Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 07

Han förbannade sitt öde; varför gick det som det gick för honom, när andra nådde både ära och rikedom? De fem senaste månaderna hade varit en enda lång pina; nu hade han till och med förlorat sin frihet. Han stod med spade i hand och grävde i leran vid floden, ett arbete som kändes tröstlöst, som om det skulle hålla på till döddagar. Och inte ens döden bar hopp om förändring till det bättre; han skulle komma till Hel som träl med lera på fötterna, spade i hand och flugor som följe.

Han hade blivit slagen av uppsyningsmännen och maten var mager. Visst hade han lidit även förut, men detta var avgjort ut ur askan och in i elden. Eller snarare leran. Han hade aldrig förut sett så mycket lera och heller aldrig något så omfattande bygge. Här anlades hamn med bryggor och kajer som var större än något han tidigare hade erfarit. Från sin plats i leran skymtade han hus, vanliga och sådana byggda av sten. Det föreföll honom lika storslaget som främmande.

Han såg fartyg komma och gå till de delar av hamnen som var öppna för sjöfart. Han hade hört att det fanns krukmakerier i staden. Krukorna skeppades till många länder; i retur kom allehanda varor.

Han tog några tag till med spaden. Trots att han var ny hade han märkt att han fick vara i fred om han bara arbetade. Tog han det för lugnt fick han stryk; arbetade han för hårt skulle han slita ut sig. Lagom var bäst.

Han hade pratat lite med männen som han arbetade samman med, men alla var på sin vakt. Ingen var här av fri vilja och vem visste vad som kunde föras vidare av det man sa. Nej, bäst att hålla sig på sin kant, verkade många mena. Till en början hade han inte velat godta deras inställning, eller snarare uppgivenhet. Nog måste det väl vara så att fler än han ville fly? Men ju längre han stod där i leran med spade i hand, desto mer uppgiven blev även han. Hur skulle det gå till att fly, hur skulle han få mat och vart skulle han ta vägen? Landet vimlade av folk, de flesta med vapen. Inte skulle de dra sig för att dräpa honom om han rymde. Vad hade han att sätta emot? En spade. Munnen spändes i ett bistert leende; spade mot spjut.

 

Några av männen hade kommit med samma båt som han själv, från kungariket Kent. Det var dit han först hade blivit förd när han kom till Britannien. Där hade han snart blivit såld till en byggmästare, Oswald, och inte många dagar senare förd till Gypeswic. Många män var där satta i arbete, på byggen i stad och i hamn.

Han begrundade återigen sitt öde. Hur hade det kunnat gå så här, och hur skulle han kunna slippa loss ur uppsyningsmännens och lerans grepp? Om det inte hade varit för Nykr, hans husbonde och herre, hade allting kunnat vara annorlunda. Om Nykr hade varit rättrådig hade han, Hreppir, antagligen fortfarande arbetat på gården. Men Nykr hade inte varit som andra män. Olikt en god herre delade han inte med sig utan behöll allt för egen del. Men vad kunde jag ha gjort annorlunda, tänkte Hreppir? Han hade hört till Nykr och hans hushåll, han hade aldrig haft någon möjlighet att välja herre. Det var herren som valde honom, och ödet som förde dem samman.

 

Hreppir blev varse att en av uppsyningsmännen betraktade honom och tog raskt några tag till med spaden. Efter en stund märkte han att mannen såg åt ett annat håll, ägnande sin uppmärksamhet åt två män som kommit i delo om ett tråg.

 

Nykr var en fähund, tänkte han; jag hade i själva verket aldrig det bra hos honom. Han var oberäknelig, emellanåt elak, samt saknade en husfru att dugligt sköta gård, folk och fän. De kvinnor han hade hämtat på sina färder hade han aldrig upphört att behandla som ofria. Och inte heller deras gemensamma barn; om han hade levt skulle han ha saknat både husfru och ättling. Som han hade förvaltat sin odal var det inte underligt att det gick som det gjorde.

Nykr hade varit besatt av svitjods kvinna. Kanske hade han haft någon tanke på att göra henne till sin husfru att avla arvingar med. Men som så ofta med Nykr hade allt gått fel; van att ta och inte ge hade han försökt vinna sig en fru med våld. Och inte nog med det, den han åhågade var vigd till Bausi. Även om han hade lyckats i sitt uppsåt att röva Gunn hade han i alla fall blivit dömd fredlös, liksom hans två gårdskarlar redan var. Det hade inte dröjt länge förrän kungen och hans lika kunglige bror hade gått illa åt honom.

Nu var det som det var; Hreppir hade inte kunnat göra annat än att hjälpa sin husbonde. Han var i och för sig glad att han hade kommit undan med livet i behåll, även om det inte var mycket värt. Värre var det för Gren-Gansi, han blev död tillsammans med Nykr; säkert var deras båda kroppar sedan länge förtärda av kungsgårdens hundar eller av vilda djur. Nu gnagde nog Nidhögg deras ben hos Hel.

Vilken natt som hade följt på angreppet: flykten och skräcken för de hundar som aldrig kom, krypandet på bron över ån och lättnaden när han slutligen slank ner i båten och lät strömmen föra honom nedströms i skydd av mörkret. Han hade legat stilla och bara lyssnat, först till sin egen häftiga andhämtning, sedan efter tecken på förföljare eller upptäckt. Men inget hade hänt, inte förrän båten stötte emot det något i strandbrynet som hade visat sig vara Vigr och han hörde Allfader tala till honom så som han gjort förut. Trots rädslan hade Hreppir försökt genomtränga mörkret med blicken för att få en skymt av guden. Men han hade inte sett något, lika lite nu som någon av de tidigare gångerna, därtill var mörkret alltför kompakt. Han var inte ens säker på om Allfader hade talat så att andra kunde höra, eller endast inne i hans eget huvud. Det spelade dock ingen roll, ty det han hade sagt var entydigt; Vigr var inte död, Hreppir måste ta honom till Eirbjorg, bulta tre slag trenne gånger på porten och därpå ge sig av utan att någon varsnade honom.

Att ro uppströms i mörkret kändes hopplöst, men på något sätt gick det. Någon gång under natten hade han till slut hamnat utanför Eirbjorgs hus med sin börda, halvt medvetslös av utmattning; hans enda riktiga minne från platsen var den speciella doften, den som dunstar ur all myrmark. Efter att ha bankat på hade han snabbt avlägsnat sig från huset, på håll sett dörren öppnas och anat att Vigr lyftes in i värmen och ljuset.

Än en gång hade han givit sig av med båten. Han hade rott tillbaka till ån, ju närmare hallebyn desto tystare, och sedan låtit strömmen föra honom med sig nedför ån en andra gång. Han kände nackhåren resa sig när han for förbi hovgården, men inget hände. Han drev vidare och räknade med att han denna gång skulle nå havet utan problem. Han kanske till och med skulle hinna sova lite i båten, tänkte han. Nästa dag skulle bli hans första utan husbonde, men också den första på flykt. Det vore bra om han fick sova lite först, även om det var rått och kallt i båten. Ögonlocken var tunga och han ville inget hellre än att sova, men han tänkte att Allfader kanske stod och väntade på honom i mörkret. Jag måste hålla mig vaken en liten stund till, tänkte han, men föll nästan omedelbart i sömn.

 

När han vaknade trodde han att han redan var död. Lemmarna kändes inte och de kroppsdelar som fortfarande kunde förnimmas var kalla som snö. Jag är i Nifelheim, tänkte han, men började samtidigt att röra på sig. Snart begynte han att huttra och efter en stund hade han i alla fall så mycket liv i sig att han förmådde sitta upp. Att ro en bit ner mot havet skulle ytterligare hjälpa till att jaga kylan på flykt.

Uppe på toften såg han sig om; åstränderna fanns inte där. I stället var båten omgiven av hav, land syntes blott långt bort i fjärran. Det blåste från sydost och i luften var det snö. Var är jag, tänkte han, samtidigt som han drog sig till minnes gårdagens och nattens händelser: striden vid hovgården, Vigrs fall och Nykrs död, flykten, Vigr fortfarande vid liv och Allfaders uppdrag att föra honom till Eirbjorg samt slutligen hans andra flykt. Om han hade drivit förbi Allfader en andra gång hade han inte märkt det. Ögonlocken hade varit alltför tunga, det hade varit omöjligt att hålla sig vaken. Nåja, hade han velat mig något hade han talat med mig, vare sig jag var vaken eller sov, tänkte han samtidigt som han började ro mot närmaste land. Talat till mig, vare sig jag var vaken eller sov, den gamle thulen, tänkte han på nytt. Verser malde emellanåt i hans medvetande, men inte många ord. Ibland fick han fatt i ett och annat; där var havsvinter och främlingskap, svek och misstro samt något om finner en frände. Något pockade på hans uppmärksamhet; något som han just inte fick fatt i, som låg alldeles under glömskans nattgamla isskorpa. Nåja, det kommer tillbaka om jag ror: minnet av vad det nu rörde sig om.

Samt kroppsvärmen.

 

Hreppir vaknade upp ur dagdrömmarna av att de två männen med tråget slutligen hade kommit överens och nu fordrade att han fyllde det med lera. Han skyfflade tills tråget var fullt. När männen gav sig av återföll han i skenbart arbete och ältande av det som varit.

 

Han hade rott med vinden och slutligen nått land långt bort i väster, osäkert vilket. Kroppsvärmen hade återkommit men i gengäld var han nu glupande hungrig. Dagen var sent liden.

Efter att ha dragit upp båten på stranden hade han begett sig inåt land på jakt efter mat och tak över huvudet. Småningom hade han kommit till en gård där man gav honom att äta och en plats att sova. Det var en liten gård och människorna var vänliga. De berättade att han var på Samsö.

Först hade hans tanke varit att ge sig vidare redan nästa dag; på senvintern började maten sina i förråden och han hade inte tänkt sig att tära på dessa människors knappa tillgångar. Men så hade han kommit på att han kunde bidra till hushållet eftersom han hade båt. Genom fiske och säljakt lyckades Hreppir således göra rätt för sig. Det var inte längre ingen brådska att bege sig vidare, han kunde gott vänta tills det blev varmare. Värdfolket bjöd honom att stanna och efter en månad gick han som karl i gården. Hreppir tänkte att här var det bättre än hos Nykr; här kunde han bli kvar även sedan det blivit sommarvarmt.

