Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 05

 

Samtidigt som bröderna återupptog kampen ökade stridslarmet. De hade varit alltför upptagna för att lägga märke till att ännu ett stort skepp hade angjort båt-bråtens andra sida. Liksom Aesirs hade det ett drakhuvud i fören. Dessutom var det målat, något som Gisle aldrig förut hade sett, i en mörkt blå ton. Det måste vara det dyrbaraste skeppet i Midgård, tänkte han.

Återigen strömmade mängder av kampdugliga daner över relingen. Skrän och skrammel blandades med stön och rossel, män kämpade modigt eller flydde i skräck. Gisle och Geir flyttade sin uppmärksamhet mot den nyanlända båten och gjorde vad de kunde för att försvara sig. Trots att danernas ena drott nu var dräpt stod det snart klart att den andre var i högsta grad levande; sakta men säkert klämde hans män svitjod från två håll. Kung Erik fruktade att stridslyckan skulle gå honom ur händerna. Nu hade han behövt Östen; ett folk med två kungar har fortfarande den andre kvar, tänkte han, om den ene blir dräpt. Det gäller svitjod likaväl som danerna.

 

Snart hörde Bausi att hans bror var död. Han greps då av raseri, stred som ett vilddjur och manade sina män att kämpa som ulvar mot svitiods svin. Här skulle inte bara vinnas ära, här måste utkrävas mansbot och hämnd.

 

Gisle och Geir fördes i en malström av män både hit och dit; de kunde inte längre styra vart de tog vägen. Trängseln var svår och överallt stred kämpar mot varandra. Geir hade fullt upp med att svinga Grid för att avvärja hugg och slag. Gisle utdelade stick där han kom åt, men att hantera ett långt spjut i trängseln var inte lätt. Läget var svårt; i tumultet växte hopplösheten bland svitjods krigare, som den kan göra hos dem som förs till slakt, vare sig det rör sig om människor eller djur.

     Hur kan vi komma ur det här dödläget, väste Geir i Gisles öra.

     Ligg lågt. Och skydda oss med skölden. Håll den över oss så kanske vi inte syns.

     Syns gör vi nog, och hålla den över oss styr inte jag; Grid håller sig där hon finner bäst. Om det regnar uppifrån far hon över våra huvuden, regnar det från sidan far hon dit.

     Gör hon också att vi inte syns.

     Jag skulle inte tro det. Håll dig du beredd med Bane.

     Jag förmår knappt hålla i honom; snart bryts han.

     Håll spetsen upp och skaftet ner.

     Jag försöker, men vill heller inte sticka våra egna män.

     Bit ihop! Snart är det över, på det ena eller andra sättet.

     Hoppas det blir på det ena. Det andra vill jag inte tänka på.

     Tänk då inte på något alls.

     Haha, det är lättare sagt än gjort.

     Se upp nu, där öppnar sig en glänta i skogen av män.

     Ja, och ser du varför?

     Ojdå! Han är förfärlig, danernas drott.

Bausi stod hög som ett berg på andra sidan gläntan. Genom sin storlek, sitt raseri och sin klädsel injagade han skräck hos alla motståndare. Stridsrocken var broderad med silver och svärdsknappen av guld med inläggningar av granater blänkte; solen speglade sig i skräckhjälmen. Runt dess kant dansade figurer och baktill hängde ett nackskydd av järnringar. Ögonen anades genom ansiktsmaskens hål, därunder dolde ett yvigt skägg det mesta av ansiktet.

När han närmade sig flydde folk åt alla håll. Fann de ingen utväg åt sidorna rörde de sig uppåt, klättrande över såväl fränder som fiender. Många föll då för Bausis hand, eller de fienders som de klättrade över.

Bausi hejdade sig när han fick syn på Gisle och Geir. Han betraktade dem ett kort ögonblick; det ryckte under skägget, i ena mungipan. Sedan började han skratta, först försiktigt, som åska på avstånd, sedan som åska på nära håll och till sist som full storm. Bröderna kunde se hur det fladdrade i skäggen på dem som stod närmast. Bausi tjöt av skratt; och avslöjade att det fanns en mun bakom allt skägg. Detta var helt enkelt det mest dråpliga han hade sett på länge: två pojkar, knappt ynglingar, som delade på ett spjut och en sköld, i en trängsel där ärrade kämpar flydde för livet.

Bröderna stod där och visste först inte riktigt vad som hände. Hur kunde danakungen mitt i allt allvar börja skratta? Och hans män med. De tjöt som ulvar.

     Vad är det han skrattar åt? Geir hade sina aningar men måste ändå fråga.

     Jag är rädd att det är åt oss.

     Oss, varför det?

     Tänk efter! Vi är mindre än alla här omkring, och vi delar på en sköld och ett spjut. Dessutom är det för trångt att använda spjut.

     Inte nu.

     Vad då, inte nu?

     Här är ju gott om rum; folk har flytt.

     Ja, det har du rätt i, sa Gisle och tog hårdare om Bane.

Bausi kastade huvudet bakåt så att skägget stod rakt upp i skyn. Det blev det sista han gjorde. När skrattet började lägga sig och han åter riktade sin uppmärksamhet på de små kämparna, kändes redan Banes klinga mot halsen. Små eller inte, hade de givit sig in i leken fick de leken tåla, var hans nästa tanke, men han fullföljde den aldrig. I stället tog han sig om strupen, på samma sätt som Nykr hade gjort, men det var för sent. Livet rann ut med blodet och snart låg han i en väldig hög på däcket.

Bland männen blev det med ens väldigt tyst. Sedan kastade sig alla danerna, som på en given signal, mot Gisle och hojtade om hämnd. Svitjod jublade och gjorde vad de kunde för att försvara honom. Grid for som en fjärilsvinge och Geir höll på att få armen vriden ur led både en och flera gånger. I tumultet föstes bröderna fram och tillbaka: över döda män, blodiga däcksplankor och höga relingar. Snart hade de kommit så långt det gick; på andra sidan relingen fanns bara hav.

     Ser du Olof därborta?

     Var då?

     Där! Gisle pekade samtidigt som Grid for upp och fångade en pil.

     Jag ser inte?

     Där, ser du inte? Han kämpar förtvivlat mot två fiender. Se upp!

Gisle hoppade upp på relingen då en storvuxen krigare måttade ett hugg mot honom och försökte manövrera Bane för att slå tillbaka.

     Det var nära! Maka på dig, jag vill också upp.

Geir hoppade upp bredvid Gisle. Båda balanserade på relingen och höll sig i ett vant.

     Olof, hojtade Gisle över stridslarmet. Vi kommer till dig så fort vi kan.

     Ska ni göra det får ni se till att överleva först. Akta er för karlen där!

Den storvuxne hade återigen fått fritt svängrum och högg ännu en gång, nu mot båda bröderna. De hann inte ägna en tanke åt möjliga utvägar utan hoppade baklänges rakt ut i havet. Det sista Olof såg av dem var när Grid viftade till och nästan lyfte Geir ur vattnet.

 

Gisle öppnade ögonen. Vattnet skimrade grönt; han fruktade djupet såväl som ytan. I djupet lurade Ran, Midgårdsormen och andra odjur som han inte gärna ville tänka på; vid ytan visste han att det flög pilar och spjut. Men han måste upp, måste få luft. Han tog några kraftiga simtag, upp mot den livgivande luften, och vände blicken uppåt; vattnet var rött. Blodughadda tänkte han när han bröt vattenytan och frustande drog ett djupt andetag. Luft!

Han fyllde lungorna samtidigt som han sökte efter hot. Först och främst måste han skydda sig mot fiendens hugg och skott, därnäst hjälpa och skydda Geir. Han vred på huvudet och såg sin bror simma för livet, bort från drabbningen. Avsides såg han båtar som inte deltog i striden.

     Orkar du, flämtade han.

     Jodå, det går. Än du? Geir flåsade, han också.

     Det går, men vi måste komma upp igen. Utan att bli slaktade.

     Där borta flyter ved av något slag. Simma dit, den ger flythjälp.

Det var ett bord, en kraftig planka. Bröderna lade armarna över det och fick på så sätt andrum.

     Ser du något ställe där vi kan ta oss upp.

     Vet inte. Var är Olof?

     Jag tror han är kvar där vi såg honom senast. Där borta!

     I röran där, menar du?

     Ja, men peka inte så yvigt. Ser de oss skjuter de oss.

Knappt hade han sagt det förrän en pil strök tätt förbi och landade i vattnet med ett plums. Strax kom en till.

     Dyk under bordet till andra sidan, skrek Gisle. Vi reser det som skydd.

Sagt och gjort. Bröderna välte bordet på högkant och fick så sätt skydd för sina skuldror och huvuden.

     Vi simmar undan tills de inte når oss med pilar.

De måste simma långt. Tydligen fanns där daner som hade bestämt sig för att hämnas sina kungar, ty pilar fortsatte regna. Ibland fastnade en i bordet men ingen träffade deras händer eller, för den delen, deras kroppar som var oskyddade under vattenytan.

     Ska det regna pilar på det här viset lär vi aldrig komma ombord.

     Där då? De där båtarna? Ser du? Vem kämpar de med?

     Vet inte, men de verkar inte riktigt vara med i striden.

     Är det vänner kanske de fiskar upp oss.

     Och hur avgör vi det?

     Se där, de fiskar upp någon ur vattnet. Där, i den båten.

     Han verkar helt slut. De hjälper honom upp. Går det att se om de är vänner eller fiender?

     Ser inte. Jo, vänta! Inte vän till honom i alla fall. Ser du, han blir slaktad. Och där kastar de en död överbord. Från båten bredvid. Han har inte en tråd kvar på kroppen.

     Likplundrare! Akta dig! Får de tag i oss är vi döda. Ligg lågt så att de inte får syn på oss.

     Varifrån är de?

     Kanske kustbor. Vi har drivit närmare land.

     Bordet då?

     Fäll ner det, vi är utom skotthåll nu.

Bröderna simmade, bort från sjöslaget och bort från likplundrarna. Över havet skränade måsfåglar av alla sorter och storlekar.

Det fanns många sätt att plundra lik.

Visa hela inlägget »

     Ut med dig nu! Du får inte vara här inne. Holmdis lät bestämd, nästan hård.

     Jag ska bara tälja klart den här.

Radulf suckade utan att se upp.

     Det kan du göra ute.

     Det regnar.

     Spelar ingen roll. Ut med dig nu! Du kan sitta i smedjan. Du vill väl inte att …

     Åh, det där har du sagt hundra gånger! Nej, jag vill inte att de skall dö och ja, jag vill att de skall segra och ja igen, jag vill att ni skall snärja deras fiender och lossa deras egna bojor. Men måste ni väv-galdra varenda dag? Räcker det inte med varannan?

     Tyst med dig, du pratar som du har förstånd till. Vi kan inte ta några risker. Tänk på att de kanske kämpar just i detta nu.

     Suck!

     Du kommer att skämmas i höst när väven hänger vid högsätet, när din bror och era fränder är välbehållna åter.

     Och får all äran. Jag då?

     Din tur kommer. Tänk på bror Rörik, han surar inte.

     Klart han inte gör. Vet du var han håller till?

     Han är väl ute och hjälper Smid-Ebbe?

     Haha, tror du ja. Gissa en gång till.

     I Hersby med far?

     Nix, en gång till.

     Lagar hägnader med Frida?

     Fel alla tre gångerna. Då får du undra.

     Det får jag inte alls. Nu är du så god och talar om var han håller hus.

     Du vill inte veta.

     Säg!

     Inte! Du får fundera. Jag berättar sedan, vid kvällsvarden.

Radulf gick mot dörren och kände sig skadeglad. Om livet hemma på gården var ett helvete när de andra var ute på äventyr kunde han i alla fall plåga dem som var hemma. Mor var alltid lätt att göra vansinnig, och kunde han göra livet lite surt för Radulf var det inte mer än rätt åt honom.

Holmdis var ikapp honom med några kliv och ställde sig i vägen.

     Du säger, eller så kommer du inte ut.

     Nyss ville du ha ut mig, nu får jag inte gå ut. Hur ska du ha det?

Holmdis såg med stål i blicken på sin son.

     Var är han?

Radulf uppfattade endast en dov morrning. Nu hade han fått henne dit han ville; han hade hennes hela uppmärksamhet.

     Jag vet inte, sa Radulf.

Det var sant i sig, han visste faktiskt inte vilken plats Rörik uppehöll sig på just nu.

-       Men jag tyckte bestämt att han sa något om Rodsunda, och Gudrun.

Gudrun, tänkte Holmdis, ständigt denna Gudrun. Rörik tänker inte på mycket annat än henne. Flickan är inte så tokig, hon är både klok och stark, men han missköter sina sysslor för hennes skull. Dessutom misstrodde hon Gudruns anor, var osäker om denna vore ett gott gifte. Familjen var nybyggare; gården i Rodsunda hade endast någon mansålder på nacken.

     Värst vad Radulf verkade munter.

Holmdis blev avbruten i sina tankar av Frida, som fortsatte.

