Gisle och Geir

Tillvaron efter Uppsalaslaget var tudelad; gille följde på likbål, bud möttes av bitter veklagan eller obeskrivlig fröjd, män repade sig eller dog. Av svitjod straffade Östen somliga och skonade andra; de som svor sig fria, och honom trohet, lät han fara. Liksom jutarna, berövade både vänner och vapen samt kung. Vissa av dessa skulle möta ännu mer elände när de kom hem. Såren efter Finnvids framfart läkte långsamt i Djurs och Mols, i Jutland.

 

Östen hann aldrig hälsa Harald före drabbningen. Nu frågade sig många om man kunde lita på denne, och hans daner. Förvisso hade de hjälpt till att vräka Sölve, men vad vore de inte i stånd till att göra? Haralds här var stor nog att överta jutarnas roll som skövlare och splittrare bland svitjod. Många män fruktade att Harald ämnade utmana Östen om svitjods makt nu när han ändå befann sig i landet.

Men det gjorde han inte. Det visade sig att Östen och Harald hade lätt att komma överens; båda trivdes i den andres sällskap. Inom några dagar verkade de såta som syskon, som om de hade känt varandra sedan barnsben. Det är möjligt att de i varandra såg en frände i stället för den de förlorat; Harald saknade Vigr, Östen Erik.

-       Synd pÃ¥ din bror, sa Harald. OcksÃ¥ vi kom bra överens, även som fiender.

-       Ni hade bÃ¥da era skäl. Men hade fred rÃ¥tt hade ni varit vänner.

-       Liksom vi är.

 

Efter dagar, och nätter, då byte och belöningar hade skiftats, kväden sjungits och bragder berättats, enades Harald och Östen om att dela svitjods kungamakt sinsemellan. Harald hade avgjort slaget, och två kungar råder bättre än en, särskilt i tider av utrodd och landvärn.

-       Den ene kan härja, den andre värja, sa Östen.

-       Glöm inte att jag ocksÃ¥ har Själland att sörja för, sa Harald. Jag saknar Vigr, bÃ¥de som vän och som värjare.

-       IngÃ¥ förbund med Finnvid, föreslog Östen. Han är rättrÃ¥dig och ni verkar komma bra överens.

-       Det gör jag gärna, men ocksÃ¥ han har eget rike att rÃ¥da över.

Styrbjörn satt på få stegs avstånd, och hade riktat sitt öra mot rådslaget.

-       Harald, sa han. Om du vill följer jag med till Själland. Som du vet kan jag bÃ¥de styra och strida. Dessutom har jag ett gott öga till Ginna, vem vet om hon kan tänka sig mig som husfar, nu när Vigr är borta.

-       Har inte du egen gÃ¥rd, sa Östen.

-       Ragnar mÃ¥ rÃ¥da över gÃ¥rden, sa Styrbjörn, han repar sig nog. Idag lÃ¥ter han nästan som vanligt.

-       Inte mäktar han med Ed, sargad samt ensam sedan Sölve gästade?

-       Snart har vi satt gÃ¥rden i stÃ¥nd, sa Styrbjörn.

-       Inte förrän vi har farit, sa Harald. Dessutom tror jag att du har bättre hopp att gilja Ginna om hon först fÃ¥r sörja Vigr. Jag skall tala för din sak med henne, men inte förrän tiden är mogen.

Han såg vänligt på Styrbjörn; denne trutade med munnen och grubblade.

-       Sämre budbärare kunde jag fÃ¥, sa Styrbjörn, än Harald Själlandsjarl. Men du sa att du saknar Vigr ocksÃ¥ som värjare.

-       Det gör jag, men inte sÃ¥ länge som jag själv vistas hemma. Till i vÃ¥r sitter jag där, till sommaren vet man aldrig vad som händer. Antingen ror vi ut eller värjer oss, eller bÃ¥de ock. DÃ¥ fordras Vigr, vad som än händer.

-       Styrbjörn, sa Östen.

-       Jag menar det, sa Harald och suckade.

Han sjönk ihop och med ens blänkte det i ögonvrån.

-       Jag förmodar att du har rätt, sa Styrbjörn.

-       Kungar mÃ¥ste vara kloka, sa Östen.

-       Och rÃ¥da rätt, sa Harald.

-       DÃ¥ kommer jag efter med eget skepp, senast till vÃ¥ren.

-       Gör det, sa Harald. DÃ¥ kanske Ginna väntar dig med öppen famn.

-       Vem vet, sa Styrbjörn. Hoppet om henne fÃ¥r värma i vinter.

Han log men tänkte att vintern blir lång.

 

Innan allt folk for från Uppsala valdes Östen till kung med Harald som samregent; Finnvid var deras förbundne. Fred skulle framgent råda mellan folken. Även med Gautjod, men så var det redan sedan länge.

Finnvid och Harald hördes samspråka om att åter härja Jutland.

-       Landet ligger öppet sedan Sölve svek det, sa Harald.

-       Där är magert, sa Finnvid. Jag vet, för jag var där innan jag kom hit.

-       Kanske Kent, funderade Harald.

-       Varför inte Frisland, sa Finnvid.

-       Varför inte? Dorestad lär vara en rik stad.

-       Eller Utrecht.

-       Där fÃ¥r ni härja pÃ¥ egen hand, sa Styrbjörn. Jag har vänner där.

-       Britannien blir bättre, sa Finnvid.

-       Gypeswic, sa Harald och sneglade pÃ¥ Styrbjörn.

-       Den staden har jag sett nog av. Alldeles för mycket lera.

Harald flinade och stötte armbågen i Styrbjörns sida.

 

Efter hand skingrades skarorna; så snart de sårade gick att flytta for Soländarna hem. Tunaborna skulle få en tung återkomst; å ena sidan bar de bittra bud till Holmdis, å andra sidan väntade digra dagsverken. Många händer saknades samtidigt som gårdens sysslor inte lät vänta på sig.

Tuna var inte ensamt, likadant var det överallt. Vissa gårdar var utplånade; där måste arvingar sökas samt gården befolkas och bebyggas på nytt.

 

Finnvid och finnvedingarna for välfägnade och firade åter mot Finnveden samman med Harald och hans daner. Deras döda fränder hade bränts och begravts i Uppsala, utom Haralds hersar som fördes obrända ombord för högläggning hemmavid; detta gällde inte minst Vigr.

Innan de nådde öppet hav fick de dock bekymmer med draugar. Varje kväll ankrade man inför nattens vila och varje morgon återfanns någon eller några sargade kroppar ombord, i land eller i vattenbrynet. Andra angripna, som klarat livhanken, mälde att maran hade ridit dem. Märkliga var de vittnesmål som sa att hon viskade och väste på jutiskt tungomål.

Slutligen blev svårigheterna så stora att Harald beslöt att bränna liken på plats.

-       PÃ¥ öppet hav är vi fullkomligt värnlösa, menade han.

Därför ankrade de i en vik öster om Soland, brände de döda och reste stenkummel över dem. Innan de for vidare mot Själland reste sig flera rösen på åsryggen i väster. Störst var Vigrs.

Platsen kom sedermera att nämnas Danarör.

 

I Soland återvände vardagen efter hand. Holmdis tog förlusten hårt, men hämtade sig till sist. Hon hade inget annat val. Men sorgen dröjde sig kvar, den fick hon leva med livet ut.

-       Den ene mister man, den andre fÃ¥r man Ã¥ter, sa hon och kramade Gangulf.

Holmdis och Fröjdis rådde tillsammans över hus och härd samt gårdens fän. Gangulf axlade Fridbjörns roll som husfar. Tillsammans med Smid-Ebbe, Frida och Radulf skötte han gården, inägorna och utmarken.

-       Var sak har sin tid, sa han.

-       Att gÃ¥ bärsärk ger ära, sa Smid-Ebbe

-       Att sköta gÃ¥rden ger föda, sa Gangulf.

 

Fröjdis omsorger bar tidigt frukt; innan äpplena mognade var både Gisle och Radulf på benen. Också Ragnar hämtade sig, men det dröjde. Såren såg fula ut, länge läckte de vätska och var. Benbrottet läkte slutligen, men hältan blev han aldrig helt av med. Fröjdis ägnade honom mycken omsorg, först i Tuna och sedan i Ed. Ofta gjorde hon sig ärende dit och, när han blivit tillräckligt helbrägda, han till henne. Hon sprang på lätta fötter; han haltade med stav i hand, eller red.

 

På sensommaren byggde Olof, Gisle och Geir i Hersby, samt skördade. Hela hösten och vintern gick åt till att återuppbygga hallen. Ibland fick de hjälp av folk i trakten, från Tuna och andra gårdar, ibland fick de själva räcka hand åt dem som behövde hjälp. Frida samt Smid-Ebbe var värdefulla medhjälpare; särskilt Frida fann nöje i att hjälpa sina fränder.

 

Den hösten slutade Radulf att växa på längden; hans håg mognade och han tog ansvar för mer än det man bad honom om. Om de någon gång fick en stund över, övade han och Gangulf kamp. Han förstod nu att bragder och uppoffringar gick hand i hand; ingen strid utan förluster.

Härfader ger, tänkte han, och Härfader tar.

 

Jul drack de alla i Tuna men midvinter firades i Hersbys nya hall.

-       Vi svor att inte bygga förrän mor och far var hämnade, sa Gisle.

-       Och Gunn och Ginna funna, sa Geir.

-       Nu har vi bÃ¥de hall och hämnd samt har hittat vÃ¥ra systrar, sa Olof.

-       Det är gott, sa Gangulf; det är inte utan hÃ¥rd kamp ni Ã¥stadkom detta.

-       Du med, sa Gisle och Geir med en mun.

-       Men ni saknar kvinnor pÃ¥ gÃ¥rden, förmanade Holmdis. Det gÃ¥r inte för sig, utan kvinnfolk förfaller även den främsta av gÃ¥rdar.

-       Ingen blir gladare än vi om denna brist blir lagad, sa Geir. Särskilt Olof, lade han till och petade i broderns mage.

-       Vet du nÃ¥gon lämplig, frÃ¥gade Olof med lysten blick.

-       Flickor finns varstans; sitt inte här och bli hemska; ut och träffa folk!

-       Vi ska, sa Olof. Betänk att vi har byggt ända till nyss.

-       Frida borde flytta hit, sa Geir. Eller hur, Gisle?

-       Hon behövs i Tuna, sa Holmdis. Ni är väl inte sÃ¥ svultna att ni Ã¥hÃ¥gar er egen tvÃ¥männing?

-       Vem vet, sa Geir. Gisle, jag tror det är henne du pratar om i sömnen.

-       Du pratar i nattmössan, sa Gisle och rodnade.

Geir flinade.

 

När tjälen gick ur jorden grävdes Oniding och Helga upp igen. De var magrare än fordom men inte värre än att återseendet var kärt. Tillvaron under jorden var nu över, det var dags att fara till himlen. Den gamla båten som hade sparats under tak hämtades och lades på bädd av ris och ved. Gods som räddats ur ödelagd gård lades däruti, och sist föräldrarna själva. Holmdis bistod med bolster.

Tamboskap fanns föga av, men med jakt fylldes förråden för både levande och döda. Gangulf berättade att han hade siktat björnspillning och bad att få låna Bane. Efter dagar till skogs återkom han med båten full av björnkött. Somligt fick föräldrarna, somligt förtärdes på gillet. Oniding och Helga fick vila på björnens päls; dess huvud grinade grymt och skulle medföra en hedersam ankomst till Asgård.

Sist kastades Onidings vapen att viga honom och Helga åt Den Höge. Gisle och Geir hade lagat spjutet, spjälat och surrat de brustna bitarna. Olof klättrade upp på bålet och kastade det över föräldrarna, in i båtens stam. Där satt det, hårt hugget i veden, med skaftet över de döda.

 

Hettan dröjde sig kvar långt efter att lågorna hade förtärt föräldrar, gods och ved.

-       Nu är kretsen sluten, sa Gisle. Minns du i förförfjol?

-       När vi Ã¥terkom frÃ¥n jakten?

-       Mhm. Minns du hur det luktade?

-       Brandrök, sa Geir.

-       Och lät?

-       Inte alls.

-       Just det. Och nu stÃ¥r vi här ännu en gÃ¥ng, i stum saknad och känner lukten av rök.

-       Det var här vi stod, minns du. Vi tog omvägen över gravarna.

Bröderna blev tysta, var och en i sina tankar.

-       Men det gick inte sÃ¥ illa som vi trodde, sa Geir.

-       Varken för oss, sa Gisle, vÃ¥ra syskon eller för Fjolvar.

-       Fjolvar? Han dog ju.

-       Var hade svitjod varit utan honom?

Geir grubblade och sade sedan:

-       Liten ödestrÃ¥d i mäktig väv.

Båda blev återigen tysta.

Luften dallrade ovanför glöden.

 

I skymningen sjöng en trast, vårens första.

 

* * *

 

På en helt annan plats satt en man och flyttade pjäser på ett bräde. Skägget var grått och en vid hatt hade han på sig, trots att han satt under tak. I hallen, framför hans fötter, vistades otaliga kämpar, frossande fläsk, sörplande sod och bälgande öl. Själv drack han vin, och åt föga.

 

Han log för sig själv. Människors öden roar mig, tänkte han. Man drar i en tråd och lossar en annan. Han flyttade ännu en spelpjäs. Se där, nu fick jag den. Jag tar och jag ger. Det har varit hårda år för somliga, nu får de bida. Åker ska ligga i träda.

I sinom tid är det dags igen.

 

// Ragnar Hambraeus

Sollentuna, 2009-05-20, kl 1430.

Fjolvar ställde sig att vila; han var i Hersby för att skörda hö. Kunde han inte strida fanns det alltid gagn att göra på fälten. Värmen var tryckande och hade varit så flera dagar. Det vore skönt med regn nu, tänkte han. Jorden behöver vatten, bara det inte blir slagregn och hagel som förstör skörden; ett stilla strilande vore att föredra. Syrsor spelade och bland tistlarna fladdrade fjärilar i den ljumma brisen, vita och gula sommarfåglar.

Han sträckte på sig och tänkte att det fanns en uppgift för alla i gudarnas skapelse; några skördar liv, andra skördar hö. Att strida ger ära och höskörd ger hö; båda behövs. Jag är glad att jag får skörda hö, till strid duger jag inte. Räddhågsen och tämligen ofärdig med vapen gör jag mer gagn som gårdskarl.

Fjolvars mage mullrade; han kände tarmarnas tryck, drog ner byxorna och satte sig att klämma. Här är långt från nässlor och fruktträd, tänkte han. Hömånadens jästa fallfrukt, särskilt körsbär, gör getingarna druckna. Då blir de slöa och vrånga. Vem vet vad de tar sig till om en människas bakdel närmar sig från ovan.

Fjolvar hade redan som liten lärt sig att inte gå barfota bland solsvullen fallfrukt.

När han nu satt där, tom i såväl tarm som tanke, låt vara för getingar och körsbär, hördes ljud. På ett ögonblick blev Fjolvar varse att han inte var ensam. Han vände sig om men kunde inte se vad som stod på. Vad var det han hade hört, och varifrån kom ljudet? Skrammel? Kanske. Röster? Ja. Det lät blott alltför bekant, samt hotfullt, ty det kom från sjösidan och minde mycket om i förfjol, om rösterna som hörde till de daner som dräpte Oniding och Helga samt deras gårdsfolk.

Varför blir det alltid ofärd när jag skiter, tänkte Fjolvar. Han torkade sig raskt med fingret, reste sig upp och drog upp byxan, färdig att fly. Skäran och tjugan tog han med, höet fick ligga. Han hade sånär gått under av rädsla när jutarna gästade Tuna under vintern. Att han fortfarande levde berodde på Holmdis och Fridbjörns omsorgsfulla skydd av gårdens folk. Utan det hade jutarna säkert plågat ihjäl honom, om inte för andra skäl, som rent nöje. Det sista han önskade var att möta jutar eller andra fiender på egen hand.

Han gick och sprang om vartannat, så tyst han kunde med spetsade öron och ögon på skaft. Trots det kom han inte långt förrän han stötte ihop med en främmande krigare som stod mitt på stigen. Han greps av fruktan och vände om för att fly åt andra hållet. Men där stod ännu en kämpe och spärrade vägen, en som inte hade funnits där ögonblicket innan.

-       NÃ¥d, pep Fjolvar, jag är bara en enkel gÃ¥rdskarl.

-       Vi ser det, sa en av männen.

Där var det igen, tungomålet jutarna hade talat. Det svartnade för ögonen; allt blev grått och suddigt, synfältet smalnade.

-       Res dig upp, sa en av männen. Vi vill inte skada dig.

Han lyfte Fjolvar med en hand under armen som denne knappt märkte. Någonstans i sitt inre anade han dock att han inte längre behövde frukta för sitt liv. Inte omedelbart i alla fall. Han började återigen att andas.

-       Vi söker vÃ¥ra vänner, sa den ene mannen?

-       Jag har inte sett nÃ¥gon, sa Fjolvar. Jag svär.

-       Inte vi heller, sa främlingen. Det är därför vi spörjer dig; var finner vi Styrbjörn eller Ragnar, eller nÃ¥gon ur deras lag.

-       De är inte här.

-       Var är de dÃ¥?

-       De har alla begett sig till striden.

-       Ja?

-       Varför söker ni dem?

-       Vi ämnar strida med dem.

-       DÃ¥ dör jag hellre än sviker dem. Jag säger aldrig var de är.

-       Med, sa jag. Inte mot.

-       Men jutarna, stammade Fjolvar. Ni är ju jutar; varför söker ni dem här?

-       Vi är inte jutar och vi skall inte kämpa mot Ragnar. Vi är daner och ämnar strida med soländarna, mot Sölve och hans jutar.

-       Men det var ju ni som skövlade gÃ¥rden. Nu känner jag igen er, sa Fjolvar med darrande röst; hans blick flackade.

-       Det var dÃ¥ det. Nu är vi förbundna. Vi är giljade vid Gunn och Ginna.

Fjolvar spärrade upp ögonen. Nog hade han hört Olof berätta om livet på Själland, men berättelser var en sak och verklighet en annan. Nu stod männen han knappt trodde fanns livs levande framför honom. Samt bakom.

-       Ä-är det ni, sa han. Är det, vad heter ni nu, är ni Harald och Vigr?

-       Jag är Harald och han är Vigr. Vem är du?

-       Fjolvar, sa Fjolvar. Jag blev ensam kvar när ni brände Hersby.

-       Bröderna blev ocksÃ¥ kvar, sa Vigr, och systrarna. Vi känner Olof mycket väl samt Gisle och Geir lite grand.

-       Jo, vi blev alla kvar. Men jag blev kvar här.

Fjolvar snörvlade.

-       NÃ¥, var finner vi dem?

-       I Uppsala, eller pÃ¥ väg dit. De begav sig i morse, de och Finnvedingarna.

-       Uppsala, det har ingen sagt nÃ¥got om.

-       Det är där man skall möta Sölve.

Harald och Vigr såg på varandra. Av deras blickar fick Fjolvar för sig att ingen av dem någonsin hade hört talas om Uppsala.

-       Helvete, fräste Harald. Hur kommer vi dit?

-       Jag vet inte, har aldrig varit där. Det är lÃ¥ngt.

-       Finns det nÃ¥gon kvar i landet som kan visa oss vägen?

Fjolvar grubblade. Hans hjärna kändes lika tom som hans tarm.

-       Nej, sa han. Alla är där.

-       Ingen, frÃ¥gade Vigr. Tänk efter noga, det är viktigt.

-       Och det brÃ¥dskar, sa Harald.

-       Pressa honom inte, sa Vigr. Andas! Tänk lugnt, vet du nÃ¥gon som har varit i Uppsala.

-       Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf, Olof, Gisle, Geir, Rörik, Radulf, Styrbjörn, Ragnar...

Fjolvar rabblade alla han kunde tänka sig hade varit i Uppsala. Men de var redan på väg dit allihopa.

-       Nej, kom han till sist fram till. Jag känner ingen.

-       Du nämner endast män. Har ingen av kvinnorna varit där?

-       Holmdis, sa Fjolvar sakta. Jo, hon har säkert varit i Uppsala. Kanhända ocksÃ¥ Frida och Fröjdis.

-       Se där, sa Vigr. Nu är det sÃ¥ att Harald har rätt, det brÃ¥dskar. För oss till dem, eller dem till oss. Vi har tre Ã¥ttonden fartyg som väntar i viken. Framme för sent gör vi ingen nytta.

-       Följ med, sa Fjolvar. Vi springer till Tuna. Det gÃ¥r fortast.

-       Och bÃ¥tarna, sa Harald. Ligger de bra där de ligger?

-       Ja, sa Fjolvar. Jag tror det blir närmare när ni ska vidare.

-       Vigr, du fÃ¥r springa med Fjolvar. Jag meddelar männen.

 

Vigr och Fjolvar stormade in i hallen mitt i galdersången:

-       Draugar och döda, Oniding Helga, Adils och Ed, Rodsunda vÃ¥rdar, vräk den vilde, neka nidingen, seger i Uppsala...

-       Holmdis, flÃ¥sade Fjolvar.

-       Vi galdrar. Stör oss inte.

-       Vi mÃ¥ste, sa Fjolvar.

Holmdis vände sig om, röd i ansiktet. Fjolvar krökte rygg när hennes blick fortsatte till främlingen.

-       Vem är du?

-       Vigr, sa Vigr. Han hade under loppet frÃ¥n Hersby blivit förtald vem Holmdis var. Jag känner dina fränder.

-       Och jag dig frÃ¥n deras berättelser. Jag hoppas för din egen skull att du tar väl hand om Ginna.

-       Det gör jag med glädje, sa Vigr. Hon väntar mitt barn.

-       Ert barn, inte bara ditt, sa Holmdis och spände blicken i Vigr.

-       VÃ¥rt barn, sa Vigr och rodnade.

-       Varför är du här, fortsatte Holmdis. Ni borde vara i Uppsala, inte i Tuna. Det brÃ¥dskar.

-       Jag vet. Ingen sade nÃ¥got om Uppsala, inte som vi uppfattade i alla fall. Nu söker vi lots och ledning.

Holmdis såg på Vigr; blicken var vass.

-       Om ni inte klarar av att enas om mötesplats, hur ska ni dÃ¥ kunna segra tillsammans. Jag vill tro att du känner till att det brÃ¥dskar.

-       Vi vet det, sa Vigr. Finner du vägen till Uppsala? Eller vet du nÃ¥gon som gör det?

-       Landvägen känner jag väl, sjövägen sämre. Men jag mÃ¥ste stanna här och galdra för välgÃ¥ng.

-       Vi har tre Ã¥ttonden bÃ¥tar som väntar i viken vid Hersby. Som du nämnde brÃ¥dskar det.

Holmdis grubblade, pannan låg i veck.

-       Frida, sa hon. Frida och Fröjdis, kom närmare, var inte rädda. Vigr är vÃ¥r vän. VÃ¥r vimsige vän; han är i Tuna och hans män i Hersby, när alla borde vara vid Uppsala. Ni fÃ¥r följa dem dit. Jag galdrar Ã¥t oss alla.

Flickorna såg på varandra, sedan på Vigr.

-       Finner ni sjövägen till Uppsala, frÃ¥gade Vigr.

-       NÃ¥gorlunda, sa Frida.

-       Vi vill gärna försöka, sa Fröjdis.

-       Danerna behöver er, sa Vigr.

-       Och svitjod behöver danerna, sa Holmdis.

 

Värmen stod sig flera dagar; om det var varmt i Soland var det hett vid Uppsala. Luften dallrade över de gula fälten när Östen fylkade sina styrkor. Först frasade gräset om vaderna men det dröjde inte länge förrän det låg platt efter tusentals fötters trampande. I väster låg våtängar och sjö, i öster åker och skog. En falk hängde stilla i luften mitt över fältet; den spände blicken i sitt byte.

Östen räknade i huvudet och bedömde sina styrkor. Och Sölves. Han förfogade över ett storhundrade vardera av finnvedingar, gautar och gutar samt fem från svitjod. Därtill kom fyra dussin hälsingar, finnar samt samer. Men var var danerna? Ragnar hade sagt honom att Harald hade lovat utlysa utrodd i allt Själland. De borde ha kommit med flera storhundraden män.

Hur såg det ut på Sölves sida? De fylkade i andra änden av fältet, med norra skogsbrynet i ryggen. Där fanns oroväckande många från svitjod. Östen uppskattade dem till lika många som hans egna, ungefär fem storhundraden. Därtill kom lika många jutar samt minst ett storhundrade med en blandning av obodriter, ester, liver, kurer och till och med ruser. Hur i all sin dar har han fått tag i ruserna, tänkte Östen. De är våra vänner, inte jutarnas. Men denna tanke fick ge vika för en viktigare insikt; att det såg svårt ut. Östen förfogade i ögonblicket över åtta storhundrade män, Sölve över elva. Och var är Harald och danerna, tänkte han ånyo. Utan dem strider vi i underläge.

Sölve kände sig segerviss där han stod i andra änden av fältet och betraktade Östens styrkor. Han var van att strida hårt och ur trängt läge men den här gången förfogade han för ovanlighets skull över fler män än motståndaren. Visserligen verkade Östen ha fått med sig finnvedingar, men de var inte fler än vad som gick att bemästra. Han hade avdelat skickliga skyttar för detta ändamål. Sölve förstod att inte underskatta motståndarna, trots att de var färre än hans, men visste också att Östens värvade styrkor inte skulle strida lika dristigt som dennes svear. När hoppet sviker gör värvade män det också, tänkte han; förbund fungerar bäst i framgång. Detta talade till hans fördel; svitjod var splittrade och han själv förfogade över hälften av dem samt lika många jutar. Östen förlitade sig på hjälp; ändå var hans styrka mindre.

Vi har förvisso solen i ögonen, tänkte han, men på dagen står den högt och bländar ingen. Han lät blicken vila på sina krigare; de stod färdiga för strid. Längst fram var tre spetsiga fylkingar som skulle bryta fiendens frontlinje. Där fanns män med yxa, svärd och sköld. Längre bak stod män med kastspjut, först ynglingar, sedan äldre som stöd, både för hugg och håg. Dessa nådde längre än frontmännen med sina vapen, men ännu längre nådde de bågskyttar och slungkastare som stod bakom. Det var dessa som begynte striden, därefter spjutkastarna och sist spetsfylkingarnas närkämpar.

Jag ser att Östen också förmår att bilda svinfylking, tänkte Sölve. Men återigen, hans styrka är klen. Mest fruktar jag hans finnvedingar, deras skott kommer fälla många.

Nu talade Östen till sina män. Trots att brisen var svag hade Sölve svårt att urskilja orden men han visste vad det rörde sig om. Det är alltid samma smörja, tänkte han. Fiendens fähundar, slåss och segra, löften och lov, gudar och galder samt Allfader och Valhall för dem som dör. Och ändå är det jag som står segrande efter striden. Nu lyssnar de på sin ledare, låt honom hållas så länge han kan. Snart lyssnar de på andra röster: svärdsång, yxhugg, spjutsår, pilskott, sköldvind och hjälmbett. Hest skall det skorra i deras sinnen, kärvt skall det kännas när de skriker ut sin skräck och svär över smärta och smälek. Mina män vet vad de förmår. Tids nog talar också jag, Sölve sjökonung, Sölve svitjodkonung.

 

Soländarna stod tillsammans bland svärdmän och yxkarlar, utom Geir som hade fått plats bland Finnvids pilskyttar och Gangulf som stod längst fram i mittenflanken. Naturligtvis var Bane, Bite och Grid med. Rörik hade övat hela sommaren, först med Fridbjörn och systrarna, sedan med Gangulf och Olof. Han var ivrig att hämnas men kände sig samtidigt egendomligt avvaktande. Detta var inte längre lek, nu var det allvar och män skulle dö i drivor, kanske också han. Nåväl, det var han beredd på; utan Gudrun kunde det kvitta hur det gick. Vem vet, tänkte han, att dö kanske är raskaste resan åter till henne. Jag får gilja henne i Gladsheim i stället för hemma.

Radulf var ilsken över att ha blivit ställd mitt inne i huvudstyrkan. Han ville gå med Gangulf och ville inte inse att det var av omsorg om honom som man ställt honom där. Ute i flanken skulle han inte bli gammal.

Gisle såg sig om. Så här många män hade han ännu aldrig sett, inte ens under utrodden. När Östen talade sträckte han på sig för att se sina fränder. Där var Olof. Geir och Gangulf gick inte att se, det var för många emellan. Ofäti-Karl, Rörik och Radulf stod närmare, samt Fridbjörn och Smid-Ebbe. Ragnar och Styrbjörn stod längre fram. I närheten stod också Säming med lag, till vilket också Karl hörde. Han kände också igen Finnvid från Skålhamra, Alrik från Altuna samt Frode från Vallentuna.

Finnvid förresten, var var han, inte den från Skålhamra utan finnvedingarnas furste? Gisle vred återigen på huvudet; där bak stod de alla, med bågarna redo för skott. Var det bland dem Geir hade blivit ställd fanns föga att frukta. Där hade han vänner, inte minst Skule och Skygni. Finnvid hade hört hans ord och sänt bud efter dem. Och deras fäder.

Samt Skorpa!

Gisle drog på munnen när han tänkte på henne. Envis som hon var hade hon trots ålder och orkeslöshet övertalat sina söner samt Finnvid att få följa med. Antingen är hon galen eller odödlig; eller så vill hon sluta sina dagar på slagfältet och hellre hamna i Valhall än hos Hel.

Snart galdrade alla. Nu väntade de på Odens spjut.

 

-       Var är danerna?

Östen hade kallat till sig Ragnar och låste hans blick. Ragnar, både besviken och förvirrad, blev svaret skyldig. Det hade aldrig varit någon tvekan om Haralds stöd. Visserligen hade de aldrig talat om hur många som kunde komma, men han visste att Harald var ordhållig samt lika medveten om tiden som han själv.

Östens blick rörde sig inte och Ragnar kom oväntat att tänka på falken som svävade över fältet, och dess byte.

-       De skulle komma, sa han lamt.

-       Jag märker det, sa Östen. Är du bra med spjut? Kastspjut.

-       Ja.

-       Du kastar Odens spjut.

-       VarifrÃ¥n?