Det var då ödets trådar ännu en gång trasslade sig för honom. Det började med att gårdens bästa mjölkko dog, liksom kalven den bar på. Sådant hände och det hade väl inte varit något att fästa avseende vid om inte också fisket ungefär samtidigt började gå sämre. Inte heller det var ovanligt, fisk gick till och från. Men när smedjan brann upp, med smed och allt, då började gårdsfolket att prata och peka finger. Man sa att här var krafter i rörelse som inte hade funnits innan Hreppir kom till gården. Vem var han egentligen och varför hade han kommit hals över huvud utan utrustning i båt över vinterhav? Här fanns ulvar i mossen.

Nu började gårdens folk att undvika Hreppir. Ingen pratade längre med honom, samtalet tystnade när han kom in i rummet och han märkte hur man tisslade bakom hans rygg. Det fanns inget han kunde säga till sitt försvar; att säga sanningen vore ogynnsamt och att hitta på något skulle bara trassla till det än värre.

I hemlighet började han därför att förbereda ännu en flykt; vistelsen som hade börjat så bra var nu nästintill olidlig. Bara husfrun visade ännu vänlighet och han tänkte mer än en gång att hon hade mer än ett gott öga till honom. Men det räckte inte, hennes vänlighet uppvägde inte de andras misstro.

Han började gömma undan mat samt redskap han kunde behöva och som han räknade med inte skulle saknas förrän han var borta. Efter några dagar hade han lyckats fylla båten med det nödvändigaste och var redo för färd. Han bestämde sig att invänta en månklar natt med förlig vind och fara vidare mot väster. Om någon vaknade kunde han säga att han behövde lätta på trycket.

 

Morgonen då allting hände mindes Hreppir som om det hade varit igår. Han hade inte mer än stigit upp förrän han hörde röster på gårdstunet. In steg husfar med en halv tolft män och tog honom med sig ut. Husfrun skrek och slet ömsom i sin make och männen, ömsom i Hreppir, till ingen nytta. Ute på gårdstunet band de hans händer och förde honom till andra sidan ön. På en strand fanns ytterligare karlar väntande vid en båt; av samtalet förstod Hreppir att de var köpmän från Jutland. Husfar samtalade med männen, skakade sedan hand med var och en samt begav sig därefter hemåt. Han yttrade inte ett enda ord till Hreppir.

Denne fördes ombord. Eftersom havet fortfarande var kallt efter vintern löstes repen runt hans handlovar så snart man hade lagt ut från land; rymde han skulle han frysa ihjäl eller drunkna. Sedan sattes han vid en åra att ro.

I Jutland följde en tid som träl. Fram emot sommaren fördes han och andra ofria till fots över Jutland till dess västkust. Där stuvades han ombord på ett fartyg, bunden till händer och fötter, och skeppades till landet Kent i Britannien. Resan var blåsig, blöt och kall; trots att det var sommarmånad hade han sällan frusit så mycket. Det var också den längsta resa Hreppir någonsin hade gjort och den tog flera veckor.

Hans tankar fullföljde cirkeln och snart var han tillbaka i kungadömet Kent där han snart blev såld till Oswald byggmästare. Sedan hade det inte dröjt länge förrän han stod i Gypeswics lera.

 

Hreppir grävde på och tankarna fortsatte länge att mala kring Nykr, Samsö, Kent, Oswald och jutar men skymdes under dagen av lera, vatten och flugor. Snart kändes tankarna lika grumliga som den lervälling han stod i. Han tänkte att glimtarna av lycka i hans liv hade varit korta och få; bäst hade det varit innan allt gick snett på Samsö. Helst skulle han fara tillbaka dit, dräpa husfar som hade svikit honom, kuva dem som hade misstrott honom och gilja husmor. Hon var en god människa.

Vid denna tanke spände han återigen läpparna till något som kunde uppfattas som ett leende.

-       Drömmar, mumlade han och fastslog att livet mest handlade om ofärd och elände.

Samt lera och vatten. Och flugor.

 

Nästa dag började som den förra, den innan och alla andra dagar med; väckning i gryningen, morgonmål och arbete. Hreppir visste inte hur många dagar han hade arbetat i leran, men kunde av årstiden avgöra att det måste vara skördemånad.

-       Du där! Rösten var barsk och Hreppir såg upp.

-       Ja?

-       Kom hit! Uppsyningsmannen var inte ensam; bredvid honom stod en man som gav ett egendomligt intryck av både hövding och träl. Han var huvudet högre och hade rak hållning, men kläderna, liksom hans tärda anletsdrag, avslöjade att han var lika ofri som Hreppir själv.

-       Han är ny, kom igår. Ni två skall gräva och bära tråg; du får visa honom.

-       Har han spade?

-       Fråga inte dumt, det är klart att han inte har. Gå till timmermännen och be dem om en. Och inga påhitt; du blev vald för att du är beskedlig. Missbrukar du förtroendet går det er båda illa.

-       Vad heter han?

-       Får du fråga honom själv om. Sätt igång nu. Schas!

Schas på dig också, tänkte Hreppir, men lät det inte komma över sina läppar. I stället sa han:

-       Kom, vi hämtar en spade åt dig. Vad heter du?

-       Styrbjörn. Du?

-       Hreppir.

De gick vidare under tystnad, var och en i sina tankar. Det var tydligt att båda hade lärt sig samma sak: tala inte mer än du måste.

Timmermännen höll till mellan hamnen och staden; snart återvände Hreppir och Styrbjörn med spade och tråg.

Nästan tillbaka frågade Styrbjörn:

-       Varifrån kommer du?

-       Själland. Än du?

-       Soland, ett av svitjods uppländer.

-       Mhm, sa Hreppir och tänkte att det var där som Nykr hade härjat förra sommaren. Det var därifrån svitjodskvinnorna i hovgården kom, om han inte mindes fel. Han bestämde sig för att inte yppa något om dem; det skulle bara bli bråk.

De båda männen fortsatte att gå under tystnad. Hreppir visade Styrbjörn var han skulle gräva, och sedan bar de bort leran i tråget. Inte många ord blev yttrade dem emellan den första dagen.

 

Var Styrbjörn tillbringade natten visste inte Hreppir, men nästa dag kom uppsyningsmannen tillbaka med honom.

-       Ni arbetar ihop i dag också.

Männen fortsatte där de hade slutat dagen innan. Hreppir kunde inte låta bli att fundera på Styrbjörns levnadsöde. Han verkade van att råda, men också illa medfaren. Hreppir beslöt sig att strunta i rädslan och stilla sin nyfikenhet.

-       Hur hamnade du här?

-       Det är en lång historia, sa Styrbjörn.

-       Berätta.

-       Först vill jag arbeta ihop med dig en tid. Om vi då litar på varandra berättar jag.

Resten av dagen fortsatte de att gräva och bära under tystnad. De samarbetade väl; Hreppir tänkte att även om Styrbjörn var en hövding, var han inte för fin för grovgöra.

 

Nästa morgon återkom Styrbjörn utom uppsyningsmannens sällskap; denne räknade tydligen med att de skötte sig. Och varför inte? Vad kunde en ensam träl, eller två, ta sig till på egen hand i främmande land? Hreppir undrade dock vart Styrbjörn tog vägen om nätterna.

-       Var sover du, frågade han.

-       Med de kristna trälarna.

-       Har du låtit de kristna vattenösa dig?

-       Ja.

Hreppir gjorde stora ögon; Styrbjörn föreföll med ens honom än mer märklig. Han måste vara vittfaren, tänkte han. Många franker åkallade numera vite Krist och han hade hört att dennes blotgodar inte godtog att man åkallade de andra gudarna.

-       Varför det? Är den kristne guden verkligen mäktigare än alla de andra tillsammans.

-       Jag berättar gärna. Men vi ska vänta tills vi kan lita på varandra.

 

Styrbjörn och Hreppir knogade på och dagarna blev till veckor. Det var enformigt, men de for i alla fall inte illa utan fick tillräckligt med mat och vila. För trots att de var ofria var de värdefulla för sin ägare; blev de sjuka sinkades arbetet och dog de måste ersättare kostsamt införskaffas. Följaktligen förstod Oswald byggmästare att vårda sina trälar, i alla fall dem som skötte sitt arbete, liksom en god bonde sköter sina djur.

Maten var enformig, mest får, men den gick att leva på även om köttet var magert. Vädret var heller inte det sämsta eftersom det fortfarande var sommar. Någon gång hade det blivit hett och då var det skönt att arbeta i hamnen; vattnet svalkade. Värre var det när det blåste och regnade, och det gjorde det ofta. Även om man höll kroppsvärmen genom hårt arbete blev man blöt och kall. Då var det lätt att bli sjuk.

 

En morgon kom inte Styrbjörn. Hreppir väntade, men inget hände. Vad skulle han göra nu? Uppsyningsmannen talade han ogärna med, men eftersom han inte visste om han i stället borde utföra någon annan syssla tog han mod till sig och närmade sig med försiktiga steg, flämtande andhämtning och hög puls.

-       Ursäkta mig!

Hreppir såg ner i marken när han tilltalade mannen.

-       Ja?

-       Jag saknar Styrbjörn, han har inte kommit. Skall jag fortsätta utan honom, eller göra något annat.

-       Fortsätt som förut. Han kommer. Mannen ropade på en annan träl, men hejdade sig och såg på Hreppir. Nej förresten, sa han. Du går.

-       Var bor han?

-       Tarvliga trälar, muttrade mannen. Samtalar ni aldrig när ni hela dagarna lafsar runt i leran? Ser du huset där, han pekade med hela handen, längs efter gatan. Nej, inte det! Där, ja just det! Huset innanför, i gränden är det; om du måste fråga är det de döpta trälarnas hus. Hämta honom eller ta reda på vad som hänt.

-       Ja, herre. Hreppir började gå utan att se upp.

 

Han hittade huset och gick in. Det var stort men torftigt inrett liksom gården där han själv bodde. Sov gjorde man direkt på golvet och hade man tur fanns det halm att ligga på. Ved räckte till föga mer än matlagning; torka kläder fick man göra bäst man kunde.

Han såg sig runt om i skumrasket. Nej, här var ingen, tänkte han.

-       Styrbjörn, ropade han.

Inget svar.

-       Styrbjörn, ropade han lite högre.

En suck hördes bortifrån hörnet.

-       Är du där?

-       Mmm.

-       Du har försovit dig! Kom nu, innan uppsyningsmannen får tag på dig.

Inget svar. Hreppir gick mot hörnet. Han fick anstränga ögonen för att kunna se i mörkret.

-       Var är du?

Inget svar. Han lyssnade. Flämtande andetag hördes i mörkret; Hreppir rörde sig mot stället varifrån de kom.

-       Där är du ju. En oformlig hög nedanför honom antog mänsklig gestalt. Hur står det till?

-       Inte bra, kom en viskning som svar.

-       Vad har hänt?

-       Jag fryser.

