40 Muntra möten

Efter två dygns seglats var Ragnar och Vigr med män framme vid Sliesvikens mynning och efter ytterligare en dags rodd nådde man Virke. Där vimlade människor i stor mängd: handelsmän och krigare, trälar och fria samt män och kvinnor. De flesta var daner, jutar, friser och skåningar men där fanns också hallänningar samt en och annan norrman, britt, västgaut eller obodrit. Ragnar såg till och med kristna franker. Vad har de här att göra, tänkte han, när de har fullt upp att freda sig mot särkerna i söder.

Många män byggde på Virke; grävare grävde, bärare bar, smeder smidde och timmermän timrade. Ragnar såg flera som föreföll att vara på resa, vissa till fots eller häst, andra med båt. Handelsmän fanns det gott om, en del verkade vara på väg någon annanstans men de flesta tycktes vara där för köpenskap; dit många kommer blir gods ej gammalt, tänkte han. Några köpmän sålde förnödenheter till dem som byggde, andra tillhandahöll sådant som ingen behöver, men alla vill ha. Män som färdades långt hemifrån unnade sig gärna fagra kvinnors sällskap, samt smycken, vapen och vin, trots att priset var högt.

Här och var tillreddes mat som tillsammans med öl såldes mot betalning. En märklig plats, tänkte Ragnar. Marknad, byggplats, hamn och vägmöte på ett och samma ställe. Vigr hade rätt, det här blir både muntert och minnesvärt.

Efter att ha slagit läger och dragit upp båten samtalade Vigr och Ragnar om arbetet som väntade. Vigr hade blivit tilldelad en sträcka av Virke att ansvara för. Där skulle grävas dike och skottas vall samt timras bålverk. Timmer fordrades i stor myckenhet och hämtades i omkringliggande skogar eller kom med båt. Vigr föreslog att Ragnar med män skulle syssla med timmer; fälla träd, klyva stockar samt foga in bord i bålverket.

-       Som långväga gäst och svågerns styrman slipper du att gräva.

-       Att timra likar mig väl, och mina män också. Det är vi vana vid hemifrån, både hus och skepp. Men skulle du be oss att gräva, gör vi det också. Inget arbete är oss främmande, och inget för tungt.

-       Pass på så att du inte slutar som grävträl, hotade Vigr med ett skratt.

-       Hellre grävträl än gävträl, sa Ragnar och flinade.

-       Skrattar bäst som skrattar sist, sa Vigr.

Båda skrattade.

 

Dagarna vid Virke försvann fort, en efter en, och nätterna med. Mer än en morgon saknade Ragnar karlar ur laget. Ibland dök de inte upp förrän framemot nästa kväll, ibland förr, ofta med munnen sträckt i ett generat leende och alltid med rynkor under ögonen. Orsaken var för det mesta vin eller kvinnor, eller bådadera. Endast en gång hände det att en av karlarna inte kom tillbaka alls. När de frågade runt fanns det ingen som hade sett honom. Ragnar möttes av huvudskakningar och nekanden vart han än vände sig. Vigr hörde med hersar och hövdingar. Dessa efterhörde hos sina män, men dagarna gick och ingen tycktes veta något alls om mannens öde. Till slut fick Ragnar erkänna att där inte fanns någon mer man kunde fråga, eller något mer man kunde göra. Trots att det var bittert måste arbetet fortsätta utan den försvunne.

Dagarna gick och Virke växte. Ragnar och hans timmermän for fram med såg, kil och yxa som om de aldrig hade gjort annat. En morgon dök han upp, mannen som hade försvunnit, med hälsan i behåll, men utan sin yxa.

-       Var i hela Hel har du hållit hus, dundrade Ragnar, halvt bister, halvt lättad. Männen samlades runt dem, detta fängslade för mycket för att strunta i.

-       Det gick fel, sa mannen. Förlåt.

-       Alldeles förfärligt fel, sa Ragnar. Du ska veta att vi har sökt dig överallt. Det skulle inte förvåna mig om Obodriternas furste nu vet att vi saknar dig.

-       Jag kan tänka mig det.

Han såg ner i marken. Skämdes.

-       Vad hände?

-       Jag spelade bräde med några friser.

-       Ja?

-       Det gick inte bra, jag förlorade.

-       Det var ju tråkigt. Men vad har det med ditt försvinnande att göra?

-       Vi spelade om gäld. Det dröjde inte länge förrän jag var av med yxan. Som tröst fick jag vin att dricka och snart var spelet igång igen. Den enda insats jag nu hade var mig själv, men eftersom jag redan hade förlorat tänkte jag att det nu var min tur att vinna.

-       Och det gjorde du?

-       Först; en gång fick jag till och med yxan tillbaka. Det var underbart; vinet var gott och spelet spännande. Men så vände det på nytt och jag förlorade allt jag hade vunnit. Samt min frihet.

-       Vad hände?