-       Framför främsta ledet. Det skall nÃ¥ över alla Sölves män, värvade och egna sÃ¥väl som svitjods svikare.

-       Ja, sa Ragnar.

Detta var en ära, nästan alltid dödlig.

-       Du kastar när jag ger tecken.

 

Ragnar tog sitt spjut och ställde sig främst, framför fylkingen i mitten. En bit bort stod fienden, inte längre än att han kunde se dem i ögonen, i den mån hjälmen inte skymde. Det mullrade dovt från stampande fötter och galder, både bakom och framför. Han vände sig om för att ge akt på Östens tecken. Ragnar väntade, hjärtat bultade, tiden gick.

Varför kommer aldrig tecknet, tänkte han. Vad väntar Östen på? Mullret tilltog, en vindil kittlade hans kind, ett moln drog över solen. Snart kändes värmen igen; molnet var inte stort, en av flera vita tussar som stilla drev över himlavalvet.

Fienden började skräna. Inte bara Ragnar väntade på tecknet att börja striden. Kom det inte snart skulle de börja håna Östen och hans styrkor. Det får inte hända, tänkte han, det sänker modet. Eller, ännu värre, Sölve skulle ta saken i egna händer och storma.

Östen stod högre än de andra, uppflugen på en tunna. Varför ser han hela tiden över axeln, mot söder, tänkte Ragnar. Fler än en vände undrande på huvudet men ingen kunde se vad det var som fångade hans blick.

 

Oväntat slutade Sölves skaror att skräna. Även galdrandet avtog och männen mumlade istället sinsemellan.

-       Danerna kommer, hörde han nÃ¥gon säga.

Danerna kommer, tänkte han. Han sträckte på sig men såg inget utan valde att påkalla Östens uppmärksamhet.

-       Östen, är det danerna, ropade han högt över huvudena pÃ¥ männen.

-       Det vet du bäst själv, men jag skulle tro att sÃ¥ är fallet. Kom hit och se med egna ögon om det är dina sena vänner, eller andra som vi inte känner.

Hjärtat slog hårt och fort av upphetsning och glädje. Ragnar hade vetat hela tiden att Harald höll ord. Nu fick Östen veta det också; nu räddades hans egen ära, männens mod och Östens seger.

-       Hur mÃ¥nga är de, hörde han sig själv säga.

-       Jag skattar dem till trenne storhundraden.

-       Hur mÃ¥nga är vi?

-       Drygt Ã¥tta.

-       Och Sölve?

-       Elva.

-       DÃ¥ väger det jämt.

-       Det väger över. Nu segrar vi, sa Östen.

-       Visserligen är det danerna vi ser, sa Ragnar, men fÃ¥r jag minna om att slaget ännu inte är begynt; mycket kan ännu hända.

-       Jag vet, men nu är det rätt tid att öka männens mod, ge dem hopp och lÃ¥ta dem fÃ¥ smak av seger redan innan striden har börjat. De flesta svärd har tvenne eggar, sÃ¥ ocksÃ¥ detta; lika mycket som vÃ¥r kamplust gror, lika mycket vissnar Sölvemännens mod.

Återigen talade Östen. Denna gång fanns ingen tid för ordsmide; han meddelade kort och gott att danerna hade kommit och att de nu tillsammans skulle vräka Sölve.

Vid de sista orden uppstod oro bland Sölves män. Flera svear bröt sig ut ur leden och sprang mot Östens här. Här och var höjdes vapen, att åter välkomna svikare i laget var svårt, men Östen uppmanade männen att svälja förtreten och strida tillsammans.

-       Tvedräkt gynnar jutarna, sa han. SlÃ¥ss samman, det är Sölve vi ska vräka.

Ännu fler frigjorde sig ur Sölves fylking utan att denne förmådde ingripa; han morrade och gormade om vartannat. Vissa höggs hastigt ned av dem som stod närmast, när de försökte bana sig väg, medan andra undkom innan någon förstod vad som pågick. Snart stred man inom Sölves led, men kampen var ojämn. De som inte lyckades fly var snart dräpta; sedan lägrade sig åter lugnet, en sorts spänd stiltje, samma som hade rått när Ragnar väntade på Östens tecken.

Men nu hade vågskålen vägt över.

-       Vi är nio, kanske tio, sa Östen, och danerna tre. Sölve har blott nio nu.

-       Storhundraden, sa Ragnar.

-       Ja, sa Östen. Allfader gynnar oss idag.

-       Det hade blivit fler om de inte dräpte överlöparna, sa Ragnar.

-       Alltför mÃ¥nga gick Ã¥t. Vi hade haft gagn av dem ocksÃ¥.

-       Synd, de var ännu inte vigda till Oden.

-       LÃ¥t oss dÃ¥ göra det, sa Östen. Nu viger vi dem allihopa, döda som levande. Nu har vi väntat länge nog.

-       Hellre det än att strida utan stöd av danerna, sa Ragnar.

-       Kasta ditt spjut, sa Östen.

 

Fjolvar såg sig om; i hans hjärna rådde förvirring och skräck. Hur hade han hamnat här, långt bort från Hersbyhemmet och trygga Tuna, mitt i ett dammigt virrvarr av främlingar och krigare. Han kramade sin tjuga med ena handen och skäran med den andra. Den där Harald hade visat vänlighet mot honom under färden mot Uppsala, han hade till och med tackat honom för hjälpen. Nu var han dock borta. Så är det med kungar tänkte han; de kommer och de går. Och vart hade Frida och Fröjdis försvunnit? Här var så många människor att det var rent omöjligt att hålla reda på sig själv, och ännu mindre varandra. Om han ändå hade fått stanna vid båtarna, men nej, han hade fösts med ända fram till fältet. Usch, tänkte han, här stundar hemska saker. Samtidigt såg han ett spjut fara genom luften, ett enda. Fjolvar höll andan när han betraktade dess flykt över himlen, över huvuden på män som vigdes till Oden. Ögonblicket efter brakade allt loss. Pilar kom i skurar, duggade tätt mot män och sköldar; slungstenar slog mot hjässa och hjälm. Skrik och skrän skar genom luften.

Fjolvar stod som fastfrusen.

Han anade att det var finnvedingarnas pilar som regnade över fienden i norr. Av Gangulfs tal hade han förstått att de var skickliga bågskyttar. Vilka det var som sköt åt andra hållet visste han inte, men kanske jutarna också behärskade båge och pil. Folk föll som furor, svear såväl som finnvedingar, daner, jutar samt andra.

Slagregn skadar skörden, tänkte han, och pilregn män.

Efter pilregn och slungsten fylldes luften av spjut. Samtidigt närmade sig härarna varandra. Män gick mot män med lugna steg och höjda huggvapen. Flera föll för flygande spjut, andra vek undan men de flesta fortsatte framåt. Jag vill fly, tänkte Fjolvar, här är inte sunt att stanna. Men han förmådde inte röra sig utan stod kvar, motvilligt fängslad. Omaka känslor av spänning och skräck slet i hans inre.

Blicken sökte efter fränder i havet av män. Nu hade härarna nått varandra, vapengny blandades med skrik av skräck och smärta. Vissa brölade som oxar vid slakt, andra galdrade oavlåtligt, någon grät. Stål mot stål, stål mot järn, stål mot trä och stål mot hull; alla lät de olika. Oväsendet dränkte fält och folk. Falken hade flugit sin väg; den svävade nu över andra ängder och nya byten. Det förra var glömt.

Där var Fridbjörn, gode husfar, han högg hårt, liksom också Fjolvars hjärta gjorde. Han vred huvudet mot sjön och sedan tillbaka mot striden; Fridbjörn var kvar. Inte kunde han stå kvar här och se på, husfar behövde ett handtag och hade rätt att fordra det. Han hade varit god mot honom hela vintern, skyddat honom mot jutarna. Nu tarvades stöd och ingen mer än Fjolvar verkade märka det.

Han sprang och inom några ögonblick fann han sig omsluten av strid och tumult. Fridbjörn höll på att tappa svärdet när han såg vem som hade kommit, men fann sig när nästa svärdshugg föll mot skölden.

-       Fjolvar, skrek han. Vad gör du här? Försvinn! Försök inte rubba ödets väv. Du förmÃ¥r inte...

Han kom av sig och tystnade när huggskiftet fordrade alla hans sinnen. Jutarna han höggs med skrattade bistert åt den vilsna trälen som vapenlös hade dykt upp i stridsvimlet, blott med redskap i hand. Han gör inte mer harm än en fluga, tycktes de tänka, och struntade i honom. Fjolvar brydde sig inte om deras skratt, han märkte dem knappt; hans herre behövde hjälp och nu var han här. Utan att tänka tog han tjugan och tryckte runt halsen på en av husfars motståndare när denne klev framåt. Fridbjörn högg mannen hårt när han föll baklänges. Liv och blod pumpade ur såret och snart hade man en motståndare mindre att bekymra sig om.

-       Tack, skrek Fridbjörn. Du hanterar härmän lika väl som hö.

Fjolvar kände en egendomlig upphetsning som han aldrig hade känt förut, men det var också kladdigt i byxan. Helvete, tänkte han, varför måste jag alltid skita i trångmål. Men upphetsningen tog överhanden; jutarna svärmade runt omkring och Fridbjörn hade att hugga ihållande. Snart var Fjolvar där med tjugan igen och några ögonblick senare hade de dräpt ännu en fiende. Visserligen var tjugan av trä, men ändarna var spetsiga och skaftet stadigt.

 

På ett annat ställe lyckades Harald och Östen stråla samman medan de skiftade hugg med fiender.

-       Dina dristiga daners hjälp var välkommen, skrek Östen.

-       Väntar vinning deltar vi gärna i dylika lekar, svarade Harald. Fruktade du att vi skulle svika?

-       Ni kom, sa Östen, det är det som räknas!

-       Just i tid. Det är bättre är just försent.

-       Varför hänga pÃ¥ lÃ¥set?

-       Jag slapp Ã¥tminstone att leda lÃ¥ngledda män.

-       Och samman är bättre än emot.

-       Förra sommaren stred din bror mot oss pÃ¥ Själland.

-       Nu är han bränd, sa Östen. Heder Ã¥t hans minne.

-       Den dagen sÃ¥g jag Skögul, svarade Harald. Men hon vände och sedan träffade Erik och jag en överenskommelse. Han sparade Själland att skatta efter segern mot brödrakungarna. Sedan gick det som det gick. Jag är glad för den förhandlingen.

-       Mot ödet kämpar ocksÃ¥ gudarna förgäves. Är förresten den där mannen en av dina?

-       Gloggir?

-       Vem är han? Han skjuter bättre än finnvedingarna.

-       Han har falksyn och starka nypor. Själlands bäste skytt.

-       Se upp, den där har spjut.

-       Vi hugger ihop.

 

Gloggir siktade och sköt, gång på gång. Varje gång träffade pilen sitt mål, oftast ett öga. En efter en fällde han; männen stupade med pil ut ur huvudet. Harald hade utsett en man som skydd åt honom.

Olof stred tillsammans med flera av soländarna. Redan tidigt hade de kommit i sär från Fridbjörn. Även Smid-Ebbe slogs på egen hand, eller med andra, någonstans som de inte visste var. Geir sköt båge med finnvedingarna.

Olof fann det ovant att strida med daner. Förra sommaren hade de gjord sitt yttersta för att ha ihjäl varandra, nu var de förbundna och stred ihop. Han kämpade dristigt och striden böljade för hans del såväl framåt som bakåt. Jutarna trängde på och han hade backat mer än han ville. Någon hjälpte dock till bakifrån, någon som siktade väl och sköt av både jutar och svikliga svear.

Innan nästa fiende fordrade fäktning såg sig Olof om. Den ser bekant ut, tänkte han; är det samme skytt som piskade mig med stränglös båge i fjol? Han släppte tanken för att värja sig; soländarna högg och stack men jutarna var fler. Trots Gloggirs stöd stod de snart i jämnbredd med varandra.

-       Hej, skrek Olof. Vi sÃ¥gs i fjol.

Gloggir kastade ett hastigt öga på honom och sände iväg en pil.

-       Du kapade min sträng, sa han.

-       Och du rappade raskt sedan strängen sprungit.

Gloggir flinade.

-       Strid nu dristigt, sa Gloggir, jutarna är ettriga.

-       Pissmyror, sa Olof. De stör ditt strängaspel.

-       I Ã¥r har jag tvÃ¥ harpor, sa Gloggir och sköt ännu en pil. Samt flera strängar.

-       LÃ¥t dem darra; ditt spel ljuder vackert.

-       Ditt med, fast klangen är en annan.

-       Har du märkt att jutarna sjunger illa.

-       Det gör vi nog alla när brynta stÃ¥let kittlar.

-       LÃ¥t dem sjunga.

Striden fortsatte; Olof och Gloggir hade fullt sjå att försvara sig och snart drev de i sär. Det sista Olof hörde av Gloggir var braket när någon högg hans båge i bitar. I vimlet skymtade han hur denne piskade motståndaren med stumparna, innan han försvann som en ekorre över gräset bort mot skogen. Måtte han ha sin andra båge i dungen där borta, tänkte Olof. Den är värd sin vikt i guld.

 

Fridbjörn fortsatte att strida med Fjolvar vid sin sida.

Det dröjde inte länge förrän fienden återigen lade märke till trälen, men nu skrattade de inte längre. Han fick motta hugg och Fridbjörn måste täcka både sig och honom med skölden. Ibland tillgrep han skäran; eftersom den var kort och böjd måste han komma nära för att komma åt. Det var när han gjorde det som han kände det första sticket. Han tog sig om magen; snart kom ett till samt ett hugg över pannan. Han tog sig om huvudet och kände ett hål. Det är blött, tänkte han. Hela huvudet sprakade, sedan tappade han sansen.

Fridbjörn såg sin huskarl stupa, greps av raseri och högg vilt omkring sig. Inom kort stod han fri från alla håll, ingen ville vara nära, och han banade sig väg genom jutarnas gytter. Soländare stred samman några dussin steg bort; han tog sikte på dem. Samtidigt fick någon av jutarna fram sitt spjut och stötte det i Fridbjörns sida. Han svor till när mannen i andra änden vred om, fortsatte hugga men mäktade snart inte längre. När han segnade ner haglade huggen och snart förnam inte heller han något mer.

 

Sedan Gisle och Geir for i havet under sjöslaget hade Olof ofta förebrått sig för att de kom ifrån varandra. Försumlighet var en odygd som han ibland lastade sig för. Denna gång vakade han så gott det gick över bröder och fränder. Trots denna strävan hade han inte lyckats skydda Rörik. Förtvivlat hade denne fäktat för både Tuna och Gudrun. Hans vilja hade det inte varit något fel på, varken under träning eller i strid, men han var ovan och saknade såväl omdöme som styrka. Efter ett vildsint angrepp med yvigt huggande genom fiendens flock var han hopplöst förlorad. Några motståndare lyckades han såra på vägen men han blev själv raskt huggen i halsen. Drabbningen var fortfarande ung när han stöp. Olof kunde ingenting göra, han hade fullt upp med egna fiender. Röriks fall kom honom att tänka på vedhuggning. Han föll som ett vedträ från kubben, torrt och klent ned i högen av andra.

 

Geir sköt båge samman med Skule och Skygni. De tre höll ihop och turades om att skjuta. När en sköt lade nästa an och den tredje tog ny pil. De roterade löpande och lyckades hålla en hög takt på skjutandet. Eftersom deras strängar var olika spända sjöng de i stämmor; prrn, drrn, frrrn lät det om och om igen från deras håll. De talade inte sinsemellan, alla tre visste vad de skulle göra. Strängarnas sång räckte för dem. Prrn, drrn, frrrn.

Och där var Skorpa. Hon hade följt med finnvedingarna som nu gick lös på fienden med yxa, spjut och svärd. Som en skrovlig stenstod stod hon mitt i stridsvimlet, orkeslös men med en vilja av stål. Hennes hesa stämma hördes som ett ilsket surr genom vrål och vapengny.

-       Era fega uslingar, väste hon hest, ni räds en gammal edda som inga tänder har.

Hon grinade brett och för att visa hur sant hon talat; munnen var tom sånär som på några bruna stumpar som dinglade i tandköttet.

-       Kom an, skrek hon och stötte spjutet i skinkan pÃ¥ närmsta karl.

Den stungna juten blev mer förvånad än sårad, drog spjutspetsen ur skinkan, ryckte på axlarna och återupptog vapenskiftet med kraftigare karlar. Skorpa fräste en ed och fortsatte att stöta och sticka; eftersom hon såg illa hände det att också att en och annan finnvedsfrände fick sig ett stick.

Först var det ingen som tog henne på allvar; det var svårt att uppfatta henne som farlig. Fienderna skrattade och finnvedingarna log. Ville hon dö i strid var det hennes ensak; dessutom visste de att hon inte skulle kunna övertalas att avstå. När hon hade fått sin vilja igenom att fara till Uppsala kunde hon lika gärna delta i striden. Dessutom såg flera finnvedingar i henne en lyckobringare; den gamla var kärv, men hon förde tur med sig. Med henne i laget skulle seger säkras.

Eftersom Skorpa var stel och orkeslös flyttade hon sig inte gärna. När skarorna av stridande styrkor drev över fältet stod hon kvar, slutligen ensam bland fiender. Hon påminde på något vis om en murken stubbe i en flod av grumligt vatten, med den skillnaden att stubbar inte väser okvädinsord eller sticks med spjut. Någon gång hände det att hon skar av senor och genom hull; slutligen var där någon som fick nog.

-       Klyv den där sturska stubben, hördes en av jutarna skrika. Hon har barr som sticks.

-       Gör det själv; att slakta mormor är omanligt. Dessutom verkar veden vresig; yxan kan fastna.

Skorpa hörde inte sämre än att hon uppfattade ordskiftet. Oväntat fick hon kraft; med båda händerna sänkte hon spjutet in till skaftet i mannens mage, han som stod närmast. Ögonblicket efter hade någon huggit henne med yxan; hon föll med ett skratt.

-       Vi ses inte i Valhall! Slappdasar som ni hamnar hos Hel, sa hon och dog.

 

Hreppir höll sig några steg efter Vigr. Han var obekväm men gjorde så gott han kunde. Inte var han rädd att strida, men han visste också att han saknade tillräcklig skicklighet. Och är man inte tillräckligt skicklig, tänkte han, blir man ett lätt byte och då blir man också rädd. Tack vare Vigr har jag både uppgift och skydd. Han skyddar mig, jag skyddar honom.

Vigr var mitt inne i ett huggskifte med Sölve. Harald fanns i närheten men hindrades av Sölves karlar. Utöver Harald och Vigr kände Hreppir igen Styrbjörn, Ragnar och Starkad. Även Gangulf fanns i närheten, liksom gautarnas kung Gautulf.

De hade alla hamnat söder om fältet, på hedmark mellan hällar. Detta var nu slagets medelpunkt, det var här allt skulle avgöras.

Sölve var stor, stred skickligt och hade kraft i huggen. Trots att Vigr nu hade återvunnit all sin styrka hade han svårt att värja sig. Skölden hade han stadigt fäst på vänster arm med hjälp av sin krok och hylsa. Om Sölve var fruktansvärd att skåda var han än värre att bekämpa. Är det för detta som Allfader har sparat mig, tänkte Vigr. Varför, vad är meningen om Sölve slaktar mig nu? Då kunde han lika gärna ha låtit Erik göra det i fjol. Fast nu gror min ättling i Ginnas mage. Han kände värme, en annan värme än hettan på slagfältet. Denna värme kom inifrån och gjorde honom säll.

Då slog Sölve svärdet ur handen på honom. Innan han hade hunnit sträcka sig efter det var Hreppir framme och böjde sig ner. Denne grep om klingan och räckte kaveln åt Vigr.

-       Tack, sa Vigr samtidigt som hugget föll.

Ögonblicket efter rullade Hreppirs huvud över hällen.

Det var visst Allfaders avsikt med Hreppir, tänkte Vigr samtidigt som sorg och vrede vällde upp inom honom. Den varma känslan han just hade haft var som bortblåst. Nu rådde iskyla, fruset lugn; om Hreppir föll för min skull ska inte jag svika mitt öde. Nu är det du och jag Sölve, tänkte han. Du och jag.

Nu börjar kampen.

 

Någon gång under dagen fick Gangulf och Olof syn på varandra. Det gick inte att samtala, men Olof lyckades få fram att Rörik var dräpt. Han hade också skymtat Fridbjörns och Fjolvars lik. När han hörde detta blev Gangulf först vit i ansiktet, sedan greps han av raseri.

Det var samma sak som i fjol. Fiender föll som halmstrån och snart drogs Ofäti-Karl med i bärsärkagången. Han hade alltid haft ett gott öga till Rörik, trots att denne hade svansat efter Gudrun mest hela det senaste året, men ingen fick dräpa hans fränder utan följder.

Svåra följder.

Tillsammans banade de gator genom fienden och snart hade de Sölve själv i sikte. Starkad, styrman hos danerna, stred på hällarna nära Harald och såg bärsärkarna komma; han var inte sen att dela deras raseri och kom dem till mötes. Från varsitt håll högg de fiender liksom en smed bearbetar ämnet, fjättrat mellan hammare och städ. Larmet var olidligt; bärsärkarna själva arbetade utan ord, men de som kom i deras väg vrålade av smärta och skräck; sköldar brakade när männen trängde på för att fly. Rörelsen spred sig bland dem som stod bakom. Snart flydde många över sankängarna mot sjön i väster utan att riktigt veta varför, mer än att det vore osunt att stanna.

Efter följde daner, svear och finnvedingar och snart stred lika många nere i vätan som på fältet och uppe på hällarna.

 

Sölve stördes av larmet; han kände att något var fel, att något höll på att hända bakom hans rygg. Han måste bara göra slut på den här enhänte Själlandsdanen, sedan skulle han skapa sig överblick och styra striden.

Men den enhänte Själlandsdanen lät sig inte enkelt göra slut på. Han hade fått ny kraft och Sölve fick ägna mycken möda åt att möta hans hugg.

-       Din enhänte huggare, nu börjar det bli enahanda att stÃ¥ här och hacka. Kan du inte bättre, sa Sölve och högg hÃ¥rt mot Vigrs hjälm. Vigr lyfte skölden över huvudet och fÃ¥ngade hugget.

-       Än du dÃ¥, sa han. Med bÃ¥da händerna i behÃ¥ll.

 Sedan högg han mot Sölves ben. Denne lyfte fötterna högt.

-       Nu kapar jag din sista hand, sa Sölve.

Svärdet for genom luften men hugget stannade i Vigrs svärdsfäste.

-       Dina styrkor flyr, men det ser du inte.

Vigr stötte svärdet framåt. Sölve mötte med sköldens buckla.

-       De drunknar i sjön, fortsatte Vigr, med svitjods drÃ¥pare och dristiga daner efter.

Samtidigt for Sölves hugg från sidan, långt in under skölden. Vigr vacklade men stod snart bredbent igen. Sölve använde andrummet till att vända på huvudet och snabbt överblicka fältet. Vad han såg retade upp honom; Östens män höll på att tränga ut hans egna i sjön.

Han dröjde med blicken något för länge. När han återigen fäste den på danen var dennes svärdsspets redan inunder hans sköld. Han kände den tränga genom tyg och hull; sedan vreds den om.

Det kändes varmt och blött om magen. Sölve höjde svärdet för hugg, men föll till marken. Matt märkte han att motståndaren stod på knä, att dennes vapenrock var blöt av blod.

-       Du blöder, sa han.

Sedan svartnade allt; sist av allt försvann hörseln.

-       Du fick mig ocksÃ¥, hörde han Vigr säga.

Det är som det ska. Det är...

Sölve sjökonung dog obesegrad.

 

Vigr reste sig mödosamt och tog tre steg. Striden hade stannat upp, budet om Sölves död färdades fortare än en gräsbrand. Han stapplade tre steg till, men stannade och tog sig om sidan. Harald rusade fram och lade armen om honom. Vigr föll och Harald höll emot; inom tre steg låg han på marken. Vapenrocken var blöt; över hällen rann röda rännilar som samlades i pölar. Harald slet i Vigrs rock.

-       LÃ¥t bli, sa Vigr, det tjänar ingenting till. Detta är banesÃ¥r.

-       Vi kan binda om och stämma blodflödet.

-       Sluta, flämtade Vigr, jag har gjort vad som var menat.

-       Menat?

-       Det som Allfader ville; han sparade mig till denna dag. Nu är Sölve dräpt, nu hämtar han mig snart.

-       Jag behöver dig ocksÃ¥, sa Harald. Förbannat att han mÃ¥ste hämta dig när vi segrar stort. Du fÃ¥r Själland att rÃ¥da över.

-       DÃ¥ blir det frÃ¥n andra sidan. Värna nu Ginna väl, samt den som gror i henne. Och Adisla. Om hon tillÃ¥ter vill jag att du fostrar barnet.

-       Tack, sa Harald. Jag skall fostra honom som om det vore min egen son.

-       Henne.

-       Vad?

-       OcksÃ¥ om det blir en flicka.

-       Vad det än blir. Ginnas och Gunns barn kommer växa upp som syskon.

-       Bra. Tack! Nu kan ni komma, viskade han och vände blicken mot skyn.

Ett stort åskmoln skymde solen. De första stänken prickade de heta hällarna med stänk som hastigt dunstade. Snart kom nya; inom kort blänkte hällarna av vatten. När den första knallen hördes var Vigr redan död. Hans blod blandades med regnvattnet och rann över stenytan, ner mot gräset.

Nio steg bort låg Sölve.

 

Vädret blev överraskande våldsamt. Regnet piskade, åskan mullrade och ljungeldar skar genom den stålgrå skymningen. Himlens makter drabbade samman med en våldsamhet som vida överträffade människornas mest storslagna kraftmätningar. Genom kaos och halvdager anades djur, väsen och makter; man skymtade hundar och ulvar, korpar och örnar, en vilsen falk samt flera valkyrior.

Härmännen hukade för hagel stora som duvägg och sökte skydd under sköldar. Vinden slet och kylan kändes genom märg och ben. Ett fåtal fortsatte fåfängt att fäkta; vissa vedersakare vrenskades i våtmarkerna, män dränkte män i maden.

 

Ovädret upphörde lika hastigt som det börjat; vinden avtog och molnets tunga släp av regn och rusk drog bort mot öster. Snart värmde solen igen; droppar glittrade och ur marken steg vattenånga tät som röken från fuktig vedbrand.

Östen kom fram till Harald.

-       Männen har slutat strida.

-       Varför kämpa när allt är över, sa Harald. Sölve är död.

-       Äntligen vräkt, suckade Östen. Det har varit ett hÃ¥rt Ã¥r.

De tryckte varandras händer; ryggdunkar och skratt hördes när de omfamnade varandra.

-       Vigr är ocksÃ¥ väck, sa Harald och grät med ens som ett barn.

-       Raka vägen till AsgÃ¥rd for han, sa Östen. SÃ¥dan bragdman firar redan gille, hedrad med plats i Härfaders högsätesbänk.

-       Detta var den drygaste offergärd Allfader krävt, sa Harald och hulkade. Vigr hade mer att ge. Hoppas han där uppe är nöjd nu.

-       Jag sörjer din sorg, sa Östen och klappade honom pÃ¥ axeln. Men härfadern rÃ¥der som han behagar, vare sig vi vill eller ej.

-       Jag vet, sa Harald. Jag vet, men det är bittert.

-       Men han tar inte endast, sa Östen. Han ger ocksÃ¥; Sölve är vräkt. LÃ¥t oss i sinom tid fira segern samt lära känna varandra. Men nu ska vi rensa upp efter drabbningen; döda skall brännas, sÃ¥r förbindas, svikare dömas samt gille firas. Och förbundna belönas.

 

Hela dagen hade Frida och Fröjdis vårdat sargade män. När de ändå hade rest hela vägen till Uppsala tänkte de att de lika gärna kunde göra nytta. Sårade karlar fanns i övermått, ingen av flickorna hade haft en lugn stund sedan Ragnar kastade Odensspjutet. Andra läkekunniga fanns där också, dels kvinnor som hade följt med sina män, dels män som gjorde större gagn som vårdare än som dråpare. Vissa var från Uppsala, andra kom långväga ifrån. Tillsammans gjorde de storverk; många hade dem att tacka för att de fortfarande levde.

Redan pÃ¥ förmiddagen fann Frida Ragnar. Eftersom han hade stÃ¥tt mellan härarna, främst av alla, hade han blivit illa skuren och trampad. Det var ett under att han alls levde och ett nästan lika stort under att hon och Fröjdis lyckades föra honom i säkerhet under en stor lind vid sidan om fältet. De förband hans hÃ¥lsÃ¥r och spjälade vad som verkade brutet. Han sa inget sÃ¥ länge de tog hand om honom; han hade förlorat mycket blod och det var inte gott att veta om han var medveten eller väck. NÃ¥gonstans inom honom drev dock tankar omkring: Värst vad flickorna har vuxit, tänkte han. Och vad flinka de är. Fröjdis är fager…

När systrarna var klara med Ragnar lämnade de honom bland andra sårade i trädets skugga; där fanns fler som behövde hjälp. En läkekunnig kvinna vakade; en annan hämtade vatten åt dem som törstade.

Allteftersom dagen led fick Ragnar sällskap av andra män som han dock inte märkte mycket av. Han låg i dvala, ingen visste om han levde eller dog, men hjärtat fortsatte att slå och det väste svagt ur näsan. Där hamnade i sinom tid också Radulf och Gisle. Radulf var inte värre sargad än att han fräste och svor. Han ville upp igen men kvinnan under linden hindrade honom handgripligen. Gisle var svårare medfaren; han fann sig utan ett ljud i hjälpen; om fän tål att lappas och lagas får jag också göra det, tänkte han. Efter hand fylldes marken under trädet. Tur att det finns många träd, funderade han. Skogens skugga svalkar skönt; lindars lund lindrar.

Geir fortsatte att arbeta på slagfältet; hade han inte haft Grid hade han säkert gjort Gisle sällskap, eller Rörik. När det blev kväll klappade han Grid och tackade henne.

 

Andra var inte i stånd att tacka, och hade heller kanske ingen orsak. De döda var otaliga; de låg som de föll med vapen i hand. Fåglar svävade i skyn, nu fanns föda för dem; där var korp och där var örn. Samt den ensamma falken. Östen fordrade att alla hövdingar, segrare såväl som förlorare, skulle låta räkna sina män och ta hand om dem som behövde det. Alla som förmådde måste hjälpa till, sårade skulle vårdas och döda brännas.

