38 Bolmsö julblot

Åsa hade talat med Ingvald och han hade varit medgörlig. Mot det hon hade sagt kunde han inte invända, det visste hon. Efter att Aud blev dräpt var Ingvald ensam hovgode.

-       Varför ska det vara så, hade hon frågat, att endast du sköter julblotet. När det gäller sådant som gror och växer krävs kvinnors kraft. Glöm inte att blotet blidkar äringsgudar, kvinnliga såväl som manliga.

 Åsa, den främsta kvinnan i Hov, erbjöd, nej krävde, ställning som gydja. Eftersom han brydde sig föga fick hon som hon ville.

Efter den stunden gjorde sig Åsa dagligen ärende till gårdshuset. Gisle och Geir hölls nu fängslade. Ingvalds män hade anat att de anade till vad de var ämnade och fruktat deras snara flykt. Utan dessa ynglingar att offra vågade de inte lita på Ingvalds val av ersättare; kanske utsåg han någon av dem, en träl eller bygdens barn. I vilket fall som helst hade männen tagit det säkra före det osäkra och bundit bröderna vid deras handlovar. Lås tarvades inte, ty ingen av de andra trälarna vågade lösa deras band. I stället höll de sig undan, på avstånd. Ingen ville sticka ut. Ingen vågade risken att bli utvald av Ingvald.

Åsa förtalde bröderna i hemlighet om Finnvid, och sig själv. De fick höra att deras fränder ämnade hjälpa honom att vräka Ingvald. Men det gick trögt; det fordrade tålamod och tårar. Varför ska de tro mig, tänkte hon; de vet att de är ämnade att offras, och de vet att jag är husfru här på Hov. Och gydja.

Det var svårt att tala förtroligt med huset fullt av trälar, trots att dessa höll sig på sin kant. Ofta passade Åsa på när huset var tomt, när de andra var ute och arbetade. Men för det mesta fanns folk i närheten som inget fick veta. Till sist, efter många dagars tisslande och smygande, vågade bröderna lita på henne.

 

En vecka efter besöket på Hov var det tid för Finnvids våldgästning. Månen var i tredje kvarteret och lyste som en silverkall sol, ännu nästan full. Himlen var fri från moln och marken täckt av ett tunt lager snö. Bolmens is, som förut hade varit glansk och svart, lyste ikapp med nattljuset, pudrad av vitt.

Karl kände en besynnerlig upphetsning när han gick över sjön med många män. Nu kan isläggar kvitta, tänkte han. I stället trampade han självsäkert froststräv sjöis, samman med minst storhundrade karlar. Alla bar bränsle, ris och tjärved; bål skulle brinna.

Karl hörde ulvar yla. Var de Finnvids, eller vilda?

 

Åsa utförde sina dagliga sysslor som förut men höll också ögonen på skogsbrynet. Det tärde på sinnena att ständigt vara spänd, att vänta utan att veta. När det snöade vilade hon ut; ingen färdas i snöfall om natten, tänkte hon, inte ens Finnvid. Bäst att vara rask när han kommer. Måtte bara vädret vända; dröjer snömolnen för länge, hinner månens ledljus blekna. Då återvänder nattlyset inte förrän efter jul, när fläsket är ätet, ölet drucket och ynglingarna hängda.

Men Åsas farhågor kom på skam; snömolnen var tunna och drev bort. Snart hade vinterkylan åter landet i sitt grepp; skor knarrade i snön, rök kom ur näsor och munnar, träden var pudrade med vitt och stjärnorna gnistrade på natthimlen.

Det var mycket att förbereda i julmånaden. Slaktdjur och blotoffer skulle skaffas, om man inte redan hade sådana på gården, samt skötas. Hästarnas blod brukade vigas till Frö, galtarnas till Fröja samt bockarnas till Tor. Ofta undfägnades man också nöt, fågel, fisk eller vilt.

Oden, Allfader eller Jolnir, som han också kallades, for ofta själv på jakt i jultid, åtföljd av vargarna Freke och Gere samt varjehanda väsen. Då gällde det för människorna att hålla sig inomhus, annars kunde det gå dem illa. Otaliga var historierna om folk som obetänksamt hade färdats i julnatten och kommit i vägen för Allfader och hans följe.

Öl och mjöd skulle bryggas, bröd bakas, smör kärnas och ostar vändas. Till jul behövdes mer ved än vanligt; bad och bykvatten gick åt i såar och bakugnen hölls het; ölet måste hållas svalt men fick aldrig frysa.