-       Ingenting, först. Men när männen blev bistra och började kalla mig gävträl blev jag först orolig, sedan arg. Jag reste mig och de höll fast, men då blev jag rasande, nästan som Gangulf, och vräkte både bräde och friser åt höger och vänster. Andra skyndade till och trots att jag var förblindad av vin och raseri förstod jag att det var dags att försvinna. Så det gjorde jag, sprang min väg.

-       Men inte till oss?

-       Det var långt, friserna håller till nere vid floden, och jag var trött. Sedan minns jag inte så väl, men jag måste ha krupit ihop på någon båt och somnat utan att någon märkte det. När jag vaknade trodde jag att det fortfarande var natt, eftersom det var mörkt. Så jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var det fortfarande mörkt, men nu var jag pissnödig och ställde mig upp för att lätta på trycket. Du ska veta att det blev liv. Männen trodde först att de hade svartalver ombord när segelduken började stöna samt dessutom röra på sig. När jag väl hade trasslat mig loss och slutat pissa skrattade de fortfarande; sedan frustade de av skratt varje gång de såg mig, ända fram till kvällen. Men vända båten, det ville de inte; jag fick vackert följa med mot kusten och hoppas på möte med någon som skulle uppströms. Några dagar senare mötte vi en båt som var på väg mot Virke och jag fick följa med tillbaka. Du ska inte tro att man lät bli att berätta hur jag hade dykt upp. Den nya besättningen skrattade nästan lika mycket som den förra. Och det sista jag hörde av den första båten när den försvann i solnedgången var hur någon härmade mitt uppvaknande och alla skrattade att de tjöt.

-       Det var ju trevligt att du spred glädje på din utflykt. Här har vi mest varit oroliga.

-       Jag är ledsen för att det gick så här och för att jag förlorade min yxa. Jag har lärt mig ett och annat.

-       Och det är?

-       Att galdra starkare när jag spelar om gäld.

-       Kanske det, du kan nog behöva allt stöd du kan få fatt i. Har du lärt dig något mer?

-       Jag tror inte det; god galder gäldar, sa mannen och tycktes fundera. Kanske om jag svär starka sånger över runstav också.

-       Eller kanske avstå spel hellre än yxa, föreslog Ragnar.

-       Vad? Hur? Mannen liknade ett fä i sina försök att förstå.

-       Strunt i det, sa Ragnar. Samtala får vi göra sedan. Hugg i och arbeta nu, vi har mycket att göra.

-       Finns det en yxa här som jag kan få låna?

-       Det tvivlar jag på. Dig vågar ingen bisträcka någonting än på ett tag. Du arbetar i timmerbärarlaget nu.

Mannen muttrade men fann sig. Trots att han galdrade svagt och spelade illa var han van vid arbete. Han hade gått en bit samman med arbetskamraterna när han vände han sig om.

-       En sak till, sa han.

-       Vad nu då, sa Ragnar.

-       Där var visst en båt till från samma ställe.

-       Och?

-       De färdades samman, men hade kommit isär när de tävlade vem som kom fortast uppför floden.

-       Jaha? Vad var det med den då?

-       De sa att det fanns en upplänning ombord på den andra båten.

Ragnar vände sig om för att gå, men hejdade sig i steget.

-       Varifrån sa du att båtarna kom?

-       Det sa jag inte, men jag tror att de var från Dorestad.

 

Mannen förstod ingenting. Först hade Ragnar verkat otålig och nu ville han ha med honom att peka ut sina frisiska färdkamrater. Mycket väsen för en upplänning, tänkte han. Visst är det alltid muntert med en landsman långt hemifrån men för den skulle behöver han väl inte släpa med mig så häftigt.

-       Vi kan nog hitta karlen i kväll också, sa han.

-       Då kan det vara för sent. Han kanske vet något om Styrbjörn.

-       Vem är det?

-       Du har då inte reda på mycket, sa Ragnar, men ångrade sig när han betänkte att karlen sent hade hamnat i laget. Han berättade om sin bror och hans öde.

-       Illa. Då förstår jag att du vill träffa upplänningen. Vi kanske kan åka till Dorestad och leta reda på liket, och ge det en fin färd till andra sidan.

-       ”Det” som du talar om, ”liket”, var min bror. Men du har rätt i sak. Han förtjänar en riktig hädanfärd om han inte redan är förtärd av fåglar och fän. Det kan inte vara långt till Dorestad härifrån. Vet du hur länge de hade färdats?

-       En vecka tror jag, eller två. Nej, en var det nog.

-       Var har vi dem nu då, ser du båten?

-       Här borta lade vi till. De måste ha flyttat sig, sa han när ingen båt syntes.

-       Är du säker på att det var här?

-       Ja.

-       Vad skulle de göra här vid Virke?

-       Handla boskap.

-       Då har de nog dragit sig mot oxvägen, sa Ragnar. Kom med här.

Närmare oxvägen låg många båtar och, mycket riktigt, när de hade gått en stund fann karlen sina frisiska fränder.

-       Där ligger hon, sa han och pekade. Den bredvid måste vara den med upplänningen.