-       Jag mötte honom på tunet och han såg muntrare ut än på länge.

     Kunde just tänka mig det, sa Holmdis. Kommer de andra?

     De är strax här. Hur tror du det går för våra fränder?

     Jag känner inget särskilt, i synnerhet inte nu. Radulf driver mig till vanvett och jag oroar mig för Rörik.

     Varför oroar du dig för Rörik?

     Har du inte märkt hur han svansar omkring hos Gudrun i Rodsunda.

     Kanske det, men det gör väl inget? Hon är god mot honom och han är lycklig.

     Han tänker inte på annat.

     Låt honom hållas. Tids nog tröttnar han, eller så får du henne som svärdotter.

     Det är just det jag fruktar.

     Gör inte det, hon är bra för honom.

     För vem, frågade Fröjdis som just kom in i salen.

     Strunt i det. Hjälp till med väven.

Under tiden hade fler av gårdens kvinnor kommit in i hallen. Alla stillnade nu; en stund andades de med slutna ögon och händerna efter sidorna. Sedan gick Holmdis till vävstolen; de andra följde efter.

Alla hade givna uppgifter, sedan länge invanda. Att väva var både ett praktiskt arbete och ett andligt. Galdrade man rätt medan man vävde kunde man snärja fiender och befria fjättrade fränder. Rätt sjungen kunde sången påverka såväl öde som andar. Det var ett människors försök att beveka makterna med samma metoder som de själva använde. Nornor spann ödets trådar och vävde sin väv, människor gjorde detsamma, blott med mindre makt.

Det rytmiska dunkandet pågick en stund; kvinnorna rörde sig vant. Skytteln gick av och an mellan flinka händer och bommen dunkade dovt när den slog i väften. Dunk, dunk, dunk.

När de hade hållit på en stund började de nynna en melodi till vävstolens takt. Dunk, dunk, dunk. Koncentrationen var fullständig. Dunk, dunk, dunk. Sedan började de sjunga. Dunk, dunk, dunk.

 

Varp är spänd, för fienders fall.

Väv i ram, blöt med blod, varslar om valkamp.

Mellan fränkors fingrar, väv växer, med spjutstrids skri.

Ränning röd av blod.

Väv blek som lik.

 

Väv vävs, av mäns tarmar.

Slaktades skallar är varps vikter.

Blodiga spjut har vi som sländor;

järnbeslagen ram, pilar som vindor och svärd som skyttlar.

Så skapas segers väv.

 

Vi väver vi, ödessystrar, valplatsens väv.

Skuld går att väva, Hild och Härfjätter, Gunn och Geirskögul,

med dragna svärd.

Spjut må skada, sköldar skaka

och hjälmgnagare brynjor bita.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

främst för drottar, dömda daner.

Framåt vi går genom fienders hop.

Där vänner vistas vi skiftar vapen.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

och orubbligt sedan vi bistår bröder.

Dystra daner bereds blodig bane.

Svitjods stödjare fruktas framgent.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

När spjutmän seglar mot fienders folk.

I stridens stund vi livslågor släcker,

väljer de valda, vi lik-hämtar systrar.

 

Arbetet vid vävstolen fortsatte under tystnad. När väven hade vuxit ännu några tum gick en av gårdskvinnorna ut. Snart följde ännu en samt en till. Snart vävde bara Holmdis och hennes döttrar; de fortsatte ännu ett tag. Det enda som hördes i dunklet var det rytmiska ljudet från vävstolen. Dunk, dunk, dunk.

 

Dunk, dunk, dunk. Slagen haglade mot Olofs sköld och inne i kroppen hamrade hjärtat oavbrutet. Måtte Gangulf klara sig på egen hand, tänkte han, för nu hade han själv fullt upp med fienden, både nyanlända och dem han förut hade haft att kämpa mot.

Efter att Gangulf försvunnit vände stridslyckan. Det danska skeppet låg snart fast i såväl för som akter; det var större än något annat fartyg Gisle hade sett. Inte ens Kung Eriks skepp kunde mäta sig med det, vare sig i storlek eller i prakt; i dess förstam satt ett drakhuvud.

Skeppet var Aesirs. Hans män svingade sig över relingen, for fram över däcken som Gangulf nyss hade tömt och dräpte många svear. I täten stred Aesir själv. Han var fruktansvärd i strid och skicklig med vapen efter övning sedan späd ålder samt kamp mot mången man. Svitjods kämpar föll, som sädesax vid skörd, för danernas drott och hans utvalda män.

Gisle och Geir stod samman och såg Aesir komma i samma stund som Gangulf sprang över relingen.

     Gangulf, skrek Geir så fort han förstod vart hans frände försvann. Vi måste bistå Gangulf.

     Ja, sa Gisle, men då må vi röja väg genom skogen med män.

     Vissa skogar fäller man bättre med båge än med yxa.

     Sant! Men vissa skogar är dödligt vådliga. Ska vi komma levande igenom är det bäst vi röjer bland träden. Har du din båge?

     Visst har jag den. Samt Grid. Hur har du det med Bane?

     Med Bane är det bra, han är törstig. Då verkar det värre med dina pilar; de är alltför få.

     Det är sant, men de jag har kvar skall gagna gott.

Geir tog skydd bakom relingen och siktade på fiendehärskaren. Om han kunde skjuta honom skulle stridslyckan vända. Avståndet var stort; det var skepp emellan, och karlar som kämpade. Det var ett långskott, men träffade han skulle det vara värt alla pilar han hade.

Han andades lugnt, spände bågen och siktade. Danadrotten såg nästan ut att röra sig som en katt där han skiftade hugg med svitjods kämpar. Det var något med hans sätt att hantera sitt svärd som Geir aldrig hade sett maken till. Han högg och stack som brukligt var, men slog också med den gyllene svärdsknappen, och skar med klingan som när man skivar bröd, allt i en följd av rörelser utan slut. Män låg i drivor vid hans fötter, något som även Geir kunde skönja över relingars kant. Vad han inte kunde se var däcksborden som var sölade med färskt och levrat blod, hala som glanskis i blidväder.

Geir bidade fri sikt; vad som än hände ville han inte vådaskjuta någon av sina egna. Alla hans sinnen var riktade mot målet samt pilens väg dit. Omedvetet rabblade han besvärjelser.

Nu! Nu stod han fri, och pilen flög.

 

Aesir kände stridens upphetsning; än hade allt gått bra. Efter att ha röjt av flera av svitjods skepp hade han styrt mot den största hopen av båtar. Vapenskrammel och skrän vittnade om hård kamp; när Aesir såg en bärsärk röja av de danska båtarna tvekade han inte att blanda sig i leken. Men just som han skulle lägga till försvann karlen i djupet. Han visste att bärsärkar kunde bli blinda av raseri, så blinda att de rent av blev klumpiga. Var detta en sådan, tänkte han och drog på munnen.

Ingen såg bärsärken komma upp igen; gjorde han det visste alla vad som måste göras. Om inte, om karlen hade simmat under ytan, var det inte mycket att göra. Då var det bara att hoppas att han dök upp där någon av Aesirs andra krigare kunde slakta honom.

Aesir arbetade sig målmedvetet genom motståndarna; få kunde mäta sig med honom. Tillsammans med sina kämpar drev han svitjods svin tillbaka, bit för bit. Han såg blodet på däck och erinrade sig vikten av att stå stadigt. Man kunde lätt halka på söliga däck, eller snubbla över stupade män.

Knappt hade han tänkt tanken förrän den inträffade. Inte honom själv utan en av hans män, men likväl med följder för honom. För att undvika ett hugg tog karlen ett språng åt sidan, utan en tanke på halkan som rådde. När fötterna landade rakt i sörjan av blod och slamsor stannade de inte utan fortsatte i den riktning de redan hade. Med fötterna först, och resten av kroppen efter, rände han rakt in i Aesir, som omedelbart tappade fotfästet, också han. Denne landade ovanpå.

     Fördömde Bofi-klump, vad tror du att du sysslar med?

Aesirs ilska sprutade ur både ögon och mun och han fortsatte:

-       Om inte svitjodssvinen lyckas fälla mig ska väl för fanden inte du göra det?

 Sedan blev han tyst, och lika tyst föll mannen som hade stått bakom. Ur sidan på dennes hals stod en pil och blodet färgade stridsrocken.

     Det var inte meningen, började Bofi-klumpen medan de hastigt kom på fötter, värjande sig med hugg och slag.

     Kanske inte din mening, men ödets. Den pilen var ämnad för mig. Hade du inte fällt mig hade det gått för mig som för honom där, sa han och nickade mot den fallne fränden. Jag tar tillbaka mina hårda ord, det här hände för att det skulle. Du skall ha tack.

     Jag vill inget hellre än att kämpa med dig.

     Se då upp för karlen där, så att du kan fortsätta länge än.

     Se du då upp själv, Kung Aesir. Pilen kom därifrån.

Aesir vände sig om, ditåt Bofi pekade, men såg ingen skytt. I samma stund fastnade en pil i hans sköld. Och inte bara i skölden, han kände hur det brände till i underarmen.

     Hur är det, frågade Bofi medan han värjde sig.

     Det är något som sticks.

     Den pilen sitter ända in till rörbanden.

     Det är inte tid att göra något åt den nu. Låt den sitta, den naglar mig ordentligt fast vid skölden. Var har vi skytten?

     Däråt, jag tror han hukar. Och om du måste byta sköld?

     Då om inte förr får jag väl dra ut den. Få fatt i Gloggir bågskytt. Någon vill gissla mig med sina spetsiga spön.

 

Geir hade tappat bort danernas drott i röran. Han hade sänt iväg sin pil men karlen föll innan pilen nådde fram. Den som fick den i sig var någon annan. Nu var han röjd och skulle dra på sig uppmärksamhet om han fortsatte skjuta. Han spanade över relingen; när hövdingen dök upp igen sände han iväg ännu en pil. Han hann se den träffa innan han hukade igen, dock bara i skölden. Geir plockade fram nästa pil och tecknade åt Gisle att följa med. De smög bakom relingen, då och då spanande över kanten.

Danadrotten talade med sina män alltmedan de skiftade hugg med svitjods karlar. De är vapenskickliga nog att språka och strida på samma gång, tänkte Gisle. Den ene mannen var den som hade fällt sin kung, den andre var stor och bar båge. Bågskytten saknade svärd och spjut, varför han mest måste värja sig med skölden när han inte sköt. Men nu spanade denne efter något, eller någon: efter en av svitjods bågskyttar.

     Får du skottläge?

     Kanske. Det är värt ett försök. Geir lade an sin pil men såg i samma ögonblick att mannen med bågen redan siktade. Innan han hade hunnit förstå det hade Grid flugit upp framför honom och fått en pil i sig. Spetsen hade gått igenom men stannat en tumsbredd från hans panna; utan grid hade han nu haft hål i huvudet.

     Ner, skrek Gisle. Han där är en skarpögd fan. Han vet att det är du som skjuter mot hans herre.

     Och han vet att bruka båge.

     Huka dig; vi springer tillbaka.

     Vänta! Grid verkar ha en egen vilja. Det var inte jag som fick upp henne. Det var hon som drog upp min arm så att jag fick skydd. Håll henne och skydda oss, så gör jag vad som krävs.

     Gör det väl; jag vill slippa bli prickig av pilhål.

     Det kanske vi blir ändå. Och du, detta är min sista pil.

Geir gav Grid till Gisle, som trädde henne över armen, och lade an. Medan han väntade på rätt läge såg han Olof och några andra män kämpa sig fram genom danerna, mot dessas hövding.

     Där är Olof, sa Gisle.

     Tyst, sa Geir, jag ser. Han koncentrerade sig på målet.

Dunk! Där satt ännu en pil i Grid. Gisle förstod vad som hände först när pilen darrade i sköldranden.

     Du har rätt, Grid flyttar sig själv. Gisle såg förvånad på skölden.

     Se upp! Geir såg den danske skytten lägga an på nytt; han bet ihop, höll andan och släppte pilen.

Bågsträngen spann.

Mycket hände nu samtidigt: En tredje pil borrade sig in i Grid; Gisle kände det som om armen var nära att bli dragen ur led när skölden for upp. Aesir tog sig åt hjälmen, ur vilken en pil stod ut, innan han föll; han dog utan att riktigt inse vad som hände. Olof klöv Gloggirs sköld. Och Gloggir hade inom ett ögonblick nästa pil på strängen; den pekade på Olof som inte hade någonstans att ta vägen. Samtidigt som Gloggir släppte den hördes en smäll. Olof hade måttat mot Gloggir men bytte riktning medan hugget föll; i stället skar han av Gloggirs spända bågsträng. Bågen fjädrade tillbaka och pilen föll platt till däcket, i stället för att träffa sitt mål.

Nu började en ojämn kamp mellan Olof med Bite och Gloggir med båge utan sträng. Eftersom bågen var längre lyckades Gloggir ge Olof några rediga rapp både här och där, men insåg snart det hopplösa i att piska en motståndare utrustad med svärd. Innan Olof hade hunnit måtta något hugg mot Gloggir var denne redan borta, försvunnen in i det skyddande vimlet av sina egna.