Vissa rimmade jullåtar redan i slaktmånaden, men det rynkade andra på näsan åt. Sådan sång hörde jultid till.

Som husfru ansvarade Åsa för många av förberedelserna. Därutöver hade hon sig själv att skylla att hon nu också var gårdens gydja. Det hade hon begärt för att kunna tala med bröderna. Var för sig väntade de tålmodigt på Finnvid och hans följe.

Det var inte märkligt att hon kände sig spänd.

 

Långt innan hon hade sett eller hört något anade hon gästerna nalkas. Det skulle bli första kvällen med nattljus sedan Finnvids förra besök. Åsa stannade upp i steget och betraktade den uppåtgående månen. Den var praktfull där den svävade trind över träden; gul som en ost, tänkte hon.

När hon senare skyndade över tunet hade solen gått ned, men gården badade ändå i ljus; månen dränkte allt i sina silverstrålar. Det lyste nästan som på dagen; skuggorna var skarpa och trots att det var natt gick färger att urskilja.

Nu var det tid att skaffa undan Gisle och Geir. Nu var det tid att hämta deras vapen. Just som hon svängde runt hörnet hörde hon en gök. Mitt i vintern, tänkte hon men insåg ögonblickligen att det var Finnvid. Hon vände sig och spanade mot skogen. Varför kommer han från söder, tänkte hon. Så kom hon på det; klart han kommer från söder: södergök är dödergök. Hoppas bara att det inte är tvärt om på vintern, tänkte hon, men slog snabbt undan tanken. Göken gol igen, denna gång tystare och snart skymtade hon skuggor som rörde sig borta vid brynet.

Hon gol tillbaka, högt nog för Finnvid att höra, lågt nog för att inte väcka varsel.

 

Ingvald och hans män satt i hallen och åt kvällsvard. Husfolket, fria såväl som trälar, spisade i gårdshuset.

-       Åsa, bullrade Ingvald. Var är du?

Inget svar.

-       Var är hon, ropade han till dem som satt närmast, utan att vänta på svar. Hon ska vara här när vi spisar kvällsvard. Leta reda på henne, sa han till sin bordsgranne, som reste sig.

-       Vänta förresten, jag gör det själv. Behöver ändå pissa.

Han reste sig och gick ut.

-       Helvete vad den lyser, muttrade han och blängde på månen. I det här skenet ser man lika bra som på ljusa dagen. Åsa, vrålade han så att det ekade mellan husen. Åsa, var är du?

När han inte fick svar ställde han sig att pissa. Sedan gick han mot gårdshuset och gläntade på dörren.

-       Åsa, sa han.

Han såg henne stå borta hos bältesspännarbröderna.

-       Ja, sa hon.

Han såg att hon var spänd.

-       Vad gör du där borta?

Alla i huset betraktade honom.

-       Vad är det för träff du har här inne? Och varför löser du brödernas band? Vad i helvete har du egentligen för dig, sa han och gick emot henne. Släpp repet! Och spjutet, vad gör det här inne?

Åsa sa inget. I stället sprang hon mot dörren och inom ett ögonblick var hon borta. Ingvald efter.

-       Ni stannar, skrek han till trälarna när dörren smällde igen.

Åsa sprang mot söder, mot Finnvid, för skydd undan sin fosterfar. När hans vrede var väckt fanns inga skäl att vänta; då fanns fastmer fog för flykt.

-       Stanna, hörde hon Ingvald frusta bakom sig.

Trots att hon sprang som en hind, knappade han in på henne. Han lät som en vildgalt som störtade genom snåren. Åsa skymtade Finnvid och hans skara i skogsbrynet. Det gjorde Ingvald också, och svor eder. En sista rusning mot henne och han kom ikapp; ett slag över huvudet och hon föll till marken. Han sneglade snabbt mot skogsbrynet, fattade henne som ett fång med hö och satte av ner mot den östra stranden.

-       Det är Finnvid, eller hur, flåsade han med henne under armen. Hon svarade inte, ty hon hade inget hört; sans och vett hade slocknat när han slog henne.

-       Det blir tråkigt för den fagre finnvedingen, när han finner sina förhoppningars frilla i fiendens grepp.

Han sprang vidare, oviss om de var förföljda eller ej.

-       Du är en bra gisslan, småmuttrade han mellan andetagen. Mången gång har du gagnat mig väl, fortsatte han, men detta blir den sista. Efter svek är det slut; jag tål inte slikt.