-       Här inne? Det är inte kallt.

Hreppir kände på Styrbjörn.

-       Du har frossa.

Hreppir såg sig om, fick fatt i ett tovigt täcke och svepte det över Styrbjörn. Sedan hämtade han vatten att dricka.

-       Jag måste gå. Uppsyningsmannen väntar.

Styrbjörn stönade.

 

Hreppir återvände till hamnen med underrättelser om Styrbjörn. Uppsyningsmannen granskade Hreppir, som sin vana trogen såg ner i marken.

-       Frossa?

-       Ja, han var varm som en sodgryta.

Mannen tog inte blicken från Hreppir utan granskade honom ingående.

-       Du sköter honom. Se till att han blir frisk samt att han får mat och vatten.

-       Vem gräver i mitt ställe? Frågan var allvarligt menad men Hreppir närde också en vag förhoppning att för en gångs skull slippa ifrån leran.

-       Du! Styrbjörn sköter du ändå. Flytta in där om det behövs.

-       Det bor bara kristna där.

-       Då får du väl låta vattenösa dig först, sa mannen och flinade.

Det var första gången Hreppir hade sett honom dra på munnen och han var inte säker på om det gjorde honom lättare till sinnes. Hreppir sneglade snabbt på honom, såg sedan ner i backen igen samt svarade att han skulle både gräva och vårda om han så skulle behöva vattenösa sig. Tro kunde han göra som han ville i alla fall, tänkte han.

-       Om han dör får du arbeta för två, eller betala för en ny träl, sa mannen.

-       Ja, sa Hreppir.

 

Den kvällen flyttade Hreppir till Styrbjörns hus; det var en kort vandring och sina få ägodelar bar han redan på sig. De följande dagarna arbetade han och skötte Styrbjörn efter bästa förstånd: gav honom vatten att dricka, mat att äta och såg till att han inte frös. Han växlade också ord med några av husets andra invånare och bad dem galdra för Styrbjörn. Det skulle de gärna göra. De fördrog också Hreppir under sin takås, trots att han ännu inte delade deras tro. Tids nog, när han hade sett den kristne gudens makt, skulle han nog också komma att göra det, förklarade de.

Han galdrade på egen hand också, till sina gudar, men efter att ha blivit åthutad av de kristna valde han att göra det utomhus när ingen annan än gudarna hörde.

 

Tre dagar varade frossan, därefter svettades Styrbjörn i tre nätter så att kläderna gick att vrida ur. Den sjunde dagen åt han lite, den åttonde stod han upp och den nionde var han tillbaka i leran i hamnen tillsammans med Hreppir.

-       Du måste vara försiktig, sa Hreppir första morgonen när de båda återigen gick mot hamnen.

-       Jag vet, sa Styrbjörn. Du, sa han sedan och såg på Hreppir.

-       Ja?

-       Tack! Utan dina omsorger hade jag varit i himlen nu.

-       Eller hos Hel, sa Hreppir.

-       Endera, men tack ska du ha i alla fall!

 

Den dagen började de samtala. Hreppir märkte att tillvaron kändes lättare för första gången sedan han kom till Gypeswic. Man är mans gamman, tänkte han.

Orden löpte lätt, och arbetet med. Hreppirs rädsla avtog och han undrade om inte till och med uppsyningsmannen märkte att arbetet gick bättre. Då kanske han och Styrbjörn skulle få arbeta samman framgent.

-       Nu kanske du vill förtälja om dina färder, sa Hreppir.

-       Det gör jag gärna; nu tänker jag att du är att lita på.

-       Jag säger detsamma. Innan sommarn är över kanske vi kan hjälpa varandra härifrån.

-       Tyst, säg det inte så att någon hör! De hör vad du säger, och märker om vi viskar. Men i sak har du rätt. Låt oss samtala när vi är utom hörhåll. Nära andra är bäst att förbli fåordig.

-       Det blir bra, sa Hreppir.

Samtidigt, i hans huvud, malde en gammal vers:

Ung var jag förr,

och for ensam,

då jag råkade vilse om vägen;

jag tyckte mig rik,

då jag träffade en annan:

man är mans gamman.

Visa hela inlägget »

Olof, Ragnar och soländarna frisläpptes i gryningen. Harald och Vigr kom till hagen där de satt bundna och förklarade att de nu var fria att fara, eller att stanna som gäster i Tissö, utan att dessförinnan plikta med liv eller lem. Som skäl för vändningen nämndes nattliga rådslag i vilka man ytterligare hade utrönt gudarnas vilja.

-       Ni har Gunn och Ginna och deras frändskap med Olof att tacka för vårt nattliga råd. Samt Hroar som löste knuten.

-       Olofs åstundan att träffa Gunn och Ginna förde oss hit, sa Ragnar. Utan att veta det lockade de oss i fällan; men de fick oss också fria.

-       Då är ni kvitt, menade Harald. Vart väljer ni nu att fara?

-       Ingenstans, sa Ragnar, så länge vi är fjättrade.

-       Lös deras rep, sa Vigr till männen som vaktade. Och sedan era lemmar blivit lösta?

-       Låt oss samråda först. Går vi trygga om vi stannar?

-       Hroar kommer att uttala grid över dig och dina soländare så länge ni väljer att vistas bland oss. Det gör han idag, innan jag blotar. Nej inte er, lade han snabbt till när han såg några av männen byta förfärade blickar. Jag förrättar tackoffer till Tyr och sänder sedan Aesir och Bausi till gudarna.

-       Det blåser sunnan, sa en av männen. Vi kan lika gärna stanna. Vi kommer ändå ingenstans.

-       Du har rätt om vinden men känner jag dig rätt tror jag egentligen att du traktar efter gille. Hur som helst kommer vi inte långt idag. Är det er vilja att stanna, sa Ragnar och såg laget runt.

Männen nickade och saken var avgjord. Gunn och Ginna kastade sig över sin bror och kramade honom. Glädjen var stor och flera i laget blev omfamnade av flickorna. Ragnar log fånigt ända tills Harald och Gunn fattade varandras händer; då mulnade han. Att Ginna stod Vigr nära gjorde inte saken bättre, men Ragnars humör svängde återigen när Harald jarl bjöd soländarna till morgonvard i hallen. Med ens kände Ragnar hur hungrig, ruggig och trött han var. Två sömnlösa nätter i tvedräkt och tvist, tänkte han, förtär vem som helst. När han nu övervägde saken kunde han gott tänka sig att stanna en tid, i alla fall tills vinden blev gynnsam. Gille var alltid muntert, även hos daner. Åtminstone så länge man åtnjöt grid.

 

Olof och hans systrar hade mycket att samtala om efter ett år isär. Efter att ha pratat i mun på varandra mest hela måltiden kom de överens att vänta med berättelserna. Det var mycket annat som timade denna dag och tids nog skulle de hinna förtälja allt de hade varit med om. Om inte barnafödandet kom emellan.

 

Inför blotet talade Hroar till folket; han förtalde vad man hade utrönt om gudarnas vilja, om soländarnas släktskap med Halfdans ofödda arvtagare, om dessas mödrars villkor för att stanna bland människor och Haralds och Vigrs omsorger om det egna folkets barn. Han lade orden väl och ingen ifrågasatte det som hade blivit beslutat. Kunde offer av ytterligare tre hästar fägna såväl gudar som människor var det en god sak.

Trots allt folk blotade Harald som han var van att göra; han visste inget annat sätt. Sex hästar och tre hundar var en präktig gåva till gudarna. Därtill kom några män med egna djur som de ville att Harald skulle offra tillsammans med dem. Vissa av männen kände han igen, andra var sådana som han förmodade ville vinna vänskap. Vigr och några av soländarna hjälpte till att sticka och strypa djuren samt att hänga dem i lundens träd.

När de drog i repet för att hänga en av hästarna, var det någon som knuffade Olof i sidan.

-       Vill du något, undrade Olof.

-       Jag vill bara säga att min sko fortfarande luktar piss.

-       Vad menar du?

Olof visste inte om mannen drev med honom eller om han ville gräla.

-       Det var mig du pissade på i går natt, sa mannen och grinade. Bruna tänder pekade åt alla håll.

-       Jaha, sa Olof. Så kan det gå när man vill likna en enbuske i natten.

-       Jag får väl skylla mig själv, sa mannen. Men tänk dig för nästa gång du ska pissa i mörker; trädet du gör det på kan ha fötter.

-       Och nävar som nyps.

-       Jag hoppas du inte har sak mot mig för det; jag gjorde som Harald fordrade.

-       Vi låter udda vara jämt; du fick piss i skon, jag fick en smäll på käften.

-       Och i kväll får vi öl.

 

Efter att djuren var slaktade och upphängda förbereddes Aesirs och Bausis hädanfärd. De satt fortfarande ombord och hade nu blivit blåsvarta i ansiktet. Under dagen tvättades de av några trälar samt ifördes dyrbara klädnader, sydda för detta enda tillfälle. Ingen möda fick sparas när det gällde att göra en ståtlig ankomst i Valhall.

Byte från svitjodsdrabbningen, svärd, yxor och spjut, lades ombord. Någon frågade Vigr om han avsåg att skicka med sin avhuggna hand, men han förklarade att den ämnade han ha med sig på sin egen hädanfärd.

-       En ensam hand, sa han, far illa i Valhall. Då är det bättre att komma dit tillsammans: hand och arm såväl som man. Vem vet, fler lemmar kanske kapas innan det är dags att fara; bäst att ha med sig alla på en och samma gång.

-       Hur ser du till att få med dig handen då det bär av?

-       Jag bär den alltid på mig, i rem runt halsen.

-       Då får vi hoppas att det bara blir handen; att bära flera av sina lemmar i remmar blir bökigt i längden.

 

Mot kvällen hade man styckat offerdjuren och lagt ombord dem tillsammans med mat, grytor och vin samt verktyg och redskap. Några sårade män som hade dött, trots Eirbjorgs omvårdnad, fick följa med på färden. Aesir fick sin harpa med och Bausi ett brädspel. De skulle få gott om tid att använda dem i Valhall.

Eftersom sunnanvinden var frisk roddes båten ut i sjön och förankrades i dess mitt. Innan man lämnade den hälldes tunnor med tran över däck. När mörkret föll var allt förberett.

Folket stod vid stranden och såg ut över sjön. Kvinnor sejdade, män galdrade och Harald klädde av sig naken. Med ett tjärbloss i handen klev han ombord på en båt som väntade. Männen som hade vilat på årorna rodde ut honom till Aesir och Bausi. Hela vägen stod han upp, med ryggen i färdriktningen och blosset högt lyft. Hans kropp, framförallt knäna, darrade av fruktan men han hoppades att det inte syntes.

