Gisle och Geir

Gangulf och Karl hade för länge sedan tappat bort spåret efter Gisle och Geir. De hade följt dem flera rastmil genom skog och över mosse, men till slut hade det inte gått. Märkena hade kommit ömsom tätt, ömsom glest. Ibland hade stigen delat sig, utan att där var märken, ibland hade märkena fört dem ut på obanad mark där de överhuvud taget inte visste vilken väg de skulle välja. Fram emot middagen gav de upp. De stod då på en myr, utan vetskap om vare sig var de vistades eller vilket vädersträck de ville välja.

De tillbringade några dagar i vildmarken. Vad gällde föda klarade de sig ganska bra; i skogen fanns villebråd, i bäckarna fisk samt vatten att dricka och på marken bär. Eftersom det var hömånad fanns det blåbär i skogen och hjortron på myren; när nätterna blev längre mognade också lingon.

Det var deras belägenhet som var det stora bekymret. Nog kunde de bege sig på vandring hemåt. Gjorde de det skulle de vara åter i Soland innan hösten. Men de visste att det inte skulle bli så; de kunde inte lämna Gisle och Geir i sticket. I så fall skulle de aldrig få frid, vare sig inför sig själva eller inför andra. De måste ägna den tid som krävdes för att finna och frita fränderna. Om det sedan hann bli sommar igen, utan att de hade funnit dem, då hade de i alla fall gjort sitt yttersta.

Mer kunde ingen begära av dem, inte ens de själva.

 

Dagarna hann bli till veckor, veckor fyllda med grubbel, samtal och irrande, innan de enades om att sluta söka i skogen.

-       Det är oklokt att fortsätta färden som flyktingar, sa Karl. Dig och mig har ingen har sak emot. Det är Gisle de vill åt, om nu någon alls förföljer.

-       I alla fall gör de det knappast längre. Och som vi redan har talat om var det säkert andra som tog Gisle och Geir.

-       Om den dräpte inte kom från dessa trakter, vill säga.

-       Om det var hans fränder som rövade Gisle och Geir är det ändå för sent; då har de redan hämnats. Jag vill tro att de lever och jag vill finna dem.

-       Då ska vi sluta smyga i skogen. Tungans talade spår är lättare att följa, än Gisles och Geirs.

-       I bebodda bygder vinner vi både husrum och tidender. Det vore gott att sova under tak igen, nu när nattkylan nyper i näsan.

 

Några dagar senare var de tillbaka vid Ettrans ådal och nästa natt sov de inomhus. De hade kommit till en gård där man var frikostig mot färdmän. Människorna där hade överflöd att dela med sig av; i gengäld tog de gärna emot tidender samt delade med sig av det de själva visste.

-       Stigmän har härjat längs Ettran, sa husfar, ända sedan Ingvald blev kung i Finnveden.

-       Träljakt?

-       Ja.

-       Var säljer de sitt rov?

-       På marknader. Snart är det marknad på Bolmsö.

-       Var är det?

-       Österut. Till Bolmsö marknad kommer människor från flera länder; Njudung, Värend, Halland, Gautland och naturligtvis Finnveden. Ibland irrar sig till och med daner dit.

-       Är det långt?

-       Åjovars, några dagars vandring över myr och mo samt genom skymningsskog.

-       Hur finner vi enklast vår väg?

-       Det är inte lätt, landet är vilt och stigen leder lätt fel. Den finns en enklare men längre väg; då måste ni tillbaka till kusten och ta er till Lagaholm, med båt eller till fots, och därifrån följa Lagastigen ända till Bolmen. Den leder lättare fram, men är mycket längre.

-       Tror du verkligen inte att vi skulle kunna nå marknaden genom Finnveden?

-       Inte själva, stigen är för slingrig.

Gangulf suckade och begravde ansiktet i händerna. Omvägen via kusten lockade föga.

-       Är det ingen av er som ska dit, sa Karl.

-       Vi brukar inte bry oss om Bolmsö marknad, sa husfar. Det är för långt samt svårt med gods på smala stigar.

-       Folk i trakten då?

-       Vi kan höra efter. Emellanåt vill någon dit; tidender samt tingsträtor lockar.

-       Stigfinnarhjälp vore förträffligt, sa Gangulf.

-       Hoppas inte för mycket, sa husfar. Men det är sent nu, vi frågar runt i morgon.

Det var en hoppfull Karl som lade sig att sova den kvällen. 

-       Tal är lättare att tyda än Gisles och Geirs märken i marken, var det sista han sa innan han somnade.

-       Tal är alltid lättare att tyda än tystnad, sa Gangulf. Stigen vi följde blev stum.

 

Nästa dag hörde man efter i trakten om där fanns någon som ämnade bege sig till marknaden.

-       Bolmsö marknad, nej dit är alldeles för långt, sa en.

-       Och farligt, sa en annan.

-       I dessa tider, sa hans fru.

-       Man går inte längre säker längs Ettran, sa en fjärde.

-       Vad kan då inte hända djupt in i skumma skogen, sa hans bror.

-       Ynkryggar, sa deras mor.

Men det hjälpte föga, ingen verkade hågad att bege sig mot Bolmsö och dess marknad. Gangulf och Karl samt deras värd lufsade slokörade hem efter att ha hört efter bland naborna. De hade nästan kommit hem när de hörde någon bakom sig. Någon som sprang. De vände sig om och såg en grabb från sista gården jaga ikapp dem.

-       Vänta ropade han.

De stannade. Grabben sprang ikapp dem, stannade samt flåsade.

-       Vi ska inte till Bolmsö, sa han.

-       Nej, vi vet det, sa Gangulf, inte utan bitterhet i rösten. Har du sprungit hela vägen för att säga oss det?

-       Men vi kan följa er en bit på vägen, fortsatte han.

Gangulf såg på honom.

-       Varför?

-       Skorpa blev galen; hon menar att vi är fega. Och det är vi inte, så vi följer er gärna för att visa att hon har fel. Dessutom lär vi oss stigarna.

-       Vem är Skorpa, frågade Karl.

-       Farmor. Hon är som en gammal sårskorpa: torr och hård.

Gangulf sken upp, Karl likaså.

-       Heter hon Skorpa?

-       Nej, skrattade Skorpas sonson, hon heter Tora. Men alla kallar henne Skorpa, det har de alltid gjort. Och en sak till... sa han med tvekan i rösten. Eftersom vi blir borta några dagar vill Skorpa att ni först gör några dagsverken på gården.

-       Det gör vi gärna, sa Gangulf. Vi sparar ändå tid om ni leder oss rätt.

-       Fast vi hittar kanske inte rätt överallt, sa grabben. Vi har aldrig varit åt Bolmsö till, och far och farbror inte på många år.

-       Det räcker nog, sa Gangulf. Vi är glada om vi kommer en bit på väg, sedan får vi fråga andra. Vad heter du?

-       Skule.

 

Från den dagen arbetade Gangulf och Karl med Skule och hans tvåmänning Skygni på Skorpas gård. Den gamla kvinnan hade två söner i livet, grabbarnas fäder, som bodde samman med fränder och husfolk under samma tak. Gården var mindre än den förra, men där rådde god stämning samt ordning och reda; ingen behövde svälta eller frysa, boningshuset var stadigt och taket nylagt. Skorpa styrde och ställde över allt och alla; inget undgick hennes vakna sinne. Trots skumma ögon och lomma öron fick hon förr eller senare reda på allt som var värt att veta. Redan när Gangulf och Karl kom första gången hade hon förhört dem noga. Vilka var de, varifrån kom de och vilka var deras fäder? Samt farfäder? Och dessas förfäder? Vad hade de för sig i Finnveden, varthän ville de och varför ville de dit? Hur skulle de göra när de fann sina fränder?

Gangulf och Karl svarade så gott de förmådde och slog fast att även om Skorpa varken såg eller hörde var minnet lika skarpt som tungan. När de fick reda på att Skorpa själv hade krigat som ung blev de inte ett dugg förvånade. Det var först på gamla dagar hon hade slagit sig till ro, byggt gård och fött barn. Hennes man hade dött för länge sedan och vad henne själv anbelangade var det ingen som riktigt visste hur gammal hon var.

-       Även om hon inte överlever Skygni eller mig, sa Skule, är det inte otroligt att hon överlever far och farbror.

-       Hon är rik som en svartalv, sa Skygni. Tänk dig, både arv och bakarv samt allt hon vann som härjare.

-       Fast ingen vet var hon har gömt sina skatter.

-       Vissa tror att hon tar allt med sig i graven.

-       Medan andra tror att hon aldrig kommer dö.

 

Gangulf och Karl hade en munter tid på Skorpas gård. De arbetade hårt från tidigt till sent och rönte uppskattning för det, liksom för sina berättelser. De förtalde om uppländerna, utrodd och kungar. Skorpa ville veta allt. När de beskrev drabbningen fick hon något vemodigt i blicken och torkade ögonen med kjorteln.

-       Strunt i mig, sa hon. Det är bara ett skräp.

-       Ja ja, sa Skule och flinade; Skorpa har smulor i ögat.

-       Sällan, sa Skygni; hon saknar slagfältet.

-       Schas, sa Skorpa och kastade ett vedträ. Grabbarna flinade och skuttade undan.

 

Efter två veckor menade Karl att de hade gjort rätt för sig, för vägvisningen genom skogen. Ingen förde dock frågan på tal och efter ytterligare några dagars tystnad insåg han att de måste ta första steget själva om de skulle få den avtalade vägvisningen.

När hon hörde deras avsikt att fortsätta färden blev Skorpa oglad. Visst hade det varit trevligt med dem på gården, menade hon, men nog borde de arbeta lite till för att gälda hjälpen genom skogen. När Gangulf förklarade att de inte hade ro längre, att det brådskade att följa Gisle och Geir innan spåret kallnade, gav hon med sig.

-       Jag vet hur det är, sa hon och blev på nytt vemodig. Jag galdrar för er välgång. Det har varit en glädje att ha er i mitt hus.

-       Tack, sa Gangulf. Tack för husrum och hjälp.

-       Tack ska ni ha! Ni har gagnat gott; jag hade gärna sett er stanna.

-       Vi kanske kommer åter.

-       Det tror jag inte. Och då är jag död, trots allt prat.

-       Vi får se. Farväl Skorpa.

-       Farväl.

 

Till nästa morgon var alla klara att ge sig av. Gangulf och Karl, Skule, Skygni och deras fäder. Samt Skorpa! Hon hade kommit på andra tankar under natten och stod resklar med skor och stav. Hon menade sig vara den som bäst av alla kände skogen. Visserligen såg hon illa och det var länge sedan senast, men hon kände vägen lika väl som om hon hade gått den igår. Och hon ville besöka marknaden igen! Gangulf och Karl hade fått henne att inse nyttan av starka karlar. En träl med hem, eller två, vore värdefullt. Silver hade hon nog av ändå.

Skule och Skygni jublade, visserligen hade Karl och Gangulf varit välkomna besökare, men äntligen hände det något långt utöver det vanliga: de hade aldrig förr varit på en riktig marknad. Männen var däremot mindre muntra men mälde sina invändningar förgäves. Om det berodde på hennes döva öron eller vilja av stål var ovisst, men efter en stunds förvirrad ordväxling fann de ingen annan råd än att låta henne följa med. Trots att hon var skumögd rörde hon sig raskt; kände hon stigen gjorde det inte saken sämre.

 

Fastän det var länge sedan hon senast hade gått här, visade sig Skorpa vara just så säker som hon hade sagt. Även om hon inte orkade gå lika fort som männen, sparade hennes vägval mången omväg och kortade sällskapets vandring. Mot kvällen hade de tillryggalagt en god bit och efter andra dagen var de ännu längre komna. Men Skorpa började känna sig matt. Därför slog de nattläger trots att de nu närmade sig Bolmen. Enligt Skorpa var det bara några rastmil kvar innan de nådde stranden. Sedan var det bara en kort båtresa och vandring till marknaden.

De åt kvällsvard och alla lät sig väl smaka. Alla utom Skorpa, hon ville inget ha.

-       Har du ont, mor, frågade en av sönerna.

-       Inte alls, sa hon lite för bestämt för att övertyga. Jag behöver bara sova en stund. I morgon trampar vi vidare.

-       Du har inte gått så här långt på flera år, är du säker på att du orkar.

-       Trams, klart att jag gör. Så här roligt har jag inte haft på länge. Se till att du orkar själv. Du och din bror är lika klena som far var. Men han blev heller inte gammal. Vi får hoppas att Skule och Skygni är av segare ved.

Sönerna svalde, struntade i Skorpas sträva ord och gick för att samla ved. Skule, Skygni och Karl hade redan gått för att fiska och Gangulf var det ingen som visste var han var.

 

Med skymningen kom kyla och på den följde dimma. Gangulf tassade runt i markerna som omgav lägret; det är alltid bra att känna omgivningarna, tänkte han. Vid en liten sjö i skogen stannade han. Över den blanka vattenspegeln svävade dimslöjor. Han satte sig ned på en häll och betraktade dem. Slöjorna svävade ömsom lätt och luftigt, ömsom tätt och tungt. Ena stunden såg Gangulf träden på andra sidan sjön för att i ögonblicket efter inte se annat än ogenomträngligt töcken. Då tyckte han sig urskilja varelser som vred sig och vrenskades för att i nästa stund ta varandra i hand och svepa bort mot skogen. Det var vackert. Och kusligt. Att bli ensam med nattens väsen var inte hans önskan. Han reste sig dröjande; sedan skyndade han tillbaka till lägret.

 

När han hade återvänt till de andra var hela nejden inbäddad i ett fuktigt mörker. Brasans glöd skapade skuggor i dimman omkring dem. Karl blev till en svart jätte mot dimmans grå bakgrund, Skules hand till en varg. Ideligen ryckte någon till när en ny gestalt rörde sig på ridån. En ängslig stämning rådde.

Dessutom stördes alla natten igenom av att Skorpa kved. När morgonen grydde, grå, fuktig och kall, kom hon inte ur fläcken. I stället klagade hon och tog sig flera gånger åt bröstet till.

-       Hjärtat pickar som en hackspett, sa hon. Och när jag reser mig svartnar det.

-       Du blir kvar här, sa en av sönerna.

-       Trams sa hon, men gjorde ingen ansträngning att resa sig.

-       Vi blir nog alla kvar här, sa den andre sonen. Utom Gangulf och Karl om de vill fortsätta på egen hand. Mor, hur hittar de?

-       Lätt, väste Skorpa. Håll åt sydost så kommer ni till Bolmen vare sig ni vill eller inte. Sedan söker ni någon med båt som kan föra er till ön.

-       Ta med oss, sa Skule och Skygni i mun på varandra.

-       Ni blir här, flämtade Skorpa. Vi håller ihop. Om vi inte fortsätter på morgonen gör vi det efter middag. Eller i morgon.

-       Eller aldrig, muttrade hennes ene son.

-       Återtåg blir liktåg, suckade den andre.

 

Gangulf och Karl tog återigen farväl av Skorpa. Även denna gång ville hon ogärna skiljas. Hon höll Gangulfs händer i sina utan att släppa taget. Späd men ändå stark, tänkte han.

-       Finn nu dina fränder, sa Skorpa. Jag galdrar för er, det förmår jag fortfarande.

-       Tack Skorpa, sa han. Farväl!

-       Farväl själv. Vi ses hinsides, sa hon lågt.

-       Det gör vi sa han, och strök henne över huvudet. Det gör vi.

De dröjde en stund, kramande varandras händer en sista gång; snart var Gangulf och Karl försvunna i dimman.

 

Dagen förblev skum; fastän den var långt liden ville dimman inte lätta. Utan solsken var Gangulf och Karl osäkra på vädersträcken. Visst kände de skogens tecken, men solen var alltid att föredra.

-       Vi kanske borde ha bidat hos de andra, funderade Karl. Dimman villar lätt bort oss.

-       Sant, sa Gangulf. Men nu är vi på väg. Jag tror vi hittar.

De gick under tystnad. Efter ett tag sa Karl:

-       Märker du att vi har sällskap?

-       Mmm, jo, sa Gangulf. Jag har känt det en stund.

-       Sett något?

-       Nej, men anat. Vet inte vad jag ska tro. Är det Skorpa eller hennes vård, eller någon annan.

-       Tror du hon dog i dag?

-       Idag eller vilken dag som helst. Jag tror inte hon återvänder hem levande.

-       Synd.

-       Ja. Men hon var redo, trots att hon härjade på som vanligt. Det märktes när vi tog farväl.

-       Tror du hon är med oss nu?

-       På färden, vem vet. Hon ville ju till Bolmsö marknad.

-       Hon kanske följer oss på andra sidan.

-       Kanske.

De gick ännu ett stycke under tystnad.

-       Om det är Skorpa låter hon mer än hon borde, sa Karl.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Ska jag vara tyst?

-       Mmm.

Gangulf stannade och lyssnade. Karl stannade också. Inte ett ljud hördes. Skogen var stum. De satte sig återigen i rörelse.

-       Nu hörs det igen. Gangulf viskade. Dova steg. Det går något tungt därute i dimman.

Båda stannade ånyo. Skogen var lika tyst som förra gången. Ännu en gång började de gå. Då började den, eller det, andra därute i dimman göra detsamma.

På det viset fortsatte det. När de gick, gick någon jämte dem i dimman; när de stannade, stannade den andre också. Det kändes kusligt; vem var det som gäckade dem, som följde dem till den grad att den märkte om de gick eller stod stilla?

Till slut höll det inte längre. Gangulf förstod att den andre, det andra, redan hade korn på dem, redan visste att de var där och dessutom var de var. Det gagnade till intet att låtsas; de var redan avslöjade, avklädda in på bara benen.

-       Vem där, ropade Gangulf.

Inget svar.

-       Vem där, ropade han igen. Vi vet att du är där, och vi vet att du vet om oss.

Tystnad.

-       Sluta spela spel, sa Karl! Kom fram nu! Är du vänlig har du inget att frukta, vill du kämpa är det mer redbart att visa sig än att tassa i dimman.

Träden skymtade genom dimman, men skogen fortfor att ruva på sina hemligheter. Ingen sa något, och ingen rörde sig. Karl kände håren stå på ända i nacken. Gangulf tecknade åt honom att gå; sakta började de smyga så tyst de kunde över mossan.

Men det tjänade inget till, snart kände de återigen smygarens närvaro. Gangulf kastade sig ljudlöst åt det håll ljudet kom från, bara för att famna dimsjok och daggvåt ljung. Karl skrek, på ett ögonblick var han ensam i skogen med en skrämmande smygare i sidled.

-       Gangulf, skrek han.

-       Här, skrek Gangulf. Han försvann.

-       Kom tillbaka. Vi får inte komma isär.

-       Var är du?

-       Här!

-       Var?

-       Här.

Karl hörde riset frasa och snart stod Gangulf framför honom på stigen. Rusa inte iväg, viskade han. Vi måste hålla ihop.

-       Ja, sa Gangulf. Det kanske bara är Skorpa, trots allt.

 

De fortsatte, och deras tysta följeslagare med. Ju mer de pratade om annat desto sämre gick det. Att strunta i smygaren gagnade föga. Undan för undan ökade de sina steg tills de sprang genom skogen. Först sakta, men snart så fort de mäktade.

-       Sakta, ropade Karl. Jag orkar inte hålla takten!

Gangulf hörde någon ropa, men inte vem. Skog, Skorpa, dimma, dagg, vargar samt framförallt smygaren, allt malde runt i hans huvud. Han, bärsärken och krigaren, var vettskrämd. Detta var inte en mänsklig fiende; denna var av något annat släkte, ovisst vilket. Och det spelade ingen roll. När han väl hade gått över skräckgränsen hjälpte inget förnuft. Gangulf sprang för sitt liv.

-       Sakta, skrek Karl för full hals.

Gangulf lyssnade inte, han var bortom sans och vett. Karl offrade sina sista krafter för att hinna ikapp Gangulf och fälla honom till marken. Han rusade framåt, spände benen i en sista vansinnig kraftansträngning. Träden for genom dimman i synfältets utkanter, Gangulf gäckade i dess mitt. Snart var han ikapp, snart hade han kastat sig om hans ben. Han måste bara komma tillräckligt nära innan språnget, annars skulle Gangulf löpa för gott. Han for fram över mossan och ljungen, träden försvann bortom synfältet, gärdesgårdar dök upp på båda sidor och nu, nu var han ikapp. Han kastade sig mot Gangulfs knäveck just som denne slukades av marken. Karl följde efter och tumlade genom ris, löv och kvistar utför en brant. Snart låg de båda bland ris och skräp, på bottnen av en grop.

-       Aj, sa Karl.

Gangulf teg, men stönade. Läpparna var vita och i mungiporna syntes fradga.

-       Är du skadad, sa Karl.

-       Nej, grymtade Gangulf. Vad hände? Var är vi?

-       I en grop. Fångstgrop skulle jag tro.

-       Djup som en brunn.

-       Tur att den saknade spetsade pålar.

Båda reste sig och borstade av skräp. På gropens botten såg Karl vitnade djurben. Eller är det människoben, tänkte han.

 

Finnvid smög fram för att vittja sin grop. Att hetsa sina offer och driva dem in i fällan slog sällan fel. Nu hade han inte längre Hosse och Tasse, men dimma fungerade också fint. Småvargarna var inte till någon nämnvärd nytta mer än att de skärrade bytet. När han väl hade fått folk innanför gärdesgården fick han dem utan undantag att gå ner sig i gropen.

Han spanade över kanten. Det var båda två, som väntat. Den ene var stor, den andre mindre. De kommer att gälda gott, tänkte han. Starka löpare. Nu ska jag bara få upp dem och föra dem till gården. Där får de vänta till nästa marknad.

Han kikade ännu en gång ner i gropen. De hade fortfarande inte sett honom, men de kände hans närvaro. Det visste han. Det var något bekant med dem, han hade sett dem förut. Jo, nu såg han, det var ju de som hade dräpt Hosse och Tasse. Dugliga dråpare. Det här fordrar försiktighet. Han smög bort från kanten och funderade.

 

Gangulf och Karl försökte komma ur gropen, men alla ansträngningar var förgäves.

-       Förbannade väggar, de är väl murade, sa Gangulf efter att Karl hade trillat ned ännu en gång.

Karl hade ställt sig på Gangulfs axlar och sedan försökt klättra upp till kanten.

-       Kanske vi kan ta en kvist eller ben och bända loss stenar, sa Gangulf.

-       Eller kila in emellan, som steg.

-       Eller så hjälper jag er upp, sa en dov röst uppifrån kanten.

Båda såg upp. En reslig gestalt avtecknade sig mot dimman.

-       Förbannade stigman, skrek Gangulf. För det här skall du få!

-       Hur då, frågade mannen.

-       När jag kommer upp blir du inte gammal.

-       Då är det nog bäst att du blir kvar. Men jag har ett förslag.

-       Vi vill inte höra, skrek Gangulf.

-       Då så, sa mannen, vände sig om och försvann.

-       Vänta, skrek Karl. Vilket är ditt förslag?

Inget svar.

-       Kom tillbaka skrek Karl igen. Vi lyssnar.

-       Tala för dig själv, muttrade Gangulf.

-       Vi kan alltid lyssna, sa Karl. Då lär vi känna fienden, lade han till, viskande.

-       Ja ja, sa Gangulf. Vi lyssnar, ropade han.

Det dröjde en stund, sedan kom mannen tillbaka.

-       Lyssna då noga, sa han, för vad jag har att säga har ni ingen aning om, men jag vågar påstå att ni kommer bli förvånade.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Jag vet vad ni duger till.

-       Hur kan du känna oss?

-       Jag känner er inte, men jag har sett vad ni duger till. Hosse och Tasse lät sig inte dräpa av vem som helst.

-       Det är du, skrek Gangulf. Du är den som skickade ulvarna på oss!

-       Och ni dräpte dem.

-       De fick vad de förtjänade, och snart du.

-       Jag kan hjälpa er, och ni mig. Jag söker samarbete.

-       Stigman? Aldrig, spottade Gangulf.

Mannen vid kanten avvaktade. Efter en stund fortsatte han.

-       Allt är inte vad det verkar vara, sa han. Öden skiftar; förr var jag kung, idag stigman. I morgon... ja vem vet?

-       Du fick väl vad du förtjänade, muttrade Gangulf. Varför stigman, om jag får fråga?

-       Det skall jag säga dig när vi har enats.

-       Om vi enas! Det är lätt att rådslå med den andre i grop. Vore du rättrådig skulle du släppa oss ur hålet.

