37 Finnvids förberedelser

Finnvid begynte sin berättelse långt bortom forntidens dunkla dis. Liksom många andra härskare stammade hans förfäder från Oden och Frigg. Han bråddes på dristiga drottar och synska sejdkonor, godar och gydjor samt härmän och sköldmöer. När deras far försvann under en härfärd tog hans bror Aslak och han själv över styret av riket. Eftersom de båda var unga, bistod deras moder Aud dem. Till detta var hon väl ägnad, eftersom hon var mer djupsinnig än mången människa. Så styrde de tillsammans landet i många år, hugnade med fred och god äring.

-       Efter nio år vände allt, sa Finnvid. Då gästade oss virdars konung Ingvald från Inglinge. Varhelst han visade sig spred han fasa och förstämning, med filade framtänder och målade muskler. Med sig förde han dottern Åsa. Hon var hans motsats; lika skräckdiger som fadern var, lika vänsäll och fager var hon. Varhelst hon vistades vart det lust och lek. Trots Ingvald rådde glädje och gamman i hallen så länge vistelsen varade, såväl natt som dag.

Gangulf och Karl lyssnade spänt; Finnvids stämma fängslade.

-       Många män åtrådde Åsa, men ingen vågade visa det av rädsla för Ingvald, ingen utom jag. Och det var mig hon gav sitt hjärta. Innan hon for lovade vi varandra trohet för all framtid. Hon sa: ”nästa gång vi möts blir vår kärlek känd. Då viger Ingvald Ingling oss; virdars värsting nöjer Njord och Njärd, fägnar Frö och Fröja”.

-       Också Ingvald avlade ett löfte innan han for: att återvända och mångfalt gälda undfången gästfrihet. Och det gjorde han. Nästa gång medförde han utöver Åsa horder av härmän. Han ämnade ställa till med bröllop, men inte mellan Åsa och mig, utan mellan sig själv och min mor. Han talade fagert: ”nu binder vi våra stammar samman för varaktig styrka och fred”. Hon mälte: ”inte visste jag att virdars sed till den grad skilde sig från finnvedingars; här inhämtar vi brudens samtycke i den mån hon inte är omyndig”.

-       Är detta er sed, frågade Karl.

-       Det är det, och har varit ända sedan urtiden, svarade Finnvid.

-       Vad svarade han?

-       Han blev vrång och hotade härja landet; de män han hade med var många nog att anställa ansenlig förödelse. Då lät sig Aud beveka.

-       Härskar då båda samman?

-       Vänta och hör, sa Finnvid. När bröllop ändå stundade tänkte jag att det var rätt tillfälle att fråga Ingvald om dotterns hand. Jag sporde och han skrattade; ”inte får du Åsa till äkta”, sa han, ”henne har jag till annat”. Då skakade jag mitt spjut och svor att gilja henne likafullt, med eller utan hans tillstånd, beskydd och bless. Han svarade att jag gärna finge försöka, men att det vore förgäves. Snart nog skulle alla varsna vem Åsa var ämnad åt.

-       Vem var det, sa Karl.

-       Några dagar senare, när mor och han var vigda vid varandra trädde så Åsa fram, brudklädd bredvid bror Aslak; lika likbleka som de tvennes anleten var, lika rödgråtna var hennes ögon. Aslak stod där stel och stirrade stint på den illsluge goden, svärfader Ingvald. Han kunde väl inte annat, vill jag tro, med virdars härmän tillhopa i hallen.

-       Jag stod inte ut längre och försvann från Hov. Att vistas där och vänta på svek och sår lockade föga. I stället for jag som köpman, som färdman, som stigman; ibland för att återvända för en tid, om inte annat för att försäkra mig om väna kvinnors väl. Mor var lika outgrundlig som alltid, men Åsa for illa. Jag sökte henne för samtal, hon grät varje gång. Aslak var säkert god mot henne, men hon saknade håg för honom, och Ingvald var sträng.