Faran var överhängande så länge de döda var obrända; ju närmare man kom desto farligare blev det. Håligheter var vägar för de dödas dunster samt för andar; därför höll han en hand över rumpan. Att bära döda genom dörrar var illa; de valde alltid samma väg om de gick igen. Harald brukade hugga hål i väggen när han bar avlidna till bålet; sedan såg han alltid till att den blev sorgfälligt lagad.

Halfdaningarna hade inte haft samma syn på saken, de hade inte ens låtit bränna sina döda. Eftersom de hade styrt sedan urminnes tider fann de inget att frukta från döda fränder. De hade mest åkallat de urgamla gudarna: Tyr samt Njärd och Njord.

Harald kom från en annan ätt. Trots att han nu rådde över riket och värnade Halfdans arvingar fruktade han vad de döda, eller snarare odöda, kunde ställa till med innan de var ordentligt brända. Snarast möjligt tänkte han låta gräva fram Halfdan och Gyrid ur sina högar och bränna dem med. Först då vore han trygg att råda över Själland.

När Harald var mitt i sjön lyfte han ett spjut från däck, vände sig om och kastade det över likskeppet, vigande det och dess last åt Allfader. Därefter sjöng han en galder, lyfte blosset mot himlen och kastade det mot den andra båten. Facklan for i en båge, ett fladdrande bloss mot den mörka natthimlen, och slog ned på däck. Flammorna famlade över trä, tyg och tran och omfamnade snart hela båten från för till akter. Haralds män rodde undan, hettan var svår.

Hela vägen tillbaka till stranden stod Harald med ryggen mot likskepp och bål. Först när de nådde land vände han sig om. Då var fartyget övertänt och lågorna slickade himlen. Bålet födde sin egen vind, en vind som bar upp och bort.

Olof stod med Ragnar och de andra soländarna. De var tankfulla och betraktade bålet i sjöns mitt.

-       Det kunde ha varit vi, sa Ragnar.

-       Du och jag samt en till. Det var vår smala lycka att de inte kunde enas om den tredje.

-       Alla eller ingen! Men ännu mer berodde det på dina systrar; utan dem hade vi inte stått här.

-       På två sätt; utan dem hade vi aldrig kommit på tanken att fara till Tissö. Allt hänger ihop, ödets trådar är långa.

Olof såg ut över sjön. Likskeppet flammade och vinddraget hördes in över land; galdersång och sejd drunknade i dess dån.

-       Och trassliga: hade flickorna inte blivit rövade förra sommaren hade de inte vistats här.

-       Somligt är evigt förborgat för människors ätt; vårt förstånd förmår ett och annat, men inte det tredje.

-       Gott är väl det, sa Ragnar. Att vara fåkunnig är illa, att vara mångkunnig är gott, att vara allkunnig är nog allra värst; förrän man kan allt förlorar man förståndet.

-       Låt oss därför sorglöst vistas bland daner när vi ändå är här; först gravöl, sedan hemfärd. Se, nu har det nästan brunnit ut, allt ovan vattenlinjen har lågorna förtärt.

-       Hon ligger djupt.

-       De fyllde hennes buk med sten, sa Olof.

Ett fräsande ljud hördes över vattnet. Ögonblicket efter var skeppet försvunnet. Kvar fanns ett moln som svepte med vinden, bort över sjön och landet i norr.

 

På gravölet var Gunn och Ginna till en början dämpade. De höll sig nära Harald och Vigr. Samt varandra. Först när de fick tillfälle att språka med Olof lättade deras håg. De hade mycket att förtälja.

Gunn förtalde om överfallet i Hersby, om Nykrs våldtäkt på Gunn och holmgången på holmen samt ankomsten till Tissö och hur de hade givits åt Halfdan och Aesir. Ginna fyllde i och berättade i livfulla ordalag om Gunns brottning med Nykr, om köttbensbråket och slutligen om Nykrs lömska anfall och död. Halfdans död omtalades också, liksom hur Gunn hade giljats av Bausi.

Olof skildrade den ödesdigra färden till Frisland, att Styrbjörn hade blivit kvar där och att Gangulf hade lastat sig själv för det. Han vittnade om Gangulfs skymningstillvaro ända fram till sjödrabbningen; hur han en sista och slutlig gång hade flammat upp i fullt bärsärkaraseri, slutligen fallit i vattnet och fått sin livsgnista dränkt av Ran.

Ginna framhöll Aesirs och Bausis goda sidor.

-       Efter vad som hänt står min håg kluven till svitjod, sa hon; å ena sidan är de våra fränder, å andra sidan våra makars banemän.

-       Vi har också sak emot de daner som härjade Hersby, sa Olof, och dräpte mor och far.

-       Låt oss se dem som hämnade i och med Nykrs död, sa Ginna. Harald och Vigr var också med, men de har varit oss långt mer till gagn än av ondo. Som ni ser har vi tycke för dem och de för oss; vi ämnar gilja oss så snart vi har fött. Men säg oss, hur har Gisle och Geir farit sedan mor och far dog?

-       De är döda.

Olof såg ner i marken och sänkte rösten.

-       Det sista jag såg av dem var när de kastade sig i vattnet, trängda från alla håll utom ett. Jag letade länge, och talade med Vigr tills Ragnar lade ut. Det var av honom jag fick reda på att ni är här.

-       For de också i härnad?

Ginna såg sorgset på sin bror, Gunns läppar smalnade.

-       Ja, de stred dugligt med mäktiga vapen. Liksom jag har Bite, hade de spjutet Bane och skölden Grid. Var de håller till nu vet nog bara Ran.

-       Mäktiga vapen? Vågar jag spörja varifrån de kom?

-       Från en märklig man med många namn. Jolnir eller Nattfari har jag hört honom kallas men håller för troligt att det rör sig om Allfader själv. Han gav dem som bot för far och mor, och menade att han hade del i det som hänt.

-       Vi känner honom, men här nämnes han Arvakr. Vi har också fått bot. Se här, sa Gunn och visade på de smyckespännen hon bar över brösten. Ginnas är likadana.

-       Arvakr, sa Olof eftertänksamt. Arla vaken eller en som färdas i natten: sak samma, han tycks i vart fall inte sova mycket.

-       Nu är det alltså bara vi kvar, sa Gunn. Samt några av Hersbys kvinnor som trälar i danska gårdar. Varför måste Gisle och Geir med i härnad, med eller utan mäktiga vapen? De skulle ha gjort större nytta i Hersby. Gården behöver skötas.

-       Där finns inte mycket att sköta mer än grödan och den tar Fridbjörn med gårdsfolk hand om. Gisle och Geir var till mer gagn än ni anar, sa Olof men bet sig i tungan; det han sagt kunde leda till spörsmål.

-       Hur?

Ginna såg på Olof.

-       De dräpte dristigt i drabbningen.

Hur skall jag hantera det här, tänkte han förtvivlat.

-       Inte har de som återvände nämnt våra bröder, sa Ginna. Kan du säga en bragd som de har utfört?

Äsch, tänkte han. Det får bära eller brista; sanningen är bästa lögnen.

-       Det kan jag, men den kunskapen gläder er föga. Vill ni få reda på sådant som svider att höra?

-       Smärta är en del av livet. Säg vad du vet.

-       Vad känner ni till om Aesirs och Bausis död?

Olof lutade sig framåt och såg Gunn i ögonen.

-       Att valkyrior syntes i kampen, samt bärsärkar och andra kämpar.

-       Bärsärken var Gangulf och nog var där gott om andra kämpar, män från Midgård liksom väsen från världarna. Men har ingen sagt er hur de dog eller nämnt deras banemän vid namn?

-       Aesir dog med en pil genom hjälmen, Bausi med ett spjut under skägget.

-       Inget om vem som gjorde det?

-       Nej. Vet du något så säg det nu!

-       Märkligt, men man kanske inte vill tro det man har sett, eller så vill man inte tala om det. Gravölets lovkväden efter era makar var märkligt vaga.

-       Kläm fram med det nu?

-       Det var våra bröder som dräpte dem, sa Olof med en suck. Geir med pil och Gisle med spjut.

Systrarna såg med förfäran på Olof. En tår trängde fram i Ginnas ögonvrå, Gunns läppar smalnade tills de såg ut som streck. Ingen sa något på länge.

-       Vore det inte era makar de dräpte hade jag känt glädje, fortsatte Olof när tystnaden kändes svår. Nu känner jag mig splittrad; de var dristiga i strid, men inte likar det mig att se mina systrar svårmodiga.

-       Och jag som lärde honom skjuta med pil och båge, sa Gunn knappt hörbart. Hur skall jag nu minnas min bror?

-       Det som hände var ödesbestämt. Glöm inte vem som gav dem vapen. Och förrän jag kom åter från Frisland lär samme man ha sejdat om detta i Tuna.

-       Nu förstår jag Arvakrs ord, sa Ginna: ”ni kommer få återse en av era bröder till sommaren, men det bli inte på det vis som ni vill”.

-       Det låter som något Jolnir kan ha sagt, sa Olof. Men tror ni inte han tänkte på mig som blotoffer när han sa så? Eller att jag förde bud om våra bröders död?

Systrarna såg på varandra, och Olof.

-       Hur som helst gläder jag mig åt att vi tre finns kvar och får mötas.

-       Även om de fortfarande levde, sa Gunn, skulle det inte gå att hämnas. Det var bröder mot makar.

-       Jag vill ha alla kvar, sa Ginna. Nu har vi ingen.

-       Jo en, sa Olof.

-       Ja en, sa Ginna och kramade honom.

-       Mandråp och hämnd, sa Gunn. Vi kan inte kräva bror mot make, det blir i så fall våra barn som kräver hämnd. Om de nu hade någon att hämnas på.

-       Det har de inte, sa Olof; de dog för daners drottars dråpmän. På så vis kan är era makar redan hämnade.

-       På så sätt sett, sa Gunn. Men våra barn blir faderlösa.

-       Men får goda fosterfäder, sa Olof och tänkte att samtalet hade tagit en alltför dyster vändning. Ni känner väl till Vigrs bragd?

-       Jo, den har vi fått oss förtald, sa Gunn. Han var inte fullstark efter vårens våda och vård utan fick hjälp från ovan. Återigen drog Allfader i ödestrådarna.

-       Eller var det vi, sa Ginna; minns våra galdrar samt smyckena han gav oss.

-       Sak samma. I så fall var det med hjälp av hans gåvor, till oss liksom till våra bröder, som ödets trådar vävdes samman.

-       Människor föreslår men gudarna rår, sa Ginna.

-       Och både ger och tar, sa Olof

-       Mest tar, grymtade Gunn.

