43 Avsked

Tillvaron efter Uppsalaslaget var tudelad; gille följde på likbål, bud möttes av bitter veklagan eller obeskrivlig fröjd, män repade sig eller dog. Av svitjod straffade Östen somliga och skonade andra; de som svor sig fria, och honom trohet, lät han fara. Liksom jutarna, berövade både vänner och vapen samt kung. Vissa av dessa skulle möta ännu mer elände när de kom hem. Såren efter Finnvids framfart läkte långsamt i Djurs och Mols, i Jutland.

 

Östen hann aldrig hälsa Harald före drabbningen. Nu frågade sig många om man kunde lita på denne, och hans daner. Förvisso hade de hjälpt till att vräka Sölve, men vad vore de inte i stånd till att göra? Haralds här var stor nog att överta jutarnas roll som skövlare och splittrare bland svitjod. Många män fruktade att Harald ämnade utmana Östen om svitjods makt nu när han ändå befann sig i landet.

Men det gjorde han inte. Det visade sig att Östen och Harald hade lätt att komma överens; båda trivdes i den andres sällskap. Inom några dagar verkade de såta som syskon, som om de hade känt varandra sedan barnsben. Det är möjligt att de i varandra såg en frände i stället för den de förlorat; Harald saknade Vigr, Östen Erik.

-       Synd på din bror, sa Harald. Också vi kom bra överens, även som fiender.

-       Ni hade båda era skäl. Men hade fred rått hade ni varit vänner.

-       Liksom vi är.

 

Efter dagar, och nätter, då byte och belöningar hade skiftats, kväden sjungits och bragder berättats, enades Harald och Östen om att dela svitjods kungamakt sinsemellan. Harald hade avgjort slaget, och två kungar råder bättre än en, särskilt i tider av utrodd och landvärn.

-       Den ene kan härja, den andre värja, sa Östen.

-       Glöm inte att jag också har Själland att sörja för, sa Harald. Jag saknar Vigr, både som vän och som värjare.

-       Ingå förbund med Finnvid, föreslog Östen. Han är rättrådig och ni verkar komma bra överens.

-       Det gör jag gärna, men också han har eget rike att råda över.

Styrbjörn satt på få stegs avstånd, och hade riktat sitt öra mot rådslaget.

-       Harald, sa han. Om du vill följer jag med till Själland. Som du vet kan jag både styra och strida. Dessutom har jag ett gott öga till Ginna, vem vet om hon kan tänka sig mig som husfar, nu när Vigr är borta.

-       Har inte du egen gård, sa Östen.

-       Ragnar må råda över gården, sa Styrbjörn, han repar sig nog. Idag låter han nästan som vanligt.

-       Inte mäktar han med Ed, sargad samt ensam sedan Sölve gästade?

-       Snart har vi satt gården i stånd, sa Styrbjörn.

-       Inte förrän vi har farit, sa Harald. Dessutom tror jag att du har bättre hopp att gilja Ginna om hon först får sörja Vigr. Jag skall tala för din sak med henne, men inte förrän tiden är mogen.

Han såg vänligt på Styrbjörn; denne trutade med munnen och grubblade.

-       Sämre budbärare kunde jag få, sa Styrbjörn, än Harald Själlandsjarl. Men du sa att du saknar Vigr också som värjare.

-       Det gör jag, men inte så länge som jag själv vistas hemma. Till i vår sitter jag där, till sommaren vet man aldrig vad som händer. Antingen ror vi ut eller värjer oss, eller både ock. Då fordras Vigr, vad som än händer.

-       Styrbjörn, sa Östen.

-       Jag menar det, sa Harald och suckade.

Han sjönk ihop och med ens blänkte det i ögonvrån.

-       Jag förmodar att du har rätt, sa Styrbjörn.

-       Kungar måste vara kloka, sa Östen.

-       Och råda rätt, sa Harald.

-       Då kommer jag efter med eget skepp, senast till våren.

-       Gör det, sa Harald. Då kanske Ginna väntar dig med öppen famn.

-       Vem vet, sa Styrbjörn. Hoppet om henne får värma i vinter.

Han log men tänkte att vintern blir lång.

 

Innan allt folk for från Uppsala valdes Östen till kung med Harald som samregent; Finnvid var deras förbundne. Fred skulle framgent råda mellan folken. Även med Gautjod, men så var det redan sedan länge.