Detta hade i sanning varit en ödesdrabbning; makt hade skiftats, många män skulle aldrig mer vända åter hem. Barn skulle storögt se upp på bistra budbärare, hålla mor i kjorteln och spörja varför hon grät. Månget husfolk skulle sörja sin husfar, andra vräka hans husfru och barn.

När man dagen efter räknade alla döda blev det nästan fyra storhundraden svear, två storhundraden jutar, tre dussin daner, ett dussin vardera finnvedingar, gautar och gutar samt enstaka hälsingar, samer, finnar, obodriter, ester, liver, kurer och ruser. Många jutar var försvunna; de som levde mäktade måttligt att söka rätt på dem som saknades. Segrarna brydde sig föga; man menade att de antingen hade flytt, eller dvaldes dränkta på våtäng och sjöbotten. I långliga tider skulle man finna lik på platsen som småningom kom att kallas Jutekärret. Det sades att där spökade. Folk gick omvägar förbi, i varje fall när solen var nedom trädtopparna eller om man färdades ensam.

 

Flugor och fåglar frossade på lik; segerns sötma blandades med veklagan. Vigr begräts av många, särskilt av Harald, Olof och Ragnar samt Starkad. Men allra mest skulle Ginna gråta när dödsbudet nådde henne, liksom Gunn. Styrbjörn fann det hårt att Hreppir hade huggits huvudlös, men såg det oerhörda i hans offer; han räckte svärdet åt Vigr och därmed segern åt Östen.

Styrbjörn grät men grunnade redan på framtiden; Ginna hade mist både man och gårdskarl, kanske hon i sinom tid skulle kunna finna tröst i honom.

På ett annat ställe låg Skorpa med slutna ögon och leende på läpparna. Hennes söner såg sorgsna ut; med ens skulle det bli lamt i gården, ingen styrde och ställde som Skorpa. Men att gråta vore själviskt, i själva verket fanns föga att sörja; Skorpa hade fått som hon ville, hennes tid var kommen och hon hade fått dö i strid. Nu härjade hon hos Härfader samt sörplade Asgårds fläsksod.

Skule och Skygni plockade pilar.

 

Fjolvar sörjdes av ingen; han var ett simpelt lik med tjuga och skära. Vad har trälar att göra i krigares led, tänkte de som såg hans sargade kropp. Frida och Fröjdis fann honom när de letade efter Fridbjörn. De fick hjälp att bära bådas lik till hällarna. Östen var där.

-       Se pÃ¥ denne man, sa de; en enkel träl, därtill rädd. Men utan honom hade du inte segrat.

-       Vad förmÃ¥dde han med tjuga och skära?

-       Inte mycket, men det var han som mötte Harald sedan alla hade lämnat Soland. Han förde danerna till oss, och vi dem hit.

Östen lade pannan i veck. Harald kom fram när han hörde sitt namn.

-       Känner du igen denne träl, frÃ¥gade Östen.

-       Fjolvar, sa Harald. Det var han som fick fatt i Frida och Fröjdis.

-       Och de ledde dig hit?

-       Ja.

-       DÃ¥ menar ni att denne räddhÃ¥gsne träl säkrade segern. Utan honom inga daner, utan daner ingen seger.

-       Och ingen Vigr, sa Harald.

-       Trassliga är ödets trÃ¥dar, sa Östen.

-       Fjolvars trÃ¥d var skör och kort, sa Frida, men i ödets väv var den värdefullast.

-       Märkligt. En rädd träl gagnade mer än mÃ¥nghundra män.

-       Att trotsa sin rädsla är den största av bragder, sa Fröjdis. Han försvarade ocksÃ¥ far; de kämpade tillsammans.

-       Samt föll tillsammans, sa Frida med skrovlig röst.

-       Honom bränner vi med hersar, sa Östen. Han ska sitta hedersamt i Härfaders hall.

-       Hedra ocksÃ¥ flickorna, sa Harald. Frida och Fröjdis visste att visa vägen till Uppsala.

-       Dem fÃ¥r vi hedra pÃ¥ annat sätt; de blir besjungna pÃ¥ gillet, samt behängda med ädel metall.

-       Nu vill vi bara hem, sa Frida. Far är död, liksom Rörik och Fjolvar. Vissa av vÃ¥ra vänner vet vi knappt var de är; de som är sÃ¥rade mÃ¥ste vÃ¥rdas.

-       Far slapp i alla fall att sörja Rörik, sa Frida.

-       Att sörja sitt barn är grymt, sa Östen.

-       Det ska mÃ¥nga göra snart, sa Frida. Mor har mist sÃ¥väl man som son, samt huskarl. Bland svitjods kvinnor har hon mÃ¥ngen olyckssyster; hon är inte ensam.

 

Geir förde bud om levande och döda till Gisle där han låg i skuggan och läkte. Att Alrik från Altuna och Frode från Vallentuna var döda bekymrade honom föga, de var mest namn för honom. Däremot grät han bittra tårar när han hörde att båda Karl hade dräpts. Ofäti kände han inte så väl, men Lafse desto bättre. När han till sist fick höra att Finnvid var borta blev han utom sig av sorg. Det tog en lång stund för Geir att förklara att det gällde Finnvid från Skålhamra, inte Finnvid finnveding.

Hemfärden kändes lätt eftersom mycket fanns att berätta. Trots trängseln ombord var alla på gott humör; man hade varit borta länge, längre än som varit tänkt, och nu var man äntligen på väg tillbaka. Hemma fanns fränder och i några fall väntande möer som det skulle bli kärt att återse. Raskade man på skulle det kanske gå att följa med på någon av sommarens färder. Hemlängtan och trängsel gjorde att man seglade dygnet om så länge vinden var förlig och man inte befarade bottenkänning. Man arbetade i skift och delade på sovplatserna.

Alla gladde sig åt den stundande hemkomsten, i synnerhet Styrbjörn som dels hade varit ute längre än de andra, dels under långa tider hade trälat och tvivlat på att någonsin få återvända. När de närmade sig svitjods land satt han ofta och betraktade klippor och tallar som drev förbi utanför relingen. Han kände sig lycklig när han såg sina saknade nejder men lade också märke till att få människor syntes utefter stränderna. Det är inte som vanligt, tänkte han; folk brukar komma ner till stranden när fartyg far förbi, eller vinka. Visst rör sig en och annan i land, men de är inte många. Svitjod känns lamt.

Eller lamslaget.

Eds vik var lång och smal, i den fick man hugga i med årorna hela vägen fram till gården. Eftersom man inte hade mer med sig än egen utrustning och skaffning gick urlastningen fort. Snart tog man farväl av varandra samt skiljdes åt varsitt håll.

 

Tunaborna trampade de välkända stigarna och närmade sig raskt sin gård.

-       Märkligt att vi inte har träffat nÃ¥gon pÃ¥ stigen, sa Gisle. NÃ¥gon borde vara ute och röra pÃ¥ sig, i alla fall vid den här tiden.

-       Där är i alla fall en, sa Geir när de närmade sig Tuna. Ser du?

-       Det skulle kunna vara Radulf, sa Gisle

-       I sÃ¥ fall har han vuxit, sa Gangulf. Men vi har Ã¥ andra sidan varit borta ett Ã¥r.

Geir vinkade men då var personen redan på väg mot hallen. Efter en stund kom han tillbaka med några andra. Geir vinkade igen, samt Gisle; ingen besvarade hälsningen.

-       Visst är det far, Smid-Ebbe och mina bröder, sa Gangulf. De ser inte att det är vi som kommer.

-       Det lär de snart bli varse, sa Gisle. Det blir roligt.

-       Jag gÃ¥r före, sa Olof. Jag vill inte att det ska bli samma tumult som pÃ¥ havet, att de tror vi är draugar hela bunten.

-       Tror du de har hört att vi dog dÃ¥, sa Geir.

-       Det är klart de har; tänk efter.

Olof såg på Geir och fortsatte.

-       Efter varje utrodd bringar hemvändare bud bland gÃ¥rdarna, i synnerhet där de vet att nÃ¥gon väntar förgäves.

-       Olof har rätt, sa Gangulf. GÃ¥ före du, sÃ¥ bidar vi här.

De väntade och Olof gick den sista sträckan själv. På håll såg de omfamningar och anade samspråk. Orden hördes inte, men man pekade åt deras håll. Snart hördes glada rop och alla gick dem till mötes.

-       Kom, sa Gangulf, nu litar de pÃ¥ Olof.

Det blev ännu ett kärt återseende. Som en löpeld spred sig nyheten över hela Tuna, att Gangulf på något vis hade överlevt och var återkommen, pigg och kry, liksom också Gisle och Geir. Samt Olof, men om honom hade man aldrig hört annat än att han levde när han senast sågs.

Hela eftermiddagen fick Gangulf värja sig mot kramar, framförallt från gårdens kvinnor. Även Gisle och Geir, samt Olof, fick sin beskärda del. Karl hade gått vidare hem till sig.

-       Jag visste väl att vi hade galdrat gott, sa Holmdis. Jag visste det! När Säming kom med sitt dödsbud i höstas kändes det galet. Jag kände det, och nu vet vi hur det ligger till. Älskade son, jag är sÃ¥ glad att ha dig tillbaka.

Gangulf vred sig stelt, men log.

-       OcksÃ¥ er, sa hon till de andra och kramade allihop.

-       Hur har ni det här dÃ¥?

Gangulf betraktade sin far.

-       Det kan vi prata om sedan, sa Fridbjörn och sänkte rösten.

-       Varför inte nu? Det verkar allvarligt när du säger sÃ¥; är nÃ¥gon död?

Gangulf såg på alla som för att försäkra sig om att ingen saknades.

-       Med oss är det bra, sa Fridbjörn. Ganska.

-       Det är inte alls bra, invände Holmdis. Galdrar mäktar mycket, men inte allt. Nu mÃ¥ste mÃ¥nga hjälpas Ã¥t.

-       Är nÃ¥gon sjuk? Rörik, hur är det med dig? Du ser härjad ut. Bror, kom hit, jag vill syna dig.

-       Ta det lugnt med honom, han har det svÃ¥rt.

-       Nu fÃ¥r ni sluta tala i gÃ¥tor; berätta vad som har hänt.

-       Ja ja, vi ska. Alla ska berätta, ni ocksÃ¥. Men sedan mÃ¥ste vi verka. Det brÃ¥dskar.

 

Holmdis bad hemvändarna att börja berättandet. Vid det här laget var de ganska trötta på sina egna historier; dessutom ville de höra vad som stod på hemmavid. Därför förtalde de sina öden i korta ordalag, tillräckligt för att alla skulle bli nöjda, men utan ordsmide och andra detaljer än de som krävdes för att förhindra onödigt spörjande.

Gangulf förtalde också om Styrbjörn.

-       Märkligt, sa Holmdis. Minns ni Nattfaris ord?

-       Vilket av dem, sa Fridbjörn.

-       Alla. Jag tror han har blivit sannspÃ¥dd fullt ut.

-       Vad sa han egentligen, sa Rörik. Hans röst lät sträv. Jag har glömt.

Holmdis tänkte.

-       Om jag minns rätt sa han att Styrbjörn blev kvar och Gangulf flydde i Frisland samt att Olof styrde hans skepp tillbaka hem. Allt det har vi haft svar pÃ¥ sedan länge. Därtill nämnde han att en som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn. Det, fick vi just veta, stämmer ocksÃ¥.

-       Märkligt, sa Fridbjörn, men du har rätt. Sedan nämnde han väl saker om Gunn och Ginna? Var det inte nÃ¥got om hämnd och att lägra trenne kungar. Det stämmer bara delvis.

-       Nej, sa Olof. Det stämmer ocksÃ¥. Gunn blev först given Ã¥t den Ã¥ldrige kung Halfdan. Han dog, mitt under kärleksakten, och hon giljades dÃ¥ av hans son Bausi. Det blir trenne kungar, och alla innan vintern var över.

-       SÃ¥ det stämmer ocksÃ¥, slog Holmdis fast. De hämnades pÃ¥ den där Nykr, de lägrades av trenne kungar, och de födde deras ättlingar, i alla fall Aesirs och Bausis. Och, hon sÃ¥g pÃ¥ Gisle och Geir, ni gjorde deras barn faderlösa.

-       Ja, sa Gisle. Det blir svÃ¥rt att se Gunn och Ginna i ögonen, om vi ses igen.

-       Det ska du inte oroa dig för, sa Olof. De skulle ändÃ¥ aldrig vilja utkräva hämnd av er; de begrät er lika mycket som sina makar.

-       Men deras barn, sa Geir. De har sak emot oss, och känner oss inte.

-       Endast om nÃ¥gon förtäljer och framhÃ¥ller er roll i drabbningen, sa Olof. De har goda fosterfäder och ingen lär driva deras sak emot er.

-       Dessutom kanske ni aldrig träffar dem, sa Holmdis.

-       De kanske träffar oss, sa Gisle.

-       Det var drabbning, sa Olof, inte drÃ¥p.

-       Drabbning är drÃ¥p, sa Geir.

 

Alla satt tysta ett tag, begrundade hemvändarnas öden, såväl de som varit som de som väntade.

-       Men nu har vi vardandet, det som sker, att sköta, sa Holmdis. Far, förtälj dem vad som stÃ¥r pÃ¥.

-       Fiender härskar i uppländerna. En jutsk sjökonung, Sölve, kom hit förra sommaren; först härjade han, sedan slog han sig ned i Uppsala. Östen har flytt; vi stred tillsammans med honom när ni var borta, men förgäves; Sölve är stark. Nu drar hans karlar kring land och gÃ¥rd; de gästar var de vill. Härjar hÃ¥rdhänt. Svitjod är splittrat; vissa hövdingar stödjer Sölve, andra Östen.

-       DÃ¥ förstÃ¥r jag varför stränderna lÃ¥g öde, sa Olof. Styrbjörn talade mycket om det.

-       SÃ¥ är det, sa Fridbjörn. Folk är rädda.

-       När vi närmade oss Tuna var ni ocksÃ¥ varsna, sa Gisle.

-       Alla mÃ¥ste vara det. Men i alla fall, förra hösten trodde vi att vi kunde vräka honom, att vi var tillräckligt starka när utroddarna hade Ã¥tervänt. Men de var leda pÃ¥ lid och strid. I stället fick vi sätta vÃ¥rt hopp till Sölves förnuft.

-       Hur dÃ¥? Geir betraktade Fridbjörn.

-       Jo, den kung blir inte lÃ¥nglivad som styr illa; lÃ¥ter han sina män plundra visthusen och föröda skördarna utarmas landet. Ett utarmat land föder inga bönder och därför varken krigare eller kung. Det var det vi trodde att Sölve skulle besinna, men vi bedrog oss. Hela Ã¥ret har hans skaror dragit runt och plundrat. Nu hotas skörden.

-       De brände Gudruns gÃ¥rd, sa Rörik.

Holmdis såg på sin son; han såg ner i golvet och fortsatte.

-       De brände gÃ¥rden bara för att de hade gömt undan mat där. Sin egen mat. Bara för att de skulle ha nÃ¥got att äta om de blev hemsökta. Och det blev de. Männen listade ut var födan fanns, de sÃ¥g spÃ¥ren i snön. Sedan straffade de styggt; alla dräptes utom Gudrun och nÃ¥gra av gÃ¥rdskvinnorna. Min Gudrun!

Orden stockade sig; han fortsatte:

-       De huserade i Rodsunda tills förrÃ¥den var tomma. DÃ¥ brände de gÃ¥rden och drog vidare. NÃ¥gra kvinnor förde de med sig. De som var mer döda än levande lämnades Ã¥t sitt öde i gÃ¥rdens kalla aska.

Nu grät han.

-       Gudrun skändade de in i det sista. När hon försökte fly dräptes hon.

Tystnad lägrade sig i hallen när Rörik var klar. Ingen sa något på en lång stund; alla begrundade vad han hade sagt. Gangulf höll om honom och Holmdis kramade båda två. Inte underligt att Rörik verkade egendomlig, tänkte Gangulf. Att förtäras av sorg kan knäcka vem som helst, och Rörik är inte den starkaste.

-       Jag vill hämnas, hulkade Rörik.

-       Det ska du, sa Gangulf.

-       Han mÃ¥ste öva, sa Fridbjörn sakligt. Eftersom han har ägnat sig Ã¥t annat.

Rörik såg med trotsig blick på sin far.

-       Jag vet vad du tänker, sa han, men nu är hon borta. Är du glad nu, ingen Gudrun som kan öda min ära.

Fridbjörn såg sorgset på sonen.

-       Inte är jag glad; vare sig du vill tro det eller ej sörjer jag ocksÃ¥. Du har hämnd att kräva, men du mÃ¥ste öva för att lyckas.

-       De som skändade henne skall fÃ¥ Ã¥ngra vad de gjort, om det sÃ¥ blir det sista jag gör.

-       Jag övar gärna med dig, sa Gangulf.

-       Och jag, sa Olof.

Gisle och Geir nickade. Rörik snyftade.

-       DÃ¥ fÃ¥r ni börja nu, sa Fridbjörn. Östen samlar Ã¥terigen styrkor. Sölve ska vräkas eftersom han inget har lärt; vid midsommar stÃ¥r slaget utanför Uppsala.

-       Hur kommer det sig att Tuna har klarat sig, undrade Gangulf.

-       Klarat sig, sa Holmdis, jag vet inte det. Hans män kom först hit, ska ni veta. Men Tuna hade tur; vi slapp spÃ¥rsnön och fick dessutom förvarning. Frida, Fröjdis och de andra flickorna sprang till skogs i tid. Trots att Sölves karlar var vidriga överlevde vi gästningen genom att foga oss och vintern tack vare gömda förrÃ¥d. Glöm inte att vi ocksÃ¥ förfogade över Hersbys skörd, som förvarades dold.

-       Och hur är det annorstädes?

-       Likadant överallt; vissa gÃ¥rdar är skövlade, andra gästade, som Tuna, och nÃ¥gra har klarat sig helt. De som gynnar Sölve klarar sig undan; det är skäl till att vissa blir hans förbundna.

-       Undrar hur trogna de är, funderade Radulf. Om vindarna vänder, menar jag; dÃ¥ kanske de skiftar sida ännu en gÃ¥ng.

-       Det vore bittert att strida samman med svikare, sa Fridbjörn. Men hellre det än att ha dem emot sig.

-       De väljer efter styrka, sa Radulf.

-       Snarare seger, sa Geir.

-       Väntad seger, sa Gisle.

-       Just det, sa Gangulf. Och väntad förlust driver folk pÃ¥ flykt.

 

Samtalet fortsatte till långt in på kvällen. Innan alla gick till sängs i Tuna den natten hade man enats om att försöka värva Finnvid med finnvedingar och Harald med daner att strida med Östen, mot Sölve.

-       Tror du Ragnar och Styrbjörn är med pÃ¥ en ny utrodd sÃ¥ snart efter att ha kommit hem frÃ¥n den förra, sa Gisle till Gangulf.

-       Säkert, sa Gangulf. Annars fÃ¥r vi övertyga Säming eller nÃ¥gon av de andra styrmännen. I morgon beger vi oss till Ed.

-       Ed blev ocksÃ¥ gästat, sa Fridbjörn. Där finns inte mÃ¥nga kvar.

-       Men gÃ¥rden var i alla fall inte bränd.

-       Husen stÃ¥r kvar men folk fördes bort, eller dräptes. Gamle Adils, Styrbjörns och Ragnars farfar, lär ha huggit hÃ¥rt in i det sista. Nu firar han gille i Valhall.

 

Nästa dag återvände Gangulf, Gisle och Geir till Ed. Fridbjörn följde också med. Flera besättningsmedlemmar var redan där; alla vittnade om övergrepp runt om i bygden. Ragnar och Styrbjörn var oglada; det var just så illa som Fridbjörn hade sagt och ingen övertalning behövdes. De hävdade själva att svitjods splittring bäst löstes med många stridsdugliga män och hopp om seger. Att vinna Finnvid och Harald för Östens sak var det bästa de kunde göra.

Innan middag var alla eniga om att återvända med bud till Finnvid och Harald. Gangulf, Gisle och Geir som kände Finnvid skulle söka upp honom, Ragnar och Olof var förtrogna med Harald skulle gästa denne. Men alla skulle fara tillsammans, eftersom de bara hade en båt. Styrbjörn skulle stanna kvar och, tillsammans med Fridbjörn, samråda med Östen samt samla uppbåd. Till detta fordrades uthållig dristighet; många måste värvas utan att Sölves män märkte något. Anade de oråd skulle de kväva motståndet i dess linda, innan svitjods styrkor hade samlats. Till sin hjälp hade de hågade ynglingar och män, på Tuna och annorstädes.

 

Efter två dagar var Själlandsfararna på havet igen. Båten var nödtorftigt rustad; skaffning hade samlats runt om i Solands gårdar. Inte hade man mycket förning, trots att man hade skrapat botten i både byttor och bodar.

-       Och inte hinner vi plundra pÃ¥ vägen, sa Geir.

-       Det ska du vara glad för, sa Ragnar.

-       Varför?

-       Vi är inte starka nog för att plundra annat än smÃ¥ gÃ¥rdar. Och sÃ¥dana brukar inte har mycket att ge.

-       Jag vet en som hade det, sa Geir och vände sig mot Gisle. Minns du sälköttet?

-       Mmm, sa Gisle. Men ännu mera minns jag all god öl.

-       Jag minns nÃ¥gra drumliga drängar som hade druckit för mycket, sa Gangulf.

 

Efter veckor till havs var de återigen på Själland. Denna sommar hade Harald valt att stanna hemma; de fann honom och hans män i Tissö. Gunn var också där.

Gisle och Geir tvekade till en början när de skulle möta sin syster vars man de hade dräpt. Inte blev saken enklare av att hon sände bud efter Ginna och Vigr så fort soländarna visade sig. Visserligen brukade Ginna vara den som göt olja på vågorna när osämja hotade, men i just detta fall hade hon lika mycket sak mot dem som sin strängare syster.

-       Olof, du kanske ska förbereda Gunn pÃ¥ att vi är här, föreslog Geir.

-       Äsch, det ordnar sig. Hennes glädje över att ni är i livet är större än sorgen över Bausi. Bete er som vanligt.

Gisle och Geir såg med stora ögon på Olof.

-       Eller, fortsatte han, vid närmare eftertanke ska ni nog inte bete er som vanligt. Tänk pÃ¥ att ni har blivit vuxna sedan hon senast sÃ¥g er.

-       Och hon har blivit drottning.

-       Det ocksÃ¥.

 

Brödernas farhågor kom på skam; återföreningen med Gunn blev glad. Också Ginna var utom sig av lycka att få återse sina bröder. Alla fyra undvek dock sorgfälligt att tala om drabbningen. Det vore dumt att väcka den björn som sover, tänkte Gisle.

Soländarnas återkomst till Tissö var lika överraskande som glädjefylld. På kvällen åts en präktig måltid i hovgården; soländarna satt vid högsätet. Jag föredrar detta mottagande framför det vi undfick förra året, tänkte Olof.

Ragnar nämnde deras ärende: att Sölve sjökonung från Jutland nu förödde svitjods länder och att Östen behövde Haralds hjälp att vräka inkräktaren. Sölve var inte okänd i Tissö; några av männen hade farit med honom och skövlat främmande stränder. Nu sporde de att han haft föga framgång i Kent och andra länder västerut, varför de fann det naturligt att han vände sin strävan österut. Vad vore då lämpligare att trakta efter än herraväldet över svitjod, menade de, särskilt när kung Erik hade rott ut med hälften av svitjods krigare.

Flera av männen var inte sena att anta utmaningen, de långleddes vid det stilla livet hemmavid. Förvisso likade det vissa illa att bistå Östen, bror till den kung Erik som sånär hade brandskattat Själland. Men kunde någon vinning komma ur färden var det många som med glädje antog utmaningen. Även Harald och Vigr gjorde det, trots att båda var nygifta, på villkor att färden medförde fler fördelar än endast kamp och ära.

-       Du fÃ¥r rÃ¥dslÃ¥ med Östen om villkoren, sa Ragnar till Harald.

-       Eller han med mig.

-       Vilket som, sa Ragnar.

-       Möte föder rÃ¥d, sa Vigr; fÃ¥r vi först samtala med varandra ordnar sig allt.

-       DÃ¥ ser vi till att sÃ¥ blir fallet, svarade Ragnar. PÃ¥ liknande sätt som vi for hit, for Olofs farbror Fridbjörn till Östen. Med daners och finnvedingars hjälp enar vi svitjod och vräker Sölve.

-       Finnvedingar?

-       Olofs fränder, Gisle, Geir och Gangulf som ocksÃ¥ gästar dig nu, var hos dem i vintras; de blev fÃ¥ngna av Finnvid.

-       Hur kan de pÃ¥räkna hans bistÃ¥nd om de var fÃ¥ngna?

-       De hjälpte honom att Ã¥terta makten i eget land.

Harald såg tankfull ut.

-       Finnvedingar, sa han. Det var länge sedan vi hade besvär med dem, men i sommar har de vaknat till liv igen. Jag har sport att de ställer till skada i Mols och Djurs pÃ¥ Jutlands östra kust.

-       Där rÃ¥der Sölve, sa en av männen.

-       Finnvedingarna passar pÃ¥ när Sölve är borta, pÃ¥ samma sätt som denne passar pÃ¥ när Erik är borta

-       Är det lÃ¥ngt?

-       Inte värst. Det ligger västerut; med förlig vind är man där inom tvÃ¥ dygn.

 

Soländarna for nästa dag till Jutland; några av Haralds män följde med i egen båt. Att finna Finnvid var inte svårt. Framme vid Djurs kust följde man inbyggarnas bittra veklagan samt spåren av sot och aska; mot slutet tog man sikte på nyskövlade gårdars brandrök. När de fann honom blev han lika glatt överraskad som Harald hade blivit. Inte heller Finnvid var sen att lova bistånd till Östen och svitjod.

-       Vem vore jag att neka nyfunna vänner hjälp, samt mina finnvedingar nöje? Eftersom vi redan har dragit i härnad kan vi lika gärna fortsätta till svitjods nejder.

-       Känner du vägen till uppländerna, frÃ¥gade Gangulf. Annars föreslÃ¥r jag att vi far samman. Danerna hittar själva och far pÃ¥ egen hand; Harald härjade där i förfjol.

-       Det lÃ¥ter klokt, men dÃ¥ fÃ¥r ni först följa med till Lagaholm och hjälpa oss att lossa lasten; fyllda bÃ¥tbukar sinkar seglatsen. Trots att Djurslandet var magrare än vi trodde bär vi byte ombord.

-       Bara vi är i Uppsala till midsommar; där och dÃ¥ skall vi slÃ¥ Sölve.

-       Dit hinner vi även om vi skulle värva fler frivilliga först.

-       Det beror ocksÃ¥ pÃ¥ vinden, sa Gangulf.

-       Jag känner en som gärna vill slÃ¥ss, sa Geir och puffade Gangulf i sidan.

-       Vem?

Finnvid betraktade honom intresserat.

-       Äsch, sa Geir och rodnade. Hon heter Skorpa och är säkert trehundra Ã¥r.

-       Hon slogs redan i Troja, sa Gisle. Men Skule och Skygni kanske vill.

 

Själländarna återvände dagen efter till Tissö med bud att Finnvid skulle strida med dem på Östens sida mot Sölve. De kunde också hälsa från Ragnar att soländarna nu for vidare med Finnvid för att lotsa hans båtar till uppländerna. Harald och Vigr ombads ansluta med danerna i god tid innan midsommar.

Dagarna därpå utlyste Harald utrodd i allt Själland, samt vak och värn för dem som stannade. Han räknade med att frigöra tre åttonden fartyg och lika många storhundraden män för utrodden, vilket var mindre än fjolårets flotta. Med svitjods angrepp i färskt minne valde Harald att fylka flertalet hemmavid. Fastän fientliga härskaror nu drogs till drabbningen hos svitjod fanns andra som gärna skulle skövla Själland.

 

Samtidigt som soländarna värvade daner och finnvedingar rådgjorde Styrbjörn och Fridbjörn med Östen. Denne välkomnade ansträngningarna att skaffa bundsförvanter, men ville känna sig trygg med Harald och hans avsikter. Att vräka Sölve fick inte ske till priset av att han förlorade makten till Harald.

-       Det rÃ¥der inte jag över, sa Styrbjörn. Men Harald gör det möjligt för dig att vräka Sölve. Han och Finnvedingarna. Utan deras hjälp förblir svitjod splittrat och du maktlös.

-       Du har nog rätt, sa Östen. Bättre att dela med vänner, än att Ã¥se fiender girigt sluka hela steken. Men dÃ¥ mÃ¥ste vi bli vänner först; vi mÃ¥ste samrÃ¥da.

-       Om jag känner honom vill han nog träffa dig ocksÃ¥, sa Styrbjörn. Harald är en klok karl.

-       Och den där Finnvid, vad vet vi om honom?

-       Inte mycket mer än att han rÃ¥der över färre män; jag tror inte de är fler än ett storhundrade.

-       Bara de strider dristigt är de välkomna att hjälpa till. Har ni sänt bud efter fler?

-       Nej, dessa är de härskare vi känner samt litar pÃ¥. Än du, har du sökt stöd hos andra?

-       Jag har sändebud i Viken, hos gautjod samt pÃ¥ Gutland. I Viken är alla upptagna med fejder i eget land, men jag hoppas gautjod samt gutarna kan skicka nÃ¥gra skepp. Därtill har vi nÃ¥gra dussin hälsingar, finnar samt en och annan same, alla skickliga bÃ¥gskyttar.

-       Hur stÃ¥r de sig mot Sölves skaror?

-       Det är svÃ¥rt att säga; det beror mycket pÃ¥ svitjod.

-       Ja, hur ser du pÃ¥ vÃ¥ra egna?

-       Som du själv sa rÃ¥der splittring; det stÃ¥r och väger. Ju fler vi kan värva, desto fler vill bli värvade. Styrka föder styrka.

-       Det är sant. Därför vill Fridbjörn och jag samt vÃ¥ra fränder bära budkavle. Vi känner Soland och länderna runt omkring samt delar av Roden.

-       Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan fÃ¥. Vet Harald och Finnvid tid och plats?

-       VÃ¥ra fränder meddelar det.

-       Det är viktigt; kommer de en halv dag för sent kan allt vara förlorat. Oavsett hur mÃ¥nga de är kan ingen Ã¥teruppväcka döda.

-       Jag vet. Har du utmanat Sölve än?

-       Inom nÃ¥gra dagar. Gör vi det för tidigt ska du se att han lÃ¥ter skövla svitjod för att utarma sina motstÃ¥ndare och sprida skräck. Gör vi det för sent hinner han inte rusta och flyr i lönn. DÃ¥ fÃ¥r vi besvikna bundsförvanter frÃ¥n Själland och Finnveden pÃ¥ halsen. Och svitjod fÃ¥r en feg skumraskhärjare att frukta. Utmanad i rättan tid tror han sig kunna vinna bÃ¥de ära och gods, och godtar därför budet.

 

Hela solmånaden sjöd det överallt i uppländerna och länderna runt omkring; bud drev uppbåd bland svitjod och daner, finnvedingar, gautar och gutar. Östen sände sina budbärare till Sölve varken för tidigt eller för sent; denne begynte snart, viss om seger, att värva krigare och förbundna bland svitjod samt i de länder där han hade vänner.

Dagarna blev varmare, midsommar nalkades.

Efter två dygns seglats var Ragnar och Vigr med män framme vid Sliesvikens mynning och efter ytterligare en dags rodd nådde man Virke. Där vimlade människor i stor mängd: handelsmän och krigare, trälar och fria samt män och kvinnor. De flesta var daner, jutar, friser och skåningar men där fanns också hallänningar samt en och annan norrman, britt, västgaut eller obodrit. Ragnar såg till och med kristna franker. Vad har de här att göra, tänkte han, när de har fullt upp att freda sig mot särkerna i söder.

Många män byggde på Virke; grävare grävde, bärare bar, smeder smidde och timmermän timrade. Ragnar såg flera som föreföll att vara på resa, vissa till fots eller häst, andra med båt. Handelsmän fanns det gott om, en del verkade vara på väg någon annanstans men de flesta tycktes vara där för köpenskap; dit många kommer blir gods ej gammalt, tänkte han. Några köpmän sålde förnödenheter till dem som byggde, andra tillhandahöll sådant som ingen behöver, men alla vill ha. Män som färdades långt hemifrån unnade sig gärna fagra kvinnors sällskap, samt smycken, vapen och vin, trots att priset var högt.

Här och var tillreddes mat som tillsammans med öl såldes mot betalning. En märklig plats, tänkte Ragnar. Marknad, byggplats, hamn och vägmöte på ett och samma ställe. Vigr hade rätt, det här blir både muntert och minnesvärt.

Efter att ha slagit läger och dragit upp båten samtalade Vigr och Ragnar om arbetet som väntade. Vigr hade blivit tilldelad en sträcka av Virke att ansvara för. Där skulle grävas dike och skottas vall samt timras bålverk. Timmer fordrades i stor myckenhet och hämtades i omkringliggande skogar eller kom med båt. Vigr föreslog att Ragnar med män skulle syssla med timmer; fälla träd, klyva stockar samt foga in bord i bålverket.

-       Som lÃ¥ngväga gäst och svÃ¥gerns styrman slipper du att gräva.

-       Att timra likar mig väl, och mina män ocksÃ¥. Det är vi vana vid hemifrÃ¥n, bÃ¥de hus och skepp. Men skulle du be oss att gräva, gör vi det ocksÃ¥. Inget arbete är oss främmande, och inget för tungt.

-       Pass pÃ¥ sÃ¥ att du inte slutar som grävträl, hotade Vigr med ett skratt.

-       Hellre grävträl än gävträl, sa Ragnar och flinade.

-       Skrattar bäst som skrattar sist, sa Vigr.

BÃ¥da skrattade.

 

Dagarna vid Virke försvann fort, en efter en, och nätterna med. Mer än en morgon saknade Ragnar karlar ur laget. Ibland dök de inte upp förrän framemot nästa kväll, ibland förr, ofta med munnen sträckt i ett generat leende och alltid med rynkor under ögonen. Orsaken var för det mesta vin eller kvinnor, eller bådadera. Endast en gång hände det att en av karlarna inte kom tillbaka alls. När de frågade runt fanns det ingen som hade sett honom. Ragnar möttes av huvudskakningar och nekanden vart han än vände sig. Vigr hörde med hersar och hövdingar. Dessa efterhörde hos sina män, men dagarna gick och ingen tycktes veta något alls om mannens öde. Till slut fick Ragnar erkänna att där inte fanns någon mer man kunde fråga, eller något mer man kunde göra. Trots att det var bittert måste arbetet fortsätta utan den försvunne.

Dagarna gick och Virke växte. Ragnar och hans timmermän for fram med såg, kil och yxa som om de aldrig hade gjort annat. En morgon dök han upp, mannen som hade försvunnit, med hälsan i behåll, men utan sin yxa.

-       Var i hela Hel har du hÃ¥llit hus, dundrade Ragnar, halvt bister, halvt lättad. Männen samlades runt dem, detta fängslade för mycket för att strunta i.

-       Det gick fel, sa mannen. FörlÃ¥t.

-       Alldeles förfärligt fel, sa Ragnar. Du ska veta att vi har sökt dig överallt. Det skulle inte förvÃ¥na mig om Obodriternas furste nu vet att vi saknar dig.

-       Jag kan tänka mig det.

Han såg ner i marken. Skämdes.

-       Vad hände?

-       Jag spelade bräde med nÃ¥gra friser.

-       Ja?

-       Det gick inte bra, jag förlorade.

-       Det var ju trÃ¥kigt. Men vad har det med ditt försvinnande att göra?

-       Vi spelade om gäld. Det dröjde inte länge förrän jag var av med yxan. Som tröst fick jag vin att dricka och snart var spelet igÃ¥ng igen. Den enda insats jag nu hade var mig själv, men eftersom jag redan hade förlorat tänkte jag att det nu var min tur att vinna.

-       Och det gjorde du?

-       Först; en gÃ¥ng fick jag till och med yxan tillbaka. Det var underbart; vinet var gott och spelet spännande. Men sÃ¥ vände det pÃ¥ nytt och jag förlorade allt jag hade vunnit. Samt min frihet.

-       Vad hände?

-       Ingenting, först. Men när männen blev bistra och började kalla mig gävträl blev jag först orolig, sedan arg. Jag reste mig och de höll fast, men dÃ¥ blev jag rasande, nästan som Gangulf, och vräkte bÃ¥de bräde och friser Ã¥t höger och vänster. Andra skyndade till och trots att jag var förblindad av vin och raseri förstod jag att det var dags att försvinna. SÃ¥ det gjorde jag, sprang min väg.

-       Men inte till oss?

-       Det var lÃ¥ngt, friserna hÃ¥ller till nere vid floden, och jag var trött. Sedan minns jag inte sÃ¥ väl, men jag mÃ¥ste ha krupit ihop pÃ¥ nÃ¥gon bÃ¥t och somnat utan att nÃ¥gon märkte det. När jag vaknade trodde jag att det fortfarande var natt, eftersom det var mörkt. SÃ¥ jag somnade om. Nästa gÃ¥ng jag vaknade var det fortfarande mörkt, men nu var jag pissnödig och ställde mig upp för att lätta pÃ¥ trycket. Du ska veta att det blev liv. Männen trodde först att de hade svartalver ombord när segelduken började stöna samt dessutom röra pÃ¥ sig. När jag väl hade trasslat mig loss och slutat pissa skrattade de fortfarande; sedan frustade de av skratt varje gÃ¥ng de sÃ¥g mig, ända fram till kvällen. Men vända bÃ¥ten, det ville de inte; jag fick vackert följa med mot kusten och hoppas pÃ¥ möte med nÃ¥gon som skulle uppströms. NÃ¥gra dagar senare mötte vi en bÃ¥t som var pÃ¥ väg mot Virke och jag fick följa med tillbaka. Du ska inte tro att man lät bli att berätta hur jag hade dykt upp. Den nya besättningen skrattade nästan lika mycket som den förra. Och det sista jag hörde av den första bÃ¥ten när den försvann i solnedgÃ¥ngen var hur nÃ¥gon härmade mitt uppvaknande och alla skrattade att de tjöt.

-       Det var ju trevligt att du spred glädje pÃ¥ din utflykt. Här har vi mest varit oroliga.

-       Jag är ledsen för att det gick sÃ¥ här och för att jag förlorade min yxa. Jag har lärt mig ett och annat.

-       Och det är?

-       Att galdra starkare när jag spelar om gäld.

-       Kanske det, du kan nog behöva allt stöd du kan fÃ¥ fatt i. Har du lärt dig nÃ¥got mer?

-       Jag tror inte det; god galder gäldar, sa mannen och tycktes fundera. Kanske om jag svär starka sÃ¥nger över runstav ocksÃ¥.

-       Eller kanske avstÃ¥ spel hellre än yxa, föreslog Ragnar.

-       Vad? Hur? Mannen liknade ett fä i sina försök att förstÃ¥.

-       Strunt i det, sa Ragnar. Samtala fÃ¥r vi göra sedan. Hugg i och arbeta nu, vi har mycket att göra.

-       Finns det en yxa här som jag kan fÃ¥ lÃ¥na?

-       Det tvivlar jag pÃ¥. Dig vÃ¥gar ingen bisträcka nÃ¥gonting än pÃ¥ ett tag. Du arbetar i timmerbärarlaget nu.

Mannen muttrade men fann sig. Trots att han galdrade svagt och spelade illa var han van vid arbete. Han hade gått en bit samman med arbetskamraterna när han vände han sig om.

-       En sak till, sa han.

-       Vad nu dÃ¥, sa Ragnar.

-       Där var visst en bÃ¥t till frÃ¥n samma ställe.

-       Och?

-       De färdades samman, men hade kommit isär när de tävlade vem som kom fortast uppför floden.

-       Jaha? Vad var det med den dÃ¥?

-       De sa att det fanns en upplänning ombord pÃ¥ den andra bÃ¥ten.

Ragnar vände sig om för att gå, men hejdade sig i steget.

-       VarifrÃ¥n sa du att bÃ¥tarna kom?

-       Det sa jag inte, men jag tror att de var frÃ¥n Dorestad.

 

Mannen förstod ingenting. Först hade Ragnar verkat otålig och nu ville han ha med honom att peka ut sina frisiska färdkamrater. Mycket väsen för en upplänning, tänkte han. Visst är det alltid muntert med en landsman långt hemifrån men för den skulle behöver han väl inte släpa med mig så häftigt.

-       Vi kan nog hitta karlen i kväll ocksÃ¥, sa han.

-       DÃ¥ kan det vara för sent. Han kanske vet nÃ¥got om Styrbjörn.

-       Vem är det?

-       Du har dÃ¥ inte reda pÃ¥ mycket, sa Ragnar, men Ã¥ngrade sig när han betänkte att karlen sent hade hamnat i laget. Han berättade om sin bror och hans öde.

-       Illa. DÃ¥ förstÃ¥r jag att du vill träffa upplänningen. Vi kanske kan Ã¥ka till Dorestad och leta reda pÃ¥ liket, och ge det en fin färd till andra sidan.

-       ”Det” som du talar om, ”liket”, var min bror. Men du har rätt i sak. Han förtjänar en riktig hädanfärd om han inte redan är förtärd av fÃ¥glar och fän. Det kan inte vara lÃ¥ngt till Dorestad härifrÃ¥n. Vet du hur länge de hade färdats?

-       En vecka tror jag, eller tvÃ¥. Nej, en var det nog.

-       Var har vi dem nu dÃ¥, ser du bÃ¥ten?

-       Här borta lade vi till. De mÃ¥ste ha flyttat sig, sa han när ingen bÃ¥t syntes.

-       Är du säker pÃ¥ att det var här?

-       Ja.

-       Vad skulle de göra här vid Virke?

-       Handla boskap.

-       DÃ¥ har de nog dragit sig mot oxvägen, sa Ragnar. Kom med här.

Närmare oxvägen låg många båtar och, mycket riktigt, när de hade gått en stund fann karlen sina frisiska fränder.

-       Där ligger hon, sa han och pekade. Den bredvid mÃ¥ste vara den med upplänningen.

Ragnar gick före, han kunde inte tåla sig. Båten var bred om buken, på däck stod några oxar och blängde dumt medan de tuggade varsin hötapp. Flugorna flängde och svansarna slog.

-       Har ni en upplänning ombord, frÃ¥gade Ragnar de första han träffade pÃ¥.

Männen såg på varandra. Ragnar tänkte att de liknade oxarna, både till uppsyn och form.

-       Upplänning, sa den ene. Är det därifrÃ¥n de kommer? Var de inte daner?

-       Jo, det var de nog, sa den andre. Eller, hur var det nu? En var Själlandsdan, den andre stammade frÃ¥n svitjod. Jo, sÃ¥ var det.

-       Var hittar vi dem, frÃ¥gade Ragnar.

-       De gick för att finna sig ett fartyg.

-       Hade de redan besättning?

-       Fartyg för färdrum, inte för köp. De ville vidare norrut.

-       PÃ¥ det viset. Vet du vart de ville sig?

-       Jag tror danen ville hem, till Tissö eller vad det nu hette.

-       Det är därifrÃ¥n vi kommer. Och upplänningen, vart ville han?

-       Han verkade nöjd med Tissö, han ocksÃ¥.

-       Finner vi dem inte här, sa Ragnar, lär vi hitta dem i Haralds hall när vi Ã¥tervänder. Vad heter de?

-       Hroar hette danen, Starkad upplänningen.

-       Vet du vilket land han kom frÃ¥n, Starkad?

-       Soland tror jag han sa.

-       Det finns ingen Starkad frÃ¥n Soland, det kan jag gÃ¥ ed pÃ¥.

-       Han hette väl inte Starkad, sa den andre frisen. Och Hroar hette Hreppir. Jag tror att upplänningen hette Styrbjörn.

-       Ja, sÃ¥ var det nog, sa den förste frisen. SÃ¥ var det nog.

Men det hörde inte Ragnar, han var redan försvunnen.

 

Tankarna malde i huvudet. Det är inte sant, gudarna driver gäck med mig. Styrbjörn lever trots allt. Gode galdrafar giv att det är sant, giv Styrbjörn åter. Dock ej som draug.

Han fortsatte förgäves att söka hela dagen, med den drumlige brädspelaren vid sin sida. Ragnar ömsom frågade om det verkligen var sant, allt vad han och friserna hade förtalt, ömsom öste lovord över hans ödesdigra brädspel och lyckosamma flodfärd. Vem kan ana vad en förlust i spel månde leda till, tänkte han.

När kvällen kom hade de fortfarande inte fått fatt i Styrbjörn; utmattade släpade de sig åter till lägret där de möttes av Vigr.

-       Jag har sökt dig hela dagen, sa han.

-       Varför?

-       Med Olof och halva laget kvar i Tissö, förmodar jag att du har plats över i bÃ¥ten.

-       Ja, hur sÃ¥? Har du köpt gods? Eller trälar?

-       Ingetdera. En landsman söker sittrum ombord för sig och sin frände. De vill med till Tissö.

-       En landsman, sa Ragnar och kisade mot Vigr trots att han hade aftonsolen i ryggen. Vems landsman?

-       Din. Och min. Fränden var visst Själlandsdan. Han visade sig aldrig, han är tydligen skygg.

-       Var har du dem?

-       Upplänningen äter med de andra. Du kanske känner honom.

-       Om jag gör, sa Ragnar. Det är min bror. Han skyndade mot matlaget.

-       Din bror, ropade Vigr efter honom. Har du flera?

-       Nej, svarade Ragnar.

-       Men blev inte han dräpt i Dorestad?

-       Det trodde jag ocksÃ¥, tills idag.

Ragnar försvann ur sikte.

-       När jag tänker pÃ¥ det liknar de varandra, sa Vigr för sig själv.

 

Den kvällen återförenades Styrbjörn och Ragnar vid Virke i södra Angeln. Ragnar visste redan om sin bror, men det gjorde inte Styrbjörn. Först tappade han hakan nästan ända ner i grytan, sedan for han upp så att soppan stänkte och kastade sig över brodern. Famntag och ryggdunkar haglade och båda grät som barn, samtidigt som de skrattade. Männen runt om såg först frågande ut; sedan förstod de och delade brödernas glädje med tillrop och skratt. När det första glädjeruset hade lagt sig slog sig alla ned; kvällen lång kunde man höra dem förtälja om det som timat sedan de senast sågs. De andra karlarna lät sig gärna fängsla av en god berättelse och satt kvar. Såväl Styrbjörn som Ragnar hade mycket att förmäla; Styrbjörn hade stupat, plågats, trälat och flytt, Ragnar hade krigat och närapå blivit offrad i Tissö. Särskilt uppskattade männen Styrbjörns berättelse om flykten från Gypeswic, hur han hade lurat kläderna av handelsmännen, samt hur han hade bedragit den grinige Eadgils i en kyrkomans skepnad i Dorestad. Flera gånger måste han ta om dessa historier samt lyfta på luvan och visa hjässan. Nu var den inte längre kal, utan bevuxen med stubb. Karlarna pekade och skrattade.

 

De följande dagarna byggde Styrbjörn och Hreppir med de andra karlarna på Virke; att arbeta som fri man var betydligt bättre än som ofri, trots att arbetets beskaffenhet skilde föga. Styrbjörn fick undan för undan höra vad som hade hänt de andra soländarna sedan förra sommarens färd till Frisland. Framförallt ville han höra om Olof och Gangulf, och blev bestört när han fick reda på hur hårt Gangulf hade tagit hans fall.

Hreppir lyckades noga hålla sig undan Vigrs uppmärksamhet så länge de dröjde vid Virke. När de skulle tillbaka till Tissö bordade han Ragnars båt utan att någon anade vem han var. Endast Styrbjörn kände hans hela historia.

 

När Vigr kom åter från Virke med sina storhundrade män fann han hallen sin halvfärdig. Olof och hans lag hade arbetat flitigt; nu gladdes de alla att återigen mötas. Särskilt munter blev Olof, som föga anade vem Ragnar förde med sig. Ännu en gång fick Styrbjörn berätta sin saga; samt sedan om och om igen. Och Olof fick förtälja om färden hem från Dorestad, den han hade styrt, samt mer om Gangulf. Styrbjörn bekymrades av Gangulfs svårmod.

-       Det var inget svek, sa Styrbjörn. Han kunde inte ha stannat. Jag hade gjort likadant i hans ställe.

-       Det var det vi sa, sa Olof, men han ville inte tro oss.

-       SÃ¥ gÃ¥r det om man grubblar för mycket. SvÃ¥rmod föder maran.

-       Sant, och vi sa det till honom. Men nu är det för sent.

Glädjande nog skakade han av sig sin objudna nattgäst i sista stund. Slutet var storslaget.

-       Han fick en hedersam hädanfärd; bragdrika bärsärkar blir besjungna.

-       Och kommer till Valhall.

 

Styrbjörn gladde sig också åt att träffa Ginna men kände ett visst vemod över att hon samt systern redan var gifta. Giljade och gångna, det är inget att göra något åt nu, tänkte han. Vistas man i främmande land får man finna sig i att sådant sker. Det finns andra, låt vara att dessa är finare än de flesta.

Vid höstblotet firades gille i Vigrs och Ginnas gård; för första gången använde man den nya hallen, trots att den var långt ifrån färdig. Det var trångt i högsätesbänken; med Harald och Gunn som gäster, samt sonen Biorn och några nära förtrogna, fick man fylla på med platser. Dessutom skulle Styrbjörn och Ragnar sitta hedersamt.

-       Vem är danen du hade med dig, sa Vigr oväntat till Styrbjörn. Du har inte sagt nÃ¥got om honom, och själv hÃ¥ller han sig undan.

-       Han är lite blyg, sa Styrbjörn.

-       Ingen är sÃ¥ blyg att han inte hälsar den han gästar. Jag vill veta vem jag har i huset.

-       Han heter Hreppir.

-       Det säger mig föga, men är säker pÃ¥ att jag har sett honom förr. Minns dock inte när, eller var.

-       Hreppir, sa Gunn, vars blick mötte Ginnas. Det namnet lÃ¥ter blott alltför bekant.

Hreppir, som inte hörde samtalet, satt längst ned i hallen. Bland husfolket var han genast igenkänd, trots mössa och lustig frisyr; därför var stämningen dämpad. Hur man än gjorde fruktade man följderna såväl för egen del som för Hreppirs. Blir han angiven blir han dräpt, menade man, blir han det inte, och hans öde röjs, ställs vi till svars. Vigr har rätt att bli varskodd.

-       Var sitter han, frÃ¥gade Vigr.

-       Han är här i hallen, sa Styrbjörn. Bland husfolket.

-       Hreppir, ropade Vigr. Fram med dig nu!

Inget svar, sorlet fortsatte.

-       Hreppir, ropade Vigr igen. Jag vill se dig i ögonen!

Sorlet tystnade, nu märkte man att något höll på att hända. Ingen rörde sig, snart hördes minsta viskning. Längst ned i dunklet reste sig en man. Han såg rädd ut.

-       Kom fram, sa Vigr, sÃ¥ att jag fÃ¥r se dig i ögonen.

Hreppir stapplade på skakande ben längs hallen. Tyngre steg hade han aldrig gått. Hjärnan var tom trots tankarna som for likt ljungeldar, munnen smakade metall, håret hade ställt sig på ända så stubbat det var och hjärtat lät som en hammare. Det hörs ända till Hel, frigjorde sig en tanke ur bruset, men det gjorde honom än mer utom sig. Helst ville han springa, men det uns av förnuft som fanns kvar viskade att det inte gick, att den som ständigt flyr aldrig blir fri.

Han närmade sig högsätet. Där satt de alla, Vigr, som han sånär hade dräpt, samt Gunn och Ginna som hade haft ihjäl Gren-Gansi och hans husbonde. Nu är allt förlorat, tänkte han. Nu får det gå som det vill, blev hans förtvivlans sista slutsats.

-       Hreppir, sa Vigr, säg oss vem du är, vart du for och vem du tjänade.

-       Hreppir heter jag, stammade han fram.

-       Ja?

-       Och jag har färdats vida kring, sa Hreppir.

Gunn och Ginna viskade sinsemellan. Styrbjörn såg spänt ömsom på dem, ömsom på Vigr, rådslående med sig själv hur han bäst kunde förfara.

-       Var?

-       Jag for vill pÃ¥ havet och blev tagen som träl pÃ¥ Samsö. DärifrÃ¥n förd till Jutland och vidare via Kent till Gypeswic, där jag fick träla i leran. Det var i Östangeln jag träffade Styrbjörn.

-       Det märks att du föddes som träl, det tvivlar jag inte pÃ¥. Men du rör dig alltför hemtamt pÃ¥ gÃ¥rden här.

-       Jag har lätt att hitta vart jag än kommer.

-       Var det här du tjänade innan du for vill pÃ¥ havet?

Vigr spände ögonen i Hreppir. Hreppir svalde fastän munnen var torr.

-       Ja.

Bara de som satt närmast hörde.

-       Du hörs illa, trots att här är tyst i hallen. Tala sÃ¥ att alla hör!

-       Ja, kved Hreppir, jag har tjänat pÃ¥ denna gÃ¥rd förut.

-       Jag anade väl det, sa Vigr och ställde sig upp. Du gästade Tissö till jul; minns du köttbenet du kastade? Kommer du ihÃ¥g hur det kändes att fÃ¥ det tillbaka?

Hreppir teg.

-       Och i göjemÃ¥nad träffades vi i skymningen vid hovgÃ¥rden. Du träffade mig i ryggen.

-       Det var Gren-Gansi som hade bÃ¥ge, pep Hreppir. Det var han som sköt.

-       Det kan kvitta, sa Vigr. Du var med pÃ¥ sveket och hjälpte Nykr. Dessutom var du fredlös redan tidigare.

Han tog ett vigt språng över bänk och bord; inom ett ögonblick höll han Hreppir hårt i håret, det denne hade kvar runt huvudet.

-       Kom nu, sa han, nu gÃ¥r vi ut pÃ¥ tunet och fÃ¥r det undanstökat.

Han föste Hreppir framför sig och tog svärd och yxa med sig samtidigt som han gick utmed väggen.

-       Vigr, hördes ett rop genom hallen.

Vigr stannade.

-       Vigr, sa Styrbjörn igen. Jag borde ha sagt nÃ¥got förr, men visste inte hur.

-       Det fÃ¥r vi tala om sedan, först ska jag rensa ogräs pÃ¥ tunet. Han fÃ¥r en yxa att värja sig med. Det är över pÃ¥ ett ögonblick, sa Vigr och fortsatte med den olycklige mot dörren.

Några reste sig för att se kampen trots att den var ojämn.

-       Vänta Vigr, ropade Styrbjörn igen. Fastän Hreppir inte talar väl, har han en historia som du trots allt nog vill höra.

Vigr blev stående ett ögonblick och Styrbjörn fortsatte.

-       FÃ¥r jag be dig att först lyssna och sedan döma.

-       Har du mer att berätta? Vigr vände sig mot Hreppir, som nickade ängsligt.

-       Dräper du honom fÃ¥r du inget veta, sa Styrbjörn.

De som hade ställt sig upp, för att gå med ut, satte sig ned igen. Några muttrade misslynt.

-       LÃ¥t höra dÃ¥, sa Vigr och förde Hreppir mot högsätet.

Hreppir var verkligen ingen berättare men lyckades ändÃ¥ fÃ¥ fram vad som hände den olycksaliga vÃ¥rvinterkvällen för drygt ett halvÃ¥r sedan. När han berättade om flykten i mörkret rynkade mÃ¥nga pÃ¥ näsan; en feg stackare, tycktes de tänka. Han berättade om bÃ¥tfärden i mörkret pÃ¥ Halleby Ã¥, om att han stötte pÃ¥ Vigr och att Allfader oväntat talade i mörkret. ”Vigr lever”, hade denne sagt och sedan befallt honom att föra den skadade till Eirbjorg.

-       JasÃ¥, det var du som förde mig dit, sa Vigr.

Men han föreföll fortfarande klentrogen. Kan jag verkligen lita på Hreppir, tycktes han tänka, bygger han kanske sin historia på hörsägen.

-       Ja, svarade Hreppir.

-       Hur mÃ¥nga gÃ¥nger bultade du pÃ¥ Eirbjorgs port?

-       Tre gÃ¥nger tre. Och Allfader sa Ã¥t mig att försvinna fort.

-       Gott, sa han och blev tankfull. Det visste bara hon och hennes döttrar.

Fast de kunde ha berättat så att andra hörde.

-       Fortsätt, sa han.

Hreppir förtalde om sin andra flykt, hur han kom till Samsö och tjänade väl, tills man tog honom som träl och förde honom till Jutland. Sedan berättade han om tiden fram till att han träffade Styrbjörn i Gypeswics lera. Styrbjörn fyllde i och intygade att allting stämde av det han själv kände till. Ragnar värdesatte Hreppirs vård av Styrbjörn i Gypeswic.

-       Du tycks ha räddat liv, sa Vigr, sedan din förre herre rättmätigt dräptes. TvÃ¥ stycken. Men var det verkligen Allfader du talade med i mörkret?

-       Vem skulle det annars ha varit?

-       Du kanske har ett samvete, sa Ginna.

-       Eller tjänade blott den snöda egennyttan, sa Gunn.

Vigr tänkte.

-       Jag är inte sÃ¥ säker pÃ¥ det, sa denne slutligen. Jag har grubblat pÃ¥ detta. Även om jag var halvdöd och utan sans sÃ¥g jag korpar pÃ¥ vägen till Eirbjorg. OcksÃ¥ jag har sprÃ¥kat med asen; det var när jag lÃ¥g i gudhuset, i feberfrossa utan hand. Här finns en tanke. Jag vill tro att Hreppir gÃ¥rdskarl var hans verktyg.

Hreppir stod och stirrade ned i golvet. Han darrade mindre nu när han hade blivit hörd, men var han skulle sluta kvällen vågade han ännu inte tänka på. Det var inte endast Vigr han hade att frukta, också svitjodskvinnorna föreföll farliga. Särskilt den ena.

-       Jag har sak emot dig och du är dömd fredlös av Halfdan. Men din saga blottar bot och bättring. Och Nykr, nidingsdÃ¥ds anstiftare, är död. Därför avstÃ¥r jag vidare krav pÃ¥ bot och hämnd.

-       Han är fortfarande fredlös, skrek nÃ¥gon.

-       Harald, häv hans fredlöshet, bad Styrbjörn.

-       LÃ¥t honom inte lida för att han tvingades tjäna en illslug niding, rÃ¥dde Ragnar.

-       Jag gör det gärna, sa Harald, men dÃ¥ mÃ¥ste han höra hemma först. Driver han herrelös tar han snart rov, eller blir rov.

-       FÃ¥r jag säga en sak, sa Hreppir. Asen talade ju till mig. Hans sista ord var dessa: ”Vänder Ã¥ter, värjer Vigr. Forna fiender finner frändskap.”

-       Vare sig det är du eller Allfader som har kommit pÃ¥ dessa ord, lÃ¥ter de inte okloka. Du stannar här, samman med gÃ¥rdsfolket. Du känner dem och gÃ¥rden, och de dig.

 

På det viset kom det sig att Hreppir blev Vigrs dräng. I början vågade ingen av dem riktigt lita på den andre, men innan slaktmånaden hade Hreppir visat sig vara en trogen gårdskarl och Vigr en pålitlig herre. Ginnas förtroende tog heller inte lång tid att vinna, hon var god mot honom. Svårare var det då med Gunn, men henne behövde han inte möta; när hon hälsade på höll han sig undan och själv hade han sällan ärende till Tissö. Vigr glömde inte vad hans förre herre hade gjort mot Gunn, och lät dem båda slippa se varandra.

Innan jul var Hreppir lika trogen Vigr som han någonsin hade varit Nykr, men mycket lyckligare.

 

Vigr kom inte bara åter till en halvfärdig hall; Ginna var mer än redo för nattlig uppvaktning. Hon hade hämtat sig efter förlossningen och Adisla trasade inte längre sönder nattsömnen. Båda ville vara med varandra och delade under vinterhalvåret såväl Ginnas moderliga glädje över Adisla som åtrån till varandra. Där var mycket förälskat tal och ofta hängav de sig åt Fröjas fröjder. Nattetid hände det att de med god hörsel uppfattade uppsluppet tissel om frösådd, våtmark och andra fuktiga bildspråk; därefter kunde flämtningar anas, samt bök bland bolster, och slutligen utrop och grymtningar, snart åtföljda av suckar och snarkningar.

Framemot gräsmånad var det ingen tvekan att Vigrs frön grodde i Ginna. Än en gång skulle hon bli mor. Vigr var glad att äntligen få en ättling; det är på tiden, tänkte han. Jag är inte längre ung.

 

Vid samma tid som Olof blev varse att Ginna var havande, sjösattes båtar på Själland. Ragnar med besättning samt Styrbjörn och Olof hade vid det här laget bestämt sig för att segla hem till Soland. Gästningen på Själland hade varit lång och munter, men nu var det dags att göra gagn hemmavid. Fränderna där hemma hade fått uthärda vintern i ovisshet.

-       Bättre att visa dem att vi fortfarande finns, sa Styrbjörn.

-       Det gäller särskilt dig, sa Ragnar.

Vistelsen hade varit ömsesidigt givande; soländarna hade återgäldat gästfriheten med att hjälpa till med såväl Virke som hallbygge. Dessutom hade de grundlagt god vänskap med många daner.

-       Inte lär Harald vÃ¥lla svitjod vÃ¥da, slog Ragnar fast när de förde sina sista saker ombord.

Efter att ha tagit farväl av vännerna, nya som gamla, sköts båten ut från stranden. Olof kände det som många år hade förflutit sedan de hade kommit till Tissö, trots att det var mindre än ett, nästan blott ett halvt. Avfärden skilde sig från ankomsten; nu var han och danerna fränder, då hade de blivit betraktade som blotoffer. Olof gladde sig åt den ena tanken och ryste vid den andra.

Sunnan rådde, samt sol; Ragnar valde vägen norr om Själland. Tills vi ska söderut igen lär den ha vänt, hoppades han. Med Samsö om babord och Sejerö om styrbord slörade de med god fart; vinden var ljum men vattnet kallt. Därför sökte de sig mot land över natten och hittade en lämplig länning i lä, runt spetsen på en långsmal halvö. Nästa dag grydde med samma vind, men himlen var grå. Dock stillnade vinden redan på morgonen och snart kom det regn; alla ombord frös och stämningen blev retlig. Då Ragnar såg hur männen huttrade beslutade han att reva seglet.

-       Att sitta still i strilande regn gagnar föga, dÃ¥ blir vi kalla bÃ¥de till kropp och hÃ¥g. Rodd gör gott; hugg i nu sÃ¥ ska ni se att värmen Ã¥terkommer.

Han möttes varken av bifall eller av burop; vädret är visset och ro är det bästa vi kan sysselsätta oss med, tycktes karlarna tänka. Snart sköt båten fart igen och männen muntrade sig med rim och ramsor i takt med årtagen. De rodde med kusten om styrbord men strävade norrut. Ragnar förväntade sig nordan till natten och ville ha den med och inte mot sig, när den kom.

-       Natten tillbringar vi till havs, bestämde Ragnar. Vi ligger lÃ¥ngt frÃ¥n land; jag vill inte förlora vindhöjd.

Männen grymtade men fann sig. De var visserligen varma efter rodden, men visste hur kall natten skulle bli.

-       DÃ¥ ror vi sÃ¥ länge det är ljust, föreslog Olof. Nattvila gagnar föga om vi ändÃ¥ bara fryser.

-       Ni fÃ¥r ro sÃ¥ länge det gÃ¥r att se nÃ¥got. Och börja sÃ¥ fort det ljusnar.

-       Bra, hörde ni? Hugg i igen!

Båten sköt fart och snart låg land långt bortom aktern.

Natten blev odramatisk, kort och kall. Så fort gryningsljuset anades satte man sig vid årorna igen och började ro. I takt med att värmen återvände återkom målföret.

-       Frusna män talar föga.

-       Och trötta. Jag sover fortfarande.

-       Bra för dig, jag sov bara de korta stunder som jag inte satt upp och slog mig om ryggen.

-       Lyckades du fÃ¥ dina kläder torra?

-       Bara de närmast kroppen. De andra är fortfarande fuktiga.

-       Se där, sa nÃ¥gon.

Ingen brydde sig.

-       Se där, sa nÃ¥gon om igen.

-       Vad är det om, frÃ¥gade nÃ¥gon annan.

-       Vänd dig om och se.

Sömniga karlar vände sig stelt.

-       Var dÃ¥?

-       Där.

-       Ser inget.

-       Se efter igen dÃ¥, och öppna ögonen!

-       Suck, det är inte lite du begär.

-       Ragnar, det är fartyg föröver.

-       Jag vet, sa Ragnar.

De rodde vidare under tystnad.

-       Bör vi inte ändra kurs, frÃ¥gade nÃ¥gon.

-       Ro pÃ¥, svarade Ragnar. Vi har inget gods värt att plundra och därför föga att frukta.

-       Vapen?

-       Vill de oss nÃ¥got hinner de ikapp oss i alla fall. Av deras Ã¥tta bÃ¥tar samt vÃ¥r lär vÃ¥r inte vara den snabbaste. Men troligast är att de inte bryr sig.

-       SÃ¥ länge de inte jagar trälar, sa Olof.

-       De är säkert lika frusna som vi. Frusna män är sällan hÃ¥gade pÃ¥ träljakt.

-       Men kanske deras hövding.

-       DÃ¥ ska de fÃ¥ en omgÃ¥ng de sent ska glömma, sa Ragnar. Ta fram era vapen och hÃ¥ll er redo, ropade han till männen.

-       Hellre död än träl, sa Olof.

-       Du vet inte vad du talar om, sa Styrbjörn.

Avståndet krympte, land skymtade långt bortom styrbord.

 

Gangulf blev varse den ensamma båten samtidigt som Gisle.

-       Inte mÃ¥nga bÃ¥tar ute än, sa han.

-       Inte att undra pÃ¥; gräsmÃ¥nad är grym till havs. Hon känns bistrare än midvinter.

-       Vänta bara, snart vimlar vattnen av feta färdmän.

-       Och fientliga flottor.

-       Arla fÃ¥geln fÃ¥ngar masken.

-       Vad pratar ni om, frÃ¥gade Geir.

-       FÃ¥glar och mask, sa Gisle.

-       En bÃ¥t, sa Gangulf.

-       Var dÃ¥, frÃ¥gade Geir.

-       Där, sa Gangulf, ser du. De ror, liksom vi. Syns knappt.

-       Ja, där. Nu ser jag. Karl, där är den, ser du den ocksÃ¥?

-       Jag sover, mumlade han, och struntar i mask.

I takt med att avståndet krympte blev Gangulf mer och mer fundersam. Denna båt hade han sett förut. Otroligt, tänkte han. Det kan bara inte vara sant.

-       Finnvid?

-       Ja?

-       Den där bÃ¥ten...

-       ...bryr vi oss inte om, den är för mager.

-       Jag vill syna den.

-       Varför? Om den hade gods skulle den gÃ¥ tyngre. Där färdas endast män och vapen. Dem gagnar det föga att fresta. LÃ¥t dem fara.

-       Jag menar inte som byte. Jag känner igen henne.

-       Som vad dÃ¥?

-       Som den jag rodde ut med. Jag vill i alla fall försäkra mig om att det inte är mina fränder som färdas.

-       En fÃ¥fäng förhoppning, men inte mig emot. Lägg om, ropade han till de andra bÃ¥tarna. Gangulf vill syna henne.

 

På Ragnars båt såg besättningen såg hur främlingarna ändrade kurs.

-       De vill vänslas med oss.

-       Bryn era eggar!

-       HÃ¥ll bÃ¥garna redo!

-       PÃ¥ med pottan, sa Styrbjörn och satte hjälmen pÃ¥ huvudet.

I nästa ögonblick frustade han förbannelser.

-       Du mÃ¥ste tömma pottan innan du trär den över huvudet, sa Ragnar.

-       Tig, sa Styrbjörn och torkade ansiktet.

-       Redo nu, sa Olof, här kommer de.

 

Gangulf fick först syn på Styrbjörn. Han är ju död i Dorestad, tänkte han. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Detta skepp är inte riktigt, det drivs av draugar. Jag borde ha förstått; ensam båt på iskallt hav i ljusa vårnatten, det är inte brukligt.

Att Ragnar och Olof fanns med ombord, förstärkte bara hans känsla av gudarnas groteska gäckeri. Han såg efter en gång till, sedan vrålade han av skräck.

Olof såg den första båten närma sig. Tvärt reste sig någon som påminde om Gangulf upp. Men denne var blå om läpparna, blek i hyn samt blöt och slemmig. Gangulf hade återvänt från Ran, nu kom han som draug. Det var inget tvivel om saken, så som han vrålade.

Olof frustade av fasa och snart följde Ragnar efter; han såg detsamma som Olof. Styrbjörn var heller inte sen att låta skräcken gripa honom; man hade ju sagt honom att Gangulf var drunknad. Besättningen förstod ingenting, men var inte dummare än att de gjorde likadant. Om styrman med förtrogna beter sig så, då finns det goda skäl.

När Gisle och Geir hörde skriken såg de på varandra.

-       Vad har de för sig, vÃ¥ra vänner, sa Gisle. Där har vi Ragnar och Olof, vad roligt! Och Styrbjörn har de ocksÃ¥ stött pÃ¥.

-       Synd bara att de bär sig sÃ¥ märkligt Ã¥t, sa Geir

De ställde sig synligt vid relingen

-       Sluta väsnas, ropade de allt vad de förmÃ¥dde.

När också Gisle och Geir syntes över relingen bekräftade det ånyo Olofs farhågor. Gisle och Geir hade drunknat samma dag som Gangulf. Nu var det inte tu tal om saken, de hade mött draugarnas flotta. De var ju inte långt ifrån Aegirs Laesö, och där Aegir höll hov var Ran aldrig långt borta.

-       Se, skrek han till Ragnar och pekade. Gisle och Geir gÃ¥r ocksÃ¥ igen!

Flera av finnvedingarnas båtar höll på att avlägsna sig. Finnvids och Ragnars båtar låg kvar; till rodd var de oförmögna. Förlamning följde på fasa.

-       LÃ¥t oss komma iväg, sa Olof, här är inte sunt att stanna.

-       Ja, du har rätt, sa Ragnar. Men varför gör de inte slut pÃ¥ oss genast?

-       De gläds Ã¥t vÃ¥r skräck. Snart slÃ¥r de till.

 

Karl öppnade ögonlocken. Vad är det som låter, tänkte han. Ett sådant fasansfullt oljud; med det kan man skrämma barn.

Han ställde sig upp.

-       Sluta tjuta, skrek han.

När ingen hörde gick han fram till Finnvid och ryckte honom i manteln.

-       Jag tror jag vet hur vi ska fÃ¥ frid, sa han.

-       Hur?

-       FÃ¥ först tyst pÃ¥ Gangulf och be honom sedan att uttala sin styrmans och frändes namn: Styrbjörn. Det är han som brölar pÃ¥ andra bÃ¥ten. Jag tror det kan väcka honom ur skräcken.

-       Det kan vara värt ett försök. Märkligare möte har jag sällan varit med om.

-       Inte jag heller. VÃ¥ra vänner är dugliga, men de har sina sidor.

-       Inte bara de.

 

Finnvid gjorde som Karl rådde, och snart upphörde allt brölande. I stället utbröt glädjevrål när man fann sina döda fränder livs levande. Män hoppade från båt till båt, och liksom vid Virke haglade ryggdunkar och famntag. Gangulf grät som ett barn, dels för att Styrbjörn levde, dels för att hans skuldkänslor nu fullständigt upplöstes i ett intet. Själv blev han omfamnad av Olof och Ragnar som senast hade sett när han i bärsärkaraseri gick överbord; nu förstod de att han på något märkligt vis hade överlevt. Olof kramade skrattande sina bröder Gisle och Geir med tårar utefter kinderna. Även han kände skuldens stentyngd falla mot däck. Ragnar gladdes med Olof; Gisle och Geir hade trots allt varit hans besättningsmän. Karl hade inte saknats av många, han hade farit med Säming, men verkade inte bekymrad för det; han färdades redan med fränder. Olof rufsade honom i håret; Karl hade tränats av honom förra våren.

 

Med ens ville Gangulf, Gisle, Geir och Karl följa med hem till Soland. Finnvid sa att de var fria att göra vad de ville, men att han skulle sakna dem.

-       Ni lämnar tomrum efter er, sa han.

-       Bara fyra platser, sa Gisle.

-       Jag menar här, sa Finnvid och tog sig över bröstet.

-       Vi gästar dig gärna, sa Gangulf. Vi vet var du bor.

-       Se bara upp för stigmän, sa Finnvid och blinkade. Samt varg!

-       DÃ¥ fÃ¥r vi färdas med fränder.

-       Det gjorde ni redan.

-       Grr, sa Gisle

De tog farväl av varandra. Gangulf, Gisle, Geir och Karl följde Finnvids fartyg med blicken när den rodde vidare åt väster. Själva rodde de nu åt norr.

Det hade med ens blivit trångt ombord på Ragnars båt.

Ragnar, Olof och besättningen dröjde i Tissö. Endera var vinden oförlig eller så firade man gille. Efter blotet och brödrakungarnas bränning hade de undfägnats rikligen natten igenom. Och när systrarna hade fött firades flitigt i flera dagar. Sedan dröjde det inte länge förrän man förberedde bröllop. Detta ville framförallt Olof bevista, och vem var Ragnar att neka honom nöjet? I själva verket föredrog också han gästabud i Tissö framför att tomhänt återvända till Soland. Besättningen tänkte likadant; man kunde gott dröja ännu en tid.

 

Gunn och Ginna var vid det här laget erfarna brudar och vana vid bröllop; Gunn hade haft Halfdan och Bausi före Harald, Ginna Aesir före Vigr.

-       Tror du det hinner bli ännu flera innan vi dör, funderade Ginna när hon och systern satt samman en kväll nÃ¥gon tid efter bröllopet.

-       Ens ödestrÃ¥d är vansklig att veta, sa Gunn, den löper lite som den vill. Vi människor besvärjer och ber sÃ¥ gott vi förmÃ¥r, sedan blir det som det blir.

-       Jo, det blir som det blir. Men det vore gott om vi finge leva längre samman med vÃ¥ra nya makar längre än med de förra.

-       Vigr verkar vän, sa Gunn. En god husfar och en skicklig stridsman.

-       Det är han, sa Ginna. Och han stÃ¥r Harald nära. Det underlättar, dÃ¥ saknas hinder för oss att ses.

-       För oss och för vÃ¥ra barn. Har du förresten tänkt pÃ¥ hur fort de växer?

-       Ja, och det känns i armen ocksÃ¥.

-       Jag vet. Det spelar ingen roll hur stark man är, att kÃ¥nka pÃ¥ en klump som Biorn sliter pÃ¥ senorna.

-       Du har väl honom i duk?

-       Om dagen ja, men pÃ¥ natten bär jag för hand. Än du?

-       Samma, men ibland lÃ¥ter jag Amma bära.

-       Är det därför du har slutat att se sömnig ut.

-       Kanske det. Du ser ocksÃ¥ pigg ut. Och du är vacker i din nya kjortel.

-       Tack! Ammas syster hjälper mig, sa Gunn. Vad har man annars gÃ¥rdsfolk till?

Ginna tystnade och tänkte; sedan sa hon:

-       Att rusta den gÃ¥rd man har övertagit.

-       Är det mycket att göra, frÃ¥gade Gunn.

-       Det kan man säga, sa Ginna. Nykr var inte bara en illgärningsman, han vanskötte gÃ¥rden ocksÃ¥. Efter att du skar halsen av honom hankade gÃ¥rdsfolket sig fram efter bästa förmÃ¥ga. Och den var inte stor; eländigare skara har jag sällan sett. När vi kom dit var trälarna trasiga och hunger rÃ¥dde; Ã¥krarna var illa besÃ¥dda, fäna fÃ¥ och visthuset tomt. Nu ska vi skaffa ordning pÃ¥ torpet. De som finner sig fÃ¥r stanna, de fÃ¥r föda och kläder; övriga mÃ¥ gÃ¥.

-       Vem väljer annan husbonde?

-       Där var nÃ¥gra kvinnor, mödrar till Nykrs barn; de fruktade för sina avkomlingars liv. Vi gav dem Ã¥t naborna.

-       Det blir nog bäst för alla; rädda trälar är farligt husfolk. Hur gÃ¥r det med skörden?

-       Där är inte mycket att skörda. Vi bärgar det som finns, resten fÃ¥r vi köpa. Vigr har silver. Nästa Ã¥r sÃ¥r vi, samt skördar.

-       Säg till om nÃ¥got saknas; Harald och jag ger er villigt den hjälp ni behöver.

-       Vi lÃ¥nar gärna smeden och hans drängar. Där är mycket att göra Ã¥t hall och uthus. Vintern kommer fortare än man minns, och dÃ¥ mÃ¥ste husen vara hela. Just nu skär vi halm och vass. Taken läcker.

Gunn begrundade Ginnas läge; Nykrs gård hade verkat vara en utmärkt utväg; den var herrelös och Vigr saknade eget hem. Att den var förfallen var tråkigt men gick att åtgärda. Egentligen var det en rik gård; gärdena var vida och marken bördig. Det förfall Nykr hade utsatt den för gjorde henne bestört.

-       Jag kom att tänka pÃ¥ en sak, sa Gunn.

-       Vad?

-       Om Olof stannar, samt Ragnar med besättning, kan ni nog bygga nytt i stället för att laga.

Ginna såg på sin syster; den tanken var ny, det märktes på hennes min.

-       Tror du inte de tänker Ã¥tervända hem snart?

-       Man vet aldrig. De verkar fästa vid Tissö; gille varje vecka, och Olof dröjer sig gärna kvar, det märks. Vem har han att Ã¥tervända till, mer än farbror Fridbjörn och hans folk?

-       Mm, det har du rätt i. LÃ¥t oss tala med dem. Men, tänkte hon sedan högt, det är mÃ¥nga munnar att mätta. Visthusen är tomma och Vigr äger inte hur mycket silver som helst.

-       Det ordnar sig, sa Gunn. Harald är frikostig mot sina förtrogna; han har kistvis med silver. Tänk pÃ¥ att han har Vigr att tacka för mycket.

-       Delvis; Tor var med pÃ¥ ett hörn ocksÃ¥. Men det vore verkligen värdefullt. Om du talar med Harald ska jag vidtala Vigr.

-       Och sedan sprÃ¥kas vi bÃ¥da med Olof och Ragnar. De kanske inte vill, trots allt.

-       Klart de vill. I alla fall Olof.

-       Om bara han stannar blir det ingen hall; dÃ¥ blir det bara en bod.

-       DÃ¥ fÃ¥r vi fira smÃ¥ gillen, sa Ginna och log.

-       Och stÃ¥ och sova.

Gunn flinade.

 

Olof övervägde Ginnas förslag samtidigt som han tänkte på Soland. Där hemma ligger Hersby öde och ingen är kvar; mor och far ligger dräpta, i jord mellan stavar, Gisle och Geir har försvunnit i havet och ingen finns kvar. Jo förresten, Fridbjörn och Holmdis. De tar hand om jorden, om skörd och nästa års sådd. Och så Fjolvar, men vem blir munter i hans sällskap? Här är mer glädje, tänkte han. Här har jag fler fränder än hemma; jag är hellre med Gunn och Ginna samt deras barn. Och bland danerna finns flera som jag aktar; lika nära som Harald har jag aldrig stått en kung förut. Erik upplandskung var fjär, ja till och med tvär. Nej, än finns ingen orsak att återvända, tänkte han, i alla fall inte förrän till våren.

Ragnar och de andra soländarna var inte svåra att övertyga. Inom några dagar var de igång med att hjälpa Vigr och Ginna med gården. Det var roligt att bygga, och de blev väl undfägnade med mat och dryck. Till och med de få som ville hem slutade akta på vinden. När den vände till deras fördel var de redan fängslade av arbetet.

 

Det hade inte gått många dagar förrän Vigr kom med bud om ett bättre bygge. Saxarna i söder var återigen besvärliga och angrep handelsmän som färdades i gränslandet mot Jutland. Harald hade bett Vigr att samla en skara män och fara till Angeln för att bygga vidare på Virke.

-       Virke, undrade Olof.

-       En vall med dike som försvar mot Saxarna i söder, svarade Vigr. Ett mäktigt arbete. Folk frÃ¥n danernas alla öar bygger var och var annan sommar. Med förenade ansträngningar vill vi hejda saxarnas framfart.

-       Är det inte en tokig tid, undrade Olof. SkördemÃ¥nad och snart slakt.

-       Som du vet kom annat emellan denna sommar, sa Vigr och blinkade Ã¥t honom. Annars brukar försommaren vara lämplig.

-       Varför just i Angeln, frÃ¥gade Ragnar.

-       Viktiga vägar möts där; frÃ¥n Saxland leder landsvägen längs hela Jutland, floderna för till Frislands kust i väster och i Sliesviken styr man österut till öppet hav. Och arbetet blir mindre digert där edet är smalt, vilket det är just där. MÃ¥nga sjöfarare väljer att släpa fartygen över land för att slippa runda Jutland och öarna.

-       Är det mödan värt?

-       Ofta, utom när saxarna lurar i mossen.

-       Och det gör de?

-       Till och frÃ¥n. Det är därför vi bygger. Vi har gjort sÃ¥ i snart tvÃ¥ mansÃ¥ldrar nu; undan för undan blir hon allt mäktigare.

-       Och nu vill ni ha vÃ¥r hjälp?

-       Gärna! Jag far snart med storhundrade män för att verka vid Virke. Ta med dina ocksÃ¥, vet jag. Det är hÃ¥rt arbete, men hedersamt. Och trÃ¥kigt är det aldrig; mÃ¥nga människor samlas där farleder möts och mÃ¥nga män verkar. Jag tvivlar pÃ¥ att du nÃ¥gonsin har sett en mer storslagen anläggning. Det blir en upplevelse och ett gott minne.

Ragnar funderade en stund.

-       Tja, pÃ¥ din och Ginnas gÃ¥rd räcker arbetet kanske till jul Ã¥t karlarna. Delar vi upp dem, säg i tvÃ¥ hälfter, och lÃ¥ter den ena fara till Virke, räcker arbetet pÃ¥ gÃ¥rden längre. Det värsta som kan hända är om de fÃ¥r för lite att göra; män som lÃ¥ngleds ställer ofta till förtret.

-       Tala med dem; nÃ¥gra vill säkert fara och andra stanna. Uppgifter finns Ã¥t alla, ända till vÃ¥ren.

-       Avgjort, sa Ragnar. Jag pratar med karlarna i kväll. Och du, lade han till, jag Ã¥ker gärna med själv.

 

Några dagar senare steg Ragnar med halva sitt lag ombord på båten och for samman med Vigr och hans karlar mot Sliesviken. Olof stannade med resten av männen och byggde vidare på gården. Nu kan jag inte fara hem, tänkte han, vare sig jag skulle vilja eller inte. Båten är borta.

Ginna var glad att ha sin bror som sällskap.

-       Min man försvann sÃ¥ snart han kunde efter bröllopet, sa hon skämtsamt till Gunn.

-       Du verkar inte bedrövad.

-       Nja, det är som det är. Arbeta mÃ¥ste alla. Och i sängen hade han ändÃ¥ inte haft nÃ¥got att hämta. Inte än; det har inte gÃ¥tt tillräckligt med tid sedan vi födde.

-       SÃ¥ är det. Harald väsnas som en vÃ¥rkatt om kvällarna, älskogskrank och otÃ¥lig.

-       Om han ändÃ¥ lider av att tÃ¥la sig kunde han lika gärna ha följt med Vigr.

-       Nja, han har annat att stÃ¥ i. Och mig likar samvaron ändÃ¥ gott. Det gäller att ta vara pÃ¥ stunderna tillsammans; tids nog far han iväg pÃ¥ färd.

-       Jo, sällskap är den bästa rikedom man kan äga. I Vigrs ställe är Olof och de andra karlarna ett muntert lag att ha hos sig. Om dagarna bygger de, om kvällarna sitter vi samman i hallen. Olof är snäll mot Adisla.

-       Han har alltid tyckt om barn.

-       Ja, det stämmer. Han hÃ¥ller henne sÃ¥ snart han fÃ¥r en möjlighet, bär runt henne i hallen samt sjunger och rimmar sagor. Hon är för liten för att förstÃ¥, men trivs när han trampar takten.

-       Han börjar tidigt. Sagor! Flickan är bara mÃ¥nader.

-       Jag vet. Härom kvällen försökte han sig pÃ¥ berättelsen om Loketrätan.

-       Knäppgök!

-       Jo, men karlarna kom med och snart satt de alla samman och mälde samt gungade till taktfast tramp. Adisla somnade sÃ¥ snart de hade börjat.

-       Det verkar trevligt pÃ¥ gÃ¥rden din.

-       SÃ¥ muntert har det inte varit pÃ¥ flera mansÃ¥ldrar. Trälarna börjar tina; de märker skillnaden och visar tillit.

-       Det lovar gott.

 

 

I Soland vankade Fridbjörn av och an. Han var otålig och väntade förgäves på tidender.

-       Har du inte fÃ¥tt reda pÃ¥ nÃ¥got i dag heller, sa Holmdis när han klev över tröskeln.

-       Ingenting. Vindarna är märkliga i sommar. BlÃ¥ser lite som de vill, frÃ¥n alla hÃ¥ll och inget pÃ¥ samma gÃ¥ng.

-       Tids nog ska du nog se att sydvinden för med sig bÃ¥de bÃ¥tar och tidender.

-       Var har vi Rörik idag?

-       Var tror du?

-       Är han kvar där? Förbannade fegis, honom har vi ingen heder av. Bättre dÃ¥ med Radulf, sÃ¥ liten han är.

-       Ã…nej, sÃ¥ liten är han inte. Femton är fullvuxet, i alla fall pÃ¥ längden.

-       Du vet lika väl som jag att styrkan kommer frÃ¥n hullet.

-       Och skicklighet frÃ¥n övning. Han gör gott gagn, den drängen.

-       Ja, jo, det gör han. Men Rörik, den lystne lättingen! Gudrun morgon, middag och kväll. Nej, inte gagnar han gott inte, det är ett som är säkert.

-       LÃ¥t honom vara. Pressar du pÃ¥ gÃ¥r allt i baklÃ¥s och vad vann du dÃ¥? Han fÃ¥r som han vill vare sig det blir hon, eller ej. Släpper du taget blir det i alla fall inte till priset av er sämja. Gudrun duger.

-       Ja, hon ja. Det är min son som inte duger.

-       Han duger ocksÃ¥. Men i sommar har han viktigare saker för sig.

-       Anser han. Att värna landet väger tyngre.

-       Det gjorde det inte när vi träffades. Minns du?

-       Mhmm...

-       Släpp taget nu!

-       Ja, ja. Jag vet, men det är svÃ¥rt när allt är som det är. Varför kommer vÃ¥ra utroddare aldrig tillbaka? Utan dem mäktar vi aldrig vräka Sölve sjökonung och hans jutar.

-       Jag vet, sa Holmdis och kramade sin makes huvud. Jag vet.

Fridbjörn suckade och klappade hennes hand.

 

I slutet av sommaren hjälptes alla åt att bärga skörden, både på Tuna och i Hersby. Trots brist på utsäde hade man lyckats beså Hersbys alla åkrar, och det arbetet ångrade man inte nu i skördetid. Nu skulle visthusen fyllas.

-       Det blir gott om mat i vinter, sa Fridbjörn. Det kan behövas förrÃ¥d i dessa tider. Vem vet om Sölve och hans anhang kommer pÃ¥ gästning. Eller snarare: när...

-       Vi borde nog gömma Hersbys visthus, sa Radulf. Det syns nu när resten av gÃ¥rden är borta. Kommer jutarna förbi plundrar de det.

-       Du är inte dum, fastän du är liten, sa Fridbjörn.

-       Jag är inte liten, fräste Radulf.

Var det något han var känslig för, var det att bli kallad liten, svag eller klen.

-       Jag vet, sa Fridbjörn och rufsade Radulf i hÃ¥ret. Jag vet. Det tar bara lite längre tid för din gamle far att lära sig nya sanningar.

-       Du är gaggig, sa Radulf.

-       Om jag är gaggig är du liten, sa Fridbjörn och kramade sonen. Denne vred sig loss och ställde sig Ã¥t sidan.

-       Flytta visthuset, grunnade Fridbjörn. Eller bygga nytt undan frÃ¥n vägen. Ingen dum idé. Vi far dit i morgon och hämtar allt spannmÃ¥l, sÃ¥ fÃ¥r vi bygga nytt nära utmarken sÃ¥ snart vi kan.

-       Det var min idé, sa Radulf. Glöm inte det!

-       Jag vet, sa Fridbjörn och sÃ¥g upp. Vem är det som kommer där?

Båda betraktade den som nalkades. Det ser ut som, tänkte Fridbjörn, kan det vara? Nej, jo det ser ut som Säming. I så fall blir det tidender. Svåra sådana, eftersom Säming och inte Ragnar bär bud, och Gangulf samt Olof saknas.

-       Hämta mor, sa han till Radulf. Eller säg henne att vi kommer in. Det blir nog bäst.

 

Alla på gården satt på spänn för att höra vad Säming hade att berätta. Alla utom Rörik som var i Rodsunda.

-       Bistra tider, sa Säming. Inte förstod jag att de som stannade hemma fick mer bekymmer än vi som rodde ut.

-       Det har varit en svÃ¥r sommar, svarade Fridbjörn. Men lÃ¥t oss först höra vad du har att förtälja. Jag väntar bistra besked, annars hade vi sett andra ansikten här.

-       Tack för att du nämnde det, nu blir uppgiften mindre svÃ¥r; sorgebud är alltid svÃ¥ra bud.

-       Du ska veta att vi har galdrat, sa Holmdis. Vävt och galdrat som aldrig förr. Se här, sa hon och for ut med handen mot väven. Se vilken väv! Ser du hur mÃ¥nga trÃ¥dar vi har löst och spänt under de mÃ¥nader som har gÃ¥tt? Och sÃ¥ gÃ¥r det sÃ¥ här.

Hon sjönk i hop och stirrade tomt ner i golvet medan Säming berättade. Han utelämnade inget utan tog med allt, såväl bragder som missgrepp.

Mycket handlade om Gangulf, gårdens son. Hur han hade gått från kämpe till vrak och sedan utvecklats till bärsärk. Hans storslagna försvinnande var ett ärofullt slut, men det förtog inte frändernas sorg. Holmdis och döttrarna hade blanka ränder på kinderna, Fridbjörns käkar malde i ett och Radulf stirrade tomt in i elden. Endast Smid-Ebbe samt Garm såg mest ut som vanligt.

Nu när kriget tryckte sin fula bak rakt i synen på Radulf kändes det inte längre lockande, bara fult och frånstötande. Hans egen bror, brutalt borta för alltid! Nästan alltid i alla fall, tänkte han, tills vi möts på andra sidan. Om jag inte hamnar hos Hel och Gangulf i Valhall. Det är klart att det blir så. Radulf suckade.

Nu hade han endast systrarna kvar i livet, samt Rörik; men ingen av dem räknades på samma sätt som Gangulf. Systrarna intresserade sig mest för annat: gården, galder och läkedom. Samt män. Vad, eller vem, Rörik intresserade sig för visste alla vid det här laget. Förbaskade fjant, tänkte Radulf.

Berättelsen om Gisle och Geir var lika dyster. Säming visste inte mycket mer än att de hade hoppat i havet och aldrig mer synts. Trots att Radulf var förbittrad för att tvåmänningarna hade fått ro ut men inte han, skulle han komma att sakna dem. Han hade framförallt retat sig på Geir när denne fick fara; de var i samma ålder och lika dugliga. Men nu när han inte längre hade Gangulf, och Rörik höll sig borta, skulle Gisle och Geir ha utgjort gångbart sällskap. De var trots allt riktigt muntra. Eller rättare tänkt, hade varit...

Och Leif och Lafse, nej Karl, tänkte Radulf. Vad ska man säga? De fick i alla fall ett ärofullt slut. Det är bättre än att hänga kvar här hemma, som jag fick göra. Det är en viss tröst att Olof och Ragnar lever. Det kan man åtminstone hoppas. Men säker kan man aldrig vara förrän de kommer hem igen. Och inte ens då; med Sölve sjökonung i Uppsala går ingen säker.

Av Sämings samspråk med föräldrarna, om kung Eriks död och juten Sölves angrepp på svitjod, förstod Radulf delar men inte allt. Eriks död tycktes honom dramatisk; danen han slogs mot verkade ha smitt sina galdrar väl: att dräpa Erik med en åskvigg, det var inte illa. Men vem som kom efter Erik intresserade honom föga. Vissa stormän sökte sig till Sölve, de såg i honom en stridbar efterträdare till Erik. Många var missnöjda med svitjods utrodd; dugliga män dog i drabbningen och de som återvände kom tomhänta, sånär som på kungens aska. Och ingen förmådde att vräka Sölve. Andra stödde Östen och ville hjälpa honom att värja landet

Men vem som var vem intresserade inte Radulf nämnvärt. Där var namn och omdömen, platser och gårdar, kämpar och styrkor samt avtal och förbund om vartannat. Men så mycket förstod han, att det var för sin inbördes splittring som svitjod hade svårt att bekämpa Sölve samt dennes stridsvana styrkor. Inte ens sedan utroddarna hade kommit åter lyckades man skrapa ihop en härskara mäktig nog att övervinna fienden.

Radulf förstod att det var ungefär därför som alla verkade modstulna inför den vinter som väntade.

-       Det blir en kall vinter, sa Säming.

-       PÃ¥ mÃ¥nga sätt, sa Fridbjörn.

-       Saknaden blir svÃ¥r.

-       Och tvedräkt förtär.

-       Svitjod slits sÃ¥ länge split bestÃ¥r.

 

Sölve, juten, satt som gjuten i Uppsala hovgård och hans män gästade var, och så ofta, de ville. Fägnades de då inte med det bästa gården hade att bjuda, gick det ofta inte bättre än att männen själva hämtade det de fordrade ur visthus och bodar. Ibland dräpte de bonden, lägrade kvinnorna och slog sig ner på gården, åtminstone så länge där fanns mat och dryck.

Fridbjörn, Smid-Ebbe och Radulf hade slagits mot Sölves karlar vid några tillfällen under sommaren. Ofäti-Karl, Galmi och Fundin hade varit med och av dem var nu alla utom Ofäti döda. Östen hade haft svårt att samla sina splittrade styrkor och han var själv på flykt. Till slut hade man inte längre vågat reta jutarna, utan väntade på kung Erik.

-       Hur mÃ¥nga män kom med tillbaka, frÃ¥gade Fridbjörn.

-       Av fem storhundraden män med ut, sa Säming, kom knappt fyra tillbaka.

-       Kan vi övertyga dem torde det finnas gott hopp om seger.

-       Eller sÃ¥ är de leda pÃ¥ ledung. LÃ¥t oss se tiden an och hoppas att Sölve tar sitt förnuft tillfÃ¥nga. Ingen kung sitter länge vid makten när folket svälter. Vanskött land föder ingen: utan kött inga kämpar, utan kämpar inga segrar, utan segrar inget silver. Kung utan silver lockar ingen till sitt lag, han dör ensam och ärelös. Om Sölve inte är enfaldig, vilket jag betvivlar att han är, förstÃ¥r han att han mÃ¥ste styra förstÃ¥ndigt för att behÃ¥lla riket.

-       Annars mÃ¥ste vi hjälpa honom härifrÃ¥n.

-       DÃ¥ fordras förbundna. Ensamt kämpar svitjod förgäves.

 

Tunas invånare såg hösten an utan tillförsikt. Så snart Sölves skaror nalkades måste Frida och Fröjdis, de fagra möerna, föras undan innan karlarna fick fatt i dem. Annars skulle de roa sig på det sätt de fann lämpligt. Och i utmarkerna måste förråd finnas, som ingen annan anade. Med jutarna trampande över tunet stod inget annat val till buds, än att med glad min, och svald förbittring, bjuda dem vad de fordrade. Överlever vi våldgästningen, tänkte Fridbjörn, måste vi klara oss genom vintern med maten vi har gömt.

Och därtill sörja vår drunknade son.

Åsa hade talat med Ingvald och han hade varit medgörlig. Mot det hon hade sagt kunde han inte invända, det visste hon. Efter att Aud blev dräpt var Ingvald ensam hovgode.

-       Varför ska det vara sÃ¥, hade hon frÃ¥gat, att endast du sköter julblotet. När det gäller sÃ¥dant som gror och växer krävs kvinnors kraft. Glöm inte att blotet blidkar äringsgudar, kvinnliga sÃ¥väl som manliga.

 Ã…sa, den främsta kvinnan i Hov, erbjöd, nej krävde, ställning som gydja. Eftersom han brydde sig föga fick hon som hon ville.

Efter den stunden gjorde sig Åsa dagligen ärende till gårdshuset. Gisle och Geir hölls nu fängslade. Ingvalds män hade anat att de anade till vad de var ämnade och fruktat deras snara flykt. Utan dessa ynglingar att offra vågade de inte lita på Ingvalds val av ersättare; kanske utsåg han någon av dem, en träl eller bygdens barn. I vilket fall som helst hade männen tagit det säkra före det osäkra och bundit bröderna vid deras handlovar. Lås tarvades inte, ty ingen av de andra trälarna vågade lösa deras band. I stället höll de sig undan, på avstånd. Ingen ville sticka ut. Ingen vågade risken att bli utvald av Ingvald.

Åsa förtalde bröderna i hemlighet om Finnvid, och sig själv. De fick höra att deras fränder ämnade hjälpa honom att vräka Ingvald. Men det gick trögt; det fordrade tålamod och tårar. Varför ska de tro mig, tänkte hon; de vet att de är ämnade att offras, och de vet att jag är husfru här på Hov. Och gydja.

Det var svårt att tala förtroligt med huset fullt av trälar, trots att dessa höll sig på sin kant. Ofta passade Åsa på när huset var tomt, när de andra var ute och arbetade. Men för det mesta fanns folk i närheten som inget fick veta. Till sist, efter många dagars tisslande och smygande, vågade bröderna lita på henne.

 

En vecka efter besöket på Hov var det tid för Finnvids våldgästning. Månen var i tredje kvarteret och lyste som en silverkall sol, ännu nästan full. Himlen var fri från moln och marken täckt av ett tunt lager snö. Bolmens is, som förut hade varit glansk och svart, lyste ikapp med nattljuset, pudrad av vitt.

Karl kände en besynnerlig upphetsning när han gick över sjön med många män. Nu kan isläggar kvitta, tänkte han. I stället trampade han självsäkert froststräv sjöis, samman med minst storhundrade karlar. Alla bar bränsle, ris och tjärved; bål skulle brinna.

Karl hörde ulvar yla. Var de Finnvids, eller vilda?

 

Åsa utförde sina dagliga sysslor som förut men höll också ögonen på skogsbrynet. Det tärde på sinnena att ständigt vara spänd, att vänta utan att veta. När det snöade vilade hon ut; ingen färdas i snöfall om natten, tänkte hon, inte ens Finnvid. Bäst att vara rask när han kommer. Måtte bara vädret vända; dröjer snömolnen för länge, hinner månens ledljus blekna. Då återvänder nattlyset inte förrän efter jul, när fläsket är ätet, ölet drucket och ynglingarna hängda.

Men Åsas farhågor kom på skam; snömolnen var tunna och drev bort. Snart hade vinterkylan åter landet i sitt grepp; skor knarrade i snön, rök kom ur näsor och munnar, träden var pudrade med vitt och stjärnorna gnistrade på natthimlen.

Det var mycket att förbereda i julmånaden. Slaktdjur och blotoffer skulle skaffas, om man inte redan hade sådana på gården, samt skötas. Hästarnas blod brukade vigas till Frö, galtarnas till Fröja samt bockarnas till Tor. Ofta undfägnades man också nöt, fågel, fisk eller vilt.

Oden, Allfader eller Jolnir, som han också kallades, for ofta själv på jakt i jultid, åtföljd av vargarna Freke och Gere samt varjehanda väsen. Då gällde det för människorna att hålla sig inomhus, annars kunde det gå dem illa. Otaliga var historierna om folk som obetänksamt hade färdats i julnatten och kommit i vägen för Allfader och hans följe.

Öl och mjöd skulle bryggas, bröd bakas, smör kärnas och ostar vändas. Till jul behövdes mer ved än vanligt; bad och bykvatten gick åt i såar och bakugnen hölls het; ölet måste hållas svalt men fick aldrig frysa.

Vissa rimmade jullåtar redan i slaktmånaden, men det rynkade andra på näsan åt. Sådan sång hörde jultid till.

Som husfru ansvarade Åsa för många av förberedelserna. Därutöver hade hon sig själv att skylla att hon nu också var gårdens gydja. Det hade hon begärt för att kunna tala med bröderna. Var för sig väntade de tålmodigt på Finnvid och hans följe.

Det var inte märkligt att hon kände sig spänd.

 

Långt innan hon hade sett eller hört något anade hon gästerna nalkas. Det skulle bli första kvällen med nattljus sedan Finnvids förra besök. Åsa stannade upp i steget och betraktade den uppåtgående månen. Den var praktfull där den svävade trind över träden; gul som en ost, tänkte hon.

När hon senare skyndade över tunet hade solen gått ned, men gården badade ändå i ljus; månen dränkte allt i sina silverstrålar. Det lyste nästan som på dagen; skuggorna var skarpa och trots att det var natt gick färger att urskilja.

Nu var det tid att skaffa undan Gisle och Geir. Nu var det tid att hämta deras vapen. Just som hon svängde runt hörnet hörde hon en gök. Mitt i vintern, tänkte hon men insåg ögonblickligen att det var Finnvid. Hon vände sig och spanade mot skogen. Varför kommer han från söder, tänkte hon. Så kom hon på det; klart han kommer från söder: södergök är dödergök. Hoppas bara att det inte är tvärt om på vintern, tänkte hon, men slog snabbt undan tanken. Göken gol igen, denna gång tystare och snart skymtade hon skuggor som rörde sig borta vid brynet.

Hon gol tillbaka, högt nog för Finnvid att höra, lågt nog för att inte väcka varsel.

 

Ingvald och hans män satt i hallen och åt kvällsvard. Husfolket, fria såväl som trälar, spisade i gårdshuset.

-       Ã…sa, bullrade Ingvald. Var är du?

Inget svar.

-       Var är hon, ropade han till dem som satt närmast, utan att vänta pÃ¥ svar. Hon ska vara här när vi spisar kvällsvard. Leta reda pÃ¥ henne, sa han till sin bordsgranne, som reste sig.

-       Vänta förresten, jag gör det själv. Behöver ändÃ¥ pissa.

Han reste sig och gick ut.

-       Helvete vad den lyser, muttrade han och blängde pÃ¥ mÃ¥nen. I det här skenet ser man lika bra som pÃ¥ ljusa dagen. Ã…sa, vrÃ¥lade han sÃ¥ att det ekade mellan husen. Ã…sa, var är du?

När han inte fick svar ställde han sig att pissa. Sedan gick han mot gårdshuset och gläntade på dörren.

-       Ã…sa, sa han.

Han såg henne stå borta hos bältesspännarbröderna.

-       Ja, sa hon.

Han såg att hon var spänd.

-       Vad gör du där borta?

Alla i huset betraktade honom.

-       Vad är det för träff du har här inne? Och varför löser du brödernas band? Vad i helvete har du egentligen för dig, sa han och gick emot henne. Släpp repet! Och spjutet, vad gör det här inne?

Åsa sa inget. I stället sprang hon mot dörren och inom ett ögonblick var hon borta. Ingvald efter.

-       Ni stannar, skrek han till trälarna när dörren smällde igen.

Åsa sprang mot söder, mot Finnvid, för skydd undan sin fosterfar. När hans vrede var väckt fanns inga skäl att vänta; då fanns fastmer fog för flykt.

-       Stanna, hörde hon Ingvald frusta bakom sig.

Trots att hon sprang som en hind, knappade han in på henne. Han lät som en vildgalt som störtade genom snåren. Åsa skymtade Finnvid och hans skara i skogsbrynet. Det gjorde Ingvald också, och svor eder. En sista rusning mot henne och han kom ikapp; ett slag över huvudet och hon föll till marken. Han sneglade snabbt mot skogsbrynet, fattade henne som ett fång med hö och satte av ner mot den östra stranden.

-       Det är Finnvid, eller hur, flÃ¥sade han med henne under armen. Hon svarade inte, ty hon hade inget hört; sans och vett hade slocknat när han slog henne.

-       Det blir trÃ¥kigt för den fagre finnvedingen, när han finner sina förhoppningars frilla i fiendens grepp.

Han sprang vidare, oviss om de var förföljda eller ej.

-       Du är en bra gisslan, smÃ¥muttrade han mellan andetagen. MÃ¥ngen gÃ¥ng har du gagnat mig väl, fortsatte han, men detta blir den sista. Efter svek är det slut; jag tÃ¥l inte slikt.

Åsa stönade medan de brakade genom snåren ner mot sjön. Hon började återfå sansen, förstod hur det stod till. När Ingvald förde henne ut på isen föll förtvivlan över henne. Skulle allt gå om intet nu när det höll på att fullbordas? Hon vred sig och vrenskades, men Ingvalds grepp bara hårdnade. Hon skrek i vinternatten.

-       Hjälp, ekade det över isen. Här är jag!

-       Tyst, väste Ingvald. Det är bara du och jag nu? Tro inte att nÃ¥gon hör dig.

-       Finnvid, skrek hon för full hals.

-       Han bryr sig inte. Du har gjort vad han önskade, vad det nu var. Snart har han glömt dig och hittar en annan.

-       Finnvid, skrek hon igen.

-       HÃ¥ll käften, grymtade han och slog henne pÃ¥ nytt.

Hon tystnade. På näset ylade ulvar.

 

Finnvid fann tillfället lika lämpligt som något annat.

-       Bidar vi nu blir det för sent, sa han. Ni och era män halstrar hallen, sa han till sina hersar. Jag jagar göken, han har min fru. Gangulf och Karl, finn reda pÃ¥ Gisle och Geir. Sätt dem i säkerhet.

Finnvid försvann in i skuggorna. Männen rörde sig raskt över gärdena; inget hördes när de smög längs fägatorna. Framme på gården lade man stockar mot hallens port. Ris och tjärved staplades längs väggarna. Någon slog eld och snart slickade lågorna hallens väggar.

Gisle och Geir var redan ute när finnvedingarna nalkades. Trälarna hade varken vågat hjälpa eller hindra; förskrämda hade de sett på när bröderna trasslade sig loss.

-       Välkomna pÃ¥ gille, viskade de när männen möttes. Alla hans män är i hallen, men själv jagar han dottern pÃ¥ gärdena.

-       Tack vi vet, sa en finnveding. De kommer inte lÃ¥ngt, ty Finnvid är efter.

-       Gisle och Geir!

Gangulf och Karl rusade fram; de skrattade samtidigt som de viskade i mun på varandra; det lät som en hop fräsande katter. Efter att ha klappat om varandra våldsamt var de snart förenade som om de aldrig hade varit i sär.

Alla som kunde undvaras hämtade ved; brasans bränsle staplades högt runt hallen.

 

-       Det är varmt här inne, sa en av Ingvalds karlar. Vänta med veden, lägg inte mer pÃ¥ härden. Jag svettas.

-       Drick lite, sa en annan. Öl är gott när man svettas svÃ¥rt.

-       Hit med hornet!

-       SkÃ¥l broder!

-       Hel, vad det ryker in.

-       Det brinner i taket!

-       Vad ända in i glödheta... ut, det brinner!

-       Jag sa ju det.

-       Var är Ingvald?

-       Ute och pissar.

-       Kom han aldrig in igen?

-       Upp med dörren.

-       Det gÃ¥r inte, lÃ¥set kärvar.

-       Flytta pÃ¥ dig, bofiklump.

-       SÃ¥ja, sakta. Knuffas inte!

-       SÃ¥ här gör man, se nu pÃ¥. Hel, porten är spärrad!

-       UtifrÃ¥n?

-       Vad tror du.

-       Hugg er ut.

Luften i hallen var het och tjock av rök. Männen tog sina yxor och högg allt vad de orkade. Snart hade de fått upp ett hål och trängde på för att komma ut. Frisk vinterluft flödade in. Först fyllde den flämtande lungor, sedan födde den det frustande bålet. Snart stod hela hallen i lågor. Män skrek och slet, hostade och högg. Några högg hål på annat håll. För varje ny öppning i väggen fick männen en flyktväg, och elden luft. Marken mullrade i vinddraget.

-       Svek, skrek nÃ¥gon.

-       Fiender föder flammorna, skrek nÃ¥gon annan.

-       … och hugger dem som högg sig ut.

-       Ta med vapen ut!

-       I vapen!

En man lyckades tränga sig ut men återvände snabbt in i hålet för att hämta sitt spjut. Trängseln var svår; han måste kämpa för att komma in. Tillbaka i hallen såg han livlösa kroppar på golvet. Var har jag nu spjutet, tänkte han, hallen är i en enda röra. Allt brann, bänkar och bord låg huller om buller. Larmet var öronbedövande, brännhet luft blåste genom byggnaden och sög med sig sot, smuts och rök. Så här låter bränndödens härskri, tänkte han när männens brölande övergick i kvävda hostningar och skräckslagna skrik.

Snart brann han själv och bankade förgäves lågorna i håret. Det är bra drag i spjället idag, blev hans sista tanke. Efter att ha andats glödhet brandrök slocknade hans livslåga.

Hans kropp slukades av elden.

 

Finnvid jagade genom månljuset. De försvann ned mot sjön, tänkte han, när han snart fann spåren i snön. Ingvald vill över till fastlandet, vill vistas i Värend. Den fege fursten sviker sina män; hade det varit stake i karlen hade han varskott dem. Men icke, han smet som en tjuv om natten. Förstår väl att han intet har att hämta här i Finnveden, med eller utan män. Förstår att han är vräkt.

Här har ingen annan än Ingvald smugit, tänkte han vidare. Med Åsa som lösen. Med Åsa som gisslan. Han smög mot sjön, snart var han ute på isen. Spåren var tydliga, men ingenstans syntes de som han förföljde. Det gick fort att gå över sundet; snart kom han iland på Långös smala strand. Där kom någon emot honom. Det var inte en människa, det var en varg.

-       Hej Hasse, sa han.

Ulven nosade och lät honom rufsa i nackpälsen.

-       Du har fÃ¥tt föda, ser jag, du är röd runt munnen. Han vände sig om och sÃ¥g mot Hov. Röd är ocksÃ¥ hallen i natt, sa han. Kom.

De följde spåret över den smala landremsan och vidare ut på nästa is. Utöver Ingvalds spår följde de nu också Hasses. Snart gjorde dem ännu en varg sällskap. Även denna hade färskt blod på tänderna.

Bort mot andra stranden fanns något på isen. Finnvid kände varje sten i sjön, detta var ingen grynna. Någon stod och något låg; skuggor smög mot skogen.

Finnvid sprang mot stället.

-       Ã…sa, ropade han.

 

Hon hörde honom på håll. Det var inte sant. Mardrömmen var över. Åren med Ingvald Illsluge, mannen som hade förtryckt alla i sin närhet alldeles för länge. Nu var han slut, nu låg han för hennes fötter.

-       Finnvid, hörde hon sig själv säga när han kom närmare.

-       Ã…sa, sa han.

De föll i varandras armar.

-       Ulvarna lät mig vara, de gav sig bara pÃ¥ honom. Hon pekade pÃ¥ den rivna kroppen som lÃ¥g i pölar av fruset blod pÃ¥ isen.

-       Du förstÃ¥r väl varför? De känner dig efter alla gÃ¥nger vi har besökt dig.

-       Ja, dina vargar ja. Men där var flera. Det kändes som om hela rymden vimlade av varg och väsen. Hörde du inte.

-       Inte mer än de ljud som hörs när man smyger i skogen och trampar i snön. Kanske du sÃ¥g Jolnir jaga gök i julnatten?

Hon såg sig om, som för att förvissa sig om att himlens väsen, som så nyss hade omsvärmat henne och nafsat Ingvald, fanns kvar. Men rymden var tom, sånär som på måne och stjärnor, och på isen fanns bara de själva och vargarna. Samt Ingvald.

-       Han har fÃ¥tt fula sÃ¥r, sa Finnvid.

-       Inte fulare än han förtjänar, sa Ã…sa.

-       Ymniga hÃ¥lsÃ¥r, bensÃ¥r och hjärnsÃ¥r. Han är död flera gÃ¥nger om.

-       Nej, se noga efter, sa Ã…sa och pekade. Lyssna!

-       Han andas svagt, det väser.

-       Än lever nidingen. LÃ¥t oss fullborda blotet.

-       Till Hel viger vi dig, samt till Garm i GnipahÃ¥lan, galdrade Ã…sa. MÃ¥ dina kvarlevor driva iland pÃ¥ Nastranden och Nidhögg gnaga ditt lik tills benpiporna lyser vita som snön.

Åsa satte sina händer runt Ingvalds hals och klämde åt. Finnvid stack honom i bröstet.

Snart slutade han att väsa.

 

De gick sakta tillbaka mot hov, släpande Ingvalds lik efter sig. Med dem gick vargarna, Hasse och Tosse. Över Hov lyste himlen eldröd; en rökpelare pekade mot natthimlen.

-       Ser du himmelsstöttan, sa Finnvid när de närmade sig stranden.

-       Nu bolmar Hov, sa Ã…sa, ända till himlen. Men vad blir kvar Ã¥t oss här i MidgÃ¥rd?

-       Vi bygger nytt, sa Finnvid. Jag har storhundrade finnvedingar i följet.

-       Men var dricker vi jul?

-       Vi är välkomna varhelst vi vill.

 

När de kom tillbaka var allt redan över. Hallen på hov var borta, i dess ställe pyrde en mäktig glöd; hettan som strålade från den var svår. Några av uthusen hade slukats av lågorna, resten var sparade. Männen röjde i bråten, kastade lik och skräp på glöden samt göt vatten på de hus som stod närmast. Några av trälarna hjälpte till, andra trängdes och trampade, fruktande finnvedingars furste.

Finnvid samlade alla.

-       Ingvald är blotad, sa han och höll upp Ingvalds sargade kropp; han är blödd pÃ¥ Bolmens is. Snart frossar likgöken pÃ¥ skräckgöken, den som störtades ur nästet, ner i ulvens gap. Och nästet brann, lÃ¥gorna slukade Ingvalds män. De svettas hos Surt.

Han fortsatte:

-       Bolmsö blot blir länge besjunget, länge leve det i folkminnet. Aldrig har bistrare brasa brunnit pÃ¥ Bolmsö; sällan undfÃ¥s rikare sändning i AsgÃ¥rd.

Alla som hörde honom skränade bifall, de som inte hörde skränade i alla fall. Husfolk och trälar fick veta att Finnvid nu sörjde för deras välfärd; att de intet hade att frukta från honom.

Under natten hängdes Ingvald i offerträdet. Ur församlade strupar steg galdrar och sejd, samt dunster av rimfrost, mot sotsvart sky.

 

En sal såg hon stå, från solen fjärran,

på Nastranden; åt norr vetter dörren.

Etterdroppar föll in genom rökhålet,

av ormars ryggar är rummet flätat.

 

Där såg hon i strida strömmar vada,

menediga män och för mord fredlösa

och den, en annans hustru hemligt lockat.

Där sög Nidhögg de dödas kroppar;

vidundret slet männen.

Vet ni än mer och vad?

 

De som dröjde kvar dagarna efter menade att de aldrig förr hade sett en sådan myckenhet av korp och kråka. De flockades kring kadavret likt svärmande bin. Snart lyste benen vita, så som Åsa hade spått.

 

Under natten övergick det bistra blotet i gille och glädje. Hallens glöd matades med ved, öl och mat skaffades fram. Mjödkaret var oskadat och fullt, liksom visthus och många bodar. Man åt och drack samt förlustade sig med sång, brottning och samtal, tills det sent började ljusna i sydöst.

 

Redan när han vistades på Hov valdes Finnvid till kung bland finnvedingar; han vigdes också snart vid sin Åsa. Äntligen hade de fått varandra; de var sällan i sär, och var de det var den andra sällan fjärran. Folk log och pekade. De fick aldrig nog av varandra; de samtalade ofta länge och i förtrolighet. Vid ett tillfälle nämnde Åsa att hon aldrig hade låtit Aslak komma sig nära.

-       Inte märkligt att han var ilsk, sa Finnvid och log. Frid över hans minne.

 

Gisle och Geir var till att börja med lite avvaktande gentemot Finnvid, han hade trots allt behandlat dem bryskt i början, men med tiden vann han deras tillit. Tillsammans med Gangulf och Karl vistades de under återstoden av vintern hos Finnvid och Åsa. De hjälpte till att återuppbygga hovgården och fann sig väl tillrätta i härskarparets hägn. Och innan hallen var färdig firade de gille på samma sätt som gamla fränder gör.

 

-       När Hov har hall vill jag rusta skepp, sa Finnvid.

-       Var härjar finnvedingar när de inte ödelägger den egna gÃ¥rden?

Geir betraktade Finnvid och flinade.

-       Glöm inte att det var Ingvald som satt pÃ¥ Hov. Det var honom vi härjade, inte gÃ¥rden.

-       Men du brände din egen hall.

-       Som var full av hans män.

Geir gav sig och alla skrattade.

-       Men allvarligt talat, var härjar finnvedingarna?

-       Vid kuster, som alla andra.

-       Men havet är fjärran. Hur gÃ¥r det till?

-       Finnveds rike sträcker sig sedan gammalt mot havet; vid Lagaholm har vi hamn. InvÃ¥narna där hÃ¥ller fred med oss; det gagnar dem mer än att vrenskas. Bekymmer har de nog av ändÃ¥; stundom härjas holmen hÃ¥rt, vikingar varsnas varstans.

 

Under vintern och våren återställdes Hov, samtidigt som båtar rustades. Yxa, hammare och såg sjöng i skogarna. Tjära brändes, järnspik smiddes, våder vävdes och segel syddes. Nu var det muntert att fara i Finnveden.

Kungen skall skatta andra länder, menade många, men lämna egna fränder i fred. Det var länge sedan den ordningen hade rått. Nu var den återställd.

I gräsmånaden flyttade Åsa och Finnvid tillbaka till Hov. Hallen var välbyggd och större än förr; överallt fanns figurer och slingor skurna ur veden. En kammare reddes på loftet åt Finnvid och Åsa. En månad vistades de där tillsammans, firande sin framgång och lyckliga förening.

Sedan for Finnvid med folk till Lagaholm. Där bordade de båtar som hade rustats under våren.

Finnvid begynte sin berättelse långt bortom forntidens dunkla dis. Liksom många andra härskare stammade hans förfäder från Oden och Frigg. Han bråddes på dristiga drottar och synska sejdkonor, godar och gydjor samt härmän och sköldmöer. När deras far försvann under en härfärd tog hans bror Aslak och han själv över styret av riket. Eftersom de båda var unga, bistod deras moder Aud dem. Till detta var hon väl ägnad, eftersom hon var mer djupsinnig än mången människa. Så styrde de tillsammans landet i många år, hugnade med fred och god äring.

-       Efter nio Ã¥r vände allt, sa Finnvid. DÃ¥ gästade oss virdars konung Ingvald frÃ¥n Inglinge. Varhelst han visade sig spred han fasa och förstämning, med filade framtänder och mÃ¥lade muskler. Med sig förde han dottern Ã…sa. Hon var hans motsats; lika skräckdiger som fadern var, lika vänsäll och fager var hon. Varhelst hon vistades vart det lust och lek. Trots Ingvald rÃ¥dde glädje och gamman i hallen sÃ¥ länge vistelsen varade, sÃ¥väl natt som dag.

Gangulf och Karl lyssnade spänt; Finnvids stämma fängslade.

-       MÃ¥nga män Ã¥trÃ¥dde Ã…sa, men ingen vÃ¥gade visa det av rädsla för Ingvald, ingen utom jag. Och det var mig hon gav sitt hjärta. Innan hon for lovade vi varandra trohet för all framtid. Hon sa: ”nästa gÃ¥ng vi möts blir vÃ¥r kärlek känd. DÃ¥ viger Ingvald Ingling oss; virdars värsting nöjer Njord och Njärd, fägnar Frö och Fröja”.

-       OcksÃ¥ Ingvald avlade ett löfte innan han for: att Ã¥tervända och mÃ¥ngfalt gälda undfÃ¥ngen gästfrihet. Och det gjorde han. Nästa gÃ¥ng medförde han utöver Ã…sa horder av härmän. Han ämnade ställa till med bröllop, men inte mellan Ã…sa och mig, utan mellan sig själv och min mor. Han talade fagert: ”nu binder vi vÃ¥ra stammar samman för varaktig styrka och fred”. Hon mälte: ”inte visste jag att virdars sed till den grad skilde sig frÃ¥n finnvedingars; här inhämtar vi brudens samtycke i den mÃ¥n hon inte är omyndig”.

-       Är detta er sed, frÃ¥gade Karl.

-       Det är det, och har varit ända sedan urtiden, svarade Finnvid.

-       Vad svarade han?

-       Han blev vrÃ¥ng och hotade härja landet; de män han hade med var mÃ¥nga nog att anställa ansenlig förödelse. DÃ¥ lät sig Aud beveka.

-       Härskar dÃ¥ bÃ¥da samman?

-       Vänta och hör, sa Finnvid. När bröllop ändÃ¥ stundade tänkte jag att det var rätt tillfälle att frÃ¥ga Ingvald om dotterns hand. Jag sporde och han skrattade; ”inte fÃ¥r du Ã…sa till äkta”, sa han, ”henne har jag till annat”. DÃ¥ skakade jag mitt spjut och svor att gilja henne likafullt, med eller utan hans tillstÃ¥nd, beskydd och bless. Han svarade att jag gärna finge försöka, men att det vore förgäves. Snart nog skulle alla varsna vem Ã…sa var ämnad Ã¥t.

-       Vem var det, sa Karl.

-       NÃ¥gra dagar senare, när mor och han var vigda vid varandra trädde sÃ¥ Ã…sa fram, brudklädd bredvid bror Aslak; lika likbleka som de tvennes anleten var, lika rödgrÃ¥tna var hennes ögon. Aslak stod där stel och stirrade stint pÃ¥ den illsluge goden, svärfader Ingvald. Han kunde väl inte annat, vill jag tro, med virdars härmän tillhopa i hallen.

-       Jag stod inte ut längre och försvann frÃ¥n Hov. Att vistas där och vänta pÃ¥ svek och sÃ¥r lockade föga. I stället for jag som köpman, som färdman, som stigman; ibland för att Ã¥tervända för en tid, om inte annat för att försäkra mig om väna kvinnors väl. Mor var lika outgrundlig som alltid, men Ã…sa for illa. Jag sökte henne för samtal, hon grät varje gÃ¥ng. Aslak var säkert god mot henne, men hon saknade hÃ¥g för honom, och Ingvald var sträng.

-       En gÃ¥ng, när jag kom hem, kom Aslak emot mig med spjut i hand. Han skränade och skrek att han kände min hÃ¥g samt menade att vi i lönn hade lägrat varandra, Ã…sa och jag, fastän detta var lögn. ”Snart är det lika slut med min bror som med mitt tÃ¥lamod”, hojtade han. ”Illa du lönar mitt tÃ¥lamod”, svarade jag, men han fortsatte vanskligen att nalkas mig. Ingvald hade styrt den svages hÃ¥g att frukta mig, men jag vägrade att kämpa mot honom, vägrade att sÃ¥ra min egen bror. I stället sprang jag till skogs; här bidar jag sedan dess.

-       Nu framstÃ¥r du i annan dager än den stigman du nyss syntes vara, sa Gangulf.

-       Jag är mycket annat än enbart stigman, sa Finnvid.

-       Eller en skicklig berättare, sa Gangulf och flinade; en som förmÃ¥r förvända folks syn.

-       Tro vad ni vill, sa Finnvid. Men hör nu, det värsta Ã¥terstÃ¥r; frÃ¥n fränder har jag fÃ¥tt erfara vad flera illdÃ¥d Ingvald anstiftade. När han blev varse Aslaks angrepp, sÃ¥g han att tiden var inne. Han förstod att jag, den främste bland finnvedingar, sällan skulle besöka Bolmsö. DÃ¥ kunde han i lugn och ro fullborda sitt svek. En natt lät han dräpa Aslak, sin svärson och min bror, samt Aud, sin hustru och min mor. Det fordrades föga mer; nu satt han, ensamme härskaren, ohotad pÃ¥ Hov. Ingvald frÃ¥n Inglinge, kung över tvenne länder: Värend och Finnved. Men dottern led.

-       Vad säger folk, undrade Gangulf.

-       Undan för undan har de lärt känna sin härskares sanna sinnelag. Den hövding blir illa sedd, som inte far i härnad utan stannar hemma och hÃ¥rdrÃ¥der folket. Än sÃ¥ länge stÃ¥r man ut med hans svÃ¥ra skattning, men blir det oÃ¥r mÃ¥ste människorna äta sitt utsäde. DÃ¥ fruktar somliga, ja snart alla, att svält och skräck ska härja i skogarna.

-       I uppländerna vräker vi de drottar som rÃ¥der illa, sa Karl.

-       Det gör vi ocksÃ¥, sa Finnvid. Därför strider jag hellre med er än mot er.

-       Varför förblir du dÃ¥ stigman, när du har rike att kräva, liksom högsäte i hovgÃ¥rd?

-       Det har varit ett sätt att uthärda livet bortom Bolmsö. Samtidigt har jag kunnat vistas bland trofasta landsmän. Men nu är tiden som stigman över: Hösten blir ett ständigt vapenting; finnvedingarnas främste ska samlas. Snart störtas sluge skräckgöken ur nästet; dÃ¥ rÃ¥de Finnvid över finnvedingar.

 

Den hösten vistades Karl och Gangulf samman med Finnvid. De bodde i bygden, i gårdar där Finnvid aktades och Ingvald föraktades. Finnvid fortsatte att fostra ulvar; han hade fäst sig vid dem och menade att de gagnade honom när han var stigman såväl som kung. Samtidigt färdades han mellan landets gårdar och samlade den skara män som fordrades för att vräka Ingvald. All förberedelse skedde i det fördolda; Ingvald måste intet ana.

Det gjorde han nu heller inte, utan satt styv och stursk med sina män på hov. Där såg de fram emot att dricka jul; brygdkaret var fyllt till brädden och slaktdjur fanns det gott om. Detta år var det också nio år sedan man hade firat mansblot. Gudarna förväntade sig återigen människoblod, varför man fann sig föranledd att finna folk att offra.

-       Har ni funnit frivilliga, frÃ¥gade Ingvald.

-       Inte en enda, sa hans män och ruskade pÃ¥ huvudena. I varje fall inte inom tre rasters ritt.

-       Finn dem dÃ¥, sa Ingvald.

-       Frivilliga?

-       Ja, vad trodde ni?

-       Det finns ju inga frivilliga.

-       DÃ¥ fÃ¥r ni övertyga nÃ¥gra.

-       Ingen lÃ¥ter sig övertyga om en sÃ¥dan sak.

-       Om ni inte klarar av att övertyga nÃ¥gon, fÃ¥r ni fÃ¥nga dem i stället.

-       Den vi fÃ¥ngar är ju inte frivillig, dristade sig en av männen att säga.

-       Om de lÃ¥ter sig fÃ¥nga är de frivilliga, sa Ingvald. Vi börjar med dig, sa han och skrattade sÃ¥ att de skarpslipade tänderna gnistrade och skägget stod Ã¥t alla hÃ¥ll. Mannen ryggade raskt in bland karlarna som stod runt omkring.

-       Nej, muttrade han. Vi föredrar att fÃ¥nga frivilliga, eller att övertyga dem.

-       Gott, sa Ingvald. Övertyga, övertala eller tvinga: sak samma. Ta trälen som hade dräpt. DÃ¥ slipper vi höra hans sak pÃ¥ tinget; att öda tingstid pÃ¥ smÃ¥folk är tradigt.

-       DÃ¥ tar vi väl hans bror ocksÃ¥, frÃ¥gade en av karlarna, sÃ¥ har vi tvÃ¥?

-       Se där, snart har vi trädet fullt. Sätt igÃ¥ng nu, snart är det jul.

Ingvalds bullrande skratt åtföljde karlarna när de lomade ut ur hallen.

 

När han hade blivit lämnad ifred, satt Invald och grubblade. Blot är tröttsamt, tänkte han, det är samma varje gång. Och vem vet vad gudarna egentligen sysslar med. Finns de alls? De visar sig i alla fall aldrig, ingen utom Hel. Henne kan man lita på, hon och endast hon; döden är det enda som är visst, det enda vi vet. Allt annat fladdrar som sommarfåglar för vinden.

Vad är det för mening, tänkte han. Människan föds, äter, växer, förökar sig, vissnar och dör. Några dör förr, andra senare, men alla dör. Och Hel får dem alla. Valhall, Gladhem, Fensalar och Folkvang; åt Hel med dem. Berättelser åt enfaldigt folk; får dumskallar att offra sig i fejd för furstar, sådana som jag.

Dom över död man; trams den också. Också domen dör till slut. Vad finns då kvar? Ingenting. Just det, ingenting! Fåfängt folk försakar mycket för att vinna fagert eftermäle.

Och vad gör jag? Kungen över tvenne länder långleds vid livet. Vad finns för fröjd? Vad finns för fröjd i juletid? Feta och fulla festar karlarna på julens överflöd, leker jullekar och brottas lite, somnar sedan och vaknar som vrak. Julglima: trams! Holmgång: lek för fega! Envig: fordrar fiendskap. Jag vill se kamp, blod och död. Inte bara blod och död.

Bröderna skall vi hänga när de tappats på blod. Men de ska få kämpa om döden. Ja, det ska de. De ska få kämpa... Hur få dem dithän? De är bröder, vill inte skada varandra. Hur tänker de? Hm, vill inte varandra illa, vill varandra väl. Om den dräpte far mindre illa än den som dräper, då vill de nog ha ihjäl varandra. Då blir det kamp på liv och död. Hur går det till? Om den som dör dör fort och segraren pinas präktigt, då vill de båda ha ihjäl varandra, skona varandra. Där har vi det.

Spänna bälte blir bra; det är kamp för karlar, en fin sedvänja. Bind ihop deras bälten, sätt en kniv i höger hand att dräpa med och vänsterhanden fri att värja sig med. Sedan är kampen igång.

Denna jullek ska sent glömmas.

Men hot om vilken plåga sporrar striden? Det måste vara långsamt plågsamt. De måste djupt inom sig känna den andres dödskamp för att vilja dräpa varandra, för att vilja skona varandra.

Halster hotar, tänkte han. Halster över svag glöd, bit för bit, för den som inte blev dräpt. Då vill de skona varandra; det skrämmer gott. Då kämpar de vigt.

Är det sedan över? Ingen likar att halstra en annan. Det är tradigt, tar tid, tar hela natten. Vi släpper honom i stället! Vi släpper den som dräpte. Då blir det livslång plåga, än svårare att bära. Hans dom, livstidsdom, blir att han dräpte sin bror. Enfaldig, som folk är mest, kommer han att förtvivla, att förtvina.

Ingvald lutade sig tillbaka. De är enkla, människorna, tänkte han. Enkla och dumma, lätta att leda.

 

Gisle och Geir knogade på så som de hade gjort hela hösten. Dock förvånades de över en oväntad ändring av mathållning och arbetsuppgifter. Nu fick de fett fläsk, saftigt spad samt öl att dricka. Vad var detta, tänkte de. Ännu mer egendomligt var att de inte längre måste jaga. Nu låg spårsnön på marken, nu var bästa tiden för jakt, innan vintern hade tärt på villebrådets hull. Men nej, bryten begärde blott barnslig hjälp på gården.

-       Inte mig emot, sa Geir. Jag äter hellre gott än sliter i skogen.

-       Mhm, sa Gisle, men har du tänkt pÃ¥ att alla de andra trälarna har det som förut.

-       Man kanske värderar vÃ¥rt arbete efter förtjänst. Mycket villebrÃ¥d har vi skaffat Ã¥t Ingvald.

-       Varför lÃ¥ter man oss dÃ¥ inte fortsätta gagna gÃ¥rden med det vi kan bäst? Och en sak till; nu trÃ¥kar man oss inte längre om det där med blot. Nu glirar man bara Ã¥t vÃ¥rt hÃ¥ll, och flinar i mjugg.

-       Du menar... Geir blev stÃ¥ende med öppen mun.

-       Ja, vad tror du?

 

Den hösten kom vintern tidigt. En morgon i slutet av slaktmånaden, efter en klar och stilla natt, låg hela Bolmen under en hinna av is. Nog hade det varit kallt en tid och vissa av vikarna var redan frusna. Men nu låg hela sjön med skinn, så långt man kunde se.

-       StÃ¥r sig kylan kan vi snart gÃ¥ till Bolmsö, sa Finnvid.

-       Eller Ã¥ka islägg, sa Karl.

-       SÃ¥ roligt ska vi inte ha, svarade Gangulf. Vi har fränder att frita och virdars gök-konung att vräka.

-       Kuckeliku, sa Karl och flaxade med armarna.

Han kände sig på strålande humör. Saker och ting ordnade sig till det bästa, bara man inte gav upp. Inte bara hade de ordnat vänner och vinterkvarter, de skulle snart frita sina fränder. Dessutom var vädret stilla, klart och kallt; det fick honom att känna sig pigg och kry som ett vinterny.

Finnvid var också på gott humör. Han stöddes av allt folk i Finnveden. Snart skulle Ingvald usling vräkas, hans mor och bror skulle bli hämnade samt han själv skulle äntligen kunna förenas med Åsa, den kvinna som han åtrådde, och som han hade svurit trohet.

-       Med bärig is kommer vi och gÃ¥r som vi vill, sa Finnvid. Det underlättar; vi slipper samla bÃ¥tar för att vräka Ingvald.

-       Är du säker pÃ¥ att Ã…sa finns kvar pÃ¥ Hov?

-       Jag tror det, sa Finnvid. SÃ¥ länge Ingvald vistas där, torde hon göra det ocksÃ¥. Hon är hans lockbete när förbundna skall snärjas.

-       Men vi vet det inte?

-       Nej, men med skinn pÃ¥ sjön finner vi det lätt ut. LÃ¥t oss ta en tur när natthimlen tillÃ¥ter; lagom mÃ¥ne och inga moln blir bäst.

-       Samt bärig is.

 

Om kvällarna talade Gangulf, Karl och Finnvid om många ting, oftast med folket i gården där de för tillfället bodde. Men en sak sporde Gangulf om när de tre var i enrum:

-       Finnvid, sa han.

-       Ja?

-       Fick du med dig deras vapen när du fÃ¥ngade Gisle och Geir? Vi fann dem aldrig i skogen.

-       Ja, hur sÃ¥?

-       Märkte du inget?

-       Nej, borde jag det? De sÃ¥g gamla och nötta ut, sÃ¥när som spjutets spets som nyss var brynt.

-       SÃ¥ ser den alltid ut, den behöver aldrig bryne. Och skölden är av samma slag.

-       Ah, de besitter krafter? Nej, det anade jag inte.

-       Var har du dem nu?

-       Kvar pÃ¥ gÃ¥rden där era fränder hölls fÃ¥ngna. Vi hämtar dem lätt.

-       Gisle skulle uppskatta att Ã¥terfÃ¥ sitt spjut samt Geir sin sköld.

-       DÃ¥ gÃ¥r vi att hämta dem i morgon. Och sedan hemsöker vi Hov sÃ¥ snart det gÃ¥r.

-       Hemsöker? I smyg, väl?

-       Speja alltid förrän du angriper. Den stöter blint som inte spanat har.

-       Vem tror du vi träffar pÃ¥?

-       Den ödet oss skickar till mötes. Jag rÃ¥kar hellre Ã…sa än hennes far, och era fränder hellre än Ingvalds söner. Gisle och Geir bör fÃ¥ sina vapen och värn. Men vi kanske inte möter nÃ¥gon alls.

-       Eller nÃ¥gon helt annan.

 

Efter några dagar hade de hämtat Bane och Grid. Ytterligare några nätter senare lyste andra kvarterets måne från nästan molnfri himmel.

-       I natt bär det av, sa Finnvid.

-       Blir vi fler än tre, frÃ¥gade Karl.

-       Tre räcker; för mÃ¥nga blir till förfÃ¥ng.

De gick med den uppåtgående månen i öster och solens sneda sista strålar i ryggen. Bygden badade i brandgult ljus. När de nådde stranden hade solen försvunnit men månen lyste deras väg över sjön. Isen var blank som en spegel och svart som sjöns djup där inunder, utom där månens silverstrålar glittrade. De måste färdas fort, ty någon gång mellan midnatt och morgon skulle månen försvinna bakom skogen i väster. Om de inte vore hemma då, finge de famla i nattsvart mörker, eller bida.

Karl tjatade hela tiden om isläggar, att färden kunde ha blivit både roligare och snabbare om de hade haft sådana. Men det hade de inte och sträckan var kort. Snart hade man utan missöden halkat över till andra sidan och kunde stiga iland på Bolmsös frusna strand.

Efter ett lågmält samråd fortsatte de vidare i sydöstlig riktning, över ön. Efter ungefär en rastmil skymtades åker och äng mellan träden, och snart såg de hovgårdens tak kasta sin skugga över gårdstunets snö.

-       Där är Hov, sa Finnvid.

-       Hur nalkas vi bäst, sporde Gangulf.

-       Följ mig.

Om Finnvid kände landets alla stigar var det inget mot hur han kände sin egen odalmark intill minsta tuva. De smög utefter inägorna tills de var helt nära gården. Där dolde de sig bakom staketet av flätade vidjor, med god utsikt över gården. Tunet låg dock öppet och oskyddat; ville man fram till något av husen finge man rusa dolt, eller avstå.

-       Vad gör vi nu, viskade Karl.

-       Väntar och varsnar, väste Finnvid.

-       Varsnar?

-       Vad som pÃ¥gÃ¥r pÃ¥ gÃ¥rden. Genom att vänta varsnar man mycket.

De blev stående, var och en med alla sina sinnen riktade mot hallen, sakta trampande för att hålla värmen. Vars och ens andedräkt steg som frostiga dimstoder mot den blåsvarta natthimlen. Stjärnorna gnistrade; Friggs spinnrock skönjdes lågt över synranden i sydöst, Aurvandil lyste med stadigt sken lågt över skogen i sydväst.

På näset ylade ulv.

 

-       Hur länge ska vi stÃ¥ här och frysa, viskade Karl när de hade väntat en lÃ¥ng stund utan att nÃ¥got hände.

-       Det visar sig, viskade Finnvid. Var tÃ¥lmodig, förr eller senare kommer nÃ¥gon ut. Under tiden kan du grunna pÃ¥ var Ingvald, Ã…sa samt Gisle och Geir vistas.

Just som han sa dessa ord öppnades dörren. Ett stråk av ljus sträcktes över tunet. Sedan gled dörren igen och ljuset försvann. En man ställde sig mot avträdet och pissade.

-       Ska vi...

-       Tyst, väste Finnvid.

Mannen gjorde klart sina behov och gick åter in i huset.

-       Glöm inte att vi spanar, sa Finnvid när dörren hade slagit igen. Den som spanar lÃ¥ter inte.

-       Ska vi bara stÃ¥ här och glo pÃ¥ alla som kommer ut, sa Karl.

-       Nej, sa Finnvid. Bli inte led, bad han. Betänk vad som händer om nÃ¥gon varsnar oss, i stället för vi dem.

-       Ja ja, sa Karl, dÃ¥ väcks Ingvalds misstänksamhet och vÃ¥r plan gÃ¥r om intet.

-       TÃ¥lmodig vinner över otÃ¥lig, sa Finnvid.

Karl behöll sina tankar för sig själv; innerst inne visste han att Finnvid hade rätt, han ville bara inte erkänna det just nu.

-       Vem var det, frÃ¥gade Gangulf.

-       En av hans män, ingen vars namn jag känner.

De dröjde kvar. Snart kom nya män, alla med samma ärende.

-       Finns det inga kvinnor pÃ¥ Hov, frÃ¥gade Karl när de var ensamma igen.

-       Det gör det säkert, men inte sÃ¥ mÃ¥nga som männen. Ingvald omger sig mest med män, för att hävda sitt välde.

Medan de väntade pekade Finnvid ut gårdens hus; där var hov och hall, visthus, gårdshus, fähus, brygghus och smedja samt andra mindre byggnader. Också genom gårdshusets dörr rörde sig folk ut och in; Karl och Gangulf smög bakom staketet för att spana efter Gisle och Geir. Finnvid stod kvar och höll utkik efter Åsa. Någon av dessa sökte de samband med; alla andra önskade de undvika. De vaktade noga sin egen skugga; ingen ville synas mot månbelyst bakgrund, genom staketets vidjor.

 

Hallens dörr for upp igen; en bjässe visade sig i ljuset.

-       Ingvald, viskade Finnvid.

-       Bane biter honom gärna, grymtade Gangulf.

Finnvid övervägde; om de dräpte Ingvald skulle hans män snart svärma som husvilla getingar. Även om de själva kunde komma undan, skulle hans karlar härja vida omkring; genom ödeläggelse skulle de hämna Ingvald. Och vem visste vilken vettvilling de ville utse till sin ledare. Å andra sidan vore det ett enkelt sätt att ända Ingvalds vanstyre, att en gång för alla vräka gök-kungen, gökungen. Han vände sig mot Gangulf och skulle just be om Bane, när ytterligare några män visade sig i dörröppningen. Snart vimlade tunet av karlar. Tillfället flydde lika fort som det hade uppstått; det var ännu inte dags för dråp.

Männen uträttade sina behov men ingen dröjde i nattkylan. Snart var tunet lika tomt som förut.

-       Hur mÃ¥nga finns det här pÃ¥ gÃ¥rden, sporde Karl.

-       Här finns fler än du tror, sa Finnvid. GÃ¥rden är stor och Ingvald har klämt in alla som fÃ¥r rum. Innerst inne är han rädd och söker trygghet bakom mÃ¥nga män.

 

Gårdshusets dörr öppnades och ut kom Gisle. Karl var på väg att kalla på honom när dörren svängde upp igen och ännu en gestalt blev synlig. Geir, tänkte Karl och drog på nytt efter andan för att kalla på dem. Då kände han Gangulfs hand på sin, vände blicken mot honom och såg fingret i vanten över munnen. Gangulfs läppar formade ord:

-      Det är inte Geir.

Orden hördes inte utan uppstod inne i Karls huvud. Han såg på nytt mot den andre. Gangulf hade rätt, det var någon annan. Snart öppnades dörren igen och då kom Geir ut. Hur ska vi göra, tecknade Karl åt Gangulf. Vad kan vi göra, tänkte han. Om de tilltalade sina fränder måste de tysta den tredje. Då skulle det inte dröja länge förrän alla i Hov anade oråd. Väck inte den svärm som sover, sammanfattade han den kunskap han hade vunnit under kvällen.

Snart var även detta tillfälle över. Karl svor inombords, men erkände att spaning gav värdefull kunskap. Även om de inte träffade dem de sökte, kände de nu Hov och dess folk. Just som han stod och tänkte, såg han någon stå mittemot Finnvid, på andra sidan staketet. Det var en kvinna. Hon hade dykt upp när han och Gangulf hade sinnena riktade mot sina fränder, nästan ur tomma intet. Han rörde vid Gangulf, pekade och smög sig dit.

-       Ã…sa, sa Finnvid, Gangulf och Karl delar vÃ¥r sak.

-       De nickade tyst mot henne, hon log.

-       Det hastar, fortsatte Finnvid. Gangulf, ge henne frändernas vapen. Hon Ã¥terlämnar dem när det är dags.

-       Hur vet du när det är dags, sa Karl medan Gangulf räckte Bane och Grid över staketet.

-       Jag har väntat sedan Finnvid försvann, sa Ã…sa. Jag visste att han skulle Ã¥tervända, och det gjorde han. Sedan i kväll har jag visshet, nu är det nära. Jag ska spana dag som natt och kommer stundligen att vara redo.

-       Jag har tänkt pÃ¥ en sak, sa Karl, men kom inte längre förrän Finnvid avbröt.

-       Vi hinner inte, sa Finnvid. Ingen fÃ¥r märka att Ã…sa dröjer.

-       Jo, sa Karl, det är viktigt. Gisle och Geir tror fortfarande att Finnvid är fiende. Förtälj dem om vÃ¥rt förbund!

Åsa nickade och vände sig om för att gå, men stannade i steget.

-       En sak till sa hon. Till jul blir det mansblot; era fränder är utvalda.

Hon försvann över tunet in i ett av uthusen och gömde vapnen. Gangulf och Karl stod som klubbade. Åsa skyndade tillbaka in i hallen.

-       Vakna upp, fräste Finnvid. Grubbla fÃ¥r ni göra pÃ¥ vägen. Följ mig.

De gick tillbaka samma väg de hade kommit.

-       Skynda, fortsatte han, om ni inte vill famla i mörker. MÃ¥nen stÃ¥r i väster, pÃ¥ väg ner.

-       Du hittar väl vägen utan ledljus, muttrade Gangulf, fortfarande tagen.

-       Vissa vägar, ja, men inte alla. PÃ¥ vintern är allt annorlunda, pÃ¥ gott och pÃ¥ ont. Mest dock pÃ¥ gott; man kan gena över vÃ¥tmarker.

-       Vi vet. Och snön lyser upp.

-       Ja, men stjärnljuset förmÃ¥r inte mycket, inte ens med snö pÃ¥ marken. MÃ¥nen gagnar färdmän mer.

-       Och stigmän, sa Karl och kluckade. Han var pÃ¥ gott humör igen; varför oroa sig? Det fanns tid fram till jul.

-       OdÃ¥ga, sa Finnvid. Dig skall jag sälja som träl, även sedan jag slutat med slikt.

Karl flinade. Gangulf gick i tankar.

-       Vad tänker du pÃ¥, frÃ¥gade Finnvid.

-       Blotet, sa Gangulf.

-       Illa är det, sa Finnvid, men till jul har vi vräkt Ingvald med män.

-       Just det, sa Karl. Men det är nÃ¥got mer, du brukar aldrig vara sÃ¥ här tyst, utom när du vänslas med maran.

-       Nämn henne inte; dÃ¥ kanske hon känner sig kallad.

-       Har du ridits av henne, sporde Finnvid.

-       Jo, sa Gangulf, och berättade vad han varit med om, frÃ¥n Dorestad till drabbningen.

-       Oblitt öde, sa Finnvid.

-       Muntrare kan man ha det, sa Gangulf. Men det var inte henne jag grubblade pÃ¥, utan nÃ¥gon mycket vänare.

-       Ã…sa, frÃ¥gade Finnvid och sÃ¥g upp.

-       Ja, sa Gangulf. Jag anar er älskhÃ¥g och vet vad ni lovat varandra, men kan inte släppa tanken pÃ¥ trohet. Trots allt är Ingvald hennes far. Inte kan hon svika honom, även om han är en skräckhärskare?

-       Rätt tänkt, sa Finnvid.

-       Kan vi lita fullt ut pÃ¥ henne, den dagen vi Ã¥tervänder?

-       Ja, det kan vi.

-       Vet du, eller tror du?

-       Jag vet; lyssna, jag har ännu inte förtalt allt. Tror du verkligen att en sÃ¥dan far skulle kunna avla nÃ¥gon sÃ¥ vän som Ã…sa.

-       Varför inte, om modern vore... fast, nej.

-       Just det. Nej, Ingvalds avkomma liknar sin far, bÃ¥de till uppsyn och sätt. Dem finner du bland hans härmän pÃ¥ Hov.

-       Och Ã…sa?

-       PÃ¥ samma sätt som Ingvald vann Finnveden, vann han förut Värend. Ã…sa var blott en späd kungadotter i Inglinge när Ingvald dräpte hennes far samt äktade hennes mor. Hon har förvisso sak mot honom; han tog henne som fosterdotter för att försonas och som gottgörelse. Men egentligen sÃ¥g han i henne en värdefull pant, en gisslan att snärja dem han ville ingÃ¥ förbund med. Betänk hur han for fram med Aslak och mor.

-       Det var bittra bud, fastslog Gangulf.

-       Men de gagnar vÃ¥r sak, sa Karl. Den kunskapen ger oss ännu ett skäl att inte visa misskund mot Ingvald med män.

-       SÃ¥ sant, sa Gangulf. Men trots din känsla av hopp tror jag det brÃ¥dskar. Jultid är närtid.

 

De halkade tillbaka över den svarta glansisen med den nedgående månen i blickfånget. När de nådde den andra stranden doldes den redan av skogens träd. Sista rastmilen färdades de i mörker. Hade det inte varit för Finnvid hade de fått bida till gryningen, men nu tog de sig hjälpligt fram ändå.

-       Finnvid, du finner färdväg fastän fördold, sa Gangulf.

-       Stjärnljuset fÃ¥r duga fastän det är klent.

-       För dig räcker det kanske. Inte för andra.

Himlen var översållad av stjärnor som gnistrade i vinternattens blåsvarta rymd. Trots att det fanns tusentals av dem låg skogen i massivt mörker för alla utom för Finnvid. Åt honom dugde deras svaga sken som ledljus på skogens stig. Gangulf och Karl följde Finnvid famlande i fotspåren. Eftersom de snubblade stigen fram tog han dem bak i nacken och förde dem framåt. Det var på det viset han hade brukat leda trälar om natten. Fria män, eller ofria; sak samma, tänkte han.

Mellan midnatt och gryning var de åter under tak. Snart sov alla djupt i Finnvedsgård.

Ute ylade ulvar.

Gangulf och Karl hade för länge sedan tappat bort spåret efter Gisle och Geir. De hade följt dem flera rastmil genom skog och över mosse, men till slut hade det inte gått. Märkena hade kommit ömsom tätt, ömsom glest. Ibland hade stigen delat sig, utan att där var märken, ibland hade märkena fört dem ut på obanad mark där de överhuvud taget inte visste vilken väg de skulle välja. Fram emot middagen gav de upp. De stod då på en myr, utan vetskap om vare sig var de vistades eller vilket vädersträck de ville välja.

De tillbringade några dagar i vildmarken. Vad gällde föda klarade de sig ganska bra; i skogen fanns villebråd, i bäckarna fisk samt vatten att dricka och på marken bär. Eftersom det var hömånad fanns det blåbär i skogen och hjortron på myren; när nätterna blev längre mognade också lingon.

Det var deras belägenhet som var det stora bekymret. Nog kunde de bege sig på vandring hemåt. Gjorde de det skulle de vara åter i Soland innan hösten. Men de visste att det inte skulle bli så; de kunde inte lämna Gisle och Geir i sticket. I så fall skulle de aldrig få frid, vare sig inför sig själva eller inför andra. De måste ägna den tid som krävdes för att finna och frita fränderna. Om det sedan hann bli sommar igen, utan att de hade funnit dem, då hade de i alla fall gjort sitt yttersta.

Mer kunde ingen begära av dem, inte ens de själva.

 

Dagarna hann bli till veckor, veckor fyllda med grubbel, samtal och irrande, innan de enades om att sluta söka i skogen.

-       Det är oklokt att fortsätta färden som flyktingar, sa Karl. Dig och mig har ingen har sak emot. Det är Gisle de vill Ã¥t, om nu nÃ¥gon alls förföljer.

-       I alla fall gör de det knappast längre. Och som vi redan har talat om var det säkert andra som tog Gisle och Geir.

-       Om den dräpte inte kom frÃ¥n dessa trakter, vill säga.

-       Om det var hans fränder som rövade Gisle och Geir är det ändÃ¥ för sent; dÃ¥ har de redan hämnats. Jag vill tro att de lever och jag vill finna dem.

-       DÃ¥ ska vi sluta smyga i skogen. Tungans talade spÃ¥r är lättare att följa, än Gisles och Geirs.

-       I bebodda bygder vinner vi bÃ¥de husrum och tidender. Det vore gott att sova under tak igen, nu när nattkylan nyper i näsan.

 

Några dagar senare var de tillbaka vid Ettrans ådal och nästa natt sov de inomhus. De hade kommit till en gård där man var frikostig mot färdmän. Människorna där hade överflöd att dela med sig av; i gengäld tog de gärna emot tidender samt delade med sig av det de själva visste.

-       Stigmän har härjat längs Ettran, sa husfar, ända sedan Ingvald blev kung i Finnveden.

-       Träljakt?

-       Ja.

-       Var säljer de sitt rov?

-       PÃ¥ marknader. Snart är det marknad pÃ¥ Bolmsö.

-       Var är det?

-       Österut. Till Bolmsö marknad kommer människor frÃ¥n flera länder; Njudung, Värend, Halland, Gautland och naturligtvis Finnveden. Ibland irrar sig till och med daner dit.

-       Är det lÃ¥ngt?

-       Ã…jovars, nÃ¥gra dagars vandring över myr och mo samt genom skymningsskog.

-       Hur finner vi enklast vÃ¥r väg?

-       Det är inte lätt, landet är vilt och stigen leder lätt fel. Den finns en enklare men längre väg; dÃ¥ mÃ¥ste ni tillbaka till kusten och ta er till Lagaholm, med bÃ¥t eller till fots, och därifrÃ¥n följa Lagastigen ända till Bolmen. Den leder lättare fram, men är mycket längre.

-       Tror du verkligen inte att vi skulle kunna nÃ¥ marknaden genom Finnveden?

-       Inte själva, stigen är för slingrig.

Gangulf suckade och begravde ansiktet i händerna. Omvägen via kusten lockade föga.

-       Är det ingen av er som ska dit, sa Karl.

-       Vi brukar inte bry oss om Bolmsö marknad, sa husfar. Det är för lÃ¥ngt samt svÃ¥rt med gods pÃ¥ smala stigar.

-       Folk i trakten dÃ¥?

-       Vi kan höra efter. EmellanÃ¥t vill nÃ¥gon dit; tidender samt tingsträtor lockar.

-       Stigfinnarhjälp vore förträffligt, sa Gangulf.

-       Hoppas inte för mycket, sa husfar. Men det är sent nu, vi frÃ¥gar runt i morgon.

Det var en hoppfull Karl som lade sig att sova den kvällen. 

-       Tal är lättare att tyda än Gisles och Geirs märken i marken, var det sista han sa innan han somnade.

-       Tal är alltid lättare att tyda än tystnad, sa Gangulf. Stigen vi följde blev stum.

 

Nästa dag hörde man efter i trakten om där fanns någon som ämnade bege sig till marknaden.

-       Bolmsö marknad, nej dit är alldeles för lÃ¥ngt, sa en.

-       Och farligt, sa en annan.

-       I dessa tider, sa hans fru.

-       Man gÃ¥r inte längre säker längs Ettran, sa en fjärde.

-       Vad kan dÃ¥ inte hända djupt in i skumma skogen, sa hans bror.

-       Ynkryggar, sa deras mor.

Men det hjälpte föga, ingen verkade hågad att bege sig mot Bolmsö och dess marknad. Gangulf och Karl samt deras värd lufsade slokörade hem efter att ha hört efter bland naborna. De hade nästan kommit hem när de hörde någon bakom sig. Någon som sprang. De vände sig om och såg en grabb från sista gården jaga ikapp dem.

-       Vänta ropade han.

De stannade. Grabben sprang ikapp dem, stannade samt flåsade.

-       Vi ska inte till Bolmsö, sa han.

-       Nej, vi vet det, sa Gangulf, inte utan bitterhet i rösten. Har du sprungit hela vägen för att säga oss det?

-       Men vi kan följa er en bit pÃ¥ vägen, fortsatte han.

Gangulf såg på honom.

-       Varför?

-       Skorpa blev galen; hon menar att vi är fega. Och det är vi inte, sÃ¥ vi följer er gärna för att visa att hon har fel. Dessutom lär vi oss stigarna.

-       Vem är Skorpa, frÃ¥gade Karl.

-       Farmor. Hon är som en gammal sÃ¥rskorpa: torr och hÃ¥rd.

Gangulf sken upp, Karl likaså.

-       Heter hon Skorpa?

-       Nej, skrattade Skorpas sonson, hon heter Tora. Men alla kallar henne Skorpa, det har de alltid gjort. Och en sak till... sa han med tvekan i rösten. Eftersom vi blir borta nÃ¥gra dagar vill Skorpa att ni först gör nÃ¥gra dagsverken pÃ¥ gÃ¥rden.

-       Det gör vi gärna, sa Gangulf. Vi sparar ändÃ¥ tid om ni leder oss rätt.

-       Fast vi hittar kanske inte rätt överallt, sa grabben. Vi har aldrig varit Ã¥t Bolmsö till, och far och farbror inte pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r.

-       Det räcker nog, sa Gangulf. Vi är glada om vi kommer en bit pÃ¥ väg, sedan fÃ¥r vi frÃ¥ga andra. Vad heter du?

-       Skule.

 

Från den dagen arbetade Gangulf och Karl med Skule och hans tvåmänning Skygni på Skorpas gård. Den gamla kvinnan hade två söner i livet, grabbarnas fäder, som bodde samman med fränder och husfolk under samma tak. Gården var mindre än den förra, men där rådde god stämning samt ordning och reda; ingen behövde svälta eller frysa, boningshuset var stadigt och taket nylagt. Skorpa styrde och ställde över allt och alla; inget undgick hennes vakna sinne. Trots skumma ögon och lomma öron fick hon förr eller senare reda på allt som var värt att veta. Redan när Gangulf och Karl kom första gången hade hon förhört dem noga. Vilka var de, varifrån kom de och vilka var deras fäder? Samt farfäder? Och dessas förfäder? Vad hade de för sig i Finnveden, varthän ville de och varför ville de dit? Hur skulle de göra när de fann sina fränder?

Gangulf och Karl svarade så gott de förmådde och slog fast att även om Skorpa varken såg eller hörde var minnet lika skarpt som tungan. När de fick reda på att Skorpa själv hade krigat som ung blev de inte ett dugg förvånade. Det var först på gamla dagar hon hade slagit sig till ro, byggt gård och fött barn. Hennes man hade dött för länge sedan och vad henne själv anbelangade var det ingen som riktigt visste hur gammal hon var.

-       Även om hon inte överlever Skygni eller mig, sa Skule, är det inte otroligt att hon överlever far och farbror.

-       Hon är rik som en svartalv, sa Skygni. Tänk dig, bÃ¥de arv och bakarv samt allt hon vann som härjare.

-       Fast ingen vet var hon har gömt sina skatter.

-       Vissa tror att hon tar allt med sig i graven.

-       Medan andra tror att hon aldrig kommer dö.

 

Gangulf och Karl hade en munter tid på Skorpas gård. De arbetade hårt från tidigt till sent och rönte uppskattning för det, liksom för sina berättelser. De förtalde om uppländerna, utrodd och kungar. Skorpa ville veta allt. När de beskrev drabbningen fick hon något vemodigt i blicken och torkade ögonen med kjorteln.

-       Strunt i mig, sa hon. Det är bara ett skräp.

-       Ja ja, sa Skule och flinade; Skorpa har smulor i ögat.

-       Sällan, sa Skygni; hon saknar slagfältet.

-       Schas, sa Skorpa och kastade ett vedträ. Grabbarna flinade och skuttade undan.

 

Efter två veckor menade Karl att de hade gjort rätt för sig, för vägvisningen genom skogen. Ingen förde dock frågan på tal och efter ytterligare några dagars tystnad insåg han att de måste ta första steget själva om de skulle få den avtalade vägvisningen.

När hon hörde deras avsikt att fortsätta färden blev Skorpa oglad. Visst hade det varit trevligt med dem på gården, menade hon, men nog borde de arbeta lite till för att gälda hjälpen genom skogen. När Gangulf förklarade att de inte hade ro längre, att det brådskade att följa Gisle och Geir innan spåret kallnade, gav hon med sig.

-       Jag vet hur det är, sa hon och blev pÃ¥ nytt vemodig. Jag galdrar för er välgÃ¥ng. Det har varit en glädje att ha er i mitt hus.

-       Tack, sa Gangulf. Tack för husrum och hjälp.

-       Tack ska ni ha! Ni har gagnat gott; jag hade gärna sett er stanna.

-       Vi kanske kommer Ã¥ter.

-       Det tror jag inte. Och dÃ¥ är jag död, trots allt prat.

-       Vi fÃ¥r se. Farväl Skorpa.

-       Farväl.

 

Till nästa morgon var alla klara att ge sig av. Gangulf och Karl, Skule, Skygni och deras fäder. Samt Skorpa! Hon hade kommit på andra tankar under natten och stod resklar med skor och stav. Hon menade sig vara den som bäst av alla kände skogen. Visserligen såg hon illa och det var länge sedan senast, men hon kände vägen lika väl som om hon hade gått den igår. Och hon ville besöka marknaden igen! Gangulf och Karl hade fått henne att inse nyttan av starka karlar. En träl med hem, eller två, vore värdefullt. Silver hade hon nog av ändå.

Skule och Skygni jublade, visserligen hade Karl och Gangulf varit välkomna besökare, men äntligen hände det något långt utöver det vanliga: de hade aldrig förr varit på en riktig marknad. Männen var däremot mindre muntra men mälde sina invändningar förgäves. Om det berodde på hennes döva öron eller vilja av stål var ovisst, men efter en stunds förvirrad ordväxling fann de ingen annan råd än att låta henne följa med. Trots att hon var skumögd rörde hon sig raskt; kände hon stigen gjorde det inte saken sämre.

 

Fastän det var länge sedan hon senast hade gått här, visade sig Skorpa vara just så säker som hon hade sagt. Även om hon inte orkade gå lika fort som männen, sparade hennes vägval mången omväg och kortade sällskapets vandring. Mot kvällen hade de tillryggalagt en god bit och efter andra dagen var de ännu längre komna. Men Skorpa började känna sig matt. Därför slog de nattläger trots att de nu närmade sig Bolmen. Enligt Skorpa var det bara några rastmil kvar innan de nådde stranden. Sedan var det bara en kort båtresa och vandring till marknaden.

De åt kvällsvard och alla lät sig väl smaka. Alla utom Skorpa, hon ville inget ha.

-       Har du ont, mor, frÃ¥gade en av sönerna.

-       Inte alls, sa hon lite för bestämt för att övertyga. Jag behöver bara sova en stund. I morgon trampar vi vidare.

-       Du har inte gÃ¥tt sÃ¥ här lÃ¥ngt pÃ¥ flera Ã¥r, är du säker pÃ¥ att du orkar.

-       Trams, klart att jag gör. SÃ¥ här roligt har jag inte haft pÃ¥ länge. Se till att du orkar själv. Du och din bror är lika klena som far var. Men han blev heller inte gammal. Vi fÃ¥r hoppas att Skule och Skygni är av segare ved.

Sönerna svalde, struntade i Skorpas sträva ord och gick för att samla ved. Skule, Skygni och Karl hade redan gått för att fiska och Gangulf var det ingen som visste var han var.

 

Med skymningen kom kyla och på den följde dimma. Gangulf tassade runt i markerna som omgav lägret; det är alltid bra att känna omgivningarna, tänkte han. Vid en liten sjö i skogen stannade han. Över den blanka vattenspegeln svävade dimslöjor. Han satte sig ned på en häll och betraktade dem. Slöjorna svävade ömsom lätt och luftigt, ömsom tätt och tungt. Ena stunden såg Gangulf träden på andra sidan sjön för att i ögonblicket efter inte se annat än ogenomträngligt töcken. Då tyckte han sig urskilja varelser som vred sig och vrenskades för att i nästa stund ta varandra i hand och svepa bort mot skogen. Det var vackert. Och kusligt. Att bli ensam med nattens väsen var inte hans önskan. Han reste sig dröjande; sedan skyndade han tillbaka till lägret.

 

När han hade återvänt till de andra var hela nejden inbäddad i ett fuktigt mörker. Brasans glöd skapade skuggor i dimman omkring dem. Karl blev till en svart jätte mot dimmans grå bakgrund, Skules hand till en varg. Ideligen ryckte någon till när en ny gestalt rörde sig på ridån. En ängslig stämning rådde.

Dessutom stördes alla natten igenom av att Skorpa kved. När morgonen grydde, grå, fuktig och kall, kom hon inte ur fläcken. I stället klagade hon och tog sig flera gånger åt bröstet till.

-       Hjärtat pickar som en hackspett, sa hon. Och när jag reser mig svartnar det.

-       Du blir kvar här, sa en av sönerna.

-       Trams sa hon, men gjorde ingen ansträngning att resa sig.

-       Vi blir nog alla kvar här, sa den andre sonen. Utom Gangulf och Karl om de vill fortsätta pÃ¥ egen hand. Mor, hur hittar de?

-       Lätt, väste Skorpa. HÃ¥ll Ã¥t sydost sÃ¥ kommer ni till Bolmen vare sig ni vill eller inte. Sedan söker ni nÃ¥gon med bÃ¥t som kan föra er till ön.

-       Ta med oss, sa Skule och Skygni i mun pÃ¥ varandra.

-       Ni blir här, flämtade Skorpa. Vi hÃ¥ller ihop. Om vi inte fortsätter pÃ¥ morgonen gör vi det efter middag. Eller i morgon.

-       Eller aldrig, muttrade hennes ene son.

-       Ã…tertÃ¥g blir liktÃ¥g, suckade den andre.

 

Gangulf och Karl tog återigen farväl av Skorpa. Även denna gång ville hon ogärna skiljas. Hon höll Gangulfs händer i sina utan att släppa taget. Späd men ändå stark, tänkte han.

-       Finn nu dina fränder, sa Skorpa. Jag galdrar för er, det förmÃ¥r jag fortfarande.

-       Tack Skorpa, sa han. Farväl!

-       Farväl själv. Vi ses hinsides, sa hon lÃ¥gt.

-       Det gör vi sa han, och strök henne över huvudet. Det gör vi.

De dröjde en stund, kramande varandras händer en sista gång; snart var Gangulf och Karl försvunna i dimman.

 

Dagen förblev skum; fastän den var långt liden ville dimman inte lätta. Utan solsken var Gangulf och Karl osäkra på vädersträcken. Visst kände de skogens tecken, men solen var alltid att föredra.

-       Vi kanske borde ha bidat hos de andra, funderade Karl. Dimman villar lätt bort oss.

-       Sant, sa Gangulf. Men nu är vi pÃ¥ väg. Jag tror vi hittar.

De gick under tystnad. Efter ett tag sa Karl:

-       Märker du att vi har sällskap?

-       Mmm, jo, sa Gangulf. Jag har känt det en stund.

-       Sett nÃ¥got?

-       Nej, men anat. Vet inte vad jag ska tro. Är det Skorpa eller hennes vÃ¥rd, eller nÃ¥gon annan.

-       Tror du hon dog i dag?

-       Idag eller vilken dag som helst. Jag tror inte hon Ã¥tervänder hem levande.

-       Synd.

-       Ja. Men hon var redo, trots att hon härjade pÃ¥ som vanligt. Det märktes när vi tog farväl.

-       Tror du hon är med oss nu?

-       PÃ¥ färden, vem vet. Hon ville ju till Bolmsö marknad.

-       Hon kanske följer oss pÃ¥ andra sidan.

-       Kanske.

De gick ännu ett stycke under tystnad.

-       Om det är Skorpa lÃ¥ter hon mer än hon borde, sa Karl.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Ska jag vara tyst?

-       Mmm.

Gangulf stannade och lyssnade. Karl stannade också. Inte ett ljud hördes. Skogen var stum. De satte sig återigen i rörelse.

-       Nu hörs det igen. Gangulf viskade. Dova steg. Det gÃ¥r nÃ¥got tungt därute i dimman.

Båda stannade ånyo. Skogen var lika tyst som förra gången. Ännu en gång började de gå. Då började den, eller det, andra därute i dimman göra detsamma.

På det viset fortsatte det. När de gick, gick någon jämte dem i dimman; när de stannade, stannade den andre också. Det kändes kusligt; vem var det som gäckade dem, som följde dem till den grad att den märkte om de gick eller stod stilla?

Till slut höll det inte längre. Gangulf förstod att den andre, det andra, redan hade korn på dem, redan visste att de var där och dessutom var de var. Det gagnade till intet att låtsas; de var redan avslöjade, avklädda in på bara benen.

-       Vem där, ropade Gangulf.

Inget svar.

-       Vem där, ropade han igen. Vi vet att du är där, och vi vet att du vet om oss.

Tystnad.

-       Sluta spela spel, sa Karl! Kom fram nu! Är du vänlig har du inget att frukta, vill du kämpa är det mer redbart att visa sig än att tassa i dimman.

Träden skymtade genom dimman, men skogen fortfor att ruva på sina hemligheter. Ingen sa något, och ingen rörde sig. Karl kände håren stå på ända i nacken. Gangulf tecknade åt honom att gå; sakta började de smyga så tyst de kunde över mossan.

Men det tjänade inget till, snart kände de återigen smygarens närvaro. Gangulf kastade sig ljudlöst åt det håll ljudet kom från, bara för att famna dimsjok och daggvåt ljung. Karl skrek, på ett ögonblick var han ensam i skogen med en skrämmande smygare i sidled.

-       Gangulf, skrek han.

-       Här, skrek Gangulf. Han försvann.

-       Kom tillbaka. Vi fÃ¥r inte komma isär.

-       Var är du?

-       Här!

-       Var?

-       Här.

Karl hörde riset frasa och snart stod Gangulf framför honom på stigen. Rusa inte iväg, viskade han. Vi måste hålla ihop.

-       Ja, sa Gangulf. Det kanske bara är Skorpa, trots allt.

 

De fortsatte, och deras tysta följeslagare med. Ju mer de pratade om annat desto sämre gick det. Att strunta i smygaren gagnade föga. Undan för undan ökade de sina steg tills de sprang genom skogen. Först sakta, men snart så fort de mäktade.

-       Sakta, ropade Karl. Jag orkar inte hÃ¥lla takten!

Gangulf hörde någon ropa, men inte vem. Skog, Skorpa, dimma, dagg, vargar samt framförallt smygaren, allt malde runt i hans huvud. Han, bärsärken och krigaren, var vettskrämd. Detta var inte en mänsklig fiende; denna var av något annat släkte, ovisst vilket. Och det spelade ingen roll. När han väl hade gått över skräckgränsen hjälpte inget förnuft. Gangulf sprang för sitt liv.

-       Sakta, skrek Karl för full hals.

Gangulf lyssnade inte, han var bortom sans och vett. Karl offrade sina sista krafter för att hinna ikapp Gangulf och fälla honom till marken. Han rusade framåt, spände benen i en sista vansinnig kraftansträngning. Träden for genom dimman i synfältets utkanter, Gangulf gäckade i dess mitt. Snart var han ikapp, snart hade han kastat sig om hans ben. Han måste bara komma tillräckligt nära innan språnget, annars skulle Gangulf löpa för gott. Han for fram över mossan och ljungen, träden försvann bortom synfältet, gärdesgårdar dök upp på båda sidor och nu, nu var han ikapp. Han kastade sig mot Gangulfs knäveck just som denne slukades av marken. Karl följde efter och tumlade genom ris, löv och kvistar utför en brant. Snart låg de båda bland ris och skräp, på bottnen av en grop.

-       Aj, sa Karl.

Gangulf teg, men stönade. Läpparna var vita och i mungiporna syntes fradga.

-       Är du skadad, sa Karl.

-       Nej, grymtade Gangulf. Vad hände? Var är vi?

-       I en grop. FÃ¥ngstgrop skulle jag tro.

-       Djup som en brunn.

-       Tur att den saknade spetsade pÃ¥lar.

Båda reste sig och borstade av skräp. På gropens botten såg Karl vitnade djurben. Eller är det människoben, tänkte han.

 

Finnvid smög fram för att vittja sin grop. Att hetsa sina offer och driva dem in i fällan slog sällan fel. Nu hade han inte längre Hosse och Tasse, men dimma fungerade också fint. Småvargarna var inte till någon nämnvärd nytta mer än att de skärrade bytet. När han väl hade fått folk innanför gärdesgården fick han dem utan undantag att gå ner sig i gropen.

Han spanade över kanten. Det var båda två, som väntat. Den ene var stor, den andre mindre. De kommer att gälda gott, tänkte han. Starka löpare. Nu ska jag bara få upp dem och föra dem till gården. Där får de vänta till nästa marknad.

Han kikade ännu en gång ner i gropen. De hade fortfarande inte sett honom, men de kände hans närvaro. Det visste han. Det var något bekant med dem, han hade sett dem förut. Jo, nu såg han, det var ju de som hade dräpt Hosse och Tasse. Dugliga dråpare. Det här fordrar försiktighet. Han smög bort från kanten och funderade.

 

Gangulf och Karl försökte komma ur gropen, men alla ansträngningar var förgäves.

-       Förbannade väggar, de är väl murade, sa Gangulf efter att Karl hade trillat ned ännu en gÃ¥ng.

Karl hade ställt sig på Gangulfs axlar och sedan försökt klättra upp till kanten.

-       Kanske vi kan ta en kvist eller ben och bända loss stenar, sa Gangulf.

-       Eller kila in emellan, som steg.

-       Eller sÃ¥ hjälper jag er upp, sa en dov röst uppifrÃ¥n kanten.

Båda såg upp. En reslig gestalt avtecknade sig mot dimman.

-       Förbannade stigman, skrek Gangulf. För det här skall du fÃ¥!

-       Hur dÃ¥, frÃ¥gade mannen.

-       När jag kommer upp blir du inte gammal.

-       DÃ¥ är det nog bäst att du blir kvar. Men jag har ett förslag.

-       Vi vill inte höra, skrek Gangulf.

-       DÃ¥ sÃ¥, sa mannen, vände sig om och försvann.

-       Vänta, skrek Karl. Vilket är ditt förslag?

Inget svar.

-       Kom tillbaka skrek Karl igen. Vi lyssnar.

-       Tala för dig själv, muttrade Gangulf.

-       Vi kan alltid lyssna, sa Karl. DÃ¥ lär vi känna fienden, lade han till, viskande.

-       Ja ja, sa Gangulf. Vi lyssnar, ropade han.

Det dröjde en stund, sedan kom mannen tillbaka.

-       Lyssna dÃ¥ noga, sa han, för vad jag har att säga har ni ingen aning om, men jag vÃ¥gar pÃ¥stÃ¥ att ni kommer bli förvÃ¥nade.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Jag vet vad ni duger till.

-       Hur kan du känna oss?

-       Jag känner er inte, men jag har sett vad ni duger till. Hosse och Tasse lät sig inte dräpa av vem som helst.

-       Det är du, skrek Gangulf. Du är den som skickade ulvarna pÃ¥ oss!

-       Och ni dräpte dem.

-       De fick vad de förtjänade, och snart du.

-       Jag kan hjälpa er, och ni mig. Jag söker samarbete.

-       Stigman? Aldrig, spottade Gangulf.

Mannen vid kanten avvaktade. Efter en stund fortsatte han.

-       Allt är inte vad det verkar vara, sa han. Öden skiftar; förr var jag kung, idag stigman. I morgon... ja vem vet?

-       Du fick väl vad du förtjänade, muttrade Gangulf. Varför stigman, om jag fÃ¥r frÃ¥ga?

-       Det skall jag säga dig när vi har enats.

-       Om vi enas! Det är lätt att rÃ¥dslÃ¥ med den andre i grop. Vore du rättrÃ¥dig skulle du släppa oss ur hÃ¥let.

-       Även om jag litar pÃ¥ min styrka, har jag ocksÃ¥ erfarit vad ni mäktar. Oklokt vore det att släppa er nu.

-       Och fegt att inte. Tror du vi ser oss bundna av avtal vi träffar i detta hÃ¥l?

-       Eder kan binda.

-       Och eder kan lösas. Jag känner runor.

Mannen blev tyst och grubblade. Efter en stund sa han:

-       En av er blir gisslan, en fÃ¥r komma upp. Inga konster, dÃ¥ släpper jag repet och hugger den som kommer över kanten.

Han släppte ned en repände och Gangulf tog tag i den. Snart var Gangulf uppe och Karl kvar i hålet.

-       Din usling, sa Gangulf. Äntligen fÃ¥r jag se dig i ögonen. Du vet inte vem du har emot dig.

-       Du vet inte vem du har emot dig heller.

-       Säg ditt namn, sa Gangulf.

-       Du först.

-       DÃ¥ galdrar du bara. Jag säger det när du är dräpt.

-       DÃ¥ hör jag inte längre.

Männen stod mitt emot varandra. Inom kort var de inbegripna i envig, yxa mot spjut men utan sköldar.

 

Karl hörde männens strid från bottnen av sin grop. Där var slag och dunsar, stön och grymtningar, men inga ord. Båda var sammanbitna och efter vad som kändes som en evighet stod Karl inte ut längre. Han gjorde några ursinniga försök att klättra på hålets väggar, men föll varje gång ner igen. Ideligen låg han på rygg på gropens botten, såg upp mot dess mynning och åhörde hörde männens kamp. Ibland var de nära, ibland längre bort. Någon gång skymtade han till och med någon av dem och en gång var det nära att Gangulf trillade tillbaka ner i gropen. Karl såg honom springa åt sidan i sista stund.

Striden drog ut på tiden och Karl använde den till att samla grenar och ben som dugde att bygga fotsteg av. Han fogade dem i kallmuren och hade långt om länge lyckats fästa pinnar halvvägs upp efter hålväggen. Med en lång gren kunde han stödja sig mot gropens motstående vägg och efter stor ansträngning och flera fall till, till gropens botten, såg han slutligen över kanten.

Ingenstans syntes Gangulf och den andre. Däremot hördes flämtningar i dimman.

-       Kommer du hit skär jag halsen av honom.

Stigmannens röst skar genom dimman.

-       Han har mig, sa Gangulf.

-       Du kämpar väl, sa mannen.

-       Du med, din usling, väste Gangulf.

-       Ska vi samtala nu, eller vill du hellre att jag smeker dig med spjutet. Glöm inte att jag kan föra dig till dina fränder.

-       LÃ¥t gÃ¥, sa Gangulf. Föga ärelöst är det att ge upp nu; sällan har jag mött en sÃ¥dan kämpe.

-       Jag säger samma om dig.

-       Men en mÃ¥ste segra.

-       Ja, men jag kämpar hellre med dig, än tvingas dräpa dig.

-       Karl, kom hit men skada honom inte.

De satte sig upp i dimman. Karl närmade sig försiktigt.

-       Kan vi dÃ¥ äntligen rÃ¥da samman, sa mannen.

-       Först vill jag veta vem du är, sa Gangulf.

-       Finnvid, kung av finnvedingar. Samt stigman, som du redan vet.

-       Det där fÃ¥r du förklara.

-       Jag ska. Men säg först era namn.

De sa sina, samt härstamning och hemvist.

-       Och nu villkoren, sa Finnvid. Ni vill finna era fränder, jag behöver dristiga kämpar.

-       Vi har sak mot dig sÃ¥ länge vÃ¥ra fränder är i ditt vÃ¥ld.

-       De är de inte; de är sÃ¥lda, sa Finnvid.

Han såg hur de rynkade pannan och fortsatte:

-       ...till en som jag har sak emot. Därför gagnar min sak er; som förlikning föreslÃ¥r jag att jag hjälper er att frita era fränder och ni hjälper mig att hämnas mina.

-       Mycket är dunkelt, sa Gangulf, men ditt förslag synes mig skäligt. Innan jag tar slutlig ställning vill jag lära mer. Än du, Karl?

-       Sämre skulle vÃ¥r ställning bli, om vi nu skulle vrenskas. Antar vi budet kan vi Ã¥terfÃ¥ vÃ¥ra vänner samt vinna rykte. Om inget i hans berättelse talar emot, talar jag för.

-       Dugligare vapenbroder än Finnvid finner man sällan, om nÃ¥gonsin, sa Gangulf. LÃ¥t oss höra mer om dig och ditt öde, sÃ¥ ska saken snart vara avgjord.

-       Sätt er tillrätta, sa Finnvid. Det tar en stund.

De satte sig mot varsitt träd, omslutna av dimman.

Finnvid förtalte.