-       En gång, när jag kom hem, kom Aslak emot mig med spjut i hand. Han skränade och skrek att han kände min håg samt menade att vi i lönn hade lägrat varandra, Åsa och jag, fastän detta var lögn. ”Snart är det lika slut med min bror som med mitt tålamod”, hojtade han. ”Illa du lönar mitt tålamod”, svarade jag, men han fortsatte vanskligen att nalkas mig. Ingvald hade styrt den svages håg att frukta mig, men jag vägrade att kämpa mot honom, vägrade att såra min egen bror. I stället sprang jag till skogs; här bidar jag sedan dess.

-       Nu framstår du i annan dager än den stigman du nyss syntes vara, sa Gangulf.

-       Jag är mycket annat än enbart stigman, sa Finnvid.

-       Eller en skicklig berättare, sa Gangulf och flinade; en som förmår förvända folks syn.

-       Tro vad ni vill, sa Finnvid. Men hör nu, det värsta återstår; från fränder har jag fått erfara vad flera illdåd Ingvald anstiftade. När han blev varse Aslaks angrepp, såg han att tiden var inne. Han förstod att jag, den främste bland finnvedingar, sällan skulle besöka Bolmsö. Då kunde han i lugn och ro fullborda sitt svek. En natt lät han dräpa Aslak, sin svärson och min bror, samt Aud, sin hustru och min mor. Det fordrades föga mer; nu satt han, ensamme härskaren, ohotad på Hov. Ingvald från Inglinge, kung över tvenne länder: Värend och Finnved. Men dottern led.

-       Vad säger folk, undrade Gangulf.

-       Undan för undan har de lärt känna sin härskares sanna sinnelag. Den hövding blir illa sedd, som inte far i härnad utan stannar hemma och hårdråder folket. Än så länge står man ut med hans svåra skattning, men blir det oår måste människorna äta sitt utsäde. Då fruktar somliga, ja snart alla, att svält och skräck ska härja i skogarna.

-       I uppländerna vräker vi de drottar som råder illa, sa Karl.

-       Det gör vi också, sa Finnvid. Därför strider jag hellre med er än mot er.

-       Varför förblir du då stigman, när du har rike att kräva, liksom högsäte i hovgård?

-       Det har varit ett sätt att uthärda livet bortom Bolmsö. Samtidigt har jag kunnat vistas bland trofasta landsmän. Men nu är tiden som stigman över: Hösten blir ett ständigt vapenting; finnvedingarnas främste ska samlas. Snart störtas sluge skräckgöken ur nästet; då råde Finnvid över finnvedingar.

 

Den hösten vistades Karl och Gangulf samman med Finnvid. De bodde i bygden, i gårdar där Finnvid aktades och Ingvald föraktades. Finnvid fortsatte att fostra ulvar; han hade fäst sig vid dem och menade att de gagnade honom när han var stigman såväl som kung. Samtidigt färdades han mellan landets gårdar och samlade den skara män som fordrades för att vräka Ingvald. All förberedelse skedde i det fördolda; Ingvald måste intet ana.

Det gjorde han nu heller inte, utan satt styv och stursk med sina män på hov. Där såg de fram emot att dricka jul; brygdkaret var fyllt till brädden och slaktdjur fanns det gott om. Detta år var det också nio år sedan man hade firat mansblot. Gudarna förväntade sig återigen människoblod, varför man fann sig föranledd att finna folk att offra.

-       Har ni funnit frivilliga, frågade Ingvald.

-       Inte en enda, sa hans män och ruskade på huvudena. I varje fall inte inom tre rasters ritt.

-       Finn dem då, sa Ingvald.

-       Frivilliga?

-       Ja, vad trodde ni?

-       Det finns ju inga frivilliga.

-       Då får ni övertyga några.

-       Ingen låter sig övertyga om en sådan sak.

-       Om ni inte klarar av att övertyga någon, får ni fånga dem i stället.

-       Den vi fångar är ju inte frivillig, dristade sig en av männen att säga.

-       Om de låter sig fånga är de frivilliga, sa Ingvald. Vi börjar med dig, sa han och skrattade så att de skarpslipade tänderna gnistrade och skägget stod åt alla håll. Mannen ryggade raskt in bland karlarna som stod runt omkring.

-       Nej, muttrade han. Vi föredrar att fånga frivilliga, eller att övertyga dem.