-       Även om jag litar på min styrka, har jag också erfarit vad ni mäktar. Oklokt vore det att släppa er nu.

-       Och fegt att inte. Tror du vi ser oss bundna av avtal vi träffar i detta hål?

-       Eder kan binda.

-       Och eder kan lösas. Jag känner runor.

Mannen blev tyst och grubblade. Efter en stund sa han:

-       En av er blir gisslan, en får komma upp. Inga konster, då släpper jag repet och hugger den som kommer över kanten.

Han släppte ned en repände och Gangulf tog tag i den. Snart var Gangulf uppe och Karl kvar i hålet.

-       Din usling, sa Gangulf. Äntligen får jag se dig i ögonen. Du vet inte vem du har emot dig.

-       Du vet inte vem du har emot dig heller.

-       Säg ditt namn, sa Gangulf.

-       Du först.

-       Då galdrar du bara. Jag säger det när du är dräpt.

-       Då hör jag inte längre.

Männen stod mitt emot varandra. Inom kort var de inbegripna i envig, yxa mot spjut men utan sköldar.

 

Karl hörde männens strid från bottnen av sin grop. Där var slag och dunsar, stön och grymtningar, men inga ord. Båda var sammanbitna och efter vad som kändes som en evighet stod Karl inte ut längre. Han gjorde några ursinniga försök att klättra på hålets väggar, men föll varje gång ner igen. Ideligen låg han på rygg på gropens botten, såg upp mot dess mynning och åhörde hörde männens kamp. Ibland var de nära, ibland längre bort. Någon gång skymtade han till och med någon av dem och en gång var det nära att Gangulf trillade tillbaka ner i gropen. Karl såg honom springa åt sidan i sista stund.

Striden drog ut på tiden och Karl använde den till att samla grenar och ben som dugde att bygga fotsteg av. Han fogade dem i kallmuren och hade långt om länge lyckats fästa pinnar halvvägs upp efter hålväggen. Med en lång gren kunde han stödja sig mot gropens motstående vägg och efter stor ansträngning och flera fall till, till gropens botten, såg han slutligen över kanten.

Ingenstans syntes Gangulf och den andre. Däremot hördes flämtningar i dimman.

-       Kommer du hit skär jag halsen av honom.

Stigmannens röst skar genom dimman.

-       Han har mig, sa Gangulf.

-       Du kämpar väl, sa mannen.

-       Du med, din usling, väste Gangulf.

-       Ska vi samtala nu, eller vill du hellre att jag smeker dig med spjutet. Glöm inte att jag kan föra dig till dina fränder.

-       Låt gå, sa Gangulf. Föga ärelöst är det att ge upp nu; sällan har jag mött en sådan kämpe.

-       Jag säger samma om dig.

-       Men en måste segra.

-       Ja, men jag kämpar hellre med dig, än tvingas dräpa dig.

-       Karl, kom hit men skada honom inte.

De satte sig upp i dimman. Karl närmade sig försiktigt.

-       Kan vi då äntligen råda samman, sa mannen.

-       Först vill jag veta vem du är, sa Gangulf.

-       Finnvid, kung av finnvedingar. Samt stigman, som du redan vet.

-       Det där får du förklara.

-       Jag ska. Men säg först era namn.

De sa sina, samt härstamning och hemvist.

-       Och nu villkoren, sa Finnvid. Ni vill finna era fränder, jag behöver dristiga kämpar.

-       Vi har sak mot dig så länge våra fränder är i ditt våld.

-       De är de inte; de är sålda, sa Finnvid.

Han såg hur de rynkade pannan och fortsatte:

-       ...till en som jag har sak emot. Därför gagnar min sak er; som förlikning föreslår jag att jag hjälper er att frita era fränder och ni hjälper mig att hämnas mina.

-       Mycket är dunkelt, sa Gangulf, men ditt förslag synes mig skäligt. Innan jag tar slutlig ställning vill jag lära mer. Än du, Karl?

-       Sämre skulle vår ställning bli, om vi nu skulle vrenskas. Antar vi budet kan vi återfå våra vänner samt vinna rykte. Om inget i hans berättelse talar emot, talar jag för.

-       Dugligare vapenbroder än Finnvid finner man sällan, om någonsin, sa Gangulf. Låt oss höra mer om dig och ditt öde, så ska saken snart vara avgjord.

-       Sätt er tillrätta, sa Finnvid. Det tar en stund.

De satte sig mot varsitt träd, omslutna av dimman.

Finnvid förtalte.

Gisle och Geir snubblade framåt i natten; bitvis verkade de gå genom stiglös skog; ris och gräs strök mot byxorna. Varje gång de föll hölls de upprätt av händer som grep hårt om håret. Handlaget var omilt, men de slapp stupa på näsan bland stock och sten.

Gisle hade fått en sele spänd om ryggen och på den lastad flera föremål. Han undrade vad, det var inte gott att avgöra; av tyngd och rörelser tyckte han sig märka att det var vapen, kanske deras egna. Beskt att bära egna vapen utan att kunna bruka dem, tänkte han. Men jag skrapar märken i marken; märken åt Gangulf och Karl att följa.

De gick hela natten, eller det som återstod av den, och de gick under tystnad. Gisle och Geir kunde inte säga något med munnen full med mossa och stigmännen tycktes stumma. Bara någon gång kom det ett ord, en tillsägelse att göra på det ena eller andra sättet. Rösten är djup som nattens mörker, tänkte Geir. Är de verkligen flera? Utöver Gisles kvävda väsande genom näsan hördes bara en andhämtning, en som var tyst, lugn och långsam. Om han är ensam är det en kämpe av sällsynt slag; en som slog oss fyra. Å andra sidan tog han oss om natten; kanske fanns där andra som slog Gangulf och Karl?

Geir beundrade motvilligt mannens förmåga att bemästra mörkret, ensam och med bunden gisslan. Å andra sidan, tänkte han; duglig stigman nyttjar natten.

I den första dagern bekräftades hans aningar; där fanns bara en till utöver Gisle och han själv. Gryningsljuset avslöjade en kraftig bjässe; man eller jätte, tänkte han. Jätte slöt han sig till när han anade mannens slitna kläder och långa toviga skägg och hår. Snart för han oss till underjorden och där blir vi kvar till Ragnarök.

 

På morgonen kom de till en gård. När de gick över gårdstunet kom en kvinna emot dem.

-       Finnvid, var hälsad.

-       Gå och hämta karln din, jag har fångat färdmän.

-       Nej, utropade kvinnan, inte ännu fler. Är det inte marknad snart? Vi har inte rum!

-       När du får din förtjänst finner du det mödan värt.

-       Här kommer han. Se, ropade hon, vad Finnvid för med sig i dag!

-       Förbannade Finnvid, sa karlen och skrattade. Ska du fylla hela fähuset? Efter höstmånad måste de vara borta, annars får vi inte in fäna.

-       Ta det lugnt, sa Finnvid. Efter marknaden är de borta. Tungt trälgöra finns det gott om, mer än där finns trälar. Betänk alla nya gårdar i bygden. Där är många munnar att mätta.

-       Även dessa munnar, sa kvinnan och nickade åt Gisle och Geir.

-       Jag vet, sa karlen; men de gäldar gott eftersom det råder brist på gårdsfolk.

-       Ta nu in dem och bind dem bra. Tukta dem om de tredskas.

-       Jag vet nog hur vi brukar göra. Härifrån kommer de alla fogliga som lamm. Utom de som dog.

-        Död träl gäldar illa; nyter gör nytta.

-       Ja ja, sa mannen och föste Gisle och Geir mot fähuset.

-       Förresten, har Hosse och Tasse återkommit? Jag har inte sett dem sedan i natt. De hindrade färdmännens fränder medan jag band deras händer.

-       Nej. Det var märkligt. De kanske tuggar på deras länder.

-       Det tror jag inte; de hade nyss ätit.

-       Det var märkligt. Än så länge har ingen rått på dem.

-       Till i natt; jag befarar det värsta.

-       Det vore illa. Vi skulle sörja om de vore dräpta, sa kvinnan.

-       Ja, sa mannen; det fordrade tålamod att fostra dem.

-       Duglig är den som dräper mina bästa bestar.

-       Inte mer duglig än du, Finnvid.

-       Säg inte det; jag skulle akta en sådan kämpe och frukta hans styrka.

-       Han hittar knappast hit.

-       Vem vet; var vaksam.

 

Gisle och Geir föstes in till de andra trälarna i fähuset. Munbindlarna löstes, mossan fick de spotta ut själva. När ögonen hade vant sig vid rummets halvdager såg de flera kvinnor och män sitta bundna på golvet. Golvhalmen var gammal och luften stank; sina behov fick man tydligen uträtta i ett hörn. Därom vittnade dynga, dunster och flugor.

Så fort dörren hade smällt igen bakom dem överöstes de med frågor. Vilka var de, hur långväga var de, hur hade de blivit fångade? Det visade sig ganska snart att alla hade blivit snärjda på liknande sätt: under färd utmed Ettrastigen, under nattvilan. Vissa hade känt sig iakttagna innan de blev angripna och någon hade skymtat varg.

-       Varg, sa Gisle.

-       Ja, stora bestar. En skymtade vi vid ett vadställe, sedan såg vi den igen vid en mosse. Den strök utefter vår färdväg.

-       Finnvid har vargar, sa en annan. De kom och gick men var honom tillgivna. Han var deras ledare.

-       Glöm inte dem, som stryker runt fähuset. Tror ni att vi hade suttit här och väntat annars?

-       Inte, sa Geir. Hur många är de?

-       Ett halvdussin, men inte lika stora som Finnvids.

-       Ni får nog se dem snart; ibland hotar sönerna på gården oss, för att dämpa vår lust att fly.

-       De säger att Finnvid känner Finnveden bättre än någon annan, att han skulle spåra oss innan vi kommit långt. Jag fruktar att det stämmer.

Gisle tänkte att det kanske var sant, men att dessa människor lät alltför uppgivna. Var de färdmän kunde väl de ett och annat knep, de också? Men han anade också att fångenskap kan fördärva en människas håg. Hur fort går det, tänkte han, innan man blir modfälld? Innan en människa ger upp? Och varför verkar vissa ha gett upp helt, och andra inte alls?

Och hur går det för Geir och mig?

 

Många veckor i sträck trängdes de inne i det unkna fähuset. Gisle och Geir saknade skogens friska luft, att få röra sig fritt och att skymta solen. Två gånger om dagen kom någon och stack till dem lite mat och vatten, annars var det mest elände. Emellanåt valdes några ut för sysslor på gården; hemmasönerna sörjde för att arbetet blev rätt utfört och att ingen smet undan. Var det någon som tredskades dröjde det aldrig länge förrän den ångrade det.

Tillsammans höll de reda på tiden. Finnvid, som återigen tycktes vara uppslukad av skogen, återkom mot slutet av hömånaden med ännu ett fång trälar. I stället för att spärra in dem också, föstes alla ut i det fria. Vissa hade svårt att gå efter veckor böjda i bindsle men efter en stund i friska luften började de räta de ut sina krumma knän och stela ryggar.

Nu sjöd gården av arbete; alla måste räfsa och skotta ut skräp och träck ur fängelset samt sedan lägga in nytt hö. Därefter fördes de två och två till sjön för att löga sig själva och två sina kläder. Gisle märkte att hemmasönerna var vana vid denna hantering; de hade gjort det förr. Av medfångarna fick han veta att det också var annat hemmasönerna hade gjort förr; de lägrade vem de ville av kvinnorna, särskilt dem som var unga, nakna och nylögade.

 

Slutligen bands alla ihop på led och fördes iväg. Gisle visste blott alltför väl vart: till marknaden. Det gjorde honom än mer håglös; lång tid hade gått utan den minsta skymt av Gangulf eller Karl, varken som befriare eller infångade.

-       Vad tror du har hänt med Gangulf och Karl, sa Geir i samma stund.

-       Jag tänkte just på det. Vad tror du?

-       Vet inte. De kanske blev dräpta.

-       Bara om de sov, och det vet gudarna att vi har gjort mer än en gång för mycket under den här färden. Jag tror de vakade; läget var skarpt.

-       Jag vill också tro det. Men vad tror du då har hänt dem?

-       Vargar, sa Gisle. Det där man säger om Finnvids vargar verkar illavarslande.

-       Ja, det gör det, sa Geir. Men har du inte hört att ulvarna saknas. En frågade mig till och med om vi hade dräpt dem.

-       Gangulf kanske gjorde det, men gick åt i kampen.

-       Och nu irrar Karl omkring, vill i veden. Finnveden, Villveden eller Mörkveden, sak samma vilket.

-       Eller så är Karl död och Gangulf vill.

-       Eller båda.

-       Döda?

-       Nej! ...eller kanske. Jag hoppas verkligen inte det. Men jag tänkte på vill: att båda har gått vilse.

-       Det är inte gott att veta. Tills vi vinner visshet får vi värja oss så gott det går. Utan dem.

-       Bara vi får följas åt, sa Geir och kände hur det snörpte i magen. De får inte skilja på oss.

-       Nej, det får de inte, sa Gisle samtidigt som det högg till i hans mage med.

Det får inte ske, tänkte han. Men det var just vad som kunde ske. Skulle Geir klara sig bland främlingar i så fall, säkert stränga dessutom? Och han själv? Han slog bort tanken; jag måste vara hoppfull, måste tänka att vi klarar det här tillsammans och kommer hem.

 

Efter timmar av trassligt traskande samt båtfärd anlände de till marknaden på Bolmsö. Där var många tillresta och köpenskapen pågick som bäst när de närmade sig. Geir såg att det handlades med allt möjligt. Några njudingar trätte om priset på skinn, hallänningar bytte sill, fjäder och ejderdun mot järn. Vissa virdar sålde vete, här och var syntes skåningar och västgautar, men mest var där finnvedingar varav flertalet månglade järn, trälar och tjära.

-       Trälar på rad och tjära i tunnor, sa Geir.

-       Bättre än trälar i tjära och tunnor på rad, svarade Gisle, dock utan glädje i rösten.

-       Trälar i tunnor och tjära på tråd, sa Geir och blinkade åt Gisle.

-       Tjära på tråd är inte dumt, men vad ska trälarna i tunnan att göra?

-       Med locket på kan man låtsas vara en tunna med tjära, och komma undan.

-       Det blir måttligt roligt när de öppnar locket och finner en slem träl i stället för kletig tjära. Har du då otur blir det dig de tätar båten med. Eller slår i järn.

-       Jag tänkte inte på det, sa Geir och flinade.

Gisle lade sin arm om broderns axlar. Det kändes gott att skämta även när läget var svårt.

 

Gisle märkte att Finnvid åtnjöt gott anseende bland folket på marknaden. Han var tydligen mer än en stigman, någon sorts förman bland finnvedingar. Vilken sort framgick dock inte, det var ingen som bemödade sig att förklara något för ofria. Flera kom fram och ville samtala med honom, och många var upprörda; något föreföll fel i bygden. Bolmenbygden.

-       Bolmen, är det sjön vi for över, frågade Gisle en av sina olycksbröder.

-       Ja, svarade denne. Milsvid, liksom Bolmsö.

-       Är det där vi är nu?

-       Ja. Naturligtvis är Bolmsö marknad på Bolmsö.

-       Se där!

Geir pekade.

-       Män på häst, sa Gisle.

-       Ingvalds män, sa mannen.

-       Vem är Ingvald?

-       Finnvedingarnas hårde härskare.

Sorlet på marknaden bytte tonart och snart såg Gisle Finnvid försvinna; gårdens folk fick fortsätta försäljningen själva.

-       Finnvid verkar ogärna vilja möta Ingvalds män, sa Gisle.

-       Du har rätt, han är borta, sa den andre.

-       Vet du varför?

-       Nej. Visserligen har jag snappat upp ett och annat, men inget om detta. Glöm inte att jag också är främling i Finnveden.

 

Tillsammans med de andra ofria fick Gisle och Geir finna sig i att gång på gång bli skärskådade. Man öppnade deras munnar för att granska tänderna, man klämde på deras armar och ben för att utröna om där fanns hull, man till och med grävde i håret. Den lössen skyr är sjuk, tänkte Geir. Det vet alla.

När marknaden började mattas av hade det som inte fick hända hänt. Gisle var såld till en bonde och Geir var ännu kvar, osåld. Bröderna skulle gå skilda vägar, de kanske aldrig mer skulle ses. Gisle rufsade Geir en sista gång i håret, båda grät. Sedan slet en av bondens karlar tag i Gisle och förde honom med sig. Geir skrek och sprang efter. Han kom inte många steg förrän en av hemmasönerna högg honom i nacken. Sprattlande fördes han tillbaka. Mellan tårarna såg han Gisles ryggtavla försvinna i folkmängden.

Gisle vände sig om och såg hemmasonen bryskt avbörda sig Geir bland de andra trälarna. De sista han hörde av sin bror var hur denne skrek hans namn i förtvivlan.

-       Gisle! Nej!

Geirs rop ekade över gärdet men drunknade i marknadsplatsens övriga röster och ljud; där var andra rop än Geirs.

Nu var det bara han, Gisle, ofri i främmande land, ensam bland finnvedingar. Han föstes med en flock andra trälar över fältet mot skogsbrynet i söder. De hade nästan nått fram när han hörde hovar. Han vände sig om och såg Ingvalds män komma efter dem.

-       Håll, skrek en av dem.

-       Vafalls, svarade bonden.

Männen till häst kom ikapp.

-       Ingen träl förs härifrån utan Ingvalds lov.

-       Vad är det för påhitt, sa mannen. Här har vi alltid sålt och köpt utan inblandning från hovgården.

-       Ingvald äger företräde till trälarna. Dem han ratar får du behålla.

-       Det skulle ni ha sagt förut. Då hade jag inte ött möda på att komma hit. Jag är här för att köpa, inte umgås som många andra. Sällskap har jag hemma att det räcker.

-        Räcker gör det, sa mannen och spände blicken i bonden. Tig, och visa fram ditt fång.

Bonden granskade hästmannen och hans följeslagare, fyra till antalet, och sedan sina karlar som var åtta med honom själv. Ett ögonblick vägde allt på en knivsudd; kämpa eller vika? Efter en stunds tvekan valde han att vika. Visserligen hade han fler män, stridsvana dessutom, men han insåg följderna av att utmana, strida mot och dräpa Ingvalds män. Högröd, stum och stampande lät han Ingvaldsmännen skärskåda hans nya trälar.

-       Vi tar den här, sa hästmännens ledare efter en stunds granskning, och pekade på Gisle.

-       Mitt bästa köp, utbrast bonden. Han var så arg att han hade svårt att tala rent. För den vill jag ha det dubbla.

-       Var glad om du får något alls. Vad gav du för den?

-       Två mark silver, sa bonden efter en stunds tvekan.

-       Du skarvar, sa mannen. Du får en mark, inte mer.

Bonden skakade i hela kroppen och fräste eder; han lät som en ilsken katt. När de hade skiftat Gisle mot silver gav sig männen av och bonden lugnade ner sig.

-       Fastän det var synd att bli av med en duglig träl, sa han och log, var det ett gott skifte; jag hade gäldat en halv mark för grabben.

Gårdskarlen flinade som svar.

 

-       Tro inte att det blir bättre för dig, sa Ingvalds ena man.

Gisle svarade inte; vad skulle han säga?

-       Du kommer att få slita hårt, fortsatte han.

-       Slita ont, sa en annan. Ingvald är sträng. Vi får slita mycket för silvret, trälarna för smulorna.

Männen skrattade. Gisle teg.

-       Fast han är givmild med fläsk och öl.

-       Åt oss ja, men inte åt trälarna. De får göra öl men dricker vatten.

-       Och slåss om smulorna.

-       Småsmulorna.

Båda skrattade igen medan Gisle gick i tankar. Det var nog sant det som männen sade; han skulle inte få det bättre i Ingvalds hovgård än hos bonden. Han hade märkt att vissa av bondens karlar var trälar med vapen. Endast den som vårdar sina trälar väl vågar beväpna dem.

Ingvald verkade värre, av hans män att döma.

 

De återvände mot marknadsplatsen.

-       Är vi klara snart, frågade en av Ingvaldsmännen.

-       Du kan också räkna, sa ledaren. Hur många har vi?

-       Åtta.

-       Hur många ville Ingvald ha?

-       Nio dugliga.

-       Så?

-       En till.

-       Just det.

-       Ja ja, jag förstår. Men nu börjar trälarna ta slut. Det lider mot kväll.

-       Skynda då!

Två av männen sökte runt på marknaden, till häst och till fots, medan de andra två vaktade trälarna. De stod nära marknadsplatsens mitt och Gisle sträckte sig då och då för att se bättre. Tiden gick och ibland skymtade han Ingvaldsmännen som sökte.

-       Det var han, hördes någon skrika.

Gisle såg upp. En yngling i Geirs ålder pekade på honom. Bredvid stod en handelsman eller bonde. En grovhuggen man med fåror i ansiktet.

-       Det var han som dräpte bror.

-       Den där trälen?

-       Ja, det är han. Jag är säker. Det var han som slungade spjutet.

-       En träl, som träffar så väl?

-       Han var ingen träl, inte då.

-       Ingen träffar så säkert, särskilt inte en träl. Det var ett gudakast.

-       Det var han i alla fall, sa ynglingen och kastade sig över Gisle. Snart låg de båda på marken, Gisle med bundna händer och med den andres om sin hals. Ynglingen klämde åt och det svartnade för Gisles ögon. Hade han fått hållas hade Gisle dragit sin sista suck där han låg. Men det gjorde han inte. På ett ögonblick var Ingvaldsmännen över ynglingen, släpade bort honom samt slog honom blodig. Gisle hostade och var en hårsmån från att kräkas. Han reste sig sakta på ben som darrade.

-       Grid, skrek ynglingens far.

-       Håll då reda på sonen din, sa Ingvaldsmannen. Här har du honom, tuktad för att lära sig freda Ingvalds folk, även trälarna. Han knuffade ynglingen mot fadern.

-       Han menar sig ha sak mot denne.

-       Då får han föra sin sak till tings. Ingvald lyssnar.

-       Kanske, viskade en av hästmännen och flinade.

-       Tinget var ju idag; det dröjer till nästa. Till dess hinner han vinna sig ett namn bland Bolmsös gårdsfolk.

-       Är det gott får han grid. Är det det inte, offras han till jul. Då slipper vi ta av bygdens barn. Som du vet är det dags igen; det är nio vintrar sedan senast.

-       Mansblot?

-       Ja, mansbot och mansblot kan gå på ett ut.

-       På sitt sätt, men ändå inte. Vi fordrar bot.

-       För då din talan på tinget.

-       Lita på det. Kom son.

 

När fader och son hade försvunnit och Gisle hade hämtat sig började han ånyo spana ut över marknadsplatsen. Männen hade ännu inte lyckats finna en träl som motsvarade deras fordringar.

-       Hittar ni ingen snart får vi fånga en handelsman, sa en hästman och skrattade.

-       Det ser illa ut. Antingen är de klena, klumpiga eller tandlösa.

-       Hugget som stucket, någon måste vi ha.

-       Gisle tog mod till sig:

-       Jag vet en, sa han.

-       Vad vet du, sa du?

Mannen stirrade styggt på honom där han satt i sadeln; hästen frustade.

-       Jag vet en, sa Gisle. Han är femton vintrar, men frisk och stark. Om han nu är kvar. Jag var med honom hos Finn... Han bet sig i tungan.

-       Hos vem? Mannens blick skar som pilskott.

-       Hos finnvedsbonden, stammade Gisle fram.

-       Finnvedsbönder är de allihopa, sa mannen barskt. Men var höll de till, här på marknaden?

-       Ditåt, pekade Gisle.

-       Du får visa. Och inga knep.

-       Nejdå, sa Gisle. Han vacklade mellan hopp att återse Geir och förtvivlan att han redan vore bortförd, ovisst vart.

 

När de kom till platsen där Gisle först hade blivit såld fanns där ingen kvar. Ingvaldsmannen morrade dovt, men de hann inte säga något förrän Gisle såg honom. Inte Geir, utan en av hemmasönerna.

-       Där, sa han. Det är en av dem som vi var med.

-       Du där, var har du dina trälar?

-       Sålda, sa hemmasonen.

-       Alla?

-       Ja. Hur så?

-       Han här menar att där fanns en duglig åt Ingvald.

-       Hemmasonen betraktade Gisle. Gisle blinkade med ena ögat i ett förtvivlat försök att vinna välvilja.

-       Geir, frågade hemmasonen.

-       Ja, vet du var han sist blev sedd?

Hemmasonen tvekade.

-       Han är med oss.

-       För hit honom, sa hästmannen.

-       Vi vill behålla honom, eftersom han är en god skytt.

-       Hur vet du det, sa Gisle.

-       Han sa det, vi trodde honom inte och då fick han bevisa det.

-       Det låter som en för Ingvald. En god skytt och en som kastar spjut som gudar. Ni kanske får hjälpa till med jakten. Nej, inte båda samtidigt, lade han till när han såg hoppet tändas i Gisles blick.

-       Då vill vi ha bra betalt, sa hemmasonen.

-       Visa fram honom så får vi se vad han kan vara värd.

 

Geir hämtades, och de andra i sällskapet med. Gisle kände förtvivlan när han såg sin bror igen; nära men ändå fjärran. Det svåraste var att se hans tomma blick. Redan efter en dag var den matt. Att komma samman igen vore en stor lycka, men han vågade inte hoppas, inte än.

Männen förhandlade, skäl för och emot haglade. Efter en ordväxling som kändes som år skiftades slutligen silver och Geir. Han inbringade en mark, trots sin ringa ålder. En god skytt fanns det alltid användning för. Säljare och köpare var nöjda; Gisle och Geir var överlyckliga.

-       Vi gäldade båda en mark, sa Gisle.

-       Nej, det gjorde du inte. Jag vet nog att de gav en halv för dig.

-       Bonden ja, men Ingvalds män gav en hel, sa Gisle och sänkte rösten när han märkte hur deras samtal intresserade dem han just hade nämnt.

I stället petade han Geir i midjan, och Geir skrattade. Inombords. Han vågade inte visa sin glädje utåt, men långt efter att de hade lämnat marknaden gick han och myste, trots att de båda nu fördes till en tillvaro som trälar hos Ingvald. Det var först när Gisle berättade om tinget, och att han kanske skulle sparas till julblotet, som Geir blev missmodig igen.

Trälar skall inte vara glada. Det visste alla.

 

Sent på kvällen kom de fram till Bolmsö hovgård där finnvedingars hårde härskare rådde. Han visade sig under de följande dagarna vara just så vrång som alla hade sagt. Gisles och Geirs smala lycka var att han inte befattade sig mycket med trälarna. Det hade han andra som gjorde. Men hans håg påverkade alla i hela hovgården; sådan herre, sådan huskarl, sådan hund, tänkte Geir.

Undantaget var Åsa, Ingvalds dotter. Lika tvär som han var, lika blid verkade hon vara. Det hände att Gisle och Geir stötte ihop med henne under det dagliga arbetet. Även om hon sällan talade med trälarna, verkade hon vänlig. Gisle kastade mer än ett öga på henne, när hon inte såg det, samt suckade i smyg. Vilken kvinna, tänkte han, henne vill jag vara med. Men hon verkar inte lycklig.

Vem skulle vara det med Ingvald till far?

 

Veckorna gick och Gisle och Geir slet ont. Dels fick de arbeta hårt, från före gryning till efter skymning, dels drev Ingvalds män ständigt med Gisle, och alltmer också med Geir, och hävdade att dessa skulle slaktas till jul om de inte skötte sina sysslor. Även om det mest rörde sig om råa skämt gnagde detta hot om blot ständigt på Gisles håg. Han visste att det som från början var trams hastigt kunde skifta till bister verklighet.

Men de stod trots allt ut; de hade inget val. I jämförelse med förtvivlans mörker på marknaden var hovgårdens kärva tillvaro nästan uthärdlig, trots att de fick slita.

Och trots att de kanske skulle bli offrade till jul.

 

Dagarna släpade sig fram, men jul närmade sig med stormsteg.

Geir hade vaknat men fortsatte att blunda. På andra sidan ögonlocken rådde dager; det röda ljuset sken in i hans huvud. Drömmen hade upphört men minnet dröjde sig kvar. Han hade drömt om tallar med rötter, slingrande över hällarna likt ormar. Och snart hade där funnits ormar: i hundratal, rörigt ringlande, lindade om varandra. De ålade, krälade och vred sig, i samtidig vällust som plåga, samlag och lidande, krampaktigt och oupphörligt buktande och vindlande. Det hade låtit också; först rasslande från tusentals slingrande ljungfiskar, sedan smaskande, tuggande. Någon åt, han hade sett sig om och där, där bet en igelkott slingrarna i svansen. De vred sig i plågor runt ormgnagaren och riste när taggar trängde genom vrenskande vävnad.

Vad var det här om, tänkte han och gnuggade gruset ur ögonen samtidigt som han återigen blev varse sin och sina fränders belägenhet. Han hade vaknat upp från ännu en natt, vill och på väg. Bredvid honom låg Gisle, Gangulf och Karl och sov, ännu lyckligt omedvetna om att ännu en dag av umbäranden i främmande land väntade. Han funderade vem det var som egentligen höll vakt, men drog slutsatsen att de hade somnat ifrån frågan innan den ens var väckt.

Besynnerlig dröm, tänkte han igen. Rötter, ormar samt tuggande taggrygg. Var det deras svårigheter som smög sig in i drömmen, eller varsel?

Det var med onda aningar han ställde sig upp; jag är både hungrig och håglös, tänkte han, gäspade, gick några steg och lättade på trycket mellan några stora stenar. Därefter ägnade han en stund åt att samla ihop ett fång med torr ved och gjorde upp eld. Han skulle vittja fällorna de hade gillrat igår och tillreda vad som fanns i dem. Sedan skulle de äta, lasta båten och fara vidare.

Men vart?

 

Det var när han vände blicken mot stranden som han såg det. Han stannade i steget, lät blicken på nytt bekräfta det han just hade sett, och lät den sedan svepa över hela stranden. Han hade sett rätt och ingen i sällskapet var ännu uppe. Han sprang tillbaka till nattlägret.

-       Båten är borta, skrek han och ruskade Gangulf. Båten är borta!

-       Sluta, sa Gangulf yrvaket. Lugna ner dig.

-       Båten är borta, sa Geir i lugnare ton.

-       Skämtar du, sa Gangulf och satte sig upp.

-       Nej, den är borta.

-       Vad väsnas ni om? Vad har hänt?

Gisle och Karl pratade i mun på varandra.

-       Båten är borta.

Alla fyra begav sig ner till stranden. Efter en kort stunds sökande stod det klart att Geir hade talat sanning; av båten syntes inte en skymt. Det enda som vittnade om att där hade funnits en var spåren i den morgonvåta sanden. Spåren upp från vattnet. Och ner igen.

Samt fotspår.

Ingen sa något på en lång stund. Sakta gick de tillbaka till nattlägret. Alla var medvetna om att de hade somnat ifrån vakthållningen. Att de efter flera dagars kamp, flykt och besvikelser var så medtagna att de begick misstag, misstag som kunde få följder.

Misstag som skulle få följder.

 

Alla fyra satte sig ner och suckade.

-       Vi kan vara glada att vi lever, sa Gangulf.

-       Att vi inte blev dräpta i sömnen, sa Gisle.

-       Och har kvar våra vapen, sa Karl.

Geir lade några pinnar på elden.

-       Vad gör vi nu, sa han.

Ingen svarade. Gangulf såg tomt mot synranden.

-       Vi är tillbaka till frågan om nord eller syd, sa Geir när ingen svarade. Till sjöss genom danernas land, eller till fots genom Gautland. Eftersom båten är borta, står vårt hopp till fötterna. Som jag ser det måste vi vandra norrut.

-       Eller skaffa en båt, sa Karl.

-       Eller hitta den vi förlorade, sa Gisle.

Gangulf satt tyst.

-       De som tog den har säkert fört undan den, sa Geir.

-       Ja, inte har de lagt den på svaj i nästa vik, sa Gisle. Att gå norrut eller att skaffa en båt tycks vara de utvägar som står till buds.

-       Varför eller, sa Karl.

-       Vad då, sa Gisle.

-       Varför eller och inte ock? Vi kan gå norrut och skaffa en båt! Vägen genom Gautland är lång nog som den är; det är enklare att segla eller ro.

-       Ja ja, hur som helst måste vi sätta oss i rörelse.

-       Norrut?

-       Norrut, mot Gautland på spaning efter båt.

Gangulf såg upp.

-       Så får det bli, sa han.

 

De vittjade fällorna och tillredde det som fanns i dem. En del åt de, en del tog de med på färden. De hade inte mycket att bära på, men eftersom de inte ville lämna giller eller mat, fick de ändå händerna fulla. Svärd bars vid bältet, övriga vapen för hand.

De började att röra sig norrut efter kusten. Dagen innan hade de förföljt flottan lång väg, i hopp om att hinna ikapp eftersläntrare, innan de gav upp. Den sträckan hade de nu att ta igen till fots. Snart insåg de att en stig inne i land vore att föredra framför väglöst land nära strand. De skulle förvisso förlora havet ur sikte, men å andra sidan skulle de slippa att följa kustens alla bukter och krökar. Dessutom blev vandringen än mer mödosam av alla bäckar, åar och strandnära våtängar de måste ta sig över. Nej, stigar var att föredra om man skulle ta sig fram till fots; sådana gick ofta på höjder där marken var torr och där vattendrag inte skar av färdvägen i tid och otid. Och när de gjorde det, hände det att någon hade lagt ut spänger eller kavlar för att man torrskodd skulle kunna ta sig över blötan.

Alla sorters människor färdades på stigar, även fiender, men den risken valde de att ta.

-       Vem vet, vi kanske kan utverka hjälp från dem vi möter, sa Karl.

-       Eller så slår vi ihjäl dem och plundrar deras lik, sa Gisle.

-       Eller de oss, sa Geir.

En bit in i land fann de en stig som styrde norrut; den var upptrampad och var kanske den väg som brukades för färd längs kusten. Eftersom de inte kände landet färdades de försiktigt, inte gärna förlorade de havet helt ur sikte; det kändes tryggt att då och då se det glimma i väster, nära eller i fjärran.

Stigen ledde mest genom skog, en skog som var olik den de mindes hemifrån; här växte en myckenhet av lövträd, hemma mest barrträd. Bokskogen var förunderlig, ingenting grodde under trädkronornas gröna tak. Man såg långt och det var lätt att gå. Här och var ledde spåret vidare mellan kärr och över mossar; där sökte sig vatten inpå bara benen. Emellanåt gick stigen mellan hagar och åkrar; då var det nära till närmsta gård.

Gårdarna var inte stora och därför vågade de visa sig; trots allt var de fyra starka ynglingar och på små gårdar fanns sällan många män. Vart de än kom togs de emot med avvaktan, dock inte fientligt. Det var tydligt att man i dessa trakter misstrodde främlingar. Men de dröjde aldrig länge utan fortsatte efter att ha bytt kunskaper om vägen mot tidender.

När de hade gått några raster började det skymma. Det var märkligt hur annorlunda allt var inne i land, mindre än en rastmil från havet. Här var frodigt och grönt. Det var det nära havet också, men här var grönskan än mer yppig; det blåste inte lika mycket och träden reste sig raka och höga. Tystnad rådde. Inte ens fåglarna sjöng längre nu när det var hömånad; endast enstaka pip hördes. Det var en sällsam skog att färdas genom; den var stilla och stum. Samt skum.

-       I nästa gård ber vi om husrum, sa Gangulf. Det är bättre att bo under hustak än under lövtak.

-       Bättre bland främlingar än bland ulvar, sa Geir.

-       Såvida främlingarna inte är fiender, sa Karl.

 

Inom ännu en rastmil dök en skogsrödja upp; gården var liten och bonden fattig. Hans hustru hade nyligen dött i barnsäng och han hade fler munnar att mätta än händer till hjälp; flera av barnen var små och åt mer än de alstrade. I stället för att bli undfägnade fick gästerna förtära vad de själva medförde av morgonens fångst. Men de fick i alla fall tak över huvudet.

Man delade kvällsvard och samtalade en stund med sin värd och hans barn. Denne berättade att det gick en stig som förde mot norr och nordost utefter den närbelägna Ettra å. Dit var det inte långt, även om de var tvungna att ta sig över ett annat vattendrag först.

Han var inte vittfaren, men visste ändå att följde man stigen utefter Ettran kom man slutligen till Väturn, det vida vatten som skiljde gautjod åt. Det hade han hört från färdmän; ibland kom sällskap från såväl gautjod som svitjod. Naturligtvis färdades flertalet finnvedingar samt en och annan njuding också utefter ån.

Hela vägen utom längst i norr gick man med Finnveden på höger hand och Gautland på vänster. Gangulf insåg att de lika gärna kunde välja denna väg som att mödosamt gå ända till Gautälven och därifrån mot nordost. De övriga i sällskapet lät sig övertyga, utan mycket ordskifte.

Efter kvällsvarden gick de och lade sig; de fick bo bland fäna.

-       Vila nu, sa Gangulf. Skaffning sörjer vi för i morgon.

 

Natten förflöt lugnt; nästa dag åt de hastig morgonvard bestående av det sista av den medhavda maten. De tackade sin värd och gav sig av tidigt. Det han hade gjort för dem var gott; de hade fått härbärge och råd om färdväg.

Redan inom en rastmil kom de till det första vattendraget, det som bonden hade nämnt. Det var en ganska bred å med leriga stränder; här behövdes en båt, men ingen syntes till. De gick en bit uppströms och sedan en bit nedströms utan att få fatt på flytetyg.

-       Vad gör vi nu, sa Geir.

-       Simmar, sa Gangulf.

-       Det tar hela dagen att torka kläder.

-       Inte om vi klär av oss och håller dem i luften.

-       De andra sakerna då?

-       Vi får simma flera gånger.

De hittade ett ställe där stranden var fast och snart hade ingen av dem en tråd kvar på kroppen. Var och en förde simmande sina ägodelar till andra sidan så torrt det gick, högt lyftade över vattenytan. Först tog de kläderna. Geir hotade att stänka på Gisle men fick en varning av Gangulf; förlorade kläder blev lätt till bekymmer, menade han. När de hade lagt kläderna på andra sidan kom turen till giller och sist till vapnen, som de hade gömt undan ifall någon skulle komma.

Nästan i vattnet för andra gången såg de någon smyga i säven på andra stranden. Det var en yngling ungefär lika gammal som Gisle. Han rörde sig hastigt och hade just tagit Gangulfs stridshuva, när denne såg honom.

-       Låt bli huvan, skrek Gangulf.

Ynglingen såg upp.

-       Ta tillbaka den om du kan, sa han och flinade.

Det var tydligt att han kände sig trygg på den andra stranden. Innan någon av dem hade hunnit halvvägs över ån skulle han vara långt borta med huvan, och kläderna med om han ville ha dem. Han hörde hemma här, själva var de skyddslösa främlingar.

Gangulf kastade sig i vattnet och började simma.

Gisle kastade Bane.

Ynglingen på andra sidan flinade ännu bredare när han såg spjutet i luften. Han skulle inte bara få en stridshuva, utan också ett spjut. Ingen träffar vaksamt villebråd på det avståndet, tycktes han tänka. Det var först när det var för sent som han förstod vart det var på väg. Det träffade honom i bröstet och han föll där han stod. När Gangulf klev upp på den andra stranden hade han tystnat för gott. I stället hördes något annat. Gangulf såg upp; långt bort i brynet var ynglingens frände, och han sprang för sitt liv.

-       Gisle, du slipper simma med Bane, sa Gangulf, drog ut spjutet och började klä på sig. Han är redan här. Ta med min yxa i stället.

De andra simmade snabbt över med sina vapen och snart var alla klädda igen.

-       Skynda på nu, sa Gangulf. Snart flockas både asfåglar och fränder runt liket. Då är det bäst att vara långt borta.

 

De skyndade vidare och undvek nu sorgfälligt alla gårdar utefter vägen. Ingen fick se dem, då skulle de lätt bli spårade. De halvsprang så fort de mäktade utan att behöva stanna för rast. Till kvällen ville de ha nattläger på andra sidan Ettran, helst en bra bit uppströms. Hämndlystna hallänningar var de sista de ville träffa.

Snart kom de fram till Ettran och fortsatte uppströms, in i land, bort från kusten. Stigen var bred och ganska torr. Det märkes att den var flitigt använd; ofta var den en hålväg som skar ner i marken efter långa tiders tramp och nötning. Sträckvis förde den förbi mossar och sumpiga åstränder, på andra ställen gick den högt på ås och mo.

-       Vi borde ta oss över till andra stranden, sa Gangulf. Så länge vi är på denna sidan om ån finner de oss lätt.

-       Helst utan att blöta ner oss, sa Karl.

-       Vatten går väl an men om blod ska följa bad varje gång blir det besvärligt.

-       Båt vore bättre, sa Geir.

-       Eller bro; strömmen är strid, sa Gisle.

-       Det dröjer nog. Denna å är för bred för en bro.

-       Fortsätt bara. Tids nog finner vi råd.

Hela eftermiddagen strävade de vidare, uppströms. Det gick fort att färdas, trots att stigen bar mer upp än ner. Den var bred och tydlig, sällan behövde de stanna vid skiljevägar för att för att utröna vilken stig som var rätt.

Allteftersom det bar uppför ändrade landskapet utseende; slätten hade de bakom sig, nu reste sig höjder på båda sidor om ån. Här och var gick knaggliga klippor i dagen; på mer än ett ställe föll flodens vatten utför strida forsar. Skogen tätnade; nu syntes fur samt en och annan gran.

Mot kvällen hade de kommit en god bit på väg, eller kanske i väg: på väg hem, i väg från förmodade förföljare. Men det var på bekostnad av krafterna. De hade inte fått i sig annat än åvatten sedan morgonen. Deras magar skrek efter föda och humöret var på upphällningen. Att ta sig över till andra sidan hade inte gått; de få båtar de hade sett låg nära bebyggelse. Och de ville på inga villkor ge sig till känna.

-       Vi slår läger, sa Gangulf framför en fors. Ängsholmen här är torr och vi kan fånga fisk i bakvattnet.

Ingen hade något att invända, hunger och håglöshet hindrade vidare vandring; snart fiskade Gisle och Geir medan Gangulf och Karl gjorde upp eld. Innan skymningen gick över i natt hade de stillat sin värsta hunger samt delat upp natten i vaktpass. Först ut var Geir, sedan kom Karl, därefter Gangulf och sist Gisle

 

Natten var svart som en sotig takås. Karl satt vid elden och stirrade ut i mörkret. Han hörde något; vad var inte lätt att avgöra, men något, eller någon, rörde sig där ute i mörkret. Han väckte Gangulf, det var ändå dennes tur snart.

-       Gangulf viskade Karl.

-       Ja, vad är det?

-       Din tur snart. Men det är något där ute i mörkret.

Gangulf vaknade ännu lite mer och lyssnade. Nej, inte hörde han något.

-       Är du säker att du hörde något.

-       Ja.

-       Var det inte bara bruset från forsen?

-       Nej, det var något mer. Något, någon, rör sig därute. Vänta och lyssna.

De lyssnade ett tag till.

-       Nej, sa Gangulf.

Just då hördes en duns.

-       Hörde du nu då, sa Karl.

-       Ja. Kom. Ta med dig yxan.

De gick ut ur eldskenet. Inte för att det var mycket till brasa, men den räckte för att avslöja dem som befann sig i dess ljuskrets.

-       Ska vi väcka Gisle och Geir?

-       Vem vet, det kanske bara är en grävling och härifrån ser vi dem bra.

-       Eller varg.

-       Vilket som, men troligen ett djur; ingen människa färdas gärna i nattens mörker.

-       Om de inte känner trakten väl.

-       Så väl känner ingen sin bygd att han kan undvika rötter och sten på skymd stig. Sov en stund i stället, sa Gangulf. Jag tar över nu. Du behöver krafter i morgon; det blir ännu en lång dag.

Karl lade sig ner.

-       Det är blött här.

-       Kom då, vi flyttar lite på oss.

De reste sig och hade inte gått många steg förrän någon, eller något närmade sig med språng. Ögonblicket efter hade de två bestar över sig; varg eller hund, det var inte gott att avgöra i tumultet som följde. Gangulf svingade yxan på måfå i mörkret och hoppades att Karl hade vett att hålla sig undan, att det kött yxan smakade tillhörde nattens bestar. Han skrek åt Karl att få fram sin yxa samt åt Gisle och Geir att skydda sig.

-       Gisle, fram med Bane! Geir Grid!

Inget svar hördes men det förväntade han sig heller inte; det larmade svårt och han lyssnade illa när han slogs för sitt liv, och de andras.

Hastigt högg en av bestarna honom över ansiktet. Han drog in dess dunster genom näsa och mun samt kände dess tänder tränga genom hud och hull. Hårt klämde käkarna ansiktets ben, skallen satt som i en björnsax och han kom inte loss. På ett ögonblick började djuret ruska honom och utan vidare eftertanke svingade han yxan underifrån med den kraft han förmådde lägga i hugget. Bestens grepp hårdnade först; sedan skalv den i hela kroppen och stöp slutligen utan ett ljud. Gangulf sparkade undan den och kände hur foten blev blöt.

Fristen blev kortvarig; en bit bort hörde han Karl kämpa; av oväsendet att döma hade han svårt att värja sig. Gangulf rusade mot tumultet men vågade inte sätta yxan i första bästa kropp; det kunde vara Karls. I stället måste han treva sig fram. Var den luden kunde han hugga, var den klädd fick han avstå.

-       Luden eller klädd, luden eller klädd, mumlade han alltmedan händerna trevade bland trasor, tänder och päls. Ingen liten hund; tassarna är stora som rovor.

-       Hugg hårt, kved Karl. Han nafsar efter strupen.

-       Är du under?

-       Ja, hugg nu!

Gangulf lät yxan vina; ett knak hördes när djurets ryggrad gick av och kampen upphörde. Karl välte av sig djurets kropp och ställde sig stapplande upp.

-       Gick det bra?

-       Jag tror det. Utan yxskaftet över strupen hade jag varit ett huvud kortare, sa Karl. Eller åtminstone strypt. Än du då?

-       Inte värre än en slarvig rakning, sa Gangulf. Den bet bra, besten; skallen känns både blodig och svullen.

-       Vi får vårda våra sår när det ljusnar.

-       Vad tror du det var, varg eller hund?

-       Mera varg än hund; vi får se när det blir ljust. Hur står det till med Gisle och Geir?

Båda lyssnade.

-       Inte ett ljud. Vackert, de sover fortfarande.

-       Kom så väcker vi dem.

 

De gick den korta biten tillbaka till nattlägret bara för att finna att där var tomt.

-       Gisle, ropade Gangulf.

-       Geir, ropade Karl. Var är ni?

Inget svar hördes. Forsen fortsatte att brusa.

 

Gisle vaknade när någon spände en rem runt handlovarna. Han skrek men fick fort mossa stoppad i munnen och en klut knuten över den, runt skallen. Bredvid sig hörde han Geir sprattla och skrika kvävt. På håll hördes kamp och gny. Förrän han hade hunnit förstå vad som var på färde, föstes han upp på fötter och framåt i mörkret. Han tog stapplande steg i natten men föll inte. Någon höll honom hårt i håret.

 

Gryningen kom dröjande; gradvis följde dag på natt. Gangulf och Karl satt, håglösa, och glodde in i brasglöden. Ingen av dem hade talat på en lång stund; de hade redan sagt allt som gick att säga, och gjort det som gick att göra i mörkret. Det var inte mycket.

Daggen glittrade på gräs och blad.

-       Förbannade fors. Kan den inte sluta brusa, sa Gangulf?

-       Din skalle ser ut som ett svullet kadaver, sa Karl.

-       Du ser också sargad ut.

-       Du ser säkert värre ut.

-       Hur illa?

-       Flera färger, blodigt och svullet. Hur är sikten genom slamsorna?

-       Tillräcklig! Dags att röra på sig. Skumrasket räcker att se i.

Först gick de till nattens valplats. På blodig bädd låg en grå kropp, stor som ett föl. Lite längre bort låg ännu en, något mindre.

-       Ulv, sa Gangulf.

-       Väl huggen, sa Karl.

De betraktade den. Gangulf hade nästan kluvit den, buken var uppsprättad in till ryggraden.

-       Se här, sa Karl.

-       Vad?

Karl pekade och de hukade sig. Runt halsen satt ett tunt band av läder.

-       Någons, sa Karl.

-       Men vems, grubblade Gangulf. Vem äger ulv?

-       Och vem angriper färdmän utan att hindras av nattens mörker?

-       Säg det.

Tankfulla gick de tillbaka till lägerplatsen för att utröna Gisles och Geirs öden. Marken var inte omrörd och blodspår saknades.

-       De är bara borta, utan spår av kamp.

-       Vi ser oss om.

De undersökte marken runt lägerplatsen, i allt vidare cirklar, utan att finna vare sig fränder eller föremål. Däremot annat.

-       Se här sa Karl. Ett märke i marken, inte gammalt.

-       Någon har skrapat sin fot.

-       Just det. Ser du riktningen? Vi går ditåt.

-       Från ån?

-       Bara en bit. Om det är som jag tror hittar vi snart ett till.

-       Du menar...

-       Ja, vad hade du gjort om du blev bortförd?

-       Skrikit.

-       Och om du inte kunde det av någon orsak? Tror du stigmännen hade låtit dig skrika eller kämpa.

-       Nej, inte om de kunde hindra mig.

-       Just det, och vad skulle du kunna göra om du var fängslad, din tunga fjättrad och du fördes undan i natten?

-       Då hade jag försökt att lämna spår.

-       Riktigt! Vi är deras enda hopp, förvisso endast en svag strimma, men hopp ändå.

Snart hade de hittat ett märke till, och sedan ännu ett. Då återvände de till lägret, åt hastigt upp det som fanns kvar av fisken, tog sina sista saker och satte ånyo av för att följa spåren: bort ifrån ån, iväg efter sina fränder.

Samt deras fiender.

En morgon några dagar senare seglade en liten båt mot strömmen på Rhens breda vattenspegel. Den gjorde god fart eftersom vinden blåste ihärdigt från nordväst och flodvattnet strömmade långsamt så här års. Ombord fanns två män, Styrbjörn och Hreppir. De hade de senaste dagarna seglat utefter kusten och uppför Rhen, efter flykten över havet från Gypeswic. Nätterna hade de tillbringat i land för att finna föda och vila.

Inte långt från Dorestad lade de till och förtöjde vid en trädstam som hängde ut över vattnet. Styrbjörn förklarade för Hreppir hur han skulle hitta till staden och var han skulle kunna finna Hewald och Hewald. Han beskrev deras utseende; den ene var mörkhårig, den andre ljus. Den mörke var mer rådig än den ljuse, han var den som hade förbarmat sig över Styrbjörn när Eadgils och hans män höll på att ta livet av honom. Men den ljuse var också duglig.

Själv bidade Styrbjörn i båten.

-       Be att få låna en rakkniv, sa han när Hreppir försvann in mellan träden. Renrakad kommer jag inte att bli igenkänd av Eadgils och hans män.

 

Hreppir var borta en god stund; när han åter närmade sig båten stod solen högt på himlen. Vinden, som hade känts kylig på havet, svalkade behagligt i land. Hreppir njöt av att återigen få sträcka på benen efter dagarna till sjöss. Han tänkte att Styrbjörn låg och sov på durken, eller i strandkanten, eftersom han inte syntes.

-       Styrbjörn, ropade han.

Inget svar.

-       Styrbjörn, är du där?

Fortfarande inget svar. Hreppir satte sig på marken och väntade. Det dröjde inte länge förrän han hörde hur det plaskade en bit uppströms.

-       Styrbjörn, ropade han en tredje gång. Är det du som frustar?

-       Hej, är du redan tillbaka?

Styrbjörn såg ut som en säl där han simmade i motljuset. Kom i du också, vi behöver tvätta oss och snygga till våra skägg inför vårt högtidliga intåg i staden.

-       Skämtare, inte blir det högtidligt, snarare får vi snika förbi de bistra män som vill se dig både bunden och bankad.

-       Inte om vi badar först.

-       Inte om vi badar; vad menar du med det?

-       Om vi är rena och rakade kommer ingen att känna igen mig. Fick du med dig en rakkniv?

-       Jadå, och ett löfte om lejd. Vi skall möta Hewald den ljuse vid vången, där de fann dig, vid middagstid. Men tror du det räcker att vara ren och rakad? Visserligen var du skäggig och skitig när de såg dig senast, men ofta känner man igen någon på hur den rör sig.

-       Jag har också tänkt på det; jag måste lägga mig till med en annan gångart.

-       Skritt eller trav?

-       Jag är väl inte en häst, sa Styrbjörn och skvätte vatten på Hreppir. Fast trälar travar också, när de inte lafsar. Härskare skrider. Jag får helt enkelt röra mig annorlunda.

-       Du kanske kan halta. Jag kan hjälpa dig att ordna den saken, sa Hreppir och flinade.

-       Låt bli det. Men hopp i nu och ge mig kniven! Här skall skavas skäggstrån.

 

Mot middagstid sågs två köpmän vandra vägen mot Dorestad. Vid vången mötte Hewald munk. Det var ett kärt återseende; Hewald och Styrbjörn omfamnade varandra och bytte många glada ord. Tillsammans vandrade de tre vidare in till staden, till Hewalds och Hewalds hus.

Senare under dagen kom Hewald den mörke hem och återigen blev återseendets glädje stor. Hewald och Hewald bjöd dem att dela deras bostad och måltider så länge de ville samt lovade att hjälpa till att utröna om det fanns fartyg för fortsatt färd. Styrbjörn bad tillsammans med gudsmännen och förklarade att också Hreppir visade intresse för deras lära.

-       Var med vid vesper i kväll, bad Hewald.

-       Vågar vi verkligen visa oss inför församlingen?

-       Du är redan döpt och Hreppir hedning visar god vilja.

-       Ja, men jag menar om det är tillrådligt att jag visar mig mer än jag måste? Jag har fiender i staden.

-       Du är olik nu; redan som styrman och sedan som träl var du långhårig och skäggfager. Renrakad och kortklippt har jag svårt att tro att du blir igenkänd, i synnerhet som du också haltar. Ju mer man ser er, desto mer vänjer man sig; men anas förstuckna män i Hewalds hem blir människorna misstänksamma. Det är bättre om ni beter er som alla andra.

 

Efter en enkel men god kvällsvard gick de fyra männen de få stegen till kyrkan. Hewald den ljuse ringde i klockan, den mörke ledde sången. Helgedomen var liten och fylld av folk. Styrbjörn och Hreppir trängdes med män av allehanda slag; köpmän från när och fjärran, unga och gamla samt rika och fattiga. Styrbjörn lade märke till att kvinnfolket stod på babords sida och männen på styrbords.

Hreppirs ögon stack ut som hönsägg ur sina hålor; Styrbjörn fick puffa på honom och viska att han märktes mer än lämpligt. Men sången var verkligen förunderlig och Styrbjörn var själv hänförd; Hewald och Hewald sjöng växelvis med kyrkobröder i koret; orden var på latin och han förstod bara lite. Det störde föga, ty han hade inte hört något så vackert på länge; i jämförelse med allt det onda han varit med om blev det förunderliga blott ännu vackrare. Han blundade och kände samhörighet med Gud och hans skapelse; hela han log.

Det var när man hade sjungit det avslutande benedictio och var på väg ut ur kyrkan som Styrbjörn märkte en sidorörelse bland dem som gick närmast, en krusning i folkströmmen. Han var fortfarande gripen av mässan och brydde sig inte förrän en hand strök honom över armen. När han sakta vred på huvudet såg han henne.

Klotilda gick vid hans sida. Hennes kinder var dränkta av tårar.

Flera tankar dök upp i hans huvud: Klotilda hade känt igen honom. Gick det lätt att känna igen honom? Visste flera att han var där? Var han förrådd? Var det därför som hon grät? Varför grät hon annars? Och vad brydde han sig om henne? Eller, gjorde han kanske det?

Den sista frågan dröjde sig kvar: jo, han brydde sig nog om henne. Lite. Trots hennes svek hyste han fortfarande känslor för henne; kanske inte kärlek, inte längre, inte efter det som varit. Han var heller inte dragen till henne, inte på det sätt som han hade varit förut; medlidande var nog det ord som bäst beskrev hans känsla. Det var tydligt att hon ångrade sig och sökte försoning. Inom några ögonblick hade hans hand förenat sig med hennes i ett tyst samförstånd som lovade… ja, vad? Det visste nog ingen av dem.

Hand i hand gick de ut ur kyrkan, tätt samman med det övriga folket. Ingen märkte deras beröring. Hennes hand var späd och sval, hans stor och grov. Utanför porten glesnade strömmen av människor.

-       Jag måste gå, sa han lågt. Som du vet har jag ovänner.

Han kramade hennes hand och lösgjorde den försiktigt. Ingen fick märka deras förbindelse. Innan han försvann in i mörkret bad han henne att tala med Hewald eller Hewald. De skulle kunna sammanföra dem igen. Han såg henne skynda tillbaka in i kyrkan.

-       Var det Klotilda, undrade Hreppir.

-       Ja, sa Styrbjörn med frånvarande röst. Ja, det var Klotilda.

-       Hur kände hon igen dig?

-       Jag vet inte. Hon bara gjorde det.

-       Tror du att någon mer gjorde det.

-       Hoppas inte. Hon känner mig bäst av alla i Dorestad. Hon och Hewald.

-       Vilken Hewald?

-       Båda.

 

De hade just kommit innanför dörren och fått fyr i lampan när dörren öppnades igen och den ljuse Hewald frigjorde sig från mörkret utanför. Efter honom kom den andre Hewald och några av de övriga kyrkobröderna. Bakom dem kom ytterligare någon: Klotilda.

Han stod still och såg på henne, hon skyndade fram genom rummet och fattade hans händer. Hewald tecknade åt sina bröder och Hreppir att ge dem avskildhet i husets ena ände.

-       Förlåt, sa hon och mötte hans blick med ögon inramade av tårvåta ögonfransar.

-       Inte var det vackert det du gjorde...

-       Jag hade inget val!

-       Jag skulle just säga det; jag tror inte du hade något val.

-       Jag hade det verkligen inte, sa hon vädjande. Jag begär inte att du skall förstå, men kan du ge mig tillgift?

-       Det kan jag; i själva verket har du varit förlåten sedan länge; tror du inte jag har haft tid att grubbla, redan när jag tjänade i din fars hus och sedan i Britannien. Det var inte svårt att lista ut hur rädd du var eftersom du aldrig lät mig skymta dig.

-       Jag klarade inte av att möta dig, dels för den sorg som jag tvingades dölja, dels för att jag var rädd för vad du skulle ta dig till om vi träffades. Det var far min också; därför skickade han mig till sin syster. Hon är gift med en köpman i Quentowic.

-       Sorg?

-       Sorg över att ha förlorat dig, och sorg över att ha svikit dig.

-       Men du ville ju inte med tillbaka till skeppet.

-       Nej, men det betyder inte att jag inte ville ha dig. Jag ville bara inte fara iväg och kanske aldrig mer komma tillbaka.

-       Vill du det nu då?

-       Nej, men jag vill heller inte det som min far har bestämt.

Styrbjörn såg på Klotilda.

-       Vad är det?

-       Efter att jag hade bott en tid i Quentowic dog min faster. Hennes man begärde då min hand. Eftersom far är sniken och farbror förmögen, vill han tvinga mig till giftermål. Han förväntar sig både morgongåva och ett avsevärt arv i sinom tid; gubben är gammal och saknar arvingar.

-       Hur ser du på saken?

-       Jag vill inte alls; han är otäck och lömsk. Annat var det med faster, frid över hennes minne. Jag fruktar att han lät ta livet av henne, av lystnad till mig.

-       Och din mor, vad säger hon?

-       Hon säger ingenting, inte till far. När vi är ensamma säger hon att hon förstår min motvilja men att hon inte kan hindra fars vilja.

-       Och Eadgils går inte att beveka?

-       Du borde veta; han tar inte råd av någon annan. När han väl bestämt sig blir det som han vill. Så har det alltid varit.

 

De satt tysta en stund, var och en försjunken i tankar; Klotilda fingrade på en hårsnodd, Styrbjörn bet på sin underläpp. Att ta med henne, tänkte han. Igen? Nej, jag vill inte, och inte hon heller. Det går bara galet, och jag åhågar henne inte längre. Men vart kan hon ta vägen, denna väna men tvehågsna kvinna?

-       Jag vill gå i kloster, sa Klotilda.

Styrbjörn såg upp.

-       Vad sa du?

-       Jag vill gå i kloster

-       Kloster? Det är väl bara för munkar?

-       Nej, sa Klotilda och log sorgset. Det finns kloster för kvinnor. I frankernas rike. Där får man undervisning och kan göra gott bland människorna. Och jag slipper låta mig lägra av den lömske gamle ödlan.

-       Finns det då ingen annan man för dig?

-       Ingen som han låter mig få.

-       Eadgils?

-       Ja.

-       Har du sport honom om kloster?

-       Ja, men det är gagnlöst, han låter mig inte. Han vill gifta bort mig. Egen vinning väger tyngst.

-       Har du pratat med Hewald och Hewald?

-       Nej, vad är det för mening med det? Far kommer att vägra.

-       Vi får väl se.

-       Vad sa du?

-       Vi får väl se.

-       Hur menar du?

-       Att vi får se.

Styrbjörn sänkte ögonbrynen och krökte läpparna.

 

Den kvällen somnade Hreppir tidigt efter månader av trältjänst och dagar till sjöss; först nu kunde han slappna av. Styrbjörn, däremot, satt till långt in på natten och talade samman med Hewald och Hewald. Deras broder Willibrord var väl bevandrad i kyrkans värld och kände både kloster och abbedissor i hela det frankiska riket.

-       Vi lägger gärna fram Klotildas sak för honom, sa de, men inte lika gärna för Eadgils. Trots allt är han flickans far och har som sådan ansvaret för henne, vare sig han är vrång eller ej.

Styrbjörn åtog sig att på ett eller annat sätt beveka fadern. Med tanke på hans härkomst och färska frälsning tillhöll kyrkobröderna honom på det strängaste att inte bruka våld.

-       Åtminstone inte mer våld än saken kräver, sa Styrbjörn. Snarare list.

-       List kan vi godta, sa Hewald, men inte våld.

-       List blir det, sa Styrbjörn.

Och kanske lite tvång, tänkte han.

 

Nästa morgon strax efter prim tillkännagav Hewald och Hewald att de avsåg att besöka broder Willibrord, som nyligen hade återkommit från en längre resa i Saxland. Utöver frågan om Klotildas önskan att gå i kloster hade de ett flertal viktiga spörsmål åt sin högt värderade broder. Denne vistades nu i Utrecht, hjärtat i det stift som han med påvens välsignelse hade grundat så fort den obotligt hedniske kung Radbod hade avlidit några år tidigare. Dit var endast två eller tre rastmil och vägen följde floden.

 

Redan nästa morgon gav sig de båda Hewald iväg. De övriga bröderna var antingen i kyrkan eller verkade bland människorna i staden. Några hade följt med på färden. Ingen väntades åter förrän tidigast sent om aftonen.

Styrbjörn och Hreppir bidade till en början i huset men begav sig under förmiddagen ner i hamnen för att försöka finna fartyg för hemfärd. Efter att ha ägnat en lång stund åt att kamma igenom bryggor och kajer tvingades de inse att inga skutor från deras hemtrakter stod att finna.

-       Märkligt, sa Styrbjörn, några fartyg hemifrån far alltid åt Frisland till. Och eftersom det är mitt i sommaren borde de vara här nu.

-       Är det alltid så; far fränder hit varenda sommar?

-       Det är jag säker på, i alla fall från svitjod. Och jag skulle inte tro att danerna är sämre; de bor närmare.

-       De kanske var tidiga och redan har farit igen. Eller kanske är de sena.

-       Kanske, men det varslar illa, om ofärd. När farsot eller ofred råder far inga skutor till Frisland.

-       Nu är det du som oroar dig. Detta är första försöket; vi kom så sent som i förrgår. Om vi gå hit varje dag ska du se att vi finner båt, råd, eller både ock.

-       Ja, du har rätt, sa Styrbjörn och sträckte på sig. Tids nog ordnar det sig. Under tiden skall vi hinna med ett samtal med Eadgils.

Hreppir sa ingenting. Han anade vad ordväxlingen skulle komma att handla om, men inte hur den skulle gå till.

 

När de var tillbaka i huset bad Styrbjörn Hreppir att raka sin skalp så att han liknade kyrkomännen. När det var gjort rakade Styrbjörn Hreppir. Sedan städade de undan tvättfatet, rakkniven och hårtussarna samt letade reda på Hewalds kåpor. De klädde sig i dessa och gömde sina egna kläder. Hreppir gjorde som han blev ombedd, men såg lika undrande ut som han kände sig.

-       Vad ämnar du göra?

-       Vi göra!

-       Ja, vad är det vi skall göra?

-       Ju mindre du vet innan, desto bättre. Du skall bära bud efter Eadgils.

-       Nu tar du väl ändå fienden i båten, sa Hreppir.

-       Tar man honom ombord kan man ro honom vart man vill, svarade Styrbjörn och flinade föga fromt.

Sedan förklarade han vad han önskade få utfört, och hur det skulle gå till.

Hreppir såg med tvivel på sin frände men gjorde som han blev ombedd. Sakta gick han ut genom dörren och traskade som Styrbjörn hade anvisat tills han stod utanför Eadgils port. Han bankade på och snart stod Klotilda i dörren. Hon var verkligen fager och Hreppir lyckades först efter en lång stunds tunghäfta få fram att Hewald och Hewald önskade träffa hennes far.

Klotilda bad Hreppir vänta och gick för att underrätta sin far om besöket. Efter en stund kom fadern med dottern i släptåg. Han föreföll förargad.

-       Varför vill Hewald och Hewald träffa mig? De har mest varit till bekymmer. Lägger sig i hårt arbetande människors liv och sådant de inte har med att göra. Jag firar mässa så mycket jag mäktar, det är inget de ska lägga sig i.

-       Det är inte därför de ber dig komma, sa Hreppir.

-       Vad vill de då?

-       De har besök. Hreppir såg ned i marken.

Han kände sig som inför uppsyningsmannen i Gypeswic.

-       Vad rör det mig?

-       Det är broder Waldbiorn från Quentowic som är här. De tre bröderna önskar tala med dig om din salig systers salighet.

-       Pengar, grymtade Eadgils. Det är pengar de är ute efter.

-       Inte tvunget. Efter vad jag har förstått har de ett mycket fördelaktigt förslag.

-       Ja ja, jag kommer, sa Eadgils och stängde dörren efter sig, rakt i ansiktet på Klotilda.

 

Hreppir knackade försiktigt på Hewalds port, sköt upp den och bjöd Eadgils att stiga in. Denne gick med en grymtning över tröskeln.

-       Guds frid, sa Styrbjörn Waldbiorn.

-       Var har du Hewald, sa Eadgils.

Det är något bekant med den här kyrkomannen, tänkte han. Har jag träffat honom förut?

-       De kommer strax, sa Waldbiorn. De firar sext och kommer så snart de förmår. Jag borde också vara där, men måste nyttja den korta tid som står till buds när jag vistas här. Båten jag far med är färdig att kasta loss.

-       Till Quentowic?

-       Ja, det är min hemvist. Men låt oss inte börja utan bröderna Hewald. Får jag medan vi väntar föreslå att vi något bekantar oss med varandra.

-       Ska det vara nödvändigt?

-       Se här, jag medför en lägel burgundiskt vin.

-       Ja ja, låt gå. Det är inte varje dag man förunnas sådan dryck.

Waldbiorn hällde upp och Eadgils smakade. Hreppir undrade var Styrbjörn hade hittat vinet och fasade för följderna; hur skulle de kunna gälda denna dyra dryck? Eadgils lät sig väl fägna.

-       Det smakar gott, sa Eadgils med viss värme i rösten, och drack ur.

Styrbjörn tänkte att det var en stor lycka att det vin han funnit var gott. Han slog upp ett glas till. Det är bra om det likar honom väl.

-       Skål, sa Eadgils och båda höjde sina bägare och drack.

-       Ska inte han där ha, sa Eadgils och pekade på Hreppir.

-       Det är inte lämpligt, sa Waldbiorn. Han skall leda non och blir lätt sömnig av vin. Det har hänt att han läser fel efter att ha druckit.

-       Det är inte bra, sa Eadgils. Du får dricka vatten, haha. Hör du det. Vatten får du dricka.

-       Ja, sa Hreppir och såg ner i marken.

Männen samtalade en stund, om kyrka, mission och handel samt om tidender från andra länder. Hreppir satt med men såg mest ner i bordsskivan. Styrbjörn hoppades att han inte skulle förråda sig. Bättre försagd än genomskådad, tänkte han.

-       Var har vi förresten Hewaldarna, sa Eadgils oförmodat. Varför kommer de aldrig? Jag har inte tid att vänta hela dagen. Fast vinet är gott, lade han till med blidare stämma. Det är det verkligen.

-       Sexten tar ofta tid. De kommer så fort de någonsin mäktar. Broder, sa han och såg på Hreppir, kan du vara vänlig och se efter om de är på väg. Under tiden kanske vår gäst vill ha lite mer vin.

Hreppir försvann ut genom dörren och Waldbiorn hällde upp. Hoppas det räcker, tänkte han. Lägeln börjar kännas lätt.

När Hreppir efter en stund återkom började Eadgils tal bli otydligt. Waldbiorn fyllde hans glas en sista gång. Han får inte bli för full, tänkte han. Han måste minnas.

-       De har blivit uppehållna av broder Willibrords sändebud. Hreppir blinkade åt Styrbjörn. De kommer snart men ber oss börja.

Waldbiorn ställde sig upp och spände blicken i Eadgils.

-       Det är nu tid att komma till saken, sa han.

-       Ja, vad gäller det egentligen, sa Eadgils. Han där sa något om salig systers salighet.

-       Då har han förstått fel, sa Waldbiorn. Hon är så salig som någon kan vara.

Eadgils såg med ens lättad ut. Då kanske det ändå inte handlade om dyrköpt salighet åt systern. Han såg med nyfikenhet på Waldbiorn.

-       Vad rör det sig då om, sa han i hoppfull ton.

-       Något mycket angelägnare, nämligen din egen stundande salighet.

-       Min salighet, sa Eadgils och rynkade ögonbrynen.

-       Just det.

Waldbiorn tornade upp sig framför Eadgils och fortsatte:

-       Inget träd växer till himlen; allas våra dagar är utmätta.

-       Jag vidgår att jag inte firar mässa mycket nog, men tidegärden har jag ständigt i åtanke.

-       Det är inte blott efter sina gärningar som människan undfår sin dom, sa Waldbiorn. Det kommer också an på hennes tankar. Hur rent är ditt hjärta, köpman Eadgils?

-       Lika rent som mjölet i mina säckar.

-       Skulle du då, med ett barns ogrumlade glädje, kunna svära dig fri från mott och mask i ditt hjärtas mjölsäck?

-       Där är lika vitt som mjöl, upprepade Eadgils, dock utan övertygelse. Waldbiorn betraktade honom klentroget och under tystnad. Till slut sa han:

-       Och din dotter, vad ämnar du med henne?

-       Gifta henne gott.

-       Gifta henne gott?

-       Ja?

-       Än dina skäl? Vems väl är det du vill?

-       Hennes, vems annars?

-       Kanske ditt eget, eller din kistas redan stinna buk?

-       Nej, så är det inte. Alls inte.

-       Hur var det nu med mjölet?

-       Men vad har hon med min salighet att göra?

-       Mer än du tror.

Återigen spände Waldbiorn blicken i Eadgils och betraktade honom under tystnad.

-       Har du då inte hört rösten kalla, fortsatte han.

-       Jo... nja, nej. Vilken röst?

-       Den röst som har kallat henne.

-       Kallat henne?

-       Hon är kallad att tjäna Gud.

-       Det har jag aldrig hört.

-       Har du inte ens hört henne säga det själv?

-       J-jag tror inte det.

Eadgils såg sig oroligt om.

-       Stackars eländiga barn, förstockad i din enfald. Vakna upp innan domen är över dig. Än finns tid för bot och bättring samt förlåtelse. Guds nåd är oändlig.

-       Vad vill du jag skall göra?

Eadgils såg ängsligt på Waldbiorn.

-       Vad jag vill väger lätt men Guds vilja är lag. Öppna dina sinnen och ta emot honom som du aldrig gjort förut.

-       Men hur?

-       Fira mässa med människorna...

-       Räcker det?

Eadgils blick vittnade om både hopp och tvivel.

-       ... samt lyssna på din dotter.

-       Måste jag också villfara hennes önskan?

Ingen köpman ger sig utan köpslående, tänkte Styrbjörn.

-       Går du henne till mötes, gör du ock Gud till viljes. Gör du det inte... arma barn! Gud, som ser allt, även det som är fördolt, vet att jag varnade dig.

Waldbiorn såg upp i taket men fixerade sedan blicken på Eadgils, vars egen blick flackade fram och tillbaka.

-       Det är inget litet offer du begär, sa denne uppgivet.

-       Återigen, det är inte jag som begär, jag är endast en enkel budbärare. Det är Gud som vill; han både ger och tar. Har du kanske inte honom att tacka för allt? Är han kanske inte i sin fulla rätt att få vad honom tillkommer? Som köpman borde du vara van att gälda dina skulder.

-       Ja, jo, gnällde Eadgils. Men hon är min dotter.

-       Som du funnit en fin fästman åt. Tror du hon far väl hos honom? Eller hade du kanske andra skäl än hennes väl?

-       Nåd, kved Eadgils. Jag skall låta dig, nej Gud, få henne. Jag svär, ge mig tillgift.

-       Gud ger dig tillgift! Vänd dig till honom med uppriktigt hjärta så vänder han nådigt sitt ansikte till dig och förlåter dig.

-       Är det säkert?

-       Det är det.

-       Tack, sa Eadgils och grep Waldbiorns händer och kysste dem.

-       Gör gott från och med denna dag.

-       Det ska jag.

-       Gå i frid.

Eadgils reste sig på ostadiga ben och Styrbjörn tecknade åt Hreppir att stödja honom, hela vägen hem om så behövdes, men att återvända fort. Det var dags att lämna Dorestad.

Eadgils sa inte många ord på hemvägen utan vinglade tankfull stödd på Hreppirs arm. Hreppir tyckte det kändes som om Eadgils hade åldrats många år bara mellan sext och non denna dag. När de var framme vid hans hus lade han handen på porten, vände sig mot Hreppir och fixerade honom så gott det gick med blicken.

-       Det var mitt livs svåraste stund, sa han, halvt för sig själv.

-       Men nu är det över, sa Hreppir.

-       Ja, det är det. Och jag är glad att det gick som det gick. Klotilda är för god för min svåger. Han är en slusk... gjorde min syster illa.

-       Jag gläder mig, sa Hreppir medan Eadgils öppnade dörren, muttrande att det var något bekant med gudsmannen.

-       Men jag kan inte komma på vad, sa han, steg in i huset och slöt porten bakom sig.

 

När Hreppir återkom samlade de hastigt i hop sina köpmankläder. Styrbjörn menade att de måste lämna staden, att det kunde vara ohälsosamt att stanna.

-       Bättre om han våndas själv än återkommer för att stilla sina tvivel. Om vi raskar på hinner vi fram till Utrecht innan Hewald och Hewald hinner därifrån.

-       Hur gör vi med kläderna? Antingen ser vi ut som klerker, eller så utmärker vi oss med kala skallar i köpmankläder.

-       Låt oss ta vägen förbi hamnen. Lägeln och den skvätt vin som finns kvar i den räcker till en hatt eller två.

-       Två, annars kan det lika gärna vara.

-       Kom nu!

De försvann ut genom dörren och efter en stunds köpslående hade de två förmodade munkarna varsin mössa att skyla sina skallar med.

-       Det blir varmt och gott, sa Hreppir. Jag har sällan känt vinden dra så snålt om skalpen.

-       Två kajor med ett kast, sa Styrbjörn; förklädnad och klädnad på samma gång.

De begav sig skyndsamt ut ur staden och fann snart båten där de hade lämnat den. Där bytte de om, stuvade Hewalds kåpor i fören och gav sig av.

Det var en vacker kväll; fisk och svalor snappade från var sitt håll efter mygg som svärmade över vattenspegeln. Styrbjörn och Hreppir rodde med fasta tag och samtalade muntert om sprattet de just hade spelat Eadgils.

-       Det var skickligt gjort, sa Hreppir.

-       Det var inte mycket till hämnd efter vad Eadgils gjort mig, sa Styrbjörn, men det får duga med hänsyn till Hewald och Hewald. Och gagnar det Klotilda är det gott.

-       Det gör det säkert; du härjade svårt hans hårda håg. Den man jag följde hem var inte samme som jag hade hämtat.

-       Vi får se hur länge det håller; när ruset släpper blir han kanske som vanligt.

-       Jag skulle inte tro det, han var ändrad i själen. Du borde bli klerk.

-       Haha, det vore något. Men glöm inte att jag har övat som blotgode hemma i Ed.

-       Blod eller vin, sak samma.

-       Nästan.

-       Vin förresten; det var dyrbara droppar. Hur gottgör vi Hewald?

-       Det visar sig.

 

I skymningen var de framme i Utrecht, lade till vid en brygga och gick den korta vägen till den Helige Frälsarens kyrka för att söka Hewald och Hewald. De fann bröderna inbegripna i samtal med ännu en broder; dessa avbröt dock ursäktande samtalet och föreställde de nyanlända. Den tredje brodern visade sig vara Willibrord; det dröjde inte länge förrän han bjöd dem att tillbringa natten hos honom och hans kyrkobröder.

-       Hewaldarna vistas redan hos oss och det finns plats för fler. Välkomna!

Styrbjörn och Hreppir uttryckte tacksamhet, Hewaldarna förvåning.

-       Varför ni söker upp oss? Har det hänt något?

-       På sätt och vis; jag har gjort det jag skulle.

-       Talat med Eadgils?

-       Ja.

I korta ordalag förtalde Styrbjörn hur han hade ändrat Eadgils håg. Hreppir tänkte att det här kan sluta på vilket vis som helst; en falsk präst torde lika bröderna illa, liksom att förslösa dyrbart vin. Å andra sidan var syftet gott; den hårdföre Eadgils hade mjuknat, Klotilda kunde tjäna kyrkan och Styrbjörn hade fått en sorts hämnd, utan att spilla blod. Alla borde vara glada, men Hreppir var inte säker på att bröderna tänkte på det viset.

När Styrbjörn hade förtalt färdigt sänkte sig en tystnad över sällskapet; den ljuse Hewald skruvade på sig och Hreppir såg ner i marken. Inifrån kyrkan hördes sång och från staden kom vardagliga ljud; någonstans bräkte en get. Hreppir kände tilltagande fruktan; läget liknade lugnet före ett åskväder. Han hann dock inte fortsätta tankegången förrän ett brölande hördes. Han såg upp just som Willibrord fick ett utbrott. Av skratt.

Willibrord tjöt till den grad att tårarna rann ner för kinderna. Han försökte säga något men ingen förstod vad han ville; dels kom bara obegripliga pipanden ur hans mun, dels skrattade de själva. Till sist återfick Willibrord flämtande talförmågan.

-       Det här var det roligaste jag har hört på länge, sa han och torkade tårarna. Eadgils? Är det den Eadgils, sa han vänd mot Hewald.

-       Ja, sa Hewald.

-       Då kanske den gamle hedningen äntligen kan hoppas på avlösning.

-       Är han hedning? Hreppir såg frågande på Willibrord.

-       Inte på ytan. Men hans själ har alltid varit nattsvart. Ända tills nu. Outrannsakliga är herrens vägar. Välsignade vän, du verktyg i Herrens hand. Willibrord omfamnade Styrbjörn; denne rodnade.

-       Hur gäldar vi vinet, sa han förläget.

-       Det är redan gäldat; du har räddat en själ från förgörelse samt förlöst en from kvinna från faderns förtryck. Vin är världsligt.

Willibrord slog ut med händerna och bjöd dem följa honom.

 

Aftonen förflöt alltför fort i glada vänners lag, då och då med avbrott för bön. Man samtalade om många ting, bland annat om de ständiga mödorna att grunda en uthållig kyrka i Frisland. Till dessa hörde också arbetet med att omvända hedningar. Broder Winfrid i Saxland, vilken Willibrord just hade återkommit från, hade nyligen huggit ner en helig ek i Byraborg. Eken hade varit helgad åt Tor och vid den hade mycken avgudadyrkan ägt rum. Nu var den borta, tack vare Winfrids hängivenhet och mod. Av ekens timmer hade han, på platsen där den stod, begynt bygga en kyrka.

Hreppir hörde förfärat på; om inte detta var nidingsdåd, vad var det då, tänkte han, men lade märke till att bröderna inte tänkte på det viset. Styrbjörn kände också tvekan; varför måste man fara fram så hårdhänt? Den mildhet han hade erfarit hos Hewald och Hewald, och som hade tilltalat honom när han var i nöd, föreföll här helt försvunnen. I stället kunde han nu förnimma en kämpande, rent av rasande gud, inte olik dem han själv hade vuxit upp med hemma i Soland, framförallt Oden själv. Men Allfader bekämpade inte de goda gudarna utan endast de mörka makter som skadade skapelsen.

Willibrord framställde Winfrid som en kraftfull kämpe men menade att han behövde den hjälp han kunde få av sina bröder. Själv hade han mer än nog av mödor med att inrätta sitt stift i Utrecht. Även om Hewaldarna gjorde gagneliga gärningar i Frisland hade han villfarit deras önskan att få hjälpa Winfrid. Inom kort avsåg de att fara till Byraborg och bistå Winfrid i hans ansträngningar att omvända invånarna i Saxland.

 

Efter vesper kom de att tala om Klotilda. Willibrord kände till flera förnämliga frankiska kloster; många abbedissor var hans vänner och han avsåg att snart tillskriva dem i Klotildas sak.

-       Men först vill jag träffa henne och försäkra mig om att hennes syfte är rent. Vill hon verkligen viga sitt liv åt Jesus Kristus, eller är det hennes sätt att fly en fördärvlig far?

-       Hon är både from och fridfull, sa Styrbjörn. Hon vill göra gott och det råkar sammanfalla med hennes önskan att fly fadern, fast främst farbrodern. Hennes fromhet kommer att frodas i klostrets rika jordmån.

Hewald och Hewald nickade instämmande, och lovade att ledsaga henne till Utrecht. Styrbjörn bad Willibrord att försäkra sig om hennes fortlöpande välfärd i Guds gård i frankernas land.

 

Nästa morgon återvände Hewald och Hewald till Dorestad för att hämta Klotilda samt förbereda sin saxiska resa. På vägen skulle de också utröna om där fanns fartyg som Styrbjörn och Hreppir kunde få medfölja.

Även Utrecht befors av främmande fartyg, visste Willibrord, dock främst frankiska; men det vore kanske lönt att söka där också. Därför rannsakade Styrbjörn och Hreppir varje morgon hamnen i jakt på nordgående båtar, men återvände alltid modstulna. Under dagarna läste Hreppir med kyrkobröderna att han efter någon vecka dugde att döpas. Vid det laget hade Hewald och Hewald återkommit, dock utan Klotilda. Hreppir döptes i deras närvaro på sankt Bartolomeus dag.

Det var en glad högtid. Ännu ett skäl att glädjas var att bröderna bringade budskap om nordliga förbindelser. En köpman i Dorestad hade sagt att han avsåg att rusta skepp för färd till södra Jutland för att där köpa boskap. Vid dessa ord sken Styrbjörns anlete upp medan Hreppirs mulnade.

-       Förfäras ej, sa Hewald, fartyget för er ej till Jutland, utan förbi, uppför floderna nästan ända fram till Sliesvik.

-       Sliesvik, frågade Hreppir.

-       Därifrån är blott en kort sjöresa till Själland, sa Willibrord. Sliesviken ligger på Jutlands östra kust. Jag vet, ty jag har själv varit där.

-       När var du i Jutland, frågade Styrbjörn förvånat.

-       Det är många år sedan, drygt ett dussin.

-       Varför?

-       Samma syfte som här; själars frälsning. Angantyr var en hård härskare, men välvillig mot Guds tjänare; han lät mig färdas fritt i sitt rike. Jag var på många platser och predikade; med tillbaka följde lärjungar vilka nu förkunnar Guds heliga ord bland hedningarna.

-       Vet du något om hur vi kan fortsätta färden från Sliesvik?

-       Många båtar angör viken, där råder livlig handel.

-       Varför det?

-       Längst in i viken, som är lång som en flod, ligger en livligt trafikerad korsväg. Från väster för floderna, Ejderen och Trenen heter de, nästan ända fram till vikens slut. På edet däremellan går Jutlands oxväg. På den förs boskap från hela Jutland, och de andra öarna med.

-       Som du beskriver det är vi nästan hemma när vi kommit dit.

-       Ja, det vågar jag påstå, avslutade Willibrord.

-       Sa ni vad han heter, sa Styrbjörn och vände sig till Hewald.

-       Vem?

-       Köpmannen med båten.

-       Vill ni verkligen veta det? Hewalds mungipa ryckte lite.

-       Ja, helst.

-       Han heter Eadgils.

-       Styrbjörn och Hreppir såg på Hewald och Hewald som om de hade sett en draug. Tystnaden var tät, ingen sa något på en lång stund.

-       Då går det inte, sa Hreppir till slut.

Besvikelsen gick inte att ta miste på.

-       Varför inte, sa Hewald.

-       Har du förlorat förståndet? Hans män har ihjäl oss, åtminstone mig, sa Styrbjörn.

Hewald och Hewald såg på varandra och flinade. Willibrord såg frågande ut och Styrbjörn stirrade förvirrat från den ene till den andre

-       Bara för att han heter Eadgils behöver det inte vara Eadgils. Inte den Eadgils i alla fall, sa Hewald.

-       Det finns fler med samma namn än Hewald och jag, sa Hewald.

Alla skrattade, Hewald och Hewald hjärtligt, de andra lättat.

Styrbjörn och Hreppir märkte att de för det mesta saknade åhörare när de grävde samt när de bar tråget till och från avstjälpningsplatsen. De samtalade i en vardaglig ton, varken hög eller låg, för att inte dra uppmärksamhet till sig. Om någon av dem anade oråd hade de kommit överens om hemliga ord att varna den andre med; öronvax betydde åhörare, skräp i ögat att någon betraktade dem och korpfågel hot av något slag. Varningsorden användes enbart när ämnet var hemligt. För det mesta samtalade de om alldagliga ting och då talade de obehindrat, var och när som helst.

Styrbjörn berättade sin historia bit för bit. Han började med livet i Soland och nämnde sin bror Ragnar, Gangulf, Olof och resten av besättningen. Det var med vemod han mindes dem han saknade svårt. Skulle han någonsin få se dem igen?

Sedan förtalde han om färden till Frisland, om handeln de hade bedrivit i Dorestad och om flickan han hade kommit nära. Klotilda var den mest väna varelse han någonsin hade mött. Hon hade varit ljuset i hans liv och han hade kunnat göra vad som helst för att få behålla henne. Nästan vad som helst: när besättningen ställde honom inför valet att bli kvar hos henne, eller att sköta sina åtaganden, hade han låtit plikten gå före kärleken. Att sköta sysslorna var en förutsättning för att behålla kvinnan. Ingen frejdig fru fördrar en fjant.

Han berättade om hur hon följde med dem när de nattetid smygrodde ut ur hamnen, om hennes hemlängtan och gråt samt hur de snöpligen hade fått vända åter när gudabilden, krucifixet, kom fram och vädret vände.

-       Återigen närmade vi oss Dorestad, men nu kunde vi inte gå in till staden, utan lade till nedströms. Klotilda, Gangulf och jag gick iland för att återlämna korset till kyrkan, Olof och resten av besättningen vaktade båten. Klotilda hittade bäst; det var mörkt både i staden och i kyrkan. Hon kunde också tala trovärdigt med munkarna om det skulle behövas.

-       Hur gick det?

-       Eftersom jag är här kan du nästan ana det. Klotilda ville inte alls följa med tillbaka till båten. Någonstans i mitt inre hade jag kanske anat hennes håg, eller snarare ohåg. Det var nog därför jag var med; egentligen borde jag ha stannat ombord och låtit honom, han som stal korset, återlämna det. Gangulf var med som värn.

-       Så hon blev kvar i staden?

-       Inte utan vidare; hon grät och ville hem, jag tröstade och vädjade att hon skulle följa med tillbaka. Det hade dock ingen verkan och vi måste ha gjort mer väsen än vi ville, ty snart vimlade gränden av hennes far och hans män. Hon for raka vägen i faderns famn och Gangulf och jag fick strida dristigt. Tre män dräpte jag, han två, men snart drogs flera män till striden och då blev övermakten för stor. Vi sprang snöpligen därifrån och inom kort var vi utom stadens hank och stör. Vid det laget hade allt folk vaknat, kyrkklockan ringde och överallt var det larm. När vi sprang över gärdet regnade det pilar; trots att man sköt på måfå ut i mörkret föll jag med en i foten. Där var många män med båge.

-       Gangulf, vad gjorde han?

-       Pilarna stod som spön i backen; hela tiden kom där nya skurar. Jag hörde honom ropa men tänkte att det var bättre om han fick löpa. Utan att yppa mitt läge räknade jag med att i lugn och ro kravla mig ned till båten i skydd av nattmörkret. Dorestadingarna hade ingen aning om vi var två eller tusen man och skulle inte våga sig iväg från staden innan det blev ljust.

-       Tydligen gick det inte som du hoppades.

-       Gangulf hittade mig just som jag blev träffad av ännu en pil; den rammade ryggen och jag blev liggande. Gangulf försvann och jag lyckades släpa mig en bit, men inte tillräckligt, innan jag föll ihop. I dagsljuset hittade man mig, då hade jag förlorat mycket blod.

-       Vad gjorde de med dig?

-       Säg vad de inte gjorde. Nattens lidande var en njutning i jämförelse med vad som följde. Jag släpades iväg av en skränande hoper män; hela tiden under hugg, slag och sparkar. Vägen in till staden kändes oändligt lång, inte så mycket för smärtan som för den övergivenhet jag kände. Tänk dig att vara helt i händerna på människor som vill dig illa. Skräcken dövades dock genom sårskadornas blodbrist. Det var välkommet.

De tänkte ägna dagen åt att knäcka mina ben och leder samt natten för att skända min döende kropp; dels för att hämnas dem jag dräpt, dels för att vinna vetande om vårt nattliga besök. Om det inte hade varit för fader Hewald hade jag nu varit död.

-       Fader Hewald?

-       En kyrkans man, helgat vare hans namn.

-       Vad gjorde han?

-       Han kom, ditlockad av larmet; man hade börjat dra pilarna fram och tillbaka i såren samt vrida runt dem. När jag stönade skrattade man. Klotildas far, Eadgils, eldade på sina karlar och menade att jag skulle få lida för de fem han hade förlorat under natten.

-       Vad kunde en kyrkoman göra i ett sådant läge?

-       Glöm inte att de flesta i Dorestad är kristna. När Hewald fylldes av Guds helige ande och en stor portion vrede lät de flesta hejda sig. Hewald må vara en kristen gudsman med rakad skalle, men hans kraft är stor, liksom hans rådighet. Han talade till männen och påminde dem om de kristnas lag som förbjuder dråp.

-       Förbjuder dråp? Det låter märkligt, det går väl aldrig i verkligheten?

-       Nja, inget vidare; alla kristna verkar inte ta det riktigt på allvar. Men sedan påminde han om kvinnan som tinget hade dömt för otukt; Jesus förhindrade att hon stenades genom att uppmana den som var utan skuld att kasta första stenen.

-       Jesus?

-       Ja, det är ett namn på Gud.

-       Och ingen var förstås utan skuld?

-       Just det. En efter en hade de tystnat, släppt sina stenar och skamset drypt av därifrån.

-       Fick Hewald gehör?

-       Delvis. Han hejdade handgripligheterna men i stället började man rådslå om vad man skulle göra med mig.

-       Vad kom de fram till?

-       Den första frågan var om man skulle ta livet av mig i alla fall, eller inte. Som väntat ville Eadgils, så kristen han var, låta plåga mig det värsta han kunde och sedan ha ihjäl mig.

-       Tydligen fick han inte som han ville.

-       Nej, inte till slut. Men det var nära. Klotilda hämtades och förklarade att jag, ”denne hedning” kallade hon mig, brutalt hade tagit med henne över havet, mot hennes vilja. Hade de verkligen inte hört hennes skrik när hon fördes bort? Hon lyckades till och med pressa fram några tårar och fadern höll henne om axeln.

-       Vilket falskt vittnesmål!

-       Snarare fegt. Hon vågade väl inte annat. Hade hon avslöjat sin egen frivillighet i företaget hade fadern förskjutit henne. Mångt får sin förklaring om man minns motivet. Hon ville mig egentligen inte illa, men förmådde inte bättre.

-       Falskt eller fegt, sak samma.

-       Nåja, i det här läget spelade det ingen avgörande roll. Jag låg redan så illa till som jag kunde.

-       Hur avlöpte rådslaget?

-       Som du märker dräpte de mig inte.

-       Jag kan se det.

-       Eadgils, som ansåg sig vara den som hade sak mot mig, godtog att Hewald fick vårda mig på villkor att han, Eadgils, fick sälja mig som träl när jag återfått hälsan samt behålla betalningen. Han menade att det var en klen tröst efter vad han hade förlorat, sina karlar helt och dottern sånär, men att detta var den enda bot han kunde hoppas på. Efter ett längre ordskifte lät man honom få som han ville.

-       Var de inte rädda att du skulle fly?

-       I det skick jag befann mig i var det ingen risk. Och när jag sedan kvicknat till skulle hösten vara över oss och inga norröna fartyg färdas i frisländska farvatten. Det skulle vara svårt att fly.

 

Styrbjörn fortsatte att berätta om hur Hewald hade burit honom hem till sig och där vårdat honom som om han hade varit en egen son.

-       Han delade bostad med ännu en gudsman, även denne hette Hewald. De levde enkelt och delade sin tid mellan att blota, galdra och vårda mig. De kristna blotar vin, som de säger är Guds blod, och bröd som de säger är hans kött. Deras galdersång är förunderlig; de sjunger på latin.

-       Hade den kraft att hela dig?

-       Både den och deras vård; de var lika förfarna med örter, salvor och redskap som med kraftrunor och galdersång. Och allteftersom jag blev bättre började de undervisa mig om Kristus och dennes gärningar. Jag har aldrig upplevt en höst gå så hastigt, men tiden går fort när man gör något fängslande. Snart var det julmånad men julblot var inte tal om; i stället firade vi Guds födelse. Det är en av de största högtiderna.

-       Vid det laget var du väl helbrägda?

-       Ja, och inte bara det. Efter jul undfick jag det heliga dopet, eller vattenösning som vi säger hemma.

-       Du vattenöstes väl när du föddes?

-       Ja, men de kristna vattenöser alla som antar deras tro.

-       Men, invände Hreppir, måste den nya tron ersätta den gamla? Kan inte gudarna samsas?

-       Nja. Den kristna lagen säger att det bara finns en gud, men många åkallar fortfarande sina gamla gudar för säkerhets skull. Oss emellan gör jag det också.

-       Gör Hewald och Hewald det?

-       Alls inte! De tror helt och fullt att deras enda gud är mäktigare än alla andra tillhopa.

-       Märkligt. Det måste vara en upptagen gud. Och ensam.

-       Det finns nog tillräckligt med sällskap i himlen: änglar, människor, både levande och döda, samt helgon.

-       Då godtar han trots allt andra gudar och märkligt vore det annars; vem hade annars fött honom? Det verkar lite förvirrande; klarar du verkligen av att följa allt det nya i Hewalds lära?

-       Ja, i stort sett. Men jag är inte lika kunnig som han.

 

På liknande vis fortsatte samtalet länge alltmedan männen grävde och bar. Hreppir var vetgirig om de kristnas gud; Styrbjörn svarade tålmodigt efter bästa förmåga. Detta var ännu ett sätt att pröva den nya läran; att undervisa är ofta bästa sättet att lära sig själv, tänkte han, särskilt när Hreppir ifrågasätter det jag säger. Då måste jag begrunda vad som verkar sant.

 

Efter att Hreppir hade stillat sin nyfikenhet fortsatte Styrbjörn berättelsen om sitt öde.

-       Vid tiden för dopet ansågs jag vara tillräckligt återställd för att duga till arbete. På Eadgils begäran fördes jag till hans hushåll för att tjäna som träl. Han menade att det också kunde gälla som bot, tills han fick mig såld. Hewald och Hewald anade ont uppsåt och krävde att få träffa mig dagligen, för att se hur jag mådde. Motvilligt gick han med på det.

-       Hur for du i hans hus?

-       Illa; återigen var det inte hugg och slag som sårade mest, utan det fientliga förakt som man fortlöpande visade. Tänk dig att vara helt ensam, att ingen vill dig väl.

-       Ingen?

-       Inte ens de andra trälarna; de hade blivit tillsagda att hålla mig utanför, att inte tala med mig. Hur väl jag än utförde en uppgift möttes jag av tystnad eller i bästa fall ovett. Att inte betyda något för någon annan är det värsta öde en människa kan råka ut för. Finns man inte för någon annan då finns man inte själv. Det var fruktansvärt; det enda som höll mig vid liv var mötena med Hewald och Hewald.

-       Träffade du Klotilda?

-       Inte en enda gång. Om hon fortfarande hölls hemma höll hon sig duktigt undan från mig. Men det kanske inte är så märkligt; som du vet hade hon vittnat falskt. Vad skulle hon ha gjort om vi hade träffats och vad trodde hon att jag skulle ta mig till? Jag tror hon var rädd.

-       Hur slapp du därifrån?

-       I och med våren kom sjöfarten igång och med den blev det liv och rörelse i hamnen. Visst hade det kommit fartyg också under vintern, men Eadgils som var en förslagen köpman räknade med att få mer betalt om han inväntade sommaren. Det var nog rätt tänkt, men han njöt också av att förlänga min plåga. Han visste att jag skulle lida mindre var jag än hamnade.

-       Och så blev det?

-       Ja, faktiskt. Fast de ärr han gav mig i själen river fortfarande; de läker långsammare än kroppens sår.

-       Kom du till Oswald med en gång?

-       En av hans män köpte mig och förde mig raka vägen hit. Resten vet du, vi fördes samman redan första dagen jag var här.

-       Inte undra på att du ville vänta med din berättelse. Efter vad du var med om är det inte märkligt om det var svårt att berätta.

-       Än du då? Du har inte avslöjat mycket om dig heller.

-       Även om du har farit mer illa än många, finns det delar av ditt öde som känns blott alltför bekanta. Även jag blev utfryst av dem jag bodde hos. Det var på Samsö.

-       Vad hände där?

-       Det är en lång historia, nästan som din, sa Hreppir och suckade. Men när jag nu känner ditt öde, vill du förstås veta mitt. Och liksom du litar på mig tror jag mig kunna lita på dig, trots att delar av min berättelse kommer att lika dig illa.

-       Varför?

-       Därför att jag har räckt hand åt en illslug herre, som därtill hemsökte dina fränder. Men låt mig börja från början, så att vi inte hamnar snett i historien. Jag tror vår nyvunna vänskap är stark nog att tåla svåra sanningar.

 

Hreppir berättade om Nykrs och Haralds plundringsfärd hos svitjod. Den hade Styrbjörn inte någon reda på eftersom han vid det laget redan hade farit till Frisland. Han lyssnade noga när Hreppir skildrade sin herres snöpliga återkomst till Tissö med styrmanskapet mistat genom holmgång. Han visade inte förvåning men stannade i steget när Hreppir förtalde om de båda rådkunniga kvinnorna som hade medförts från Soland.

-       Vad heter de?

-       Låter Gunn och Ginna bekant, sa Hreppir.

-       Hersbymöerna, ja dem känner jag gott, men inte så gott som jag skulle vilja. Vi rör på oss, annars undrar man vad vi står och pratar om.

De kånkade vidare och Styrbjörn fortfor:

-       Men hur illa for folk i uppländerna?

-       Såvitt jag vet plundrades flera gårdar, men i Soland dock endast hersens.

-       Och hur gick det där?

-       Som det brukar. Men jag vet inte mycket, min herre var mer girig än givmild, med gods såväl som med tidender.

-       Och flickorna, hur for de?

-       De blev givna till kung Halfdan och hans son samt sedermera vigda vid dem. Att Nykr var besatt av Gunn råder det dock inga tvivel om; jag tror att det var det som var skuld till holmgångsomgången på holmen. När Nykr nesligen hade återvänt till Tissö, näpst och stukad, ruvade han på hämnd och rov. Ständigt anstiftade han angrepp och ständigt fordrade han mitt stöd, samt Gren-Gansis. Det blev deras död.

-       Men du klarade dig?

-       Jag flydde när de hade dräpts.

 

Hreppir skildrade sedan deras svekfulla strid, sin egen flykt samt det som hade hänt honom därefter: Allfader, Vigr och Eirbjorg, Samsö och svek samt jutar och kungadömet Kent, ända fram till den dag Styrbjörn och han träffade varandra i Gypeswics lera.

Det var när han omtalade den andra flykten nedför Halleby å, som han kom att tänka på Allfader. Nu mindes han äntligen vad det var han så länge hade haft på känn. Man tänker bra när man långleds, insåg han; ju mindre man har att tänka på, desto klarare formar sig tankarna. Guden hade trots allt meddelat sig med honom när han sovande drev nedför ån! Hans budskap skulle ha varit gåtfullt om han hade kommit ihåg det omedelbart. Men det hade han inte och det var nog Allfaders mening. Nu när han mindes orden framträdde budskapet klart som kristall:

Dvala följs av diger rodd,

Havsvinter av värmande vistelse.

Flinke fångstmannen finner främlingskap;

Svek följer misstro.

 

Bistert brukad i Britannien,

Finner frände, ej förväntad.

Lämnar listigt lerväg samman;

Vänder åter, värjer Vigr.

 

Forna fiender finner frändskap.

 

Det var en beskrivning av den färd han då anträdde samt en uppmaning att återvända och bli Vigrs vaktman. Ja, varför inte? Han hade redan räddat honom en gång. Kunde han bara ta sig härifrån och hem igen samt vinna Vigrs förtroende skulle han gärna bli hans medhjälpare, gårdskarl eller krigare, vad som än fordrades. Att tjäna Vigr kändes betydligt bättre än att nyttjas av Nykr. Och han skulle inte alls sakna att lafsa i Gypeswics lera.

 

Styrbjörn och Hreppir fortfor att arbeta i hamnen. Båda funderade på flykt så snart tillfälle gavs. Ibland blev de indelade i lag med andra men för det mesta fick de arbeta samman. Utom hörhåll talade de med varandra om flykten; hur den skulle gå till, vilken väg som vore bäst och hur de skulle kunna ta sig hem igen.

 

Tidigt hade de enats om att hjälpa varandra. De var också överens om att försöka ta sig tillbaka till Tissö; Hreppir kände sig bunden av Allfaders vilja och Styrbjörn tilltalades av tanken att vistas som gäst i Ginnas och Gunns gård till dess att han kunde fortsätta färden hemåt. Därtill skulle var och en av dem ha nytta av den andre; Hreppir visste vägen till Tissö men han behövde Styrbjörns stöd i att föra hans talan och få fredlösheten hävd. Styrbjörn torde äga Gunns och Ginnas förtroende och därför kunna påverka dem. Och de i sin tur torde ha inflytande över sina makar.

 

De hade inte kommit långt med sina flyktplaner förrän förutsättningarna ändrades. Östangelns kung Aelfwald väntades till Gypeswic, vilket meddelades stadens invånare per härold en tid innan. Eftersom Oswald och hans likar ville imponera på härskaren ökades arbetstakten inför dennes ankomst; man ville visa framsteg och en färdig stad. Nya trälar hämtades och vissa av de gamla fick tjäna som lärare, eller ledare.

Styrbjörn fick hand om ett lag med slaver vilka hade lika svårt att förstå honom som han dem. Med gemensamma ansträngningar och gester lyckades de hjälpligt att meddela sig med varandra, i Styrbjörns fall även med ett och annat hugg och slag. Hreppir fick inte leda, utan sattes att arbeta i staden. Dessutom nyttjades varje stund med dagsljus till den grad att när mörkret föll, föll trälarna i sömn; ingen hade krafter kvar att hålla sig vaken mer än för att nödtorftigt intaga föda. Även Styrbjörn och Hreppir sov djupt den korta stund de vistades under samma tak. På dagarna såg de inte skymten av varandra.

Flyktplanerna fick skjutas på framtiden.

 

Efter dagar och nätter med hårt arbete blev alla trälar oväntat tillsagda att hålla sig inomhus. Aelfwald skulle komma och staden skulle visas utan trasiga trälar; de som ertappades utomhus i andra ärenden än naturbehov skulle straffas svårt.

Den stora dagen grydde med morgonrodnad i öster och frisk vind från nordväst. Redan tidigt på morgonen red Aelfwald, östanglers konung, in i Gypeswic. Han åtföljdes av en stor skara män, mest krigare men också en och annan klerk. Gypeswics medborgare hyllade härskaren; människorna ville befinna sig i hans närhet. Några betygade honom sin tillgivenhet, andra försökte utverka en eller annan förmån men de flesta föredrog rätt och slätt att fira. Ölet flödade och många var druckna. Åldermän, byggmästare och andra, måna att vinna välvilja, var spända och gjorde sig till på varjehanda vis. Aelfwalds krigare slets mellan plikten att värna sin herre och frestelsen att fröjda med folket, i synnerhet kvinnfolket.

Där kungen vistades var det gille för många.

 

Ute rådde glam, inne hos trälarna glåmig förstämning. Att sitta osunt instängd gick var och en på nerverna. Därtill hade man fått mindre mat än vanligt eftersom arbetet låg nere. I Styrbjörns och Hreppirs hus smågrälade vissa medan andra sov; några hade ritat streck i golvets stampade jord och spelade bräde med hopsamlade stenar. Själva stirrade de in i skumrasket, förstummade av allt sällskap och ovana vid att ha den andre vid sin sida, åtminstone i vaket tillstånd. Att uttala varningsord var onödigt, här gällde de alla; öronvax, skräp i ögat samt korpfågel.

 

Tillfället yppar sig ofta när det minst väntas; framgångsrik är den som fångar det i flykten.

Styrbjörn och Hreppir travade rastlöst av och an i rummet. De hade inte gått länge förrän någon knorrade: måste de trava runt kunde de lika gärna göra sig ärende till avträdet. I stället för att låta sig locka till genmäle, såg de på varandra, sedan på den trätgirige och sa:

-       Varför inte, och tog sig smygande ut genom dörren.

Avträdet låg bakom gårdshuset; även om där dunstade osunt fick man frisk luft de få steg det krävdes att gå dit och tillbaka. När de hade lättat på trycket hörde de någon röra sig på tunet. Två handelsmän, inte mycket mer än ynglingar, vinglade in från gränden. Att de var digert druckna rådde det inget tvivel om. Den ene höll i den andre, och den andre i den ene, båda fumligt famlande efter stöd. Det gick som det gick och snart låg båda grymtande på marken.

Styrbjörn tog tag i Hreppir och föste honom med sig framåt.

-       Vi drar dem bakom knuten, till höstacken, sa han. Där kan vi byta kläder med dem utan att någon märker.

-       Inte kan vi byta kläder, de är ju köpmän.

-       Just därför. I deras kläder kan vi röra oss fritt.

-       Men vi är ju trälar. Inte kan vi klä oss i deras kappor?

-       Inte? Vad är det för mening att fly om man förblir ofri? Sluta tänka som en träl; vill du vinna måste du våga. Kom nu, hjälp till att få av honom hans dräkt.

-       Är du säker på att ingen ser oss?

-       Snabba på nu, innan någon ser oss!

De krängde kläderna av männen som muttrande fann sig i behandlingen. När de gnällde förklarade Styrbjörn med vänligt tonfall att här på höstacken kunde de sova ruset av sig, men att de måste få av sig kläderna innan de spydde ner dem. Med det verkade de omtöcknat att nöja sig, grymtade något om tack och somnade snart.

Inom kort hade kläderna bytt ägare. På bädd av hö låg de två ynglingarna och sov, under trälars trasor. Det sista Hreppir hörde när han följde Styrbjörn ut i gränden var hur en av dem kräktes och sedan hävde ur sig en ilsken harang. Mannen sluddrade men Hreppir uppfattade ändå ord, något om ”naken” och ”trasor”. Sedan blev det tyst; om det berodde på att mannen somnade om eller att Hreppir själv avlägsnade sig, visste han inte. Och det spelade ingen roll. Nu gällde det att så fort som möjligt komma därifrån.

 

De trängde sig fram genom folkvimlet, hela tiden med hamnen som mål, till den del som var öppen för sjöfart och handel. Trots att utsikterna var små hoppades Styrbjörn att finna fartyg som kunde föra dem hemåt, eller mot Hreppirs Själland där Gunn och Ginna vistades.

Eftersom de aldrig hade haft ärende till denna del av hamnen hittade de dåligt. I gengäld vistades få människor här när kungen var i staden; färre ögon såg dem, men för de få som var kvar syntes de väl. Risken för upptäckt var varken större eller mindre än förut.

Längs kajerna låg fartyg från flera länder; mest frisiska och frankiska men också saxiska och jutska. Där var bredbukiga lastfartyg, stora som små, smala skepp för snabb seglats eller rodd samt småbåtar som hängde på släp efter de stora. Vissa var tungt lastade, i väntan på att få lasten lossad eller segla iväg; andra flöt lätt utan varor ombord. Överallt luktade det tjära.

Styrbjörn och Hreppir travade fram och tillbaka utefter kajer och bryggor, vaket lyssnande efter välkända tungomål; kunde någon av båtarna vara från Själland, eller åtminstone dansk?

 

När de närmade sig den sista bryggan, den längst i söder, hade de sedan en lång stund närt en tilltagande hopplöshet; i hamnen fanns flera fartyg men inget verkade gagna dem. Till det frankiska riket ville de inte, och heller inte till frisiska Dorestad, i alla fall inte Styrbjörn; där hade han lidit tillräckligt. Hreppir å sin sida gjorde vad han kunde för att undvika jutska besättningar, dem hade han fått nog av. Saxarna for åt fel håll, och danerna lyste med sin frånvaro. Att hoppas på gautar eller norrmän föreföll utsiktslöst.

Just när de gick ut på bryggan ropade någon efter dem. De vände sig om och såg en man med blicken fästad på dem. När han såg deras ansikten muttrade han en ursäkt; han hade tagit fel. Styrbjörn och Hreppir fortsatte ut på bryggan.

När de hade kommit längre ut hördes återigen rop bortifrån bryggfästet. Ännu en gång vände de sig om. Synen som mötte dem var nedslående. Flera män hade hoppat upp ur båten och stod på bryggan, stirrande i deras riktning. Deras röster gav inget rum för tvivel; de var upprörda.

-       Det drar ihop sig till oväder, sa Hreppir och såg sig villrådigt omkring.

-       Kom, sa Styrbjörn, och förde Hreppir framåt.

-       Vad ska vi göra?

-       Se dig inte om, rör dig bara framåt. Har vi tur väntar de tills vi kommer tillbaka.

-       Och vad gör vi då?

-       Ser du längst ut på bryggänden, bakom fartyget där? Ser du småbåten?

-       Ja.

-       Vi tar den.

-       Vi ror aldrig ifrån dem.

-       Det är vår enda möjlighet. Har vi tur har den rigg. De gick några steg innan Hreppir ropade:

-       Hör du?

-       Ja. De kommer. Spring!

Bakom sig hördes skränande, springande män; de behövde inte vända sig om för att se det de redan visste. Hreppir hade inte sprungit fortare sedan flykten från hovgården, skräcken var den samma nu som då. De avverkade återstoden av bryggan på ett ögonblick, hoppade ner i fartyget vid bryggänden och rusade över dess däck. I hastigheten snubblade de på några lika förvånade som yrvakna män som inte förstod vad som var på färde förrän Styrbjörn och Hreppir halade in småbåten, hoppade i den och sköt ut.

-       Vad gör ni med småbåten, ropade de nyvakna.

-       Vad gör ni i Haeggvins och Leofrics kläder, gormade en av förföljarna.

Han och hans hop strömhoppade ombord.

-       Vad har ni gjort med dem?

-       Ta inte vår småbåt, ropade de yrvakna, samtidigt som de försökte mota bort förföljarna när dessa äntrade däcket. De verkade tro att även dessa hade för avsikt att borda deras småbåt och ge sig av med den.

-       Ro, väste Styrbjörn mellan sammanbitna tänder samtidigt som han högg i med årorna.

 

De rodde allt vad de orkade med vinden i ryggen. Inga andra än de två besättningarna, den ena förföljande och den andra yrvaken, verkade ha sett deras flykt. Med det hastigt ökande avståndet mellan dem och sig, var det sista Styrbjörn uppfattade att de var inbegripna i en hetsig ordväxling om det just skedda. Förrän missförstånden var utredda hade han fått fatt i båtens rigg och hissat segel; innan någon hade hunnit tänka på fortsatt förföljande var de båda männen på god väg ut mot havet.

Floden var bred och de sköt god fart i den friska undanvinden.

-       Vi klarade det!

Hreppir jublade.

-       Glöm inte att det är om kvällen man skall prisa dagen. Till dess hinner det hända mycket.

-       Ja, men vi kom i alla fall så här långt.

-       Jo, det är en bit på väg. Men nu måste vi avgöra vart vi ska ta vägen.

-       Du är styrman; jag har aldrig farit på sjön annat än som handelsvara. Du råde.

-       Med den här vinden kan vi välja Jutland eller Frisland, sa Styrbjörn och betraktade Hreppir med ett listigt leende.

-       Aldrig Jutland!

Hreppir stirrade med uppspärrade ögon på Styrbjörn.

-       Se där, då vet du i alla fall något. Men du har rätt, dit är det alldeles för långt i den här lilla farkosten. Även om det likar mig illa, är jag rädd att Frisland ligger bäst till. Och dit råkar jag händelsevis hitta alldeles förträffligt. Det är bara det att jag inte gärna sätter min fot i Dorestad igen, åtminstone inte utan en stor skara rådiga män bakom ryggen.

-       Du har mig, sa Hreppir.

-       Just det, sa Styrbjörn och såg med vemod på sin följeslagare.

-       Om vi förtöjer nedströms kan jag gå in i Dorestaden och söka fartyg för hemfärd.

-       Det skulle kunna gå. Men jag tror mera på att du söker upp Hewald och Hewald. Under deras beskydd skulle vi kunna leta reda på färdsällskap i lugn och ro. Men nu har vi denna seglats att befatta oss med.

-       Är det långt?

-       Om den förliga vinden står sig kanske vi får se Frislands kust sent i kväll eller i morgon. Sedan måste vi hitta floden Rhens norra os. Det finns flera och tar vi fel är det lätt gjort att fara vilse bland Frislands vattenvägar. När vi väl hittat rätt flodfåra är det en till två dagars seglats uppströms, om vinden är förlig.

-       Tycker du inte båten lutar lite väl mycket?

-       Båten är bra och vi gör god fart i undanvinden. Oroa dig inte.

-       Tror du man förföljer oss?

-       Ingen aning; tids nog nyktrar de till, drängarna vi tog kläderna från. Då tar de sig tillbaka till båten, vare sig de går nakna eller i våra gamla trasor.

-       Om de inte blir tagna som trälar först.

-       Ja, kanske det. Hur som helst, när man märker att de är vid liv, vad finns det då för skäl att förfölja oss; vad skulle man vinna? En båt och några kläder. Jag tror inte att de anser det mödan värt.

-       Oswald då?

-       Innan han får reda på vår flykt är vi redan i Frisland. Sluta att oroa dig!

-       Jag skall försöka. Det hade gått lättare om vi hade något att stoppa i munnen.

-       Om du letar efter mat och dryck ska jag berätta mer om Hewalds gud. Du verkar vetgirig.

 

Efter att Hreppir förgäves hade letat en lång stund ägnade de resten av dagen åt spörsmål om den nya läran och gammal tro. När solen hade gått ner bakom den västra synranden och ljuset skymde, knorrade deras magar och tungorna var torra som fnöske. Men de siktade också en låg kust långt fram om fören.

Han förbannade sitt öde; varför gick det som det gick för honom, när andra nådde både ära och rikedom? De fem senaste månaderna hade varit en enda lång pina; nu hade han till och med förlorat sin frihet. Han stod med spade i hand och grävde i leran vid floden, ett arbete som kändes tröstlöst, som om det skulle hålla på till döddagar. Och inte ens döden bar hopp om förändring till det bättre; han skulle komma till Hel som träl med lera på fötterna, spade i hand och flugor som följe.

Han hade blivit slagen av uppsyningsmännen och maten var mager. Visst hade han lidit även förut, men detta var avgjort ut ur askan och in i elden. Eller snarare leran. Han hade aldrig förut sett så mycket lera och heller aldrig något så omfattande bygge. Här anlades hamn med bryggor och kajer som var större än något han tidigare hade erfarit. Från sin plats i leran skymtade han hus, vanliga och sådana byggda av sten. Det föreföll honom lika storslaget som främmande.

Han såg fartyg komma och gå till de delar av hamnen som var öppna för sjöfart. Han hade hört att det fanns krukmakerier i staden. Krukorna skeppades till många länder; i retur kom allehanda varor.

Han tog några tag till med spaden. Trots att han var ny hade han märkt att han fick vara i fred om han bara arbetade. Tog han det för lugnt fick han stryk; arbetade han för hårt skulle han slita ut sig. Lagom var bäst.

Han hade pratat lite med männen som han arbetade samman med, men alla var på sin vakt. Ingen var här av fri vilja och vem visste vad som kunde föras vidare av det man sa. Nej, bäst att hålla sig på sin kant, verkade många mena. Till en början hade han inte velat godta deras inställning, eller snarare uppgivenhet. Nog måste det väl vara så att fler än han ville fly? Men ju längre han stod där i leran med spade i hand, desto mer uppgiven blev även han. Hur skulle det gå till att fly, hur skulle han få mat och vart skulle han ta vägen? Landet vimlade av folk, de flesta med vapen. Inte skulle de dra sig för att dräpa honom om han rymde. Vad hade han att sätta emot? En spade. Munnen spändes i ett bistert leende; spade mot spjut.

 

Några av männen hade kommit med samma båt som han själv, från kungariket Kent. Det var dit han först hade blivit förd när han kom till Britannien. Där hade han snart blivit såld till en byggmästare, Oswald, och inte många dagar senare förd till Gypeswic. Många män var där satta i arbete, på byggen i stad och i hamn.

Han begrundade återigen sitt öde. Hur hade det kunnat gå så här, och hur skulle han kunna slippa loss ur uppsyningsmännens och lerans grepp? Om det inte hade varit för Nykr, hans husbonde och herre, hade allting kunnat vara annorlunda. Om Nykr hade varit rättrådig hade han, Hreppir, antagligen fortfarande arbetat på gården. Men Nykr hade inte varit som andra män. Olikt en god herre delade han inte med sig utan behöll allt för egen del. Men vad kunde jag ha gjort annorlunda, tänkte Hreppir? Han hade hört till Nykr och hans hushåll, han hade aldrig haft någon möjlighet att välja herre. Det var herren som valde honom, och ödet som förde dem samman.

 

Hreppir blev varse att en av uppsyningsmännen betraktade honom och tog raskt några tag till med spaden. Efter en stund märkte han att mannen såg åt ett annat håll, ägnande sin uppmärksamhet åt två män som kommit i delo om ett tråg.

 

Nykr var en fähund, tänkte han; jag hade i själva verket aldrig det bra hos honom. Han var oberäknelig, emellanåt elak, samt saknade en husfru att dugligt sköta gård, folk och fän. De kvinnor han hade hämtat på sina färder hade han aldrig upphört att behandla som ofria. Och inte heller deras gemensamma barn; om han hade levt skulle han ha saknat både husfru och ättling. Som han hade förvaltat sin odal var det inte underligt att det gick som det gjorde.

Nykr hade varit besatt av svitjods kvinna. Kanske hade han haft någon tanke på att göra henne till sin husfru att avla arvingar med. Men som så ofta med Nykr hade allt gått fel; van att ta och inte ge hade han försökt vinna sig en fru med våld. Och inte nog med det, den han åhågade var vigd till Bausi. Även om han hade lyckats i sitt uppsåt att röva Gunn hade han i alla fall blivit dömd fredlös, liksom hans två gårdskarlar redan var. Det hade inte dröjt länge förrän kungen och hans lika kunglige bror hade gått illa åt honom.

Nu var det som det var; Hreppir hade inte kunnat göra annat än att hjälpa sin husbonde. Han var i och för sig glad att han hade kommit undan med livet i behåll, även om det inte var mycket värt. Värre var det för Gren-Gansi, han blev död tillsammans med Nykr; säkert var deras båda kroppar sedan länge förtärda av kungsgårdens hundar eller av vilda djur. Nu gnagde nog Nidhögg deras ben hos Hel.

Vilken natt som hade följt på angreppet: flykten och skräcken för de hundar som aldrig kom, krypandet på bron över ån och lättnaden när han slutligen slank ner i båten och lät strömmen föra honom nedströms i skydd av mörkret. Han hade legat stilla och bara lyssnat, först till sin egen häftiga andhämtning, sedan efter tecken på förföljare eller upptäckt. Men inget hade hänt, inte förrän båten stötte emot det något i strandbrynet som hade visat sig vara Vigr och han hörde Allfader tala till honom så som han gjort förut. Trots rädslan hade Hreppir försökt genomtränga mörkret med blicken för att få en skymt av guden. Men han hade inte sett något, lika lite nu som någon av de tidigare gångerna, därtill var mörkret alltför kompakt. Han var inte ens säker på om Allfader hade talat så att andra kunde höra, eller endast inne i hans eget huvud. Det spelade dock ingen roll, ty det han hade sagt var entydigt; Vigr var inte död, Hreppir måste ta honom till Eirbjorg, bulta tre slag trenne gånger på porten och därpå ge sig av utan att någon varsnade honom.

Att ro uppströms i mörkret kändes hopplöst, men på något sätt gick det. Någon gång under natten hade han till slut hamnat utanför Eirbjorgs hus med sin börda, halvt medvetslös av utmattning; hans enda riktiga minne från platsen var den speciella doften, den som dunstar ur all myrmark. Efter att ha bankat på hade han snabbt avlägsnat sig från huset, på håll sett dörren öppnas och anat att Vigr lyftes in i värmen och ljuset.

Än en gång hade han givit sig av med båten. Han hade rott tillbaka till ån, ju närmare hallebyn desto tystare, och sedan låtit strömmen föra honom med sig nedför ån en andra gång. Han kände nackhåren resa sig när han for förbi hovgården, men inget hände. Han drev vidare och räknade med att han denna gång skulle nå havet utan problem. Han kanske till och med skulle hinna sova lite i båten, tänkte han. Nästa dag skulle bli hans första utan husbonde, men också den första på flykt. Det vore bra om han fick sova lite först, även om det var rått och kallt i båten. Ögonlocken var tunga och han ville inget hellre än att sova, men han tänkte att Allfader kanske stod och väntade på honom i mörkret. Jag måste hålla mig vaken en liten stund till, tänkte han, men föll nästan omedelbart i sömn.

 

När han vaknade trodde han att han redan var död. Lemmarna kändes inte och de kroppsdelar som fortfarande kunde förnimmas var kalla som snö. Jag är i Nifelheim, tänkte han, men började samtidigt att röra på sig. Snart begynte han att huttra och efter en stund hade han i alla fall så mycket liv i sig att han förmådde sitta upp. Att ro en bit ner mot havet skulle ytterligare hjälpa till att jaga kylan på flykt.

Uppe på toften såg han sig om; åstränderna fanns inte där. I stället var båten omgiven av hav, land syntes blott långt bort i fjärran. Det blåste från sydost och i luften var det snö. Var är jag, tänkte han, samtidigt som han drog sig till minnes gårdagens och nattens händelser: striden vid hovgården, Vigrs fall och Nykrs död, flykten, Vigr fortfarande vid liv och Allfaders uppdrag att föra honom till Eirbjorg samt slutligen hans andra flykt. Om han hade drivit förbi Allfader en andra gång hade han inte märkt det. Ögonlocken hade varit alltför tunga, det hade varit omöjligt att hålla sig vaken. Nåja, hade han velat mig något hade han talat med mig, vare sig jag var vaken eller sov, tänkte han samtidigt som han började ro mot närmaste land. Talat till mig, vare sig jag var vaken eller sov, den gamle thulen, tänkte han på nytt. Verser malde emellanåt i hans medvetande, men inte många ord. Ibland fick han fatt i ett och annat; där var havsvinter och främlingskap, svek och misstro samt något om finner en frände. Något pockade på hans uppmärksamhet; något som han just inte fick fatt i, som låg alldeles under glömskans nattgamla isskorpa. Nåja, det kommer tillbaka om jag ror: minnet av vad det nu rörde sig om.

Samt kroppsvärmen.

 

Hreppir vaknade upp ur dagdrömmarna av att de två männen med tråget slutligen hade kommit överens och nu fordrade att han fyllde det med lera. Han skyfflade tills tråget var fullt. När männen gav sig av återföll han i skenbart arbete och ältande av det som varit.

 

Han hade rott med vinden och slutligen nått land långt bort i väster, osäkert vilket. Kroppsvärmen hade återkommit men i gengäld var han nu glupande hungrig. Dagen var sent liden.

Efter att ha dragit upp båten på stranden hade han begett sig inåt land på jakt efter mat och tak över huvudet. Småningom hade han kommit till en gård där man gav honom att äta och en plats att sova. Det var en liten gård och människorna var vänliga. De berättade att han var på Samsö.

Först hade hans tanke varit att ge sig vidare redan nästa dag; på senvintern började maten sina i förråden och han hade inte tänkt sig att tära på dessa människors knappa tillgångar. Men så hade han kommit på att han kunde bidra till hushållet eftersom han hade båt. Genom fiske och säljakt lyckades Hreppir således göra rätt för sig. Det var inte längre ingen brådska att bege sig vidare, han kunde gott vänta tills det blev varmare. Värdfolket bjöd honom att stanna och efter en månad gick han som karl i gården. Hreppir tänkte att här var det bättre än hos Nykr; här kunde han bli kvar även sedan det blivit sommarvarmt.

Det var då ödets trådar ännu en gång trasslade sig för honom. Det började med att gårdens bästa mjölkko dog, liksom kalven den bar på. Sådant hände och det hade väl inte varit något att fästa avseende vid om inte också fisket ungefär samtidigt började gå sämre. Inte heller det var ovanligt, fisk gick till och från. Men när smedjan brann upp, med smed och allt, då började gårdsfolket att prata och peka finger. Man sa att här var krafter i rörelse som inte hade funnits innan Hreppir kom till gården. Vem var han egentligen och varför hade han kommit hals över huvud utan utrustning i båt över vinterhav? Här fanns ulvar i mossen.

Nu började gårdens folk att undvika Hreppir. Ingen pratade längre med honom, samtalet tystnade när han kom in i rummet och han märkte hur man tisslade bakom hans rygg. Det fanns inget han kunde säga till sitt försvar; att säga sanningen vore ogynnsamt och att hitta på något skulle bara trassla till det än värre.

I hemlighet började han därför att förbereda ännu en flykt; vistelsen som hade börjat så bra var nu nästintill olidlig. Bara husfrun visade ännu vänlighet och han tänkte mer än en gång att hon hade mer än ett gott öga till honom. Men det räckte inte, hennes vänlighet uppvägde inte de andras misstro.

Han började gömma undan mat samt redskap han kunde behöva och som han räknade med inte skulle saknas förrän han var borta. Efter några dagar hade han lyckats fylla båten med det nödvändigaste och var redo för färd. Han bestämde sig att invänta en månklar natt med förlig vind och fara vidare mot väster. Om någon vaknade kunde han säga att han behövde lätta på trycket.

 

Morgonen då allting hände mindes Hreppir som om det hade varit igår. Han hade inte mer än stigit upp förrän han hörde röster på gårdstunet. In steg husfar med en halv tolft män och tog honom med sig ut. Husfrun skrek och slet ömsom i sin make och männen, ömsom i Hreppir, till ingen nytta. Ute på gårdstunet band de hans händer och förde honom till andra sidan ön. På en strand fanns ytterligare karlar väntande vid en båt; av samtalet förstod Hreppir att de var köpmän från Jutland. Husfar samtalade med männen, skakade sedan hand med var och en samt begav sig därefter hemåt. Han yttrade inte ett enda ord till Hreppir.

Denne fördes ombord. Eftersom havet fortfarande var kallt efter vintern löstes repen runt hans handlovar så snart man hade lagt ut från land; rymde han skulle han frysa ihjäl eller drunkna. Sedan sattes han vid en åra att ro.

I Jutland följde en tid som träl. Fram emot sommaren fördes han och andra ofria till fots över Jutland till dess västkust. Där stuvades han ombord på ett fartyg, bunden till händer och fötter, och skeppades till landet Kent i Britannien. Resan var blåsig, blöt och kall; trots att det var sommarmånad hade han sällan frusit så mycket. Det var också den längsta resa Hreppir någonsin hade gjort och den tog flera veckor.

Hans tankar fullföljde cirkeln och snart var han tillbaka i kungadömet Kent där han snart blev såld till Oswald byggmästare. Sedan hade det inte dröjt länge förrän han stod i Gypeswics lera.

 

Hreppir grävde på och tankarna fortsatte länge att mala kring Nykr, Samsö, Kent, Oswald och jutar men skymdes under dagen av lera, vatten och flugor. Snart kändes tankarna lika grumliga som den lervälling han stod i. Han tänkte att glimtarna av lycka i hans liv hade varit korta och få; bäst hade det varit innan allt gick snett på Samsö. Helst skulle han fara tillbaka dit, dräpa husfar som hade svikit honom, kuva dem som hade misstrott honom och gilja husmor. Hon var en god människa.

Vid denna tanke spände han återigen läpparna till något som kunde uppfattas som ett leende.

-       Drömmar, mumlade han och fastslog att livet mest handlade om ofärd och elände.

Samt lera och vatten. Och flugor.

 

Nästa dag började som den förra, den innan och alla andra dagar med; väckning i gryningen, morgonmål och arbete. Hreppir visste inte hur många dagar han hade arbetat i leran, men kunde av årstiden avgöra att det måste vara skördemånad.

-       Du där! Rösten var barsk och Hreppir såg upp.

-       Ja?

-       Kom hit! Uppsyningsmannen var inte ensam; bredvid honom stod en man som gav ett egendomligt intryck av både hövding och träl. Han var huvudet högre och hade rak hållning, men kläderna, liksom hans tärda anletsdrag, avslöjade att han var lika ofri som Hreppir själv.

-       Han är ny, kom igår. Ni två skall gräva och bära tråg; du får visa honom.

-       Har han spade?

-       Fråga inte dumt, det är klart att han inte har. Gå till timmermännen och be dem om en. Och inga påhitt; du blev vald för att du är beskedlig. Missbrukar du förtroendet går det er båda illa.

-       Vad heter han?

-       Får du fråga honom själv om. Sätt igång nu. Schas!

Schas på dig också, tänkte Hreppir, men lät det inte komma över sina läppar. I stället sa han:

-       Kom, vi hämtar en spade åt dig. Vad heter du?

-       Styrbjörn. Du?

-       Hreppir.

De gick vidare under tystnad, var och en i sina tankar. Det var tydligt att båda hade lärt sig samma sak: tala inte mer än du måste.

Timmermännen höll till mellan hamnen och staden; snart återvände Hreppir och Styrbjörn med spade och tråg.

Nästan tillbaka frågade Styrbjörn:

-       Varifrån kommer du?

-       Själland. Än du?

-       Soland, ett av svitjods uppländer.

-       Mhm, sa Hreppir och tänkte att det var där som Nykr hade härjat förra sommaren. Det var därifrån svitjodskvinnorna i hovgården kom, om han inte mindes fel. Han bestämde sig för att inte yppa något om dem; det skulle bara bli bråk.

De båda männen fortsatte att gå under tystnad. Hreppir visade Styrbjörn var han skulle gräva, och sedan bar de bort leran i tråget. Inte många ord blev yttrade dem emellan den första dagen.

 

Var Styrbjörn tillbringade natten visste inte Hreppir, men nästa dag kom uppsyningsmannen tillbaka med honom.

-       Ni arbetar ihop i dag också.

Männen fortsatte där de hade slutat dagen innan. Hreppir kunde inte låta bli att fundera på Styrbjörns levnadsöde. Han verkade van att råda, men också illa medfaren. Hreppir beslöt sig att strunta i rädslan och stilla sin nyfikenhet.

-       Hur hamnade du här?

-       Det är en lång historia, sa Styrbjörn.

-       Berätta.

-       Först vill jag arbeta ihop med dig en tid. Om vi då litar på varandra berättar jag.

Resten av dagen fortsatte de att gräva och bära under tystnad. De samarbetade väl; Hreppir tänkte att även om Styrbjörn var en hövding, var han inte för fin för grovgöra.

 

Nästa morgon återkom Styrbjörn utom uppsyningsmannens sällskap; denne räknade tydligen med att de skötte sig. Och varför inte? Vad kunde en ensam träl, eller två, ta sig till på egen hand i främmande land? Hreppir undrade dock vart Styrbjörn tog vägen om nätterna.

-       Var sover du, frågade han.

-       Med de kristna trälarna.

-       Har du låtit de kristna vattenösa dig?

-       Ja.

Hreppir gjorde stora ögon; Styrbjörn föreföll med ens honom än mer märklig. Han måste vara vittfaren, tänkte han. Många franker åkallade numera vite Krist och han hade hört att dennes blotgodar inte godtog att man åkallade de andra gudarna.

-       Varför det? Är den kristne guden verkligen mäktigare än alla de andra tillsammans.

-       Jag berättar gärna. Men vi ska vänta tills vi kan lita på varandra.

 

Styrbjörn och Hreppir knogade på och dagarna blev till veckor. Det var enformigt, men de for i alla fall inte illa utan fick tillräckligt med mat och vila. För trots att de var ofria var de värdefulla för sin ägare; blev de sjuka sinkades arbetet och dog de måste ersättare kostsamt införskaffas. Följaktligen förstod Oswald byggmästare att vårda sina trälar, i alla fall dem som skötte sitt arbete, liksom en god bonde sköter sina djur.

Maten var enformig, mest får, men den gick att leva på även om köttet var magert. Vädret var heller inte det sämsta eftersom det fortfarande var sommar. Någon gång hade det blivit hett och då var det skönt att arbeta i hamnen; vattnet svalkade. Värre var det när det blåste och regnade, och det gjorde det ofta. Även om man höll kroppsvärmen genom hårt arbete blev man blöt och kall. Då var det lätt att bli sjuk.

 

En morgon kom inte Styrbjörn. Hreppir väntade, men inget hände. Vad skulle han göra nu? Uppsyningsmannen talade han ogärna med, men eftersom han inte visste om han i stället borde utföra någon annan syssla tog han mod till sig och närmade sig med försiktiga steg, flämtande andhämtning och hög puls.

-       Ursäkta mig!

Hreppir såg ner i marken när han tilltalade mannen.

-       Ja?

-       Jag saknar Styrbjörn, han har inte kommit. Skall jag fortsätta utan honom, eller göra något annat.

-       Fortsätt som förut. Han kommer. Mannen ropade på en annan träl, men hejdade sig och såg på Hreppir. Nej förresten, sa han. Du går.

-       Var bor han?

-       Tarvliga trälar, muttrade mannen. Samtalar ni aldrig när ni hela dagarna lafsar runt i leran? Ser du huset där, han pekade med hela handen, längs efter gatan. Nej, inte det! Där, ja just det! Huset innanför, i gränden är det; om du måste fråga är det de döpta trälarnas hus. Hämta honom eller ta reda på vad som hänt.

-       Ja, herre. Hreppir började gå utan att se upp.

 

Han hittade huset och gick in. Det var stort men torftigt inrett liksom gården där han själv bodde. Sov gjorde man direkt på golvet och hade man tur fanns det halm att ligga på. Ved räckte till föga mer än matlagning; torka kläder fick man göra bäst man kunde.

Han såg sig runt om i skumrasket. Nej, här var ingen, tänkte han.

-       Styrbjörn, ropade han.

Inget svar.

-       Styrbjörn, ropade han lite högre.

En suck hördes bortifrån hörnet.

-       Är du där?

-       Mmm.

-       Du har försovit dig! Kom nu, innan uppsyningsmannen får tag på dig.

Inget svar. Hreppir gick mot hörnet. Han fick anstränga ögonen för att kunna se i mörkret.

-       Var är du?

Inget svar. Han lyssnade. Flämtande andetag hördes i mörkret; Hreppir rörde sig mot stället varifrån de kom.

-       Där är du ju. En oformlig hög nedanför honom antog mänsklig gestalt. Hur står det till?

-       Inte bra, kom en viskning som svar.

-       Vad har hänt?

-       Jag fryser.

-       Här inne? Det är inte kallt.

Hreppir kände på Styrbjörn.

-       Du har frossa.

Hreppir såg sig om, fick fatt i ett tovigt täcke och svepte det över Styrbjörn. Sedan hämtade han vatten att dricka.

-       Jag måste gå. Uppsyningsmannen väntar.

Styrbjörn stönade.

 

Hreppir återvände till hamnen med underrättelser om Styrbjörn. Uppsyningsmannen granskade Hreppir, som sin vana trogen såg ner i marken.

-       Frossa?

-       Ja, han var varm som en sodgryta.

Mannen tog inte blicken från Hreppir utan granskade honom ingående.

-       Du sköter honom. Se till att han blir frisk samt att han får mat och vatten.

-       Vem gräver i mitt ställe? Frågan var allvarligt menad men Hreppir närde också en vag förhoppning att för en gångs skull slippa ifrån leran.

-       Du! Styrbjörn sköter du ändå. Flytta in där om det behövs.

-       Det bor bara kristna där.

-       Då får du väl låta vattenösa dig först, sa mannen och flinade.

Det var första gången Hreppir hade sett honom dra på munnen och han var inte säker på om det gjorde honom lättare till sinnes. Hreppir sneglade snabbt på honom, såg sedan ner i backen igen samt svarade att han skulle både gräva och vårda om han så skulle behöva vattenösa sig. Tro kunde han göra som han ville i alla fall, tänkte han.

-       Om han dör får du arbeta för två, eller betala för en ny träl, sa mannen.

-       Ja, sa Hreppir.

 

Den kvällen flyttade Hreppir till Styrbjörns hus; det var en kort vandring och sina få ägodelar bar han redan på sig. De följande dagarna arbetade han och skötte Styrbjörn efter bästa förstånd: gav honom vatten att dricka, mat att äta och såg till att han inte frös. Han växlade också ord med några av husets andra invånare och bad dem galdra för Styrbjörn. Det skulle de gärna göra. De fördrog också Hreppir under sin takås, trots att han ännu inte delade deras tro. Tids nog, när han hade sett den kristne gudens makt, skulle han nog också komma att göra det, förklarade de.

Han galdrade på egen hand också, till sina gudar, men efter att ha blivit åthutad av de kristna valde han att göra det utomhus när ingen annan än gudarna hörde.

 

Tre dagar varade frossan, därefter svettades Styrbjörn i tre nätter så att kläderna gick att vrida ur. Den sjunde dagen åt han lite, den åttonde stod han upp och den nionde var han tillbaka i leran i hamnen tillsammans med Hreppir.

-       Du måste vara försiktig, sa Hreppir första morgonen när de båda återigen gick mot hamnen.

-       Jag vet, sa Styrbjörn. Du, sa han sedan och såg på Hreppir.

-       Ja?

-       Tack! Utan dina omsorger hade jag varit i himlen nu.

-       Eller hos Hel, sa Hreppir.

-       Endera, men tack ska du ha i alla fall!

 

Den dagen började de samtala. Hreppir märkte att tillvaron kändes lättare för första gången sedan han kom till Gypeswic. Man är mans gamman, tänkte han.

Orden löpte lätt, och arbetet med. Hreppirs rädsla avtog och han undrade om inte till och med uppsyningsmannen märkte att arbetet gick bättre. Då kanske han och Styrbjörn skulle få arbeta samman framgent.

-       Nu kanske du vill förtälja om dina färder, sa Hreppir.

-       Det gör jag gärna; nu tänker jag att du är att lita på.

-       Jag säger detsamma. Innan sommarn är över kanske vi kan hjälpa varandra härifrån.

-       Tyst, säg det inte så att någon hör! De hör vad du säger, och märker om vi viskar. Men i sak har du rätt. Låt oss samtala när vi är utom hörhåll. Nära andra är bäst att förbli fåordig.

-       Det blir bra, sa Hreppir.

Samtidigt, i hans huvud, malde en gammal vers:

Ung var jag förr,

och for ensam,

då jag råkade vilse om vägen;

jag tyckte mig rik,

då jag träffade en annan:

man är mans gamman.

Olof, Ragnar och soländarna frisläpptes i gryningen. Harald och Vigr kom till hagen där de satt bundna och förklarade att de nu var fria att fara, eller att stanna som gäster i Tissö, utan att dessförinnan plikta med liv eller lem. Som skäl för vändningen nämndes nattliga rådslag i vilka man ytterligare hade utrönt gudarnas vilja.

-       Ni har Gunn och Ginna och deras frändskap med Olof att tacka för vårt nattliga råd. Samt Hroar som löste knuten.

-       Olofs åstundan att träffa Gunn och Ginna förde oss hit, sa Ragnar. Utan att veta det lockade de oss i fällan; men de fick oss också fria.

-       Då är ni kvitt, menade Harald. Vart väljer ni nu att fara?

-       Ingenstans, sa Ragnar, så länge vi är fjättrade.

-       Lös deras rep, sa Vigr till männen som vaktade. Och sedan era lemmar blivit lösta?

-       Låt oss samråda först. Går vi trygga om vi stannar?

-       Hroar kommer att uttala grid över dig och dina soländare så länge ni väljer att vistas bland oss. Det gör han idag, innan jag blotar. Nej inte er, lade han snabbt till när han såg några av männen byta förfärade blickar. Jag förrättar tackoffer till Tyr och sänder sedan Aesir och Bausi till gudarna.

-       Det blåser sunnan, sa en av männen. Vi kan lika gärna stanna. Vi kommer ändå ingenstans.

-       Du har rätt om vinden men känner jag dig rätt tror jag egentligen att du traktar efter gille. Hur som helst kommer vi inte långt idag. Är det er vilja att stanna, sa Ragnar och såg laget runt.

Männen nickade och saken var avgjord. Gunn och Ginna kastade sig över sin bror och kramade honom. Glädjen var stor och flera i laget blev omfamnade av flickorna. Ragnar log fånigt ända tills Harald och Gunn fattade varandras händer; då mulnade han. Att Ginna stod Vigr nära gjorde inte saken bättre, men Ragnars humör svängde återigen när Harald jarl bjöd soländarna till morgonvard i hallen. Med ens kände Ragnar hur hungrig, ruggig och trött han var. Två sömnlösa nätter i tvedräkt och tvist, tänkte han, förtär vem som helst. När han nu övervägde saken kunde han gott tänka sig att stanna en tid, i alla fall tills vinden blev gynnsam. Gille var alltid muntert, även hos daner. Åtminstone så länge man åtnjöt grid.

 

Olof och hans systrar hade mycket att samtala om efter ett år isär. Efter att ha pratat i mun på varandra mest hela måltiden kom de överens att vänta med berättelserna. Det var mycket annat som timade denna dag och tids nog skulle de hinna förtälja allt de hade varit med om. Om inte barnafödandet kom emellan.

 

Inför blotet talade Hroar till folket; han förtalde vad man hade utrönt om gudarnas vilja, om soländarnas släktskap med Halfdans ofödda arvtagare, om dessas mödrars villkor för att stanna bland människor och Haralds och Vigrs omsorger om det egna folkets barn. Han lade orden väl och ingen ifrågasatte det som hade blivit beslutat. Kunde offer av ytterligare tre hästar fägna såväl gudar som människor var det en god sak.

Trots allt folk blotade Harald som han var van att göra; han visste inget annat sätt. Sex hästar och tre hundar var en präktig gåva till gudarna. Därtill kom några män med egna djur som de ville att Harald skulle offra tillsammans med dem. Vissa av männen kände han igen, andra var sådana som han förmodade ville vinna vänskap. Vigr och några av soländarna hjälpte till att sticka och strypa djuren samt att hänga dem i lundens träd.

När de drog i repet för att hänga en av hästarna, var det någon som knuffade Olof i sidan.

-       Vill du något, undrade Olof.

-       Jag vill bara säga att min sko fortfarande luktar piss.

-       Vad menar du?

Olof visste inte om mannen drev med honom eller om han ville gräla.

-       Det var mig du pissade på i går natt, sa mannen och grinade. Bruna tänder pekade åt alla håll.

-       Jaha, sa Olof. Så kan det gå när man vill likna en enbuske i natten.

-       Jag får väl skylla mig själv, sa mannen. Men tänk dig för nästa gång du ska pissa i mörker; trädet du gör det på kan ha fötter.

-       Och nävar som nyps.

-       Jag hoppas du inte har sak mot mig för det; jag gjorde som Harald fordrade.

-       Vi låter udda vara jämt; du fick piss i skon, jag fick en smäll på käften.

-       Och i kväll får vi öl.

 

Efter att djuren var slaktade och upphängda förbereddes Aesirs och Bausis hädanfärd. De satt fortfarande ombord och hade nu blivit blåsvarta i ansiktet. Under dagen tvättades de av några trälar samt ifördes dyrbara klädnader, sydda för detta enda tillfälle. Ingen möda fick sparas när det gällde att göra en ståtlig ankomst i Valhall.

Byte från svitjodsdrabbningen, svärd, yxor och spjut, lades ombord. Någon frågade Vigr om han avsåg att skicka med sin avhuggna hand, men han förklarade att den ämnade han ha med sig på sin egen hädanfärd.

-       En ensam hand, sa han, far illa i Valhall. Då är det bättre att komma dit tillsammans: hand och arm såväl som man. Vem vet, fler lemmar kanske kapas innan det är dags att fara; bäst att ha med sig alla på en och samma gång.

-       Hur ser du till att få med dig handen då det bär av?

-       Jag bär den alltid på mig, i rem runt halsen.

-       Då får vi hoppas att det bara blir handen; att bära flera av sina lemmar i remmar blir bökigt i längden.

 

Mot kvällen hade man styckat offerdjuren och lagt ombord dem tillsammans med mat, grytor och vin samt verktyg och redskap. Några sårade män som hade dött, trots Eirbjorgs omvårdnad, fick följa med på färden. Aesir fick sin harpa med och Bausi ett brädspel. De skulle få gott om tid att använda dem i Valhall.

Eftersom sunnanvinden var frisk roddes båten ut i sjön och förankrades i dess mitt. Innan man lämnade den hälldes tunnor med tran över däck. När mörkret föll var allt förberett.

Folket stod vid stranden och såg ut över sjön. Kvinnor sejdade, män galdrade och Harald klädde av sig naken. Med ett tjärbloss i handen klev han ombord på en båt som väntade. Männen som hade vilat på årorna rodde ut honom till Aesir och Bausi. Hela vägen stod han upp, med ryggen i färdriktningen och blosset högt lyft. Hans kropp, framförallt knäna, darrade av fruktan men han hoppades att det inte syntes.

Faran var överhängande så länge de döda var obrända; ju närmare man kom desto farligare blev det. Håligheter var vägar för de dödas dunster samt för andar; därför höll han en hand över rumpan. Att bära döda genom dörrar var illa; de valde alltid samma väg om de gick igen. Harald brukade hugga hål i väggen när han bar avlidna till bålet; sedan såg han alltid till att den blev sorgfälligt lagad.

Halfdaningarna hade inte haft samma syn på saken, de hade inte ens låtit bränna sina döda. Eftersom de hade styrt sedan urminnes tider fann de inget att frukta från döda fränder. De hade mest åkallat de urgamla gudarna: Tyr samt Njärd och Njord.

Harald kom från en annan ätt. Trots att han nu rådde över riket och värnade Halfdans arvingar fruktade han vad de döda, eller snarare odöda, kunde ställa till med innan de var ordentligt brända. Snarast möjligt tänkte han låta gräva fram Halfdan och Gyrid ur sina högar och bränna dem med. Först då vore han trygg att råda över Själland.

När Harald var mitt i sjön lyfte han ett spjut från däck, vände sig om och kastade det över likskeppet, vigande det och dess last åt Allfader. Därefter sjöng han en galder, lyfte blosset mot himlen och kastade det mot den andra båten. Facklan for i en båge, ett fladdrande bloss mot den mörka natthimlen, och slog ned på däck. Flammorna famlade över trä, tyg och tran och omfamnade snart hela båten från för till akter. Haralds män rodde undan, hettan var svår.

Hela vägen tillbaka till stranden stod Harald med ryggen mot likskepp och bål. Först när de nådde land vände han sig om. Då var fartyget övertänt och lågorna slickade himlen. Bålet födde sin egen vind, en vind som bar upp och bort.

Olof stod med Ragnar och de andra soländarna. De var tankfulla och betraktade bålet i sjöns mitt.

-       Det kunde ha varit vi, sa Ragnar.

-       Du och jag samt en till. Det var vår smala lycka att de inte kunde enas om den tredje.

-       Alla eller ingen! Men ännu mer berodde det på dina systrar; utan dem hade vi inte stått här.

-       På två sätt; utan dem hade vi aldrig kommit på tanken att fara till Tissö. Allt hänger ihop, ödets trådar är långa.

Olof såg ut över sjön. Likskeppet flammade och vinddraget hördes in över land; galdersång och sejd drunknade i dess dån.

-       Och trassliga: hade flickorna inte blivit rövade förra sommaren hade de inte vistats här.

-       Somligt är evigt förborgat för människors ätt; vårt förstånd förmår ett och annat, men inte det tredje.

-       Gott är väl det, sa Ragnar. Att vara fåkunnig är illa, att vara mångkunnig är gott, att vara allkunnig är nog allra värst; förrän man kan allt förlorar man förståndet.

-       Låt oss därför sorglöst vistas bland daner när vi ändå är här; först gravöl, sedan hemfärd. Se, nu har det nästan brunnit ut, allt ovan vattenlinjen har lågorna förtärt.

-       Hon ligger djupt.

-       De fyllde hennes buk med sten, sa Olof.

Ett fräsande ljud hördes över vattnet. Ögonblicket efter var skeppet försvunnet. Kvar fanns ett moln som svepte med vinden, bort över sjön och landet i norr.

 

På gravölet var Gunn och Ginna till en början dämpade. De höll sig nära Harald och Vigr. Samt varandra. Först när de fick tillfälle att språka med Olof lättade deras håg. De hade mycket att förtälja.

Gunn förtalde om överfallet i Hersby, om Nykrs våldtäkt på Gunn och holmgången på holmen samt ankomsten till Tissö och hur de hade givits åt Halfdan och Aesir. Ginna fyllde i och berättade i livfulla ordalag om Gunns brottning med Nykr, om köttbensbråket och slutligen om Nykrs lömska anfall och död. Halfdans död omtalades också, liksom hur Gunn hade giljats av Bausi.

Olof skildrade den ödesdigra färden till Frisland, att Styrbjörn hade blivit kvar där och att Gangulf hade lastat sig själv för det. Han vittnade om Gangulfs skymningstillvaro ända fram till sjödrabbningen; hur han en sista och slutlig gång hade flammat upp i fullt bärsärkaraseri, slutligen fallit i vattnet och fått sin livsgnista dränkt av Ran.

Ginna framhöll Aesirs och Bausis goda sidor.

-       Efter vad som hänt står min håg kluven till svitjod, sa hon; å ena sidan är de våra fränder, å andra sidan våra makars banemän.

-       Vi har också sak emot de daner som härjade Hersby, sa Olof, och dräpte mor och far.

-       Låt oss se dem som hämnade i och med Nykrs död, sa Ginna. Harald och Vigr var också med, men de har varit oss långt mer till gagn än av ondo. Som ni ser har vi tycke för dem och de för oss; vi ämnar gilja oss så snart vi har fött. Men säg oss, hur har Gisle och Geir farit sedan mor och far dog?

-       De är döda.

Olof såg ner i marken och sänkte rösten.

-       Det sista jag såg av dem var när de kastade sig i vattnet, trängda från alla håll utom ett. Jag letade länge, och talade med Vigr tills Ragnar lade ut. Det var av honom jag fick reda på att ni är här.

-       For de också i härnad?

Ginna såg sorgset på sin bror, Gunns läppar smalnade.

-       Ja, de stred dugligt med mäktiga vapen. Liksom jag har Bite, hade de spjutet Bane och skölden Grid. Var de håller till nu vet nog bara Ran.

-       Mäktiga vapen? Vågar jag spörja varifrån de kom?

-       Från en märklig man med många namn. Jolnir eller Nattfari har jag hört honom kallas men håller för troligt att det rör sig om Allfader själv. Han gav dem som bot för far och mor, och menade att han hade del i det som hänt.

-       Vi känner honom, men här nämnes han Arvakr. Vi har också fått bot. Se här, sa Gunn och visade på de smyckespännen hon bar över brösten. Ginnas är likadana.

-       Arvakr, sa Olof eftertänksamt. Arla vaken eller en som färdas i natten: sak samma, han tycks i vart fall inte sova mycket.

-       Nu är det alltså bara vi kvar, sa Gunn. Samt några av Hersbys kvinnor som trälar i danska gårdar. Varför måste Gisle och Geir med i härnad, med eller utan mäktiga vapen? De skulle ha gjort större nytta i Hersby. Gården behöver skötas.

-       Där finns inte mycket att sköta mer än grödan och den tar Fridbjörn med gårdsfolk hand om. Gisle och Geir var till mer gagn än ni anar, sa Olof men bet sig i tungan; det han sagt kunde leda till spörsmål.

-       Hur?

Ginna såg på Olof.

-       De dräpte dristigt i drabbningen.

Hur skall jag hantera det här, tänkte han förtvivlat.

-       Inte har de som återvände nämnt våra bröder, sa Ginna. Kan du säga en bragd som de har utfört?

Äsch, tänkte han. Det får bära eller brista; sanningen är bästa lögnen.

-       Det kan jag, men den kunskapen gläder er föga. Vill ni få reda på sådant som svider att höra?

-       Smärta är en del av livet. Säg vad du vet.

-       Vad känner ni till om Aesirs och Bausis död?

Olof lutade sig framåt och såg Gunn i ögonen.

-       Att valkyrior syntes i kampen, samt bärsärkar och andra kämpar.

-       Bärsärken var Gangulf och nog var där gott om andra kämpar, män från Midgård liksom väsen från världarna. Men har ingen sagt er hur de dog eller nämnt deras banemän vid namn?

-       Aesir dog med en pil genom hjälmen, Bausi med ett spjut under skägget.

-       Inget om vem som gjorde det?

-       Nej. Vet du något så säg det nu!

-       Märkligt, men man kanske inte vill tro det man har sett, eller så vill man inte tala om det. Gravölets lovkväden efter era makar var märkligt vaga.

-       Kläm fram med det nu?

-       Det var våra bröder som dräpte dem, sa Olof med en suck. Geir med pil och Gisle med spjut.

Systrarna såg med förfäran på Olof. En tår trängde fram i Ginnas ögonvrå, Gunns läppar smalnade tills de såg ut som streck. Ingen sa något på länge.

-       Vore det inte era makar de dräpte hade jag känt glädje, fortsatte Olof när tystnaden kändes svår. Nu känner jag mig splittrad; de var dristiga i strid, men inte likar det mig att se mina systrar svårmodiga.

-       Och jag som lärde honom skjuta med pil och båge, sa Gunn knappt hörbart. Hur skall jag nu minnas min bror?

-       Det som hände var ödesbestämt. Glöm inte vem som gav dem vapen. Och förrän jag kom åter från Frisland lär samme man ha sejdat om detta i Tuna.

-       Nu förstår jag Arvakrs ord, sa Ginna: ”ni kommer få återse en av era bröder till sommaren, men det bli inte på det vis som ni vill”.

-       Det låter som något Jolnir kan ha sagt, sa Olof. Men tror ni inte han tänkte på mig som blotoffer när han sa så? Eller att jag förde bud om våra bröders död?

Systrarna såg på varandra, och Olof.

-       Hur som helst gläder jag mig åt att vi tre finns kvar och får mötas.

-       Även om de fortfarande levde, sa Gunn, skulle det inte gå att hämnas. Det var bröder mot makar.

-       Jag vill ha alla kvar, sa Ginna. Nu har vi ingen.

-       Jo en, sa Olof.

-       Ja en, sa Ginna och kramade honom.

-       Mandråp och hämnd, sa Gunn. Vi kan inte kräva bror mot make, det blir i så fall våra barn som kräver hämnd. Om de nu hade någon att hämnas på.

-       Det har de inte, sa Olof; de dog för daners drottars dråpmän. På så vis kan är era makar redan hämnade.

-       På så sätt sett, sa Gunn. Men våra barn blir faderlösa.

-       Men får goda fosterfäder, sa Olof och tänkte att samtalet hade tagit en alltför dyster vändning. Ni känner väl till Vigrs bragd?

-       Jo, den har vi fått oss förtald, sa Gunn. Han var inte fullstark efter vårens våda och vård utan fick hjälp från ovan. Återigen drog Allfader i ödestrådarna.

-       Eller var det vi, sa Ginna; minns våra galdrar samt smyckena han gav oss.

-       Sak samma. I så fall var det med hjälp av hans gåvor, till oss liksom till våra bröder, som ödets trådar vävdes samman.

-       Människor föreslår men gudarna rår, sa Ginna.

-       Och både ger och tar, sa Olof

-       Mest tar, grymtade Gunn.

 

Dagarna efter gravölet väntade Ragnar på förlig vind som aldrig kom. Antingen rådde sunnan eller ingen vind alls. Men i stället för att bekymra sig ägnade sig soländarna åt lek och idrott tillsammans med nyfunna danska vänner. Olof betraktade sina systrar och begrundade att de snart var mogna att föda. Vänder inte vinden snart hinner jag se deras barn innan vi far, tänkte han.

 

En kväll kände Ginna att det var alldeles blött under klädet; det värkte av och till i hennes moderliv. Hon förstod vad som väntade och sjöng en galder till Gefn samt en till Hlin; Gefn bad hon om ett starkt barn och Hlin om hjälp genom väntande trångmål. Sedan ropade hon på Gunn och bad henne skicka bud efter Eirbjorg. Efter en väntan som kändes lika lång som alla de senaste nio månaderna tillhopa, hörde hon röster på gårdstunet innan jordemodern äntligen steg genom dörren. Eirbjorg hade med sig en av sina döttrar och bar en korg över armen, bland annat med friggagräs, sax, tråd, smör och linnetyg. Genast bad hon om mera fyr i eldstaden samt en kittel med varmt vatten.

Gunn fanns vid Ginnas sida på golvhalmen. Eirbjorg ordnade med örter samtidigt som hon och dottern galdrade med Ginna och Gunn. Vissa blad kokade hon tillsammans med klutar och lade på Ginnas buk; dottern utförde det som Eirbjorg bad om hjälp med. Ginna å sin sida galdrade uthålligt utom när värkarna blev för svåra; då kved hon eller skrek av smärta. Kinderna blöttes av tårar; Gunn såg på henne med ömsom medkänsla, ömsom förfäran, kramade hennes hand och baddade pannan.

-       Vem är barnets fader? Eirbjorgs röst lät högtidlig.

-       Aesir, kved Ginna.

-       Flicka, sa Eirbjorg till sin dotter, säg hans namn.

-       Aesir, sa dottern samtidigt som Ginna skrek mer än förut.

-       Det är bra, sa Eirbjorg. Nu kommer allt gå väl. Glöm bara inte att andas.

-       Jag är väl inte ute och skjuter pil, väste Ginna.

-       Nej, men det är just så du skall andas: lugnt och djupt. Dotter, nu är det dags att lossa allt som är knutet här i rummet. Inget får hindra barnet från att födas. Men först ska du ge mig smöret; hon måste smörjas.

Dörren öppnades på glänt och Vigrs ansikte blev synligt.

-       Stäng dörren! Eirbjorg lät sträng. Håller du den öppen kan vad som helst slinka in. Känner du inte de krafter som lurar kring födande kvinnor?

-       Ja, jo, stammade Vigr. Visst vet jag det, men jag kan också hjälpa till. Många är de gånger jag har hjälpt djur att föda.

-       Du kommer inte nära mig med kroken, pep Ginna.

-       Det är klart jag inte gör.

Vigr log och strök henne över pannan.

-       Att föda sitt barn klarar Ginna med min hjälp, sa Eirbjorg. Det här går som smort. Men var kvar här med oss, det är bara bra.

-       Jag kan hålla allt oknytt borta; som du sa finns det mycket som lurar ute i mörkret. Jag vakar vid dörren och lägger ved på brasan, så att ingen svartalv byter ut barnet mot sitt eget fula foster.

-       Se då upp, någon står redan i dörren.

-       Det är bara Olof. Kom in och gör gagn!

-       Hej syster, sa Olof och såg vilsen ut. Hur går det?

-       Som smort, sa Eirbjorg.

Ginna stönade.

-       Gunn håller hennes hand och baddar pannan, Eirbjorg med dotter hjälper henne att föda, Vigr motar oknytt och jag får knappt plats. Finns det någon hjälp jag kan ge?

-       Hämta öl, sa Vigr. Vi behöver alla något att dricka.

 

En stund senare var Olof tillbaka, inte bara med öl och horn utan också med Ragnar, Harald samt några av gårdens kvinnor som också ville vara med. De utan sysslor samspråkade muntert, om än lågmält, om födelse och annat. Natten förflöt fort för de flesta, dock inte för Ginna själv. Hon kämpade på och svor frampå efternatten att hon hellre stred dristigt bak sköldkant i diger drabbning än var med om något så olidligt som att föda barn. Vigr hörde vad hon sa och rynkade pannan, men lugnades av Eirbjorg som menade att så där säger de alla, men efter en månad har de glömt hur svårt det var.

Ginna stöttades natten igenom av Eirbjorg, hennes dotter, Gunn och Vigr; när det började ljusna var det dags. Med en kvidande kraftansträngning fick hon slutligen fram sitt barn, men det var det bara Ginna själv och hennes hjälpare som märkte. De andra småspråkade med varandra eller hade lagt sig att sova på golvhalmen.

Eirbjorg tog emot den nyfödda och band om navelsträngen på två ställen innan hon kapade den. Sedan lindade hon barnet och lade det på Ginnas bröst.

Det var en dotter.

-       Freja, giv henne fruktsamhet, styrka samt mod. Snotra, gör henne rådklok, vänsäll och fager. Skuld, spinn henne en stark och lång livstråd för välgång och glädje.

Hon höll kvar sina händer på barnets huvud tills orden hade sjunkit in i alla som hörde. Ginna log ett svagt leende och lät dottern leta efter bröstet. Hennes hår var blött, kinderna rosiga och i ansiktet glänste svettpärlor.

Sedan sköljde jordemodern sina händer, förde återigen in dem under Ginnas kläde och uppmanade henne att krysta. Efter en stund hade hon moderkakan i knäet. Hon betraktade länge det mönster som blodkärlen bildade, begrundande den nyfödda flickans livsträd; men det hon såg förtalde hon inte för någon, inte ens för Ginna.

 

Nästa natt var det Gunns tur. Eirbjorg fanns lägligt kvar med dotter, örter, klokskap och redskap. Ginna och hennes nyfödda fanns också där, de hade inte gått utanför huset på hela dagen.

På frågan vem barnets far var svarade Gunn Bausi, eller möjligtvis Halfdan. Eirbjorgs flicka upprepade först Halfdans namn, men inget särskilt hände. Då nämnde hon Bausi och fostervattnet flödade. Eirbjorg skrattade tyst och sa att om Ginnas förlossning hade gått som smort, skulle Gunns vara över strax efter att den hade begynt.

-       Tur att det var Bausi, och inte någon av de andra två, sa Gunn.

-       Du menar den onde eller den gamle, frågade Ginna.

-       Åtminstone inte den onde; han var hos mig utan mitt medgivande. Av honom kom inget gott, hans avkomma hade jag inte velat föda fram.

-       Varför inte Halfdan?

-       Han hade redan ättlingar, Bausi hade inga, sa hon och såg på sin syster.

Gunn klämde i och några värkar senare hade hon fött. Inga andra än hjälparna hann samlas; Harald, Olof och gårdens folk fick höra om barnet när det redan var ute. Det blev en pojke och Eirbjorg uttalade besvärjelsen liksom över Ginnas dotter.

-       Tyr, giv honom styrka och mod. Allfader, gör honom rådklok och vänsäll. Skuld, spinn honom en stark och lång livstråd för välgång och glädje

Hon lade sina händer på barnets huvud och var stilla en stund. Sedan spådde hon i moderkakan.

 

Gunn hämtade sig fortare än Ginna och redan dagen efter vattenöstes barnen av Harald jarl och blotgode. Han uttalade barnens namn för dem som var församlade; flickan fick heta Adisla, pojken Biorn. Efteråt var det gille; Gunn och Ginna deltog mer än de mäktade och drog sig tidigt tillbaka.

Även Eirbjorg med dotter begav sig av hemåt i skymningen. Systrarna försökte förgäves övertyga dem att vänta till dagen efter, eller åtminstone låta sig åtfölja av någon av gårdskarlarna. Men Eirbjorg lyssnade inte på slikt tal och menade att hon var van att färdas över mossen vare sig där rådde dag eller natt, ensam eller i sällskap. Mot hennes vilja hade systrarna inte mycken makt och snart såg de hennes och dotterns skepnader avlägsna sig i skymningen.

Hon kände vägen väl och båda gick med raska steg genom halvdagern. Någonstans lät en fågel, annars var det tyst sånär som på myggen. Kände man inte vägen var det lätt att gå vilse, särskilt som sensommarnätterna var kyliga. Över mossen låg sjok av dimma; ibland ledde stigen genom den, ibland gick den under stjärnor som gnistrade mot en mörkblå bakgrund. Det var kyligt och daggvått, i dimman dessutom rått.

-       Mor, jag tror vi inte längre är ensamma.

Dottern kände nackhåren resa sig och det berodde inte på nattkylan.

-       Jag vet. Han har gått bakom oss ett tag. Tag det lugnt, vi har inte långt kvar.

-       Vet du vem det är?

-       Ja.

-       Vill han oss illa?

-       Nejdå, dottern min. Och ville han det skulle vi ändå inte kunna göra något.

-       Vem är det, mor? Och vad vill han oss?

-       Han har många namn. I hallebyn kallas han för Arvakr. Jag kallar honom Galdrafader eller rätt och slätt Thul.

-       Vad tror du han vill?

-       Ibland finns han bara nära, ibland söker han sällskap. Vi får se vilket det är i natt.

-       Det är kulet i dimman; jag fryser.

-       Oroa dig inte, vi är snart hemma. Dina systrar har fyr i eldstaden.

 

Dottern skyndade över gårdstunet. När hon öppnade porten silade ljus ut i mörkret. Dimmorna svävade runt gården och stjärnorna bleknade när brasans sken nådde utom dörren. Eirbjorg kom efter. Bredvid henne gick en man med grått skägg.

-       Natts Rimfaxe fradgar frikostigt; bladen dryper av dagg.

Mannens röst lät som ett dovt muller.

-       Min dörr står öppen närhelst du färdas i våra trakter, sa Eirbjorg. Flickor, bär fram frankiskt vin åt vår vän, strö halm på golvet och red sedan bädden med bolster.

Flinka flickfötter for över golvet; snart satt Eirbjorg samt Thul och drack samman. När flickorna var klara höll de sig mest i bakgrunden, till hälften nyfikna, till hälften avvaktande.

-       Jag ser att du värdesätter älvens glöd jag lämnade åt dig, sa Thul och betraktade en lödig guldring som hängde på hallens ena högsätesstolpe.

-       Den gåtan listade jag hastigt ut; det var du som förde Vigr hit när Nykr med män sånär blev hans bane.

-       Då listade du fel. Det var en annan som förde honom hit.

-       Vem då?

-       Det får du grubbla på; tids nog yppas svaret, då blir känt vem som var hans hemlige hjälpare.

-       Men varför gav du då ditt guld? Vilken var din avsikt med denna gåva?

-       Liksom Midgårds jarlar låter sitt guld till redliga hjälpare gör jag det också. Jag säger dig: din hjälp gagnar även mig.

-       Hur då? Varför nystar du i Vigrs ödestråd?

-       Han gagnar gott; jag har redan haft bruk av hans digra duglighet. På det första: betänk hans bragd i svitjodsdrabbningen. På det andra: jag prövade honom och han gäldade ett måttligt offer. På det tredje: han beskyddar Aesirs och Bausis ättlingar på det att de i sinom tid må hämna sina fäder; jag tror du såg ett och annat när du spådde de små. Men hans största bragd återstår.

-       Och den yppar du för mig? Eirbjorg blinkade men anade svaret redan när hon ställde frågan.

-       Inte än. I stället vill jag dela ditt nattläger.

-       Kom, sa Eirbjorg, och sträckte ut handen samtidigt som hon reste sig.

 

När solens första strålar silade mellan träden dunstade nattens dimmor. Om någon i gården hade varit vaken hade den sett en gestalt bege sig åstad. Men ingen var uppe, och ingen såg Thul när han i hatt, kappa och med stav gav sig av mellan träden, omsluten av de dimsjok som trotsade solens strålar.

När Eirbjorg och hennes döttrar vaknade var Thul sedan länge försvunnen. Men hon visste att han skulle komma åter. Det hade han gjort förut.