Ragnar gick före, han kunde inte tåla sig. Båten var bred om buken, på däck stod några oxar och blängde dumt medan de tuggade varsin hötapp. Flugorna flängde och svansarna slog.

-       Har ni en upplänning ombord, frågade Ragnar de första han träffade på.

Männen såg på varandra. Ragnar tänkte att de liknade oxarna, både till uppsyn och form.

-       Upplänning, sa den ene. Är det därifrån de kommer? Var de inte daner?

-       Jo, det var de nog, sa den andre. Eller, hur var det nu? En var Själlandsdan, den andre stammade från svitjod. Jo, så var det.

-       Var hittar vi dem, frågade Ragnar.

-       De gick för att finna sig ett fartyg.

-       Hade de redan besättning?

-       Fartyg för färdrum, inte för köp. De ville vidare norrut.

-       På det viset. Vet du vart de ville sig?

-       Jag tror danen ville hem, till Tissö eller vad det nu hette.

-       Det är därifrån vi kommer. Och upplänningen, vart ville han?

-       Han verkade nöjd med Tissö, han också.

-       Finner vi dem inte här, sa Ragnar, lär vi hitta dem i Haralds hall när vi återvänder. Vad heter de?

-       Hroar hette danen, Starkad upplänningen.

-       Vet du vilket land han kom från, Starkad?

-       Soland tror jag han sa.

-       Det finns ingen Starkad från Soland, det kan jag gå ed på.

-       Han hette väl inte Starkad, sa den andre frisen. Och Hroar hette Hreppir. Jag tror att upplänningen hette Styrbjörn.

-       Ja, så var det nog, sa den förste frisen. Så var det nog.

Men det hörde inte Ragnar, han var redan försvunnen.

 

Tankarna malde i huvudet. Det är inte sant, gudarna driver gäck med mig. Styrbjörn lever trots allt. Gode galdrafar giv att det är sant, giv Styrbjörn åter. Dock ej som draug.

Han fortsatte förgäves att söka hela dagen, med den drumlige brädspelaren vid sin sida. Ragnar ömsom frågade om det verkligen var sant, allt vad han och friserna hade förtalt, ömsom öste lovord över hans ödesdigra brädspel och lyckosamma flodfärd. Vem kan ana vad en förlust i spel månde leda till, tänkte han.

När kvällen kom hade de fortfarande inte fått fatt i Styrbjörn; utmattade släpade de sig åter till lägret där de möttes av Vigr.

-       Jag har sökt dig hela dagen, sa han.

-       Varför?

-       Med Olof och halva laget kvar i Tissö, förmodar jag att du har plats över i båten.

-       Ja, hur så? Har du köpt gods? Eller trälar?

-       Ingetdera. En landsman söker sittrum ombord för sig och sin frände. De vill med till Tissö.

-       En landsman, sa Ragnar och kisade mot Vigr trots att han hade aftonsolen i ryggen. Vems landsman?

-       Din. Och min. Fränden var visst Själlandsdan. Han visade sig aldrig, han är tydligen skygg.

-       Var har du dem?

-       Upplänningen äter med de andra. Du kanske känner honom.

-       Om jag gör, sa Ragnar. Det är min bror. Han skyndade mot matlaget.

-       Din bror, ropade Vigr efter honom. Har du flera?

-       Nej, svarade Ragnar.

-       Men blev inte han dräpt i Dorestad?

-       Det trodde jag också, tills idag.

Ragnar försvann ur sikte.

-       När jag tänker på det liknar de varandra, sa Vigr för sig själv.

 

Den kvällen återförenades Styrbjörn och Ragnar vid Virke i södra Angeln. Ragnar visste redan om sin bror, men det gjorde inte Styrbjörn. Först tappade han hakan nästan ända ner i grytan, sedan for han upp så att soppan stänkte och kastade sig över brodern. Famntag och ryggdunkar haglade och båda grät som barn, samtidigt som de skrattade. Männen runt om såg först frågande ut; sedan förstod de och delade brödernas glädje med tillrop och skratt. När det första glädjeruset hade lagt sig slog sig alla ned; kvällen lång kunde man höra dem förtälja om det som timat sedan de senast sågs. De andra karlarna lät sig gärna fängsla av en god berättelse och satt kvar. Såväl Styrbjörn som Ragnar hade mycket att förmäla; Styrbjörn hade stupat, plågats, trälat och flytt, Ragnar hade krigat och närapå blivit offrad i Tissö. Särskilt uppskattade männen Styrbjörns berättelse om flykten från Gypeswic, hur han hade lurat kläderna av handelsmännen, samt hur han hade bedragit den grinige Eadgils i en kyrkomans skepnad i Dorestad. Flera gånger måste han ta om dessa historier samt lyfta på luvan och visa hjässan. Nu var den inte längre kal, utan bevuxen med stubb. Karlarna pekade och skrattade.