-       Gott, sa Ingvald. Övertyga, övertala eller tvinga: sak samma. Ta trälen som hade dräpt. Då slipper vi höra hans sak på tinget; att öda tingstid på småfolk är tradigt.

-       Då tar vi väl hans bror också, frågade en av karlarna, så har vi två?

-       Se där, snart har vi trädet fullt. Sätt igång nu, snart är det jul.

Ingvalds bullrande skratt åtföljde karlarna när de lomade ut ur hallen.

 

När han hade blivit lämnad ifred, satt Invald och grubblade. Blot är tröttsamt, tänkte han, det är samma varje gång. Och vem vet vad gudarna egentligen sysslar med. Finns de alls? De visar sig i alla fall aldrig, ingen utom Hel. Henne kan man lita på, hon och endast hon; döden är det enda som är visst, det enda vi vet. Allt annat fladdrar som sommarfåglar för vinden.

Vad är det för mening, tänkte han. Människan föds, äter, växer, förökar sig, vissnar och dör. Några dör förr, andra senare, men alla dör. Och Hel får dem alla. Valhall, Gladhem, Fensalar och Folkvang; åt Hel med dem. Berättelser åt enfaldigt folk; får dumskallar att offra sig i fejd för furstar, sådana som jag.

Dom över död man; trams den också. Också domen dör till slut. Vad finns då kvar? Ingenting. Just det, ingenting! Fåfängt folk försakar mycket för att vinna fagert eftermäle.

Och vad gör jag? Kungen över tvenne länder långleds vid livet. Vad finns för fröjd? Vad finns för fröjd i juletid? Feta och fulla festar karlarna på julens överflöd, leker jullekar och brottas lite, somnar sedan och vaknar som vrak. Julglima: trams! Holmgång: lek för fega! Envig: fordrar fiendskap. Jag vill se kamp, blod och död. Inte bara blod och död.

Bröderna skall vi hänga när de tappats på blod. Men de ska få kämpa om döden. Ja, det ska de. De ska få kämpa... Hur få dem dithän? De är bröder, vill inte skada varandra. Hur tänker de? Hm, vill inte varandra illa, vill varandra väl. Om den dräpte far mindre illa än den som dräper, då vill de nog ha ihjäl varandra. Då blir det kamp på liv och död. Hur går det till? Om den som dör dör fort och segraren pinas präktigt, då vill de båda ha ihjäl varandra, skona varandra. Där har vi det.

Spänna bälte blir bra; det är kamp för karlar, en fin sedvänja. Bind ihop deras bälten, sätt en kniv i höger hand att dräpa med och vänsterhanden fri att värja sig med. Sedan är kampen igång.

Denna jullek ska sent glömmas.

Men hot om vilken plåga sporrar striden? Det måste vara långsamt plågsamt. De måste djupt inom sig känna den andres dödskamp för att vilja dräpa varandra, för att vilja skona varandra.

Halster hotar, tänkte han. Halster över svag glöd, bit för bit, för den som inte blev dräpt. Då vill de skona varandra; det skrämmer gott. Då kämpar de vigt.

Är det sedan över? Ingen likar att halstra en annan. Det är tradigt, tar tid, tar hela natten. Vi släpper honom i stället! Vi släpper den som dräpte. Då blir det livslång plåga, än svårare att bära. Hans dom, livstidsdom, blir att han dräpte sin bror. Enfaldig, som folk är mest, kommer han att förtvivla, att förtvina.

Ingvald lutade sig tillbaka. De är enkla, människorna, tänkte han. Enkla och dumma, lätta att leda.

 

Gisle och Geir knogade på så som de hade gjort hela hösten. Dock förvånades de över en oväntad ändring av mathållning och arbetsuppgifter. Nu fick de fett fläsk, saftigt spad samt öl att dricka. Vad var detta, tänkte de. Ännu mer egendomligt var att de inte längre måste jaga. Nu låg spårsnön på marken, nu var bästa tiden för jakt, innan vintern hade tärt på villebrådets hull. Men nej, bryten begärde blott barnslig hjälp på gården.

-       Inte mig emot, sa Geir. Jag äter hellre gott än sliter i skogen.

-       Mhm, sa Gisle, men har du tänkt på att alla de andra trälarna har det som förut.

