Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 03

Systrarna blev väl mottagna när de kom tillbaka. Ginna och gårdens kvinnor fick hjälpa Gunn att tvätta av sig smuts och äckel. Hon tycktes ha vunnit anseende, efter gårdagens brottning, samt sympati i och med morgonens våldtäkt. De fick nu röra sig fritt; Harald lät dem hålla till på sin båt och gav dem att äta. Ginna stöttade sin syster.

Det blev en del uppståndelse när Nykr och Vigr återkom. Ginna och Gunn såg bra från Haralds båt, men de hörde inte allt av vad som sades. Det stod dock klart att de två männen inte var överens; inte heller Nykrs andra män var tillfreds med honom. Visst var han av god börd, och visst hade han styrt flera färder med god vinning. Men det var ändå något som var fel. Ginna förstod att det handlade om hans sätt att ta för sig, att ta sig friheter utöver det lämpliga, utöver det lagliga. Börden var nödvändig för den som ville leda män, men börd allenast gagnade föga. Man måste också förtjäna förtroende, och det gjorde man inte genom att frestas av fångsten innan den var fördelad. Stora hövdingar är frikostiga, smått folk är sniket, menade många.

Styrman måste vara ett gott föredöme. Det var inte Nykr och nu hade männen fått nog.

 

Vigr och Nykr växlade några kärva ord, därefter grep de svärd och sköld. Vigr slog med svärdets bredsida mot Nykrs sköldbuckla så att gnistorna yrde. Detta betydde holmgång. Systrarna hade aldrig tidigare varit med om en, men visste att först måste kampplatsen renas. Ingen av kämparna måtte få fördel av krafter andra än sina egna.

Några män bar fram ett skinn som de vecklade ut. Därefter gick de dubbelvikta och höll sig i örsnibbarna medan de galdrade en besvärjelse. Samtidigt fästes fällens hörn mot marken med träplugg som männen kallade tjasnor. Sedan frilades ett område runt omkring fällen; det markerades med hasselkäppar.

Harald nämnde att Vigr hade utmanat Nykr om styrmanskapet och att sådana tvister löstes genom holmgång. Reglerna var enkla. Kampen måste avgöras inom hasselkäpparna. Steg man utanför med en fot kallades det att fara på hälen, men kampen gick vidare. Var båda fötterna utanför kallades det flykt. Vid flykt avbröts kampen. Varje kämpe fick byta sköld två gånger; blev sköldarna sönderslagna fick han klara sig med vapen endast. Kom blod på fällen var ingen skyldig att kämpa längre, men den som var mest sårad måste då betala lösen.

Detta gällde också den som flydde.

 

Nykr som hade blivit utmanad fick första hugget. Han svingade svärdet och träffade Vigrs sköld snett uppifrån; det fastnade en bit in i träet.

     Mer kraft i hugget hade jag trott dig om, sa Vigr. Ingen litar på den som hugger klent.

     Vänta tills vi är klara, då får vi se vem som bäst har hävdat sin sak.

Nykr ryckte loss svärdet, sedan var det Vigrs tur. Han högg uppifrån och klöv Nykrs sköld från kant till kant. Det som räddade dennes hand var sköldbucklan av järn. Där stod han och såg mer förvånad än rädd ut, med handen i bucklan och sköldhalvorna på marken.

     Liten buckla är bättre än ingen sköld, skrattade Vigr.

     Jag har både krafter och sköldar kvar, sa Nykr. Skratta så länge du förmår.

En av männen bar fram en ny sköld. Nästa hugg föll med större kraft än det första, men träffade sämre. Ändå lyckades han skilja ena hälften av Vigrs sköld från den andra. Sköldmannen kom fram med en ny, men Vigr avböjde.

     Att slåss utan sköld har jag gjort mot verkliga kämpar; en halv duger gott mot Nykr.

Vigrs nästa hugg föll som det första och återigen måste Nykr be om sköld, den tredje och sista. Nykr lät ett hårt hugg falla, men Vigr vred sin halva sköld så att den träffades på den sida som var hel. Vigr klöv sedan Nykrs sista sköld.

     Du synes mig stå utan sköld, sa han.

     Jag reder mig, men vek vore du om du tarvar sköld sedan mina är slut.

     Inte vekare än om vi vore på slagfältet. Detta är spelets regler, samma här som där. Men trots det avstår jag gärna, det är synd att slösa när man klarar sig utan.

     Självsäkert du talar och hårt du hugger, men ännu har du ingen fördel. Nästa hugg är mitt, och nu har du valt att strida sköldlös.

Hugget svepte mot Vigrs ben; hade han inte slagit undan det med sin sköldbuckla hade han blivit enbent. Flera av männen log; trots att det var allvar såg män som värjde sig med sköldbucklor dråpliga ut.

De trampade av och an på fällen; ingen kunde riktigt skydda sig mot den andres hugg, det gällde att inta bästa position. Två gånger for Nykr på hälen och en gång Vigr. Gunn och Ginna hade ställt sig längre fram för att se bättre; liksom männen ville de följa kampen på nära håll. Ginna bad en bön om skydd för Vigr.

     Goda Hlin, döva Nykrs egg och låt Vigr sig väl värja, mumlade hon om och om igen.

Om Nykr segrade vågade hon inte tänka på följderna för sin och systerns del.

Kampen fortsatte och båda kämparna mötte den andres hugg med vapen och buckla. Ginna tänkte att det låg en sorts lugn över männens anletsdrag, att detta var som vilket arbete som helst; det fordrade koncentration.

Vigr ansträngde sig inte nämnvärt; Nykr däremot tycktes trött efter nattens äventyr; en rynka löpte mitt i pannan och musklerna rörde sig under skägget. Förvisso var hans uppmärksamhet riktad mot kampen, men någon gång for en insikt genom medvetandet, en insikt om att allt var på väg att gå honom ur händer, att allt kunde tas ifrån honom över en natt.

Sin ställning ärver man, tänkte han, sedan måste man ständigt sträva för att behålla den. Hittills har jag lyckats. Flera gånger har vi tagit byte som har räckt åt både mig och mina män. Vad skada gör det då om jag unnar mig lite i förväg? Flickor ska man njuta; det har jag gjort förr, utan att männen knorrade. Denna gång är allt besynnerligt; svitjodskvinnan fällde mig och Vigr, pålitlige karlen, har vänt sig mot mig. Det varslar illa; men han kommer att ångra sig.