Gisle och Geir bytte ett ögonkast. Gisle läste triumf men också rädsla i broderns ögon, ty även om den ena danadrotten var dräpt var också pilarna slut. Pilar som de hittade var oftast skadade; andra satt fast i bord och tåg eller tog tid att karva loss ur lik.

Nu måste Geir låta Gisle strida åt dem båda; själv skulle han skydda sig och sin bror med Grid. Grid bytte bärare; Gisle tog ett hårdare tag om Bane.

Visa hela inlägget »

Gangulf var i Dorestad igen. Han kände igen sig; han hade återvänt många gånger efter att de hade skiljts, Styrbjörn och han. Nu sprang de tillsammans i pilregnet ännu en gång. Han var arg på Styrbjörn som hade blivit besynnerlig sedan han träffade Klotilda. Att kvinnor kan förvända synen på män var inget nytt men varför skulle Styrbjörn hålla på och göra sig till med de där nya tankarna om den kristne guden. Han försökte tala honom till rätta men det gick illa eftersom de samtidigt sprang för livet. Och just då föll Styrbjörn till marken med en pil i ryggen; äntligen fick Gangulf tillfälle att tala vett med honom. Han var arg och brydde sig inte om blodet som strömmade ur vännens sår; nu höll sig Styrbjörn åtminstone still.

Men då kom hon! Klotilda, roten till alla deras problem, ställde sig emellan dem. Hon var iförd en lång dräkt och på bröstet hängde korset de hade kommit för att återlämna. Hon hukade bredvid Styrbjörn, drog ur pilen och lyfte upp honom; sedan bar hon honom i sina armar bort över fältet, i riktning mot staden. Gangulf ville följa efter och tala Styrbjörn till rätta men han kom ingen vart. Han försökte slita sig loss men kom på att foten satt fast. Javisst ja, vad dum jag är, tänkte han. Eadgils hundar biter om benet, käftarna fjättrar min fot. Det har de gjort ända sedan jag var här förra gången. Men det är ingen hund, det är den svarta ulven som plågar mig om nätterna. Gangulf högg med yxan över dess hals och skilde huvud från kropp. Men snart satt huvudet återigen på sin plats; han högg på nytt, och igen och igen, men varje gång växte huvudet fast. Blodet flödade men foten förblev fjättrad.

När Gangulf vaknade slog hjärtat som en smideshammare och tankarna malde. Han kände solen värma mot ryggen. Den stod ännu lågt i nordost men hade varit uppe länge nog för att torka daggen ur klädet. Endast vakterna var vakna.

Gangulf var klarvaken men öppnade inte ögonen. I stället låg han och grubblade. Hur skulle han kunna få ett slut på helvetet? Om nätterna kunde han inte sova och dagtid var han som ett levande lik. Att fly vore meningslöst; det som plågade honom, rädslan, gick inte att fly från. Den skulle följa honom vart han än tog vägen. Det fanns ingen väg ut.

Innerst inne visste han att han var kampduglig. Han hade bevisat det i otaliga kämpalekar och insåg att hans rykte var gott. Men hur länge till, tänkte han i nästa stund och hjärtat bankade på nytt. Får folk reda på att jag är feg är det slut med mig. Att leka är en sak, att slåss på liv och död en annan.

Han öppnade ögonen. Där låg de andra och sov. Någon snarkade och Hrodulfr hade somnat med armen över Leif samtidigt som han mumlade ömma ord. Han drömmer väl att han är hemma i sänghalmen hos Gya, tänkte Gangulf. I vanliga fall skulle han ha dragit på munnen; senare under dagen skulle han under skratt och glam ha berättat för alla som ville höra på. Nu brydde han sig inte. I stället reste han sig och smög över däck, mellan de sovande; att somna om kunde han glömma. I stället tecknade han åt vakten.

-       Sov en stund, viskade han, innan det är dags att stiga upp.

-       Det där behöver du inte säga två gånger, sa mannen och vacklade iväg. Innan han låg ner hade han somnat.

 

Gangulf lät blicken svepa över horisonten, över öarna och in i land. Där fanns inget som väckte hans uppmärksamhet. I stället lät han blicken vandra över männen ombord. De sov som stockar, alla utom Leif som knuffade på Hrodulfr när denne hela tiden försökte lägga tillbaka armen om sina drömmars Gya. Återigen lät Gangulf blicken gå varvet runt: land, öar, hav, himmel. Och en gång till: land, öar, hav, himmel. Men vad var det, där mellan hav och himmel? Han skönjde ett dammkorn. Ett något som inte hade varit där förra gången han svepte med blicken över synranden. Gangulf kisade. Jo, det var inte tu tal om saken. Dammkornet rörde sig. Och han var nästan säker att det han såg var ett segel.

Snart hade det sällskap av flera.

Det dröjde inte länge förrän flottan var i rörelse. Ord flög från man till man; snart var alla på fötter. För att inte röja sin närvaro beslöt Erik att låta båtarna bida söder om näslandet i norr. Överraskning medförde övertag som inte fick förslösas. Det blåste från nordväst; från sitt skyddade läge kunde svitjod ro mot vinden och falla fienden i flanken, eller så kunde de segla ikapp dem söderöver. Erik valde att segla; rodde man skulle manskapet trötta ut sig innan striden ens hade börjat. Han räknade med att ligga oupptäckt tills merparten av danernas flotta hade farit förbi; sedan skulle han segla upp jämsides.

 

Fram på morgonen syntes ännu flera segel på havet; Gisle räknade till mellan en halv och en tolft.

     Syns inte våra båtar lika bra för danerna, sa han, som de för oss?

     Nej, svarade Olof. Vi har land bakom oss; färgerna flyter i varandra.

     Men vi är många; även om färgerna flyter är formen fel.

     Sant, men avståndet är stort. Tänk på tjädern i snårskogen, nästan omöjlig att se.

     Är det vi?

     Ja. Danerna däremot, de är som orren i grantoppen.

     Jag förstår; orren är svart som en sotflaga och snön är vit.

     Men på samma sätt som med orren får vi inte avslöja oss. Orren märker minsta rörelse och det gör danerna också; det är därför alla vilar vid årorna.

Alla väntade på Eriks signal; det enda som hördes var lågmält tal, vågors skvalp mot bordläggningen och då och då plaskandet när någon lättade på trycket.

     Så är det ofta innan drabbning, sa Olof. Magen blir orolig och man måste tömma sig. Gör det du också om du kan. Det är inte bra att behöva när spjuten flyger om öronen.

     Eller om baken, sa Geir och flinade.

Återigen tystnad. Gisle klämde lite för att känna efter, men han var inte nödig.

     Hur tror du det går för Gangulf, viskade han efter en stund.

     Vi får se. Han verkar lite piggare. Vi får hålla ett öga på honom och hjälpa till om det behövs. Märk väl att det var han som siktade första skeppet i morse.

     Det har han all heder av.

När ännu flera fartyg syntes, och de främsta var ur sikte, kom signalen. In lyftes åror och upp for segel. Rappa rop ekade; skeppen sköt fart för styrbords hals. Att danerna seglade nära kusten gladde Erik, ty då skulle hans egna båtar slippa bidevind.

Gisle befarade att också denna strid skulle bli som den förra, att han aldrig finge möta fienden. I vilket fall som helst höll han Bane redo. Olof verkade säker där han satt med Bite, liksom Geir med Grid. Gangulf hade yxa och spjut samt två sköldar. Gisle oroade sig inte för att hans vapen saknade krafter av samma slag som Bane, Bite och Grid; han var mest orolig för Gangulf själv.

De gick för halvvind och danerna slörade, men vinden var måttlig.

-       Med den här kursen träffar vi inga daner, klagade Geir. Vi seglar nästan jämsides med dem.

-       Det ser bara ut som det. Vänta bara; du har dem ombord förr än du anar.

-       Det är svårt att vänta.

-       Var redo. De kan dreja bi när som helst, eller lägga om kursen. När det sker går allting fort.

Undan för undan krympte avståndet. Geir hade sällan känt en evighet så dryg som denna men nu var det inte mycket mer än ett pilskotts avstånd till fiendens närmaste fartyg. Hela havet tycktes med ens fullt av skepp, daners och svears om vartannat. Bortom babord såg han land, en gulgrön rand, krönt av grönt; långt akterut låg ön där de hade bidat. Den syntes inte utan smälte samman med landet bakom. Olof har rätt, tänkte han; skepp med land bakom är svåra att se.

Dunk! Geir spratt till. En pil satt i bordläggningen. Han såg upp och drog undan benet just innan nästa pil darrande fäste sig bredvid den första. Instinktivt grep han efter Grid; hon flög upp inte ett ögonblick för tidigt. Den tredje pilen slog mot skölden just som han trädde den på armen. Pilen studsade och for i en båge vidare ut över vattnet.

     Jag tror det drar ihop sig till sköldväder, hörde han Olof säga.

     Ja, det har redan kommit några stänk, sa Gisle.

De som saknade båge fick vänta på närstrid, men Geir och de andra bågskyttarna fick brått att besvara bågarnas börd. De stod utefter styrbords reling och sköt mot de daner som seglade närmast. Geir tänkte att det var annorlunda än jakt. Å ena sidan sprang inte målet iväg, å andra sidan gungade det. Och målet försvarade sig, med pilskott och med sköldar. Det gjorde sällan skogens villebråd.

Eftersom de gick för halvvind och styrbords hals lutade fiendens båtar åt deras håll; de blottställde därigenom sina däck och öppnade dem för pilskott. Soländarnas båt lutade däremot från danernas så att besättningen kom att skyddas av bordläggningen. Samtidigt var Ragnar utsatt, eftersom styråran var fäst högt på styrbords sida, fiendens sida.

Pilar regnade och sköldar vändes i vinden; snart skulle någon bli träffad. Redan prydde pilar flera sköldar, liksom bordläggningen. Geir andades lugnt och siktade noga innan han sköt. Han var ett med bågen och tänkte bara på uppgiften. Samtidigt kände han en sorts upphetsning när han hörde män som skrek, bågar som sjöng och pilar som dunkade. Havets ljud var det ingen som märkte efter flera veckor till havs.

Gisle hörde ett skrik och såg en man med pil genom armen; denne skrek också när han fick den bryskt utdragen. Geir struntade i det; de som inte skjuter båge kan hjälpa dem som sårats, tänkte han. Tills vi hamnar i närstrid. Själv fortsatte han att sikta och skjuta. Från början hade han försökt att träffa danernas styrman, men denne stod snett framom akterstammen och var svår att träffa, därtill skyddad av män med sköldar. I stället valde han att skjuta på bågskyttar och passade på när de blottade någon kroppsdel. Några gånger hade han träffat och var ganska nöjd; samtidigt gällde det att inte slösa pilar i onödan. Om han fick tillfälle skulle han samla på sig några, sådana som satt i sköldar och i bord.

Just som han tänkte på pilar vek den närmaste fiendebåten och skar av deras kurs. Nu blev det omöjligt att träffa någon ombord, det enda som syntes var fören och seglet. Ragnar anade avsikten; de hade legat snett framom styrbord men tänkte nu segla rakt på dem. Antingen vill de trycka ner vår styrbordsreling under vattnet, tänkte han, eller så försöker de välta oss över mot babords läsida; bara de inte har ramm! Rop skallade och Ragnar föll av samt styrde upp bredvid den danska båten. När de låg jämsides gick allt fort; segel revades, draggar kastades och linor drogs åt. Snart satt båda båtarna ihop; återigen tog striden fart, nu med yxa, svärd och spjut. Kastspjut och sten flög genom luften; med pålstavar, långa spjut för närstrid, nådde man långt in över fiendens båt; flera män fälldes.

Olof kämpade i förstammen med Gisle och Geir tätt bakom. Han fångade spjut i luften, vände dem med en hand och kastade tillbaka, allt i en rörelse och ibland med vänster hand. Detta imponerade.

Snart klättrade män över relingarna, snart stred var man med svärd eller yxa. Olof fick omedelbart värja sig mot en bjässe som kastade sig över honom. Dennes skägg lyste som en brasa över bringan, ögonen stod ut ur sina hålor och ansiktet lånade färg av nypon. Håret torde vara lika eldrött som skägget men doldes av en hjälm med nackskydd av läder. Hans hugg var hårda som åskviggar och kom regelbundet som smedens hammarslag. Olofs enda utväg var att vika åt sidan, vilket var vanskligt i trängsel och tumult. Han lät fötterna arbeta och rörde sig så vigt som utrymmet tillät.

Gisle och Geir måste också kasta sig undan, samtidigt som de försökte hjälpa sin bror. Det var inte lätt, deras armar var helt enkelt för korta. Till slut grep Gisle Bane för att öka sin räckvidd. Just som han lyfte huvudet backade Olof över en stupad man och föll baklänges. Den röde bjässen måttade ett hugg; Olof rullade runt. Slaget tog över sköldbucklan; Gisle trodde att den klövs. Olof vräkte sig rullande vidare men skölden tog emot när jättemannen lyfte yxan för ännu ett hugg. Gisle hann inte tänka utan tog Bane, stack så hårt han kunde, där han kom åt, samt vred om. Mannens ögon stod, om möjligt, ännu mer ut ur sina hålor när han för första gången fick syn på Gisle; blicken var samma som om denne hade varit en stickhågsen hästfluga. Han grymtade något ohörbart och måttade ett hugg, denna gång mot Gisle. Nu var det Gisles tur att använda fötterna. I brådskan fanns ingen tid att dra ut Bane ur mannens buk; när bjässen vände sig for spjutstången runt och träffade honom hårt i huvudet. Strax låg också Gisle på däck, med huvudet fullt av stjärnor. Det var en fan, tänkte han, samtidigt som han rullade åt sidan för att inte bli hackad i bitar.

     Ubbe, hur går det?

En av danerna hojtade över stridslarmet mot den röde bjässen.

     Myggen sticks hårt i sommar, grymtade han.

     Suger de mycket blod?

     Det finns mer att ta av. Slå du dina mygg så ska jag nog smälla dem som svärmar här.

     När jag är färdig här kommer jag och slår efter dina.

     Ja tack. Och är du snäll får du dra pinnen ur min mage. Den är i vägen.

Även Geir märkte att armarna inte räckte till för närkamp mot storvuxna män; han slängde yxan åt sidan och tog upp sin båge. När han lade an en pil värjde sig mannen, med skölden; Geir tyckte att han hade en sällsport god förmåga att se i ögonvrån. Pilen tog i sköldranden; samtidigt som Geir måttade nästa skott höjde mannen yxan mot honom.

Under tiden hade Olof kommit på fötter och fick för första gången måtta ett hugg. Det träffade vänster axel; sedan hängde arm och sköld på trekvart. Återigen kom Ubbe av sig. Han tvekade och måttade ett nytt hugg, nu mot Olof, samtidigt som Geir sköt en pil i hans hals. Avståndet var kort och den kom ut på andra sidan. Nu visste Ubbe inte längre vem han skulle slå mot; med alla tre motståndarna på fötter blev kampen ojämn. Gisle grep tag i Bane, ryckte ut det och stack på nytt. Olof lät Bite smaka kött och blod. Snart stod Ubbe på knä; några ögonblick senare låg han livlös i sitt eget blod på däcksplankorna.

Samtidigt var Ubbes frände över dem. Han var inte lika stor, men vigare. Det var bara att börja om på nytt. Striden fortsatte oavbrutet; för varje man som föll fanns alltid någon annan som tog över.

Genom tumultet såg Gisle att fler skepp hade bundit ihop sig med deras. När han fick en stunds andrum uppskattade han att uppemot en tolft fartyg hängde samman i en flytande bråte och att kampen pågick överallt. Längre bort såg han andra båt-bråtar samt här och där skepp som kretsade runt omkring, antingen för att hitta en plats att angöra, eller för att skjuta mot sina fiender. Allteftersom striden fortskred blandades fränder och fiender; kast och skott blev vanskliga, närkamp var till sist det enda som gick.

 

Trots sin håglöshet var Gangulf på fötter, det gavs inget annat val. Men han stod långt bak och undvek allt tumult. Han försökte muntra upp sig med att tänka på att det var han som hade sett det första seglet, men tänkte ögonblicket efter att det var en tidsfråga innan någon annan hade gjort detsamma. Nu stod han vid relingen med flera män mellan sig och striden. Leif, hans lärling från Tuna, stod bredvid och verkade inte vidare morsk han heller. Ansikte och läppar hade förlorat färg; pölen vid fötterna skvallrade om hur han mådde samt om hans senaste måltid.

Eftersom Gangulf hade mist sitt livsmod och Leif var oerfaren räknade ingen med dem. Kunde de göra mer än ingenting vore det bra, annars fick det vara, tycktes man tänka. För att göra något gagn började Leif samla pilar och spjut som hans skeppslag kunde använda. Gangulf såg på men gjorde ingen ansats att hjälpa till. I hans håg utkämpades en annan drabbning: att våga eller att inte våga. Om han gav sig in i striden var han övertygad om att det skulle gå riktigt galet, men att stå utanför var lika illa det.

     Fä dör, fränder dör, men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man. Han pressade fram orden mellan sammanbitna läppar.

     Vad sa du, frågade Leif.

     Inget.

     Jo, det gjorde du. Jag hörde att du sa det där om domen över död man.

     Det är genom vårt eftermäle vi blir odödliga.

     Ja, men det är också sant att den halte rider häst, att den handen mist blir herde och att den döve duger i strid. Blind är bättre än att vara bränd; ej till någon nytta är liket.

     Så?

     Jag kanske inte är den som borde säga det, eftersom jag själv bär mig åt som en ynkrygg, men om du ger dig in i striden kan två saker hända: att du dör eller att du överlever. Har du kämpat väl och dör, blir du odödlig. Överlever du får du vara med ett tag till. Och som sårad gagnar du mer än som död.

     Och om jag inte har mod nog att strida?

     Då kan också två saker hända: att du dör eller att du överlever. Men om du dör utan kamp vet vi med säkerhet var du inte hamnar: hos Allfader. Och om du överlever blir det som ärelös ynkrygg.

     Så som du säger det verkar jag inte ha mycket val. Än du då?

     Jag har tiden för mig. Jag skall bemästra min rädsla, men kanske inte idag.

     Det ligger något i det du säger, sa Gangulf och suckade. Jag får väl ge mig in i leken. Må det som sker ske. Jag behöver bara samla mig först.

     Om du kämpar väl skall jag försöka hålla mig bakom dig och göra mitt bästa.

     Du är tapper, Leif. Och en duglig kämpe! Under kampövningen hemma var du en av de främsta. Glöm inte det. Vår svaghet är inte vår förmåga; det är att vi inte vågar tro på den.

Gangulf gillade Leif, de utbytte gärna tankar med varandra. Och Leif kunde konsten att ingjuta hopp, trots sitt eget ringa mod. En mans förnuft i en pojkes kropp, tänkte Gangulf. Han kramade Leif över axeln, tog ett fastare tag om yxskaftet samt drog några djupa andetag.

De första männen avverkade han utan att tänka. Trots hans stympade självförtroende var rörelserna väl inövade; få kunde mäta sig mot honom i kampskicklighet. Först när han hörde ett skrik, ett enda, gällt som en fågels, stannade han upp. Han vände sig om och såg Leif falla mot däcket. I bröstet var denne genomborrad av trenne kastspjut. Gangulf hukade sig ned och höll om Leif den stund som han fortfarande var vaken. Inga ljud kom längre över läpparna och blicken slocknade snart. Samtidigt hördes kackel, någon sorts hest skratt, över stridslarmet. Gangulf vände sig om och såg tre ynglingar, inte äldre än Leif, dunka varandra i ryggen på andra sidan relingen.

Gangulf såg rött. I två språng var han över relingen och inom några ögonblick rullade de tre kacklande ynglingarnas skallar som kålhuvuden över däck. Olof, Gisle och Geir såg på håll hur deras frände röjde av danernas däck från för till akter. Blicken brände dem som kom i vägen och runt munnen stod fradga. Olof kom att tänka på ett dryckeshorn fullt med skummande öl och kunde inte låta bli att dra på munnen åt liknelsen. Ingen som kom i vägen skonades, män flydde i skräck. Trots alla historier om bärsärkar var det ingen som hade sett en på riktigt, inte förrän nu.

Gangulf själv var knappt medveten om vad som pågick. Alla hans sinnen var inriktade på att nedgöra fiender; därutöver fanns intet. Han arbetade sig fram över däcket som snart var tömt på daner, åtminstone sådana som stod upp. Alla som kunde hade flytt till någon av de andra båtarna, eller hoppat i sjön. Efter Gangulf följde svear som utnyttjade det oväntade genombrottet genom att kämpa tätt bakom bärsärken eller avliva dem som ännu inte var riktigt döda. Också de som hade hoppat över bord och som kämpade för att inte dras ned i djupet, tyngda av våta kläder och vapen, slaktades.

Det var när Gangulf fortsatte striden på nästa båt som det, någonstans i det som fortfarande fanns kvar av hans medvetande, stod klart att han inte var det minsta rädd längre. Insikten slog honom och han hävde upp ett vrål grundat på lika delar glädje och lättnad. Det ljud som nådde fiendens öron lät dock mer som ett vildsint brölande; det ökade deras skräck än mer.

Gangulf fortsatte i ett hänryckt glädjerus. Han var inte längre rädd, han var lugn och han kämpade just så väl som den krigare han länge hade velat vara. Trots att han var uppslukad av striden, kände han att det han nu gjorde var en hjältebragd. Hur han än for skulle han leva i folkminnet.

På vägen mot seger tog båtarna slut. Gangulf, omtöcknad av raseri och utmattning, svingade sig över nästa reling för att i nästa ögonblick finna att där bara fanns vatten i stället för däcksplankor och fiender. Båten han hade siktat på höll på att angöra och låg fortfarande ett stycke ut; på håll hade han hört varningsrop från fränderna. Men det var för sent; nu skimrade allting grönt. Runt honom var det kallt, vått och tyst.

 

Olof såg Gangulf försvinna över relingen, liksom han såg luckan mellan fartygen dra ihop sig över Gangulf. Den blev smalare och smalare, draggarna var kastade och männen halade allt vad de orkade. Olof såg sig om, hittade ett spjut och slungade det mot draggmännen. Dels måste han hindra att Gangulf dränktes under båtarna, dels ville han avleda uppmärksamheten för att ge Gangulf en möjlighet att ta sig upp igen.

Samtidigt som spjutet lämnade handen förstod han vad han gjorde, förstod han att han i detta ögonblick vigde Gangulf åt Oden. Men det var för sent, spjutet flög över däck, över döda, över vatten, över Gangulf och över fiender, i en obeveklig båge, mot den andra båten.

Gangulf kände hur något snärjde honom. Vattnet smakade salt och han svalde mer än som var lämpligt. Varför kunde han inte röra sig som han ville, varför nådde han inte ytan? Han hade kämpat mot fiender ovan däck och nu låg han under ytan och kämpade mot något annat. Det kändes som händer som trevade utefter hans kropp, som nätmaskor i vilka han trasslade in händer och fötter, som att bli rånad på det liv han just hade återvänt till. Ju mer han kämpade för att nå havets yta, desto mer drogs han mot dess botten. Det blev mörkare och vart han än såg var det vatten och tång. Hela kroppen skrek efter luft men det var lönlöst. Där borta skimrade det av guld. Aegirs sal, tänkte han, är det dit jag är på väg?

Med ens flödade ljuset, men inte längre den där guldskimrande undervattensglöden, utan dagsljus. Och där var hon, hon som han drömt om många gånger, på sin häst som var en varg, och hon lyfte upp honom på starka armar. Genom vatten, luft och himmel bar det och hela tiden red de i det underbara solljuset, med himmel både över och under sig. Gangulf fyllde sina lungor med luft. Han kunde se Asgårds tak skimra i solljuset redan långt innan de var framme.

Visa hela inlägget »

Natten var lugn. I gryningen lades båtarna i vattnet och man steg ombord. Havet låg som en spegel i morgonsolens strålar; årorna brukades för att komma ut från land. Rodden varade till långt in på förmiddagen, tills sjöbrisen började blåsa och man hissade segel.

Färden gick norrut med Jutland på babords sida. I de svaga och växlande vindarna seglade man sakta; först mot nästa dags kväll siktades Anholt i nordost. Detta var dock inte land där något kunde uträttas. Ön var karg och de få som bodde där var fattiga. Därtill var vattnen runtomkring förrädiska; sandbankar och revlar flyttade sig från år till år varför man aldrig kunde veta var det gick att segla. Färden fortsatte norrut.

Nästa eftermiddag dök Laesö upp vid den nordvästra synranden. Vattnen däromkring var om möjligt ännu mer förrädiska än vid Anholt och man undvek sorgfälligt att komma nära. Inte för inte hade ön rykte om sig att vara jätten Aegirs boning. Och om man hade med Aegir att göra kunde man vara säker på att hans hustru, Ran, fanns i närheten. Henne ville ingen träffa; gjorde man det var faran stor att bli snärjd i hennes garn och då måste man tillbringa efterlivet i hennes våld, på havets botten.

Således befann man sig på stort avstånd öster om Laesö när två båtar siktades vid horisonten. Det var tydligt att de försökte gå så högt upp mot den västliga vinden som möjligt för att undvika ett möte. Inte egendomligt, tänkte Erik: okänd flotta medför sällan annat än elände, särskilt för den som är liten.

Erik ville veta om främlingarna hade något att förtälja om danernas flotta och bad Ragnar att utforska det. Även om främlingarna ville undvika dem var de två om saken och Erik sökte möte. Således lät Ragnar hala seglet och bemanna årorna för att skära av främlingarnas färdväg uppvinds. Man rodde rakt mot vinden och ju närmare man kom desto bättre såg man att båtarna var breda om buken och tungt lastade, med ett fåtal åror. Lastskepp hade liten besättning och var alltid långsamma, vare sig de seglade eller roddes.

När de var inom hörhåll anropade Ragnar de två båtarna; han förklarade att det inte var fråga om räd eller rån, utan om kunskapande. Gisle satt på samma sida som främlingarna och märkte deras tvekan. Flera av dem hade gripit sina vapen men ville inte strida när utsikterna till seger var obefintliga. Trots allt var de tvungna att lita på Ragnar: alternativet vore självmord.

     Jag är Ragnar från Ed, son till Gunnar, son till Adils. Vi färdas med svitjods kung Erik. Vilka är ni?

     Jag är Räfr, son till Vidr. Vi är västgautar på handelsfärd till Jutland.

     Jag kan se att ni är tungt lastade. Vad för slags last har ni ombord?

     Järn, svarade Räfr efter en stunds tvekan.

Det var uppenbart att han ville undvika att tala om sin dyrbara last. Att väcka frestelse hos okända slutade ofta illa.

     Jag tänkte nog det. Ni ligger djupt och går långsamt. Men det är inte ert järn vi är ute efter. Vi vill veta om ni känner till vem som härjar i sommar, och var.

     Det talas om din kung Erik, sa Räfr, samt danernas kungasöner Aesir och Bausi. Eriks sändebud var hos vår kung Gautulf i vintras. Nog var det fler än en som ville rusta skepp, men Gautulf är försiktig. Han värnar äring mer än härnad.

     Det ena behöver inte utesluta det andra: jag är hellre både mätt och segersäll än endast endera. Men sak samma, vad vet du om danerna?

     Det sägs att de härjar runt om i Viken. Hur det går, vart de far och var de sist blev sedda vet jag inget om, men de lär möta motstånd. Vikmännen är varslade och håller sig hemma i sommar.

     Har det kommit till drabbning?

     Inte vad jag vet, men det är bara en tidsfråga. Vikvärjarna har rustat sina flyktborgar och flottan ligger på lur längst in i viken, redo att hårt hälsa ofärdsbringare. Det var inte utan försiktighet vi färdades förbi Hisingen; i orostider är det farligt att segla, i synnerhet om männen är få och lasten dyrbar.

     Det låter som kloka ord. Men inte har väl kung Gautulf något otalt med vikmännen, vare sig de bor i Ranrike eller hinsides havet?

     Det stämmer. Vi håller fred med varandra men stannar helst i land. Det är vid kusten som ofärd frodas.

     Så är det; därför önskar jag dig att fara väl. Må du bli av med din last på det sätt som du tänkt dig.

     Tack! Far väl, du också.

Ragnar styrde om mot öster och hans karlar började ro; så fort båtarna hade kommit isär hissade man segel. Det sista Geir såg av Räfr och hans båtar var deras segel långt akterut. Själva seglade de i god vind för att meddela kung Erik vad de hade fått reda på. På kvällen siktades resten av flottan; den låg för ankar vid Hallands kust, i en skyddad fjärd med udde i norr och öar i söder. Erik hade låtit två båtar segla av och an utefter kusten för att leda Ragnar rätt.

 

När sjöbrisen hade lagt sig och allt var stilla satt Erik, Ragnar och några till i Eriks skeppstält. De sporde om vad man visste och vilka val som stod till buds. Vikmännen verkade redo att möta de fiender som hemsökte dem. Troligen behövde de hjälp och Erik menade att man borde klämma danerna mellan vikmän och svitjod; de kunde hamras liksom smedens ämne, mellan hammaren och städet.

I mörkret hördes lågmält mummel från de andra båtarna, annars var det tyst. Några män var i land; där fanns kreatur men folket hade flytt.

 

Aesir spanade mot land för att se tecken på liv. Skulle de äntligen få byte, eller skulle det bli som flera gånger förr, att gårdarna man kom till var övergivna, tömda på människor, boskap och gods. Ingen varningseld brann, vikvärjarna verkade likväl varse deras närvaro. De tycks ha haft gott om tid att försvinna, tänkte han, vissa åkrar är inte ens besådda. Antingen är folket i dessa trakter sällsport försiktiga, eller så har någon varslat dem.

Eftersom Viken verkade öde hade han och Bausi delat på flottan för att sprida sig och öka färdens utbyte. Bausi var längre norrut medan Aesir höll sig söderut, längs Älvslandets kuster. När man inte mötte någon fiendehär lät Aesir skeppslagen härja bäst de kunde, mot att de rapporterade allt om fienden.

Sedan tidigare visste han att vikmännen kunde vara svåra att bekämpa. De var vana sjömän som i mångt och mycket hämtade sitt dagliga levebröd ur havet: fisk och säl. De kände alla bådor och öar utan och innan, till och med i mörker. Två av danernas båtar hade de lyckats sänka, snöpligen och utan kamp. Den ena hade de begjutit med tran och eldat upp, den andra hade de borrat i sank när den nattetid låg för ankar. Av besättningarna hade bara några få överlevt de angrepp som följde.

En del framgång hade man haft. Några handelsskepp med varor hade blivit uppbringade och en del av flottan hade rott uppför älven och där rånat gårdar och handelsplatser. Men på det hela taget var Aesir missmodig, liksom manskapet. Det hade inte kommit till någon kraftmätning; nu övervägde han att i stället låta överta landet eftersom dess eget folk hade flytt. Men då behövdes män för försvar mot invånarna den dag de bestämde sig för att återvända. De var säkert inte långt borta utan bidade nog i flyktborgar. En möjlighet vore att angripa eller belägra någon av dessa; men det var oftast inte värt besväret.

Medan han stod där och grubblade hörde han röster; han vände sig om och såg att något fångade männens uppmärksamhet.

     Vad är det som oroar dina män, styrman Starkad?

     Det är segel i söder.

     Var?

     Där! Starkad pekade med hela handen och Aesir följde med blicken. Långt bort i söder såg han en prick på synranden.

     Där ja. Men det är väl bara en?

     Är det en kan det finnas fler.

     Vi får ha ögonen på den. Vart far den?

     Hitåt, tror jag.

     Det kan vara värt att vänta in den. Ligger landet lika magert som hittills kanske en bredbukig båt blir bättre byte.

Segel halades och man rodde den annalkande till mötes. Snart syntes det att båten var ensam, dessutom snabbseglare och inte lastbåt. När den var inom skotthåll bad Aesir sina män att gripa till vapen.

-       Skjut inte förrän jag ger tecken, sa han. Först vill jag utröna vem som far efter oss.

Man väntade men inget tecken kom; Aesir märkte att den här båten sökte honom. När den var nära hördes rop; snart hade den slingrat sig mellan de själländska skeppen och låg förtöjd bredvid Aesirs, med halade segel.

     Vem är du?

Aesir förstod i samma ögonblick vem han hade frågat.

-       Vigr, hörde han sig själv utropa. Visst är det du Vigr?

     Jo, så är det.

     Lever du eller kommer du som draug?

     Nog skulle man kunna tro det senare; mina män säger att jag fortfarande ser ut som en. Men jag lever på samma sätt som du.

     Vilken glädje! Välkommen åter ifrån de döda! Vad hände och var har du varit?

     Jag berättar senare; nu brådskar det. Svitjod i härnad har segrat vid Tissö. Rådsnare Harald förhandlade frist åt Själlands folk. Nu seglar svitjod efter dig och din bror.

     Då talade Arvakr falskt med mig och sant med Bausi. Må Hrodvitnir sluka honom med hull och hår.

     Än finns rådrum. Var har du resten av flottan?

     Bausi härjar i norr. Bär budet vidare till honom, du får med dig Starkad och hans lag. Två båtar är bättre än en. Vi bidar här.

     Med denna vind är jag åter innan morgon natt.

     Vet du var svitjod håller nu?

     Inte säkert, men jag träffade några gautar som hade mött dem vid Laesö.

     Illa! Skynda!

 

Vigr och Starkad seglade norrut. Under tiden bidade Aesirs fartyg. Några fortsatte att plundra men nyheten spred sig snart att svitjod var att vänta. Nu fanns ära att vinna, om inte gods och guld.

 

Kvällen efter var Vigr och Starkad åter tillsammans med Bausi, vars båtar anslöt en efter en. Kvällen var ljummen och stilla; båtarna måste ros. Männen badade; vissa roade sig med brottning.

Bausi och Aesir åt kvällsvard med Vigr, Starkad och några till. Efter rådslag om svitjod satt de kvar i skeppstältet och samtalade.

     Vigr, sa Bausi, förtälj oss din saga. Hur for du efter Nykrs angrepp?

     Alla har sörjt dig, fyllde Aesir i. För Gunn och Ginna var saknaden särskilt stor; de har sökt tröst hos Nanna, natt som dag. Du var god mot dem.

     Visste jag inte bättre, sa Bausi vars ansikte sprack upp i ett grin, skulle jag tro att de föredrar dig framför oss.

     Inte gör de det, även om det vore smickrande. Men vi har onekligen upplevt ett och annat ihop.

     Ja, är det inte mer än vad vi känner till må det vara som det vill med den saken.

Bausi lät blicken vila på Vigr.

     Det är inget annat, sa Vigr och blinkade åt Bausi.

     Förtälj oss nu vad som timat; det var göjemånad när vi senast sågs.

Vigr började berätta, om vårvinterkvällen fyra månader tidigare, då en av gårdens kvinnor hade rusat in i hallen efter att ha sett män stryka omkring nere vid sjön. Han nämnde detaljer som det blå kvällsljuset och koltrastens låt innan pilarna fällde Kettil och Toke, han förtalde om kampen som följde och berättade hur han fälldes med en pil i ryggen, ner i åns kalla vatten. Det sista han mindes var att Toke hade kommit på fötter igen och högg mot Hreppir. Sedan svartnade allt.

     Jag måste ha flutit med strömmen, annars skulle de ha huggit mig med.

     Toke uppehöll dem, sa Aesir.

     Ja, så var det nog. Frid över hans minne. Sedan minns jag inget förrän jag låg i Eirbjorgs hus.

     Eirbjorg? Den läkekunniga?

     Ja.

     Hur kom du dit? Det är långt.

     Jag vet inte. Hon sa att det hade bultat på porten. När hon öppnade hade jag legat utanför, med pilen kvar i ryggen.

     Märkligt, vem kan ha fört dig till henne genom mörka natten? Den som gjorde det känner helt visst hennes goda rykte.

     … och vägen till hennes hus. Det är lätt att trampa fel när man går över mossen i mörker.

     … och dessutom velat dig väl.

     Jag har grubblat mycket på detta, men inte funnit något svar. Ibland drömmer jag att jag blir buren över myren och att pilen skaver i såret, men inte så mycket mer. Jo förresten, där flög korpar omkring oss i mörkret. Men det kan betyda vad som helst.

     Korpar, inte kråkor eller kajor?

     Korpar.

     Då är du en bricka på någons bräde, sa Aesir, så mycket är visst. Det finns en avsikt med att spara dig, att inte hämta dig ännu.

     Det må vara som det vill med den saken.

     Det är ett gott tecken, menade Bausi

     Låt oss hoppas det.

Männen satt tysta, var och en i sina tankar. Vigr rosslade.

     Är du helbrägda?

     I stort sett. Jag har en envis hosta och ibland blir jag andfådd; ännu orkar jag mindre än förr.

     Eirbjorg är gudarnas gunstling, hon förmår mycket. Vad gjorde hon med dig?

     Jag vaknade när hon och hennes döttrar höll på att dra ut pilen. Det kändes som is ända in i märgen trots att en frikostig eld brann i hallen. När jag andades kom ande ur såret, det väste, men Eirbjorg galdrade, lade på örter och täppte till med kåda. Sedan fick jag ligga.

     Blev du bra av det, fordrades inget mer?

     Det krävdes mycket mer. Eirbjorg och döttrarna galdrade mest hela tiden, även när de sysslade med annat. Morgon som kväll öppnade hon såret och sög ut den vätska som samlats. Det blev många munfullar. Sedan lade hon på färska örter, och slöt såret med kåda. Ett tag blev jag sämre, då offrade de i mossen. Natt som dag var någon hos mig: Eirbjorg eller någon av hennes döttrar.

     Då mådde du gott, kan jag tänka.

     Det hade jag gjort om jag bara hade orkat. Nu låg jag som en säck med rovor och förmådde inte annat. Men nog trivdes jag gott med kvinnorna. De är varma att ha hos sig, därtill godlynta och granna att se på.

     Med den vården är det inte underligt att du valde att leva. Det synes mig mera märkligt att du inte stannade kvar hos Eirbjorg.

     Det gjorde jag. Du sa själv att det var göjemånad när jag föll för Nykrs nid. Först i blomstermånad var jag på fötter igen och väl uppe måste jag öva; jag förmådde föga och lät som en bälg redan efter en kort stunds vandring. Först i sommarmånaden var jag tillräckligt stark för att ge mig av.

     Återvände du till Tissö?

     Jag kom dit samma dag som svitjod segrade. På vägen mötte jag män som svikit Harald. Den synen hedrade ingen, fastän svitjod var övermäktiga.

Vigr talade länge om slaget och de villkor som Harald trots underläget lyckats förhandla med Erik Uppsalakonung. Detta tilltalade Aesir och Bausi.

-       Om vi besegrar svitjod skonas Själland, sa Bausi.

-       Samtidigt ligger svitjod oskyddat, sa Aesir.

-       Vi kan segla dit och skövla stort, sa Starkad.

     Är vi snabba kan vi besegra Erik, plundra svitjod och vara tillbaka i Tissö innan Gunn och Ginna ska föda, sa Bausi.

     När är det, undrade Vigr?

     Kring skördemånad.

     Varsin ättling bådar gott inför framtiden, sa Starkad. Två barn första året, vad månde det bli med tiden?

     Många söner, sa Bausi.

     Eller döttrar, sa Aesir.

Bausi rynkade ögonbrynen.

     Söner ska styra landet, sa han. På samma sätt som vi styr efter Halfdan kan våra söner styra efter oss.

     Eller när vi har blivit lika trötta som Halfdan, sa Aesir. Innan han träffade Gunn.

     Och skulle vi mot förmodan inte komma tillbaka, sa Bausi, vill vi att du och Harald värjer Gunn och Ginna.

     Om de inte väljer att följa oss, lade Aesir till.

     Samt fostrar våra barn, sa Bausi.

     Det är en stor ära, men det lär inte behövas, sa Vigr. Vi segrar.

     Det är gott att du tror på seger, sa Bausi, men gör dig inte till. Vi vet alla, inte minst du, att imorgon kväll kan vi alla vara hinsides. Vi ber dig och Harald om detta, eftersom vi, liksom Gunn och Ginna, litar på er. Vi håller er för de främsta kämparna på Själland.

     Och de klokaste, sa Aesir.

Vigr rodnade.

Visa hela inlägget »

 

Småningom återvände vardagslivet i Tissö. Aesir och Bausi hade förvisso gripits av ursinne över Nykrs angrepp men var tillfreds med Gunns och Ginnas förmåga att försvara sig. Visa av skadan utsåg de en särskild styrka att skydda Tissö när de nu själva rodde ut. Liksom hos svitjod stannade nästan hälften av Själlands krigare hemma för vak och värn. Resten for till Viken för att plundra. Harald utsågs att sköta vakthållning och försvar av Tissö med omland.

 

De senaste dagarna hade eldar synts brinna på höjder utefter svitjods flottas färdväg; genom dessas tysta bud fick kustbefolkningen tid att sätta sig i säkerhet. Ofta var larmet onödigt eftersom svitjod ännu inte hade nått utroddens mål. Dock måste man ibland plundra för att fylla på förråden; det blev nödvändigt främst vid Bornholm och längs Skånes sydkust. Om brinnande vårdkasar var flottans förebud, blev brinnande gårdar dess bittra efterbörd.

Efter veckor till havs med omväxlande strandhugg och segling, samt förlig vind, stiltje eller motvind, gick man genom Öresund. Kung Erik hade förtrogna i danernas land och hade på så sätt ganska god reda på var motståndarna befann sig. Att Aesir och Bausi var norrut i Viken var goda nyheter: Erik skyndade mot Själland för att härja medan de var borta. Valet stod mellan kungsgårdarna Leidhra eller Tissö.

Gisle och Geir satt tillsammans med Olof och Gangulf.

     Varför går vi mot Tissö och inte mot Leidhra, undrade Gisle.

     Leidhra ligger illa till, svarade Olof.

     Hur då?

     Det ligger längst in i en vik. En trång vik. Seglar vi in där med alla våra fartyg kan vi bli instängda. Den risken vill Erik inte ta.

     Men jag har hört att man kan gå över land från östra stranden.

     Det går, men är flera rastmil. Tissö ligger närmare havet, bara en rastmil in i land.

     Men Leidhra är väl rikare?

     Leidhra är äldre, men Själlands kungar vistas också i Tissö. Det är möjligt att vi får lika gott byte där.

 

Gunn och Ginna anade oro i landet. Överallt var rykten om ofärd i omlopp. Men tidender färdades på krokiga vägar, från mun till mun, varför det inte alltid gick att lita på vad som sades eller när det hade hänt. Denna sommar, förvisso deras första på Själland, kändes dock varslen verkliga. Kort efter att de hade sett sina makar segla iväg mot Viken började en ström av flyktingar anlända från den skånska sidan av sundet. Alla förtalde om en stor flotta från svitjod. Budet spreds över allt Själland, på snabba fötter och med raska tungor.

     Tror du våra bröder är med?

     Du menar om jag tror att det blir som Arvakr sa? Att vi får träffa någon av dem.

     Ja.

     Jag vet inte. Det vore roligt att träffa dem. Men om de kommer hit är det i härnad. Då lär återseendets glädje bli grumlad.

     Det var kanske det Arvakr menade när han sa att vi skulle få återse en av dem, men inte på det sätt som vi vill.

     Vad kan vi göra?

     Vaka och galdra.

     Låt oss tala med Harald också.

Den natten galdrade Gunn och Ginna tillsammans med gårdens folk. De använde smyckena de hade fått av Arvakr och galdrade till många makter för dem de höll kära; Aesir och Bausi, sina bröder, hemma eller i härnad, samt alla i Tissös hovgård, särskilt Harald som var satt att värna den.

Dagen efter talade de med Harald. Han var medveten om svitjods hot och fick löpande in tidender. Den senaste förtalde att flottan hade siktats seglande norrut. Kanske var den trots allt på väg någon annanstans. Säker kunde man aldrig vara, men danernas land var stort och öarna många. Vem visste, kanske den var på väg mot Viken, liksom danernas egen flotta. Harald hade hur som helst tagit det säkra före det osäkra och samlat en här i Tissö. Även i Leidhra samt på några andra platser hade man samlat styrkor.

 

Kung Erik gladdes åt den sydliga vinden; efter sydvind kommer ofta dåligt väder, tänkte han, och sedan uppklarnande med nordvind. Det gav honom tillfälle att vilseleda sina motståndare. Därför styrde han nu norrut för förlig vind, i riktning mot Viken. Efter att ha bidat en natt i Halland, vände de söderut. Efter några dygn for de längs Själlands västkust för fulla segel.

 

Gangulf led; varje natt anfäktades han av rädslans svarta vargar, som oupphörligt gnagde hans självförtroende, det lilla som fanns kvar. Han var helt förvissad om att gripas av skräck så fort det blev strid. Egentligen förstod han att han dugde; samtidigt var han övertygad om att allt skulle gå åt skogen när det verkligen gällde. Han låg ofta vaken om nätterna med hjärtklappning och en känsla av stigande panik. När han väl sov drömde han ofta om skamlig flykt från såväl fränder som fiender, om sin egen flykt.

När de seglade utefter Själlands kust var Gangulf i ett eländigt skick; han förmådde inte längre göra någon nytta utan låg mest och glodde med tom blick. Han åt föga och det han fick i sig kom omedelbart ut, antingen ur munnen eller ur ändan. Bröderna försökte pigga upp honom, men han viftade bort dem.

Det bar sig inte bättre än att man fick stiga iland utan Gangulf. Han låg där han låg och fick utgöra ett par ögon till bland dem som vaktade skeppen. Han lyckades förvisso ta sig iland när man drog upp båten på stranden, men sedan lägrade han sig ombord igen och rörde inte en fena.

Var fjärde man blev kvar vid båtarna, resten följde Erik inåt land. De rörde sig raskt genom kustlandskapet. Fälten var vida och här och var såg man betande kreatur. Nära kusten var träden formade av havets vindar: mot sjön kröp de nästan efter marken men på läsidan växte de höga och frodiga. Geir märkte att det fanns körsbär; han lät sig väl smaka varhelst han kom åt.

 

Harald fick budet om fiendeflottan samtidigt som skeppen drogs upp på stranden. Det var en lika ovälkommen som överraskande kunskap, eftersom svitjods flotta senast hade setts segla norrut. Men förhoppningarna som hade väckts då hade varit falska; i verkligheten stod svitjod för dörren, starka och stridsvilliga. Han förbannade sin kortsyn och insåg att ingen tid fick förspillas.

Raskt samlade Harald allt folk i Tissö; trehundra huvuden räknade han, inte mer. Kunde han få hit karlar från Leidhra skulle han kanske kunna vräka inkräktarna tillbaka i havet, men han visste också att fiendens övertag bestod i överraskning och snabbhet. När förstärkningar äntligen anlände skulle angriparna vara åter till havs. Utan något större hopp sände han ändå iväg budbärare. Till häst skulle de kunna nå Leidhra samma dag och två dagar senare skulle krigarna kunna vara i Tissö. Det var en strimma av hopp, inte mer.

 

Kung Erik skådade ut över fältet. Han hade flera fördelar: solen i ryggen, svagt utförslut och en betydligt större styrka än motståndarna. Detta blir en enkel seger, tänkte han. Han formerade fylking och eggade sina män:

     Svitjod skingrar skamlig skock; oskyddat Själland skövlas. Nu är tid för hugg och hämnd. Nu är tid för rån och räd. Nu är tid för daners död.

Hela hären galdrade; var och en mumlade förbannelser och svor bak sköldkant. Dessutom trampade de på marken där de stod; ett malande ljud av tramp och galder drev med vinden över fältet. I Haralds här lät sången hotfull; det rytmiska surret från hundratals strupar steg och sjönk. Mången motståndare miste modet.

     Tänk seger och du segrar, mässade Erik; känn den, se den, hör den, ja till och med smaka på och lukta den.

Det var en mäktig syn! Främst stack tre avdelningar ut, som spetsiga tungor ur ett hav av krigare. Främst gick erfarna kämpar med svärd eller yxa samt sköld. På vänstra flanken bars skölden på vänster arm, till höger på höger arm, med svärdet i vänster hand. Dugliga krigare hanterade svärd lika bra med båda händerna. Längre bak stod män med spjut. Sist stod bågskyttar.

Gisle och Geir var någonstans i mitten. Ingen hade en tanke på att ställa dem i ytterkant, därtill var de alltför oerfarna. Olof var tillräckligt duglig för de främre leden men stod ändå nära Gisle och Geir, som stöd och skydd.

 

Också Harald fylkade sina män och eggade dem till kamp, trots underläget:

     Daner dräper dristigt, vi vinner varje vig! Vi segrade över svitjods svin i deras egen stia, vad tror enfaldige Erik han förmår i den danske drakens läger? Vi må vara färre, men bud har sänts efter Leidhras män; strid dristigt tills de kommer! Enfaldserik fordrar mångfaldigt mantal för att våga vig. Han är svag, liksom hans män; fega och veka är de allihop!

Också Haralds kämpar galdrade bak sköldkant samt stampade i marken. Danernas rytm var annorlunda än svitjods och de två härarnas läten blandades i ett larm av mässande mummel och trampande takter. Gisle kände sig underligt upphetsad, det var som en enda stor sejd. Han anade att de andra runt omkring honom upplevde något liknande och insåg att här var de inte ensamma. Rymden kring och över dem var full av makter. Där var krigarnas fylgjor, där var Valhalls väsen samt säkert andra krafter som alla drogs till striden. Och om de inte redan var där, var han övertygad om att korpar snart skulle ansluta för att få sig ett skrovmål.

Snart flög ett spjut över krigarna. Någon i svitjods här hade på Eriks tecken slungat det i en båge över fältet. Det var signalen att börja striden och vigde dem som spjutet for över åt Oden. Gisle såg det aldrig eftersom han var kortare än alla runt omkring. I stället blev han varse att striden hade begynt genom de ljud som nådde honom: skrik och stönanden samt skrammel av vapen. Här och där skymtade pilar i luften. Hela massan med krigare rörde sig efter hand framåt, men det gick inte fort eftersom man mötte motstånd.

Harald gick framför den fylking där han hade sina närmaste män, de från det egna skeppslaget. De for fram med ursinne och lyckades bryta igenom fiendens front. Men därmed fann de sig snart omgivna av svitjods krigare. Överallt tryckte motståndarna på och tvingade Haralds grupp att slåss med ryggarna mot varandra och sköldarna utåt. I sköldborg kunde man hålla stånd länge trots underläge. Men mer än en hann fråga sig varför de inte blev undsatta.

Sanningen var den att deras egna styrkor var stadda i upplösning. En efter en slogs männen ner och allteftersom slakten pågick föredrog först en och annan, men snart många, att dra sig ur striden och smita sin väg. Ju fler som smet, desto större blev underläget. Till sist flydde man öppet, med skräcken lysande ur ögonen och utan andra hänsyn än att komma undan med livet i behåll.

Skam eller ära betydde inte längre någonting, utom för Harald och de som stred närmast honom. De fortsatte att kämpa och visste inte att de nu var ensamma, att ingen hjälp var att vänta. Hade de vetat det hade de kämpat ändå, ty i valet mellan att skamligt ge upp eller att ärofullt anlända till gille och lekar i Valhall, lockade det senare betydligt mer.

Harald behöll lugnet in i det sista. Han högg, slog och stack gång på gång. Skölden var i trasor och fiender föll fortfarande för hans hand trots att hans rörelser nu var långsammare. Men han märkte inte sin trötthet utan fortsatte som i trans och lät kroppen röra sig av sig själv. Hela uppmärksamheten var riktad på det han måste göra, om och om igen, ända till natt om så fordrades.

Till slut såg han dem komma, till häst och i stridskläder, med spjut i hand. Om det var Hild, Trud, Skögul eller någon av de andra valkyriorna var inte gott att veta, och det spelade ingen roll. Han visste att de kom för att hämta honom och hans män. De hade gjort sitt nu, de var redo för Valhall. Han visste också att deras kamp var en bragd av den sort som skulle bli ihågkommen länge, såväl bland daner som hos svitjod och andra folk.

Han stannade upp och beredde sig att bli upplyft på hästen och lagd över dess manke. Han hade förvisso inte varit med om detta förr, men trodde att det var så det gick till när man blev hämtad från slagfältet till andra sidan. Där stod han och hann tänka att han kanske borde ha fallit för att bli upplockad. Det kanske inte duger att fortfarande stå upp. Bara de som faktiskt faller i strid kommer till Valhall.

     Måste vi kämpa tills vi faller, hörde han sig själv säga.

     Din tid är ännu inte inne, hörde han henne svara. Men det var något bekant med rösten. Det lät som Gunn.

     Gunn?

     Ja.

     Är det du?

     Ja.

     Vad gör du här?

     För bud.

     Till vem?

     Till dig.

     Från vem?

     Från svitjods kung Erik.

     Varför för du bud åt honom?

     Det säger jag senare. Nu finns viktigare saker att dryfta.

     Vad vill han?

     Han vill ända striden och ge er grid.

     Varför vill han ända striden? Ger han upp?

     Han har segrat. Alla daner är döda eller har flytt, utom dem du ser här. Erik ger er grid för ert dristiga motstånd.

     Var är han? Jag vill se honom i ögonen.

     Här är jag.

Eriks röst hördes tydligt trots att män stod emellan. De delade dock sina led och släppte fram honom. Härförarna betraktade varandra.

     Kämpar som du och dina män vill jag ha som fränder och inte som fiender.

     Det var du som kom som fiende.

     Nu ja, men inte i fjol.

     Vi har sänt bud. Snart kommer förstärkningar.

     Då är vi ute till havs.

     Eller döda.

     Eller så slår vi dem också. Vi är många och våra förluster små. Men jag vill ge er grid.

     På ett villkor, annars fortsätter vi att kämpa.

Erik log.

     En meningslös kamp. Men säg ditt villkor, jag lyssnar.

     Att ni far er väg utan att röva, bränna eller skövla.

     Vilken bleve då meningen med vår färd? Menar du att vi, när vi nått målet, skall vända åter, lottlösa?

     Vad blir annars meningen med att ge oss grid? Skall vi återvända hem för att nästa dag se våra barn bli innebrända, våra kvinnor skändade och gårdarna förtärda av eld?

Erik tänkte under tystnad innan han svarade.

     Du talar rådigt trots att du är trängd. Jag ger dig därför följande förslag: Svitjods styrkor ger sig av i morgon och du må ännu råda över Tissö. Kommer vi åter har vi dräpt Halfdans söner i strid. Då må du råda över Själland, men måste gälda tretusen mark silver som brandskatt. Kommer däremot Aesir och Bausi åter har de segrat. Då må de råda.

Nu var det Haralds tur att fundera. Vad har jag att förlora, tänkte han. Kommer Aesir och Bausi åter har jag inte mist någonting alls, kommer svitjod åter räddar jag i alla fall gårdar och folk. Efter en stund sträckte han fram sin hand. Erik grep den; deras handslag beseglade överenskommelsen.

 

Gisle och Geir hade svårt att acceptera att deras första fältslag för egen del hade varit utan strid. De hade inte ens kommit nära fienden; alltför många av deras egna hade stått emellan. Bane, Bite och Grid var oanvända. Nu var det hela dock över och man förberedde återtåg till skeppen. Efter övernattning i land skulle man avsegla tidigt följande dag.

Bröderna förstod aldrig hur nära sina systrar de befann sig. De såg dem aldrig när de mäklade fred på valplatsen, inte heller när de förde bud åt kung Erik. Fredsvillkoren fick de höra om genom Ragnar.

Återtåget påbörjades så fort man hade tagit hand om sina skadade och bränt de döda. En del av svitjods kämpar ogillade kung Eriks överenskommelse. De muttrade att det var bättre med en kråka i handen är två i skogen: plundrade man inte nu kunde man aldrig veta om tillfället kom åter, eller när. Andra frestades av det oerhörda i att besegra danerna en gång för alla och därmed få herravälde över deras rike. Det vore en bragd att länge minnas och berätta om.

 

Mot kvällen lägrade sig lugnet över Tissö. Svitjod hade givit sig av, åtminstone för tillfället. I deras ställe återvände kajorna från fälten och slog sig ner inför nattens vila, på tak och i lundar. Fiender är som kajor, tänkte Harald, de kommer i stora flockar, skränar och skräpar ner samt försvinner när de har fått sitt lystmäte.

 

     Var era fränder med?

Harald såg frågande på Gunn.

     Vi tror det, sa Ginna. Där var i alla fall upplänningar.

     Hur vet ni det?

     Vi kände igen några. Och tungomålet var vårt eget.

     Ville ni inte med tillbaka?

     Varför? Vi har det bra här och våra makar likar oss väl. De är goda män som ärar oss högt, liksom vi dem.

     Men ni har fränder hos svitjod.

     Förvisso, men sommaren är inte över än, mycket kan hända och ingen vet vem som återvänder hit. Blir det Aesir och Bausi gläds vi åt deras återkomst. Glöm inte att vi bär deras barn.

     Och om det blir Erik?

     Då blir du skötkonung över Själland. Vill du ha oss kvar kanske vi stannar, annars följer vi med våra fränder, om där finns några. Det är i alla fall inget vi bör oroa oss för nu.

     Varför kom ni ut på slagfältet?

     Vad hade det varit för mening att sitta i hallen och invänta svitjods skövlande skaror?

     Hur undgick ni att bli angripna?

  

     Vi ropade på vårt eget mål.

     Inte hördes ni över larmet?

     Stridslinjen hade krympt, det var bara kring dig som striden stod.

Harald stödde hakan i händerna och såg med ens trött ut. Han hade kämpat hjältemodigt men förlorat slaget. Hans män var döda eller flydda. Men så länge som kungarna var borta rådde han fortfarande över Tissö. Och vem visste, snart kanske han rådde över hela Själland. I vilket fall som helst måste han samla sina styrkor igen. Och förbereda dem på vad som komma kunde, två väldigt olika öden: antingen att strida eller samla silver under hans ledning, eller att återgå till brödrakungarnas välkända välde.

I sanning en omtumlande dag, tänkte Harald, en dag att minnas med sorg, eller med grumlad glädje över att det inte gick mer illa än det gjorde.

 

När man återkom till båten låg Gangulf där de hade lämnat honom. Han var matt och visade föga intresse för händelserna i land. Dagen hade han ägnat åt att stirra på en ruska strandråg.

Liksom de andra skeppshövdingarna satte Ragnar ut vakter. Övriga lagade mat samt vårdade vapen och blessyrer; där fanns skador som måste tas om hand. Erfarna krigare visste att även småsår måste skötas, annars kunde det gå röta i dem.

Natten blev ljummen; nattbrisen, som var svag, blåste ut från land. Männen låg i klungor på strandängen ovanför båtarna. Samtal hördes här och var, samt skratt. Man språkade om dagens strid, vem som hade gjort vad och om risken för fientliga besök under natten. Den allmänna uppfattningen var att danerna inte ville angripa utan förstärkningar och att dessa inte kunde väntas förrän tidigast nästa kväll. Vid det laget skulle man vara långt borta.

Efter hand tystnade samtalen och ersattes av snarkningar. Endast vakterna var vakna. Samt Gangulf.

Visa hela inlägget »

Gisle satt i lä vid styrbords reling och såg ut över havet. Den senaste regnskuren drog bort i öster och lämnade efter sig en trasig himmel med en sol som inte förmådde värma. Man hade varit på väg några veckor och befann sig nu utanför Gautlands östra kust. Den senaste stunden hade hans tankar vandrat fram och tillbaka men mest rört sig omkring avfärden från Tuna. Den lämnade såväl en känsla av lättnad, att äntligen vara på väg, som ett litet styng av bitterhet. Det hade känts besvärande när Holmdis inte ville släppa taget om honom och Geir. Hon hade inte verkat lika orolig för Olof och Gangulf, säkert för att de redan hade färdats vida kring. Att Rörik och Radulf blev kvar hemma tycktes hon nästan glädja sig åt. Typiskt mödrar! Bitterheten gällde Radulf. Visst var det trist att han inte fick följa med, men varför måste han vara så tvär? Särskilt Geir hade fått stå ut med elakheter flera gånger inför avfärden. Det var väl inte dennes fel att Radulf inte fick följa med? Fridbjörn var bra när han talade allvar med sin son. Han var egentligen den ende vars ord hade någon verkan på Radulf. Han sätt att tala, och lyssna, gjorde att alla tog honom på allvar, till och med självömkande och bittra ynglingar. Nåväl, Radulfs bitterhet var inget som gick att ändra på nu. Det var som det var; framförallt var det inte värt att bekymra sig förrän de åter skulle mötas.

Tiden till havs hade varit olik allt annat Gisle tidigare hade varit med om. Till en början var det mycket rodd. Att ro en hel dag var enformigt, men man behöll å andra sidan värmen. Nu blåste det friskt och ingen hade behövt ro på länge. Det var bekvämt, men i stället frös man. Dessutom hävde sig skeppet i den grova sjön, samt lutade. I början hade Gisle känt sig osäker och grubblat på vad han skulle ta sig till om de led skeppsbrott, men med tiden vande han sig vid livet ombord.

I början av färden hade det varit mycken väntan på andra. Först hade där varit några skepp från Soland men snart hade fler anslutit från allt svitjod. Nu seglade man tillsammans med flera tolfter skepp. Gisle hade aldrig förr sett så många båtar på en och samma gång. Han roade sig med att räkna segel när han inte var upptagen med annat. Det var en storslagen syn, en uppvisning av Eriks makt och svitjods styrka.

Sin personliga utrustning hade han stuvat under däck: vapen i en av vapenkistorna och maten i proviantförrådet. Han var särdeles glad över säcken med nötter som Holmdis hade skickat med. Nötter var bra färdkost: de var goda, mättande och höll sig länge; var man än vistades tröt aldrig orken om man hade nötter i magen. Kläderna bar han på sig; blev det för varmt tog han av dem, blev det för kallt tog han på sig allt han hade. Än så länge hade det mest varit kallt, utom i början då de hade haft några varma dagar med svag vind. Men nätterna var kyliga.

 

Strandhugg var välkomna; då kunde man värma sig vid eld samt känna fast mark under fötterna. I land fick man också upplysningar och nyheter, dock oftast berättelser från trakten, om sådant som hade hänt för länge sedan. Även i dessa trakter, östgautarnas land, hade daner skövlat, varför några hövdingar anslöt med skepp och manskap.

Om sina västliga fränder, västgautarna, visste östgautarna föga trots att vissa av dem emellanåt färdades till deras land, genom skogarna eller över den vida sjön Vätur. Man visste dock att de i regel var fredliga och helst höll sig hemma, utom då de drev köpenskap. Deras grannar i Finnveden var däremot vilda och tygellösa; de plundrade så ofta de kom åt. Eftersom havets vikingar ständigt härjade var västkustens daner trängda från två håll, från skogen och från havet.

Olof höll ständigt ihop med Gisle och Geir, dels för att de var hans bröder, dels för att han kände ansvar för dem; de var ovana vid sjöfärder och behövde ständigt hans råd. Gangulf var ofta tillsammans med dem. Gisle märkte att denne var dämpad och anade också att Olof hade sett det. En eftermiddag verkade Gangulf mer missmodig än någonsin; Olof tog honom avsides.

     Hur står det till? Jag ser att du grubblar.

Gangulf vände blicken åt sidan.

     Det är fint. Bara bra.

     Det syns inte; mig tycks du väldigt oglad. Vill du prata så lyssnar jag.

Gangulf teg och svalde. I ögonvrån skymtade han Gisle och Geir, eller åtminstone deras blickar.

     Jag vet inte.

     Det är upp till dig, men ditt svårmod syns.

Gangulf skruvade på sig men fortsatte att tiga.

     Nå, då så. Säg till om du ändrar dig.

Olof reste sig.

     Jag svek Styrbjörn.

Orden kom stötvis.

     Jag svek Styrbjörn i Dorestad. Ända sedan den natten har jag känt mig som en ynkrygg. En feg stackare, det värsta en man kan vara.

     Vad tror du att du kunde ha gjort annorlunda? Pilarna haglade och männen var efter er.

     Du förstår inte.

     Vad är det jag inte förstår?

     Jag har inte sagt hela sanningen; allt var inte som jag har berättat.

     Vad är det som du inte har sagt?

     Jag sprang tillbaka till honom. När han hade fallit sprang jag tillbaka. Jag tänkte hjälpa, det borde ha gått att komma iväg tillsammans i mörkret.

     Men pilarna då?

     Först var det inga pilar. När jag kom fram till honom bad han mig stötta honom. Pilen satt i foten, vi kunde ha kommit undan. Sedan kom pilarna och han träffades av ännu en, denna gång i ryggen. Sedan hörde jag männen sätta efter oss. Männen och hundarna. Jag kunde ha släpat honom med mig, men i stället släppte jag taget och sprang. Jag var rädd, fattar du, rädd!

Olof såg på honom. Det här var inte bra, naturligtvis inte för Styrbjörn men heller inte för Gangulf. Han tyckte synd om sin frände. Rädsla var den sämsta tänkbara egenskapen, i synnerhet i trångmål.

     Jag är skuld till att han blev kvar, förstår du det? Och jag skäms oerhört för min rädsla, det vore lika gott att dö.

     Du är mer värd levande; vi vill ha dig med oss.

     Fagert tal!

     Inte alls; vi behöver dig.

     Den som är feg är dödsmärkt. Och en feg krigare är farlig för laget. Tänk om det händer igen, när vi möter danerna.

     Det gör det inte. Övermakten var för stor i Dorestad, och det som har skett går inte att ändra på. Det var ödet.

     Jag kunde ha fått med mig honom om jag hade vågat.

     En bit, och så hade du blivit kvar också. Till vilken nytta? Jag tror inte du hade något val.

Olof lade sina ord väl, men anade att Gangulf inte blev övertygad. Rädsla av ondo, ofta farligare än det man fruktade.

 

Länge satt de kvar och samtalade om Dorestad. Nästföljande dag fortsatte de, liksom dagarna därefter. Olof försökte få Gangulf på bättre humör; ibland gick det bra, ibland inte alls. Men trots att denne var håglös skötte han sina sysslor; utåt verkade han nästan som vanligt. I sitt inre grubblade han dock ständigt och fasade för den strid han visste skulle komma. Han hade varit feg en gång och var övertygad om att det kunde bli fler.

Visa hela inlägget »

När Olof kom åter från Uppsala samlade han sina bröder och berättade om sina upplevelser: om färden dit och hem, om blot, gille, brottningskamper och alla människor, men framförallt om vapentinget, mötet med Nattfari Jolnir samt dennes gåvor. Bröderna lyssnade uppmärksamt, frågade mycket och bad att får se på föremålen. Olof bar in dem i salen.

     De ser ut som vilka vapen som helst, sa Geir.

     Det stämmer, sa Olof, de ser inte märkvärdiga ut. Det är vad de förmår som är sällsamt. Det enda som vittnar om deras inneboende kraft är runorna här. Se här.

     Gisle och Geir lutade sig fram. Även om deras ögon var unga var hallen skum; runorna var svåra att urskilja i brasglödens sken.

     Hur vet du att Jolnir talar sanning?

     Han har gjort märkliga saker och visat tecken på sina förmågor.

     Har du prövat något av det han sade?

     Hur tror jag fångade rådjuren som hänger i visthuset?

     Båge?

     Nej, Bane.

Geir betraktade Olof med öppen mun; vid närmare eftertanke var det inte brukligt att i förbifarten fånga rådjur på hemväg från vapenting, i synnerhet inte två, och sällan med spjut. I sanning ett märkligt vapen!

     Jag har övervägt hur vi ska fördela gåvorna. Jag föreslår att Gisle som är skicklig med spjut, tar Bane, att Geir, som skjuter pil tar Grid att försvara sig med och jag som är svärdsman tar Bite.

     Varför inte, sa Gisle.

     Kanske, sa Geir. Men om Gisle redan är skicklig med spjut, kanske jag bättre behöver Bane. Han lär behöva Grid mer än jag, eftersom det är troligt att han strider nära och jag på håll.

     Ja, fast när ni har övats i vår kanske era färdigheter är annorlunda. Ni kommer i varje fall inte få använda dessa vapen under övning. Då lär ni er inget. Vapenskicklig måste man vara, vare sig man äger magiska vapen eller ej.

     Vi kan byta om vi märker att det behövs, sa Gisle.

Med det lät sig Geir nöja, även om han tyckte att han hade fog för vad han hade sagt.

 

Under våren var svitjod sysselsatta med att rusta för härnad. Liksom hos danerna måste båtar byggas, lagas och utrustas. Kung Eriks påbud krävde mycket arbete; yxhugg ljöd i skogarna och hammarslag vid båtvarven. Tjära kokades, eller köptes liksom järn. Tjäran användes bland annat till att täta bordläggning, tillsammans med ullgarn eller vitmossa, samt att skydda tågvirke mot röta. Järnet gick mest åt till båtspik, men också till verktyg, redskap och vapen. En båt kunde kräva upp emot tjugo storhundraden spik vilket motsvarade en ansenlig mängd järn. En del av detta hade skaffats ända från Dalarna, den stora utmarken i nordväst. Runt om i gårdarna vävde man segelduk av ullgarn eller lin och slog tågvirke av hampa. Våderna syddes samman till segel. Vapen tillverkades, reparerades och fejades; inte minst Smid-Ebbe hade bråda dagar.

Redan under vintern, när isarna bar, hade Kung Erik skickat sändebud till Viken för att förhandla om samverkan och utbyta kunskaper. När dessa återkom spordes att vikmännen inte ämnade härja detta år men att en märklig man, Ganglere, hade gästat flera gårdar och rått Vikens kungar att hålla vak och värn. Han hade varnat för angrepp men utan att säga varifrån, varför svitjods sändebud möttes med misstro, åtminstone till en början. Slutligen enades man dock om vänskap och fred; överenskommelsen bekräftades genom att Eriks dotter trolovades med en av Vikens kungar.

Även till gautjods kungar hade man skickat sändebud. Också gautjod avsåg att stanna hemma, men de hövdingar som ville var fria att utrusta skepp och bistå svitjod. Där guld och ära stod att vinna fanns frivilliga.

Därtill lovades svitjods flotta fri lejd samt ledning och lotsning.

 

Gisle och Geir samt deras fränder och vänner övade ständigt. Varje gryning stod man upp och kämpade till dess solen gick ned, utom då man åt, hjälpte till på gården eller rustade för utrodd. Gangulf och Olof ledde lekarna men ibland tog sig Fridbjörn och Smid-Ebbe tid att fostra Tunas ynglingar.

Man brottades med fasta och lösa tag, på land och i vatten, man övade närkamp med svärd, spjut och sköld samt avståndskamp med båge och spjut. Därtill övades styrka genom dragkamp, snabbhet med löpning samt träffsäkerhet med stenkastning. Vid kamp måste alla hålla sig inom ett hasslat område för att vänja sig vid trängsel, ty trångt var det alltid i strid, vare sig man var på land eller till sjöss. Ibland kämpade man på bryggorna; då blev den som for på hälen, eller flydde, blöt.

Bane, Bite och Grid låg obrukade; var och en måste reda sig med egna förmågor. Magi var ofta stark, men makterna var också nyckfulla; ingen vågade lita helt på runors kraft.

 

Efter islossningen firades segerblot; man offrade för ljusets och värmens seger över mörker och kyla. Sedan sattes båtarna i sjön. Gisle och Geir sprang många ärenden till Ed och kunde aldrig låta bli att gå ner till viken och stiga ombord på snäckan som låg förtöjd nedom hällarna. Det var den som skulle bli deras hem under sommaren. De prövade roddplatserna, kröp in under durken, kände på årorna och lyfte på ankaret.

Nu skulle de äntligen komma med i laget, få fara med de vuxna männen.

     Visst kommer vi med, sa Geir.

     Det är klart vi gör, svarade Gisle, vi duger. Har du inte märkt hur till och med Olof har svårt att värja sig?

     Visst! Hade vi övat med riktiga spjut hade han vistats i Valhall vid det här laget.

     Vi också. Men i bågskytte är det nu ingen som slår dig. Dina pilar prickar alltid rätt.

     Det har jag Gunn att tacka för; hon lärde mig rätt sinnelag. Hoppas att hon har det bra där hon är nu.

     Skall vi tro Nattfari har båda två det bra.

     Vad tror du om de andra?

     Vilka andra?

     Rörik, Radulf och de andra. Kommer de med?

     Svårt att säga. Jag hörde Gangulf och Olof prata om det häromdagen. Lika många som far med ut måste värna hembygden. Erik vill inte riskera att landet läggs öde i brist på skydd; hans bror Östen leder landvärjarna.

     Men vad tror du?

     Jag skulle gissa att några av oss måste stanna. Vem det blir vet vi inte. Men det skall inte bli jag.

     Och inte jag.

     Och inte du.

Geir grubblade när de gick tillbaka till Tuna. Tänk om han och Gisle måste dela på sig: Gisle fara ut och han bli kvar. Då skulle han hellre dö, men inte förrän han hade försökt ta sig ombord med våld eller list. Han och Gisle hade inget kvar att värna, som de andra. Visserligen var Tuna också deras hem nu, men Hersby var ödelagt.

 

En dag kom Ragnar från Ed och deltog i träningen. Ibland gav han råd eller rättade någon som gjorde fel, ibland stod han vid sidan och talade med Fridbjörn och Smid-Ebbe samt Olof och Gangulf.

     Vad heter han där, den store?

     Det är Ofäti-Karl, en riktig bjässe, sa Olof. Stark som två karlar.

     Men långsam; äter mycket men blir själv korpmat.

     Kanske det, men stark som sagt.

     Den då? Det syns att han tänker.

     Den andre Karl; han är lite egen, men påhittig.

     Mmm. Ett gott huvud är värt många händer. Aldrig vet man när den kloke behövs. Om det inte blir fullt får han följa med. Än den då?

     Rörik, Fridbjörns andre son.

     Han skulle kunna duga, men verkar inte helt hågad; jag tror att han tänker på annat.

     Jag också; han har huvudet fullt av Gudrun i Rodsunda.

     Den mindre är ivrigare.

     Det är Radulf, hans lillebror.

     Hur gammal?

     Sexton.

     På gränsen.

     Sant. Men han kämpar väl och har gott huvud.

     Han verkar hetsig. Till nästa utrodd har han mognat. Flickorna fredar sig frejdigt; ser du blicken där?

     Med sådana kvinnor värjer sig svitjod väl.

     Den där ser rask ut? Vem är han?

     Leif från Rodsunda, Gudruns bror. Gangulf gillar honom; de har övat mycket.

     Han kommer med.

     Gisle och Geir då?

     De duger, det trodde jag du redan visste. Men du ansvarar för dem.

 

Radulf blev förkrossad. Han ville verkligen med men nu skulle han i stället bli kvar hemma och ruttna när de andra rodde ut. Det hjälpte föga att Fridbjörn hade hand om vaktstyrkan och att Ofäti, Rörik och hans systrar var kvar. Radulf ville ut! Dessutom fick Geir följa med ut, tänkte han. Han duger inte ett skvatt bättre än jag, utom möjligtvis som bågskytt. Radulf kände en klump i halsen och han ville banka vett i Ragnars tjocka skalle. Men det vågade han inte.

Rörik verkade ta mycket lättare på saker och ting.

     Lugna ner dig, bror.

     Vad då lugna ner mig? Du vet mycket väl att här hemma blir det bara jobb på gården tills de andra kommer hem framemot hösten, belåtna efter sommarens äventyr, vilande på sina skatter samt ära och minnen. Den som går hemma och skrotar kommer ingen ihåg.

     Men det är väl inte så farligt. Det går fler båtar. Och du, vad minns man sedan åren har flytt? Tänk efter, vad vet du egentligen om farfar?

     Han vann ära i Gautland och på Gutland kämpade han mot en blotrese.

     Mer då?

     Det räcker väl?

     Hur mycket vet du om hans far då?

     Han byggde hallen i Tuna.

     Och hans far?

     Han bodde... um, här i Soland, eller nära i alla fall.

     Där ser du. Efter några mansåldrar bleknar minnena, utom för hjältar. Är du en hjälte?

     Ja.

     Jaså, men riktiga hjältar tar motgångar med jämnmod och bidar sin tid.

Radulf betraktade sin äldre bror med framskjuten underläpp.

     Det är det jag inte vill, det kanske inte kommer någon nästa gång. Jag vill ut! Nu! Du, du tar det lugnt bara för att du vill vara med Gudrun i Rodsunda, stammade Radulf, nu när Leif följer med ut och inte kan vakta på henne.

     Kanske det. Hon är väldigt fager. Hitta någon du också.

Radulf reste sig häftigt, rusade därifrån och stannade inte förrän han hade nått ett gott stycke från gården. Småningom lomade han tillbaka och satte sig tjurande och grubblande bland gravkullarna, för att söka tröst bland döda förfäder. Först när det blev mörkt återvände han hem, gick direkt till sängs och talade inte med någon.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...