Åsa stönade medan de brakade genom snåren ner mot sjön. Hon började återfå sansen, förstod hur det stod till. När Ingvald förde henne ut på isen föll förtvivlan över henne. Skulle allt gå om intet nu när det höll på att fullbordas? Hon vred sig och vrenskades, men Ingvalds grepp bara hårdnade. Hon skrek i vinternatten.

-       Hjälp, ekade det över isen. Här är jag!

-       Tyst, väste Ingvald. Det är bara du och jag nu? Tro inte att någon hör dig.

-       Finnvid, skrek hon för full hals.

-       Han bryr sig inte. Du har gjort vad han önskade, vad det nu var. Snart har han glömt dig och hittar en annan.

-       Finnvid, skrek hon igen.

-       Håll käften, grymtade han och slog henne på nytt.

Hon tystnade. På näset ylade ulvar.

 

Finnvid fann tillfället lika lämpligt som något annat.

-       Bidar vi nu blir det för sent, sa han. Ni och era män halstrar hallen, sa han till sina hersar. Jag jagar göken, han har min fru. Gangulf och Karl, finn reda på Gisle och Geir. Sätt dem i säkerhet.

Finnvid försvann in i skuggorna. Männen rörde sig raskt över gärdena; inget hördes när de smög längs fägatorna. Framme på gården lade man stockar mot hallens port. Ris och tjärved staplades längs väggarna. Någon slog eld och snart slickade lågorna hallens väggar.

Gisle och Geir var redan ute när finnvedingarna nalkades. Trälarna hade varken vågat hjälpa eller hindra; förskrämda hade de sett på när bröderna trasslade sig loss.

-       Välkomna på gille, viskade de när männen möttes. Alla hans män är i hallen, men själv jagar han dottern på gärdena.

-       Tack vi vet, sa en finnveding. De kommer inte långt, ty Finnvid är efter.

-       Gisle och Geir!

Gangulf och Karl rusade fram; de skrattade samtidigt som de viskade i mun på varandra; det lät som en hop fräsande katter. Efter att ha klappat om varandra våldsamt var de snart förenade som om de aldrig hade varit i sär.

Alla som kunde undvaras hämtade ved; brasans bränsle staplades högt runt hallen.

 

-       Det är varmt här inne, sa en av Ingvalds karlar. Vänta med veden, lägg inte mer på härden. Jag svettas.

-       Drick lite, sa en annan. Öl är gott när man svettas svårt.

-       Hit med hornet!

-       Skål broder!

-       Hel, vad det ryker in.

-       Det brinner i taket!

-       Vad ända in i glödheta... ut, det brinner!

-       Jag sa ju det.

-       Var är Ingvald?

-       Ute och pissar.

-       Kom han aldrig in igen?

-       Upp med dörren.

-       Det går inte, låset kärvar.

-       Flytta på dig, bofiklump.

-       Såja, sakta. Knuffas inte!

-       Så här gör man, se nu på. Hel, porten är spärrad!

-       Utifrån?

-       Vad tror du.

-       Hugg er ut.

Luften i hallen var het och tjock av rök. Männen tog sina yxor och högg allt vad de orkade. Snart hade de fått upp ett hål och trängde på för att komma ut. Frisk vinterluft flödade in. Först fyllde den flämtande lungor, sedan födde den det frustande bålet. Snart stod hela hallen i lågor. Män skrek och slet, hostade och högg. Några högg hål på annat håll. För varje ny öppning i väggen fick männen en flyktväg, och elden luft. Marken mullrade i vinddraget.

-       Svek, skrek någon.

-       Fiender föder flammorna, skrek någon annan.

-       … och hugger dem som högg sig ut.

-       Ta med vapen ut!

-       I vapen!

En man lyckades tränga sig ut men återvände snabbt in i hålet för att hämta sitt spjut. Trängseln var svår; han måste kämpa för att komma in. Tillbaka i hallen såg han livlösa kroppar på golvet. Var har jag nu spjutet, tänkte han, hallen är i en enda röra. Allt brann, bänkar och bord låg huller om buller. Larmet var öronbedövande, brännhet luft blåste genom byggnaden och sög med sig sot, smuts och rök. Så här låter bränndödens härskri, tänkte han när männens brölande övergick i kvävda hostningar och skräckslagna skrik.

Snart brann han själv och bankade förgäves lågorna i håret. Det är bra drag i spjället idag, blev hans sista tanke. Efter att ha andats glödhet brandrök slocknade hans livslåga.

Hans kropp slukades av elden.