-       Man kanske värderar vårt arbete efter förtjänst. Mycket villebråd har vi skaffat åt Ingvald.

-       Varför låter man oss då inte fortsätta gagna gården med det vi kan bäst? Och en sak till; nu tråkar man oss inte längre om det där med blot. Nu glirar man bara åt vårt håll, och flinar i mjugg.

-       Du menar... Geir blev stående med öppen mun.

-       Ja, vad tror du?

 

Den hösten kom vintern tidigt. En morgon i slutet av slaktmånaden, efter en klar och stilla natt, låg hela Bolmen under en hinna av is. Nog hade det varit kallt en tid och vissa av vikarna var redan frusna. Men nu låg hela sjön med skinn, så långt man kunde se.

-       Står sig kylan kan vi snart gå till Bolmsö, sa Finnvid.

-       Eller åka islägg, sa Karl.

-       Så roligt ska vi inte ha, svarade Gangulf. Vi har fränder att frita och virdars gök-konung att vräka.

-       Kuckeliku, sa Karl och flaxade med armarna.

Han kände sig på strålande humör. Saker och ting ordnade sig till det bästa, bara man inte gav upp. Inte bara hade de ordnat vänner och vinterkvarter, de skulle snart frita sina fränder. Dessutom var vädret stilla, klart och kallt; det fick honom att känna sig pigg och kry som ett vinterny.

Finnvid var också på gott humör. Han stöddes av allt folk i Finnveden. Snart skulle Ingvald usling vräkas, hans mor och bror skulle bli hämnade samt han själv skulle äntligen kunna förenas med Åsa, den kvinna som han åtrådde, och som han hade svurit trohet.

-       Med bärig is kommer vi och går som vi vill, sa Finnvid. Det underlättar; vi slipper samla båtar för att vräka Ingvald.

-       Är du säker på att Åsa finns kvar på Hov?

-       Jag tror det, sa Finnvid. Så länge Ingvald vistas där, torde hon göra det också. Hon är hans lockbete när förbundna skall snärjas.

-       Men vi vet det inte?

-       Nej, men med skinn på sjön finner vi det lätt ut. Låt oss ta en tur när natthimlen tillåter; lagom måne och inga moln blir bäst.

-       Samt bärig is.

 

Om kvällarna talade Gangulf, Karl och Finnvid om många ting, oftast med folket i gården där de för tillfället bodde. Men en sak sporde Gangulf om när de tre var i enrum:

-       Finnvid, sa han.

-       Ja?

-       Fick du med dig deras vapen när du fångade Gisle och Geir? Vi fann dem aldrig i skogen.

-       Ja, hur så?

-       Märkte du inget?

-       Nej, borde jag det? De såg gamla och nötta ut, sånär som spjutets spets som nyss var brynt.

-       Så ser den alltid ut, den behöver aldrig bryne. Och skölden är av samma slag.

-       Ah, de besitter krafter? Nej, det anade jag inte.

-       Var har du dem nu?

-       Kvar på gården där era fränder hölls fångna. Vi hämtar dem lätt.

-       Gisle skulle uppskatta att återfå sitt spjut samt Geir sin sköld.

-       Då går vi att hämta dem i morgon. Och sedan hemsöker vi Hov så snart det går.

-       Hemsöker? I smyg, väl?

-       Speja alltid förrän du angriper. Den stöter blint som inte spanat har.

-       Vem tror du vi träffar på?

-       Den ödet oss skickar till mötes. Jag råkar hellre Åsa än hennes far, och era fränder hellre än Ingvalds söner. Gisle och Geir bör få sina vapen och värn. Men vi kanske inte möter någon alls.

-       Eller någon helt annan.

 

Efter några dagar hade de hämtat Bane och Grid. Ytterligare några nätter senare lyste andra kvarterets måne från nästan molnfri himmel.

-       I natt bär det av, sa Finnvid.

-       Blir vi fler än tre, frågade Karl.

-       Tre räcker; för många blir till förfång.