 

Dagarna efter gravölet väntade Ragnar på förlig vind som aldrig kom. Antingen rådde sunnan eller ingen vind alls. Men i stället för att bekymra sig ägnade sig soländarna åt lek och idrott tillsammans med nyfunna danska vänner. Olof betraktade sina systrar och begrundade att de snart var mogna att föda. Vänder inte vinden snart hinner jag se deras barn innan vi far, tänkte han.

 

En kväll kände Ginna att det var alldeles blött under klädet; det värkte av och till i hennes moderliv. Hon förstod vad som väntade och sjöng en galder till Gefn samt en till Hlin; Gefn bad hon om ett starkt barn och Hlin om hjälp genom väntande trångmål. Sedan ropade hon på Gunn och bad henne skicka bud efter Eirbjorg. Efter en väntan som kändes lika lång som alla de senaste nio månaderna tillhopa, hörde hon röster på gårdstunet innan jordemodern äntligen steg genom dörren. Eirbjorg hade med sig en av sina döttrar och bar en korg över armen, bland annat med friggagräs, sax, tråd, smör och linnetyg. Genast bad hon om mera fyr i eldstaden samt en kittel med varmt vatten.

Gunn fanns vid Ginnas sida på golvhalmen. Eirbjorg ordnade med örter samtidigt som hon och dottern galdrade med Ginna och Gunn. Vissa blad kokade hon tillsammans med klutar och lade på Ginnas buk; dottern utförde det som Eirbjorg bad om hjälp med. Ginna å sin sida galdrade uthålligt utom när värkarna blev för svåra; då kved hon eller skrek av smärta. Kinderna blöttes av tårar; Gunn såg på henne med ömsom medkänsla, ömsom förfäran, kramade hennes hand och baddade pannan.

-       Vem är barnets fader? Eirbjorgs röst lät högtidlig.

-       Aesir, kved Ginna.

-       Flicka, sa Eirbjorg till sin dotter, säg hans namn.

-       Aesir, sa dottern samtidigt som Ginna skrek mer än förut.

-       Det är bra, sa Eirbjorg. Nu kommer allt gå väl. Glöm bara inte att andas.

-       Jag är väl inte ute och skjuter pil, väste Ginna.

-       Nej, men det är just så du skall andas: lugnt och djupt. Dotter, nu är det dags att lossa allt som är knutet här i rummet. Inget får hindra barnet från att födas. Men först ska du ge mig smöret; hon måste smörjas.

Dörren öppnades på glänt och Vigrs ansikte blev synligt.

-       Stäng dörren! Eirbjorg lät sträng. Håller du den öppen kan vad som helst slinka in. Känner du inte de krafter som lurar kring födande kvinnor?

-       Ja, jo, stammade Vigr. Visst vet jag det, men jag kan också hjälpa till. Många är de gånger jag har hjälpt djur att föda.

-       Du kommer inte nära mig med kroken, pep Ginna.

-       Det är klart jag inte gör.

Vigr log och strök henne över pannan.

-       Att föda sitt barn klarar Ginna med min hjälp, sa Eirbjorg. Det här går som smort. Men var kvar här med oss, det är bara bra.

-       Jag kan hålla allt oknytt borta; som du sa finns det mycket som lurar ute i mörkret. Jag vakar vid dörren och lägger ved på brasan, så att ingen svartalv byter ut barnet mot sitt eget fula foster.

-       Se då upp, någon står redan i dörren.

-       Det är bara Olof. Kom in och gör gagn!

-       Hej syster, sa Olof och såg vilsen ut. Hur går det?

-       Som smort, sa Eirbjorg.

Ginna stönade.

-       Gunn håller hennes hand och baddar pannan, Eirbjorg med dotter hjälper henne att föda, Vigr motar oknytt och jag får knappt plats. Finns det någon hjälp jag kan ge?

-       Hämta öl, sa Vigr. Vi behöver alla något att dricka.

 

En stund senare var Olof tillbaka, inte bara med öl och horn utan också med Ragnar, Harald samt några av gårdens kvinnor som också ville vara med. De utan sysslor samspråkade muntert, om än lågmält, om födelse och annat. Natten förflöt fort för de flesta, dock inte för Ginna själv. Hon kämpade på och svor frampå efternatten att hon hellre stred dristigt bak sköldkant i diger drabbning än var med om något så olidligt som att föda barn. Vigr hörde vad hon sa och rynkade pannan, men lugnades av Eirbjorg som menade att så där säger de alla, men efter en månad har de glömt hur svårt det var.

Ginna stöttades natten igenom av Eirbjorg, hennes dotter, Gunn och Vigr; när det började ljusna var det dags. Med en kvidande kraftansträngning fick hon slutligen fram sitt barn, men det var det bara Ginna själv och hennes hjälpare som märkte. De andra småspråkade med varandra eller hade lagt sig att sova på golvhalmen.

Eirbjorg tog emot den nyfödda och band om navelsträngen på två ställen innan hon kapade den. Sedan lindade hon barnet och lade det på Ginnas bröst.

Det var en dotter.

-       Freja, giv henne fruktsamhet, styrka samt mod. Snotra, gör henne rådklok, vänsäll och fager. Skuld, spinn henne en stark och lång livstråd för välgång och glädje.

Hon höll kvar sina händer på barnets huvud tills orden hade sjunkit in i alla som hörde. Ginna log ett svagt leende och lät dottern leta efter bröstet. Hennes hår var blött, kinderna rosiga och i ansiktet glänste svettpärlor.

Sedan sköljde jordemodern sina händer, förde återigen in dem under Ginnas kläde och uppmanade henne att krysta. Efter en stund hade hon moderkakan i knäet. Hon betraktade länge det mönster som blodkärlen bildade, begrundande den nyfödda flickans livsträd; men det hon såg förtalde hon inte för någon, inte ens för Ginna.

 

Nästa natt var det Gunns tur. Eirbjorg fanns lägligt kvar med dotter, örter, klokskap och redskap. Ginna och hennes nyfödda fanns också där, de hade inte gått utanför huset på hela dagen.

På frågan vem barnets far var svarade Gunn Bausi, eller möjligtvis Halfdan. Eirbjorgs flicka upprepade först Halfdans namn, men inget särskilt hände. Då nämnde hon Bausi och fostervattnet flödade. Eirbjorg skrattade tyst och sa att om Ginnas förlossning hade gått som smort, skulle Gunns vara över strax efter att den hade begynt.

-       Tur att det var Bausi, och inte någon av de andra två, sa Gunn.

-       Du menar den onde eller den gamle, frågade Ginna.

-       Åtminstone inte den onde; han var hos mig utan mitt medgivande. Av honom kom inget gott, hans avkomma hade jag inte velat föda fram.

-       Varför inte Halfdan?

-       Han hade redan ättlingar, Bausi hade inga, sa hon och såg på sin syster.

Gunn klämde i och några värkar senare hade hon fött. Inga andra än hjälparna hann samlas; Harald, Olof och gårdens folk fick höra om barnet när det redan var ute. Det blev en pojke och Eirbjorg uttalade besvärjelsen liksom över Ginnas dotter.

-       Tyr, giv honom styrka och mod. Allfader, gör honom rådklok och vänsäll. Skuld, spinn honom en stark och lång livstråd för välgång och glädje

Hon lade sina händer på barnets huvud och var stilla en stund. Sedan spådde hon i moderkakan.

 

Gunn hämtade sig fortare än Ginna och redan dagen efter vattenöstes barnen av Harald jarl och blotgode. Han uttalade barnens namn för dem som var församlade; flickan fick heta Adisla, pojken Biorn. Efteråt var det gille; Gunn och Ginna deltog mer än de mäktade och drog sig tidigt tillbaka.

Även Eirbjorg med dotter begav sig av hemåt i skymningen. Systrarna försökte förgäves övertyga dem att vänta till dagen efter, eller åtminstone låta sig åtfölja av någon av gårdskarlarna. Men Eirbjorg lyssnade inte på slikt tal och menade att hon var van att färdas över mossen vare sig där rådde dag eller natt, ensam eller i sällskap. Mot hennes vilja hade systrarna inte mycken makt och snart såg de hennes och dotterns skepnader avlägsna sig i skymningen.

Hon kände vägen väl och båda gick med raska steg genom halvdagern. Någonstans lät en fågel, annars var det tyst sånär som på myggen. Kände man inte vägen var det lätt att gå vilse, särskilt som sensommarnätterna var kyliga. Över mossen låg sjok av dimma; ibland ledde stigen genom den, ibland gick den under stjärnor som gnistrade mot en mörkblå bakgrund. Det var kyligt och daggvått, i dimman dessutom rått.

-       Mor, jag tror vi inte längre är ensamma.

Dottern kände nackhåren resa sig och det berodde inte på nattkylan.

-       Jag vet. Han har gått bakom oss ett tag. Tag det lugnt, vi har inte långt kvar.

-       Vet du vem det är?

-       Ja.

-       Vill han oss illa?

-       Nejdå, dottern min. Och ville han det skulle vi ändå inte kunna göra något.

-       Vem är det, mor? Och vad vill han oss?

-       Han har många namn. I hallebyn kallas han för Arvakr. Jag kallar honom Galdrafader eller rätt och slätt Thul.

-       Vad tror du han vill?

-       Ibland finns han bara nära, ibland söker han sällskap. Vi får se vilket det är i natt.

-       Det är kulet i dimman; jag fryser.

-       Oroa dig inte, vi är snart hemma. Dina systrar har fyr i eldstaden.

 

Dottern skyndade över gårdstunet. När hon öppnade porten silade ljus ut i mörkret. Dimmorna svävade runt gården och stjärnorna bleknade när brasans sken nådde utom dörren. Eirbjorg kom efter. Bredvid henne gick en man med grått skägg.

-       Natts Rimfaxe fradgar frikostigt; bladen dryper av dagg.

Mannens röst lät som ett dovt muller.

-       Min dörr står öppen närhelst du färdas i våra trakter, sa Eirbjorg. Flickor, bär fram frankiskt vin åt vår vän, strö halm på golvet och red sedan bädden med bolster.

Flinka flickfötter for över golvet; snart satt Eirbjorg samt Thul och drack samman. När flickorna var klara höll de sig mest i bakgrunden, till hälften nyfikna, till hälften avvaktande.

-       Jag ser att du värdesätter älvens glöd jag lämnade åt dig, sa Thul och betraktade en lödig guldring som hängde på hallens ena högsätesstolpe.

-       Den gåtan listade jag hastigt ut; det var du som förde Vigr hit när Nykr med män sånär blev hans bane.

-       Då listade du fel. Det var en annan som förde honom hit.

-       Vem då?

-       Det får du grubbla på; tids nog yppas svaret, då blir känt vem som var hans hemlige hjälpare.

-       Men varför gav du då ditt guld? Vilken var din avsikt med denna gåva?

-       Liksom Midgårds jarlar låter sitt guld till redliga hjälpare gör jag det också. Jag säger dig: din hjälp gagnar även mig.

-       Hur då? Varför nystar du i Vigrs ödestråd?

-       Han gagnar gott; jag har redan haft bruk av hans digra duglighet. På det första: betänk hans bragd i svitjodsdrabbningen. På det andra: jag prövade honom och han gäldade ett måttligt offer. På det tredje: han beskyddar Aesirs och Bausis ättlingar på det att de i sinom tid må hämna sina fäder; jag tror du såg ett och annat när du spådde de små. Men hans största bragd återstår.

-       Och den yppar du för mig? Eirbjorg blinkade men anade svaret redan när hon ställde frågan.

-       Inte än. I stället vill jag dela ditt nattläger.

-       Kom, sa Eirbjorg, och sträckte ut handen samtidigt som hon reste sig.

 

När solens första strålar silade mellan träden dunstade nattens dimmor. Om någon i gården hade varit vaken hade den sett en gestalt bege sig åstad. Men ingen var uppe, och ingen såg Thul när han i hatt, kappa och med stav gav sig av mellan träden, omsluten av de dimsjok som trotsade solens strålar.

När Eirbjorg och hennes döttrar vaknade var Thul sedan länge försvunnen. Men hon visste att han skulle komma åter. Det hade han gjort förut.

Visa hela inlägget »

Tinget var över och männen återgick var och en till sitt. På kvällen skulle det firas gille. Ragnar och hans besättning fördes till en backe ner mot sjön och hölls under bevakning medan de lämnades att grubbla över vad morgondagen månde medföra. Ingen kände sig hågad emedan de visste vad som väntade. De som offrades brukade hängas om halsen i träd samt stickas med spjut mellan revbenen. Ibland hände det att den som skulle offras var invigd och firade en munter sista tid bland människor men för det mesta måste offer vinnas med våld.

Olof, återigen bunden, hade under dagen betygat sin oskuld och envist hävdat att ingen kunde ha anat danernas försåt. Ragnar menade att man inte kunde lasta Olof; skulle någon lastas var det han, styrmannen som hade beslutat om avstickaren till Tissö. Men det gjorde inte saken bättre; det enda som hände var att männen blev bittra också på Ragnar.

–     Utan era nycker vore vi snart hemma, menade många.

Vart de nu var på väg kunde man bara drömma om. Mardrömmar.

–     Vilken tror du är deras offerlund, frågade Olof.

–     Din gissning är lika god som min, sa Ragnar.

–     Fråga han som kommer här, sa en av karlarna, han vet nog.

–     Harald jarl närmade sig.

–     Vem är styrman, frågade denne.

–     Jag, sa Ragnar. Ont du fägnar långväga gäster.

–     Dem vi bad gudarna om, sände gudarna till oss. Men ond är knappast vår fägnad; Allfader och Frigg vill ha tre av er, de far med Aesir och Bausi att fira gille i Valhall och Fensalar. Resten av er må fara fritt eller stanna som våra gäster.

–     Jag skulle inte tro att mina män vill välja vissa men inte andra. Ingen får frid som skickade en annan i sitt ställe.

–     Ni har natten på er. I morgon förrättar jag blot.

Olof var nära att fråga om sina systrar, men kunde inte förmå sig. Hans önskan att träffa dem var det som hade försatt dem alla i trångmål. Fick lagkamraterna reda på det skulle de måhända blota redan nu i natt, alldeles på egen hand och trots fjättrar. Och vem kunde veta; kanske hade Vigr talat falskt om Gunn och Ginna. Kanske var det bara en list för att locka dit dem, ett sätt att fånga fåkunniga främlingar i offergarn. Fast Vigr verkade uppriktig, tänkte Olof. Jag vet inte vad jag ska tro.

–     Jaha ja, då har vi en lek att roa oss med i natt, sa en av karlarna. Vem offrar sig? Haha!

–     Ragnar och Olof är givna, sa en annan. Hade de inte kokat ihop den här soppan vore vi hemma snart.

–     Ni kunde ha invigt oss, vad hade vi här att göra?

Olof och Ragnar sneglade på varandra. Att hålla inne med kunskap kunde vara farligt. Vad skulle de nu säga, och hur? Karlarna hade rätt att veta, men nu var det i senaste laget.

–     Ingen kunde veta att de hade ting på Tissö, sa Ragnar. Det var inte meningen att ni skulle drabbas. Ingen skulle drabbas.

–     Nej, men man kunde ha anat. Någonstans måste de ju samlas. Det är samma här som hemma; arv ska skiftas efter döda konungar.

–     Förvisso, sa Ragnar, men det var Olof och jag som ville gå i land. Det stod er andra fritt att bida till sjöss.

–     Det är sant, men en natt i land lockar svårt. Vad hade ni alls här att göra?

Olof vred sig, visste inte hur han skulle säga.

–     Så här är det, sa han. Det är mitt fel. Ja ja, jag vet redan att ni anser det, men det är mitt fel på ett ännu ett sätt.

–     Förklara.

–     Efter drabbningen letade jag efter Gangulf, Gisle och Geir. Luckorna gapar fortfarande tomma vid deras roddplatser.

–     Nu gapar alla våra roddplatser tomma. Fortsätt.

–     Jag träffade på mannen som slogs mot Erik, Vigr; ni såg honom på tinget idag, han med en hand.

–     Ja.

–     Han hade heller inte sett mina bröder.

–     Det hade ingen.

–     Nej, men han visste något annat. Han visste var Gunn och Ginna fanns.

–     Jaså, var då?

–     Här.

–     Här?

–     Ja, här. I Tissö.

Det blev tyst. Efter en stund sa en av männen:

–     Och det gick du på?

–     Han var ärlig. Jag tror att de finns här.

–     Tro det den som vill. Vigr talade i egen sak, också när han utmanade Erik. I vilket fall som helst, vad skulle flickorna kunna göra för oss? Rövade och kuvade i främmande land.

–     Rövade förvisso, men inte kuvade. De bär Halfdans ättlingar i sina sköten. Och om jag förstod rätt på tinget giljar Harald och Vigr dem snart.

Ragnar rätade på sig, han kände att det var dags att reda upp i röran. Som de nu höll på blev det bara splittring, och det gagnade bara fienden.

–     Ni måste utse en till, sa han och spände blicken i männen. Olof och jag är två, Harald fordrar tre män att offra. Mitt råd är att förkasta hans bud. En för alla, alla för en.

–     Klart du vill det, eftersom vi har utsett dig och Olof.

–     Det har ni, men klarar ni att välja...

–     Har vi redan gjort.

–     ...en till. Ni måste utse en till. Försök komma överens så får vi se hur det går.

Ragnar såg återigen var och en i ögonen, grinade styggt och lutade sig tillbaka; männen började genast träta om vem den tredje skulle bli. Ingen var frivillig och för varje förslag fanns det alltid minst en som kämpade emot. Det dröjde inte länge förrän de utan framgång hade övervägt varje ytterligare kandidat. Ingen lät sig godvilligt offra och sakta men säkert gick det upp för dem att antingen hade man två män att offra, eller ingen. En tredje gick inte att enas om.

–     Där ser ni, sa Ragnar. Antingen Olof och jag, alla eller ingen.

–     Din pösbälg, är du nöjd nu?

–     Inte alls, men det var uppenbart. Kanske vi kan samarbeta nu?

–     Mhmm.

Männen återtog under misslynt mummel Ragnar som sin ledare. Även Olof blev förlåten.

 

I hallen var det gille. Brasor brann för fuktens skull, varmt var där ändå. Öl och mjöd flödade, stämningen var god. I högsätet satt Harald och Vigr. Med sig hade de Gunn och Ginna samt Hroar lagsagoman.

–     När ni nu varnsar tingets dom, låter ni er då beveka? Harald såg med allvar på Gunn.

–     Gott var männens val och god var Hroars dom.

–     Återstår då ditt och Ginnas val. Säg ja!

Harald kramade Gunns hand, så hårt att hon fick bända sig loss.

–     Att leva lockar nu mer, än att följa min make. Ginna, hur ser du på saken?

–     Jag väljer också livet bland människor. Harald och Vigr får sörja för vår välfärd, de har ännu folkets stöd. Jag känner hopp för våra barn och för oss.

–     Låt oss glädjas åt livet så länge vi kan, sa Gunn. Jag delar det gärna med dig, Harald.

Dennes ansikte sprack upp; ett leende spred sig genom skägget, från öra till öra. Det var som när en rimfrostvinter övergår i snösmältning och blomstermånad inom loppet av några ögonblick. Den senaste veckans oro och tvivel släppte slutligen helt och fullt; inte förrän nu var alla hinder övervunna. Han omfamnade Gunn och höll henne fast. Först när hon började kippa efter andan släppte han henne ur sitt grepp. Men länge kunde han inte hålla sig, snart hade han tryckt sina läppar mot hennes. Hon log milt.

–     Du beter dig som en kåt yngling! Se till att behärska dig; behåll din värdighet inför folket. Tids nog får vi tid för varandra.

–     Ja, sa Harald och klämde henne om låret, du har rätt. Vigr och Ginna, sluta ni också! Gunn säger åt oss att uppträda värdigt.

Gunn petade Harald i magen men denne besinnade sig innan han gav igen; hennes mage lämpade sig inte för sådant. Tänk om den brister, tänkte han förfärat.

Gillet fortsatte länge. Gladast i salen var Harald själv, och dem han hade bredvid sig. Vilken glädje, tänkte han. Nu har allting ordnat sig på bästa sätt! Nu väntar blot och bröllop, och flickornas födslar. Sedan ska jag befästa min makt på Själland och därefter kanske öka den bortom öns gränser. Där finns svitjod och jutar och varför inte friser och franker?

–     I morgon blotar jag, tackoffer till Tyr. Sedan får Aesir och Bausi fara vidare.

–     Hur många offrar du, frågade Gunn?

–     Nio: tre hästar, tre hundar och tre män.

–     Också män? Det var stort.

–     Allfader och Frigg har begärt det.

–     Jag trodde Frigg ville ha kvinnor.

–     Det ville hon, men Vigr fick en frist: liv för liv.

–     Du menar att hon ville ha oss.

Gunn såg Harald i ögonen.

–     Ja, sa Harald och svalde. Ja, hon ville ha dig och Ginna. Och Allfader ville ha Vigr. Men han är inte redo, jag behöver honom, och både han och jag traktar efter dig och din syster.