 

De följande dagarna byggde Styrbjörn och Hreppir med de andra karlarna på Virke; att arbeta som fri man var betydligt bättre än som ofri, trots att arbetets beskaffenhet skilde föga. Styrbjörn fick undan för undan höra vad som hade hänt de andra soländarna sedan förra sommarens färd till Frisland. Framförallt ville han höra om Olof och Gangulf, och blev bestört när han fick reda på hur hårt Gangulf hade tagit hans fall.

Hreppir lyckades noga hålla sig undan Vigrs uppmärksamhet så länge de dröjde vid Virke. När de skulle tillbaka till Tissö bordade han Ragnars båt utan att någon anade vem han var. Endast Styrbjörn kände hans hela historia.

 

När Vigr kom åter från Virke med sina storhundrade män fann han hallen sin halvfärdig. Olof och hans lag hade arbetat flitigt; nu gladdes de alla att återigen mötas. Särskilt munter blev Olof, som föga anade vem Ragnar förde med sig. Ännu en gång fick Styrbjörn berätta sin saga; samt sedan om och om igen. Och Olof fick förtälja om färden hem från Dorestad, den han hade styrt, samt mer om Gangulf. Styrbjörn bekymrades av Gangulfs svårmod.

-       Det var inget svek, sa Styrbjörn. Han kunde inte ha stannat. Jag hade gjort likadant i hans ställe.

-       Det var det vi sa, sa Olof, men han ville inte tro oss.

-       Så går det om man grubblar för mycket. Svårmod föder maran.

-       Sant, och vi sa det till honom. Men nu är det för sent.

Glädjande nog skakade han av sig sin objudna nattgäst i sista stund. Slutet var storslaget.

-       Han fick en hedersam hädanfärd; bragdrika bärsärkar blir besjungna.

-       Och kommer till Valhall.

 

Styrbjörn gladde sig också åt att träffa Ginna men kände ett visst vemod över att hon samt systern redan var gifta. Giljade och gångna, det är inget att göra något åt nu, tänkte han. Vistas man i främmande land får man finna sig i att sådant sker. Det finns andra, låt vara att dessa är finare än de flesta.

Vid höstblotet firades gille i Vigrs och Ginnas gård; för första gången använde man den nya hallen, trots att den var långt ifrån färdig. Det var trångt i högsätesbänken; med Harald och Gunn som gäster, samt sonen Biorn och några nära förtrogna, fick man fylla på med platser. Dessutom skulle Styrbjörn och Ragnar sitta hedersamt.

-       Vem är danen du hade med dig, sa Vigr oväntat till Styrbjörn. Du har inte sagt något om honom, och själv håller han sig undan.

-       Han är lite blyg, sa Styrbjörn.

-       Ingen är så blyg att han inte hälsar den han gästar. Jag vill veta vem jag har i huset.

-       Han heter Hreppir.

-       Det säger mig föga, men är säker på att jag har sett honom förr. Minns dock inte när, eller var.

-       Hreppir, sa Gunn, vars blick mötte Ginnas. Det namnet låter blott alltför bekant.

Hreppir, som inte hörde samtalet, satt längst ned i hallen. Bland husfolket var han genast igenkänd, trots mössa och lustig frisyr; därför var stämningen dämpad. Hur man än gjorde fruktade man följderna såväl för egen del som för Hreppirs. Blir han angiven blir han dräpt, menade man, blir han det inte, och hans öde röjs, ställs vi till svars. Vigr har rätt att bli varskodd.

-       Var sitter han, frågade Vigr.

-       Han är här i hallen, sa Styrbjörn. Bland husfolket.

-       Hreppir, ropade Vigr. Fram med dig nu!

Inget svar, sorlet fortsatte.

-       Hreppir, ropade Vigr igen. Jag vill se dig i ögonen!

Sorlet tystnade, nu märkte man att något höll på att hända. Ingen rörde sig, snart hördes minsta viskning. Längst ned i dunklet reste sig en man. Han såg rädd ut.

-       Kom fram, sa Vigr, så att jag får se dig i ögonen.

Hreppir stapplade på skakande ben längs hallen. Tyngre steg hade han aldrig gått. Hjärnan var tom trots tankarna som for likt ljungeldar, munnen smakade metall, håret hade ställt sig på ända så stubbat det var och hjärtat lät som en hammare. Det hörs ända till Hel, frigjorde sig en tanke ur bruset, men det gjorde honom än mer utom sig. Helst ville han springa, men det uns av förnuft som fanns kvar viskade att det inte gick, att den som ständigt flyr aldrig blir fri.

Han närmade sig högsätet. Där satt de alla, Vigr, som han sånär hade dräpt, samt Gunn och Ginna som hade haft ihjäl Gren-Gansi och hans husbonde. Nu är allt förlorat, tänkte han. Nu får det gå som det vill, blev hans förtvivlans sista slutsats.

-       Hreppir, sa Vigr, säg oss vem du är, vart du for och vem du tjänade.

-       Hreppir heter jag, stammade han fram.

-       Ja?

-       Och jag har färdats vida kring, sa Hreppir.