De gick med den uppåtgående månen i öster och solens sneda sista strålar i ryggen. Bygden badade i brandgult ljus. När de nådde stranden hade solen försvunnit men månen lyste deras väg över sjön. Isen var blank som en spegel och svart som sjöns djup där inunder, utom där månens silverstrålar glittrade. De måste färdas fort, ty någon gång mellan midnatt och morgon skulle månen försvinna bakom skogen i väster. Om de inte vore hemma då, finge de famla i nattsvart mörker, eller bida.

Karl tjatade hela tiden om isläggar, att färden kunde ha blivit både roligare och snabbare om de hade haft sådana. Men det hade de inte och sträckan var kort. Snart hade man utan missöden halkat över till andra sidan och kunde stiga iland på Bolmsös frusna strand.

Efter ett lågmält samråd fortsatte de vidare i sydöstlig riktning, över ön. Efter ungefär en rastmil skymtades åker och äng mellan träden, och snart såg de hovgårdens tak kasta sin skugga över gårdstunets snö.

-       Där är Hov, sa Finnvid.

-       Hur nalkas vi bäst, sporde Gangulf.

-       Följ mig.

Om Finnvid kände landets alla stigar var det inget mot hur han kände sin egen odalmark intill minsta tuva. De smög utefter inägorna tills de var helt nära gården. Där dolde de sig bakom staketet av flätade vidjor, med god utsikt över gården. Tunet låg dock öppet och oskyddat; ville man fram till något av husen finge man rusa dolt, eller avstå.

-       Vad gör vi nu, viskade Karl.

-       Väntar och varsnar, väste Finnvid.

-       Varsnar?

-       Vad som pågår på gården. Genom att vänta varsnar man mycket.

De blev stående, var och en med alla sina sinnen riktade mot hallen, sakta trampande för att hålla värmen. Vars och ens andedräkt steg som frostiga dimstoder mot den blåsvarta natthimlen. Stjärnorna gnistrade; Friggs spinnrock skönjdes lågt över synranden i sydöst, Aurvandil lyste med stadigt sken lågt över skogen i sydväst.

På näset ylade ulv.

 

-       Hur länge ska vi stå här och frysa, viskade Karl när de hade väntat en lång stund utan att något hände.

-       Det visar sig, viskade Finnvid. Var tålmodig, förr eller senare kommer någon ut. Under tiden kan du grunna på var Ingvald, Åsa samt Gisle och Geir vistas.

Just som han sa dessa ord öppnades dörren. Ett stråk av ljus sträcktes över tunet. Sedan gled dörren igen och ljuset försvann. En man ställde sig mot avträdet och pissade.

-       Ska vi...

-       Tyst, väste Finnvid.

Mannen gjorde klart sina behov och gick åter in i huset.

-       Glöm inte att vi spanar, sa Finnvid när dörren hade slagit igen. Den som spanar låter inte.

-       Ska vi bara stå här och glo på alla som kommer ut, sa Karl.

-       Nej, sa Finnvid. Bli inte led, bad han. Betänk vad som händer om någon varsnar oss, i stället för vi dem.

-       Ja ja, sa Karl, då väcks Ingvalds misstänksamhet och vår plan går om intet.

-       Tålmodig vinner över otålig, sa Finnvid.

Karl behöll sina tankar för sig själv; innerst inne visste han att Finnvid hade rätt, han ville bara inte erkänna det just nu.

-       Vem var det, frågade Gangulf.

-       En av hans män, ingen vars namn jag känner.

De dröjde kvar. Snart kom nya män, alla med samma ärende.

-       Finns det inga kvinnor på Hov, frågade Karl när de var ensamma igen.

-       Det gör det säkert, men inte så många som männen. Ingvald omger sig mest med män, för att hävda sitt välde.

Medan de väntade pekade Finnvid ut gårdens hus; där var hov och hall, visthus, gårdshus, fähus, brygghus och smedja samt andra mindre byggnader. Också genom gårdshusets dörr rörde sig folk ut och in; Karl och Gangulf smög bakom staketet för att spana efter Gisle och Geir. Finnvid stod kvar och höll utkik efter Åsa. Någon av dessa sökte de samband med; alla andra önskade de undvika. De vaktade noga sin egen skugga; ingen ville synas mot månbelyst bakgrund, genom staketets vidjor.

 

Hallens dörr for upp igen; en bjässe visade sig i ljuset.