Hugget kom från oväntat håll och skalade en slamsa från svärdsarmen. När Nykr bytte hand och riktade nästa hugg kom flera av männen fram för att avbryta striden. Eftersom det var blod på fällen menade de att kampen borde upphöra.

     Denna rispa hindrar ingen, sa Nykr. Låt oss göra klart; stör oss inte.

Nykr lade all sin kraft i nästa hugg men det drabbade föga. Vigr värjde sig och log, men sa inget. Efter ytterligare en stunds kamp gav Nykr upp; bakfylla, bulnader och blodförlust, samt sömnbrist och utmattning, fick honom att erbjuda holmgångslösen. Alltför mycket blod flöt på fällen, och det var Nykrs; Vigr var honom övermäktig.

Eländig men trotsig gav han upp både skepp och manskap. De valde i sin tur Vigr till styrman.

 

Flickorna fick i fortsättningen färdas med Vigr, och Nykr med Harald. Man bestämde också att Nykr och Vigr skulle dela lika på styrmans samt mans andel av bytet, trots att det nu var Vigr som styrde. Det hindrade dock inte Nykr från att kasta lystna blickar efter Gunn.

    Honom blir jag inte bli fri från förrän en av oss är död, tänkte hon.

Visa hela inlägget »

Nykr hade under eftermiddagen hållit mot väst och nu visade sig ett pärlband av öar på styrbords sida. Först liknade de mest streck vid synranden men allteftersom man närmade sig framträdde berghällar och klippor. De yttersta skären var låga och syntes knappt över vattnet; längre in i skärgården växte buskar och tall på öarna. Man tog ner seglen och rodde till dess Nykr och Harald gjorde tecken att vila på årorna. De verkade känna såväl vattnen som öarna och Gunn slöt sig till att de hade varit här förut. Sista sträckan stod solen rakt föröver; klipporna såg svarta ut i motljuset. Man rodde försiktigt in i en skyddad vik och förtöjde båtarna samt band ihop dem vid varandra. En kort stund senare stod tält på varje båt; eldar brann på stranden; kött kokade i kittlar.

En natt i land var alltid välkommen för sjöfarare.

 

Stämningen var god, männen var muntra. Mat och öl fanns i överflöd och flickorna fick också smaka. Man hade härjat flera gårdar längs kusten och fångsten verkade vara riklig. Karlarna samtalade om sin gamle kung, Halfdan, som gammal och trött inte längre iddes kalla till utrodd. Tids nog finge dennes söner Aesir och Bausi ta över, menade man, men innan dess fick man nöja sig med egna färder.

Ibland förtalde någon en historia; framför allt Harald tycktes känna många öden. Från sin plats vid framstammen hörde Gunn att han hade färdats vida omkring och deltagit i många strider. När han talade lyssnade alla; även Gunn fängslades av hans röst, fastän hon varken förstod eller hörde allt. Det är märkligt, tänkte hon, hur vissa människor är begåvade med en fängslande stämma. Andra tröttnar man på genast, även om det de säger är klokt. Hon anade att Nykr tillhörde den senare sorten; det var kanske därför han valde att tiga. Eller så tog han in mer än han lämnade ut.

 

Framemot skymningen hade några somnat medan andra spelade spel. Nykr och Harald vandrade av och an på strandängen och samtalade. Efter ett slag såg Gunn hur Nykr bjöd Harald ombord på sin båt; de satte sig i tältet. Deras röster ljöd över däck medan mörkret sänkte sig; ibland skrattade de, ibland tycktes de oense. Efter ett långt tag kom båda ut igen. De ställde sig vid relingen och lättade på trycket.

-       Det var skönt, utbrast Harald.

Nykr skulle till att svara när han vinglade till; snart återfick han balansen men strålen for både hit och dit. Han måtte ha druckit mycket öl, tänkte Gunn. Haralds stråle är stadigare.

Ögonblicket efter tystnade Nykr, vände sig om och fixerade Gunn så pass länge att deras blickar möttes. Sedan tog han i relingen med ena handen och riktade strålen tillbaka i vattnet. När han var klar gick han fram till henne. Harald gick tillbaka till tältet.

     Ön är inte stor, sa Nykr, och du klarar inte att simma till nästa. Du är ensam; vi är två tolfter män. Om jag löser dina band ska du inte göra något som du får skäl att ångra.

Gunn tänkte hårt; om jag trotsar Nykr förblir jag bunden och saknar varje möjlighet att bli fri. Jag kan förvisso försvinna i mörkret, men inte lämna ön; det är för långt och dessutom lätt att simma vilse i mörkret. Och att gömma sig tills det blir ljust och sedan simma, går inte heller; då är min flykt redan känd och månget öga spanar över vattnet. Och vad skulle de ta sig till med Ginna? Och hon utan mig? Att låtsas vara medgörlig är en utväg, men var den slutar vet ingen.

     Jag inser att det du säger är sant, sa hon. Jag har sak emot dig, och när jag får tillfälle ska jag utkräva hämnd. Men som läget är kan jag inte annat än att göra som du säger.

     Gott, sa han lossade repet. Din syster, är hon lika klok som du?

     Fråga henne själv, sa Gunn.

Slaget kom utan varning, hårt som av ett träskaft. Hon föll huvudstupa ner på däck; stjärnor syntes både i huvudet och på himlen.

     Tag dig i akt, sa han utan att höja rösten. Säg din syster att bära sig bättre åt än du; då kan aftonen bli munter.

Hon reste sig med svårighet; det var länge sedan hon stod upp och slaget hade gjort henne vimmelkantig. Hon vinglade fram till Ginna, de talade en stund och bekräftade sedan med en nick mot Nykr.

Inne i tältet brann några talgljus. Ginna tänkte att de luktade illa jämfört med de oljelampor som man mest använde hemma; men brinnande olja i skål vore vanskligt ombord. På en bänk stod en kagge med öl; Nykr och Harald drack ur samma horn.

     Fyll på och bär fram, befallde Nykr.

Ginna tog hornet, fyllde det till brädden och gav till Nykr.

     Honom först, sa Nykr.

Ginna gav hornet till Harald som tog emot.

     Nu Harald, sa Nykr, vill jag ha en av dessa kvinnor. Hon där tilltalar mig och jag har väntat länge nog. Vill du ha den andra föreslår jag att vi låter dem vara till gagn redan innan vi skiftar bytet.

     Nog skulle jag gärna vilja att hon grenslade mig, sa Harald, men inte här och nu. Begär inte byte förrän det är skiftat. Betänk att männen är lika svultna som vi; att fresta dem vore oklokt. Flickorna räcker inte till alla, inte ens om vi hämtar dem som är på min båt. När vi är åter, och fångsten är fördelad, skall jag gärna njuta av det som blir mitt.

     Försiktigt du talar; försiktig har du alltid varit. Jag vill inte träta, ty du har rätt i sak. God hövding delar både undfägnad och umbäranden med sina män. Men nu är det så att jag har varit utan för länge; ingen bland de mina lär säga något om du inte förtäljer dem.

     Du gör som du vill, sa Harald. Det är din båt, men jag svarar inte för följderna.

     Då får du väl se på när jag roar mig, sa Nykr. Sitt du och drick med dig själv, så skall hon här och jag ta oss ett nappatag.

Han reste sig upp och Ginna såg hjälplöst på sin syster. Kunde hon hindra det som höll på att hända?

     Stå upp, sa Nykr till Gunn.

Hon ställde sig upp och han famnade henne, samt hon honom. Ginna såg ömsom på systern, ömsom på Nykr. Samt på Harald, som satt bredvid. Hon kände förtvivlan, det var som en mardröm. Skulle hon behöva bevittna en våldtäkt på sin egen syster? Rind, du alla våldfördas beskyddarinna, tänkte hon, låt honom inte få sin vilja fram. Hon slöt ögonen och bad häftigt utan att märka vad som hände några steg framför henne. Först när det kom ett brak såg hon upp. Där låg Nykr på däck med Gunn över sig. Hennes knä satt fastkilat i Nykrs skrev och han vred sig i plågor.

Gunn var snabbt på fötter igen; hon ställde sig att betrakta Nykr, lika förvånad som de andra i tältet. Visserligen var hon i Nykrs våld, hon måste spela med, men hon hade reagerat omedvetet när det gick för långt. Benkroken kom av sig själv och ovanpå den en skrevbragd, därtill riktad mot mannens ömtåliga delar. Hade det varit lek hade det varit nid, men detta var inte lek. Nu stod hon där och visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. Att försöka dräpa honom skulle hämna sig, att inte göra något vore att ge honom en chans att fullfölja sitt uppsåt, kanske med mer våld än han ursprungligen hade menat. Hon vände sig villrådigt om och såg på Ginna och Harald som minst lika förvånade betraktade henne. Några av de andra karlarna syntes i tältöppningen; bullret hade gjort dem nyfikna.

Dödläget avbröts av ett utdraget stön och därefter några osammanhängande svordomar. Nykr reste sig med möda och Gunn vände sig mot honom, liksom för att ta ett nytt nappatag, ovisst dock av vilket slag. Nykr vacklade framåt och famnade Gunn på nytt, och hon honom. Den här gången var han förberedd och bröt framåt med kraft för att få över henne på rygg. Väl på rygg, tänkte han, kan hon inte hindra mig från att ta vad jag vill ha. Vad han inte hade räknat med var att Gunn gav efter; hon utnyttjade kraften i hans rörelse och snart hade han återigen landat på rygg. Olikt i lek, där man alltid släppte taget när en föll, höll båda fast. Gunn lät dessutom ena knäet landa i Nykrs mellangärde. Återigen vred han sig i plågor; återigen var Gunn snabbt på fötter.

     Det tycks som om Nykr fick sig ett nappatag han inte hade räknat med, utbrast Harald.

Ginna såg ett flin breda ut sig under hans skägg.

     Du ler, grymtade Nykr när han till sist hade återfått talförmågan. Men vänta bara, jag skall nog få henne dit jag vill, på det ena eller andra sättet. Han reste sig upp och rusade emot Gunn.

Röster hördes i tältöppningen; karlarna trängdes för att se bättre. Vem var denna kvinna? Och var det bara kroppskrafter i omlopp här? I varje fall var det ett spektakel som länge skulle omtalas.

Gunn tog ett steg åt sidan när han kom, fällde ut ena foten och hjälpte till med händerna. Innan någon hade sett vad som hände hade hon fällt honom på nytt. Nu låg han störtad på mage in under en toft. Männen ropade, några klappade händer och Harald sammanfattade:

     Lär av detta: för mycket av åtrå och öl förrycker sinnet på män. Föga heder har du av detta Nykr, men desto mer denna kvinna från svitjod. Ta hand om er styrman, sa han till männen, och lägg honom att sova ruset av sig. Själv tar jag med mig flickorna till min båt. Här blir bara bråk om de stannar.

Systrarna följde Harald till hans båt och fick sovplats i skeppstältet. Nykr togs om hand av sina män. Om det var ölet eller kampen som hade satt honom ur spel var inte gott att veta, men vilket det än var hade han gjort orätt.

Många muttrade missnöjt.

 

Gunn låg länge vaken, skärrad och oförmögen att somna. Ute i natten hängde en övermogen måne bland trädtopparna; dess skuggor gled stilla över tältduk och däck. När hon slutligen somnade hade månen gått ned; stjärnorna rådde inte på mörkret.

Gunn drömde om att hon och Gisle var ute på skidor och jagade. Vintersolen sken och nysnön låg kvar på träden. De följde spår av hare men det var något som inte stämde. Harspåren såg inte ut som de brukade, men hon kunde inte komma på vad. Jo, förresten, harspåren var ju vargspår. Harspåren var färska vargspår, vargen var nära. Hon försökte varna Gisle, men orden kom inte ur strupen, hon fick inte fram ett ljud, och Gisle fortsatte, utan att veta, utan att ana. Hon försökte hinna ikapp honom men skidorna hade blivit bakhala. Hur hon än kämpade stod hon kvar på stället; två tag framåt och två tillbaka. Och fortfarande fick hon inte fram ett ljud, det var som hon inte kunde andas. Och där var vargen, hans käft full med tänder och han… Hon slog upp ögonen; någon höll för hennes mun och höll kallt stål mot halsen. Det var fortfarande natt men hon anade ett svagt gryningsljus i öster.

     Gör du ljud blir du korpmat, hörde hon en röst väsa i sitt öra.

Hon anade Nykrs närvaro; han drog henne upp på fötter och föste henne ut ur tältet. Sedan smög de över däck, till Nykrs båt och i land. De gick över stranden och in i skogsbrynet; stigen förde mot det inre av ön. Nu är det alltså dags, tänkte Gunn, nu ämnar han förtära sin fångst. Och kanske inte bara det; efter igår kväll vill han nog också förgöra mig.

Nykr andades tungt. Nu äntligen är hon min; jag skall henne i besittning. Hon är vacker men hård; vi får se vad hon förmår när vi är färdiga. Han kände sig märkligt upphetsad. Nappataget igår hade tagit en oväntad vändning men det hade bara ökat hans lust. Det värkte i skrevet, ovisst om det berodde på skrevsparken igår eller upphetsningen nu. Eller både ock.

Gunn undgick inte att märka hans simmiga blick. Gårdagskvällen hade satt sina spår även om han nu föreföll stadig. Ölet har säkert givit honom huvudvärk, tänkte hon, liksom kampen huvudbry. Utan nämnvärt hopp drog hon emellanåt foten mot stigens barr. Vem vet, jag vann i alla fall heder och välvilja. Nykr är niding mot såväl mig som sitt manskap. Någon kanske finns ombord som vill hjälpa mig; lämnar jag spår finns det i alla fall hopp.

Nykr förde henne över en åsrygg. Snart bar det utför igen och inom kort hade de kommit till en strandäng längst in i en vik på andra sidan ön. Nordan hade mojnat men inte helt; kyliga vindar blåste rakt in i viken. Morgonsolens strålar kommer snart att värma, tänkte Gunn innan Nykr tvingade ner henne i gräset och drog upp hennes kjortel. Inom kort hade han fått ner sina byxor och lagt sig själv ovanpå, fortfarande med kniven i hand. Gunn bet ihop och väntade på det värsta. I samma ögonblick fick hon syn på en sten, stor som en knytnäve och formad av havet. Den låg just utom räckhåll.

     Ja, jag skall göra dig till viljes, stönade hon. Låt mig bara flytta mig lite, det är hårt under min rygg.

Han såg tomt på henne; ena mungipan ryckte.

     Det är inte för din skull som vi är här, sa han. Lagd mö ligger.

     Men vore det inte bättre för dig om du märker att jag också har det bra?

     Hade du inte varit vrång igår hade jag gjort dig till viljes. Som saken nu ligger till får du ligga still.

     Snälla, sa hon med röst som skälvde.

     Nog med ord, sa Nykr och trängde sig på.

 

Ginna vaknade i gryningen; nästan omedelbart märkte hon att Gunn var borta. Hon reste sig och smög över däck för att om möjligt finna sin syster och hennes vedersakare. Oväntat snavade hon över en fot; mannen i andra änden av foten blinkade och satte sig upp.

-       Vad står på, frågade han yrvaket.

Hon kände igen honom som en av dem som givit henne av sin mat. Han såg äldre ut än de andra, men det kunde bero hans många ärr och märken. Det gick att se spår av strid i hans ansikte, men tydligen hade valkyriorna låtit Valhall vänta ännu en tid. Ginna tvekade och visste inte vad hon skulle säga; hon sa som det var.

     Gunn är borta; och jag tror Nykr med.

     Förbannade självsvåldige kåtbock, muttrade mannen, harklade sig och spottade. Jag går med.

     Vart har han fört henne?

     Dit där vi inte hör henne. Det har hänt förr, och det räcker nu.

Hon märkte hans ord, men nu var inte tid för grubbel. De gick iland och följde stigen; den föreföll lämplig för sådana som ville smita undan. Andra stigar ledde utefter stranden men på dessa måste man gå långt för att försvinna.

-       Vad heter du, frågade Gunn.

-       Vigr, svarade mannen.

De gick vidare under tystnad. Snart såg de Gunns märken och efter en stund nådde de strandängen där Nykr låg med Gunn inunder sig. Hon hade givit upp; de hörde gråt, kvidanden och förbannelser om vartannat. Nykr var i full färd med att ta för sig.

Ginna greps av förtvivlan. Vad kunde hon göra? Det låg gott om sten på stranden. Innan Vigr hade hunnit hindra henne plockade hon åt sig en av stenarna, sprang fram till Nykr och smällde den i hans huvud. Ett ögonblick förlorade han sansen samtidigt som hon fick syn på kniven och ryckte åt sig den. Vad ska jag göra, tänkte hon. Det enda hon kunde komma på var att skära av honom knäsenorna. På så sätt skulle han vara oskadliggjord, men vilka skulle följderna för hennes del bli? Hon placerade knivens egg över Nykrs knäveck; det fanns ingen annan utväg.

     Låt bli, sa Vigr. Ge mig kniven. Jag tar hand om honom. Gå tillbaka till båtarna och skicka hit några män, nu behövs vittnen.

Gunn låg kvar på marken och skakade av gråt. Ginna böjde sig ned och höll om henne. En stund dröjde de; sedan hjälpte hon henne upp på fötter. Sakta började de gå.

Visa hela inlägget »

 

Gunn vred sig i sömnen och vaknade av att repet stramade runt handlovarna. Var är jag, tänkte hon och kom i nästa tanke på frågans svar. Hon var ombord på en snäcka och hade varit så i flera dagar, ända sedan överfallet. Ögat var igenmurat och det bultade fortfarande i huvudet. Man hade bundit hennes händer och fäst repet runt framstammen, efter att tre gånger ha fiskat upp henne ur vattnet. Rätt åt dem att de fick släppa vad de hade för händer, tänkte hon, och låta tre getter ge sig av för att få tag på mig. Rädslan hon hade känt i början hade släppt; nu kände hon mer sorg. Samt ilska. När, eller om, hon kom loss igen var det första hon tänkte göra att ge sig på alla som kom i närheten. Hon skulle hellre dö än att ge sig.

Om hon bara hade insett vad som var på färde den där ödesdigra morgonen. Ginna, mor och hon var i visthuset; först hade de inte förstått vad det var för larm och när de väl gjorde det gick det inte att ta sig till hallen för att hämta vapen. Far och några av gårdskarlarna hade hunnit det men kunde inte stå emot övermakten. Inom kort såg hon hur han föll med en yxa i huvudet och ett spjut genom kroppen. Gårdskarlarna föll en efter en och snart var gårdens folk döda eller fångna.

Från höstmarknaden i Ed visste hon att människor som hade infångats på resor kunde säljas vidare eller njutas av dem de tillföll. När det gällde bröderna var det tur att de var hemifrån när Hersby härjades. Annars vore även de dräpta.

Ginna var bunden på samma sätt som Gunn, dock inte runt framstammen utan vid masten. De övriga kvinnorna fanns ombord på det andra skeppet; Gunn visste inte hur de for även om hon då och då skymtade någon av dem. Hon kände en viss förtröstan i att systern var lika snarrådig som hon själv; denna hade vett att försvara sig om det behövdes. Det var ju därför de var bundna; om inte skulle de ha ställt till med oreda ombord.

 

Gunn och Ginna var goda simmare och hade varit så ända sedan de var små. Varma sommardagar brukade syskonen roa sig med att ”föra i kvav”, vattenbrottning tills en gav upp. Man måste dock alltid kunna föra den besegrade i land igen; att dränka sin motståndare var inte lämpligt.

Båda hade fått övning i idrott, såväl av far Oniding som av storebror Olof. Visserligen var det inte helt vanligt att flickor deltog i kämpalekar på samma villkor som pojkar. På Hersby rådde dock den uppfattningen att var och en måste kunna värja sig. Man kunde aldrig veta vem som ville en illa; vilken skillnad gjorde det då om man var man eller kvinna?

Gunn och Ginna hade också fått öva Gisle och Geir. Trots sin belägenhet drog Gunn sig till minnes muntra dagar med lek och övning. Det var hon som hade lärt Geir att behärska pil och båge. De hade länge övat teknik att sikta och andas men det som hade fått honom att bli riktigt duktig var när hon ingöt rätt sinnelag i honom: förmågan att bli ett med båge, pil och mål, samt att i alla lägen behålla lugnet, att inte känna brådska, att andas och att se pilens bana redan innan den lämnar strängen. Det var sådant som skilde en fullärd skytt från en god.

Hon mindes middagen när det lossnade för brodern; denne sköt pil efter pil och alla träffade rätt så länge som han behöll sitt lugn. Efter den dagen skulle han alltid träffa och i takt med att han växte skulle han skjuta hårdare och därför också längre. Hon var själv likadan och hon var stolt över att ha överfört sin kunskap till sin bror. Den kunskapen var värdefull, såväl i jakt som i strid.

Hon log när hon tänkte på lekarna de brukade roa sig med. Livtag var brottningskamp där man höll om varandras överkropp med båda armarna och försökte få den andre ur balans. Den som först stötte i marken med någon annan kroppsdel än fötterna förlorade. En stark person kunde i och för sig bryta framåt och på så sätt få den andra att falla baklänges, men viktigare än styrka var skicklighet. Gunns och Ginnas olika varianter på benkrokar var beundrade av många. De behärskade hälkrokar och knäknyck i alla möjliga och omöjliga riktningar, både inifrån och utifrån. Bröderna, inklusive Olof, brukade inte hålla emot länge förrän de dråsade i backen. Den ende som de inte rådde på var far, men så var han också mer erfaren än de flesta.

 

Vinden drog mot nord och blev kall; visserligen sken solen men den värmde illa. Båten höll god fart. Gunn makade sig, så gott hon kunde, i lä. Männen ombord talade ett ovant mål, men hon förstod ändå det mesta av vad som sades. Det var uppenbart att de var daner och att de gjorde sin färd för att skaffa gods. Från sin plats vid framstammen kunde hon skymta båtens styrman. Hon hade snappat upp hans namn, Nykr. Den andre båten styrdes av en man vars namn hon uppfattade var Harald.

Ibland kände hon Nykrs blick i nacken. Han iakttog henne utan att visa det; så fort hon såg på honom såg han bort. Det hade hänt flera gånger och det gav henne onda aningar. Hans avsikter kan aldrig vara goda, tänkte hon. Han, eller någon i hans besättning, dräpte mor och far; därtill förde de bort Ginna och mig. De andra karlarna betedde sig dock som karlar gör mest, med anspelningar på vad man kunde ha fagra möer till. Men de höll fingrarna i styr; att njuta byte innan det var skiftat vore lika illa som stöld. För sådant fanns stränga straff.

Men det var något mer, männen verkade nästan frukta Nykr. Ibland såg de åt hans håll som för att förvissa sig om att han inte såg dem. I smyg visade en och annan till och med tecken på vänlighet mot flickorna. Det hände att någon stack till dem fläsk, fisk eller till och med ost. De slukade bitarna nästan hela eftersom de hade varit ständigt hungriga ombord. Deras kost bestod annars mest av gröt, svagt sod samt en och annan torr brödkant.

Där står han och suktar, den slemme torsken, tänkte Gunn när hon ännu en gång fångade Nykrs flyende flukt. Låtsas styra sin båt, men vad han egentligen håller på med är att lista ut hur han skall få mig för sig själv.

 

Långt bortom styrbord skymtade kusten. Nykr svepte med blicken över havet; han tydde väder och vind samt vågor och strömmar. Sedan lät han blicken vandra över skeppet och över sitt lag, med fångst från svitjod. Själv var han mest intresserad av den fagra kvinnan i fören. Hon lämnade honom ingen ro, han måste få henne. Snart! Först då skulle han få framgång på färden. Allt annat struntade han i, det var henne han ville ha.

Män har man att kämpa mot, tänkte han, eller med. Dräper man gammalt folk slipper de dö i sotsäng. Tillfångatagna möer har man för eget nöje, eller att sälja för silver. Nykr brukade roa sig med någon eller några varje år. Förra året hade han härjat hos liverna; från dem hade han fått med sig en skön kvinna. I början hade hon gråtit mest hela tiden men småningom hade hon funnit sig i sitt öde. Dagen innan han gav sig iväg på vårens färd hade hon fött en son.

Han hade låtit henne behålla barnet mest av praktiska skäl; vem visste vad en förbittrad kvinna kunde hitta på när husfar färdades fjärran.

Visa hela inlägget »

 

Nästa dag grydde med en blek sol och ostlig vind; det låg regn i luften. Redan tidigt gick man till Hersby för att överblicka förödelsen och för att röja; det var Fridbjörn, Smid–Ebbe, Radulf, Rörik, Fröjdis, Frida, Gisle och Geir samt några av gårdskarlarna. När man kom fram delade Fridbjörn ut sysslor åt alla. Gårdskarlarna grävde grav åt Oniding och Helga; där skulle de vila med sitt gårdsfolk tills man kunde utrusta dem för färden hinsides. Gisle, Geir, Rörik och Radulf tillsammans med Fridbjörn letade igenom gårdens brända rester efter föremål som fortfarande kunde vara av värde. Inte minst måste de utröna om silvret fanns kvar. Flickorna och Smid–Ebbe undersökte om där fanns skingrad boskap, eller folk, i markerna eller nästgårds.

 

När man återsamlades kring middagstid regnade det. Stämningen var dämpad men man hade i alla fall lyckats samla ihop en del användbara redskap och verktyg. Som väntat var silvret borta; i dess ställe gapade en grop i hallens jordgolv.

 

Förstämningen lättade lite när flickorna och Smid–Ebbe kom tillbaka med folk från granngårdarna. Dessa hade fångat in flera av djuren; där var får, getter, kor, grisar och hästar. Man hade också lyckats hitta en av gårdsfolket i livet, Fjolvar. Han hade darrande följt med Bakarumsbonden tillbaka från skogen; ögonen var blanka och näsan rann.

     Helst av allt hade jag velat följa de andra, dit där de är, och inte behöva leva vidare med skammen. Jag klarade inte att kämpa och vågade värja varken husfar eller husfru, sa han.

Snart snyftade han på nytt.

     Vad hände?

Gisle såg undrande på honom.

     Jag hade gått ut i hagen för att skita när de kom. När jag väl satt där tordes jag först inte röra mig. Efter en stund smet jag iväg. Jag sprang och sprang tills jag inte orkade längre. Förlåt mig, men jag kunde inget göra. De var många och allt gick fort.

     Hur många?

     Minst två tolfter, kanske fyra. Det fanns inget jag kunde göra.

     Kände du igen någon?

     Nej, jag kom dem inte nära. Förlåt! Jag saknade både vapen och mod.

     Utan vapen är det inte mycket du kunde ha gjort. Detta var nidingars verk, sköt Fridbjörn in. Har du någon tanke om varifrån de kom?

     De kom från sjön, sa Fjolvar och pekade.

     Ja, men var de från uppländerna, eller långväga?

     Inte var de från våra trakter, inte. Det lät som danska i mina öron, fast säker kan man aldrig vara. De for fram som liemän vid skörd och slaktade allt som kom i deras väg. Oniding värjde sig med svärd och yxa. Han kämpade tappert men förgäves. Övermakten var för stor. När alla våra karlar var döda roffade de åt sig allt av värde: vapen och silver, boskap och kvinnfolk. Sist av allt brände de husen och försvann.

     Vet du något om Gunn och Ginna?

     Inte mer än att de fördes bort. De slogs så gott de kunde men hade inte mycket att sätta emot fullrustade män.

Fjolvar var enda barnet och dessutom ganska klen. Han hade kommit till gården med sina föräldrar när de inte längre förmådde försörja sig; de hade bytt mark och frihet mot mat och husrum. Nu var hans föräldrar döda och han fick hjälpa till med sådant han behärskade; i allt som krävde mod stod han sig slätt, men han var duktig på att räkna och berätta sagor. Dessutom kände han något om runors hemligheter.

Nu satt han med huvudet i händerna och förtvivlan i hjärtat. Frida som hade lyssnat satte sig bredvid och lade en arm om honom. Tårar rann också nerför hennes kinder.

 

Gisles och Geirs kinder var också blöta när man lade föräldrarna i jorden. Senare skulle man återkomma och ge dem en riktig likfärd, men detta var ändå ett farväl. Pojkarna stod tätt samman med pappa Onidings brutna spjut i sina händer och såg på när gårdskarlarna skottade igen gropen och reste stavar. Efteråt svor de att inte bygga upp gården förrän föräldrarna hade blivit hämnade och systrarna funna. Onidings brutna spjut sparades för den slutliga färden till Valhall.

 

Alla begav sig hemåt mot Tuna, var och en med bördor att bära, synliga såväl som osynliga.

Visa hela inlägget »

Vinden hade mojnat. Syrsorna spelade på ängen och några jordhumlor surrade mellan klöverblommorna. Fridbjörn stod och täljde plugg till en lie, vars knagg hade gått sönder, och samtalade med sina söner Rörik och Radulf. Hans hustru Holmdis, samt döttrarna Frida och Fröjdis, var i hallen jämte några av gårdens kvinnor; de röjde upp efter kvällsvarden.

     Men även om Bauge gjorde ett hål i berget och Oden gjorde sig till en orm, förstår jag inte hur han kunde komma igenom, sa Radulf. En orm ringlar sig fram och det går ju inte i ett långt hål.

Bröderna talade med sin far om den gången Oden hade stulit skaldemjödet från jätten Suttung; denne hade gömt det inne i berget och satt sin dotter Gunnlöd att vakta det.

     Han kanske gjorde sig stel som en pinne och så sköt Bauge igenom honom, försökte Rörik.

     Visst, eller så drog Gunnlöd honom i huvudet för att hon ville att han skulle komma in till henne i berget.

     Nja, sa Fridbjörn. Om nu Oden kan skifta hamn, och bli en orm, samt en mängd andra saker, tror jag färden genom hålet var en enkel sak för honom. Glöm inte att han är en gud. Gudar gör saker som vi människor inte alltid kan förstå.

Han tystnade och pekade.

     Det kommer någon där borta.

Alla tre vände sig om. Jo, från skälbyhållet kom två gestalter ut genom skogsbrynet. De rörde sig hastigt.

     Det är svårt att se härifrån, men mig synes de vara Gisle och Geir. Det rör sig i alla fall inte om några fullvuxna män. Vad gör de här, ensamma och vid den här tiden?

     Vi går och möter dem, föreslog Rörik.

     Sisten fram får heta Bofi, ropade Radulf.

Båda satte av i språng mot sina tvåmänningar; ingen ville heta Bofi. Det betydde tjock och klumpig person.

 

Fridbjörn gick in i hallen och berättade för Holmdis och döttrarna att broderns två yngsta söner var på väg. När de kom ut på gårdstunet hade grabbarna mötts, men de kunde se att något inte var som det skulle. I vanliga fall skulle de ha brottats och sprungit omkring. Nu rörde de sig målmedvetet framåt. Rösterna hördes inte förrän de kommit halvvägs, och då endast ett lågmält samtal. Inte det vanliga stojet.

     Farbror och faster, vår gård har lagts öde, stötte Gisle fram.

     Vad säger du? Berätta!

Geir tog över eftersom han var mer talför än sin storebror.

     Vi jagade och när vi kom åter från skogen fann vi gården härjad. Mor och far är dräpta, hallen är aska och vi hittar varken gårdsfolket eller Gunn och Ginna. All boskapen är också borta.

Geir berättade så sakligt han förmådde. Det märkets att han hade gråtit och han lyckades inte dölja det helt. Jag måste vara stark, tänkte han. Störstebror Olof skulle inte komma tillbaka förrän i höst och till dess måste han och Gisle hålla ut. Denne stod bredvid och hans ansiktsuttryck var en blandning av beslutsamhet och rädsla.

     Såg ni någon av rövarna?

     Nej, allt var över. Vi gick hemifrån tidigt i morse och kom åter på eftermiddagen; allt hände när vi var borta.

     Och ni såg inget ovanligt på vägen hit, frågade Fridbjörn.

     Ingenting. Bakarum, Ed och Skälby var som vanligt.

     Vad kan ni säga om mor och far? Hur blev deras död?

     Bägge var huggna, stuckna och slagna. Fars spjut låg bredvid honom, brutet i bitar. Skölden var borta. Han hade nog inte hunnit hämta den. Mor låg utanför smedjan, eller det som var kvar av den. Flera av gårdskarlarna var döda, och några av de äldre kvinnorna. De andra var borta.

     Kan de ha sprungit till skogs?

     Vet inte, vi måste återvända för att se efter; och vi måste ta hand om mor och far. Vi lade dem i visthuset för att inte göda korpen.

Samtalet fortsatte och de enades om att återvända till Hersby när det blev ljust igen; där skulle de ta reda på omfattningen av förödelsen och rädda vad som räddas kunde. Och så skulle de leta efter Gunn och Ginna, kvinnfolket och fäna. Dessutom måste mor och far komma i jord, i alla fall tills de kunde ge dem en värdig hädanfärd.

Gisle kände det som om en säck med sten hade hängts över hans axlar. Det hade lindrat om Olof varit hemma och inte på resa; men han och Fridbjörns äldste son Gangulf var ivägfarna med Styrbjörn och hans lag. De hade ämnat sig till Frisland, eller till och med till Frankland, för att sälja skinn, läder och järn. Gick det dem väl skulle de föra med sig frankiska svärdsklingor hem.

     Vi måste göra två saker innan det skymmer, sa Fridbjörn. Först måste vi bära bud i bygden. Ni fyra går till Viby, Skillinge och Rodsunda, Smid–Ebbe och jag går till Knista och Skälby. Sedan skall vi samlas för galdersång och sejd, för rådfrågande av gudamakter och snärjande av nidingar.

 

När bröderna kom åter rådde natt. Stjärnorna lyste men månen syntes inte längre. Den var i andra kvarteret och hade varit brandgul den korta stund den var uppe; Gisle tänkte att den bådade om ofärd.

I gårdarna hade deras bud mötts av bestörtning och vrede. Detta nidingsdåd måtte inte bli ohämnat. Bud skulle bäras vidare från gård till gård; inom några dagar skulle alla i Soland, samt övriga uppländerna, veta vad som hade hänt. Nu måste alla vaka samt värja landet.

 

Pojkarna gick in i hallen men hejdade sig i dörren. Det var tyst; endast brasan, som spred ett svagt sken, knäppte då och då. Fridbjörn och Smid–Ebbe hade ännu inte återkommit, eftersom de hade längre väg, men Holmdis verkade redo; hon satt uppflugen på högsätesbänken med korslagda ben. Mellan fingrarna tvinnade hon en tråd och snurrade en slända. Ögonen var halvslutna. Bredvid satt två kvinnor och vaggade av och an. Gisle visste att de var där för att hjälpa Holmdis, bland annat med att få gensvar från hennes fylgia. Gårdsfolket höll sig utefter väggarna; bröderna satte sig en bit in i mörkret.

Vilken dag detta hade varit! Geir tänkte på rådjuret han hade skjutit och hur bra allt hade känts när han och hans bror var ute på jakt. Hur brutalt hade inte allt förändrats när de kom hem igen? Mor och far fanns inte längre, Gunn och Ginna var borta, liksom gården och allt gårdsfolket. En tomhet växte inom honom: de skulle aldrig komma tillbaka. Måtte Gisle och han klara sig och måtte i alla fall Olof komma hem snart.

Det var varmt inne. Geir ryckte till; han hade nog nickat till men visste inte riktigt hur länge. Fridbjörn var återkommen, liksom Smid–Ebbe; de satt på andra sidan salen och betraktade Holmdis. Hon hade börjat låta; ur hennes strupe kom sång som steg och sjönk i ton och styrka. Geir hörde några av orden, resten var obegripligt. Han sneglade på Gisle; denne betraktade henne lika spänt som de andra i salen.

Holmdis var känd för att kunna se sådant som var fördolt. Man sa att hon förmådde färdas i andra världar, och kunde sätta sig i förbindelse med dem som bodde där.

Fridbjörn och Smid–Ebbe bar fram ett spjut och höll det vågrätt framför Holmdis. Hon sträckte på sig och skådade över det, mot fjärran:

     Ser du något, frågade Fridbjörn.

Svaret dröjde; Holmdis ögonvitor lyste i mörkret.

     Jag ser Oniding och Helga.

Gisle flämtade till. Ser hon mor och far, tänkte han. Hur har de det? Jag vill ha dem tillbaka. Han ville ropa till henne men vågade inte. Trots att det var varmt hade han gåshud.

     Jag ser Oniding och Helga. De väntar på gården, de väntar att bli hämnade och de väntar på att färdas vidare.

Geir tyckte att Fridbjörn tvekade men just då fortsatte denne:

     Vill de tala, eller ej?

     De vill tala, fast de är döda.

     Hur många fick dem fällda?

     Det var två skepp, två snäckor, med en tolft män i varje.

     Vilka var de?

     Inga vi känner.

     Var är de nu?

     Snart är det höst och de måste hem.

     Var är Gunn och Ginna?

     Ombord. De liksom gårdens andra möer.

     Och fäna?

     Ombord och till skogs.

     Ser du något mer?

     Jag ser inget mer… inget mer.

Männen lade ner spjutet och satte sig bland skuggorna. Oväntat utbrast Holmdis med gäll röst:

     Jag förbannar nidingar niofalt!

Alla i hallen mumlade som svar. Gisle tänkte att detta måtte bli en stark galder. Han hade hört att Holmdis galdrar var starka. Han ville att denna skulle verka.

     Onidings baneman banehugg!

Holmdis röst var gäll, hon skrek. Det är därför det heter galder, tänkte Gisle. Hon gal som en tupp. Som en galen tupp.

     Helga härnäst hämnad!

Alla i salen mumlade med. Några kupade händerna över munnen. Det lät hotfullt.

     Gunn och Ginna gäldade!

Gisle tänkte på sina systrar. De var några år äldre än han, båda i stort sett vuxna. Att män traktade efter dem, det visste han; där hade varit flera från granngårdarna som gjort sig till men flickorna hade inte varit särskilt intresserade. Det var självklart att en rövare ville ta dem, de var både välväxta och vackra. Men de skulle inte bli lätta att tas med. Båda var stolta och vann över sina yngre bröder i alla idrotter utom bågskytte och spjutkast. Märkligt, tänkte han, att jag som heter Gisle är bra på spjut, och Geir är bra på båge. Vi heter ju tvärt om. Det måste vara Urd som har trasslat med trådarna. Eller kanske Oden som spelar oss spratt.

     Gårdsnid gäldat, gårdsfolk gäldat, boskap bötad, fortsatte Holmdis.

Geir tänkte att gården måste bli just som förut när de byggde upp den igen, men med ännu större hall. Vi skall ha mängder med gårdsfolk och mycken boskap; när Hersby är återuppbyggt skall vi fira gille och vinna varaktig vänskap.

     Guldskatt gäldad!

… och guld och silver, tänkte han. Vi hade guld och silver men det är nog borta nu. Vänner ska ge varandra gåvor; då behövs guld och silver.

     Förbannad vare du niding! Du skall aldrig mer finna frid i ditt hem, aldrig avla barn, aldrig få njuta den rikedom du tror du har. Jag dövar dina vapens eggar, kvinnor skall bli din bane. Utan heder skall du dö och ingen dig minnas. Död skall du bli och Hel bli din vite. Jag kastar stavar med runor i elden. Nu blir det som jag sagt.

Hon slängde tre pinnar med runor i elden och satt sedan tyst. Mumlet från bänkarna steg och sjönk ännu en stund men till sist tystnade alla.

Natt rådde.

Visa hela inlägget »

 

Gisle bar rådjuret över axlarna. En blodfläck i pälsen vittnade om var pilen hade träffat. Geir gick bredvid; han bar bågarna och pilarna.

     Det här blir gott. Jag kan redan känna lukten av stekt kött, sa Geir. Kan inte du?

     Mhmm, sa Gisle.

     Men nästa gång kommer du också att träffa rätt. Du är mycket starkare än jag; du ska bara ta det lite lugnare när du skjuter. Slappna av och bli ett med djuret! Eftersom jag är mindre än du så orkar jag inte spänna bågen lika mycket, fast jag träffar bättre. Det tog en stund innan hon föll.

     Jo, men…

     Vad tror du mor och far säger? Det kommer att bli gott med kött.

     Ja…

     Är du varm? Vill du att jag skall bära ett tag?

     Det går bra; jag orkar bättre.

     Ska vi bada när vi kommer fram till båten? Det är varmt.

     Vi måste flå djuret först. Sedan badar vi.

Stigen gick över en mjuk matta av barr. Så fort det ljusnade hade de givit sig av hemifrån; nu stod solen högt på himlen. De kulna morgondimmorna var sedan länge försvunna; i stället rådde en fuktig värme. Trots att dagen var långt liden hade ingen av dem tänkt på mat. Inte förrän nu.

     Det kurrar i min mage.

     Min också.

     Ska vi äta?

     Nej, vi måste flå kroppen först. Vi är snart framme.

Sista biten ner mot sjön nästan sprang de, eller gick med långa steg. Nere vid vattnet hängde de upp rådjuret i bakbenen i ett träd och drog av skinnet som far hade lärt dem. I skyn skränade vitfågel samt en och annan kråka. Huvud och skinn lade de på en stenhäll och stuvade kroppen ombord på båten. Slutligen tog de av sig kläderna och smetade lite blod på sig.

     Tack Frej för frikostig fångst, sa Geir.

     Tack Ull, sa Gisle.

Båda hoppade i vattnet; fåglarna fortsatte att väsnas.

 

Åter uppe på land tog de fram matsäcken och lät sig väl smaka. Mor hade skickat med några bröd, lite ost, en torkad fisk samt en lägel som de hade fyllt med vatten. Gisle skar tunna skivor av fisken och gav till Geir som bet, slet och drog. Han tänkte att det var godare att äta när man var hungrig. Till och med brödet smakade gott, fastän det var både torrt och mögligt.

Solen värmde och pojkarna torkade i solen innan de satte på sig kläderna; de samtalade om många ting. Geir kände i hela sin kropp att detta var en bra dag; han hade sin två år äldre bror med sig och de hade nöje av varandras sällskap. Det var inte alltid det var på det viset.

 

De turades om att ro tillbaka. Visserligen gick det fortare när Gisle rodde, men Geir brukade bli vresig och tystlåten när han inte fick ro, så det var lugnast att turas om. Dessutom hade de inte bråttom. Solen hade en bit kvar till skogsbrynet i väster; Natt skulle dröja.

När de rundade sista udden kände Gisle att något inte stod rätt till. Vinden förde inte med sig de vanliga ljuden; den förde inte med sig några ljud alls. De borde ha hört gårdens djur vid det här laget, eller välkända röster och slammer från smedjan. Men ingenting hördes.

Dessutom luktade det rök .

 

Gisle vilade på årorna.

     Geir, hör du hur tyst det är?

Vinden susade i träden och vågorna kluckande mot båtens bord.

     Geir, hör…

     Ja, sa Geir, jag hör. Eller snarare, hör inte.

De lyssnade igen. Och vädrade.

     Det är alldeles för tyst, sa Gisle. Och det luktar brandrök.

Geir svalde och kände en klump i magen.

     Tror du något har hänt.?

Geir såg oroligt på sin bror.

     Jag vet inte, svarade Gisle; käkmusklerna malde.

Han började ro igen, men tog inte raka vägen över viken utan höll båten mot ena sidan, utefter stranden. Där syntes den inte från gården. Man kan aldrig vara nog försiktig, tänkte han.

 

De förtöjde vid en trädstam en bit från bryggorna, sprang genom hagarna längs skogsbrynet och genade över gravfältet. Sista biten bar uppför; gården låg på andra sidan åsen. Gisle sprang före, Geir kom efter. När de nästan hade nått till åskrönet såg Geir hur Gisle först blev stående och sedan sjönk ihop; kanske kom där något ljud också, men det hörde han inte. När Geir kom ikapp såg även han vad som hade hänt. Gården i Hersby fanns inte längre; i dess ställe pyrde glöd.

Aska yrde i vinden, korp kretsade i skyn.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...