 

Finnvid jagade genom månljuset. De försvann ned mot sjön, tänkte han, när han snart fann spåren i snön. Ingvald vill över till fastlandet, vill vistas i Värend. Den fege fursten sviker sina män; hade det varit stake i karlen hade han varskott dem. Men icke, han smet som en tjuv om natten. Förstår väl att han intet har att hämta här i Finnveden, med eller utan män. Förstår att han är vräkt.

Här har ingen annan än Ingvald smugit, tänkte han vidare. Med Åsa som lösen. Med Åsa som gisslan. Han smög mot sjön, snart var han ute på isen. Spåren var tydliga, men ingenstans syntes de som han förföljde. Det gick fort att gå över sundet; snart kom han iland på Långös smala strand. Där kom någon emot honom. Det var inte en människa, det var en varg.

-       Hej Hasse, sa han.

Ulven nosade och lät honom rufsa i nackpälsen.

-       Du har fått föda, ser jag, du är röd runt munnen. Han vände sig om och såg mot Hov. Röd är också hallen i natt, sa han. Kom.

De följde spåret över den smala landremsan och vidare ut på nästa is. Utöver Ingvalds spår följde de nu också Hasses. Snart gjorde dem ännu en varg sällskap. Även denna hade färskt blod på tänderna.

Bort mot andra stranden fanns något på isen. Finnvid kände varje sten i sjön, detta var ingen grynna. Någon stod och något låg; skuggor smög mot skogen.

Finnvid sprang mot stället.

-       Åsa, ropade han.

 

Hon hörde honom på håll. Det var inte sant. Mardrömmen var över. Åren med Ingvald Illsluge, mannen som hade förtryckt alla i sin närhet alldeles för länge. Nu var han slut, nu låg han för hennes fötter.

-       Finnvid, hörde hon sig själv säga när han kom närmare.

-       Åsa, sa han.

De föll i varandras armar.

-       Ulvarna lät mig vara, de gav sig bara på honom. Hon pekade på den rivna kroppen som låg i pölar av fruset blod på isen.

-       Du förstår väl varför? De känner dig efter alla gånger vi har besökt dig.

-       Ja, dina vargar ja. Men där var flera. Det kändes som om hela rymden vimlade av varg och väsen. Hörde du inte.

-       Inte mer än de ljud som hörs när man smyger i skogen och trampar i snön. Kanske du såg Jolnir jaga gök i julnatten?

Hon såg sig om, som för att förvissa sig om att himlens väsen, som så nyss hade omsvärmat henne och nafsat Ingvald, fanns kvar. Men rymden var tom, sånär som på måne och stjärnor, och på isen fanns bara de själva och vargarna. Samt Ingvald.

-       Han har fått fula sår, sa Finnvid.

-       Inte fulare än han förtjänar, sa Åsa.

-       Ymniga hålsår, bensår och hjärnsår. Han är död flera gånger om.

-       Nej, se noga efter, sa Åsa och pekade. Lyssna!

-       Han andas svagt, det väser.

-       Än lever nidingen. Låt oss fullborda blotet.

-       Till Hel viger vi dig, samt till Garm i Gnipahålan, galdrade Åsa. Må dina kvarlevor driva iland på Nastranden och Nidhögg gnaga ditt lik tills benpiporna lyser vita som snön.

Åsa satte sina händer runt Ingvalds hals och klämde åt. Finnvid stack honom i bröstet.

Snart slutade han att väsa.

 

De gick sakta tillbaka mot hov, släpande Ingvalds lik efter sig. Med dem gick vargarna, Hasse och Tosse. Över Hov lyste himlen eldröd; en rökpelare pekade mot natthimlen.

-       Ser du himmelsstöttan, sa Finnvid när de närmade sig stranden.

-       Nu bolmar Hov, sa Åsa, ända till himlen. Men vad blir kvar åt oss här i Midgård?

-       Vi bygger nytt, sa Finnvid. Jag har storhundrade finnvedingar i följet.

-       Men var dricker vi jul?

-       Vi är välkomna varhelst vi vill.

 

När de kom tillbaka var allt redan över. Hallen på hov var borta, i dess ställe pyrde en mäktig glöd; hettan som strålade från den var svår. Några av uthusen hade slukats av lågorna, resten var sparade. Männen röjde i bråten, kastade lik och skräp på glöden samt göt vatten på de hus som stod närmast. Några av trälarna hjälpte till, andra trängdes och trampade, fruktande finnvedingars furste.

Finnvid samlade alla.