Finnvid och Harald hördes samspråka om att åter härja Jutland.

-       Landet ligger öppet sedan Sölve svek det, sa Harald.

-       Där är magert, sa Finnvid. Jag vet, för jag var där innan jag kom hit.

-       Kanske Kent, funderade Harald.

-       Varför inte Frisland, sa Finnvid.

-       Varför inte? Dorestad lär vara en rik stad.

-       Eller Utrecht.

-       Där får ni härja på egen hand, sa Styrbjörn. Jag har vänner där.

-       Britannien blir bättre, sa Finnvid.

-       Gypeswic, sa Harald och sneglade på Styrbjörn.

-       Den staden har jag sett nog av. Alldeles för mycket lera.

Harald flinade och stötte armbågen i Styrbjörns sida.

 

Efter hand skingrades skarorna; så snart de sårade gick att flytta for Soländarna hem. Tunaborna skulle få en tung återkomst; å ena sidan bar de bittra bud till Holmdis, å andra sidan väntade digra dagsverken. Många händer saknades samtidigt som gårdens sysslor inte lät vänta på sig.

Tuna var inte ensamt, likadant var det överallt. Vissa gårdar var utplånade; där måste arvingar sökas samt gården befolkas och bebyggas på nytt.

 

Finnvid och finnvedingarna for välfägnade och firade åter mot Finnveden samman med Harald och hans daner. Deras döda fränder hade bränts och begravts i Uppsala, utom Haralds hersar som fördes obrända ombord för högläggning hemmavid; detta gällde inte minst Vigr.

Innan de nådde öppet hav fick de dock bekymmer med draugar. Varje kväll ankrade man inför nattens vila och varje morgon återfanns någon eller några sargade kroppar ombord, i land eller i vattenbrynet. Andra angripna, som klarat livhanken, mälde att maran hade ridit dem. Märkliga var de vittnesmål som sa att hon viskade och väste på jutiskt tungomål.

Slutligen blev svårigheterna så stora att Harald beslöt att bränna liken på plats.

-       På öppet hav är vi fullkomligt värnlösa, menade han.

Därför ankrade de i en vik öster om Soland, brände de döda och reste stenkummel över dem. Innan de for vidare mot Själland reste sig flera rösen på åsryggen i väster. Störst var Vigrs.

Platsen kom sedermera att nämnas Danarör.

 

I Soland återvände vardagen efter hand. Holmdis tog förlusten hårt, men hämtade sig till sist. Hon hade inget annat val. Men sorgen dröjde sig kvar, den fick hon leva med livet ut.

-       Den ene mister man, den andre får man åter, sa hon och kramade Gangulf.

Holmdis och Fröjdis rådde tillsammans över hus och härd samt gårdens fän. Gangulf axlade Fridbjörns roll som husfar. Tillsammans med Smid-Ebbe, Frida och Radulf skötte han gården, inägorna och utmarken.

-       Var sak har sin tid, sa han.

-       Att gå bärsärk ger ära, sa Smid-Ebbe

-       Att sköta gården ger föda, sa Gangulf.

 

Fröjdis omsorger bar tidigt frukt; innan äpplena mognade var både Gisle och Radulf på benen. Också Ragnar hämtade sig, men det dröjde. Såren såg fula ut, länge läckte de vätska och var. Benbrottet läkte slutligen, men hältan blev han aldrig helt av med. Fröjdis ägnade honom mycken omsorg, först i Tuna och sedan i Ed. Ofta gjorde hon sig ärende dit och, när han blivit tillräckligt helbrägda, han till henne. Hon sprang på lätta fötter; han haltade med stav i hand, eller red.

 

På sensommaren byggde Olof, Gisle och Geir i Hersby, samt skördade. Hela hösten och vintern gick åt till att återuppbygga hallen. Ibland fick de hjälp av folk i trakten, från Tuna och andra gårdar, ibland fick de själva räcka hand åt dem som behövde hjälp. Frida samt Smid-Ebbe var värdefulla medhjälpare; särskilt Frida fann nöje i att hjälpa sina fränder.

 

Den hösten slutade Radulf att växa på längden; hans håg mognade och han tog ansvar för mer än det man bad honom om. Om de någon gång fick en stund över, övade han och Gangulf kamp. Han förstod nu att bragder och uppoffringar gick hand i hand; ingen strid utan förluster.