–     Vilka tar du i stället?

–     Vi har fångar.

–     Dem har jag inte hört talas om. Är de svear från drabbningen?

Hon granskade Harald.

–     Nej, det är män som gudarna sände till oss. Vi fångade dem vid stranden i natt. Men nu är jag trött. Det har varit en diger dag, och ännu en väntar i morgon, sa Harald och reste sig.

 

Gillet var över. Eldstadens glöd lyste svagt, för övrigt rådde mörker. Det var tyst sånär som på snark och snusningar från sovande människor. Allt var stilla, eller nästan: i högsätet hördes viskande röster. Var det skratt och skoj? Nej, knappast. Två viskande kvinnoröster kunde urskiljas av den som hade god hörsel. Vad de talade om? Det visste de bara själva. Den vakne kunde sedan se dem stilla resa sig och ljudlöst skrida mot dörren. Men där fanns varken någon med god hörsel eller öppna ögon mer än de själva; alla andra sov sin stilla sömn. Dörren knarrade inte när de gick ut, den var väl smord. Snart rådde åter stillhet i salen.

 

Harald vaknade av att någon ruskade honom.

–     Vigr, är det du? Vad vill du? Det är fortfarande natt.

–     Det är inte Vigr, det är Gunn.

–     Gunn, du får gärna komma och lägga dig hos mig. Men du behöver inte ruska mig så bryskt.

–     Det blir inget ligga av om du inte tänker om. Vet du vem du ämnar offra?

–     Några olycksaliga svear på hemväg efter drabbning.

–     Är det allt du vet?

–     Ja. Gudarna sände dem till oss. Varför så kärv? Kom nu, kryp ner hos mig.

–     Glöm det. Vi ska ha rådslag: du och jag med Ginna och Vigr.

–     Vad ska det vara bra för?

Ginna kom in i rummet.

–     Han visste!

–     Vigr, den fähunden!

–     … men han hade tänkt att skona Olof.

–     Och om det var Olof som vore utsedd av besättningen?

–     Han hade tänkt att lösa det då, säger han.

–     Upp med dig nu, sa Gunn till Harald, så jarl du är eller inte. Ginna och jag har ett erbjudande, om det är offer ni vill ha.

Vigr kom in i rummet, eller snarare drogs in av Ginna som höll om hans arm.

–     Berätta för Harald vem han skall offra i morgon. Ginna lät stram, nästan som Gunn.

Vigr skruvade på sig i mörkret.

–     Det har varit mycket att stå i, stammade han.

–     Säg bara, vilka är det som sitter där ute och våndas?

–     Ragnar och Olof samt deras lag.

–     Kan du förtälja Harald vad det är som är särskilt med dem?

–     De... nej, Olof är er bror.

–     Olof är vår bror. Och honom tänker ni offra för att få behålla oss.

–     Nej, inte honom. Några av de andra.

–     Är det sant?

Haralds blick sökte Vigr i mörkret.

–     Ja, det är sant. Jag skulle ha sagt det förr, men vi har haft annat att tänka på. Jag ämnade skona honom.

–     Det kvittar! De är våra fränder allihop; hela besättningen är från Soland.

Det stänkte om Gunns mun när hon talade; ögonen glödde i mörkret. Harald undrade för ett ögonblick om hon var fullt igenom mänsklig eller om han hade låtit sig bedåra av något lika vackert som farligt väsen.

–     Vi har följande förslag: offrar ni våra fränder far vi med Aesir och Bausi; då får ni offra oss också. Skonar ni dem stannar vi hos er och blir er trogna, trots det som har hänt.

Ginna var mer samlad än Gunn, men även hennes ögon glödde svagt.

–     Ni har redan valt att stanna.

–     Det var innan vi visste vad vi vet nu, sa Gunn. Tack Ginna för din rådighet. Jag borde ha anat när han sa det där om fångar.

–     Frigg och Allfader kräver offer, viskade Vigr.

–     Ja, ni har ett val; Ginna och mig med soländarna, eller ingen. Det blir ett präktigt offer om ni väljer oss alla.

–     Men, det vill vi inte. Vi vill ha er kvar.

Haralds röst lät uppgiven i mörkret.

–     Och Halfdans arvingar må ej dräpas, då vredgas folket, sa Vigr.

–     Då får ni hitta någon annan att offra. Ni har resten av natten på er att grubbla.

Ginna rufsade Vigr hårt i håret.

–     Säg till när ni har bestämt er. Vi finns i hagen med männen från Soland. Det underlättar om alla slaktoffer finns på samma plats.

Gunn skrattade hest och stötte ett finger hårt i Harald mage. Sedan var de båda försvunna.

 

De satt i högsätet; Hroar såg från den ene till den andre.

–     Om jag förstår er rätt kan ni välja att antingen offra alla soländarna, även Gunn och Ginna med deras ofödda barn, eller några helt andra.

–     Ja, sa Harald. Och som saken nu ligger kan vi inte offra soländarna.

–     Vad skall vi säga till folket? De räknar redan med dem.

Vigr hade pannan i djupa veck.

–     Ingen vill offra Halfdans ättlingar.

–     Kanske vi kan skilja av systrarna och bara offra männen?

–     Du skulle aldrig någonsin få komma nära Ginna efter det. Eller så skulle de tala vackra ord och sedan dräpa oss i sömnen. Och att tvinga dem att älska oss är inte att tänka på. Vi är inte som Nykr.

–     Kan ni offra senare, föreslog Hroar, kanske vid jul?

–     Det skulle kunna gå; Arvakr nämnde inte när han och Frigg ville ha oss, sa Vigr, fortfarande med pannan i veck. Det eller skenoffer; att vi låter ödet avgöra.

–     Inte kan vi lura gudarna, de låter inte sådant ske ostraffat. Slår skörden fel slår folket ihjäl oss för att vi blotade illa. Det måste finnas andra utvägar.

–     Finns det frivilliga, funderade Hroar. Trälar lockas ibland att byta till ett bättre liv på den andra sidan. Har ni sport dem, eller de män som stympade och sårade efter drabbningen inte har annat att se fram emot än sotdöden och evigt elände hos Hel?

–      Vi har förvisso inte frågat, men oss likar det illa att slakta fränder och eget folk, sa Harald. Den handen mist, blir herde, som du vet.

–     Eller herse, sa Vigr och blinkade åt Harald.

De satt tysta och grubblade en stund, var och en i egna funderingar.

–     Vi har inte mycket rådrum, sa Hroar slutligen. Några eller alla soländarna blir ett präktigt offer som man sent skall glömma, men då mister ni båda kvinnorna och deras ofödda barn. Att vänta är vådligt: slår skörden fel slås ni ihjäl. Varje motgång lastas dem som blotade illa. Att fresta fram frivilliga förefaller fördelaktigt.

–     Mhmm.

Harald suckade. Vigr lutade huvudet i händerna.

–     Om jag frågar efter frivilliga framstår jag som feg. Man kommer inte godta att vi offrar fränder när alla vet att vi fångat främlingar för det ändamålet. Den blotgode som tvekar inför sitt första folkblot... Nej, det går inte. Vigr, det största offret blir måhända ditt och mitt; att vi ger upp Gunn och Ginna, att vi offrar dem alla.

Harald flämtade fram orden, det tog emot att uttala dem.

Vigr svarade inte. Han satt tyst. Alla tre satt tysta, var och en med sina tankar. Vigr grubblade över vad Arvakr hade sagt. Vad kom han ihåg? Han hade legat i gudhuset bland ormar, korpar och sårade män. Arvakr hade velat ha honom, inte bara hans hand. Men när? Kunde han på något sätt lova sig åt honom redan nu, viga sitt liv åt Allfader och utföra hans vilja bland människorna?

Harald vred och vände på problemet. Den som leder en flock måste vara stark. Se på fåglarna; så fort en visar svaghet hackar de andra ihjäl den. En svag ledare blir till fördärv för alla, inte bara sig själv. Och den starke ledaren måste ha styrka nog att fatta svåra beslut. Men det går inte, jag förmår inte slakta den jag älskar. Jag vill inte. Men vad skall jag göra i stället. Mimer, ge mig råd.

Hroar grubblade också. Han var van vid att lösa kvistiga tvister och trassliga härvor. Det fanns alltid en lösning. Nyckeln var att alla måste få en fördel; vann den ene på den andres bekostnad, stod sig domen aldrig. Vilka har vi här, tänkte han. Där är Harald och Vigr, Gunn och Ginna, Själlands daner och en besättning soländare. Samt Arvakr och Frigg! Harald och Vigr måste offra, de kommer inte undan, vare sig folket eller gudarna. Men de vill inte mista Gunn och Ginna. De å sin sida, och soländarna, kräver att alla eller ingen av dem offras. Själlands daner förväntar sig offer, men vill ogärna mista Halfdans arvtagare. Arvakr och Frigg slutligen, de vill ha Vigr, Gunn och Ginna, eller fullgod ersättning. Osäkert hur snart, men slår årsväxten fel vet vi vem som får skulden.

–     Hm... Vigr, hur uttryckte sig egentligen Arvakr? Minns du vad han sa?

–     Han ville ha mig, inte bara min hand. Och Frigg ville ha Gunn och Ginna. Jag tror han ville ha oss alla tre ombord tillsammans med Aesir och Bausi när de seglar.

–     Ja, men vilken ersättning gick han med på?

–     Tre andra gick bra.

–     Tre andra. Sa han något om vilka andra tre?

–     Nej, det gjorde han inte.

–     Det stod er fritt att välja?

–     Ja, så förstod jag det.

–     Och hur uttryckte han sig?

–     Det har jag redan sagt: liv för liv, offer i sjön.

–     Liv för liv, var det så han sa?

–     Ja, liv för liv.

–     Anser du att hästar har liv? Eller getter? Eller hundar?

–     Men vad i all sin dar, det är klart de har, sa Vigr och lät otålig. Vart vill du komma, fortsatte han men avbröt sig tvärt och blev tyst. Han såg på Hroar med vidöppna ögon: du menar, ja men det är ju obestridligt. Vi måste inte offra människor!

–     Vad är det ni säger, sa Harald som hade suttit i grubblerier utan att lyssna.

–     Vi måste inte offra människor, sa Vigr. Det har varit solklart hela tiden, men vi har inte förstått. Liv för liv var det! Han sa aldrig något om att vi måste offra människor. Det var ett prov, han prövade vår rådklokhet.

–     Det kan inte vara sant, sa Harald med en mun vars gipor ryckte ömsom uppåt och ömsom nedåt allteftersom han vacklade mellan hopp och förtvivlan.