-       Ingvald är blotad, sa han och höll upp Ingvalds sargade kropp; han är blödd på Bolmens is. Snart frossar likgöken på skräckgöken, den som störtades ur nästet, ner i ulvens gap. Och nästet brann, lågorna slukade Ingvalds män. De svettas hos Surt.

Han fortsatte:

-       Bolmsö blot blir länge besjunget, länge leve det i folkminnet. Aldrig har bistrare brasa brunnit på Bolmsö; sällan undfås rikare sändning i Asgård.

Alla som hörde honom skränade bifall, de som inte hörde skränade i alla fall. Husfolk och trälar fick veta att Finnvid nu sörjde för deras välfärd; att de intet hade att frukta från honom.

Under natten hängdes Ingvald i offerträdet. Ur församlade strupar steg galdrar och sejd, samt dunster av rimfrost, mot sotsvart sky.

 

En sal såg hon stå, från solen fjärran,

på Nastranden; åt norr vetter dörren.

Etterdroppar föll in genom rökhålet,

av ormars ryggar är rummet flätat.

 

Där såg hon i strida strömmar vada,

menediga män och för mord fredlösa

och den, en annans hustru hemligt lockat.

Där sög Nidhögg de dödas kroppar;

vidundret slet männen.

Vet ni än mer och vad?

 

De som dröjde kvar dagarna efter menade att de aldrig förr hade sett en sådan myckenhet av korp och kråka. De flockades kring kadavret likt svärmande bin. Snart lyste benen vita, så som Åsa hade spått.

 

Under natten övergick det bistra blotet i gille och glädje. Hallens glöd matades med ved, öl och mat skaffades fram. Mjödkaret var oskadat och fullt, liksom visthus och många bodar. Man åt och drack samt förlustade sig med sång, brottning och samtal, tills det sent började ljusna i sydöst.

 

Redan när han vistades på Hov valdes Finnvid till kung bland finnvedingar; han vigdes också snart vid sin Åsa. Äntligen hade de fått varandra; de var sällan i sär, och var de det var den andra sällan fjärran. Folk log och pekade. De fick aldrig nog av varandra; de samtalade ofta länge och i förtrolighet. Vid ett tillfälle nämnde Åsa att hon aldrig hade låtit Aslak komma sig nära.

-       Inte märkligt att han var ilsk, sa Finnvid och log. Frid över hans minne.

 

Gisle och Geir var till att börja med lite avvaktande gentemot Finnvid, han hade trots allt behandlat dem bryskt i början, men med tiden vann han deras tillit. Tillsammans med Gangulf och Karl vistades de under återstoden av vintern hos Finnvid och Åsa. De hjälpte till att återuppbygga hovgården och fann sig väl tillrätta i härskarparets hägn. Och innan hallen var färdig firade de gille på samma sätt som gamla fränder gör.

 

-       När Hov har hall vill jag rusta skepp, sa Finnvid.

-       Var härjar finnvedingar när de inte ödelägger den egna gården?

Geir betraktade Finnvid och flinade.

-       Glöm inte att det var Ingvald som satt på Hov. Det var honom vi härjade, inte gården.

-       Men du brände din egen hall.

-       Som var full av hans män.

Geir gav sig och alla skrattade.

-       Men allvarligt talat, var härjar finnvedingarna?

-       Vid kuster, som alla andra.

-       Men havet är fjärran. Hur går det till?

-       Finnveds rike sträcker sig sedan gammalt mot havet; vid Lagaholm har vi hamn. Invånarna där håller fred med oss; det gagnar dem mer än att vrenskas. Bekymmer har de nog av ändå; stundom härjas holmen hårt, vikingar varsnas varstans.

 

Under vintern och våren återställdes Hov, samtidigt som båtar rustades. Yxa, hammare och såg sjöng i skogarna. Tjära brändes, järnspik smiddes, våder vävdes och segel syddes. Nu var det muntert att fara i Finnveden.

Kungen skall skatta andra länder, menade många, men lämna egna fränder i fred. Det var länge sedan den ordningen hade rått. Nu var den återställd.

I gräsmånaden flyttade Åsa och Finnvid tillbaka till Hov. Hallen var välbyggd och större än förr; överallt fanns figurer och slingor skurna ur veden. En kammare reddes på loftet åt Finnvid och Åsa. En månad vistades de där tillsammans, firande sin framgång och lyckliga förening.

Sedan for Finnvid med folk till Lagaholm. Där bordade de båtar som hade rustats under våren.