eller tandlösa.

-       Hugget som stucket, någon måste vi ha.

-       Gisle tog mod till sig:

-       Jag vet en, sa han.

-       Vad vet du, sa du?

Mannen stirrade styggt på honom där han satt i sadeln; hästen frustade.

-       Jag vet en, sa Gisle. Han är femton vintrar, men frisk och stark. Om han nu är kvar. Jag var med honom hos Finn... Han bet sig i tungan.

-       Hos vem? Mannens blick skar som pilskott.

-       Hos finnvedsbonden, stammade Gisle fram.

-       Finnvedsbönder är de allihopa, sa mannen barskt. Men var höll de till, här på marknaden?

-       Ditåt, pekade Gisle.

-       Du får visa. Och inga knep.

-       Nejdå, sa Gisle. Han vacklade mellan hopp att återse Geir och förtvivlan att han redan vore bortförd, ovisst vart.

 

När de kom till platsen där Gisle först hade blivit såld fanns där ingen kvar. Ingvaldsmannen morrade dovt, men de hann inte säga något förrän Gisle såg honom. Inte Geir, utan en av hemmasönerna.

-       Där, sa han. Det är en av dem som vi var med.

-       Du där, var har du dina trälar?

-       Sålda, sa hemmasonen.

-       Alla?

-       Ja. Hur så?

-       Han här menar att där fanns en duglig åt Ingvald.

-       Hemmasonen betraktade Gisle. Gisle blinkade med ena ögat i ett förtvivlat försök att vinna välvilja.

-       Geir, frågade hemmasonen.

-       Ja, vet du var han sist blev sedd?

Hemmasonen tvekade.

-       Han är med oss.

-       För hit honom, sa hästmannen.

-       Vi vill behålla honom, eftersom han är en god skytt.

-       Hur vet du det, sa Gisle.

-       Han sa det, vi trodde honom inte och då fick han bevisa det.

-       Det låter som en för Ingvald. En god skytt och en som kastar spjut som gudar. Ni kanske får hjälpa till med jakten. Nej, inte båda samtidigt, lade han till när han såg hoppet tändas i Gisles blick.

-       Då vill vi ha bra betalt, sa hemmasonen.

-       Visa fram honom så får vi se vad han kan vara värd.

 

Geir hämtades, och de andra i sällskapet med. Gisle kände förtvivlan när han såg sin bror igen; nära men ändå fjärran. Det svåraste var att se hans tomma blick. Redan efter en dag var den matt. Att komma samman igen vore en stor lycka, men han vågade inte hoppas, inte än.

Männen förhandlade, skäl för och emot haglade. Efter en ordväxling som kändes som år skiftades slutligen silver och Geir. Han inbringade en mark, trots sin ringa ålder. En god skytt fanns det alltid användning för. Säljare och köpare var nöjda; Gisle och Geir var överlyckliga.

-       Vi gäldade båda en mark, sa Gisle.

-       Nej, det gjorde du inte. Jag vet nog att de gav en halv för dig.

-       Bonden ja, men Ingvalds män gav en hel, sa Gisle och sänkte rösten när han märkte hur deras samtal intresserade dem han just hade nämnt.

I stället petade han Geir i midjan, och Geir skrattade. Inombords. Han vågade inte visa sin glädje utåt, men långt efter att de hade lämnat marknaden gick han och myste, trots att de båda nu fördes till en tillvaro som trälar hos Ingvald. Det var först när Gisle berättade om tinget, och att han kanske skulle sparas till julblotet, som Geir blev missmodig igen.

Trälar skall inte vara glada. Det visste alla.

 

Sent på kvällen kom de fram till Bolmsö hovgård där finnvedingars hårde härskare rådde. Han visade sig under de följande dagarna vara just så vrång som alla hade sagt. Gisles och Geirs smala lycka var att han inte befattade sig mycket med trälarna. Det hade han andra som gjorde. Men hans håg påverkade alla i hela hovgården; sådan herre, sådan huskarl, sådan hund, tänkte Geir.

Undantaget var Åsa, Ingvalds dotter. Lika tvär som han var, lika blid verkade hon vara. Det hände att Gisle och Geir stötte ihop med henne under det dagliga arbetet. Även om hon sällan talade med trälarna, verkade hon vänlig. Gisle kastade mer än ett öga på henne, när hon inte såg det, samt suckade i smyg. Vilken kvinna, tänkte han, henne vill jag vara med. Men hon verkar inte lycklig.

Vem skulle vara det med Ingvald till far?

 

Veckorna gick och Gisle och Geir slet ont. Dels fick de arbeta hårt, från före gryning till efter skymning, dels drev Ingvalds män ständigt med Gisle, och alltmer också med Geir, och hävdade att dessa skulle slaktas till jul om de inte skötte sina sysslor. Även om det mest rörde sig om råa skämt gnagde detta hot om blot ständigt på Gisles håg. Han visste att det som från början var trams hastigt kunde skifta till bister verklighet.

Men de stod trots allt ut; de hade inget val. I jämförelse med förtvivlans mörker på marknaden var hovgårdens kärva tillvaro nästan uthärdlig, trots att de fick slita.

Och trots att de kanske skulle bli offrade till jul.

 

Dagarna släpade sig fram, men jul närmade sig med stormsteg.

Kommentera gärna inlägget: