Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 04

 

Det var fortfarande mörkt ute men det kunde inte hjälpas. Bausi hade vänt sig över på andra sidan, men trycket i blåsan lät honom inte somna om. Han måste ut, trots kyla och blåst. Han vacklade ner för trappan och genom hallen. I skenet från härdarnas glöd anade han dem som sov. Luften var tung med lukter; här och var hördes snarkningar.

Det var skönt att komma ut i friska luften, även om syftet var att återvända tillbaka in i sängvärmen så snart som möjligt. Där låg ju också Gunn, som han hade gjort till sin efter faderns död. Vilken kvinna! Hon var det skönaste han varit med om. Hon värmde hans kalla säng, hon värmde hans frusna kropp och hon svalkade hans heta åtrå. Det var svårt att lämna henne ensam bland sänglinnet, om så bara för en stund. Hur eländigt skulle det då inte bli att lämna henne över sommaren. Nåja, den dagen den sorgen. Nu skulle han snart vara tillbaka hos henne, bland dunkuddar, mellan linnelakan.

När han var klar kände han en stor lättnad, men han kände sig också iakttagen. Han vände sig om och anade en skugga som kom nerför sluttningen.

     Far? Är det du?

Så kunglig, och kämpe, han var, kunde han inte hjälpa att nackhåren reste sig.

     Både ja och nej, svarade en djup röst ur mörkret. Det finns många som kallar mig fader. Men det var nog inte det du menade. Din egen far är kvar i högen.

     Vem är du då?

     Jag har många namn. Eftersom timmen är tidig kan du kalla mig Arvakr.

     Vem söker du och i vilket ärende kommer du?

     Jag söker än de ene, än den andre. Just nu söker jag dig.

     Mig? Det är tidigt att möta mig nu. Men för all del, följ med in i hallen.

Männen gick in, Bausi väckte en träl och frågade sin gäst om han ville ha något att äta eller dricka.

     Äta vill jag inte, men tar gärna av det frankiska vinet du förvarar i visthuset, närmast marken.

Bausi betraktade sin gäst. Inte ens han själv visste var det frankiska vinet förvarades. Hur kunde denne man veta?

Trälen kom snart tillbaka med vin och horn; männen drack både gudars och fränders skålar. Bausi tyckte att det kändes underligt att sitta i tidig morgonstund och dricka vin med en okänd gäst. Men det var något med denne som fordrade hans uppmärksamhet.

     Du och Aesir ämnar ro ut till sommaren.

     Kanske det.

Jaså, det är fakta han fiskar efter, tänkte Bausi, men han får inget veta. Förvisso inger han aktning, men om han är utsänd för att ta reda på saker är han här i ogjort ärende.

     Du behöver inte ängslas. Jag vet dina planer. Jag vet att du och Aesir förbereder utrodd, men också att ni tvistar om ni skall gå mot Erik i Uppsala eller någon av kungarna i Viken.

Bausi gapade. Detta var något som han och Aesir hade talat om i största förtroende. Inte ens deras närmaste rådgivare visste något därom. Kunde Aesir ha pratat bredvid mun? Nej, Bausi litade helt och fullt på sin bror. De höll sams sinsemellan; trätte de var det om sak och inte person. De kom alltid fram till en lösning som var godtagbar för båda.

     Du tycks veta vad som rör sig i våra sinnen. Eftersom du redan vet, vad är det då du vill?

     Vi kanske kan hjälpa varandra.

     Vad skulle det vara?

     Jag vet vart svitjods kung Erik ämnar sig i sommar. Är den kunskapen av värde för dig och din bror?

     Den är mycket värd. Ja, verkligen mycket värd. Vad fordrar du i gengäld?

     Jag vill ha dem av dina krigare som dör i sommarens härnad.

     Ja, de döda har jag inte mycken nytta av. Dem kan du få. Nå, säg nu vart ämnar sig kung Erik.

     Han ämnar sig hit. Allt svitjod är trötta på de danska härjningarna. I sommar kommer de i härnad för att hämnas och härja.

     Ditt råd är gott men dina tidender dystra. Jag tackar dig och lovar dig dem av mina krigare som faller i strid. Men nu när vi kan förbereda oss blir det inte lika många.

     Kanske inte, sa Arvakr. Och kanske ändå, lade han till nästan ohörbart.

 

Arvakr stannade några dagar i Tissö. Varje kväll satt han ömsom i Aesirs, ömsom i Bausis högsäte. Han åt inte mycket, men drack desto mer. Han var en märklig man och många lade märke till den ovanlige gästen. Man undrade på hans avsikter och varför Aesir och Bausi tycktes förlita sig på hans råd. Vad var det för en figur?

Gunn och Ginna fick en egen hälsning av Arvakr. En kväll i högsätet lutade han sig över mot Ginna och satte handen för munnen.

     Dina bröder mår väl.

     Du pratar strunt, inte känner du dem?

     Inte?

Arvakr såg på Ginna, till lika delar road och allvarlig. Nu lutade sig också Gunn fram.

     Fråga honom hur många bröder vi har.

     Tre, svarade Arvakr innan Ginna hade hunnit upprepa frågan. De är Olof, Gisle och Geir.

Flickorna bytte blick.

     När såg du dem?

     I höstas, vid Alva. De vistas hos Fridbjörn och Holmdis. Ni får återse en av dem till sommaren. Om jag inte misstar mig blir det knappast på det vis som ni skulle önska.

     Hur så?

     Vänta och se. Men ta väl hand om era kungliga makar så länge de är hos er.

     Det gör vi med stor glädje. De är både goda och frikostiga, och blir hos oss tills de far i härnad i sommar. I höst får vi dem åter.

Arvakr betraktade Gunn ett ögonblick och mumlade något ohörbart. Ginna tyckte sig uppfatta något om ”öde”.

     Eftersom ni ännu inte har fått bot efter Oniding och Helga, har jag med mig dessa.

Han tog fram två par guldsmycken och gav dem varsitt. Gunn kände tyngden av det i sin hand och lade märke till ett fint mönster av granatinläggningar. Det löpte över smyckets yta och formade bilder av människor och djur: fantasiväsen, hästar och fåglar. Hon hade aldrig sett något liknande. Ginna satt bredvid; båda gapade stumt.

     Bär dem alltid, som prydnad och till hands. I trångmål göder de galdern och gör sejdaren mer synsk. Bruka dem med måtta.

 

Efteråt visste flickorna inte om de skulle glädja sig åt samtalet, eller oroa sig. Smyckena var fantastiska, men att återse sin bror på annat sätt än de önskade lät olycksbådande. Och hur kom det sig att denne man gäldade bot för deras föräldrar? Vad hade han med den saken att göra? Det var ju Nykr och i viss mån Harald, samt deras män, som de hade sak emot. Men alla utom Nykr hade visat sig vara rättskaffens män som det gick att lita på.

 

Det var ingen som såg Arvakr försvinna; en dag var han bara borta. Någon siktade en örn som kretsade i skyn vid ungefär samma tid, men det var osäkert om den hade något med honom att göra. Men när örnen var borta märkte gårdens bryte, han som hade hand om visthus och matbodar, att mängder av det frankiska vinet saknades. Det var med stor oro som han meddelade brödrakungarna förlusten. Dessa tog dock saken med ro.

-       Frikostiga furstar förväntas fägna framstående främlingar, sa Aesir.

-       Hans råd var värda allt vin i visthuset, sa Bausi. Och än har vi många tunnor i behåll.

Aesir och Bausi talade mycket om Arvakrs gästning och råd. Han hade haft kloka synpunkter kring allt som rörde värn och härnad, men på en punkt kom de inte överens: Bausi kunde gå ed på att Arvakr hade manat till värn mot svitjod som ämnade härja på Själland men Aesir var lika säker på att han hade sagt att det var österut svitjod ämnade sig, varför det vore ett utmärkt tillfälle att själv dra i härnad. Bröderna trätte och särskilt förargligt var det att man inte längre hade Arvakr att fråga. Till sist fann de ingen annan råd än att dra lott om saken: att värja Själland, eller att härja andra länder.

Lotten valde att härja och bröderna valde Viken.

 

Veckorna gick och Arvakr kändes efter en tid som ett overkligt minne. Om det inte vore för smyckena som Gunn och hennes syster hade fått hade de kanske tänkt att allt bara var en dröm. Men smyckena var verkliga; systrarna bar dem dagligen och kände deras tyngd. I brasans sken syntes de levande.

Aesirs och Bausis glädje i systrarna var påtaglig. Så fort deras plikter tillät, vistades de hos dem. Gunn och Ginna drogs också till sina makar. De hade överlag inga problem att finna sig tillrätta i Tissös hovgård. De blev bortskämda och förfogade över tillgångar som de hemmavid ens inte hade vågat drömma om. Vissa av kläderna de nu bar var gjorda av tyg från fjärran länder; framförallt var de förtjusta i det blanka sidentyget från Asien. Utöver Arvakrs smycken, som var de yppersta, hade de många andra klenoder att pryda sig med, bland annat halsband, nålar och spännen.

De två kungaparen levde ännu i en lycklig tillvaro med varandra, okunniga om vad framtiden månde medföra. Såväl dagtid som nattetid grodde deras kärlek. Folk pratade om dem, för det mesta med välvilja.

Mer än endast kärlek grodde, där var också tillökning att vänta. Ginna hade redan kring midvinter märkt att kroppen inte bar sig åt som den brukade.

     Jag tror att det gror i mig.

     Är du säker?

Gunn såg allvarligt på sin syster.

     Ja, det har gått en månad över tiden.

     Det syns inte.

     Klart det inte gör, det är bara i sin början.

     Mår du bra?

     Det är som vanligt.

     Underbart! Jag gläds med dig.

Gunn log och tog systerns hand.

     Jag finns här och hjälper dig när du än behöver det.

     Tack, jag låter dig veta om det är något. Men än så länge är jag din samma gamla vanliga syster, om än i kunglig glans.

     Och jag din; vi håller alltid ihop, vad som än händer.

 

Det dröjde inte lång tid förrän Gunn märkte att det grodde i henne också.

 

Dagarna blev längre och när solen visade sig värmde den. Snön och den is som hade legat i vikar och längs skyddade norrstränder smälte. Båtar och fartyg sågs över och lagades, tjärades och sattes i sjön. Trots att fartygen var drevade med ull och tjära måste de svälla innan de var täta. Gamla fartyg krävde mera arbete; det kunde vara fråga om spruckna bord, rostiga spikar eller öppna nåt. Riggen måste vara i gott skick, i synnerhet segel och tågvirke krävde regelbunden översyn och ständigt underhåll. Därtill kom arbetet med att utrusta fartygen: segelduk, tåg, tjära, spik, virke samt verktyg behövdes ombord. Sist men inte minst gott manskap; en tolft var det vanliga mantalet i varje båt. Var och en förde med sig skaffning och utrustning, inte minst vapen.

Aesir och Bausi hade bråda dagar. De räknade med att kunna leda en flotta om fyra tolfter fartyg till sommaren. Det innebar möten med många människor samt ständiga resor. De for med sina närmaste män men återvände så ofta de kunde till Gunn och Ginna, som hade valt att stanna i Tissö. Vak och värn behövdes alltid; Vigr ansvarade för hovgårdens skydd under brödrakungarnas resor. Till hjälp hade han några gårdskarlar.

Visserligen var det inte plundringstid riktigt än, men man kunde aldrig veta vem som ville plundra gården. Nidingar fanns överallt, också bland det egna folket. Fler än en gång hände det att folk på gården, med andan i halsen, förtalde om karlar som smög i markerna. Vigr lät sätta ut vakt, dag som natt; han rådde var och en att inte gå ensam; han rådde alla att bära vapen.

 

     Nu är det män nere vid sjön igen!

Kvinnan störtade in genom dörren som blev stående på vid gavel; ute skymtade den blå vårvinterkvällen. Ljuset trängde in och spred sig över dem som vistades inne.

     Såja, lugn.

Vigr strök henne över armen.

     Några män är väl inget att oroa sig för. Varför så förskräckt?

     De smyger omkring och vill inte bli sedda. De har ärende hit, men ändå inte.

     Hur många är de?

     Jag såg två. Det kan ha varit flera.

     Det är en besynnerlig tid att smyga på, sa Vigr. Kettil och Toke, följ med. Vi tar reda på dem. Var såg du dem?

     Där borta, i snåren vid stranden.

     Vi går dit. Skada att inte Garm är här, vi hade behövt honom nu.

Garm var Tissös gårdvar; han var med brödrakungarna.

De tre männen tog sina vapen och gick ut. Gunn och Ginna stannade i hallen.

     Bli inte förvånad om vi känner den som smyger, sa Gunn. Vi måste vara redo; ta två spjut från väggen och ge mig det ena.

Vigr och hans två män gick nerför sluttningen. Vid sjöstranden var allt som vanligt. De valde att gå söderut utefter vattnet; kvinnan hade pekat ditåt.

 

En ilsken koltrast punkterade tystnaden; Vigr lade märke till fågeln samtidigt som Kettil snubblade; denne skrek, famlade och föll. Det såg dråpligt ut att falla på platt mark och Toke skulle just till att skratta när han blev varse pilen genom Kettils ben. Samtidigt kände han hur det högg till i ryggen. Han förstod omedelbart vad som hände; medveten och med skärpa kände han varje litet ögonblick. Först förnam han en lätt beröring när pilen skar genom klädnaden. Han erfor spetsens udd, från att den träffade och bröt igenom rygghuden till att den trängde mellan muskler och revben, in i lungan och genom den.

Sedan kom smärtan. Och skräcken

 

Vigr insåg läget och tog några snabba språng i sidled. Han sökte med alla sinnen efter skytten, eller skyttarna. Framme vid åstranden fanns ett slånbuskage som sträckte sig utefter strandbrinken; det var troligt att angriparen stod gömd där. Vigr sprang i en båge runt buskaget, hela tiden i sicksack. Pilar for runt hans öron. Nu gäller det, tänkte han; en eller nio spelar ingen roll, jag gör vad som krävs.

Samtidigt hade Kettil satt sig upp. Han bröt av pilen och drog i den. Den satt hårt; han fick ta spjärn mot en stenbumling med det skadade benet. Först när han drog med ena handen och sköt på med den andra lossnade pilen. Smärtan var svår och han grymtade förbannelser över pil, niding och sin egen aningslöshet. Till sist fick han ut den.

När Vigr var nästan framme vid sidan av slånbuskaget kom tre män ut ur skuggorna. Trots att det var skumt rådde aldrig tvivel om vilka han hade att göra med; tillräckligt länge hade han färdats med Nykr för att känna igen dennes rörelser och gestalt.

     Nykr, niding! Nu har du ställt till det för dig, en gång för mycket!

Han högg hårt mot Nykr.

     Vi får väl se, sa denne.

Nykr var ingen dålig svärdsman. Med två mäns överläge kände han sig säker.

     Det finns fler män på gården.

     De är redan stuckna.

     Det finns fler.

     Inte många, dessutom klena. Denna gång tar jag flickorna. Ingen blir kvar att vittna.

Gren-Gansi bar båge; han försökte komma åt att skjuta Vigr på nära håll men lyckades inte eftersom kämparna hela tiden bytte plats. Hreppir var oerfaren, därför koncentrerade sig Vigr på Nykr. Blir han skadad flyr de andra, tänkte han. Deras eget intresse i denna kamp begränsar sig till att bistå husbonden.

Huggen haglade och undan för undan drev Vigr sina motståndare mot ån. Vant och metodiskt föste han dem genom fjolårsgräset ner mot åstranden, hela tiden i rörelse för att undgå Gren-Gansis pilar. När de nästan var ute i vattnet hände det: Nykr hoppade raskt åt sidan och omedelbart efter kände Vigr, med samma tydlighet som Toke hade gjort, en pil tränga in i ryggen. Den kom med sådan kraft att han föll framstupa ner i vattnet. Efter pilskott faller banehugg, tänkte han. Men det kom aldrig och med möda vände han på huvudet. Det sista han såg, innan han förlorade medvetandet, var att Toke hade fått ut pilen och nu angrep nidingarna.

Nykr och hans män måste hastigt byta motståndare, från Vigr till Toke. Denne angrep med sammanbiten beslutsamhet fastän han haltade. Däremot hade han inte lagt märke till pilen som fällde Vigr utan väntade på dennes stöd. När han inte fick det föll han till slut i en ojämn kamp, en mot tre. Det sista han tänkte var att Vigr tagit god tid på sig. Hon som kommer där på häst genom dimman kan kanske hjälpa mig.

Toke låg där han föll, stucken och blodig. När Nykr var säker på att han inte längre levde gick de för att göra slut på Vigr, men där var det tomt. Man letade i strandbrynet men ingenstans fanns Vigr eller hans döda kropp.

     Han måste ha flutit iväg med strömmen, eller sjunkit, sa Nykr. Var tog pilen?

     Under högra skulderbladet. Jag tror den kom ut på andra sidan.

     Då hindrar han oss inte längre. Låt honom driva vart han vill.

     Den andre då, han där borta?

     Hugg honom hårt; döda män vittnar föga.

När det var gjort, begav sig männen upp mot hallen. De hade en god uppfattning om vilka de kunde finna där inne, men visste inte om de var beredda på vådligt angrepp. Därför valde de att ta sig in via varsin dörr; på det viset kunde två av dem falla försvararna i ryggen.

 

Gunn, Ginna och gårdsfolket bidade under tystnad. Det hade gått en lång stund utan att de hade hört något från Vigr, Toke eller Kettil. Var och en hoppades att när som helst få se dem i dörren, att de skulle sticka in sitt ansikte och säga att det inte fanns något att oroa sig för, att det hade varit en flock med rådjur eller något i den stilen.

Men ingen kom. Och nu rådde natt.

 

Nykr smög fram emot södra porten, mitt på hallens långsida. Hreppir tog östra dörren bakom högsätet, Gren-Gansi den västra.

     Få ut flickorna, hade Nykr sagt. Gårdsfolket ska ni inte bry er om, om ni inte måste. Det är flickorna jag vill ha. Gren-Gansi, rikta en pil mot en av dem, då kan de andra inte göra något.

Hreppir, som gick in på östra gaveln, hade räknat med att komma in i hallen, men gjorde det inte. I stället hamnade han i ett mörkt rum och fick famla sig fram. Där borde finnas en dörr som leder vidare in hallen, tänkte han, och gick försiktigt fram mot den motsatta väggen. Det är vanskligt att smyga i blindo; jag måste ta mig fram utan att stöta emot något, jag får inte höras i hallen. Det kändes som en evighet innan han var framme vid väggen. Med den mot sina utspända fingrar trevade han sig vidare tills han kom till dörren. Han lade örat mot den. Hördes något inifrån hallen? Inte mycket mer än någon som stönade. Gott, tänkte han, då har de gjort slut på några och de andra darrar. Han sköt försiktigt upp dörren och såg in.

 

Gren-Gansi kom in i hallens motsatta ände, vid stavkarlsbänken. Det första han fick se var Ginna med spjut i hand. Han väntade sig inte att vara väntad.

     God kväll sköna drottning, stammade han fram.

     Är den god, svarade Ginna med stål i rösten.

     Jag tror det.

     Vilket ärende för dig hit vid denna tid? Och vems?

Gren-Gansi kände sig osäker. Var det måhända ett misstag att stödja Nykr i alla lägen? Hade han bara varit något klokare hade han förstått det för länge sedan. Nu slog insikten honom desto hårdare: här är ohälsosamt att stanna och kvinnan framför mig verkar van vid vapen. Han störtade ut, genom den dörr han just hade kommit in genom, bara för att springa rakt in i spjutskaftet som Ginna höll på tvären över dörröppningen i höjd med hans hals. Samtidigt som han föll såg han Nykr komma in genom hallens södra dörr, på hallens långsida.

 

Nykr gläntade på den inre porten; han möttes av Gunn med spjut i hand.

     Nykr, sa hon med sträv röst. Du är inte önskad, men väntad.

Lägg ifrån dig vapnet, ämnade han svara, men orden hann aldrig mer än formas i hans huvud. Innan han hade fått upp dörren helt kände han Gunns spjutklinga mot halsen. Ögonblicket efter skar eggen igenom hud, senor, ådror och strupe med ett hårt och långt drag. Han tog sig om halsen, som för att täppa till och hålla kvar, men det hjälpte föga. Det sista hans ögon såg var den kvinna, som han hett åstundade, hålla med båda händerna om spjutskaftet och se på honom med lika delar förakt och rädsla.

Ginna såg vad Gunn gjorde och förstod snabbt att om den ene var Nykr, var den andre hans förtrogne. Hon kände nu igen honom som en av männen som Halfdan dömde fredlösa. Gren-Gansi kom aldrig på fötter igen.

 

Hreppir skådade in i salen. Där stod en klunga människor vid de andra dörrarna. De verkar upprörda, tänkte han, men ingen strid pågår. Av Nykr och Gren-Gansi såg han inte en skymt, men att döma av blickar och tal låg de på golvet.

Oväntat vände sig en av kvinnorna om och fick syn på honom. Hon hävde upp ett skrik som gick genom märg och ben och på ett ögonblick var de två drottningarna på väg mot honom med spjut i hand. Förskräckt vände han på klacken och rusade mot ytterdörren. På språng genom det mörka rummet snubblade han över något på golvet; som i en mardröm kände han de två spjutkvinnorna närma sig. Paniken fick honom på fötter och snart var han ute i mörkret. Det skyddande och döljande mörkret, tänkte han, i alla fall så länge de inte släpper lös gårdvaren. Tanken på hunden gav honom ny fart och han satte av i språng ner mot ån, mot spången som ledde över till andra sidan. Han kröp över och trevade sig vidare tills han fick fatt i båten de hade kommit i. Han gjorde loss förtöjningen, slank ombord och lät sig driva nedströms. Det var för mörkt för att ro och hemåt var inte att tänka på. Han ville bort.

I dessa trakter går inte längre att stanna, tänkte han när han drev nedför ån. Här är jag så gott som död.

 

Den natten sov man föga i hovgården. Så snart det ljusnade gick man för att söka reda på Vigr, Kettil och Toke. De två senare fann man snart men Vigr var och förblev försvunnen. Alla tre, men mest Vigr, sörjdes av Gunn, Ginna och det övriga folket i Tissö.

Visa hela inlägget »

Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf och Olof gav sig av i gryningen. Vintertid behövde man två dagar för att nå Uppsala, i den mån man inte kunde lita på att isen bar både häst och ryttare. Men det kunde man inte; vintern hade kommit sent, liksom isläggningen. Annars kunde man ha färdats på en dag. Men nu var man hänvisad till de vanliga vägarna, på land och genom skog. Ragnar från Ed och karlarna i Bakarum och Skälby hade varit med från början men snart fick man sällskap med andra som skulle till Uppsala. Undan för undan anslöt flera; efter övernattning vid Vassundstuna red man med män från både Soland och Arland.

    

Uppsala gällde för både gudomlig och mänsklig makt, lika gammal och solid som det grå urberget. Där Olof red med den lågt stående solens strålar i ryggen, strålar som inte förmådde värma, kände han sig stolt och lite högtidlig. Där var de gamla gravhögarna, större än några andra. Där var offerlunden och offerkällan samt stora hus och hov. Men allra främst var där alla män. Eftersom detta var hans första vapenting hade han aldrig förut sett så många på en och samma gång. Där var folk från allt svitjod, alla med vapen och de flesta till häst. De var nog fler än tusen.

 

Under dagen blotade kung Erik både rätt och mycket, samt hans yngre bror Östen. Som brukligt hade offerdjur förts dit från när och fjärran. Även en man hade slaktats, en träl som hade ställt till osämja bland husfolket. Vi får väl se om gudarna låter sig nöja, tänkte Olof. Men så var det ofta, helst ville man inte offra dem man tyckte om utan tog hellre någon man ville bli av med. I tider av nöd var det annorlunda; då hände det att man tvingades offrade dem man älskade.

Erik talade också till krigarna, och han talade väl. Där soländarna stod hördes bara delar men Olof lyckades snappa upp att svitjods stridsgaltar skulle härja danernas kuster nästa sommar. Det hade varit mycken dansk plundring; nu var det dags att få ett slut på eländet samt kräva hämnd och bot. Erik hade fått löfte om bistånd från svitjods övriga kungar. Till sommaren räknade man med minst fyra tolfter snäckor, med en tolft män i varje. Lika många skulle stanna hemma under Östens ledning, för att vaka och värna land och folk. Det blir fem storhundraden män med på utrodden, tänkte Olof. Varje gång Erik sa något som väckte krigarnas gillande, slog de med svärdens bredsidor, eller yxornas, mot sköldarna samt skränade och ropade bifall om vartannat. Larmet var öronbedövande.

 

Till kvällen var det blotgille. Kung Erik hade låtit färdigställa några nya hallar. Att härbärgera uppemot tusen man var omöjligt, till och med på kungens hovgård, och många hade sökt tak över huvudet i traktens andra gårdar. De som kunde tog sig hem över natten. Om möjligt delade man hall med landsmän. Kung Erik hedrade så många han kunde med sin närvaro, men firade sist och slutligen gille i eget högsäte.

 

Morgon efter medförde vapenting. Lag för lag, ett för vart land, mönstrades av kungen och hans närmaste män. Varje man måste visa vapen, antingen bredyxa eller svärd, sköld samt spjut, eller pilbåge och två tolfter pilar. Felades något fick man böta, och det genast. Olof blev vittne till hur en viss Onäm från Bälinge saknade både vapen och silver. Hans hövding betalade boten med bister uppsyn; det var tydligt att han hade problem med den mannen.

Fridbjörn, Gangulf, Smid-Ebbe och Olof väntade på att bli mönstrade tillsammans med de andra Solandsmännen. Det var kallt; mer än en stampade med fötterna för att hålla värmen. Solen sken från sidan.

     Ser du mannen där borta, frågade Fridbjörn.

     Han i grå kappan?

Olof kisade mot solen för att se bättre.

     Ja. Är det inte något bekant med honom?

     Kanske, på håll syns han inte bra. En del känner man igen på hur de rör sig men den här mannen ser obekant ut.

     Han går med kungen; vi ser bättre när de närmar sig.

Bägge betraktade Erik och dennes sällskap.

     Undrar om det kan vara Nattfari.

     Nattfari? Det förklarar varför du, och inte jag, känner igen honom. Förresten, skulle han inte dricka jul med kung Erik?

     Jo, och han verkar ha dröjt sig kvar sedan dess. Undrar hur han har farit sedan han gästade Tuna.

     Vi frågar när han nalkas. Han är hos valländarna nu, sedan är det vi.

Nattfari föreföll märklig; Olof kände hans väsen på långt håll.

 

Efter att Oniding blev dräpt rådde Fridbjörn och Ragnar över Soland. Ragnar ställde upp skeppslaget och rättade in männen; pilbågar till vänster och yxor samt svärd till höger

     Bågar fram, brummade en av Eriks karlar, en kraftfull bjässe.

Alla höll upp sina bågar; Eriks män synade dem en och en.

     Pilar fram, fortsatte han.

Alla höll fram sina två koger med pilar; även dessa nagelfors noga. På samma sätt mönstrades svärd, yxor, spjut, såväl lätta kastspjut som tyngre pålstavar, samt sköldar. Ingen av soländarna saknade vapen och slapp således böter. Några blev dock ålagda att bättre bryna svärdets egg. En och annan rostfläck upptäcktes också; i dessa fall var den skamliga upptäckten straff nog. Att inte hålla sitt vapen i skick hedrade föga.

     God midvinter, hörde Olof bakom sig. Hans nackhår reste sig; rösten väckte vördnad redan innan han hade mött dess ägares blick.

     God midvinter, fick han fram.

     Du borde ha hämnd att fordra.

     Ja, det har jag. Bara jag visste vem.

     Gunn och Ginna vet.

     Vet du?

     Nog vet jag, och del i saken har jag också. Därför har Fridbjörn nu en guldring som gäld efter sin bror. Gunn och Ginna får i sinom tid bot efter sina föräldrar; till dig och dina bröder har jag dessa.

Ur manteln drog han fram sköld, spjut och svärd.

     De synes inte märkvärdiga, fortsatte han, men betrakta dem noga.

     Runor, sa Olof tankfullt efter en stunds granskning.

     Runor runt spjut-udd, svärdsegg och sköldrand. Runor som skyddar, runor som förgör. Spjutet heter Bane; han träffar alltid sitt mål. Svärdet heter Bite; den som hugger med honom vinner varje svärdskamp. Skölden heter Grid; hon skyddar mot vådliga angrepp.

     Dyrbara gåvor du ger. Men vad är din del i saken jag har mot mina föräldrars banemän?

     Låt oss säga att jag gjorde dem hågade.

     Har jag då också sak mot dig?

     Det må vara på det viset, men försök inte hämnas på mig; du kan aldrig vinna. Nöj dig med den bot jag ger. Rätt använd kommer den att skänka dig och dina bröder glädje.

     Men hur skall jag finna dem jag har sak emot? Hur skall jag finna Onidings och Helgas banemän?

     Det behöver du inte. Gunn och Ginna tar hand om den saken.

     Så sa Fridbjörn också. Hur råder du mig att göra?

     Gör det du ska. Nornorna spinner; ditt öde är utstakat.

Sedan var han borta. Kungen och hans män hade också gått vidare, mönstrande andra män; Olofs egna fränder var på väg in i hallens värme. Själv stod han ensam kvar och var inte riktigt säker på vad han hade varit med om den senaste stunden. Var Nattfari verklig, eller hade hans egen håg farit iväg med honom i den vinterkyla och halvdager som rådde?

Han vände sig om för att följa de andra men hejdade sig. Där fanns vapen som han måste ta hand om: Bane, Bite och Grid. Dem hade han inte haft förut.

 

Om kvällen satt Erik i ena högsätet och Nattfari i det andra. Med dem i salen var Eriks närmaste män, något hundratal. Här kallades Nattfari Jolnir, vilket kom sig av att han vistades i Uppsala mellan jul och midvinter. Den grå kappan som han hade haft på sig hos Fridbjörn och Holmdis var borta; nu klädde han sig lika dyrbart som kung Erik själv.

     Erik, vilken av dina män skattar du som den bäste skalden, frågade Jolnir.

Erik tänkte en stund.

     Jag menar, vem här inne förstår ords innebörd bäst, även sådana som snärjer varandra?

     Bror Östen har gott anseende för sina kväden och dikter. Han känner ords innebörd och vet sakers rätta namn.

Jolnir funderade.

     Hur är du själv?

     Nog vet jag ett och annat; inte många kväden får mig att grubbla.

     Vem av oss tror du vet mest?

     Inte tror jag mig vara utan utsikt i prövning mot dig. Låt oss mäta våra förmågor.

Männen närmast intresserade sig för samtalet; en kraftmätning var alltid spännande, även om man kämpade med verb och inte med våld.

     Om vad vill du att vi ska tävla?

     Vad föreslår du själv?

     Kan du ord och inte jag, vinner du seger i sommar. Kan jag ord och inte du, vinner jag de fallna krigarna.

     Låt gå. Vem börjar?

     Du först.

     Då spörjer jag dig: vilka är havdrottens döttrars namn?

     Om du med havdrotten menar Aegir, som brygger havets skummande öl och har sin hall under Laesö, och med döttrarna menar dem han har med Ran, som härskar i fiskarnas rike och rånar dem som färdas däruppå, är dessa de nio vågorna. De nämns Himingläva, den som solen lyser igenom, Duva, den gungande, Blodughadda, den blodhåriga som syns vid slakt till havs, Häfring, den hävande, Unn som betyder bölja, Hrönn, den sugande, Bylgia, den svällande, Båra som bär och Kolga, den kalla. Men vet du vilken som är värst?

     Vågor kommer nio och nio; den värsta är liksjön, den som kommer sist. Men vet du då nog att nämna Aegirs fader?

     Mistblinde sänder dimma så tät att man inte ser handen framför sig.

     Rätt talat. Din tur igen, sa Erik.

     Av jätten Ymers kropp skapades världen av bröderna Oden, Vile och Ve. Vad användes till vad?

     Ymers blod blev till hav och sjöar, av köttet gjordes jorden, hans ben blev berg, tänderna stenar. Av håret gjordes träden, av huvudsvålen himlavalvet och av hjärnan molnen som driver över himlen.

     Rätt svarat, sa Jolnir, men frågan var inte svår; detta vet alla.

Han betraktade sin värd ur djupa ögonhålor, så djupa att Erik för ett ögonblick fick för sig att de bara var hål, utan ögon. Ändå tycktes denna man se allt. Han vet inte bara vad som tilldrar sig bland människor, han vet också sådant som rör gudar och döda. Han är inte mänsklig, tänkte Erik; jag vill lära mer om hans hemvist.

     Hur många världar finns det, och vem bebor vilken?

     I Asgård bor asar, i Vanaheim vaner. I Muspelheim råder svår hetta, i Nifelheim evig dimma och köld, där ligger också Hel, de dödas land. Mellan Nifelheim och Muspelheim ligger Midgård, människornas boning, Utgård finns också, jättarnas land, liksom Alvheim, alvernas rike och Nidavallen, dvärgarnas domäner. Nio världar tillhopa, alla förenade av asken Yggdrasil; säg mig dess namns innebörd.

     Himmelsstöttan Ygg drasil, den förskräckliges häst. Ygg är ett av Odens många tillmälen, och drasil hans häst när han hängde där, offrad av sig själv åt sig själv. Nio nätter hängde han, djupt stungen av spjut, skarpt skådande mot marken efter runor. Med rop tog han upp dem, undfick deras hemligheter; sedan föll han ner.

     Jag vet, sa Jolnir och såg tankfull ut. Och som du vet fick han lämna sitt ena öga som pant i Mimers brunn, för att vinna visdom och vett.

     Vilka varelser bebor trädet, frågade Erik, eller vistas i dess närhet.

Jolnir verkade inte höra; han föreföll vara långt borta.

     Vem bor i Yggdrasil, frågade Erik på nytt.

Jolnir vaknade upp.

     Ormar bor där många, såväl stora som små. Vid trädets djupaste rot ligger draken Nidhögg; han gnager i nid på roten. I Yggdrasils topp sitter en jätte i örnhamn, Hräsvälg eller Likslukaren heter han, som framkallar vind och storm när han slår med vingarna. Upp och ned för stammen ränner ekorren Ratatosk, Rått-tand; den bär skymford mellan dem båda. Mellan Hräsvälgs ögon sitter en hök, Väderfalner, blekt av vinden. Mycket gnager och tär på trädet, inte endast Nidhögg. Röta råder inuti och hjortar betar av dess blad: Dain och Duneyr såväl som Duratror och Dvalin. Hjorten Eiktyrner och geten Holmdis står på Valhalls tak; de tuggar också trädets blad. Ur Holmdis spenar rinner gillesdryck; rakt ner i hallens skapkar rinner den; därur öses drycken när det är gille.

     Vilka drycker får gudarna?

     Spisöl, gammelöl, honungsmjöd och vin.

     Väl du känner trädet och dem som det bebor; lika väl som om du där har vistats.

     Måhända, svarade Jolnir dröjande. Men nu vill jag veta om du kan nämna den som rider Ymers blods häst?

     Barnlek, svarade Erik. Ymers blod är havet, dess häst är skeppet och ryttaren sjöfararen.

     Snärj mig med en svårare kenning om du kan, genmälde Jolnir.

     Sköguls skyddsmånar samlas till möte; Yngves ättling frikostigt föder sårmåsen.

     Den var inte svårare, skrattade Jolnir. Yngves ättling, det är du själv, Erik Uppsalakonung. Skögul, den högresta valkyrian, hämtar krigarna från valplatsen. Hennes skyddsmånar är sköldar, runda som månar. De samlas till möte på slagfältet. Sårmåsen är korpen som där får föda genom dina bragder.

     Det är rätt, sa Erik. Då spörjer jag dig i stället om Geirsköguls sticknålar som viner i valgrindars väder.

     Geirskögul, sa Jolnir, är en spjutkasterska bland valkyrior; hennes sticknålar som viner är spjut. Valgrindars väder betyder sköldars väder, den vind som uppstår när sköldar brukas i strid.

     Fattig på råd är du föga, sa Erik; jag tror mig inte om att snärja dig med ord, du tycks mångkunnig. Men säg mig nu en svårare kenning.

     Den mörka slingrande ljungfiskens vilolägers fiende sätter sångens vågskål i dallring; drar fram Allfaders byte ur själens gömsle.

Erik flackade först med blicken men snart klarnade tankarna. Mörka slingrande ljungfisken, vad var väl det annat än en orm, en drake? Dess viloläger är guldet och guldets fiende är den som skänker det frikostigt. Kan det vara jag, tänkte han, den frikostige kungen i Uppsala? Sångens vågskål, det borde vara tungan. Allfaders byte kan antingen vara einhärjarna, som kommer till Valhall, eller skaldemjödet han stal av jätten Suttung och hans dotter Gunnlöd. Det måste vara det senare, inte drar man fram einhärjare ur själens gömsle. Själens gömsle är bröstet.

     Du vill att jag, Erik, skall skalda ett stycke?

     Haha, du klarade den gåtan också. Det var en god uppvärmning, när vi ses i Valhall får vi gott om tid att skalda mera. Nu må vi ägna oss åt gillets andra gäster.

     Hur avgör vi då ordkampen? Ingen av oss har lyckats snärja den andre.

     Jag föreslår att du får seger och jag får de fallna.

     Hur vet jag att du inte säger samma till danernas kung Halfdan.

     Det vet du inte. Men jag kan säga dig att han redan njuter nattens fröjder hos Freja. Han dog nyss.

     Då ligger landet hans öppet för angrepp.

     Måhända, hans söner far i härnad i sommar.

     Vet du vart?

     Kanske det, kanske inte. Varför inte till Viken?

 

I en annan hall var det också muntra tag. Man lekte julglima fastän det redan var midvinter; alla som var hågade tog sig ett nappatag. Olof gjorde väl ifrån sig men hade inget annat än sin styrka att sätta emot när han kämpade mot Fridbjörn. Den räckte dock inte för seger, ty Fridbjörns förfarenhet vägde tyngre, trots att han inte var lika stark som förr.

Den som ansågs främst i glima var Gangulf, upplärd av sin far och starkare än de flesta. Det var honom som alla sist och slutligen ville mäta sig mot. Det lät sig dock inte göra, eftersom han skulle bli utsliten innan han ens hade mött hälften av kämparna i salen. Således lät man segrarna från varje brottning möta varandra, och sedan segrarna igen, två gånger om. De som slutligen vann fick mäta sig mot Gangulf. Det blev många nog, men han vann ändå varje kamp.

Ragnar hade vunnit tre gånger och mötte till sist Gangulf. Det gick för honom som för de andra; Gangulfs krokar och bragdknep var både snabba och svåra, de gick inte att avvärja. Det kändes än mer smädligt eftersom Gangulf inte ens syntes anstränga sig. Han verkade lugn och avslappnad; han andades inte mer än vanligt.

     Du segrar lätt på det sätt du vill, menade Ragnar

     Åjovars, men vissa finner jag svårare än andra. Du bjuder mer motstånd än de flesta.

     Fagert tal; du fällde mig lika fort som du fällde de andra.

     Inte riktigt, och även om det gick fort fick jag bruka sällsynta knep. Du var svår.

     Är du lika förfaren med svärd och yxa, som i glima.

     Jag skulle tro det, men det är en sak som andra borde bedöma.

     Jag tänker på din duglighet i strid. Vissa ser i dig en slumrande bärsärk.

     Nog skulle jag vilja slåss som en sådan när det verkligen behövs, men ännu har det inte blivit så.

     Frisland då? Var där inte tillfälle att ta på sig björnsärken?

     Allt gick för fort, vi fick aldrig tillfälle att värja oss; ändå dräpte vi fem.

     Det som hände i Frisland, sa Ragnar, lämnar mig ingen ro. Fanns inget annat ni kunde ha gjort?

     Vad skulle det ha varit? Pilarna stod som spön i backen och många var efter oss.

Gangulf såg plågad ut; ansiktet fick fåror, huden blev blek. Hans stora kropp sjönk ihop innan han fortsatte:

     Du skall veta att Frisland inte heller lämnar mig någon ro. Jag drömmer om Styrbjörn på nätterna. Det är glada drömmar, för han lever igen, han har aldrig dött utan har bara varit borta ett tag. Varje återseende är lika kärt.

Gangulf såg lycklig ut för ett ögonblick.

     Och sedan vaknar jag och förstår att det bara var en dröm.

     Jag känner igen det där, sa Ragnar. Det är likadant för mig.

     Undrar om det betyder något, att han är vid liv.

     Kanske. Men var i så fall? I Midgård?

     Eller på andra sidan?

     Den som lever får se.

Också den som dör.

Visa hela inlägget »

Geir rullade snöbollen som växte varv för varv. Snön föll fortfarande och trots att det började skymma hade han inte en tanke på att gå inomhus. När det var kramsnö gällde det att passa på. Han och de andra byggde en ringmur och ett ansenligt förråd med kastbollar.

De hade givit sig iväg hemifrån innan gryningen och återkommit med en tolft ungar från granngårdarna redan innan solen gick upp. Nu hade visserligen flera återvänt hem, det var inte lämpligt att färdas efter mörkrets inbrott, men de som var kvar höll på att finslipa murverket. Sist av allt skulle man gjuta vatten över muren; om natten blev kall kunde vallen frysa till is.

Även Gangulf och Olof hjälpte till med arbete och goda råd. Bland annat hade de sett till att borgen hamnade på en liten kulle, så att angriparna måste kämpa i motlut.

 

Nästa morgon hade det snöat ännu mer men nu gick snön inte längre att krama, till det var den för kall. Naborna infann sig redan i gryningen. Olof och Gangulf deltog inte själva i kampen utan dömde, löste tvister samt bidrog med goda råd.

Rörik och Gisle var ledare för varsitt lag; det ena försvarade borgen, det andra angrep den.

     Jag väljer Radulf som märkesman, sa Rörik.

     Då väljer jag Geir

Gisle gjorde som Rörik och valde sin bror.

     Sedan väljer jag Karl.

     Vilken Karl?

     Ja, gissa vilken.

Spridda fniss hördes.

     Ofäti-Karl så klart. Han är stark som två vuxna.

     Han äter också för två, sa Gisle, har jag hört. Två vuxna. Jag väljer Frida.

     Leif.

     Galmi.

     Fröjdis.

     Gudrun.

     Fundin.

     Lafse-Karl? Äh, ni kan få honom.

     Aldrig, ni får allt ta honom.

Lafse-Karl såg ner i marken. De få gånger han var med de andra lyckades de såra honom, själsligen om inte kroppsligen. Han var ingen man gärna hade i laget utan uppfattades som saktfärdig. Ofta fick han egendomliga ingivelser som inte lockade någon annan än honom själv. Därför gick han också mest ensam. Utom idag, då han hade valt att vara med de andra; ingen förstod riktigt varför eller hur det hade gått till. Nåja, tänkte Gisle, det är som det är. Vill man kriga får man hålla tillgodo med de kämpar som finns till hands.

Gisles lag började ”ute”, det vill säga att de fick vara angripare och Röriks lag försvarare. Slaget började med att Gisle kastade en vidja över borgen. Den fick symbolisera Odens spjut, det som kastades över fienden före riktiga slag, och som vigde kämparna åt Allfader. Snart följdes det av snöbollar, kokor samt en och annan isboll, såväl mot borgen som ut från den. Eftersom snöbollarnas verkan var måttlig dröjde det inte länge förrän Gisles lag försökte sig på en stormning. Först prövade man att ta sig över muren med en stege, men försvararna knuffade hela tiden ner den. De hade en lång vidja med en klyka i änden som nådde långt. I stället försökte angriparna gräva en tunnel in i borgen, samtidigt som man fortsatte med stegen för att avleda försvararnas uppmärksamhet. Grävarbetet gick trögt; vallen var hård.

     Vart ska du?

Gisle skrek åt Lafse-Karl, som var på väg mot gården. Fegisar som flydde fördrog han föga.

     Jag ska hämta en sak.

     Vad då för något? Det är här du behövs.

     Jag är snart tillbaka. Det kommer bli bra.

Lafse såg skyggt på Gisle, blott alltför medveten om att straffet för flykt var bistert; han hade mer än en gång sett fränder bli rödskrubbade inpå bara kroppen med grovkornig snö.

     Raska på.

 

Försvararna tycktes trygga bakom snömuren. De fortsatte att välta stegen och ösa snö över dem som grävde. Det kom inte till någon närkamp eftersom vallen var välbyggd och hög.

När Lafse återkom hade kampen övergått i förargat ordkrig. Han bar två vidjor, var och en med en grenklyka i sin grövre ände.

     Ta med dig stegen och kom, sa han till Gisle. Vi håller till där ingen ser oss. Här borta.

Gisle tvekade men gjorde som Karl föreslog.

     Vi trär i slanorna, sa Karl, mellan stegpinnarna. De är veka och går att böja. Hjälp till och bänd böjarna. Ni också! Jag fick låna såg av far din.

     Jaha, och sedan då?

     Ser du inte, nu kan vi hänga stegen över muren. Dra loss en vidja om du kan.

Gisle drog allt vad han orkade, men eftersom vidjan var flätad mellan stegpinnarna satt den hårt.

     Det är värt ett försök, var det enda han sa; han lät nästan vänlig.

 

Stegen och hakarna restes mot murkrönet och äntrades omedelbart av ivriga kämpar. Med hjälp av hakarna samt tyngden från flera fränder på stegen kunde försvararna inte längre knuffa bort den. Snart var det fler angripare inne i borgen än utanför.

Omedelbart uppstod tumult; där var tvekamp och flerkamp. Målet för angriparna var försvararnas märke, en stång med en getskalle på. Gisle lyckades nästan ta sig ända fram men då kom Radulf och mulade honom. Snart låg båda och sprattlade i snön och inom kort var andra över dem. Gisle låg med huvudet snett nedåt och armarna utefter kroppen, fast som i ett städ. Han kände med hur kinden pressades mot snön inunder alltmedan blöta kroppar vred sig och vrenskades ovanför. Han försökte förtvivlat att komma loss, men det gick inte; armarna förblev fjättrade utefter kroppen och snart fick han svårt att andas. Skrika på hjälp? Bara fega skriker, tänkte han, men han ville heller inte dö. Men det var just det han skulle om han inte kom loss; dö! Kvävas eller mosas, eller både ock. Andas, tänkte han förtvivlat, ta det lugnt! Kroppar och kläder malde vidare, med honom under. Det svartnade för ögonen. Där var en hand. Bita? Andas. Lugn. Bita!

 

Lafse-Karl betraktade högen med sprattlande huvuden, ben och armar. Det var visst ingen kvar som kunde hindra honom från att ta märket. Han tog ett steg mot det. Från högen hördes stönanden och kvävda skrik. Han tog ett steg till. Det var bara att gå fram och ta såväl stång som skalle. Han gick ända fram, fattade med båda händerna om stången och ryckte upp den.

 

Ofäti-Karl låg någonstans i högens mellanskikt och krälade då han kände hur det högg till i handen. Någon bet honom! Han blev ursinnig och tänkte att bitas gör man inte i lek. Nu ska den som gjort det stå till svars; doppning i vak vore rätt! Minst! Vänta tills jag får tag på den nidingen.

Ofäti kastade den ena efter den andra åt sidan. Alla flög som trasor, ingen hade tillräckliga krafter att sätta emot när Karl var igång på allvar. Till sist nådde han högens botten, och där låg den uslingen.

     Gisle! Vad i all sin dar, av alla människor… Du är den siste jag kunde tänka mig göra något sådant.

Gisle svarade inte. Ögonen var öppna, men blicken var tom.

     Gisle, sluta fåna dig. Kom igen nu, det är bara lek. Att bitas är nid!

Ofäti tvekade. Skojade Gisle, eller hade det hänt något?

     Han är död, hörde han sig själv säga.

 

Gisle vaknade liggande på marken. Munnen smakade blod. Fröjdis låg på knä med örat mot hans mun, de andra stod i ring runt om. Man hade burit ut honom ur borgen. Man förresten? Det var Ofäti-Karl ensam som hade burit honom över muren.

     Förlåt, var det första han fick fram. Förlåt att jag bet.

     Det gör inget, sa Ofäti. Vi trodde du var död.

     Var är märket?

     Karl tog det.

     Du?

     Nej, dummer, den andre Karl! Honom vi kallar Lafse.

     Lafse-Karl?

Gisle drog på namnet när han sa det.

-       Det är nog dags att vi slutar kalla honom Lafse.

Han såg på stegen och dess hakar.

     Var det han som kom på det, sa Ofäti-Karl.

     Ja.

     Vackert!

     Äsch, det var inget märkvärdigt. Hakar är bra när man ska ta sig över murar.

     Det var ändå en bra idé, sa Ofäti-Karl.

     Äsch, sa Lafse-Karl.

     Vad lär vi oss, frågade Olof.

     Att även den sölige kan vara rask, föreslog någon.

     Ungefär så: det finns fler förmågor än styrka. Den ene Karl har krafter för två, den andre är listig.

     Kämpar som duger på olika vis utgör ett bättre lag, föreslog Radulf.

     Lag med bara bågskyttar segrar sällan.

     Man måste behärska alla stridssätt hjälpligt samt vara mästerlig på ett. Minst!

     Ett sådant lag blir oslagbart. Och glömmer heller inte att vakta märket.

Olof flinade; Rörik och Radulf skruvade på sig.

     När Erik upplandskung nu har kallat till vapenting är det just en sådan här han vill sätta samman; en där alla är förfarna i allt men mästerliga på något.

     Olof, sa Gisle, jag vill vara med. Liksom Geir, Rörik och Radulf. Vi har pratat om det, och vi vill att du, Gangulf och Fridbjörn lär upp oss så att vi duger som krigare åt Erik i sommar. Du vet redan vad vi förmår.

     Att nästan dö i snöbollskrig, sa Olof och skrattade. Jo, Gangulf och jag har nog samtalat med varandra och även med Fridbjörn. Vare sig ni får följa med eller ej måste ni övas. Men nu i midvinter är det vi som far till kung Erik och hans vapenting i Uppsala.

     Vi vill också!

Alla snöbollskämparna ville vara med, både till tings och på utrodd.

     Många av er är i yngsta laget, men de som vill får delta i träningen. Alla bör behärska vapen, såväl de som ror ut som de som värjer fränder och fän.

     Lova att ni talar för vår sak med Erik.

     Det är den som styr Solands utroddare som väljer manskap: Fridbjörn eller Ragnar på Ed. Tiden lär utvisa vem av er som duger till vad: utrodd, värn eller att valla får.

     Gott nog, sa Radulf. Det blir inte vi som vallar fåren.

     Då börjar vi med en omgång snöboll till, bestämde Olof. Vapenträningen begynner när vi är åter från Uppsala.

Och så fick det bli.

Visa hela inlägget »

Kung Halfdan hade denna höst blivit som pånyttfödd. Han rörde sig spänstigt, skrattade ofta och visade handlingskraft på ett sätt som ingen hade erfarit på länge. De senaste jularna hade han suttit och sörjt sin döda hustru och grälat på sina söner, men nu ämnade han dricka jul med ett hejdundrande blotgille. Till våren skulle en flotta vara rustad, under sommaren tänkte han härja vida omkring och till hösten såg han fram emot att återvända hem, rik på ära, gods och guld. Han ville öka sin makt och ta tribut från många folk.

Folk talade om kung Halfdans håg; han hade blivit ung igen.

     Det är den där kvinnan från svitjod som har fått fart på honom, kunde man säga.

     Du menar mön som Harald förde i hans armar? Ja, hon lär både vara rådsnar och kampduglig: en värdefull gåva.

     Och Halfdan lät sig väl fägna. Hon är lika vacker som klok, så det är inte att undra på om han känner sig upplivad.

     Han har giljat henne.

     Jag vet. Det var Angantyr som vigde dem samman. Ena sonen, Aesir, blev samtidigt vigd med den andra svitjod-kvinnan.

     Och hon lär inte stå sin syster efter i klokskap eller skönhet. Vet du hur Bausi tog det? Han är väl fortfarande ogift?

     Jag vet inte, men tror att han bidar; än är han ung, och snart dör Halfdan, på det ena sättet eller det andra.

     Det är sant. Han föreföll färdig för sotsängen men nu verkar han mer redo för slagfältet. Hur han än lämnar Midgård bör Bausi kunna få henne i arv.

     Båda skrattade.

     Har du hört att han tänker kalla till vapenting.

     Jadå! Vi vill alla ut till sommaren.

     Du med?

     Är du galen? Inte sitter jag hemma och ruttnar när det äntligen händer något.

 

Hallen var full med män som kommit till Tissö för att dricka jul. Ett sådant gille hade man inte haft på flera år, inte sedan drottning Gyrid levde. Halfdan höll mest till på Tissö när det var högtid, eller marknad. Under dagen hade man offrat djur av många slag, främst häst, oxe, get och gris. Halfdan hade själv hållit i slaktkniven och stänkt blod över både hov och folk, men han saknade Gyrid som hade varit en förfaren blotgydja.

Slaktdjurens skinn och huvuden hängde i mörkret utanför gudahovet; deras kött sjöd i grytor som hängde i hallen. Dofterna kittlade mången näsa och mer än en mage morrade. Halfdan och Gunn satt i högsätet, liksom Aesir och Ginna samt Bausi. Dagen till ära drack de ur glasbägare. Gunn och Ginna hade aldrig förut sett något liknande; det var som om de vore gjorda av is. Varm is!

De blickade ut över bord som löpte mellan rader av smyckade takstolpar. Oljelamporna i taket spred ljus, björkvedsbrasorna mellan borden värmde. Runt om i salen bjöd dejor, fagra ungmör, gästerna öl eller mjöd. Några av dem var Halfdans döttrar.

Där fanns också män som spelade; toner av giga, flöjt och stråkharpa hördes i hallen. För många var det ovant med sådana klanger; oftast fanns bara ett instrument, eller inget; då fick det räcka med röster och något att slå på.

 

Stämningen var god och alla åt med god aptit. Där var lågmälda samtal i förtroende mellan vänner, där var leenden och ögonkast mellan kvinnor och män, där var gapskratt i stora lag och där var tal: stora högtidliga skaldekväden på slingriga versmått till Halfdans ära, mer okonstlade glädjeyttringar mellan festglada fränder samt utbringande av skålar. Vid jul uttalade mången man sina avsikter inför kommande år; en sådan skål kallades bragd-skål, eller Brage-skål.

Harald myste, röd som en nykokt hummer. Magen var full och gott mjöd hade han druckit, samt öl. Oväntat ställde han sig upp och klappade i händerna. Männen runt omkring började också klappa och slutligen tystnade alla i salen, utom några få som hade druckit lite för mycket samt de som hörde illa. Efter en stund hade man fått tyst även på dessa. När allt som hördes var glödens knäppande begynte Harald tala:

     Svitjod svagt är, samt sårbart;

     goda gårdar finns för fång:

     rikligt rov åt rådiga män.

    

     Halfdan lid och ledung lyse;

     många män med honom följe.

     Harald härskarn hjälpe.

    

     Innan sommarn sluten är,

     jag är jarl, ej längre herse;

     råde över eget rike.

 

Haralds män for ut i jubel. Dryckeshorn for laget runt och jublet spred sig till de andra borden. Kung Halfdan log och tänkte att det blir en bra sommar; männen är ivriga. Han kände en stor glädje över detta, liksom över hur hans håg hade återvänt.

Drycken flödade och männen kvad. Öl och mjöd smorde tungan och skärpte skaplynnet; allt eftersom kvällen led tilltog talet men minskade skärpan. Omsider blev det högljutt i hallen.

 

Gunn blickade ut från högsätet och lät ögonen vila på Harald och hans män. Det var en dristig bragd han hade utlovat, tänkte hon. En spännande man; men vi får se vad han kan åstadkomma, ty det är inte lite han eftersträvar. Även om hon värdesatte Harald, likade det henne illa att det var hennes folk han tänkte angripa samt göra sig till härskare över. Å andra sidan var detta livets villkor: att segra eller besegras. Och hennes föräldrar var redan bortom all våda, dräpta i hennes åsyn; bara bröderna torde vara vid liv. Undrar hur de far nu, tänkte hon; Gisle och Geir på jakt och Olof på färd när Hersby härjades. När kom de tillbaka, vart tog de vägen och hur dricker de jul? De är nog hos Fridbjörn och Holmdis i Tuna, slog hon fast; det går nog ingen nöd på dem. Och inte på Ginna och mig heller.

Från Hersby till Tissö kändes det som ett halvt liv hade farit förbi; ändå var det bara ett halvt år.

Nu satt hon som kung Halfdans husfru. Kung Halfdan! Ödet hade verkligen överraskningar i beredskap åt människorna. Först hade hon upplevt honom som en frånstötande gubbe, rentav hemsk; han satt mest och grymtade hemma i hallens halvdager. Men han hade inte alltid varit sådan; man talade fortfarande om de bragder han hade utfört, de färder han hade lett och de rikedomar han hade vunnit.

Det hade inte dröjt länge förrän hon började se andra sidor av honom. Hans håg var frikostig, hjärtat var vänligt. Och han förändrades: blicken, som först hade verkat slö och håglös, var nu knivskarp; den glittrade av beslutsamhet. Han klädde sig fint och unnade henne gåvor, både kläden och smycken. Han ville alltid ha henne med sig, dag som natt; ofta talade de i förtroende. Han frågade henne ofta om råd.

Det var denne man Gunn nu hade vid sin sida, såväl i högsätet som i livet. Den första motviljan hade bytts till aktning och ömhet; hon tyckte om karlen.

 

Längre bort i salen såg hon Vigr med sin besättning. Stämningen var hög och han såg ut att vara vid gott mod. Vid samma bord satt Nykr. Han verkade inte intressera sig för henne som förut. Det är bra, tänkte hon, men man kan aldrig vara säker. Rätt som det är ger han sig på mig igen. Bäst vore han som död.

Nykr deltog i festandet, men inte till fullo. Ibland såg han frånvarande ut.

-       Vilka var det de där två som han ideligen byter blickar med, frågade Gunn.

     Gren-Gansi, svarade Bausi. Han är Nykrs man.

     Och den där då?

     Hreppir. Också en av Nykrs gårdskarlar.

Gunn märkte att alla tre skålade flitigt med Vigr. Och de såg också till att han alltid hade fullt i hornet. Med vin dessutom! När Gunn återigen betraktade männen hade Vigr rest sig för att gå ut och lätta på trycket. Gren-Gansi och Hreppir var på väg efter honom; Gunn såg deras ögonkast. Vigr gick längs salens ena långvägg, till synes nödig men också tankfull. När han hade handen på dörren stannade han. Samtidigt var Gren-Gansi och Hreppir ikapp. De sa något men han viftade avvärjande, släppte förbi dem och gick tillbaka till Harald för att prata. Sedan pissade han i elden och gick och satte sig igen.

Efter en stund kom Gren-Gansi och Hreppir tillbaka in. Deras miner röjde missräkning och besvikelse.

Gunn anade oråd; hon ämnade varsko Vigr just när ett köttben flög genom luften. Det var inget litet fågelben, det var ett oxben! Nu gick allt fort. Benet for mot Vigr, som grep det i luften och skickade det åter med full kraft mot den som hade kastat, Gren-Gansi. Denne kastade sig åt sidan; benet strök i stället hans bordsgranne över armen, for klingande in i en kokgryta och trillade ned i glöden. Där låg det och fräste. Samtidigt var ben nummer två i luften. Det kom från andra hållet och var kastat av Hreppir. Även detta ben skickade Vigr tillbaka med sådan fart att Hreppir inte hann undan utan fick det på sig. Denne grimaserade och höll sig om axeln. Återigen hade Gren-Gansi fattat ett stort ben och svingade det för ett nytt kast. Nu var dock Vigr redo och sprang emot denne, tvärs över bordet. Dryckeshorn, kött och ben flög åt alla håll; öl, mjöd och vin skvätte i luften. Han kastade sig över Gren-Gansi och vred benet ur dennes hand. Hade inte Hreppir varit där med tre snabba språng hade Gren-Gansi slutat sina dagar med ett köttben genom skallen. Nu blev det i stället brottningskamp mellan Vigr å ena sidan samt Gren-Gansi och Hreppir å den andra. Denna kamp följde inga regler utan gällde liv och död.

     Fega fän, väste Vigr fram mellan benkrokar, armlås och slag.

Gren-Gansi och Hreppir flämtade som blåsbälgar.

     Nid, nid, ropade männen runt omkring.

Men ingen ingrep. Dels var kampen spännande, dels var det inte otroligt att Vigr skulle klara av båda två på egen hand. Med en motståndare som Vigr var kampen jämn och utgången oviss.

Halfdan såg sig bekymrat om.

     Vad är det för larm där nere, frågade han. Jag ser inte men det låter inte som glada rop.

     De slåss, svarade Aesir.

     Är det julglima? I så fall vill jag veta om det innan.

     Nej far, detta är vådligt slagsmål. Två av Nykrs karlar har givit sig på Vigr. Han slåss dugligt mot båda.

     Och det är inte glima?

     Nej far, inte glima. Detta slutar inte förrän någon är död.

     Inte bra! Få ett slut på slagsmålet och för fridstörarna hit.

Aesir och Bausi fick Vigrs män att skilja de kämpande åt. Möjligtvis for de fram mer hårdhänt med benkastarna än med Vigr, för när de fördes inför kungen haltade båda, och Gren-Gansis arm var bruten. Halfdan hörde dem alla tre, sedan dömde han angriparna fredlösa i ett års tid.

De var ömkliga att skåda när de lämnade salen; Ginna tyckte lite synd om dem, eftersom hon anade att det var deras husbonde som låg bakom angreppet. Men bara lite, ty trots att Nykr inte röjde sin del i saken var hon övertygad om att han skulle ge dem en fristad även framgent.

 

Efter kamp, dom och förvisning drog sig kung Halfdan tillbaka till kammaren på loftet. Han beklagade sig över hög ålder och trötthet; Gunn följde med.

 

Den natten slutade Halfdan sina dagar. Han dog med ett leende, och Gunns lår omkring sig. Alla i gården vaknade av hennes skrik när hon förstod att hennes kunglige make hade givit upp andan.

     Först var hela han mjuk, utom lemmen. Nu är hela han stel, utom lemmen, förklarade hon dagen efter för Ginna. Tårarna rann nerför kinderna.

Ginna hade tröstat henne hela natten. Även Bausi deltog mer än vanligt och försökte muntra upp Gunn efter bästa förmåga. Ginna tänkte att hans omsorger bottnade i mer än bara godhet; nu kunde han äntligen ta sig henne som husfru. Att han var intresserad gick inte att ta miste på. Därtill minskade risken för framtida arvstvister med kungliga småsyskon, sådana som kunde ställa till förtret sedan de vuxit upp. Förvisso kunde ingen vara säker på om något redan grodde i Gunns mage, men risken var reducerad.

Kungens död spred förstämning. Visserligen var han åldrig och sotsängen hade han redan provat, men hans sista höst hade varit som en ny vår. Gravöl följde på julöl och det spordes vart Halfdan nu ställde sin kosa. Trots hans tidigare segrar i strid var Valhall svårligen det sannolika målet för hans färd. Den som dog under älskog for snarare till Folkvang, Frejas boning i Asgård. I vilket fall som helst var denna död bättre än en i sotsäng. Ty den som dör i sotsäng kommer till Hel, det visste alla, och där råder bara elände.

Halfdan fick en ståtlig kungabegravning. Man lade honom, med nyklippta naglar och ansat skägg, iklädd sina praktfullaste stridskläder tillsammans med vapen, mat, husgeråd och redskap i en båt på åskrönet väster om hovgården. Man slaktade hästar, hundar, tuppar och en get. Hästarna lade man vid sidan om båten, de övriga djuren lade man ombord. Över dödslägret snickrade man ett skeppstält av trä och sedan skottade man upp en hög över hela härligheten. Länge lät man dock framskeppet ligga ute i det fria; på det viset kunde Halfdan se ut ur högen, ut över gården med markerna och sjön i blickfånget. De levande kunde också se in i högen och samtala med den döde. Sålunda kunde både Aesir och Bausi nå sin far, om de ville fråga honom till råds.

 

Många sporde om inte Gunn borde följa med sin make. Det hände att man offrade hustrun, eller ibland en träl, som sällskap åt avlidna härskare. Aesir kunde tänka sig det, men Bausi satte sig till häftigt motvärn; han menade att Gunn spred betydligt mer glädje levande än död. Frågan avgjordes slutligen genom att man sporde Halfdan själv där han låg i sin hög. Han svarade att man skulle gräva upp drottning Gyrid, och lägga hennes kvarlevor bredvid honom. På så sätt fick han med sig sin gemål till de dödas rike.

Gunn hade inget att invända mot detta.

Visa hela inlägget »

 

Dagen grydde och långsamt vaknade gårdens folk. Många var frågorna som pockade på svar. Vem var mannen som hade gästat dem igår? Var han av gudars ätt, eller människors? Och hur kunde man tyda hans sejd? Mödosamt kom man på fötter och långsamt ställdes ett morgonmål i ordning. Ingen var riktigt som vanligt: alla kände sig klumpiga och trögtänkta. Mer än en hade huvudvärk.

     Får jag hålla ringen, bad Radulf.

Fridbjörn sträckte fram den och Radulf synade den noga. Den hade formen av en orm som vred sig ett och ett halvt varv.

-       Den är tung, fastslog han.

     En märklig man, mycket märklig man, var allt som Fridbjörn fick fram.

     Tror du Gangulf lever?

     Jag vet inte. Nattfari sa att Styrbjörn blev kvar. I Frisland. Det är långt dit. Och att Olof nu för hans skepp. Vi vet inte mer än så.

     Gangulf då? Han hade flytt. Det varslar illa. Min bror är inte en sådan som flyr. Han kämpar hellre tills han dör.

     Det är sant. Men vi vet inte vad som har hänt. Han kanske inte fann någon annan råd. Du vet, de är inte många och är man i främmande land kan vad som helst hända. Vi får inte döma honom ohörd. Å ena sidan hoppas jag få se honom igen, å andra sidan hoppas jag att han inte blir kallad feg. Då är det bättre att vara död.

     Vet du vem Hreppir är?

     Nej, är det någon här som gör det?

Han såg runt bordet men alla skakade på huvudet.

-       Nå, tids nog kanske vi får reda på det. Och er bror Olof styr nu skeppet, sa han och vände sig mot Gisle och Geir. Det låter lovande, men vi väntar fortfarande på deras återkomst.

     Jag längtar, sa Geir. Det har gått lång tid sedan han var här. Jag saknar mor och far också. Vad tror du händer med Gunn och Ginna?

     Om jag förstår Nattfari rätt så väntar dem ett sällsamt öde. De skall föda kungasöner som blir faderlösa.

     Ja, och det är visst vi som ska döda deras fäder.

     I alla fall om det Nattfari sa stämmer.

 

Det var inte bara för att dagen var kort som det blev föga gjort. Ingen kom riktigt igång och man talade sinsemellan till långt fram på kvällen. Guldringen ansågs besitta krafter och hängdes på högsätesstolpen.

 

Tiden led men man blev inte klokare på Nattfaris sejd. Småningom återgick livet i sina vanliga banor. Man ville inte fastna i grubblerier och det fanns gagn att göra; snart skulle marken vara täckt av snö.

I denna tid, efter höst men innan vinter, bars ännu ett bud från Ed. Det var Ragnar, Styrbjörns bror, som kom till häst.

     Ragnar, välkommen! Vad för dig hit?

     Många är de gånger som du har sport mig om våra fränder.

     Ja?

     De kom tillbaka igår kväll, blåfrusna och eländiga. Alla utom Styrbjörn, lade han till med sorg i rösten. De säger att han blev kvar. Men innan mer blir sagt vill jag att du kommer och hälsar hemvändarna. Olof styrde hem; eftersom Oniding är borta är det du som bör höra hans historia.

Alla ställde frågor i mun på varandra men Ragnar viftade undan dem. Det var tydligt att han ville återvända till Ed och höra vad som hade hänt, skicka hem besättningen och ta hand om varorna innan snön kom.

Nu prövas Nattfaris sejd, tänkte Gisle.

 

Fridbjörn och Smid–Ebbe red med Ragnar, de andra väntade hemma i Tuna. Det blev en spänd väntan på tidender. Och fränder.

Återseendet i Ed var kärt; Fridbjörn dunkade både Gangulf och Olof i ryggen så att de hostade. Något hade de hämtat sig efter en natt under tak, men båda snörvlade och hostade även när de inte blev dunkade i ryggen.

Resten av besättningen var på väg hemåt. De var alla ganska slitna varför man hade kommit överens om att bara lossa den del av lasten som inte tålde fukt och kyla; resten fick vänta. Alla hörde hemma i Soland; några hade folk som mötte.

 

Just som Olof tog till orda for dörren upp; in kom Gisle och Geir.

     Vi vill träffa vår bror, flämtade Gisle.

De hade sprungit hela vägen, men det hindrade dem inte att kasta sig över Olof. Han hade fullt upp att värja sig mot bröderna, först när hostan höll på att kväva honom slutade de.

     Hur mår du egentligen, frågade Geir.

     Det går över, sa Olof.

Han höll armarna om brödernas axlar:

-       Det är bara vi nu, har jag hört.

     Ja, sa Gisle, det är bara vi nu. Mor och far är döda; Gunn och Ginna är rövade.

     Jag vet, sa Olof. Ragnar har berättat. Ni ska också berätta, men först ska Gangulf och jag förtälja vår historia; Ragnar och Fridbjörn har mycket för händer.

 

De slog sig ner runt härden och Olof började om. Allt stämde med det Torsåkertorkel hade sagt. När Olof nämnde Dorestad steg spänningen.

     Köpmannen Eadgils är från Britannien; han har en fager dotter, Klotilda. Vi var många som kastade lystna blickar efter henne men den hon lät komma sig nära var Styrbjörn. Att han var glad i henne tog ingen miste på. Det blev början på våra problem. Hon och hela hennes familj tror på de kristnas gud. Och nu vart Styrbjörn som förbytt. Styrbjörn, han som brukade skratta åt flintskallarna! Inte hade han visat intresse för den nya läran om det inte hade varit för Klotilda. Hon släpade med honom både till gudhuset för galder och till flintskallarna för samtal. Sedan var det som fördömt; han brydde sig bara om henne och det enda vi fick ur honom var förvirrat tal om den nya läran.

Ragnar såg bekymrat på Olof. Han kände till de kristna, men att hans bror hade blivit så förändrad oroade honom. Olof fortsatte:

     Det blev gräl och vi gav honom ett val: antingen sluta upp med dumheterna, eller bli kvar hos Eadgils med dotter. Lösningen var en förlikning: han svor på att sköta sig mot att flickan följde med. Fadern vägrade förstås och sista utvägen blev att ta med henne ändå. En natt steg hon ombord och vi lämnade Dorestad i smyg. Så fort det ljusnade rodde vi mot kusten och satte segel. Vi gjorde god fart, vinden var sydvästlig.

     Innan vi hade kommit långt började flickan gråta. Hon längtade hem och saken blev inte bättre av att hon var sjösjuk. Styrbjörn lät sig dock inte beveka utan tröstade henne så gott det gick; vi fortsatte färden hemåt. Men när det visade sig att en av karlarna hade tagit en av de kristnas gudabilder, deras gud fastnaglad på två korslagda bord, vände lyckan. Liksom vinden; vi kom ingen vart. Styrbjörn såg det som att den kristne guden var vred och flera i besättningen trodde likadant. Då var vi redan i Skagerrack men den enda vägen framåt bar åter till Dorestad, till gudhuset varifrån korset kom. Dit, menade Styrbjörn, måste vi återbörda det.

     Sju nätter senare var vi tillbaka vid Dorestad. Denna gång ankrade vi nedströms. Klotilda, Styrbjörn och Gangulf fick ta sig in i staden för att lämna tillbaka gudabilden. Klotilda var den som hittade, Styrbjörn ville inte släppa henne ur sikte och Gangulf fick följa med som vakt och till värn. Mig satte han att leda dem som var kvar vid båten.

Alla lyssnade spänt. Hittills hade Olof berättat men nu tog Gangulf vid. Hans röst var dämpad.

     Att lämna tillbaka korset gick bra. Det var mörkt i byn, alla sov. Att ta sig tillbaka gick sämre. Flickan började gråta. Nu ville hon inte alls följa med, utan styrde stegen hemåt fastän Styrbjörn förtvivlat försökte ändra hennes håg.

Gangulf såg nästan vädjande på de andra i sällskapet. Det märktes att det var svårt för honom att berätta.

     Jag sa åt Styrbjörn att ge upp flickan; ”kom med till båten”, sa jag. Men han tvekade. Han ville inte förlora henne.

Gangulf fortsatte:

     Utan att tänka på det hade vi hamnat utanför faderns hus; inom ett ögonblick svärmade alla hans män omkring oss med vapen i hand och flickan kastade sig i faderns armar. Jag dräpte två av männen och Styrbjörn tre, men när fler skyndade till visste vi ingen annan råd än att fly. Vi hade inte kommit många steg förrän pilar började smeka våra öron. Sedan hörde jag Styrbjörn skrika och hörde hur han föll. Jag stannade bara för att märka att en ny skur av pilar slog ner i marken runt om där vi var. Jag sprang till båten och fick med mig några män tillbaka, men nu var byn som ett getingbo. Det var larm överallt; att åter närma sig staden var inte att tänka på. Trots att Styrbjörn var kvar.

     Ännu en gång lade vi ut nattetid. Dagen efter låg vi nedströms och sporde alla handelsmän som kom förbi. De svarade alla olika. En del sa att det hade varit frankiska spejare som angrep staden, andra att det var nordiska rövare. Någon visste att två enögda bjässar hade slaktat flera av Eadgils män. Den ena hade blivit skjuten när han försökte välta kyrkan. Han hade rusat lång väg full med pilar men slutligen stupat. Han blev funnen frampå morgonen och var säkert redan hackad i bitar.

     Vi betalade några frisiska fiskare att utröna mer, eftersom vi själva inte kunde. Trots flera veckors ansträngningar fick vi inte reda på mer än vad vi visste redan första dagen. När manskapet började knota fann vi ingen annan råd än att välja ny styrman och fara hemåt en andra gång. Färden gick utan missöden, men den tog tid och var svår; vindarna var vrånga, kylan och vätan tärde.

 

Alla i salen satt tysta. Trots att alla utom en hade kommit helskinnade åter, var saknaden efter Styrbjörn svår. Vad värre var, man hade inte kunnat rädda hans kropp. Nu låg han som han föll, ogill i främmande land.

Ragnar satt sammanbiten med rynkade ögonbryn.

 

Varken Gisle eller Geir tordes nämna Nattfaris sejd, att någon som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn.

Visa hela inlägget »

 

Dagarna var korta och nätterna långa; det var slaktmånad. Solen förmådde inte riktigt värma; endast en stund mitt på dagen, om det var vackert väder, vek kylan undan för dess strålar. Men nu hade det inte varit vackert väder på en tid; i stället var det blött, blåsigt och kallt. Skörden var bärgad för länge sedan och träden hade fällt sina löv. Landskapets färger gick i grått, brunt, mörkgrönt och här och var något gult; dimma eller regndis svepte ofta in landskapet i ett grått töcken. Man hade firat både skördeblot och höstblot; nu närmade man sig Alva.

I Ed hade alla sommarens hemvändare kommit såväl som farit vidare hem till sina gårdar; alla utom Olof och Gangulf.

 

Den här kvällen satt alla i hallen i Tuna. Brasan spred värme och trygghet. Var och en sysslade med sitt; trots att man var hänvisad till arbete inomhus fanns alltid något att göra. Kvinnorna hade mångahanda sysslor såsom sömnad, sodkok, byk eller bak. Eftersom gårdens djur fanns under samma tak, om än bak vägg, gick det lätt att se till dem. Männen sysslade med läderarbeten och annat hantverk. Medan man arbetade småpratade man om stort som smått. Ibland nämndes Gangulf och Olof. Hur hade det gått för dem, var fanns de nu? Ibland berättade någon om gudar, tursar, alver, dvärgar och drakar samt om människors hjältebragder. Smid–Ebbe var en lysande berättare och kände sagor från Frisland. Ibland berättade han så att alla tjöt av skratt, ibland så att de grät. Fridbjörns berättelser fängslade också; han kunde mycket om sådant som hade hänt för länge sedan. Holmdis var mer förtrogen med makterna; hon visste hur man borde förhålla sig till dem för att nå välgång och lycka. Visserligen hade alla redan hört historierna, men de hörde dem gärna om igen.

Ibland lades sysslorna åt sidan; då kom spelbrädet fram och man utmanade varandra på tärning. Frida var klurig; det var inte många som slog henne i brädspel. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men ofta vann hon helt oväntat utan att någon riktigt förstod hur det hade gått till.

 

     Jag känner varsel, sa Holmdis tvärt. Det är någon där ute, någon är på väg hit.

Arbetet avstannade och alla betraktade henne spänt.

     Hur kan du veta det, Fridbjörn.

     Jag känner det. Se på Freke. Han sover inte längre.

Hunden hade öppnat ögonen och rest ragg; han morrade dovt.

     Jag tror någons fylgia har gjort oss sällskap, sa Fridbjörn. Holmdis, kan du se vem det är?

     Det är inte Gangulf. Inte heller Olof.

     Vem färdas i mörka natten? Ser du om den för ofärd med sig eller inte.

     Jag vet inte, jag känner bara en stor kraft i detta varsel.

Fridbjörn och Smid–Ebbe reste sig båda på en gång och grep sina vapen från väggen. Att färdas om natten, tänkte Fridbjörn, det gör inte vanligt folk.

Med varsin tjärsticka gick de mot dörren, men innan de hade kommit fram bultade det kraftigt på den. Fridbjörn fortsatte fram och öppnade. På tröskeln stod en reslig karl. Det droppade av regnvatten från hans grå mantel och vida hatt. Skägget gick i samma ton som manteln och nådde ner på bröstet. I handen hade han en vandringsstav som var längre än han själv. Fröjdis skulle senare dra sig till minnes att runor var ristade på den.

     God natt, hördes en djup stämma ur hans skägg. Får en vandringsman be om härbärge?

     Gästfria är vi kända att vara, svarade Fridbjörn. Inte vill vi neka dig nattrum inte, men säg oss först vem du är och varför du färdas i mörka natten.

     Jag har många namn; ett av dem är Nattfari. Jag färdas vida omkring.

     Vad för dig till våra trakter?

     Jag ämnar dricka Jul hos Erik i Uppsala men då det ännu ej ens är Alva skyndar jag långsamt. På vägen vill jag lära känna något av hans folk.

     Nå då så, välkommen in och dela vår måltid.

Fridbjörn tog ett steg åt sidan och släppte in Nattfari. Han höll fortfarande yxan med fast grepp. Det var något med denna man, Fridbjörn kunde inte komma på vad, som spred en sällsam stämning så snart han steg innanför porten. Omedelbart blev han allas mittpunkt, utom för Freke som hade somnat om.

Holmdis tog Nattfaris hatt, mantel och skor och hängde dem på tork. Sedan ställdes en måltid fram. Det var kokt får, rotfrukter och bröd som alla delade. Nattfari fick den finaste skeden. Holmdis bar också fram av gammelölet.

     Ställ tillbaka ölet Holmdis, sa Nattfari. Jag har annat med mig som ni nog gärna smakar.

Inom ett ögonblick hade han ställt en lägel på bordet och ett stort frankiskt glas. Ur lägeln hällde han vin och skickade glaset runt sällskapet. Hur i all sin dar hade han valt att packa, kom Fridbjörn på sig själv att tänka. Vin och glas i packningen, då finns det mycket annat som bättre tarvas vid vandring. Detta är i sanning en besynnerlig gäst.

De drack många skålar med varandra; allteftersom kvällen led blev stämningen mindre avvaktande, ja nästan munter. Nattfari hade helt andra historier än dem de hört förut. Ett och annat kände de igen, men han mälde på ett märkligt vis, som från en annan synvinkel.

 

Holmdis satt och grubblade; kunde händelsevis Nattfari veta något om Gangulf och Olof? Hon hade på känn att det var så, men kom sig inte för att fråga. När tröttheten till sist började smyga sig över henne kände hon att hon måste få visshet; hon ville inte gå och lägga sig utan att sport Nattfari om sin äldste son.

     Du undrar om din son och hans frände, svarade Nattfari. Varför tror du jag vet något?

     Jag vet inte, erkände Holmdis. Jag bara hoppas att du kanske har hört något.

     Vill du verkligen veta? Vill du veta hur de än har farit?

     Ja, det är bättre att veta, även om det har gått dem illa, än att inte veta alls.

     Är detta allas er vilja?

Han spände ögonen i var och en; ingen sa emot.

     Sjung då era galdersånger; på sejdens vingar skall jag föra er till Gangulf samt andra fränder som saknas.

Alla såg på honom. Att en man ledde sejd var inte vanligt; å andra sidan var Nattfari inte en vanlig man. Här var krafter i omlopp som man aldrig förut hade känt. Holmdis var förvisso en god sejdkona, men det här, det var något helt annat.

Han stoppade ner handen i ryggsäcken och fiskade upp en platt trädosa. Runt kanten på locket var runor ristade. Frida och Fröjdis kände igen några av dem; andra hade de aldrig sett förut. Lönnrunor hade hemlig innebörd; de ägde särskilda krafter.

När den första överraskningen hade lagt sig började var och en att galdra; först kom sången lite trevande men småningom växte den i styrka. Nattfari lyfte locket av dosan; däri låg fröer och växtdelar. Han tog en näve och kastade på elden; tät rök bolmade från härden. Nu föll Nattfari själv in i sången med sin egen djupa stämma; han lät sina händer trumma på trädosans lock.

Rörik kunde efteråt inte säga hur länge de hade suttit i hallen och galdrat. Det han mindes var dock hur han hade hostat när han drog in rök i lungorna. Han mindes syner som han aldrig förut hade sett, mindes hur han lättade från golvet och svävade upp under taket tillsammans med de andra. Alla for omkring med vitt uppspärrade ögon och röda ansikten på samma sätt som han själv. Hjärtat klappade och han kände sig orolig. Vad var det som hände och hur skulle det gå för Gangulf och alla andra? Oförmodat höll han på att flyga in i en av takstolparna; den dök upp ur dimman och han hann just styra åt sidan innan han landade på bänken där han förut hade suttit. Jag måste se vart jag flyger, det går inte för sig att drömma när man flyger här inne, tänkte han. En kort stund satt han och svajade, sedan föll han omkull; bänken kändes hård mot kinden. I bakgrunden mässade de andra; han hörde deras rytmiska mummel och Nattfaris trummande.

Från fjärran hörde Rörik Nattfaris tal. Han såg honom, stor som en björn, sitta vid härdens ände och trumma och tala, trumma och tala, trumma och gala, tala och gala. Han försökte stämma in i sången men måste svälja hårt förrän där kom något ljud över läpparna; munnen var torr som fnöske.

Nu såg han Nattfari lite tydligare. Han satt med blicken vänd inåt och talade till mor och far; de var hans hjälpare. Rörik kunde inte se riktigt klart men var det inte en kvinna som stod där framme också, en som han aldrig hade sett förut. Var det Nattfaris fylgia, eller var det Gudrun från Rodsunda som hade kommit för att hälsa på vid denna sena timme? Han kom fram till att Gudrun nog inte var ute så här dags, alldeles ensam. Fast det hade inte varit så dumt. Han ville gärna ha henne hos sig.

 

Gisle såg sig om i hallen och tänkte att Rörik inte riktigt såg ut som vanligt. I och för sig kände han sig själv ganska yr och de andra var röda i ansiktet, men Rörik hade fallit omkull. Han verkade dock inte helt borta, ögonen var öppna och han såg ut att svälja.

     På det första, började Nattfari: vem blev kvar i Frisland?

Gisle tyckte tystnaden som följde var obehaglig; det låg något ödesmättat över detta.

     Jag säger er, Styrbjörn!

Vad betyder detta, tänkte Gisle. Olof då? Och Gangulf? Och vad hände med Styrbjörn? Lever han eller är han död?

     På det andra, fortsatte Nattfari: vem styr nu hans skepp? Jag säger er, Olof!

Ja, men vad har hänt med Gangulf, tänkte Radulf. Berätta om Gangulf, snälla. Han stämde in i galdrandet när Nattfari inte talade. Så fort Nattfari tog till orda igen tystnade sången.

     På det tredje: vem fann ingen annan råd än att fly i Frisland? Jag säger er, Gangulf!

Vad menar han med det? Är Styrbjörn kvar, har Gangulf flytt och far Olof hem med skeppet? Radulf såg sig förtvivlat omkring i hallen; han märkte att de andra också undrade. Men så här var det med sejd. Man fick inte alltid de svar man ville. Man fick nöja sig med de svar som gavs.

 

Sången ökade i styrka när Gangulf nämndes. Det var inte bra att fly, men ibland fanns det ingen annan utväg.

     På det fjärde: vem finner Styrbjörn? Jag säger er, Hreppir heter han.

Vem i all sin dar är Hreppir, tänkte Gisle. Och finner han honom död eller levande?

     På det femte: vem hämnas Oniding och Helga?

Gisle spratt till. Nu bytte Nattfari ämne till mor och far.

     Jag säger er, fortsatte Nattfari, Gunn och Ginna!

Vad, lever de? Hjärtat slog ett extra slag och han vågade knappt tro vad han hörde. Och hur skall de kunna hämnas, hans egna systrar, rimligen rövade i främmande land?

     På det sjätte: vilka lägras av trenne kungar innan vintern är över?

Egendomlig fråga tänkte Gisle, men ryckte återigen till när han hörde svaret:

     Jag säger er för andra gången, Gunn och Ginna!

De har ju inte haft någon man nära sig så länge jag har känt dem, tvivlade Gisle? Vad är det som händer, vad är de egentligen med om?

     På det sjunde: vem föder varsin kungaättling? Jag säger er för tredje gången, Gunn och Ginna.

Jaha, det var väl inte förvånande om de har tre kungar hos sig innan vintern är över. Gisle tänkte att det med tre kungar borde födas tre barn, en för varje kung.

     På det åttonde: vem gör barnen faderlösa förrän de fötts? Jag säger att ni sitter här i hallen, Gisle och Geir.

Gisle och Geir såg på varandra med blickar som tycktes fråga: är han galen, eller vi? Innan de han säga något fortsatte Nattfari:

     På det nionde: vem mer dör bland daner…

Han föll ihop där han satt; Holmdis fångade upp honom och lade honom tillrätta på bänken. Kroppen var tung och lealös men han andades; hon visste att detta var den verkan digert sejdande kunde ha. Det var inte märkligt om Nattfari var utmattad.

 

Alla väntade andäktigt men efter en stund dog galdersången ut. Detta var det mest högtidliga de varit med om; alla var tagna. Men vad betydde svaren? Och vem var det Nattfari aldrig hann nämna; vem mer var det som skulle dö bland daner?

En efter en gick de att lägga sig. Ingen sa något, de hade nog att fundera på själva. Tids nog skulle de prata igenom vad de hade varit med om. Nu var det dags att sova. Ingen visste riktigt hur långt liden natten var, mer än att det var mycket sent.

 

Gisle sov djupt hela natten igenom, men dagen efter drog han sig till minnes att han hade vaknat till en gång. Något, eller någon, hade stört honom med att böka och snörvla. I glödens dunkla sken hade han anat en skepnad som rörde sig i hallen. En stor skepnad. En icke-mänsklig skepnad. En björn.

 

När den bleka höstdagern återigen silade in genom vindögat var Nattfari borta. Kvar på hans plats låg en stor armring. Den var av lödigt guld.

Visa hela inlägget »

Fler båtar anlände till Ed men ingen av dem var Styrbjörns; Olof och Gangulf förblev borta. Inte heller var det någon annan som hade något att förtälja om deras vidare öden. Holmdis väntade och hoppades. I mörka stunder vände hon sig till Hlin och bad om beskydd för sin son och för dem som for med honom. Hon och Fröjdis galdrade också samt spann ödestrådar som de vävde med; en väv i vilken de löste de garn som kanske snärjde Gangulf och de andra. Holmdis visste att nornorna, som spann ödets trådar, mest ägnade sig åt stora skeenden. För vars och ens eget öde hade de mindre intresse; dem fick människorna och deras fylgior dra i bäst de förmådde.

Däremot fick de reda på att Oniding och Helga inte var ensamma om sitt öde; flera av svitjods gårdar hade blivit plundrade på liknande sätt som Hersby. I den mån det fanns vittnen sades angriparna vara daner. Runt om i uppländerna fordrades hämnd. Bud skickades till kung Erik i Uppsala med begäran om vapenting.

 

Samtidigt som man bland svitjod slickade sina sår och sporde om hämnd, närmade sig två fartyg en strand på västra Själland. Ombord var knappt två tolfter män samt ett antal kvinnor; två av dem var Gunn och Ginna. Där fanns också en mängd gods, både sådant som behövdes vid sjöfärd och sådant som hade rövats.

Vinden var västlig och kusten långgrund, men männen kände bottnarna väl. Man väjde vant mellan sandrevlarna in i en å. Den var inte bredare än att man nätt och jämt kunde ro; bitvis drog man båtarna.

Gunn och Ginna måste också hjälpa till. De hade kommit att aktas och i viss mån uppskattas för sin rådighet när de försvarade sig mot Nykr. Nykr å sin sida satt nu mest för sig själv. Trots att flickorna hade sak emot dessa män, och själva var fångna, spirade en försiktig frändskap. Om vi nu ändå har rövats hemifrån, tänkte Gunn, är det gagnlöst att ge upp; det gör skadan värre. Bättre är att finna sig i sitt öde och göra det bästa av det. Ginna höll med och betonade att sitt öde kan man inte ändra.

-       Visst kan man dra lite i trådarna, sa hon, men mest blir det som nornorna har spunnit.

 

När det skymde hade de kommit långt inåt land, ungefär en rastmil. Människor från bygden kom och såg på samt pratade. Några stora pojkar hjälpte till att dra, de ville visa sig starka.

Natten tillbringades ombord och nästa morgon fortsatte man uppströms. Det dröjde inte länge förrän man nådde den västra stranden av en sjö. En av männen förtalde att man nu var framme i Tissö, Tyrs sjö. Det var i denna bygd de alla hörde hemma. Några hade gårdar runt sjön medan andra bodde längre in i landet; av de sistnämnda kunde de flesta färdas vidare hem till sig på åar och andra vattendrag. Men innan de for vidare skulle bytet skiftas.

 

Vid sjön låg en gård. Varken Gunn eller Ginna hade någonsin tidigare sett något så ståtligt; hallen var dubbelt så stor som den hemma i Hersby. Den låg i en sluttning och solen lyste på dess östra gavel. Eftersom det ännu var morgon var det vindstilla; röken steg rakt upp ur vindögat. Söder om hallen låg ett annat hus med utsmyckningar; runt om allt löpte en inhägnad. Denna gård måste tillhöra en mäktig härskare, tänkte Ginna. Undrar vem det kan vara. Ännu en inhägnad omgärdade ett större område; i dess norra ände fanns en smedja. Bara den var nästan stor som hallen i Hersby. Hallen i Hersby förresten, tänkte Gunn. Det sista jag såg av den var lågorna som slickade dess väggar.

Utefter stranden låg flera skepp och i land var det liv och rörelse. Här var tydligen platsen man samlades på efter sommarens färder. Här skiftade man byte, bytte varor och träffade människor. Ungefär som hemma vid Ed, tänkte Ginna. Hon kunde räkna till minst en tolft fartyg om man räknade med deras två. Just ett av skeppen utmärkte sig genom både storlek och prakt; dess sidor var målade, något som hon aldrig förut hade sett. Dessutom fanns där en mängd småbåtar.

 

När man hade lagt till vid stranden blev det mycket att göra; alla visste vad som gällde. Man avlyste en plats med käppar och band. Dit bar alla det gods som de hade tagit, eller hade hand om. Harald och Vigr övervakade, med män från båda besättningarna, att allt gick rätt till. De som lämnade föremål måste svära på att de inte hade gömt något, eller kände till undangömt byte. Var och en fick en lott, en stav med en runa på. När all fångst hade lagts i en stor hög togs föremål av guld åt sidan. Det var inte mer än några mindre smycken; dem delade styrmännen på.

Högen var imponerande och innehöll en mångfald saker. Där fanns allehanda vapen, mest svärd, yxor och spjut. Där låg smycken av silver, brons och glas. Pälsverk, mat, redskap och verktyg fanns där också, liksom ämnesjärn samt en tunna med tjära. Någon hade fått med sig kläde, en annan några säckar med dun och en tredje en vacker mantel.

När alla hade lämnat vad de hade, delades högen upp. Först delade man den i två delar, så lika som möjligt. Därefter delade man varje hälft i fyra delar, så att man fick åtta likvärda högar. Till sist lade Harald och Vigr stavar med runor på varje hög. Lotterna valde på detta sätt ut vilka som skulle få del av vilken hög. Det blev tre man per hög; de fick sedan fördela högens innehåll sinsemellan. Detta sätt att skifta byte var vedertaget och uppfattades av alla som rättvist.

Den som fick gods som han inte hade användning för fick byta med någon annan. Liksom i Ed kom folk hit för att ägna sig åt handel; under årens lopp hade en marknad vuxit fram på platsen.

Tvister brukade lösas omedelbart. Denna gång utbröt gräl efter att föremålen hade skiftats; fän och fångar var ännu oskiftade och orsakade osämja. Eftersom inget levande gick att dela på bestämde Harald och Vigr att trälar och djur skulle säljas på marknaden. Silvret man fick skulle sedan skiftas inom laget. Nykr godtog inte detta, utan ville att kvinnorna skulle bjudas ut inom laget, i stället för på marknaden. Han tänkte att Gunn skulle kosta avsevärt mer om alla på marknaden var med och bjöd. Detta insåg också de andra männen; eftersom alla utom Nykr traktade mer efter silver än efter Gunn förordade de marknaden.

Nykr fick ge sig. Som salt i dennes sår ifrågasatte Vigr om Gunn och Ginna över huvud taget skulle säljas. De hade visat prov på rådsnarhet och borde behandlas bättre än trälar. Man rådslog, med Nykr som högljud motståndare, och enades om att erbjuda kung Halfdan dessa två kvinnor. På så sätt skulle de gagna dubbelt: dels skulle flickorna bli uppskattade vid hovet, dels brukade kungen rikligen gengälda gåvor.

En tredjedel av manskapet avdelades att vakta skepp och byte, den andra tredjedelen att sälja fäna samt de övriga fångarna på marknaden och den tredje tredjedelen att uppsöka kung Halfdan och erbjuda honom Gunn och Ginna.

 

Nykr gav sig av. Med hjälp av en gårdskarl, Gren-Gansi, lastade han ombord sina tillhörigheter på en roddbåt och försvann utan att ta farväl.

 

Kung Halfdan var gammal. Han hade två vuxna söner, Aesir och Bausi som gradvis hade kommit att råda över riket. Hans hustru, Gyrid, var död sedan många vintrar. Halfdan var inte bara gammal, han var också håglös och långleddes vid allt. Maten smakade inte längre, musik förnöjde honom föga och samtal kändes som utslitna upprepningar av sådant man mält sedan urminnes tider. Aldrig något nytt, tänkte han, aldrig något spännande. Egentligen återstår bara att dö och hoppas på att tillvaron är muntrare i Valhall. Naturligtvis borde vägen dit gå via en ärofull död, en död på slagfältet och inte i sotsäng hemma på någon av hans gårdar.

Icke desto mindre hade han tagit sig ut ur hallen idag. Vädret var vackert och stranden vimlade av hemvändare. Marknaden var livlig; det var mindre tråkigt att se folk än att sitta inne i hallens halvdager och grubbla.

Halfdan tänkte på gamla tider. Han mindes lysande segrar och hur de hade offrat i sjön som tack till gudarna: inte bara svärd, spjut och yxor utan också fienden och dennes hästar. Och har vi inte fått gudarnas välsignelse som svar, frågade han sig. Sedan farfarsfar blev kung på Själland har riket vuxit i storlek och prakt. Och Tissö är ett storstilat ställe att bjuda till gille på. Ärofullast den konung som har råd att vara frikostig, både med mat och med ädel metall.

     Vad, vad då, hörde han sig spörja.

Han stod i tankar när Aesir och Bausi begärde hans uppmärksamhet. Vad vill de nu då, tänkte han. Är de inte vuxna nog att klara sig utan mina råd? Vilka är det de har med sig?

Män följde i sönernas fotspår. Samt två kvinnor.

     Halfdan, hälsad vare du kung över daner.

     Är det Harald, Hröreks son?

     Det stämmer gott. Minns du honom fortfarande? Det var länge sedan; du måste ha många andra män att minnas.

     Nog minns jag honom. Han var en av de rådklokaste och den vars råd gagnade bäst. Hur har ni farit, och vart?

     Vi har farit väl...

     ... och härjade hos svitjod med tvenne snäckor. Den fångst vi hemför är försvarlig; vi har just skiftat den inom viband vid stranden. Men nu söker vi dig.

     Rör det sig om tvistemål får ni vända er till någon av mina söner. Jag är för gammal för sådant.

     Tvisterna klarade vi av på egen hand. Vi söker dig på grund av dessa kvinnor. Vi tog dem hos svitjod; på resan hit har de visat prov på mod såväl som rådsnarhet och stridbarhet. Det vore att löna deras förmågor illa att sälja dem på marknaden; därför vill vi att du kung Halfdan tar emot dem som gåva, en från vart skeppslag.

Halfdan blev tyst och kisade mot solen och flickorna.

     Vad heter ni?

     Jag heter Gunn och hon där Ginna. Vi är döttrar till Oniding och Helga, odalborna till Solands Hersby.

Han gick runt dem för att kunna se bättre.

     Gunn är fager och det är Ginna med. Ja, dem tar jag gärna emot. Men först vill jag veta på vad sätt de visat mod, rådsnarhet och stridbarhet.

Harald förtalde om händelserna utanför svitjods kust: hur Nykr hade tagit för sig av bytet innan det var skiftat, hur flickorna hade försvarat sig och hur Vigr hade utmanat Nykr och blivit styrman. Medan Harald berättade kunde Gunn skymta en glimt i Halfdans öga.

Den gamle kungen såg med ens inte lika trött ut.

Visa hela inlägget »

Det var ett drygt arbete att bärga skörden när man hade båda gårdarna att ta hand om. Arbetsdagarna blev långa; alla fick hjälpa till så gott de förmådde från gryning till skymning. Gisle lät tankarna vandra där han gick på fältet: ömsom ruvade han på hämnd, ömsom sörjde han sina saknade fränder samt flera av gårdsfolket. Att hämnas krävde dock förberedelser: dels måste han veta vilka nidingarna var, dels måste han och fränderna vapenövas. Nu var det bara Fridbjörn och i viss mån Smid–Ebbe som kunde lära ut stridskonst men de var upptagna med skördearbetet. När, eller om, Olof och Gangulf kom tillbaka kunde han hoppas på övning. Vid det laget skulle skörden vara bärgad och förhoppningsvis skulle båda vara intresserade av att lära sina syskon stridskonst. Gangulf var i och för sig lite kärv, ja till och med lynnig, men Gisle hade sett honom hantera vapen och beundrade hans skicklighet. Det sades om honom att han hade en bärsärks sinnelag.

Möjligen visste storebröderna också något som skulle kunna föra dem till deras föräldrars banemän. Nyheter färdas fort över havet, tänkte Gisle.

Nu fick Tunas unga nöja sig med att öva mot varandra de stunder de inte arbetade. Om kvällarna brukade de gå ner till stranden och brottas, både fasta och lösa tag, på land och i vattnet. Ibland slutade vattenbrottningen med att man förde i kvav; särskilt Gisle tyckte det var roligt att utsätta Geir för detta. Denne protesterade men hade å andra sidan inget val; han tänkte att det var nyttig övning och fann sig i den hårda hanteringen. Någon gång blev man osams; särskilt Radulf och Rörik kunde bli arga på varandra, men i regel lugnade de ner sig när andra grep in. Att bli arg var egentligen ett tecken på svaghet, något att skämmas för. I kamp måste man hålla sig lugn och samlad, det visste alla; den som förlorade tålamodet blev ofta den som också förlorade kampen.

Frida var gärna med i lekarna och någon gång också Fröjdis, även om båda helst ägnade sig åt annat. Frida brukade hålla till i smedjan och hjälpa sin far eller Smid–Ebbe. Var det något som behövde repareras brukade männen ropa på henne; hon kom gärna och bidrog med kloka råd samtidigt som hon lärde sig. Fröjdis var mer intresserad av allt som grodde, vare sig det rörde sig om växt, djur eller människa. Hon hade god hand med makterna; man kallade på Holmdis eller henne när någon blev sjuk. Båda flickorna kände runornas hemligheter, liksom deras mor.

 

Mot slutet av skördemånaden fick de bud att den första hemvändaren hade landat vid Ed. År efter år var detta alltid en lika välkommen nyhet. Det innebar att man kunde byta till sig varor och träffa människor. Inte minst ville man höra historier och tradera tidender.

     Tänk om det är Olof och Gangulf!

Geirs förväntan gick inte att ta miste på.

     Det kan vara vem som helst, sa Gisle. Fridbjörn, får vi gå dit?

     Holmdis och jag ämnar oss också dit, samt Smid-Ebbe. I morgon bitti går vi. Vem vet vilka det är som har kommit.

     Vi tar med ekorrskinnen, föreslog Rörik, och byter.

Bröderna hade ägnat lediga stunder förra vintern åt att snara ekorrar. En och annan mård hade de också tagit.

 

Vandringen dagen efter gick fort. Morgonen lovade vackert väder men ännu dröjde kylan i luften. Daggen glimmade som silver i gräset och trädens lövverk lyste i höstens färger, men än skulle det dröja innan löven föll. Ed låg halvvägs till Hersby och snart kunde de se solens blänk i viken, genom trädens bladverk. När de kom fram till Ed låg mycket riktigt några båtar uppdragna på strandängen. Bredvid låg högar med gods, både redskap och varor från främmande land. Tält var resta; här och var pyrde glöd. Runt omkring fanns såväl långväga som folk från trakten. Några var från det närbelägna Ed, en av de rikaste gårdarna i Soland, andra från den övriga bygden.

     Är det inte Finnvid från Skålhamra, bullrade Fridbjörn. Roligt att se dig hemma igen! Hur har resan gått?

     Åjovars, svarade Finnvid. Det var lätt att finna avsättning för våra varor; vi fick god vinning och för med oss värdefullt gods åter.

     Har ni nyheter om Styrbjörn och hans lag?

     Nej, av honom har vi intet hört. Vi höll samman med Alrik från Altuna, valländarna under Frode och Säming med sitt lag. Vi for söderut till vendernas land. Styrbjörn och några till från Roden var med till en början men drog sedan västerut. De sa de skulle till Frisland eller kanske till och med Frankland om vindarna var gynnsamma. Men det vet man ju hur det kan bli: ena året viner västan, andra året blåser det inte alls och tredje året sliter sunnan och nordan om vartannat.

     Jo, så är det. Men säg mig, vad för ni med er åter?

     Mest salt, siden, glas och bärnsten. Men hur har ni det här hemma?

     Som vanligt, men det har gått illa för Oniding och Helga. De blev dräpta av vikingar.

     Vad är det du säger? Helvete åt rånarna och hämnd åt fränderna! Är alla dräpta, eller kom någon undan?

     Gisle och Geir var ute och jagade; de är med oss. Gunn och Ginna saknas, liksom några av kvinnfolket.

     Jaha, det förstår man. Vet du vilka det var? Har här hänt mera elände?

     Inte som vi vet. Och ingen vet vilka de var, men de talade dansk tunga; vi tänkte att ni kanske har hört något.

Men det hade inte Finnvid. Däremot hade han mycket annat att förtälja; samtalet med hemvändarna varade hela förmiddagen. Innan kvällen hade man också bytt varor. Radulf och Rurik lyckades byta ekorrskinnen mot skatter från fjärran länder. Radulf bytte till sig en glaspärla och en målad ask med runor runt locket. Rörik hade svårt att bestämma sig om han ville ha ett sidenband eller ett bärnstensarmband. Båda kunde han ge bort men sidenbandet skulle också kunna pryda fållen på hans mantel. Om målet för hans ansträngningar var Gudrun i Rodsunda var han var övertygad om att vägen dit gick via gåvor och glansfull klädedräkt. Otaliga var hans knep att komma henne nära. Varje gång han såg henne sökte han vinna hennes kärlek.

Gisle och Geir hade inget att byta med och gick därför tomhänta hem. De brydde sig dock föga; marknaden var ändå ett välkommet avbrott i vardagen. Att träffa människor och höra historier ägde värde i sig självt.

 

Under de följande veckorna kom andra båtar till Ed. Nästan varje dag gick någon från Tuna dit för att spörja om tidender eller byta varor. Där återkom båtar från alla väderstreck.

En Torkel från Torsåker visade sig veta något om Styrbjörn och hans lag.

     Styrbjörn och vi följdes åt ända till Frisland. Det är en lång resa; vinden kom och gick. Vid midsommar hade vi farit förbi danernas land och låg väster om Jutland. Ett tag övervägde vi att gå in till Ribe men valde att fortsätta. Staden är liten och ganska osäker; vår styrka var inte stor. Så vi fortsatte och seglade i god vind söderut längs frisernas kust i två dygn innan vi kom fram till floden Rhens utlopp. Därefter följde två dagars ytterligare seglats och rodd uppströms innan vi såg Dorestad. Det är en märklig plats med mycken köpenskap. Jag har aldrig förut sett så många människor på samma gång. Landet är lågt och floden så bred att det tar en god stund att ro från strand till strand. Köpmännen har byggt bryggor ut i vattnet från sina hus. Fartyg med folk från alla länder är där och byter varor; där är båtar från Saxland, Frankland samt Britannien. En mångfald varor skiftas, inte minst saxiskt vin.

     Gjorde ni goda byten, frågade Holmdis.

     Åjovars, vi har med oss tillbaka vin, smide och lite silver. Många av köpmännen betalar med runda bildplattor av silver.

     Vad för slags smide har ni med?

     Klingor av olika slag: svärd, spjut och saxar. Och se här!

Han tog försiktigt fram ett skrin, öppnade locket och lyfte ut ett tygbylte ur vilket han virade ett glas.

-       Det finns annat smide än metall, sa han.

Holmdis öppnade munnen; det dröjde innan hon kom sig för att stänga den igen. Vad vackert det är, tänkte hon, skimrande som grön is, med dekorationer. Pärlor och småsmycken var det enda glas hon hade sett, inte en hel bägare. Men lika mycket som hon skulle vilja äga en, eller två, lika mycket insåg hon att det var en omöjlighet. Glas var för kungar och möjligtvis hersar, men inte för bönder, inte ens om de var odalborna.

     Det där kan du byta mot nästan vad som helst.

     Nja, en god svärdsklinga eller två är det pris jag begär. Det är inte mycket om man väl vill fägna sina gäster.

Holmdis fick något att tänka på. Kanske skulle hon våga sig på att ta upp frågan med Fridbjörn. Vem vet, tänkte hon, han kanske samtycker om han får fundera på saken. Särskilt nu när visthusen är välfyllda, också med Hersbys skörd. På hemvägen ska jag fundera ut ett sätt att övertyga honom.

Torsåkertorkel var nöjd med sommarens färd, därom var inte tu tal. Måtte bara Gangulf och de andra också ha lyckats, tänkte Holmdis. Hon visste bara alltför väl att en resa kunde sluta hur som helst: ära och skatter, eller svek och dråp. Högt sa hon:

     Och Styrbjörn?

     Vi höll ihop mest hela tiden. Han är en god styrman, stark, snarrådig och klok. Dessutom är han glad av sig.

     Vet du något om hans lag. Vår son Gangulf var med honom, och Fridbjörns brorson Olof.

     Jo, vi såg dem varje dag. De ägnade sig åt köpenskap liksom vi. Det märks att både Olof och Gangulf står Styrbjörn nära; han har stort förtroende för dem. Olof påminner om Styrbjörn medan Gangulf är lite kärvare. Det hindrade oss dock inte från att ha roligt ihop. Inte minst skrattade vi ofta åt flintskallarna.

     Flintskallarna?

     Ja, vi kallade dem så, de som har givit sig åt den kristne guden. De är helt menlösa och pratar om att förlåta sina fiender. Man känner lätt igen dem, med rakad hjässa och kalufs runt om. Vissa är franker och andra från Britannien, och alla försöker de omvända friserna. Dessa verkar dock inte vidare hågade.

     Tro det, det låter som om de mest är förvirrade. Förlåta sina fiender, varför det? Då blir man ju dräpt så fort man vänder ryggen till.

     Det har något att göra med att komma in i deras Valhall.

     Hmm, det verkar bakvänt. Men är det så mycket att orda om? Är den där nye guden något att ha lär han vara välkommen bland de andra.

     Friserna kan nog tänka sig det, men saken är den att de kristna bara får dyrka sin gud, och ingen annan. Därför vill de att alla som svär sig åt den nye guden överger alla sina gamla.

     Är de inte kloka? Inte kan man överlåta åt en enda gud att ta hand om allt. Det vet man ju själv hur det blir när man har för mycket att tänka på. Deras gud har nog huvudvärk mest hela tiden. Ja, skulle jag tvingas välja bleve valet enkelt.

     Fast de helgar sin gud på ett vackert vis; mycken rikedom samlar de i sina gudhus. Många låter sig omvända.

     Hur går det till?

     Man blir vattenöst och en av deras godar läser ramsor på latin. Till och med frisernas kung Radbod var nära att bli omvänd av en som heter Willibrord. Men Radbod vägrade när han fick reda på att hans förfäder inte skulle släppas in i de kristnas himmel. ”Jag tillbringar hellre nästa liv hos Hel med mina fäder, än i paradiset med fiender”, ska han ha sagt.

     Det verkar vara en klok karl.

     Jo, men till sist dog han och frankerna kom tillbaka. Deras härskare gav flintskallarna både borg och land. Sedan dess blir de bara fler.

Gisle, Geir och deras tvåmänningar lyssnade intresserat. Vilka egendomliga människor det verkade finnas i andra länder, inte alls som dem de var vana vid. Visserligen kände de till en del knäppgökar runt om i landet, men detta verkade vansinnigt; måtte de där flintskallarna inte komma hit, tänkte Geir.

Holmdis tänkte också att det var en märklig tid de levde i. Mest ville hon dock höra om Torkel hade mera att berätta om Gangulf och Olof.

Inte mycket. En dag var deras båt borta. De hade sport om Britannien men det var nog inte allvarligt menat. Det var också något om en kvinna, en dotter till en köpman. Styrbjörn var visst rätt glad i henne men Olof avrådde och Gangulf höll sig som vanligt mest tyst. Hur som helst, en dag var de borta. Vi väntade några dagar men när de inte återkom begav vi oss hemåt.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...