-       Ingvald, viskade Finnvid.

-       Bane biter honom gärna, grymtade Gangulf.

Finnvid övervägde; om de dräpte Ingvald skulle hans män snart svärma som husvilla getingar. Även om de själva kunde komma undan, skulle hans karlar härja vida omkring; genom ödeläggelse skulle de hämna Ingvald. Och vem visste vilken vettvilling de ville utse till sin ledare. Å andra sidan vore det ett enkelt sätt att ända Ingvalds vanstyre, att en gång för alla vräka gök-kungen, gökungen. Han vände sig mot Gangulf och skulle just be om Bane, när ytterligare några män visade sig i dörröppningen. Snart vimlade tunet av karlar. Tillfället flydde lika fort som det hade uppstått; det var ännu inte dags för dråp.

Männen uträttade sina behov men ingen dröjde i nattkylan. Snart var tunet lika tomt som förut.

-       Hur många finns det här på gården, sporde Karl.

-       Här finns fler än du tror, sa Finnvid. Gården är stor och Ingvald har klämt in alla som får rum. Innerst inne är han rädd och söker trygghet bakom många män.

 

Gårdshusets dörr öppnades och ut kom Gisle. Karl var på väg att kalla på honom när dörren svängde upp igen och ännu en gestalt blev synlig. Geir, tänkte Karl och drog på nytt efter andan för att kalla på dem. Då kände han Gangulfs hand på sin, vände blicken mot honom och såg fingret i vanten över munnen. Gangulfs läppar formade ord:

-      Det är inte Geir.

Orden hördes inte utan uppstod inne i Karls huvud. Han såg på nytt mot den andre. Gangulf hade rätt, det var någon annan. Snart öppnades dörren igen och då kom Geir ut. Hur ska vi göra, tecknade Karl åt Gangulf. Vad kan vi göra, tänkte han. Om de tilltalade sina fränder måste de tysta den tredje. Då skulle det inte dröja länge förrän alla i Hov anade oråd. Väck inte den svärm som sover, sammanfattade han den kunskap han hade vunnit under kvällen.

Snart var även detta tillfälle över. Karl svor inombords, men erkände att spaning gav värdefull kunskap. Även om de inte träffade dem de sökte, kände de nu Hov och dess folk. Just som han stod och tänkte, såg han någon stå mittemot Finnvid, på andra sidan staketet. Det var en kvinna. Hon hade dykt upp när han och Gangulf hade sinnena riktade mot sina fränder, nästan ur tomma intet. Han rörde vid Gangulf, pekade och smög sig dit.

-       Åsa, sa Finnvid, Gangulf och Karl delar vår sak.

-       De nickade tyst mot henne, hon log.

-       Det hastar, fortsatte Finnvid. Gangulf, ge henne frändernas vapen. Hon återlämnar dem när det är dags.

-       Hur vet du när det är dags, sa Karl medan Gangulf räckte Bane och Grid över staketet.

-       Jag har väntat sedan Finnvid försvann, sa Åsa. Jag visste att han skulle återvända, och det gjorde han. Sedan i kväll har jag visshet, nu är det nära. Jag ska spana dag som natt och kommer stundligen att vara redo.

-       Jag har tänkt på en sak, sa Karl, men kom inte längre förrän Finnvid avbröt.

-       Vi hinner inte, sa Finnvid. Ingen får märka att Åsa dröjer.

-       Jo, sa Karl, det är viktigt. Gisle och Geir tror fortfarande att Finnvid är fiende. Förtälj dem om vårt förbund!

Åsa nickade och vände sig om för att gå, men stannade i steget.

-       En sak till sa hon. Till jul blir det mansblot; era fränder är utvalda.

Hon försvann över tunet in i ett av uthusen och gömde vapnen. Gangulf och Karl stod som klubbade. Åsa skyndade tillbaka in i hallen.

-       Vakna upp, fräste Finnvid. Grubbla får ni göra på vägen. Följ mig.

De gick tillbaka samma väg de hade kommit.

-       Skynda, fortsatte han, om ni inte vill famla i mörker. Månen står i väster, på väg ner.

-       Du hittar väl vägen utan ledljus, muttrade Gangulf, fortfarande tagen.