Härfader ger, tänkte han, och Härfader tar.

 

Jul drack de alla i Tuna men midvinter firades i Hersbys nya hall.

-       Vi svor att inte bygga förrän mor och far var hämnade, sa Gisle.

-       Och Gunn och Ginna funna, sa Geir.

-       Nu har vi både hall och hämnd samt har hittat våra systrar, sa Olof.

-       Det är gott, sa Gangulf; det är inte utan hård kamp ni åstadkom detta.

-       Du med, sa Gisle och Geir med en mun.

-       Men ni saknar kvinnor på gården, förmanade Holmdis. Det går inte för sig, utan kvinnfolk förfaller även den främsta av gårdar.

-       Ingen blir gladare än vi om denna brist blir lagad, sa Geir. Särskilt Olof, lade han till och petade i broderns mage.

-       Vet du någon lämplig, frågade Olof med lysten blick.

-       Flickor finns varstans; sitt inte här och bli hemska; ut och träffa folk!

-       Vi ska, sa Olof. Betänk att vi har byggt ända till nyss.

-       Frida borde flytta hit, sa Geir. Eller hur, Gisle?

-       Hon behövs i Tuna, sa Holmdis. Ni är väl inte så svultna att ni åhågar er egen tvåmänning?

-       Vem vet, sa Geir. Gisle, jag tror det är henne du pratar om i sömnen.

-       Du pratar i nattmössan, sa Gisle och rodnade.

Geir flinade.

 

När tjälen gick ur jorden grävdes Oniding och Helga upp igen. De var magrare än fordom men inte värre än att återseendet var kärt. Tillvaron under jorden var nu över, det var dags att fara till himlen. Den gamla båten som hade sparats under tak hämtades och lades på bädd av ris och ved. Gods som räddats ur ödelagd gård lades däruti, och sist föräldrarna själva. Holmdis bistod med bolster.

Tamboskap fanns föga av, men med jakt fylldes förråden för både levande och döda. Gangulf berättade att han hade siktat björnspillning och bad att få låna Bane. Efter dagar till skogs återkom han med båten full av björnkött. Somligt fick föräldrarna, somligt förtärdes på gillet. Oniding och Helga fick vila på björnens päls; dess huvud grinade grymt och skulle medföra en hedersam ankomst till Asgård.

Sist kastades Onidings vapen att viga honom och Helga åt Den Höge. Gisle och Geir hade lagat spjutet, spjälat och surrat de brustna bitarna. Olof klättrade upp på bålet och kastade det över föräldrarna, in i båtens stam. Där satt det, hårt hugget i veden, med skaftet över de döda.

 

Hettan dröjde sig kvar långt efter att lågorna hade förtärt föräldrar, gods och ved.

-       Nu är kretsen sluten, sa Gisle. Minns du i förförfjol?

-       När vi återkom från jakten?

-       Mhm. Minns du hur det luktade?

-       Brandrök, sa Geir.

-       Och lät?

-       Inte alls.

-       Just det. Och nu står vi här ännu en gång, i stum saknad och känner lukten av rök.

-       Det var här vi stod, minns du. Vi tog omvägen över gravarna.

Bröderna blev tysta, var och en i sina tankar.

-       Men det gick inte så illa som vi trodde, sa Geir.

-       Varken för oss, sa Gisle, våra syskon eller för Fjolvar.

-       Fjolvar? Han dog ju.

-       Var hade svitjod varit utan honom?

Geir grubblade och sade sedan:

-       Liten ödestråd i mäktig väv.

Båda blev återigen tysta.

Luften dallrade ovanför glöden.

 

I skymningen sjöng en trast, vårens första.

 

* * *

 

På en helt annan plats satt en man och flyttade pjäser på ett bräde. Skägget var grått och en vid hatt hade han på sig, trots att han satt under tak. I hallen, framför hans fötter, vistades otaliga kämpar, frossande fläsk, sörplande sod och bälgande öl. Själv drack han vin, och åt föga.

 

Han log för sig själv. Människors öden roar mig, tänkte han. Man drar i en tråd och lossar en annan. Han flyttade ännu en spelpjäs. Se där, nu fick jag den. Jag tar och jag ger. Det har varit hårda år för somliga, nu får de bida. Åker ska ligga i träda.

I sinom tid är det dags igen.

 

// Ragnar Hambraeus

Sollentuna, 2009-05-20, kl 1430.