Gunn och Ginna viskade sinsemellan. Styrbjörn såg spänt ömsom på dem, ömsom på Vigr, rådslående med sig själv hur han bäst kunde förfara.

-       Var?

-       Jag for vill på havet och blev tagen som träl på Samsö. Därifrån förd till Jutland och vidare via Kent till Gypeswic, där jag fick träla i leran. Det var i Östangeln jag träffade Styrbjörn.

-       Det märks att du föddes som träl, det tvivlar jag inte på. Men du rör dig alltför hemtamt på gården här.

-       Jag har lätt att hitta vart jag än kommer.

-       Var det här du tjänade innan du for vill på havet?

Vigr spände ögonen i Hreppir. Hreppir svalde fastän munnen var torr.

-       Ja.

Bara de som satt närmast hörde.

-       Du hörs illa, trots att här är tyst i hallen. Tala så att alla hör!

-       Ja, kved Hreppir, jag har tjänat på denna gård förut.

-       Jag anade väl det, sa Vigr och ställde sig upp. Du gästade Tissö till jul; minns du köttbenet du kastade? Kommer du ihåg hur det kändes att få det tillbaka?

Hreppir teg.

-       Och i göjemånad träffades vi i skymningen vid hovgården. Du träffade mig i ryggen.

-       Det var Gren-Gansi som hade båge, pep Hreppir. Det var han som sköt.

-       Det kan kvitta, sa Vigr. Du var med på sveket och hjälpte Nykr. Dessutom var du fredlös redan tidigare.

Han tog ett vigt språng över bänk och bord; inom ett ögonblick höll han Hreppir hårt i håret, det denne hade kvar runt huvudet.

-       Kom nu, sa han, nu går vi ut på tunet och får det undanstökat.

Han föste Hreppir framför sig och tog svärd och yxa med sig samtidigt som han gick utmed väggen.

-       Vigr, hördes ett rop genom hallen.

Vigr stannade.

-       Vigr, sa Styrbjörn igen. Jag borde ha sagt något förr, men visste inte hur.

-       Det får vi tala om sedan, först ska jag rensa ogräs på tunet. Han får en yxa att värja sig med. Det är över på ett ögonblick, sa Vigr och fortsatte med den olycklige mot dörren.

Några reste sig för att se kampen trots att den var ojämn.

-       Vänta Vigr, ropade Styrbjörn igen. Fastän Hreppir inte talar väl, har han en historia som du trots allt nog vill höra.

Vigr blev stående ett ögonblick och Styrbjörn fortsatte.

-       Får jag be dig att först lyssna och sedan döma.

-       Har du mer att berätta? Vigr vände sig mot Hreppir, som nickade ängsligt.

-       Dräper du honom får du inget veta, sa Styrbjörn.

De som hade ställt sig upp, för att gå med ut, satte sig ned igen. Några muttrade misslynt.

-       Låt höra då, sa Vigr och förde Hreppir mot högsätet.

Hreppir var verkligen ingen berättare men lyckades ändå få fram vad som hände den olycksaliga vårvinterkvällen för drygt ett halvår sedan. När han berättade om flykten i mörkret rynkade många på näsan; en feg stackare, tycktes de tänka. Han berättade om båtfärden i mörkret på Halleby å, om att han stötte på Vigr och att Allfader oväntat talade i mörkret. ”Vigr lever”, hade denne sagt och sedan befallt honom att föra den skadade till Eirbjorg.

-       Jaså, det var du som förde mig dit, sa Vigr.

Men han föreföll fortfarande klentrogen. Kan jag verkligen lita på Hreppir, tycktes han tänka, bygger han kanske sin historia på hörsägen.

-       Ja, svarade Hreppir.

-       Hur många gånger bultade du på Eirbjorgs port?

-       Tre gånger tre. Och Allfader sa åt mig att försvinna fort.

-       Gott, sa han och blev tankfull. Det visste bara hon och hennes döttrar.

Fast de kunde ha berättat så att andra hörde.

-       Fortsätt, sa han.

Hreppir förtalde om sin andra flykt, hur han kom till Samsö och tjänade väl, tills man tog honom som träl och förde honom till Jutland. Sedan berättade han om tiden fram till att han träffade Styrbjörn i Gypeswics lera. Styrbjörn fyllde i och intygade att allting stämde av det han själv kände till. Ragnar värdesatte Hreppirs vård av Styrbjörn i Gypeswic.

-       Du tycks ha räddat liv, sa Vigr, sedan din förre herre rättmätigt dräptes. Två stycken. Men var det verkligen Allfader du talade med i mörkret?

-       Vem skulle det annars ha varit?

-       Du kanske har ett samvete, sa Ginna.

-       Eller tjänade blott den snöda egennyttan, sa Gunn.

Vigr tänkte.

-       Jag är inte så säker på det, sa denne slutligen. Jag har grubblat på detta. Även om jag var halvdöd och utan sans såg jag korpar på vägen till Eirbjorg. Också jag har språkat med asen; det var när jag låg i gudhuset, i feberfrossa utan hand. Här finns en tanke. Jag vill tro att Hreppir gårdskarl var hans verktyg.

Hreppir stod och stirrade ned i golvet. Han darrade mindre nu när han hade blivit hörd, men var han skulle sluta kvällen vågade han ännu inte tänka på. Det var inte endast Vigr han hade att frukta, också svitjodskvinnorna föreföll farliga. Särskilt den ena.

-       Jag har sak emot dig och du är dömd fredlös av Halfdan. Men din saga blottar bot och bättring. Och Nykr, nidingsdåds anstiftare, är död. Därför avstår jag vidare krav på bot och hämnd.

-       Han är fortfarande fredlös, skrek någon.

-       Harald, häv hans fredlöshet, bad Styrbjörn.

-       Låt honom inte lida för att han tvingades tjäna en illslug niding, rådde Ragnar.

-       Jag gör det gärna, sa Harald, men då måste han höra hemma först. Driver han herrelös tar han snart rov, eller blir rov.

-       Får jag säga en sak, sa Hreppir. Asen talade ju till mig. Hans sista ord var dessa: ”Vänder åter, värjer Vigr. Forna fiender finner frändskap.”

-       Vare sig det är du eller Allfader som har kommit på dessa ord, låter de inte okloka. Du stannar här, samman med gårdsfolket. Du känner dem och gården, och de dig.

 

På det viset kom det sig att Hreppir blev Vigrs dräng. I början vågade ingen av dem riktigt lita på den andre, men innan slaktmånaden hade Hreppir visat sig vara en trogen gårdskarl och Vigr en pålitlig herre. Ginnas förtroende tog heller inte lång tid att vinna, hon var god mot honom. Svårare var det då med Gunn, men henne behövde han inte möta; när hon hälsade på höll han sig undan och själv hade han sällan ärende till Tissö. Vigr glömde inte vad hans förre herre hade gjort mot Gunn, och lät dem båda slippa se varandra.

Innan jul var Hreppir lika trogen Vigr som han någonsin hade varit Nykr, men mycket lyckligare.

 

Vigr kom inte bara åter till en halvfärdig hall; Ginna var mer än redo för nattlig uppvaktning. Hon hade hämtat sig efter förlossningen och Adisla trasade inte längre sönder nattsömnen. Båda ville vara med varandra och delade under vinterhalvåret såväl Ginnas moderliga glädje över Adisla som åtrån till varandra. Där var mycket förälskat tal och ofta hängav de sig åt Fröjas fröjder. Nattetid hände det att de med god hörsel uppfattade uppsluppet tissel om frösådd, våtmark och andra fuktiga bildspråk; därefter kunde flämtningar anas, samt bök bland bolster, och slutligen utrop och grymtningar, snart åtföljda av suckar och snarkningar.

Framemot gräsmånad var det ingen tvekan att Vigrs frön grodde i Ginna. Än en gång skulle hon bli mor. Vigr var glad att äntligen få en ättling; det är på tiden, tänkte han. Jag är inte längre ung.

 

Vid samma tid som Olof blev varse att Ginna var havande, sjösattes båtar på Själland. Ragnar med besättning samt Styrbjörn och Olof hade vid det här laget bestämt sig för att segla hem till Soland. Gästningen på Själland hade varit lång och munter, men nu var det dags att göra gagn hemmavid. Fränderna där hemma hade fått uthärda vintern i ovisshet.

-       Bättre att visa dem att vi fortfarande finns, sa Styrbjörn.

-       Det gäller särskilt dig, sa Ragnar.

Vistelsen hade varit ömsesidigt givande; soländarna hade återgäldat gästfriheten med att hjälpa till med såväl Virke som hallbygge. Dessutom hade de grundlagt god vänskap med många daner.

-       Inte lär Harald vålla svitjod våda, slog Ragnar fast när de förde sina sista saker ombord.

Efter att ha tagit farväl av vännerna, nya som gamla, sköts båten ut från stranden. Olof kände det som många år hade förflutit sedan de hade kommit till Tissö, trots att det var mindre än ett, nästan blott ett halvt. Avfärden skilde sig från ankomsten; nu var han och danerna fränder, då hade de blivit betraktade som blotoffer. Olof gladde sig åt den ena tanken och ryste vid den andra.

Sunnan rådde, samt sol; Ragnar valde vägen norr om Själland. Tills vi ska söderut igen lär den ha vänt, hoppades han. Med Samsö om babord och Sejerö om styrbord slörade de med god fart; vinden var ljum men vattnet kallt. Därför sökte de sig mot land över natten och hittade en lämplig länning i lä, runt spetsen på en långsmal halvö. Nästa dag grydde med samma vind, men himlen var grå. Dock stillnade vinden redan på morgonen och snart kom det regn; alla ombord frös och stämningen blev retlig. Då Ragnar såg hur männen huttrade beslutade han att reva seglet.