-       Vissa vägar, ja, men inte alla. På vintern är allt annorlunda, på gott och på ont. Mest dock på gott; man kan gena över våtmarker.

-       Vi vet. Och snön lyser upp.

-       Ja, men stjärnljuset förmår inte mycket, inte ens med snö på marken. Månen gagnar färdmän mer.

-       Och stigmän, sa Karl och kluckade. Han var på gott humör igen; varför oroa sig? Det fanns tid fram till jul.

-       Odåga, sa Finnvid. Dig skall jag sälja som träl, även sedan jag slutat med slikt.

Karl flinade. Gangulf gick i tankar.

-       Vad tänker du på, frågade Finnvid.

-       Blotet, sa Gangulf.

-       Illa är det, sa Finnvid, men till jul har vi vräkt Ingvald med män.

-       Just det, sa Karl. Men det är något mer, du brukar aldrig vara så här tyst, utom när du vänslas med maran.

-       Nämn henne inte; då kanske hon känner sig kallad.

-       Har du ridits av henne, sporde Finnvid.

-       Jo, sa Gangulf, och berättade vad han varit med om, från Dorestad till drabbningen.

-       Oblitt öde, sa Finnvid.

-       Muntrare kan man ha det, sa Gangulf. Men det var inte henne jag grubblade på, utan någon mycket vänare.

-       Åsa, frågade Finnvid och såg upp.

-       Ja, sa Gangulf. Jag anar er älskhåg och vet vad ni lovat varandra, men kan inte släppa tanken på trohet. Trots allt är Ingvald hennes far. Inte kan hon svika honom, även om han är en skräckhärskare?

-       Rätt tänkt, sa Finnvid.

-       Kan vi lita fullt ut på henne, den dagen vi återvänder?

-       Ja, det kan vi.

-       Vet du, eller tror du?

-       Jag vet; lyssna, jag har ännu inte förtalt allt. Tror du verkligen att en sådan far skulle kunna avla någon så vän som Åsa.

-       Varför inte, om modern vore... fast, nej.

-       Just det. Nej, Ingvalds avkomma liknar sin far, både till uppsyn och sätt. Dem finner du bland hans härmän på Hov.

-       Och Åsa?

-       På samma sätt som Ingvald vann Finnveden, vann han förut Värend. Åsa var blott en späd kungadotter i Inglinge när Ingvald dräpte hennes far samt äktade hennes mor. Hon har förvisso sak mot honom; han tog henne som fosterdotter för att försonas och som gottgörelse. Men egentligen såg han i henne en värdefull pant, en gisslan att snärja dem han ville ingå förbund med. Betänk hur han for fram med Aslak och mor.

-       Det var bittra bud, fastslog Gangulf.

-       Men de gagnar vår sak, sa Karl. Den kunskapen ger oss ännu ett skäl att inte visa misskund mot Ingvald med män.

-       Så sant, sa Gangulf. Men trots din känsla av hopp tror jag det brådskar. Jultid är närtid.

 

De halkade tillbaka över den svarta glansisen med den nedgående månen i blickfånget. När de nådde den andra stranden doldes den redan av skogens träd. Sista rastmilen färdades de i mörker. Hade det inte varit för Finnvid hade de fått bida till gryningen, men nu tog de sig hjälpligt fram ändå.

-       Finnvid, du finner färdväg fastän fördold, sa Gangulf.

-       Stjärnljuset får duga fastän det är klent.

-       För dig räcker det kanske. Inte för andra.

Himlen var översållad av stjärnor som gnistrade i vinternattens blåsvarta rymd. Trots att det fanns tusentals av dem låg skogen i massivt mörker för alla utom för Finnvid. Åt honom dugde deras svaga sken som ledljus på skogens stig. Gangulf och Karl följde Finnvid famlande i fotspåren. Eftersom de snubblade stigen fram tog han dem bak i nacken och förde dem framåt. Det var på det viset han hade brukat leda trälar om natten. Fria män, eller ofria; sak samma, tänkte han.

Mellan midnatt och gryning var de åter under tak. Snart sov alla djupt i Finnvedsgård.

Ute ylade ulvar.

Kommentera gärna inlägget: