Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 06

 

På Eriks skepp kände man sig olustig. Återfärden hem hade begynt samma morgon, i frisk förlig vind, men snart hade det mojnat och nu rådde en envis motvind. Sydvinden förebådade dåligt väder varför styrmännen enades om att söka lä vid kusten över natten. Men det var inte bara vinden som störde stämningen. Hade inte hela utrodden varit kantad av motgångar? Visserligen hade man segrat på Själland, men inte hade det kommit något gott ut av den segern. Och igår hade man varken segrat eller förlorat, utan mest mist många män.

Men detta var inte det värsta, motgångar måste var och en vara beredd på. Inte alla krigståg var framgångsrika. Nej, vad som verkligen skapade olust var kung Erik själv, eller snarare det som var kvar av honom. Han såg förskräcklig ut och rörde sig hotfullt av och an i sjöhävningen. Arnulf som satt närmast hade till och med hört honom kraxa om skeppsbrott och vännerna på havets botten som snart skulle få smaka svitjods kämpars kött.

Efter natten för ankar i en åmynning fick man nog. Flera av männen vittnade om att Erik hade angripit dem i sömnen. En och annan tvivlade och menade att det kunde röra sig om elaka drömmar. Andra menade att man inte kunde veta men att det vore lika så gott att bränna kungens kvarlevor här och inte vänta tills man kom åter till Uppsala. Meningsutbytet pågick som häftigast när någon ur besättningen ropade från land.

     Kom och se! Arnulf är dräpt!

     Männen hastade över landgången och snart stod alla i en ring runt den rivne.

     Ingen tvekan, sa en ärrad gammal kämpe med en stämma lika ödesmättad som om han hade varit Oden själv. Det är Erik som har gjort detta, det syns på Arnulfs sår. Erik har blivit draug.

Männen nickade tankfullt även om det fanns en och annan som tvivlade. Det fanns säkert fientligt folk i trakten och var fanns egentligen Arnulfs yxa? Om Erik var draug hade han egna vapen. Men att träta med troende gagnade föga.

     Så är det, bestämde gamlingen. Vi måste bränna honom, annars tar han oss en och en tills ingen är kvar. Då blir han draug-Erik sjökonung och ingen färdas längre säker på havet. Sanna mina ord, vi måste bränna honom. Nu!

Bud gick, från båt till båt, att man skulle bränna kung Erik en andra gång, redan idag. Åskviggen hade förvisso dräpt honom, men inte helt. Ris och grenar samlades i hop och snart tronade draug-Erik på toppen av en diger kase. Under sig och bakom ryggen hade han dynor fyllda med fjäder och dun. Där satt han, ståtlig, stel och stinkande; iförd stridsrock, hjälm och handskar, med manteln över axlarna och vapen över knäna. Bredvid honom hade man ställt fram ordentligt med skaffning och redskap; grytor och stekar, nötter och mjöd samt en säl som någon skjutit inför denna hans hädanfärd. Dessutom fick han med sig brädspel och en grytgaffel. En av de mindre efterbåtarna lades också på bålet.

     Nu har han så att han reder sig, fastslog den gamle.

     Det räcker länge, sa någon annan.

     Det blir en värdig ankomst till Valhall, sa en tredje.

     Vem tänder bålet, frågade en fjärde.

     Det gör jag, sa gamlingen.

     Jag känner inte igen dig, sa den förste.

     Jag kom ombord när vi drabbades med danerna.

     Vem är du, sa den andre.

     Ni kan kalla mig Gamling.

     Var hör du hemma, sa den tredje.

     Överallt, svarade Gamling. Jag färdas vida omkring.

Något gjorde att de inte frågade mer; var det hans röst eller de djupt liggande ögonen som tycktes se allt. Ögonen förresten; det gick inte ens att avgöra om där fanns några, så djupt låg de i sina hålor under buskiga ögonbryn.

Gamling tände och snart flammade bålet högt. Männen stod runt omkring och alla galdrade. Ingen ville ha en draug ombord, vare sig han var kunglig eller ej. Olof stod en bit ifrån; trots värmen från bålet kände han en rysning utefter ryggraden. En draug var riktigt otäckt. Det var sådant man hörde om men som i regel inte drabbade vanligt folk; i alla fall hörde det inte till vanligheterna.

Knappt hade elden fått fäste i den fuktiga veden förrän vinden mojnade. Rökpelaren steg vit och tät rakt upp mot himlen. Allteftersom elden tog sig blev röken tunnare för att till sist försvinna helt och ersättas av ett dallrande lufthav. Det knastrade om brasan och Erik bar sig själv åt innan kroppen slutligt förtärdes av lågorna; han pep samt puttrade och när han till sist försvann var det med ett råmande ljud. Till sist befann han sig hädan och snart gjorde resten av bålet det också. Man lät glöden pyra så länge den ville och när allt hade svalnat var det redan eftermiddag. Men då rådde en frisk nordvind; den kunde föra dem ett gott stycke hemåt.

     Se på vinden, sa Ragnar till Olof. När nu draug-Erik har farit hädan ska du se att vår hemfärd blir lugn. Nordan råder.

     Vart tror du att vindarna för honom själv?

     Jag hörde någon som hade sett honom fara iväg med röken. Mot Asgård i himlen. Vad tror du själv?

     Inte gott att veta. Han stred dugligt men var också kärv mot vänner.

     Så sant som det är sagt. Men nu är han borta; Östen får ta över. Har man sopat ihop resterna från bålet så att vi kan ge oss av?

     Vi kan lägga ut. Är alla med?

Ragnar ställde sig på landgången och räknade huvuden, ombord och i land.

     Alla är här. Kom ombord nu!

Överallt hördes liknande rop, nu lämnade flottan denna fientliga kust där det blåste och regnade för jämnan.

     Har ni Gamling, hördes någon ropa nedanför relingen?

     Nej, han var på Eriks skepp, svarade Ragnar.

     Han sa så, men ingen har sett honom sedan han tände bålet.

     Han är säkert på någon av de andra båtarna.

     Vi har frågat men var vi än söker står han inte att finna. Ingen har honom ombord och än märkligare: ingen hade det förut heller.

     Då var han väl inte mänsklig?

     Nej, han var nog inte det. Han sa att han färdas vida omkring.

     Mycket vida kring, skulle jag tro.

 

     Söderut, sa Karl och betraktade trästickorna som låg på durken. Ja ja, det är bara att böja sig för sin lott här i livet, hur länge det nu kan vara. Dör vi inte för danernas svärd, kanske vi kan få bli trälar hos någon kustbonde.

     Ligger vi i kanske vi kan hinna ikapp de våra. Det kan ju hända att de stannar på vägen. Gangulf lät nästan hoppfull.

     De seglar och vi ror. Karl sneglade hastigt på Gisle och fortsatte sedan att betrakta stickorna på durken.

     Ja men vinden har vänt. Det blåser sydvind nu.

     Hm, ja du har rätt. Men det blir tungt att ro mot vinden.

     Låt oss försöka.

     Mat, sa Geir. Hur skall vi göra med mat då? Och vatten? Vi har ingenting.

     Vi får samla och fånga, sa Gangulf. Vatten finns det i åar. Och åar rinner ut i havet.

     Men först ska vi försöka hinna ikapp de våra. Idag ror vi så mycket vi orkar, sa Gisle.

     Och hittar färskvatten, sa Gangulf.

De bytte av varandra då och då. Först rodde Gisle och Gangulf, sedan Karl och Geir. Visserligen gick det inte lika fort när Karl och Geir rodde, men de var åtminstone jämnstarka. När solen stod i väster hade de tillryggalagt en god sträcka och kunde inte längre se ön där de hade övernattat, eller några andra öar heller. Det hade funnits några på vägen, några skär och en större ö, men nu låg kusten öppen och verkade göra det så långt söderut de kunde se.

     Det är hårt med motvind, sa Geir. Jag är törstig.

     Du är inte ensam, sa Karl. Min tunga fastnar i gommen.

     Ännu ingen skymt av flottan, sa Gangulf med en blick mot den södra synranden. Låt oss styra in mot land. Det borde inte dröja länge innan vi hittar en bäck. Är vi lyckosamma hittar vi oss också mat, och en plats för nattläger.

     Eller så fångar någon oss. Geirs röst var full av tvivel.

På väg in mot land spanade de efter åmynningar och bäckraviner. Det var inte helt enkelt men efter att ha rott utefter stranden en stund hittade de vad de sökte efter. Såvitt de kunde avgöra hade ingen sett dem. De hade i varje fall inte sett någon.

Så fort de fick bottenkänning hjälptes alla åt att dra upp båten på stranden. Därefter störtade de ner i bäckfåran och drack. Vattenströmmen var strid efter de senaste dagarnas regn och hade grävt en djup ravin genom strandens lösa sand. Trots sin bruna ton var vattnet klart och smakade friskt.

Efter att alla fyra hade druckit sig otörstiga spanade de runt i omgivningarna för att utröna om trakten var bebodd och var de kunde finna föda. Efter vad de kunde se fanns ingen gård i närheten. Det troliga var att gårdar, om sådana fanns, låg längre in i land, bättre skyddade mot havets vindar och vikingar. Å ena sidan skulle en gård betyda att det fanns mat, men också människor vars avsikter man aldrig kunde veta.

De delade upp sig två och två. Gisle och Geir åtog sig att skaffa något att äta, Gangulf och Karl att ställa i ordning ett nattläger, samla ved och göra upp eld.

     Jag saknar min pilbåge, sa Geir misslynt och betraktade spjutet. Visserligen är detta ett utmärkt spjut, men till rabbisjakt duger det sämre än pil och båge.

     Det är sant, men på något sätt skall nog Bane hjälpa oss att skaffa mat i magen.

     Låg det inga redskap i båten?

     Inga fler än dem vi hade med oss själva. Vi ska vara glada att Gangulf fick med sig sin yxa. Till och med när han drunknade hade han ett fast grepp om skaftet.

När det började skymma hade Karl och Gangulf samlat ett ansenligt förråd med ved och dessutom fått fyr i några av pinnarna som sprakande spred värme i vinden. Över några stora stenar hade de lagt slanor och flätat ett tak av vidjor som de täckte med gräs och torv. De hade också brett ut ett lager torrt gräs på marken under, att ligga på.

     Nu väntar vi bara på något gott att stoppa i magen, sa Gangulf.

Hans mage knorrade som för att understryka det han just hade sagt. Karl betraktade honom.

     När åt du senast? Du sov ju när vi andra smorde kråset igår.

     Låt se. Det var i går morse, innan vi seglade ut för att möta danerna. Och så en munsbit ur grytan i dag, innan jag snubblade över dig. Sälen var god trots att den var kall.

     Har du sett Gisle och Geir på länge?

     Nej, var håller de till?

     Skulle de fånga kött eller fisk?

     Inte en aning.

De väntade under tystnad. Elden spred en behaglig värme och höll strandmyggen på avstånd. Det var skönt att stirra in i lågorna och glöden. Karl höll på att nicka till när de hörde steg. Någon eller några närmade sig. Gangulf tog yxan och smög ut ur eldens sken, men satte sig snart igen.

     Det är Gisle och Geir.

     Vad har ni med er? Vi är hungriga!

Geir höll fram en trave med strandkål och såg skamsen ut.

     Är det allt ni har lyckats få tag på?

Besvikelsen i Gangulfs röst gick inte att ta miste på.

-       Då blir det ännu ett hungrigt uppvaknande i morgon bitti. Snart tar jag en tugga av din skank.

     Du skulle bara våga. Ta en tugga av bladen, de är goda.

Gisle höll fram traven och Gangulf såg med misstro ömsom på den, ömsom på bröderna.

     Det här är inte klokt. Vi behöver något att äta! Jag ger mig ut och försöker hitta något fastän det är mörkt.

     Se mellan bladen, föreslog Geir.

Det ryckte lite i hans ena mungipa när Gangulf särade på två blad. Ut stack ett fiskhuvud.

     Flundra, utbrast han. Det var bättre. Fick ni den på spjut?

     Nej, vi gjorde ett ljuster genom att fläta vidjor och tälja spetsar. Geirs ansikte var ett enda stort leende.

     Nu börjar det likna något.

     Har du sett mellan de andra bladen också?

Gangulf bläddrade och fick fram inte mindre än åtta flundror och några dussin nästan mogna nypon. Stämningen blev med ens munter. Det dröjde inte länge förrän alla fyra mumsade flundror och strandkål så att det stänkte om dem. Fiskben, fenor och det som inte gick att äta på huvudena for genom luften.

     Vi har flätat en tina också, som vi agnade med fiskrenset och satte ut i viken. Har vi tur finns det några feta ålar i den i morgon bitti.

     Och rabbisar flikade Gisle i. Vi satte giller.

     Det borde finnas musslor också, sa Gangulf. Vi kan samla i morgon. De är goda.

Efter att den värsta hungern var stillad satt de fridfullt och samspråkade om de senaste dagarnas tilldragelser. Karl och Gangulf hade ännu inte hört Gisles och Geirs berättelse i sin helhet; de grinade glatt när de hörde hur bröderna hade delat sköld och spjut. Berättelsen om Bausis dråpliga död fick Gangulf att skratta så högt att Karl måste tysta honom med en hand över munnen. Trots allt var de i fiendeland.

Det var inte lite som hade hänt denna sommar: två slag, ett på land och ett till sjöss, danernas drottar dräpta, Gangulf riden, plågad men slutligen lämnad ifred av nattmaran, flottan avseglad och nu senast ölgille och flykt. Allteftersom mörkret sänkte sig över trakten gick samtalet trögare. Till sist sa Geir något om att sova, lade sig ner på gräset och kröp ihop. Inom kort sov han, mätt och belåten. Snart hade Gisle och Karl gjort honom sällskap. Gangulf satt ensam kvar. Han kände sig inte trött; det var inte att undra på efter förra nattens fimbulsömn.

I natt vakar jag, tänkte han.

Gangulf kände sig fridfull till sinnes. Visserligen var deras läge bekymmersamt: fyra ynglingar långt in i fiendeland. Men det oroade honom föga. Bättre husvill än rådvill, tänkte han. Och i natt har vi både hus och härd samt mat i magen. För all del, kanske inte ett hus men väl tak över huvudet.

Vad gällde kamp kände han sig också lugn; nu visste han vad han förmådde, också när det var allvar. I och med det hade maran inte längre makt över honom. Hon hade förlorat greppet och han kände sig alltmer förvissad om att hon hade gjort det för gott. Det är den räddhågade som är hennes byte; den orädde rår hon inte på. Undrar vem hon rider i natt. Öbornas gårdvård får gärna ha henne hos sig. De blir ett maka par. Gangulf log vid tanken. Eller någon av dem som bor där på gården. Bara det inte blev Leif; hon slutade plåga mig samtidigt som han dog. Hoppas han har det bra där han är nu, dräpt som han blev i sin första strid. Frid över hans minne.

     Han strider hos gudarna.

Gangulf såg upp. Framför honom i mörkret, på andra sidan elden, satt en gammal man. Ansiktet var dolt bakom skägg och under luva, man såg bara ögonen, eller snarare ögonbrynen och de djupa ögonhålorna.

     Inte nu väl? Natt råder.

     Det är sant, inte i detta ögonblick. Just nu njuter han nattens nöjen.

     Men i morgon?

     ...tar kampen vid igen. Mycken vapenlek det är på vallen.

     Vad äter han till kvällsvard?

     Nyslaktad galt med mycket fläsk, därtill bröd med flott och spad. God gamman råder i hallen. Mål i mun får män av mjöd. Gillet varar länge än.

Gangulf begrundade det han fick höra. Nog anade han vem han hade på besök. Han sa:

     Jag hörde dig inte när du kom.

     Jag kommer, och jag går.

     I vilket ärende?

     Just nu intet annat än att värma mig vid din eld. En stunds samspråk, två färdmän emellan. Lite vila i natten.

     Varthän ämnar du dig?

     Jag skall bränna en död.

     Vem?

     En kung.

     En av de två som dräptes igår?

     En av de tre.

     Tre?

     Trenne var de kungar som miste livet igår.

     Jag visste bara två. Vem bränner du?

     En av dem.

     Och de andra?

     Även de sällar sig snart till Valhalls värjare. Dugliga daner såväl som deras fruktade fiender; alla behövs på världarnas valdag.

     Behövdes inte en bärsärk till? Du lät Karl fiska mig ur ditt grepp med sitt garn.

     Inte mitt grepp, utan Rans. Jag hjälpte Karl att snuva henne; jag behöver dig bättre än hon. Men än har vi tid.

     Hur då?

     Ditt öde hastar inte. Tids nog märker du vad som ska göras.

     Vad timar härnäst?

     För att komma åter till Tuna måste du fara vida.

     Vilken väg är tillrådlig?

     Hur ni än far blir resan svår. Dåd danar duglig dräng.

     … och drapor den dödes dom. Kommer vi alla...

Gangulf avbröt sig mitt i frågan. Den gamle hade rest sig upp. Stunden efter var han uppslukad av mörkret.

Någonstans i närheten hoade en uggla.

Gangulf satt kvar och lät tankarna vandra. Stillhet, mörker och vällukt från någon okänd blomma omslöt honom. Elden värmde. Han satt orörlig och såg rakt in i glöden som skimrade fram och åter i olika färger: brandgult, rött och svart. Ibland spelade mönster för hans syn, svagt blå linjer; alvbågar brukade Holmdis kalla dem. Då och då lade han på en pinne. Inte ett ljud hördes. Allt var stilla.

 

I den bleka gryningen begynte sjöfågeln att låta. Då väckte han Gisle, som fick fortsätta nattens vak. Själv lade han sig ned att sova en stund, efter att ha förvissat sig om att Gisle skötte elden och inte somnade om.

 

Gangulf vaknade inte förrän Gisle och Geir kom åter från stranden. Då var det redan ljusan dag men han kände sig inte manad att ge sig till känna, utan låg kvar och blundade. Av brödernas muntra samspråk kunde han sluta sig till att de hade med sig nyfångad rabbis, ål och musslor. Först när dofterna från matlagningen nådde hans näsborrar gick det inte längre att låtsas sova. Han var på fötter inom ett ögonblick och snart satt alla återigen runt elden och spisade med god aptit. Strandkål, nypon och vatten fullkomnade morgonmålet.

I dagsljuset hade Gangulf inte en tanke på den gångna nattens besök. Vad som hänt då var som i en annan värld, eller som i en dröm. Och inte brukade han komma ihåg drömmar sedan det blivit dag. Man vet sällan att man har haft dem. I alla fall inte särskilt många, och inte förrän man blir påmind om något i drömmen: en person, en plats eller en händelse. I stället fylldes hans hjärna nu av tankar på mat och hur de skulle hinna i fatt sin flotta.

     Det är stilla. Vi borde ge oss av för att hinna ikapp våra vänner.

     Vi måste ta med ålburen och gillren, sa Geir.

     Och ljustret, sa Gisle.

     Visst, sa Gangulf. Finns det något vi kan ta färskvatten i?

Alla fyra tänkte efter men kunde inte komma på något bra kärl.

     Då får vi dricka oss otörstiga nu.

     … och hitta en ny bäck när vi blir törstiga.

     Om vi inte hittar flottan först. Det vore det allra bästa.

De samlade sina ägodelar, både de få de haft med sig och dem de tillverkat, samt satte båten i sjön. Havet låg blankt och snart rodde de med god fart; roddlagen var desamma som dagen innan. De färdades en god stund.

     Se där, utropade Geir och pekade över land söderöver.

Gangulf och Gisle vilade på årorna; alla vände sina blickar ditåt Geir pekade.

     Det ryker i fjärran, sa Geir.

     Någon eldar, sa Gisle.

     Listigt tänkt, sa Karl och blinkade åt Gisle.

     Ett stort bål, sa Geir.

     Nyss tänt, sa Karl. Röken är vit.

Gangulf satt tyst. Inom ett ögonblick mindes han besökaren i natten. Bränna en kung, var det inte det han hade sagt?

     Bränna en kung, sa han tyst.

     Vad sa du, frågade Karl.

     Man bränner en kung.

     Vad pratar du om? Tala ur skägget. Alla tre betraktade Gangulf med stora ögon.

Och nu kom han ihåg sitt nattliga samtal, i alla fall delar av det. Han berättade om den gamle mannen; att han dykt upp ur tomma intet och språkat en stund vid elden för att sedan försvinna in i skuggorna lika hastigt som han kom. Han återgav hur gamlingen hade talat om trenne dräpta kungar, inte tvenne, hur hans ärende var att bränna en av dem. Han nämnde också det som sagts om den svåra hemfärd som väntade dem.

De andra satt och gapade; sedan överöste de honom med frågor:

     Varför har du inte sagt något?

     Jag kom inte ihåg; inte förrän vi såg röken.

     Varför väckte du oss inte?

     Jag hade inte en tanke på det.

     Vem tror du han var?

     Det förstår nog vem som helst.

     Vem är den tredje dräpte drotten?

     Han sa det inte. Kanske Erik?

     Är det måhända han som brinner?

     Kanske det.

Slutligen upphörde frågorna och de rodde vidare. Detta kunde vara deras stora, och kanske enda, tillfälle att hinna ikapp flottan och fränderna. Röken var nu borta och en vind blåste från norr. Kom de bara längre söderut borde de kunna utröna vems kung som brann.

För att färdas fort rodde Gangulf och Gisle mest hela tiden. De hade kraft i årtagen och båten höll god fart. Karl och Geir spanade mot horisonten. Ibland öste de båten med händerna och Gangulfs stridshuva.

Efter hand böjde landet av åt öster. Och där, när de hade hållit på en god stund med att runda kustlandet, som böjde av, såg de flottan. Vems flotta gick inte att avgöra, men ändå tvivlade de inte. Det måste vara deras. Danerna torde fara längre västerut.

Gangulf och Gisle rodde under tystnad, Karl och Geir spanade oavlåtligt mot den flotta de sakta närmade sig. Alltför sakta, tänkte Karl, den tycks lika avlägsen nu som när vi först såg den. Det var som i en ond dröm, där man sprang det fortaste man kunde, men ändå inte rörde sig ur fläcken. Med sammanbitna miner såg de segel hissas, först ett, sedan flera. Gangulf och Gisle satt med ryggarna emot, men Geirs och Karls ansikten sa dem att det brådskade.

Nordvinden friskade i och segel efter segel fylldes med luft. De fartyg som var först ut började undan för undan försvinna bakom synranden. Jättar, ulv och björn for genom Gisles huvud, dolska daner genom Geirs. Måtte vi slippa slikt, tänkte han. Måtte vi hinna ikapp.

Nu vimlade havet av segel; alla var hissade, såvitt Geir kunde avgöra, inget återstod. Karls blick mörknade, men Gangulf rodde vidare. Efter en stund slocknade även Geirs blick. Gisle såg det, och hans blick mötte också Karls. Med ens blev årtagen trötta och när Gangulf märkte det sparade också han på kraften i sina. Alla vände sig om och såg ut över havet.

     Det gagnar inte?

Geirs röst sprack när han talade.

     Vi hinner inte ikapp, sa Karl.

Svitjods flotta fjärmade sig; flera tolfter fartyg for på havet.

Samt en båt med fyra ynglingar som aldrig kom ikapp.

Visa hela inlägget »

Morgonen grydde gråkall och blåsig. Olof var tidigt på fötter och hjälpte Ragnar. Styrmännen hade samtalat under natten och enats om att fara åter hem; eftersom det kom god vind från väster ville man komma iväg utan dröjsmål. Dels hade man nog av förluster, dels måste man meddela Östen. Kunskapen om Eriks död kunde färdas fort; nådde den uppländerna före dem var risken för oro bland folket uppenbar. Det fanns alltid makthungriga män som ville spela efter egna regler.

En efter en fylldes båtarna av sina besättningar samt dessas tillhörigheter. Askan från likbålet sopades samman och bars ombord på kung Eriks båt, tillsammans med dennes brända kropp. Han sattes i den bakre lyftingen och riggades hjälpligt med en kista, stöttor och märling så att han inte föll ihop, eller omkull. Där satt han nu och såg ut över sin besättning, samt resten av flottan, med död blick. Ingen kunde hävda att han inte fullföljde sin utrodd.

Däremot rådde delade meningar om gudarnas inställning; vissa menade att man hade dem emot sig, eller i alla fall att Erik hade haft det. Andra menade att hans dramatiska död var ett tecken på deras gillande, att han behövdes bland dem. Den gudarna älskar, dör ung.

Man rodde raskt utomskärs och satte segel. Farten var god i den friska vinden; det var med vemod Olof blickade ut över hav och land. Valplatsen sjönk långsamt i havet bortom synranden, långt bakom dem. Undrar hur Geir, Gisle och Gangulf har det nu, tänkte han. Kämpar de på Valhalls gårdstun, eller är de snärjda i Rans garn? Han spejade emellanåt ner i vattnet, i en lika tvehågsen som utsiktslös förhoppning om att få syn på sina älskade fränder. Men det enda han såg var blågrönt havsvatten, vågor och skum.

 

Gangulf rörde sig oroligt i sömnen. Han drömde om sjöslag och daner samt en illasinnad kustbefolkning som kom för att återta det som var deras och röva det som var andras. Överallt skränade sjöfågel samt kråkor och korpar om vartannat. Det var ett fasligt oväsen, tänkte han i drömmen. Jag måste vakna och schasa bort dem, de äter av fisken. Han drömde att han gick upp och schasade bort både folk och fåglar men snart var de tillbaka. Återigen insåg han att han först måste vakna innan han kunde jaga bort inkräktarna. Men det var verkligen svårt, han sov djupt och kroppen kändes som förlamad. Han vände på sig och drömmen återkom. Sjöfågel, daner och kustbefolkning visade sig om vartannat men det var bara fåglarna som gjorde oväsen. De andra rörde sig tyst och målmedvetet. Det var bråttom nu, de var på väg hit. Var var han förresten? Javisst, han hade blivit hjälpt av Karl ur djupet och genom regnet. Måste vakna, tänkte han igen.

Måste vakna.

Gangulf slog upp ögonen. Ljus silade in genom vindögonen högt upp vid ryggåsen. Brasan hade slocknat och det var lite rått. Vid hans fötter låg Geir och sov. Var kom han ifrån, tänkte Gangulf. Och Gisle, han är också här. Var är Karl?

Gangulf ställde sig upp, sträckte armarna mot taket och lät höra en ljudlig gäspning. Han kände sig skönt utsövd. Så här gott har jag inte sovit på länge, tänkte han. Egendomligt, vad kan det bero på. Jo, det är klart: Hon har inte varit hos mig i natt. Hon som hemsökte mig om nätterna, som red på min rygg och kvävde mig i sömnen när jag var som svagast. Hon som förmörkade min håg och fick mig att känna mig usel och värdelös. Maran, må hon fara och aldrig mer komma åter. Nu vet jag att jag duger.

Gangulf klädde sig och gick en lov genom hallen. Där fanns mat som kallnat i kitteln. Han späntade några stickor, fick fyr i elden och gick ut för att lätta på trycket. Fasligt liv på sjöfågeln tänkte han. Det kändes bekant, men drömmen hade han inte kvar i minnet. Ljuset gjorde nästan ont när han kom ut, han fick hålla handen över ögonen trots att det var molnigt. I nästa stund snubblade han över Karl som sov som en stock trots dagsljus och snålblåst.

     Vad sysslar du med här i gräset?

Karl blinkade sömnen ur ögonen och satte sig upp.

-       Jag måste ha somnat.

     Jag märker det. Var det skönt i det blöta gräset?

     Underbart, har aldrig sovit bättre.

Karl försökte sig på ett leende som försvann i en hostattack. När den var över sände han en spottloska med vinden.

-       Har du sovit gott själv?

     Inte bättre sedan Dorestad. Hon är borta nu.

     Hon?

     Maran! Hon har ridit mig varje natt sedan Styrbjörn blev kvar. Detta var första natten hon var borta.

     Undrar vem hon är hos nu.

     För mig får hon vara var som helst, bara jag slipper henne.

     Kanske någon av danerna. Eller så har hon fattat tycke för gårdvården.

     Stackarn. Då lär vi inte få en lugn stund för den, så länge vi är kvar här. Har du sett vart våra fränders fartyg for?

Gangulf suckade nöjt och skakade av den sista droppen innan han drog upp byxorna.

     De är inne i land. Jag såg deras bål i natt.

     Varför väckte du mig inte?

     Det var ingen idé. Bröderna var berusade och du sov som en död. Att få ner er till båten var inte att tänka på, än mindre att ro er genom mörkret. Vi vet inte ens om det är vår flotta som ligger i viken.

     Var såg du dem?

     Kom med runt huset, man ser dem inte här.

Båda gick runt hörnet och spanade in i viken.

      Där, sa Karl och pekade. Där är de. Vänta. Men... Jo, visst var det där. Men nu är det tomt.

     Är du säker?

     Alldeles säker. Bålet brann där; överallt runtom låg båtarna, både på stranden och i vattnet. De måste ha farit.

     Det är inte sant.

     Jo, fråga bröderna om du tvivlar. De kan inte ha kommit långt, vi borde kunna se dem på havet.

Karl var redan halvvägs runt huset.

     Äsch, sluttningen skymmer sikten. Kom, vi springer upp dit, sa Karl och pekade.

De sprang allt vad de orkade och stannade inte förrän de hade nått sluttningens krön. Runt dem bredde snårskog ut sig, närmare sjön låg strandängar och sand. På synranden mitt emellan himmel och hav syntes en mängd fartyg. Alla färdades med god fart för förlig vind mot söder. 

     Ser du?

Karls röst lät skrovlig, Gangulf visste inte om det berodde på hostan, löpningen eller om han hade gråt i halsen.

     Nog gör jag det. Nu är det klippt!

     Hinner vi inte i kapp?

     Aldrig i livet. Det är för långt. Vi har sovit för länge, solen står högt bakom molnen.

     Vad ska vi göra?

     Vet inte. Vi måste tänka... finna ut råd.

De gick långsamt tillbaka mot gården. Båda gick i tankar och tystnaden dem emellan var så tät att man hade kunnat ta på den. Till och med sjöfågeln hade tystnat.

     Det var därför de väsnades, sa Gangulf med pannan i veck.

     Vilka?

     Fåglarna.

     Vad menar du?

     Äsch, det var inget.

     Jo, säg.

     Jag vaknade av fåglarna. Självfallet väsnades de när vår flotta seglade förbi. Nu har de seglat iväg och fåglarna är tysta. Hör du inte.

     Jo, sa Karl.

     Men det var något mer, grubblade Gangulf.

     Något mer? Nu talar du i gåtor igen.

     Jag drömde om fåglarna.

     Ja, de väckte väl dig?

     Men det var något mer i drömmen.

     Vad menar du med något mer?

     Där var daner... och där var kustbefolkning.

     Jo, vi såg dem ju igår, när de plundrade lik.

     Ja, men i drömmen var det fåglar, daner och kustbor. Fåglarna väsnades medan kustborna närmade sig tyst och målmedvetet.

     Du menar...?

     Ja, jag tror de är på väg. Om man tänker efter är det ju alldeles självklart. När svitjods flotta far vågar de sig fram. De som hör hemma här vill värna sin gård.

Båda sprang på nytt, denna gång nedför sluttningen mot gården, för att väcka bröderna. Och mycket riktigt: från fastlandet var två båtar på väg över vattnet. De var fortfarande avlägsna, men roddes med god fart trots motvind. Vid en hastig blick tyckte Gangulf att det såg ut som åttringar och då fanns minst fyra raska roddare ombord på vardera båten, säkert fler. Mot så många vore det utsiktslöst att kämpa.

     Få ut bröderna ur huset och kom ner till den stranden, sa Gangulf och pekade över krönet, mot väster. Jag ror runt udden, har vi tur har de inte sett oss än. Skynda!

     Ja, sa Karl och satte fart.

     Och du... visa er inte!

Karl sprang ner till huset. I ögonvrån anade han de annalkande båtarna, och rörde sig därför bakom det låga åskrönet till höger. Inne i hallen fick han vänta, tills ögonen hade vant sig vid halvdagern, för att inte snubbla. Det luktade mat och han lade märke till kitteln som Gangulf hade hängt över elden. Den fick vara nu. Han gick fram till Gisle och ruskade honom.

     Vakna Gisle, vakna! Flottan har farit och fienden nalkas.

Gisle lät höra en suck men låg kvar.

     Jag känner mig vissen. De får ta mig, jag bryr mig inte.

     Men det gör jag. Upp med dig. Nu!

Karl ruskade Gisle som fäktade hjälplöst med armarna.

     Du skulle inte ha druckit allt gammelöl igår. Det är därför du mår som du gör.

     Jag ska aldrig mer dricka gammelöl, flämtade Gisle med tonlös röst. Jag förstår inte hur något som är så gott kvällen innan kan verka så vidrigt morgonen efter?

     Strunt i det, vi måste iväg. Kom nu, bönade Karl. Om inte annat för din brors skull. Vi måste väcka honom också.

     Vatten, kved Gisle. Jag är törstig.

     Det får du hämta själv. Då kommer du i alla fall upp. Under tiden väcker jag Geir.

Gisle ställde sig upp och gick mot utgången. Karl tyckte det kändes som en evighet innan han hörde dörren slå igen efter honom. Geir var lika svår att få upp som sin bror. Även om han inte hade druckit lika mycket öl, var han yngre och därför inte lika tålig. Efter en stunds kamp mellan motstridiga känslor bestämde sig Geir för att det trots allt vore sämre att ha det skönt för stunden och sedan bli dräpt än att uthärda stundens lidande och överleva. Han följde Karl, som en lydig hund, genom dörren.

     Vatten, sa han när han såg Gisle med hink i hand.

     Drick, sa Karl. Sedan måste vi iväg. Han såg åt söder och såg att båtarna nu var halvvägs över fjärden. Se, sa han till Gisle, där är de. Vill du träffa dem?

     Nej. Var är Gangulf?

     På utsidan av ön. Med båten. Vi smyger dit och ger oss av.

     Vart?

     Det får vi lista ut när vi kommit dithän. Kommer tid kommer råd. Kom nu!

Ynglingarna hukade bakom åsryggen och halvsprang uppför sluttningen. Det fanns en gles tallskog som gav ett visst skydd mot insyn. När de hade kommit över krönet dolde enbuskar och andra snår dem; de bildade en trasslig irrgång. Karl menade att om man hela tiden gick i utförslut skulle man hitta öns utsida. Där buskagen växte tätt fick de tränga sig emellan; då kom barr innanför kläderna.

     Det sticks, sa Geir.

     Klart det gör, barr är vassa. Gisle lät irriterad.

     Nu vore det bra att ha Grid att fösa undan grenarna med.

     Grid? Har du inte henne?

Geir stannade och ögonen stod som hönsägg ur sina hålor.

     Jag visste att det var något, sa han med förfäran i rösten. Hon måste stå nere i huset. Jag tror hon finns innanför dörren.

Men han var inte säker.

     Nej, stönade Karl. Drummel!

     I så fall är jag det också, sa Gisle. Bane är också kvar i huset. Fan också, vi måste tillbaka.

Bröderna vände tvärt och Karl kunde inte göra annat än att följa efter. När de kom ut ur tallskogen såg de att båtarna inte hade långt kvar till land. De småsprang, återigen i skydd av åskrönet, över den öppna ängen ner mot huset.

     Ser de oss är vi döda, viskade Karl.

     Jag vet, väste Gisle. Men vi måste ha våra vapen. Utan dem är vi så gott som döda i alla fall. Det är bättre att dö med vapen i hand nu, än att dö vapenlös inom kort.

     Jag lever helst, sa Karl. Se till att få ut era vapen innan båtarna lägger till.

Bröderna sprang fram till porten och ryckte upp den. Karl tyckte den knarrade förfärligt när de försvann in i dunklet. Själv hukade han på gårdstunet. Röster nådde honom trots motvinden. De var nära nu. Några män hade gått i vattnet och drog båtarna över den grunda sandbottnen, andra lyfte årorna och hoppade efter ner i vattnet. Karl kunde räkna till åtta vuxna, män och kvinnor, samt några ynglingar. Möjligtvis fanns det barn ombord men det kunde han inte se. Varför tar det sådan tid att hämta vapnen, tänkte han, och öppnade dörren på glänt. Lukten av mat slog emot honom.

     Vad har ni för er? Kom nu, de är redan iland och på väg hit.

     Vi hittar inte Grid, hördes Geirs röst inifrån skumrasket. Hon är inte där jag trodde.

Karl kände hur det högg till i mellangärdet. Det här är inte sant, tänkte han. Öl i för stora mängder jagar vett och sans ur ynglingar. Var ska det här sluta? Högt sa han:

     Då får vi klara oss utan, vi kan inte irra runt härinne tills de hugger oss i nacken. Deras fylgior är redan här, jag känner närvaron.

     Jag måste ha Grid, kved Geir.

     Stannar du så dör du. Kom, det finns ingen tid att förlora.

Han drog i Geirs arm och resten av denne följde med. Efter kom Gisle. I handen hade han Bane. Alltid något, tänkte Karl.

Åter på gårdstunet smög de hukande iväg, samma väg de hade kommit. Rösterna hade tystnat men ingen vågade sträcka på halsen för att se hur långt öborna hade kommit. Trots allt kände dessa människor markerna bättre än några vilsekomna besökare. Blev de upptäckta skulle de säkert vara infångade eller dödade innan de kommit halvvägs genom snårskogen.

Nu smög de en andra gång genom tallskog och enesnår. Barren kliade och rev på nytt. Mest irriterande var det när de kom i skorna, eller i nacken. Men ingen av dem hade en tanke på det; nu gällde det att komma undan och nå fram till Gangulf. På åskrönet vände de sig om för att försöka se vad som pågick på gården. Det var svårt att se något genom tallskogen, men just när de skulle fortsätta gå hörde de upprörda röster. Samt hundskall.

     Hundar! Skynda på, sa Karl. De snokar upp oss långt innan människorna förstår att de haft besök. Spring!

Alla tre sprang mellan enbuskarna som växte glesare ju närmare stranden de kom. Nu spelade det ingen roll om de syntes eller ej, snart skulle de ändå vara ombord och på väg bort. Var är nu Gangulf och båten, tänkte Karl.

     Ser ni den, frågade han.

     Vilken, frågade Geir.

     Dumskalle, båten så klart. Hädanefter får du dricka vatten!

De stannade upp och spejade. Var var Gangulf och var var båten? Just då hördes ett trummande tramp som hastigt närmade sig; två digra doggar kom emot dem mellan enbuskarna.

     Vargdödare, skrek Gisle. De ger sig inte förrän de eller vi är döda.

     Jag har inget vapen, skrek Geir.

     Vi har, sa Gisle. Smit om du kan. Hitta Gangulf och båten.

I nästa stund kastade sig hundarna över dem. Gisle stötte med Bane och ögonblicket efter låg den ena och ryckte i gräset. Den andra stannade ögonblickligen, vilket gav Geir tillfälle att smita iväg. Först gick han, för att inte väcka hundens uppmärksamhet, därefter sprang han. Kvar stod Karl, Gisle och den andra hunden. Någonstans hörde de Gangulf ropa.

Ögonblicket kändes som en evighet, Karl och Gisle tvekade. Skulle hunden ge sig av nu, ville den fortsätta kämpa eller skulle den rent av ge upp? Den gnydde lite när dess frände föll, såg sig om, blängde på Karl och Geir, som för att bedöma dem, och bestämde sig sedan för att sätta efter Geir.

     Nej, skrek Gisle. Geir, se upp!

Av allt som kunde hända var det just detta som inte fick det, att den ende utan vapen var den som blev angripen. Gisle sprang efter för att skydda sin bror. Hunden var ikapp med några snabba språng och högg Geir över smalbenet; denne föll med ett skrik.

     Han är för långt bort. Kasta Bane, skrek Karl.

     Jag kan träffa Geir, sa Gisle.

     Du har inget val. Du måste.

Spjutet flög i en vid båge, träffade hundens nacke och naglade fast besten mot grästorven. Hunden tappade taget om Geir som kunde dra sig undan och stapplande resa sig upp. Djuret förde oväsen och tystnade först sedan Karl hade kommit fram och huggit den med yxan.

     Kan du gå?

     Jag tror det, sa Gisle. Byxan hade bitmärken, men hunden hade inte hunnit sarga honom illa.

     Benet känns ömt.

     Var glad för att du kan känna det.

     Hade jag haft ett vanlig spjut vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt, sa Gisle. Tack Bane!

     Skynda nu, det är någon bland enarna. Karls röst lät enträgen.

     Var är båten då?

     Där, han håller bakom hällen.

Alla tre sprang mot båten. Det var en bit kvar och nu anade de folk i ögonvrån. Våt sand stänkte när de sprang över stranden. De flög över klipporna; nu hördes öbornas rop. Hoppas att de inte har sett båten bakom klippan, tänkte Karl. Då tror de att de kan ta oss i havet, simmande.

-       Halka inte, skrek Gisle i samma ögonblick som Geir stod på ända. Denne slog huvudet i hällen och blev liggande där han föll.

     Kom, hjälp mig bära, skrek Gisle. Det är bara en liten bit.

     Med gemensamma krafter fick de med sig Geir och baxade honom ner i båten. Gangulf tog emot och lade honom på durken. Efter kom Gisle och Karl.

     Gisle och jag ror, bestämde Gangulf.

Karl stötte ut och snart hade roddarna fått ordning på årtagen. Samtidigt sprang öborna över stranden och närmade sig klipporna. Geir låg på durken, till synes livlös.

     Ro för livet, skrek Gisle. De kommer ikapp.

     Vad är det Geir ligger på, frågade Karl.

     Skölden, sa Gangulf mellan häftiga andetag.

     Grid? Är det Grid?

     Jag tror det. Hon stod bredvid båten. Jag tog med henne ombord.

     Upp med henne, skrek Gisle. De kastar!

     Karl bökade fram Grid under Geir och fick upp henne samtidigt som ett spjut landade i vattnet bredvid båten. Nästa spjut fastnade i Grid.

     Bra, då har också Geir ett vapen, sa Gisle sakligt. Han saknar sin pilbåge.

De rodde utom skotthåll under tystnad. Förföljarna tycktes sakna pil och båge. Det sista de såg av öborna var att de hade gått tillbaka och satt hukade över hundarna.

     De sörjer.

     Klart de gör. Det var dugliga doggar. Synd att de måste dö.

Efter en stund vaknade Geir med ett snörvlande.

     Nu är jag öm i både ben och huvud, slog han fast redan innan han öppnade ögonen. Är vi döda eller kom vi undan?

     Än så länge undan. De verkar inte bry sig om att ro efter oss. Men vi bör lägga avstånd mellan oss och dem ändå.

     Varthän?

     Söderut, sa Gangulf. Dels är det hemåt, dels kommer vi ifrån det här stället.

     Då far vi ju rakt in i fiendens armar, från ett getingbo till ett annat. Varför inte mot Viken?

     Vad har vi där att göra? Gisle såg frågande på Karl.

     Gautälven rinner där. Vi skulle kunna ta oss uppströms.

     Till Gautland?

     Ja.

     Och sedan då?

     Gå hem.

     Då svälter vi ihjäl.

     … och blir tagna av varg, björn eller jättar.

     De två första klarar vi av. Jättar blir svårare.

     Tänk på att jag saknar vapen. Geir lät eländig.

     Inte längre. Se!

Gisle höll fram Grid med spjutet fastnaglat i sig.

     Grid! Hur i all sin dar?

     Hon stod vid båten, sa Gangulf.

     Vid båten?

     Ja. Jag tog med henne. Är något på tok.

     Nej. Geir såg tankful ut. Nu minns jag! När vi skildes igår Karl, när du gick för att hämta Gisle, då tog jag en lov förbi båten. Jag måtte ha glömt skölden där.

     Öl, muttrade Karl.

     Vad sa du?

     Äsch, det var inget. Det var en lång dag igår. Men vart ror vi nu då?

     Söderut, eller norrut, sa Gisle.

     Får jag fråga varför inte västerut och österut när vi ändå kan välja, sa Karl med en sträv blick. Eller kanske mitt emellan nord och syd.

Är han dum i huvudet, tänkte Gisle och granskade Karl?

     Mitt emellan nord och syd går inte, sa Geir.

     Jag vet, tjockskalle. Jag retas bara. Gisle har nog rätt; antingen far vi sjövägen genom daners land, eller så går vi till fots genom Gautland. Det blir faktiskt söderut eller norrut.

     Norrut tar hela vintern. Dessutom lockar jättar och ulvar föga, sa Gangulf.

     Inte heller daner, sa Karl. Vad säger Gisle och Geir?

     Söderut, sa Gisle. Vi kanske hinner ikapp de våra.

     Det gör vi aldrig. Norrut, sa Geir.

Alla såg på varandra. Gangulf skakade på huvudet.

     Rådkramp! Det hinner bli vinter och båten fryser fast om vi skall hålla på så här.

     Vi låter lotten råda, sa Karl.

Alla fyra nickade bifall.

Visa hela inlägget »

 

Gisle vände sig om med handen hårt om Bane. Men det var något som fick honom att hålla igen. Hade det varit en fiende hade han inte blivit anropad med ord; i stället hade han varit död.

     Lafse Karl! Hur i helsike har du hamnat här? Jag har knappt sett dig sedan vi var hemma på Tuna.

     Du ska inte längre kalla mig Lafse, eller hur?

     Förlåt, men jag blev överraskad. Det var inte meningen. Men jag har inte sett dig på länge. Var har du hållit hus och hur kom du hit?

     Jag fick inte rum på Ragnars båt utan for med Säming. Ragnar lade ett gott ord för mig hos honom, och jag tror ingen av dem har ångrat sig.

     Men vad gör du här? Och var är Geir?

     Geir är med mig. Och en till. Kom, jag berättar när vi har kommit undan regnet. Här är det inte gott att vara.

     Har du ordnat tak över huvudet?

     Det kan man säga. Kom nu.

Karl gick före och Gisle efter; hans huvud fullt med frågor. Denna dag liknade ingen annan i hela hans liv. Och Lafs... nej Karl, hur kom det sig att han dök upp just här. Var han verklig?

     Vänta, hur vet jag att du är Karl? Du kan vara en svartalv som har skiftat hamn.

–   Och du är kanske Loke. Vad vet jag? Men en sak lovar jag dig, det är inte mot underjorden vi är på väg. Skulle du märka att jag för dig mot en jordhåla får du väl springa din väg och sova ute i regnet.

     Jag har sett hål i marken.

     Ett sådant där litet?

     Ja.

     Sluta! I sådana bor det rabbisar.

     Finns det rabbisar här?

     Ja.

Gisle fortsatte att följa efter Karl men på lite större avstånd än förut. Han var förvirrad; det kändes skumt och hoppfullt på samma gång.

De gick mot söder med en bred havsvik på höger hand. Sedan vände de in i land igen och gick mellan ene, törn, slån och tall i svagt uppförslut. På sluttningens krön stannade Karl och väntade in Gisle, som närmade sig sakta.

     Tror du mig nu då, sa han och vände sig mot Gisle. Ser du gården? Ingen är hemma. De har säkert flytt när både svitjod och danerna närmade sig. Vem vill bli främmande flottors fångst?

     Eller så är de ute och plundrar lik, sa Gisle. Vi såg flera båtar, och det var inte säl de slaktade.

     Jo, jag vet. Jag såg dem också. Men kom nu, vi har fyr i eldstaden.

Gisle lät sig övertyga. Det här lät alltför lockande. De började gå.

     Och… Geir är där?

     Han sitter redan och värmer sig vid brasan i hallen. Det är en liten gård, men den räcker åt oss. Och de har sköna dunbolster på sovbänkarna.

     Jo, med all sjöfågel är det inte att undra på. Snart säger du väl att det finns mat och öl också.

     Jag har inte hunnit se efter. Vi kom nyss.

Karl och Gisle gick över ängen som sluttade svagt ner mot gården, Karl före och Gisle efter. Ur husets ena vindöga kom rök, Gisle kunde nästan känna den välkomna doften trots att röken blåste åt andra hållet. Nu fick det vara som det ville med tvivlen, nu ville han in, in i värmen och undan regnet. Att få något i magen och sova en stund vågade han knappt drömma om, men kanske ändå...

Dörren gick upp med ett knarrande ljud. Inne var det skumt, men Gisle kunde urskilja en gestalt i dunklet.

     Geir, är det du?

     Visst är det jag. Hoppas du inte är gramse på mig.

     Hm!

     När du hade gått tänkte jag att det inte gick an att bara sitta och vänta. Så jag tog Grid som skydd mot regnet och gick en vända inåt land. Och mötte Karl.

     Kunde ni inte ha hämtat mig?

     Det var det vi gjorde. Eller rättare sagt, Karl gick för att hämta dig. Eftersom vi var så nära gården gick jag hit för att torka.

Geir lät otålig, som om han ville berätta något, men Gisle avbröt honom.

     Du skrämde mig ordentligt. Tänk på att vi är i fienders land.

     Jag vet, men...

     Lova att inte göra så igen.

     Ja ja, jag lovar, men...

     Är det någon mer här? Det snarkar.

     Jag sa ju att det var en till, sa Karl. Men du lyssnade inte.

     Det är ju det jag har försökt säga hela tiden, sa Geir. Kom, se här! Geir ledde sin bror mot en av bänkarna vid hallens långsida.

     Vem är det?

Gisle pekade mot den sovande gestalten men kunde inte urskilja några drag i dunklet.

     Se noga efter, sa Geir och log utan att Gisle märkte det i hallens halvdager.

Gisle tog några steg till och skärskådade mannen, som fortfor att snarka obekymrat. Han låg naken mellan dunbolster medan kläderna torkade framför brasan.

     Är det, stammade Gisle.

     Ja, sa Geir.

     Säkert?

     Se efter en gång till om du tvivlar.

     Det behövs inte, det är han. Gangulf! Det är Gangulf, han lever!

Gisles ögon fylldes av tårar. Dagens alla känslor vällde fram som en flodvåg och allt han förmådde var att gråta. Geir kom fram och höll om honom.

     Är du ledsen?

     Nej, pressade Gisle fram.

     Vad är det då?

     Jag vet inte. Det är bara för mycket på en gång.

Bröderna stod en stund utan att säga något. Gangulf fortsatte att sova. Samt snarka.

     Sårad, frågade Gisle.

     Nej, men han behöver sova.

     Är du säker?

     Karl tror det.

     Vad hände? Gisle såg på Karl med ögon som glänste i brasans sken.

     Kom, sa Karl. Vi sätter oss vid elden, så skall jag berätta. Ta av dig kläderna och torka dem. Alltför snart måste vi ut igen.

     Ja, hur vet vi att husfolket inte står utanför med vapen i hand?

     Det vet vi inte. Vi måste vaka så länge vi är kvar här på gården. Jag berättar fort, sedan går en av oss ut.

     Två: en måste också hålla ett öga på flottan, så att den inte far iväg utan oss. Finns det något att äta? Jag är hungrig.

     Jag ser efter, sa Geir. Jag har redan hört allt.

 

De satte sig framför brasan och Karl berättade. Han hade befunnit sig ombord på Sämings båt. Alla hade jublande betraktat Gangulfs bärsärkagång. Båten låg utanför och man gjorde sig redo att göra fast skeppet i Aesirs just som Gangulf gick över bord. Där han stod kunde Karl bara se på när gapet mellan skeppen slöt sig ovanför Gangulfs huvud. Det hade varit två skeppsbredder när han gick i vattnet men snart var öppningen borta.

     Vad gjorde du?

Gisles röst var spänd.

     Först blev jag alldeles oredig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Men så fann jag mig, hämtade ett fisknät och slängde i det. Jag dyker illa, men fiskelycka brukar jag ha. Eftersom vi hade närmat oss stället där han for i, tänkte jag att han kunde fastna om jag drog nätet fram och tillbaka utefter skeppssidan.

     Hade nätet tyngder?

     Ja.

     Och han fastnade i det?

     Det dröjde en stund, men sedan kände jag hur det blev tungt. Två av Sämings karlar hjälpte mig att bärga honom. Han vägde en hel del, livlös samt med vapen och allt. Till och med yxan kom med upp.

     Livlös?

     Vi trodde att det var för sent, att han var död. Men en av Sämings män visste hur man kan blåsa ande i den som drunknat.

     Hur gjorde han?

     Med munnen mot Gangulfs fyllde han hans lungor med luft, gång på gång. Till sist blev det liv i honom igen, fast han rosslade förfärligt.

 

Geir återvände in i hallen. I famnen höll han en lägel, torkat kött och fisk samt lök.

     Är det någon som vill äta?

     Vad har du i lägeln, undrade Gisle.

     Inte är det vatten, sa Geir vars mun drogs ut i ett leende.

     Öl?

     Ja.

     Då vill jag nog hellre dricka.

     Fast föda är också bra. Vi kokar löken, fisken och köttet. Vattnet i havet är salt. Det blir gott.

     Om det inte vore för gårdens folk, som kommer tillbaka när som helst, och dess vård som vi inte kan lita på, skulle här vara som hemma, ja nästan bättre. På tal om vården, glöm inte att ställa ut lite gott åt den också. Annars blir den gramse.

Karl och Geir gick ner till sjön och hämtade vatten. När de kom tillbaka hängde de kitteln över elden, lade i maten och lät alltihop koka upp. Det ångade härligt och doften av mat spred sig i hallen.

     Du har inte berättat hur ni kom hit. Ni var ju ombord på Sämings båt när Geir kom med maten.

     Det kommer nu. När det äntligen blev liv i Gangulf var vår båt redan fäst vid danernas. En häftig strid rasade, men Gangulf orkade inte kämpa; han förmådde knappt röra sig utan låg mest och glodde.

     Om man går bärsärkagång och drunknar på en och samma dag är det inte märkligt om man blir trött.

     Och när danerna såg att det var han trängde de sig fram för att hämnas sina dräpta fränder. Sämings män gjorde dristigt motstånd men danerna kom närmare. Till sist fann jag ingen annan råd än att kapa danernas efterbåt och få med honom i den.

     Hade danerna en skeppsbåt?

     Ja, en liten. En faering.

     Hur fick du tag i den?

     Den flöt utanför relingen. Förtöjningslinan var lång och jag skar av den. Med sina sista krafter kravlade Gangulf över relingen och dråsade som en mogen fallfrukt ner i småbåten. Där blev han liggande. Striden pågick som bäst när jag rodde utom skotthåll.

     Vad hände sedan?

     Det kan du kanske ana. Plundrarna svärmade som ilskna getingar runt slaget. Jag gav mig av inåt kusten för att komma undan.

     Då har vi en båt.

     Visst, Gangulf hade inte mycket krafter kvar men han hjälpte mig att dra upp den på stranden. Det blev inte vidare långt men det borde räcka.

Karl pekade i riktning mot den södra stranden.

     Utmärkt, då slipper vi simma. Men hur fick du med honom hit?

     Han låg kvar i båten när jag gick i land. När regnet kom hade jag hittat gården; då gick det att övertyga Gangulf om fördelarna med tak över huvudet, tillräckligt för att han skulle orka masa sig hit. Och här är vi nu.

     Undrar hur länge han tänker sova.

     Vi får se. Men låt oss nu äta.

     Och dricka.

 

Ynglingarna lät sig väl smaka av både kött och fisk.

     Vad är det för fisk? Jag känner bara igen torsken, sa Geir.

     Den rökta tror jag heter makrill.

     Den är fet och god. Synd att vi inte har sådan hemma.

     Vi har gädda i stället. Och abborre.

     Jo, det är klart. De är goda de också, men inte lika feta.

     Men laxen är det.

     Det har du rätt i. Och sälen.

     Den är fin. Rökt säl är gott. Det får vi inte ofta.

     Ska vi väcka Gangulf?

     Nej, låt honom sova. Det finns så att det räcker till honom när han vaknar.

De åt under tystnad, var och en försjunken i sina tankar. Allteftersom de fyllde sina tomma magar avtog frosseriet. I början hade de rivit och slitit åt sig födan, nu åt de med urskillning och sörplade eftertänksamt på spadet.

     Jag orkar inte mer, hördes Geir stöna.

     Inte jag heller, sa Karl.

     En bit till, sa Gisle. Och sedan en slurk öl.

Gisle gick upp och letade. Efter en stund kom han åter med tre ko-horn som de fyllde till brädden med öl från lägeln. Gisle uttalade en besvärjelse och sedan drack de i djupa klunkar. Det salta kokspadet hade gjort dem törstigare än vanligt.

     Mmmm, gammelöl, utbrast Gisle. Det var en glad överraskning.

     Drick inte för mycket, det är lömskare än spisöl, sa Karl.

     Men godare.

Alla tre begrundade innehållet i hornen. Sedan skålade de på nytt och drack ur.

     En av oss måste vakta.

     Snart. Låt oss fylla på och dricka lite till först. Det kommer ingen just nu, jag tror det har börjat skymma.

     Ett horn till då, inte mer. Det var verkligen gott, erkände Karl.

Geir hämtade lägeln och fyllde på. Alla tre drack i långa drag.

     Vi hedrar våra värdar. Synd att de inte är här, sa Geir.

     Synd? Nej, tur! Annars skulle vi bli hackmat. Karl betraktade Geir med allvar i blicken.

     Inte då. Vi dricker som riktiga karlar. Då kan vi också kämpa mot styggt värdfolk.

      Jag är inte lika säker som du. Men däremot är jag säker på att jag börjar bli full på mer än ett sätt. Jag behöver lätta på trycket.

     Inte här inne bara. Schas, ut med dig!

Karl gick ut och Geir följde med. De ställde sig i gräset och lät strålarna spela mot husväggen.

     Ah, det gjorde gott. Nu får jag rum med mer, sa Geir. Han kände sig med ens mycket väl till mods.

     Vi ska nog inte dricka mer, sa Karl. Det gungar redan under mina fötter.

     Det gör det under mina också. Vi har ju varit på sjön länge nog. Det går över.

     Ser du där?

     Vad då?

     Där, ljuset i land?

     Var då?

     Där! Karl pekade.

     Nej.

     Men ser du inte? Där, flacka inte så förtvivlat med blicken.

     Där, ja nu ser jag. Det brinner. Oj vad det brinner. Vem tror du eldar så här dags?

     Det är flottan. Jag ser båtar.

     Det gör inte jag. Jag börjar känna mig sömnig. Vi kan se efter i morgon i stället.

     Då kan de redan vara härifrån. I så fall ligger vi illa till; ingen vet att vi är här.

     Ja ja, men först vill jag smaka lite mer gammelöl. Kom så går vi in.

     Det är nog inte..., började Karl men kom av sig. Dörren höll redan på att slå igen efter att Geir hade snubblat in genom den. Han gav sig efter Geir in i hallen och fann bröderna med varsitt horn i handen. Geirs var just påfyllt och Gisle hade hunnit dricka ett till medan de var ute.

     Flottan ligger inne i viken. De har ett stort bål. Om vi ger oss dit nu kommer vi med dem hem.

     Tror du att det är vår flotta och inte danernas, sa Gisle.

     Säker kan man aldrig vara, men tar vi inte reda på det går vi miste om tillfället.

     Kom, jag vill se. Jag behöver gå ut ändå; även om min blåsa är större än era rymmer den inte hur mycket som helst.

Gisle ställde sig upp och svajade lite av och an innan han tog sikte på dörren.

     Värst vad det gungar i benen när man har varit länge på sjön, sa han och slamrade ut genom dörren.

Karl kom efter.

     Var sa du nu att flottan håller till?

     Där, sa Karl och pekade. Ser du?

     Nej, var då?

     Jag håller ditt huvud; ser du bålet rakt fram?

     Ja, där ser jag några prickar. Två brandgula prickar i mörkret. Är det dem du talar om.

     Ja, men det är bara ett bål. Och flera båtar. Fast man ser dem inte så bra nu när det skymmer.

     Jag ser bara två gula prickar som far hit och dit. Inga båtar.

     Det är för mörkt. Och du är för ostadig. Kom, vi går in.

     Ja gärna. Det vore gott med mera öl.

När de kom in igen hade Geir krupit upp bredvid Gangulf och sov i godan ro. Hornet var urdrucket och båda snarkade ikapp. Gisle fyllde sitt horn en gång till och drack ur. Sedan sa han något om sömnig och letade upp en sovbänk. Inom kort snarkade han lika gott som de andra två.

Karl insåg det lönlösa i att få med sig sina sovande fränder, varav två var berusade och en utmattad, i förrädiska farvatten när natten fallit. Han satte sig på vakt utanför dörren.

Inom kort sov även han. Det hade varit en lång dag.

Visa hela inlägget »

     Vart ska vi simma?

Geir såg på sin bror, båda höll armarna över bordet och arbetade med benen för att komma framåt.

     In mot land tror jag blir bäst.

     Då kommer vi isär från våra fränder.

     Hur drabbningen än går far de in till land när de är klara.

     Tror du inte de seglar iväg?

     Nej. Först måste de ta hand om dem som sårats, bränna de döda, reda upp i röran samt laga sådant som gått sönder.

     Men hur kan vi veta vart de tar vägen?

     Vi lär se vart de far och då kan vi ta oss dit. Är du trött?

      Inte särskilt. Men bordet hindrar oss. Ska vi strunta i det och simma i stället?

     Nej, det är längre till land än du tror. Och får man kramp är det bra att ha något att hålla sig i.

     Ja, det förstås. Men vi borde vända på det, så att det ligger i den riktning vi simmar. Då går det lättare.

     Hur ska vi då hålla?

     Vi kan turas om att skjuta på. En får simma och den andre ligga ovanpå och vila.

     Din lätting.

Gisle blinkade mot sin bror.

     Det är längre än jag tror, sa du nyss. Och det blir lättare än att fösa vatten framför bordets bredsida.

     Låt oss pröva. Men du får börja.

     Att ligga ovanpå?

     Att simma.

     Då kan du vara lätting.

     Måhända. När vi kommit i land har jag säkert haft den största mödan.

 

Gisle kravlade upp på bordet som genast sjönk ner under hans tyngd. I början kom de ingen vart, ty bordet dök. Men sedan Gisle hade flyttat sig längre bak gick det lätt att ta sig fram.

Gång efter annan bytte de plats. Det kom åska och sedan regn. Aldrig förut hade någon av dem simmat lika långt som nu, låt vara att de hade bordet att hålla sig i. Emellanåt kändes det som att kusten flyttade sig bortåt ju längre de simmade. Men de malde på. Att ligga på bordet var behagligt men kallt. Att simma var tröttsamt men gav värme. Trots ansträngningen och det sommarvarma vattnet frös båda två så att de skakade när de till sist kröp i land. Regnet gjorde inte saken bättre.

     Klipporna är hala, sa Gisle. Klättra med händer och fötter tills vi når gräs.

     Det känns underligt i benen. Jag är alldeles stel.

     Jag också.

     Ska vi ta med oss bordet?

     Varför det?

     Vi kan behöva ved, sa Geir mellan tänder som hackade mot varandra.

     Bordet är blött, dess ved är sur. Vi behöver tändved och det hittar vi knappast här, som det regnar. Vi rör på oss i stället så håller vi värmen. Vi bör gå inåt land, våra fränder lär fara längre in i viken när de söker skydd för natten.

     Jag vill att vi tar med bordet i alla fall. Det kan vara bra att ha. Kanske som tak, eller så måste vi simma igen; då blir det vår båt.

     Låt gå, en liten bit. Du bär bak, jag fram.

     Hur tror du det går därute?

     Det blir vi snart varse. Ingen kämpar länge i ösregn.

Bröderna satte sig i rörelse. Landskapet var flackt och marken översållad med stora stenar; mellan dem växte gräs. Här och var fanns klippor och runda hällar; lite längre bort lyste grå sand ovanför en rand av brun tång. Bröderna gick inte längre från havet än att de fortfarande såg vatten. Enbuskar kröp utefter marken och vindpinade tallar bildade en gles skog; hallon, slån och nypon fanns överallt.

     Vad gör vi om vi träffar på någon?

     Helst gör vi inte det.

     Men om.

     Det beror på vilka de är och hur många, men framförallt om de är vänliga eller ej. Vi måste vara vaksamma. I värsta fall får vi bruka Grid och Bane. Men allra bäst vore om vi kunde återförenas med de våra innan vi möter andra.

De travade vidare under tystnad. Bordet var tungt och svårt att bära tillsammans med Bane och Grid, över grästuvor samt mellan stenblock, sumphål och törnesnår.

Regnet fortsatte att vräka ned.

     Kan vi vila en stund?

Geir var nära att gråta.

     Först måste vi hitta ett ställe som är hjälpligt torrt. Där borta finns en klippa; med hjälp av bordet kanske vi kan få skydd mot regnet.

     Det vore gott med en eld.

     Visst, så snart vi återförenas med Olof och de andra ska vi värma oss.

Gisle hoppades att hans röst inte röjde hans egen hopplöshet. Det kändes tröstlöst att traska i ösregn i fienders land.

     Är du också hungrig?

     När du talar om mat skriker det i magen. Vi reder oss ett skydd och letar efter mat innan natten.

Gisle tänkte att det vore lättare att hålla Geir på gott humör om de sysslade med något, om de hade en uppgift. Och inte bara Geir, förresten. Det var ett sätt att skingra hans egna tankar också.

De traskade uppför grässluttningen mot klippan. När de var framme fann de att det regnade rakt mot den.

-       En utmärkt plats, sa Gisle, men inte idag.

-       Bara vindriktningen hade varit en annan, suckade Geir.

Han satte sig ned i det blöta gräset och gömde ansiktet i händerna.

Om det finns en klippa i fel riktning, tänkte Gisle, kanske där finns en annan i rätt. Han såg sig omkring. Nej, detta var i sanning ett öppet landskap. Regnet låg på från havet och klipporna vände sina branta sidor åt fel håll, mot vinden. Här fanns inget skydd att få undan regnet.

     Jag lägger bordet mot branten. Du kan sitta under det tills jag är tillbaka. Det är bättre än inget.

     Vart ska du?

     Leta efter ett bra ställe tills vi kan förenas med de andra.

     Kom inte bort.

     Nejdå, jag går bara en liten bit. Sedan måste vi hitta något att äta.

Gisle vandrade upp mot bergets krön. Han tänkte att det gick bättre att få en överblick om han stod högt, men inte högre än att han kunde hålla sig dold.

På toppen låg ett röse som någon hade ställt en stock i. Stenarna var täckta av gula och grågröna lavar samt vit fågelspillning; Gisle hukade vid dess fot. Vad var det för kust de hade kommit till? På vänster hand fanns en fjärd och bortom den land, liksom på höger hand. Rakt fram såg han endast land: stenig hedmark, hagar och stengärdesgårdar. Överallt kröp enbuskar utefter marken och här och var växte spretig tallskog. Vi är på en halvö, tänkte Gisle. Eller nej, i öster går också ett stråk av vatten. Vi är på en ö, en ganska stor ö, men trots allt land omflutet av vatten. Vi måste således simma igen. Elände, men att ta oss vidare får bli ett senare bekymmer. Nu måste vi lista ut vart de andra far, så att vi kan återförenas. Om vi fångar våra vänners uppmärksamhet, utan att fiender och likplundrare får syn på oss, slipper vi kanske att simma mera.

Gisle väcktes ur sina funderingar när regnet blev ännu häftigare. Han gav sig av nedåt igen för att sitta samman med Geir under bordet tills det värsta gått över. Han halkade hastigt över hala hällar och bröt nästan fötterna bland all sten. Så här många stenar har jag aldrig sett, tänkte han. Hur djupt kan de ligga?

När han kom tillbaka såg han sig omkring; det var väl här, tänkte han. Jodå, där är bordet, lutat mot klippan liksom när jag gick härifrån.

     Geir?

Han ropade lågt. Inget svar. Står han och pissar någonstans, eller har han hittat ett bättre ställe?

     Geir?

Han ropade högre denna gång. Fortfarande inget svar.

     Geir!

Vart fan har han tagit vägen? Gisle fick metallsmak i munnen och det stack i hårbottnen. Det är inte sant, han kan inte bara försvinna. Inte nu.

     Geir!

Paniken slog honom som en hästspark. Nu skrek han för full hals, utan tanke på att andra kunde höra. Andra som han inte ville skulle höra. Han tänkte bara på att han måste hitta sin bror.

     Geir, kom fram!

Orden stockade sig i halsen på honom.

     Det är inte roligt. Kom fram, snälla!

     Vad gastar du om?

Rösten kom bakifrån, på kort håll. Men den tillhörde inte Geir.

 

Svitjods flotta styrde in mot kusten. Där var en vik med strand och äng där man kunde ta hand om sina sårade, bränna sina döda, ösa båtarna och reda upp i röran. Regnet fortsatte hela dagen men upphörde en stund innan skymningen. När mörkret föll brann ett fimbulbål på sluttningen längst in i viken. Svitjods alla båtar återkastade eldskenet där de låg för ankar eller uppdragna på stranden. Eftersom den mesta veden var sur hade det dröjt innan bålet tog sig, men nu sveptes de döda in av lågorna och de levande av röken som låg tät över nejden.

Kung Erik, eller det som var kvar av honom, lades dock inte på bålet. I stället skulle han föras hem till Uppsala för att där brännas och läggas i hög. Hela vägen, var det tänkt, skulle han sitta i lyftingen på sitt fartyg, iförd stridskläder. På så sätt skulle han fullfölja sin utrodd samt hålla sin skyddande hand över männen.

På natten, sedan man hade röjt upp den värsta oredan, satt Olof och Ragnar länge samman. Båda var trötta men ingen ville sova; de hade huvudena fulla av en diger dags händelser. Medan bålet brann ut satt de sida vid sida på en häll lagom långt från glöden. De gladde sig åt värmen, torkade kläder samt samtalade om dagen som varit: om striden, om vad som nu timade i danernas rike, samt i svitjods. De trätte om Östen, huruvida han kunde hävda sig mot de rivaler som alltid dök upp vid kungliga dödsfall, och om hans egenskaper som härskare. Och de talade om förlorade fränder: om Gisle, Geir och Gangulf samt Leif och många andra.

-       Jag saknar mina bröder så att det värker i bröstet, sa Olof. Hur ska jag kunna se folk i ögonen där hemma? ”Olof svek sina bröder”, kommer man kanske att säga. ”Kan man verkligen lita på honom?”

Ragnar försäkrade, så gott han kunde, att det inte var något Olof kunde lastas för.

-       Och även om du inte tror det nu, sa Ragnar, kommer sorgen att blekna. Det har min gjort.

Ragnar hade förlikat sig med insikten att Styrbjörn inte längre fanns, i varje fall inte i Midgård; döden var en del av livet.

Visa hela inlägget »

Efter att Aesir och Bausi blev döda vände stridslyckan ännu en gång. Danernas mod sjönk och fler än ett båtlag försökte lägga loss och fly. Några menade sig ha sett Oden delta i striden. Har man själva krigsguden emot sig är det inte mycket man kan göra, tänkte de. Andra menade sig ha sett valkyrior komma ridande ner från himlen och träffa kungabröderna med pilar och spjut. De menade att Gisle och Geir bara hade varit i närheten, att det inte var de som hade dräpt deras drottar.

     Är det egentligen inte självklart, sa de, att dugliga kämpar som Aesir och Bausi bättre behövs bland Odens einhärjare, än bland Midgårds människor? När världen nalkas sitt slut måste alla goda krigsmän kämpa på gudarnas sida.

 

Drabbningen fortsatte med oförminskad styrka, men nu med svitjod i överläge. Kung Eriks män trängde på; längst fram kämpade kungen själv. Olof var inte långt bakom; han hade inte varit ifred sedan bröderna sprang överbord, men hoppades att de höll sig flytande och kunde ta sig upp utan hans hjälp. Trots allt var de vana vid vatten samt simmade skickligt.

 

Ännu en gång ändrade stridslarmet tonläge; allt eggjärn var sedan länge slött. Därför fordrades mer möda av envar, frände som fiende, att dräpa sin motståndare. Bara Bite bet lika bistert som alltid.

Olof skiftade hugg och stick, män föll till höger och vänster. Då hördes en röst över stridslarmet.

     Kung Erik!

Denne fortsatte att strida som om han ingenting hört.

     Kung Erik!

Erik stannade med svärdet lyft; motståndaren stelnade.

     Vem är du och vad vill du? Ser du inte att jag har att göra?

     Jag är Vigr, son till Hrodgeir, dräpt men ändå levande.

     Märkligt. Men vad vill du?

     Se dig omkring! Männen är trötta och vapnen döva. Varför slösa mer blod än nödvändigt? Jag bjuder dig att utkämpa envig med mig. Må bäste man segra, och därmed vinna seger åt sitt folk.

     Det är självklart att du vill så som du säger. Dina kungar är döda och snart firar sårmåsen gille på daners kadaver.

     Kanske, kanske inte. I vilket fall sparar vi blod om du godtar mitt anbud.

Striden stannade av; fiender, samt fienders fiender, stod tysta och lyssnade. Många tänkte att Vigr hade rätt. Striden hade pågått länge nog nu; vapnen var slöa, armarna värkte och många var sårade. Trots att svitjod hade övertag just nu kunde lyckan vända ännu en gång.

     Med dina kungar hos Hel har du inte mycket till val. Inte räds jag dig men bytet blir större om vi dräper er alla.

     Då dräper vi er också; det blir man mot man så länge det finns daner kvar som kan dräpa.

En av Eriks män kunde inte längre tiga.

     Du tar honom som du vill, Erik.

     Jag vet.

     Vad har du då att förlora?

     Du kanske vill i mitt ställe, svarade Erik.

     Visst, svarade mannen. Den här striden leder bara till elände. Även seger blir förlust; vi mister alltför många män.

     Ta mig i stället!

Olof höjde sin stämma över sorlet.

-       Jag vill strida mot danernas drott; Bite törstar.

     Ingen ska säga att jag räddes en utmaning, sa Erik. Jag dräper den mannen, han är inget att frukta.

     Ta mitt svärd, sa Olof och höll fram Bite.

     Skulle den klingan vara bättre än min Glimner, dvärgsmidd och skarp?

     Bite har tjänat mig troget idag. Se på hans egg, blodig men inte slö.

     Du kanske inte har skiftat tillräckligt med hugg.

     Nog har jag det, svarade Olof. Han har rand av runor.

     Behåll du din järnpinne, runor eller ej. Jag kämpar med Glimner.

     Gör som du vill.

Olof svalde hårt; Erik besvarade hans erbjudande nästan hånfullt. Upphetsad av striden var han nära att hugga sin kung, men tyglade vreden och teg.

     Nu strider vi, sa Erik till Vigr. Men först ska du godta villkoren, liksom din frände gjorde på Själland.

Eriks ögon glimmade genom hålen i hjälmens ansiktsskydd. Galten längst fram på hjälmkammen grinade girigt.

     Nämn dem.

Vigr stod med fötterna isär och vilade händerna på svärdshjaltet. Han vek inte med blicken där han stod med män omkring sig, mitt emot Erik.

     Vi har givit honom frist, Harald heter han visst: om vi segrar gäldar Själland brandskatt. Detta gäller: segrar jag segrar svitjod. Då gagnar det danerna att Harald håller ord.

     Och om jag segrar?

     Det händer inte.

     Det blir vi två om; men eftersom du tror på seger vågar du nog ge ditt ord på att svitjod skonar Själland.

     Om Harald gäldar skonas Själland, inte annars.

     Och om du är död.

     Du var mig en enveten fan. Om du trots allt skulle segra är jag inte kvar i Midgård. Då råder jag inte över vad mina män tar sig till.

     Du må fråga dem.

     Eller dräpa dig direkt.

Erik tog ett steg närmare Vigr som grep med båda händerna om svärdshjaltet. Nu måste han kämpa mot Erik, vare sig han mäktade eller ej; med svitjod i överläge fanns det inte mycket att förhandla om. Själv har jag mått bättre, tänkte han, men kan jag dräpa Erik blir svitjods flotta lika ledarlös som vår. Då blir det jämvikt; när ingen är segersäll dör striden. Och vinner Erik, ja då är allt förlorat ändå. Den sista tanken släppte han; fruktan inför envig vore farlig. I stället drog han djupt efter andan, slöt ögonen och sände en tanke till Tyr, en tanke om mod som betvingar makt. Han såg segern för sin inre syn; den var enhänt, liksom guden själv.

 

Nu vigdes plats för kamp mellan Erik och Vigr. Många av männen galdrade högt. Tyr och Oden, Hild, Gunn och andra valkyrior samt nornorna och ytterligare skyddsandar åkallades. Olof galdrade också, dock mer för sina bröders väl, än för Eriks.

Eftersom Vigr hade utmanat fick Erik första hugget. Han högg skickligt och med kraft, men Vigr vek åt sidan; i stället smektes sköldbucklan av svärdet. Nästa hugg var Vigrs; det var inte olikt Eriks men också denne visste att skydda sig. De skiftade hugg en god stund; ingen av dem fick övertag.

Olof betraktade striden tillsammans med de andra männen. Han var fortfarande besviken på Erik men förstod att det vore bäst om denne segrade, trots den harm han kände. Annars skulle makthungriga män utmana Eriks bror yngre Östen och oro, söndring samt inbördes kamp skulle följa. Utan Erik vore också allt hopp om rikedom och ära i danernas land fåfängt. Endast kämpar under en duglig ledare segrar i strid. Att återvända tomhänt vore en svår missräkning.

 

Medan kampen pågick märkte Olof muller bortom synranden.

     Tordön; asarna är ute och åker, muttrade mannen bredvid.

     Det är i sin ordning, sa Olof. Makterna makar sig närmare när människor krigar.

     Sant, det drar ihop sig, men till vad? Vem vill de gynna?

     Den som lever får se.

     Och det drar snålt nu när solen är skymd bakom högresta moln.

 

Erik och Vigr var uppslukade av sin tvekamp; Erik mötte hårdare motstånd än han hade räknat med och Vigr, skicklig men svag efter Nykrs nid och Eirbjorgs vård, måste uppbjuda sina sista krafter. Hugg följde på hugg och striden tröttade inte bara kämparna själva; också några av åskådarna gäspade.

     Låt oss ta rast, sa Vigr med en röst raspig som sandpapper.

     Jag trodde du ville fälla ett avgörande. Nu verkar du mer vilja fresta likgökens tålamod. Men den som väntar på något gott väntar sällan förgäves. Tids nog får han något att slita i.

Eriks röst lät dock lika sträv den, varför han utan vidare övertalning gick med på en stunds vila. Båda bjöds vatten att dricka; de svalde begärligt i långa klunkar.

     Jag tror vi har sällskap, sa Erik när det dundrade över havet.

     Tor är ute och åker.

Ragnar tog emot lägeln och såg fundersamt upp mot skyn.

     Såg du åskviggen?

     Den var präktig.

Flera av männen skruvade på sig; åska till havs var klokast att undvika. Många var berättelserna om män som hade blivit brända. Och kom åskan dessutom när det var drabbning, då kunde vad som helst hända.

     Vigr, är du man nog att slutföra kampen? Eller förfäras du av händelserna på himlen.

     Inte räds jag gudarna, jag gläds. Det är oss de skyndar att bistå.

     Struntprat. Upp med dig, nu fortsätter vi.

Båda kom på fötter och snart var striden åter igång.

     Du hugger klent, sa Erik. Jag hör likgöken gala.

     Den gal för den som skall dö; jag hör ingen fåglalåt.

     Då hör du illa.

Men Erik fortsatte skifta vapen under tystnad. Efter en lång stund tog han till orda igen:

     Ditt svärd tycks lika dövt som du; det biter illa.

     Det gnager gott, bara man hugger hårt. Ditt ser dyrbart ut, men synes längre än lagen tillåter.

     Måhända för holmgång, men inte för envig.

Huggen haglade och båda teg. Vigr hade svårt att värja sig; hans svärd var kortare och eggen oskarp, dessutom sinade krafterna. Han insåg sitt underläge.

     Nu är det dags att avgöra striden, sa Erik. Mitt tålamod är slut och snart är du det också. Hör du verkligen inte likgöken. Den gal mest hela tiden.

Denna gång föll Glimner utan att Vigr förmådde värja sig; svärdet klöv hans sköld som om det glödgat hade skurit genom smör. När sköldhalvorna föll i däcket såg Vigr sin egen hand i bucklan, bakom handtaget. Det ryckte fortfarande i fingrarna.

Vigr behöll behärskningen och teg. Men han verkade villrådig och höjde svärdet halvt, som om han valde mellan att hålla sig om handen eller fortsätta kämpa. I nästa ögonblick lyfte Erik Glimner mot skyn för ett sista hugg, Vigrs banehugg. Sedan skulle segern vara hans. Samt silvret, som skulle skattas och skiftas mellan svitjods kämpar. När Vigr såg Glimner höjd mot himlen höjde han sin skadade arm högt för att orka lite till. Jag saknar min hand, tänkte han. På något sätt tyckte han synd om den, där den låg ensam och kallnade i sköldbucklan. Hade det gått hade han velat sätta fast den igen.

Vigr hade just börjat röra svärdet för ett stick mot Eriks mellangärde, det fick bära eller brista, när det smällde till och allt blev vitt. Han och de närmaste männen vräktes omkull samt tappade sansen. De som stod längre bort hörde knallen samtidigt som de såg åskviggen träffa Eriks svärdsspets som pekade mot himlen. Erik lyste som ett tjärbloss och föll sedan ihop i en hög på däck.

 

Vigr var nu någon annanstans; stående på fast mark med gräs under fötterna. Han höll sig om armen och såg sig omkring. Havet var borta och i dess ställe fanns en lika ändlös slätt. På alla sidor rasade en strid, bittrare och häftigare än den han nyss hade lämnat. Här stred gudar mot jättar och einhärjare mot ulvar, fränder mot fränder och män mot kvinnor. Gräset var satt i brand och likgökens kraxande blandades med galandet av de tre tupparna: Asars Gyllenkam, jättars eldröda Fjalar samt Hels sotsvarta, utan namn. Yggdrasil skalv och skakade, jämrande sig i lågorna.

Vigr såg Oden Ygg Bölverk, den förskräcklige och brölande, vräka fiender över på rygg och slakta dem likt boskap, tills Fenrisulven ändade hans strid och slukade honom hel och hållen. Hans son Vidar bräckte upp odjurets käftar och stack sitt svärd genom dess hjärta, hämnade sin faders död.

Vigr såg gudarnas väktare Heimdall, han med hornet, som inte behövde mer sömn än en fågel, kämpa mot Loke, den svekfulle och falske. De stred med spjut. När kampen var över var båda döda. Frej hade tidigare offrat sitt svärd för åtrån till en kvinna. Nu kämpade han en lika svärdslös som utsiktslös kamp mot eldjätten Surt. Slutligen blev han kluven av jättens eldsvärd.

Garm från Gnipahålan, Hels vakthund, hade slitit sina fjättrar; alla döda var med i striden. Vigr såg hur Garm slukade Tyr, men också hur hunden dog, spetsad inifrån av Tyrs svärd.

Vigr såg vidare Tor dräpa Midgårdsormen; guden föll själv inom nio fjät, dräpt av ormens etter. Tors och Järnsaxas son Magne dräpte draken Nidhögg, likgnagaren.

Slutligen blev solen svart och stjärnorna föll från sina fästen. Vigr kände vanmakt och förtvivlan. Jorden sänktes fräsande i havet. Allt blev svart.

 

Men inte helt. Något fanns kvar. En bultande smärta skar genom mörkret. Den kom från hans hand, den han nyss hade förlorat. Nu hörde han röster. Var det gudar eller män? Varför var det så kallt trots att hela världen brann? Han frös så att han skakade. Han slog upp ögonen. Det första han märkte var regnet.

Sedan hörde han tystnaden, stridslarmet hade upphört. Där var fortfarande ljud, men de kom från dämpade samtal, kroppsarbete och vågors skvalp.

 

Någon satt på huk och höll hans skadade arm. Den var omlindad med en klut. Han kände lukten av bränt kött; man har stillat mitt blodflöde, tänkte han, med glödgat stål. Men hur har man fått fyr? Vi är till havs och det regnar.

     Jag lever, var det första han fick över sina torra läppar.

     Ja, du lever, svarade han som höll hans arm.

     Men hur? Erik hade höjt Glimner för hugg.

     Det var det sista han gjorde.

     Hur då?

     Gudarna sände en ljungeld genom honom. Han brann som ett bloss och for raka vägen till himlen.

Honom såg jag inte bland gudarna, grubblade Vigr. Högt sa han:

     Själv var jag med om Ragnarök. Jag såg jorden sjunka i havet.

     Flera var hinsides, sa mannen. Någon var hos Hel, en annan i Valhall. Någon miste synen, en annan blev döv.

     Hur går striden?

     Vi har slutat. Ingen vill fortsätta. De tre kungarna är döda liksom flera män. Oden har fått sitt och många är sårade. Och regnet vräker ned.

     Vad gör svitjod?

     De ger sig av. Mot gudarna kämpar människor förgäves. Men först samlar de ihop sina sårade och döda.

     Och gälden?

     Det silvret har redan kostat för mycket, både liv och blod. Vi får se vad svitjod tar sig till.

Regnet fortsatte att vräka ned.

 

Olof kände sig matt och ostadig. Han hade varken ätit eller druckit sedan tidigt på morgonen, han hade kämpat hela dagen samt lidit ovänligt tal från Erik. Men mest av allt saknade han sina fränder. Nu gick han och letade efter dem, men ingenstans syntes spår av vare sig Gisle, Geir eller Gangulf. Han kände en klump i bröstet; var det så här det skulle bli, att han blev ensam kvar? Han och Fjolvar kvar på gården. Det var så att han ville gråta.

Han gick från båt till båt och sökte igenom dem, både över och under däck. Han spejade ut över havet vars färg återigen var mörkt blågrön och inte längre röd. Här och där kunde han skönja lik i vattnet, men inga huvuden stack upp över vågorna. Kustbornas båtar hade försvunnit.

Han frågade dem han mötte, men alla skakade på huvudet. Visst hade många sett dem han sökte efter, det hade varit svårt att undgå; de var ju bragdrika kämpar alla tre. Men ingen hade sett vart de tog vägen. Någon föreslog att de hade varit gudasända, inte av människors ätt, och därför inte stod att finna i Midgård. Andra menade att de kanske redan satt i Valhall eller var tagna av Ran.

Ingen han mötte ingav ens en strimma hopp; de flesta hade dessutom fullt upp att ta hand om sig själva, eller sina fränder. Han kände sig med ens väldigt trött, blöt och frusen. Det bästa vore nog att återvända hem med Ragnar och hjälpa Fridbjörn med gården. Det här med stridsglädje är överdrivet, tänkte han; krig medför mest elände och sorg.

Bäst som han sökte fick han syn på Vigr. Denne låg fortfarande kvar på däck; en man satt bredvid och höll hans avhuggna arm. Någon hade spänt en tjärduk över dem och andra sårade hade beretts plats bredvid. Det gagnar nog föga att fråga dessa män, tänkte Olof, de är inte bara daner, utan också sårade. Men vad i all sin dar, striden är över och vem vet vad de har sett. Jag får aldrig få ro om jag inte frågar alla som kan tänkas veta.

Han vände sig mot Vigr, mest för att han kände igen honom.

     Synd att du fick handen kapad.

     Jag klarar mig. Det är värre för handen. Den dör.

     Du får den åter i Valhall.

     Om jag hamnar där.

     Det gör du; du kämpade väl.

     Kung Erik var skickligare.

     Han orkade mer, men du var skickligare.

     Sak samma, nu är det över.

     Du har gudarnas beskydd.

     Vi får se hur handen läker; sårfeber följer ofta hugg. De kanske hämtar mig i alla fall.

     Jag önskar dig välgång. Men innan jag går vill jag veta om du har sett mina fränder.

     Det är inte gott att veta. Märkte de ut sig på något vis?

     Det kan man säga; de två små dräpte dina kungar, den store var bärsärken som sprang överbord.

     Ja dem var det svårt att inte märka. Men vart de gick, var de är och vem som sist såg dem, det vet nog bara gudarna. Och kanske de själva. Men eftersom jag inte duger till annat ska jag fråga mina fränder samt hålla ögon och öron öppna. Vem är du?

     Jag är Olof, son till Oniding och Helga, från svitjods Soland.

Vigr stelnade, dock inte mer än att det gick Olof obemärkt förbi. Detta var ännu en märklighet denna egendomliga dag.

     Jag är Vigr, sa han, son till Hrodgeir. Jag hör till Tissö öd.

     På Själland?

     Det stämmer.

Vigr tystnade en stund, rynkade pannan och fortsatte:

-       Även om jag inte kan hjälpa dig att finna dina bröder, åtminstone inte idag, kanske jag kan glädja dig på annat sätt. Jag känner dina systrar.

Nu var det Olof tur att rycka till. Vad var detta? Han fick en förnimmelse av vapentinget Uppsala och kastade en granskande blick på Vigr, för att förvissa sig om att det inte var Jolnir han talade med.

     Mina systrar, vad vet du om dem?

     Jag vet mer än du anar. Vi har bott många nätter under samma ryggås.

     Är någon av dem... vigd till dig?

     Nej, även om man kunde önska det. Nej, de var vigda till Aesir och Bausi, daners kungar som snart firar gille i Valhall. De bär deras barn.

     Ja, så ska Nattfari också ha spått. Men för att bli helt viss, kan du säga mig vad flickorna heter?

     Gunn och Ginna; Gunn är den hårda, Ginna den väna. Båda är rådsnara och dugliga i idrott.

     Nog är det mina systrar du bär bud om; det gläder mig mycket att höra. I sanning en märklig dag: jag mister mina bröder, men får bud om mina systrar. Vad mer är att vänta?

Olof fick aldrig tillfälle att höra om Vigr hade något svar. Ragnar ropade på honom att de var redo att lägga ut. Ville han komma bort från den här helvetesblötan gjorde han bäst att raska på. Han blev med ens villrådig, hur skulle han göra: fara vidare med Ragnar, eller följa med den här mannen, Vigr, och hans daner för att finna sina systrar? Nej, det var nog inte att tänka på. Trots allt hade de just utkämpat ett slag; de var fiender. Även om alla just nu var stridströtta kunde ingen lita på hur han skulle fara på Själland. Ville det sig illa kunde han bli träl, eller till och med slaktad.

     Ta väl hand om dem, var det sista han fick ur sig.

     Jag skall, om vi så skall vigas samman.

     Du tycks inte ovillig.

Vigr svarade med ett flin som blev en grimas när han, trots varningar från mannen bredvid, försökte stödja sig på handen som inte längre fanns.

     Far väl!

     Du också, muttrade Vigr mellan eder och förbannelser över såret och smärtan.

Det var med vemod Olof steg ombord på Ragnars skepp. Gisle, Geir, Gangulf samt Leif saknades och var nog alla döda. Därtill kom flera andra, inte minst kung Erik. Hans saknad kändes tung och tät; den blev inte bättre av regnet som strilade ner och trängde in på bara huden.

 

En efter en lösgjorde sig båtarna ur bråten och sällade sig till de sina. Ingen hade segrat och båda flottorna drog sig lemlästade och blöta åt varsitt håll: daner mot Själland, svitjod in mot närmsta land, för att vårda sårade, bränna döda och sedan fara vidare. Olof var nästan säker på att han såg Jolnir skymta bland männen på en av danernas båtar.

Vigr fick ligga där han låg. Han hade feber och dugde just inte till någonting. Ibland föll han i slummer en stund, bara för att snart vakna av någon ond dröm. Så fort han slöt ögonen såg han syner; sådant han nyss hade betraktat ändrade gestalt och började röra sig. Ett ansikte tappade huden; ut ur ögonhålor och mun ynglade ormar. Masten, som vanligtvis sträckte sig rak mot skyn, böjde sig hotande över honom, där han låg, och väste med vidöppet gap. När han återigen öppnade ögonen försvann synerna. Så höll det på, in i mardrömmar och ut i verkligheten.

Ständigt malde samma vers i hans hjärna, den vers han så många gånger hade hört, ända sedan han var liten:

Den halte rider häst,

den handen mist, blir herde,

den döve duger i strid.

Blind är bättre

än att bränd vara;

ej till någon nytta är liket.

Var herde det enda han nu dugde till? Ja, varför inte? I febertöcken och frossa kunde han lätt frammana värre öden. Men trots allt trodde han det inte. Han hade redan återkommit från de döda en gång; att handen blivit kapad var faktiskt möjligt att hantera. Hantera! Han log åt ordvalet men kände ingen glädje.

Åskan mullrade avlägset in över land. När han slutligen somnade på riktigt var han på god väg hem mot Själland.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...