-       Att sitta still i strilande regn gagnar föga, då blir vi kalla både till kropp och håg. Rodd gör gott; hugg i nu så ska ni se att värmen återkommer.

Han möttes varken av bifall eller av burop; vädret är visset och ro är det bästa vi kan sysselsätta oss med, tycktes karlarna tänka. Snart sköt båten fart igen och männen muntrade sig med rim och ramsor i takt med årtagen. De rodde med kusten om styrbord men strävade norrut. Ragnar förväntade sig nordan till natten och ville ha den med och inte mot sig, när den kom.

-       Natten tillbringar vi till havs, bestämde Ragnar. Vi ligger långt från land; jag vill inte förlora vindhöjd.

Männen grymtade men fann sig. De var visserligen varma efter rodden, men visste hur kall natten skulle bli.

-       Då ror vi så länge det är ljust, föreslog Olof. Nattvila gagnar föga om vi ändå bara fryser.

-       Ni får ro så länge det går att se något. Och börja så fort det ljusnar.

-       Bra, hörde ni? Hugg i igen!

Båten sköt fart och snart låg land långt bortom aktern.

Natten blev odramatisk, kort och kall. Så fort gryningsljuset anades satte man sig vid årorna igen och började ro. I takt med att värmen återvände återkom målföret.

-       Frusna män talar föga.

-       Och trötta. Jag sover fortfarande.

-       Bra för dig, jag sov bara de korta stunder som jag inte satt upp och slog mig om ryggen.

-       Lyckades du få dina kläder torra?

-       Bara de närmast kroppen. De andra är fortfarande fuktiga.

-       Se där, sa någon.

Ingen brydde sig.

-       Se där, sa någon om igen.

-       Vad är det om, frågade någon annan.

-       Vänd dig om och se.

Sömniga karlar vände sig stelt.

-       Var då?

-       Där.

-       Ser inget.

-       Se efter igen då, och öppna ögonen!

-       Suck, det är inte lite du begär.

-       Ragnar, det är fartyg föröver.

-       Jag vet, sa Ragnar.

De rodde vidare under tystnad.

-       Bör vi inte ändra kurs, frågade någon.

-       Ro på, svarade Ragnar. Vi har inget gods värt att plundra och därför föga att frukta.

-       Vapen?

-       Vill de oss något hinner de ikapp oss i alla fall. Av deras åtta båtar samt vår lär vår inte vara den snabbaste. Men troligast är att de inte bryr sig.

-       Så länge de inte jagar trälar, sa Olof.

-       De är säkert lika frusna som vi. Frusna män är sällan hågade på träljakt.

-       Men kanske deras hövding.

-       Då ska de få en omgång de sent ska glömma, sa Ragnar. Ta fram era vapen och håll er redo, ropade han till männen.

-       Hellre död än träl, sa Olof.

-       Du vet inte vad du talar om, sa Styrbjörn.

Avståndet krympte, land skymtade långt bortom styrbord.

 

Gangulf blev varse den ensamma båten samtidigt som Gisle.

-       Inte många båtar ute än, sa han.

-       Inte att undra på; gräsmånad är grym till havs. Hon känns bistrare än midvinter.

-       Vänta bara, snart vimlar vattnen av feta färdmän.

-       Och fientliga flottor.

-       Arla fågeln fångar masken.

-       Vad pratar ni om, frågade Geir.

-       Fåglar och mask, sa Gisle.

-       En båt, sa Gangulf.

-       Var då, frågade Geir.

-       Där, sa Gangulf, ser du. De ror, liksom vi. Syns knappt.

-       Ja, där. Nu ser jag. Karl, där är den, ser du den också?

-       Jag sover, mumlade han, och struntar i mask.

I takt med att avståndet krympte blev Gangulf mer och mer fundersam. Denna båt hade han sett förut. Otroligt, tänkte han. Det kan bara inte vara sant.

-       Finnvid?

-       Ja?

-       Den där båten...

-       ...bryr vi oss inte om, den är för mager.

-       Jag vill syna den.

-       Varför? Om den hade gods skulle den gå tyngre. Där färdas endast män och vapen. Dem gagnar det föga att fresta. Låt dem fara.

-       Jag menar inte som byte. Jag känner igen henne.

-       Som vad då?

-       Som den jag rodde ut med. Jag vill i alla fall försäkra mig om att det inte är mina fränder som färdas.

-       En fåfäng förhoppning, men inte mig emot. Lägg om, ropade han till de andra båtarna. Gangulf vill syna henne.

 

På Ragnars båt såg besättningen såg hur främlingarna ändrade kurs.

-       De vill vänslas med oss.

-       Bryn era eggar!

-       Håll bågarna redo!

-       På med pottan, sa Styrbjörn och satte hjälmen på huvudet.

I nästa ögonblick frustade han förbannelser.

-       Du måste tömma pottan innan du trär den över huvudet, sa Ragnar.

-       Tig, sa Styrbjörn och torkade ansiktet.

-       Redo nu, sa Olof, här kommer de.

 

Gangulf fick först syn på Styrbjörn. Han är ju död i Dorestad, tänkte han. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Detta skepp är inte riktigt, det drivs av draugar. Jag borde ha förstått; ensam båt på iskallt hav i ljusa vårnatten, det är inte brukligt.

Att Ragnar och Olof fanns med ombord, förstärkte bara hans känsla av gudarnas groteska gäckeri. Han såg efter en gång till, sedan vrålade han av skräck.

Olof såg den första båten närma sig. Tvärt reste sig någon som påminde om Gangulf upp. Men denne var blå om läpparna, blek i hyn samt blöt och slemmig. Gangulf hade återvänt från Ran, nu kom han som draug. Det var inget tvivel om saken, så som han vrålade.

Olof frustade av fasa och snart följde Ragnar efter; han såg detsamma som Olof. Styrbjörn var heller inte sen att låta skräcken gripa honom; man hade ju sagt honom att Gangulf var drunknad. Besättningen förstod ingenting, men var inte dummare än att de gjorde likadant. Om styrman med förtrogna beter sig så, då finns det goda skäl.

När Gisle och Geir hörde skriken såg de på varandra.

-       Vad har de för sig, våra vänner, sa Gisle. Där har vi Ragnar och Olof, vad roligt! Och Styrbjörn har de också stött på.

-       Synd bara att de bär sig så märkligt åt, sa Geir

De ställde sig synligt vid relingen

-       Sluta väsnas, ropade de allt vad de förmådde.

När också Gisle och Geir syntes över relingen bekräftade det ånyo Olofs farhågor. Gisle och Geir hade drunknat samma dag som Gangulf. Nu var det inte tu tal om saken, de hade mött draugarnas flotta. De var ju inte långt ifrån Aegirs Laesö, och där Aegir höll hov var Ran aldrig långt borta.

-       Se, skrek han till Ragnar och pekade. Gisle och Geir går också igen!

Flera av finnvedingarnas båtar höll på att avlägsna sig. Finnvids och Ragnars båtar låg kvar; till rodd var de oförmögna. Förlamning följde på fasa.

-       Låt oss komma iväg, sa Olof, här är inte sunt att stanna.

-       Ja, du har rätt, sa Ragnar. Men varför gör de inte slut på oss genast?

-       De gläds åt vår skräck. Snart slår de till.

 

Karl öppnade ögonlocken. Vad är det som låter, tänkte han. Ett sådant fasansfullt oljud; med det kan man skrämma barn.

Han ställde sig upp.

-       Sluta tjuta, skrek han.

När ingen hörde gick han fram till Finnvid och ryckte honom i manteln.

-       Jag tror jag vet hur vi ska få frid, sa han.

-       Hur?

-       Få först tyst på Gangulf och be honom sedan att uttala sin styrmans och frändes namn: Styrbjörn. Det är han som brölar på andra båten. Jag tror det kan väcka honom ur skräcken.

-       Det kan vara värt ett försök. Märkligare möte har jag sällan varit med om.

-       Inte jag heller. Våra vänner är dugliga, men de har sina sidor.

-       Inte bara de.

 

Finnvid gjorde som Karl rådde, och snart upphörde allt brölande. I stället utbröt glädjevrål när man fann sina döda fränder livs levande. Män hoppade från båt till båt, och liksom vid Virke haglade ryggdunkar och famntag. Gangulf grät som ett barn, dels för att Styrbjörn levde, dels för att hans skuldkänslor nu fullständigt upplöstes i ett intet. Själv blev han omfamnad av Olof och Ragnar som senast hade sett när han i bärsärkaraseri gick överbord; nu förstod de att han på något märkligt vis hade överlevt. Olof kramade skrattande sina bröder Gisle och Geir med tårar utefter kinderna. Även han kände skuldens stentyngd falla mot däck. Ragnar gladdes med Olof; Gisle och Geir hade trots allt varit hans besättningsmän. Karl hade inte saknats av många, han hade farit med Säming, men verkade inte bekymrad för det; han färdades redan med fränder. Olof rufsade honom i håret; Karl hade tränats av honom förra våren.

 

Med ens ville Gangulf, Gisle, Geir och Karl följa med hem till Soland. Finnvid sa att de var fria att göra vad de ville, men att han skulle sakna dem.

-       Ni lämnar tomrum efter er, sa han.

-       Bara fyra platser, sa Gisle.

-       Jag menar här, sa Finnvid och tog sig över bröstet.

-       Vi gästar dig gärna, sa Gangulf. Vi vet var du bor.

-       Se bara upp för stigmän, sa Finnvid och blinkade. Samt varg!

-       Då får vi färdas med fränder.

-       Det gjorde ni redan.

-       Grr, sa Gisle

De tog farväl av varandra. Gangulf, Gisle, Geir och Karl följde Finnvids fartyg med blicken när den rodde vidare åt väster. Själva rodde de nu åt norr.

Det hade med ens blivit trångt ombord på Ragnars båt.