–     Det måste vara så. Han sa inte ett ord om människor. Liv för liv. Inte förnekar du att en katt har liv.

–     Nej, den har ju nio.

–     Jag tror vi har en utväg, sa Hroar.

–     Vad säger vi till folket, sa Harald. De förväntar sig att vi offrar soländarna.

–     Glöm inte, sa Hroar, att det är åt gudarna vi offrar, inte åt människorna. Säg dem som det är. Sanningen är bästa lögnen.

 

Visa hela inlägget »

Olof var rastlös, samtalet med själlänningen Vigr lämnade honom ingen ro. Hade han nu förlorat alla sina närmaste utom systrarna som vistades på Själland? Han kände en stark längtan att återse dem, ja han ville hellre det än att återvända hem. För vad fanns det kvar där hemma som kunde locka? En bränd gård som han inte förmådde återuppbygga av egen kraft, eller att vistas hos Holmdis och Fridbjörn, som en karl utan odal. Detta lockade föga; att återse Gunn och Ginna lockade mer.

Efter att ha grubblat dag som natt stod han inte ut längre utan berättade om sitt huvudbry för Ragnar. Denne lyssnade och tänkte, men svarade undvikande.

     Vi har förlorat många män i drabbningen. Jag vill ogärna förlora fler.

     Inte ger sig själländarna på oss om vi kommer i fredliga ärenden. Vi förlikades efter slaget.

     Därför att alla var utmattade och våta. Förbittring råder fortfarande och de kan tänkas söka hämnd.

     … eller vara öppna för handel. Betänk Gunns och Ginnas ställning.

     Döda drottars makor äger inte mycken makt.

     Åjo, de är viktiga brickor i det stora maktspelet.

     Eller blir dräpta.

     Då behöver de vårt stöd. Vi kan ta med dem hem.

Ragnar teg och tänkte. Gunn och Ginna var dugliga och av god ätt. Fick han med dem hem kunde en av dem bli ett gott gifte. På så sätt kunde han komma över Hersby och snart äga mest mark i Soland. Det var frestande.

     Vi kan ta vägen väster om Själland, sa han efter en stunds tystnad. Bäst blir om du får med dig flickorna.

     Eller så stannar jag.

     Jag mister dig ogärna, flera roddplatser gapar tomma.

Ragnar styrde upp jämsides med några av de andra båtarna.

     Det drar från öster, vi far väster om Själland.

     Det är längre och ni hamnar långt i lä, fick han som svar.

     Men bredare, och tids nog kommer västvind.

De skulle snart fara igenom det trånga halssundet och även om flottan var stark fanns alltid hotet att förbittrade fiender bidade i bakhåll. Helst ville man hem, bärga skörden och ta Östen till kung, men med rådande vind var omvägen huggen som stucken. En efter en lade styrmännen om kursen och följde Ragnar. Flottan färdades fort för förlig vind, nu med Själland om babord.

 

     Hur råder du att vi gör vid Tissö?

Ragnar hade fört Olof avsides för samråd utan åhörare.

     Bäst vore om flottan bidar medan vi är i land. Det ger oss skydd.

     Och om vi inte får med oss de andra? Glöm inte att detta är vårt eget påhitt. De andra har ingen vinning att vänta.

     Du själv då?

     Jag gör det för din skull, jag ser ditt svårmod. Kom ihåg att det inte var länge sedan Gangulf kämpade mot maran. Jag vill inte se dig lika eländig.

     Det kan inte bara vara därför, det är något mer.

     Nej. Jo. Kanske.

Ragnar såg på Olof, liksom för att läsa hans håg. Sedan sa han:

     Får vi med oss Gunn och Ginna vill jag gärna gilja en av dem.

     Jag tänkte väl det, sa Olof. Men som du vet; det avgör de själva.

     Ja, de gör väl det.

 

En dag hade smeden förfärdigat en krok och hylsa. Kroken satt längst fram på hylsan som var invändigt klädd med skinn. Den kunde träs över Vigrs armstump och spännas fast med remmar. Hylsan hade ett fäste i vilket man kunde göra fast en sköld. Så fort såret hade läkt ordentligt skulle Vigr ta kroken i bruk.

     Vad står på, undrade smeden.

Nerifrån gårdstunet hördes upprörda röster. Män kom springande; någonting verkade vara på gång. De skyndade männen till mötes nerför backen.

     Kom och hör, sa en av dem ivrigt. Harald är också här.

     Vad är det som står på?

     Svitjod är åter. Man har siktat flottan norr om Sejerö.

     Harald, här är tillfället du har väntat på. Led oss till seger och riket är ditt.

 

De senaste dagarna hade män från hela Själland anlänt; Harald hade kallat till ting. Vissa kom på stigar över land och genom mossar, andra i båtar över vatten. Nu var alla samlade vid Tissö.

Eftersom det brådskade samlade Harald alla på tingsplatsen vid gårdens gravfält. Om svitjod trots allt traktar efter Tissö och dess silver, tänkte han, kunde de inte ha valt ett sämre tillfälle. Här fanns Själlands främsta kämpar, denna gång i en mängd som vida överträffade den han förfogade över förra gången. Redan innan alla hade anlänt kunde Harald blicka ut över en nästan tusenhövdad skara. Och fler var på väg. Han kände stolthet och upphetsning, detta folk ville han råda över.

Han kallade upp Vigr till kullens krön och prisade honom för striden mot kung Erik, den strid som hade ändat drabbningen och ändat svitjods överläge. Det mötte bifall; männen hyllade Vigr, den enhänte hjälten, med kväden rimmade på stående fot. Denne vinkade med kroken som svar.

     Kommer svitjods svin hänger vi dem på kroken tills de är möra, sa han och rev ner skratt och jubel.

Alla kände Vigr och hans kamp vid det här laget. Att han hade varit försvagad och nästan blivit dräpt var det ingen som mindes. Det var utgången som räknades, och Vigr hade bevisligen tumme med Tyr. En tumme, och den räckte. Ingen kan ifrågasätta honom, tänkte Harald, han har gudarna på sin sida.

Vigr uttalade sitt hängivna stöd åt Harald, som därefter tog till orda. Tinget fick vänta tills man hade hanterat svitjod, som svekfullt seglade mot Själland i syfte att skatta dess silver. Haralds ord mötte ånyo bifall; männen skränade och stampade i marken. När svitjod var slagna skulle man välja ny kung på tinget, blota samt bränna de döda drottarna. Ville sig allt väl skulle man också fira bröllop, men det sa han inte högt.

Rådslag och arbete följde. Harald kallade samman styrmän för att ordna vak och värn. För att inte röja sina styrkor förbjöd Harald all eld, vid vite av hängning. Överraskning var avgörande för framgång; svitjods svin skulle slaktas slugt, i försåt.

Mot kvällen hade än fler män anlänt. Hersar och styrmän ledde sina lag enligt Haralds anvisningar; alla kamperade där de blev förlagda. I skymningen följde ett tusental ögonpar svitjods flotta där den seglade söderut vid synranden. Men en efter en blev betraktarna varse att den som ville strida måste vänta till en annan gång. Inte en båt gick in i bukten; alla fartygen for förbi långt ut till havs, på väg mot okända mål.

Alla sånär som på ett; en ensam snäcka styrde rakt in i viken.

 

Olof såg gång på gång över axeln, in i land; det kändes märkligt att vara åter i Tissö. Förra gången hade syftet varit strid och rov, då förstod han aldrig att det var här hans systrar vistades. Denna gång närmade han sig i fredliga avsikter, för ett kärt återseende.

Männen rodde med jämna tag; fem par roddare gav skeppet skjuts, trots motvinden. Det började skymma men ljuset dröjde i väster. Ragnar stod vid styråran och tänkte att allting grånar i skymningen; strandängarna som förut hade skiftat i sommarens varma färger, i grönt och senapsgult, smälte undan för undan samman med den grålila skymningshimlen i öster.

De andra styrmännen ville inte bida i bukten utan önskade fortsätta fortast möjligt. Skörd och kungaval hastade. Ostan hade redan sinkat dem; nu ville man inte dröja bara för att Ragnar från Ed for på lusttur till Tissö. Önskade denne dröja bland daner var det hans ensak; han var välkommen att segla ikapp dem närhelst han ville.

Också Ragnars män var till en början tveksamma men fann sig när Ragnar förklarade att de kunde bida i bukten medan Ragnar och Olof var i land.

-       Fruktar ni land, sa han, kan ni vänta i viken.

Naturligtvis ville ingen tillstå att han var rädd för daner. Dessutom var tanken på en varm eld och fast mark under fötterna svår att motstå. I valet mellan att sova i land eller ombord valde man land.

-       Dessutom har vi gott uppsåt, sa Olof. Det är meningslöst att angripa en båt utan gods.

     Det bleve mycket väsen för lite vinning, sa Ragnar.

Männen lyfte årorna och hoppade i vattnet; båten drogs in på grunt vatten och upp på stranden. Havet låg stilla i lä för ostvinden. På strandängen bereddes nattläger; snart brann eldar samt kokade kött.

 

Olof var underlig till mods. All hans närmaste familj, de som hade överlevt, befann sig på Själland. Kunde systrarna ana hans närvaro? Kunde han ana deras? Ja, kanske. Det var nog därför han kände sig egendomlig. Det var som om han stod vid sidan av allt som skedde. Hade vattnet i viken varit varmt eller kallt, tänkte han. Inte en aning. Han hade ätit kvällsvard utan att känna vad den smakade. Vanligen gladde han sig åt varje måltid och njöt av nästan allt han tuggade på. I kväll visste han knappt ens om han hade ätit.

Han åtog sig första vakten. Kan man inte sova, tänkte han, är det lika bra att göra gagn. Han satte sig en bit ifrån de andra männen, i mörkret, för att inte synas om fara skulle hota. Han lutade ryggen mot ett stenblock och blickade ut i mörkret. Det dröjde inte länge förrän karlarna tystnade en efter en. Kvar satt Olof, ensam i natten; inte ett ljud hördes. Inte till att börja med. Men en envis förkylning härjade sedan några dagar och snart började någon att snarka. Först hördes bara en, snart en till och sedan ännu en; efter ett tag låg minst halva besättningen och snarkade i godan ro. Eftersom Olof måste hålla sig vaken blev han inte störd; han roade sig i stället med att lyssna till vars och ens stämma. Någon hade en näsa som pep som en ilsken insekt, kanske ett bi. En annan lät som att han höll på att kvävas; först var han stilla en lång stund, därtill ännu en lång stund, och just som Olof tänkte att nu dör han fylldes lungorna med ett våldsamt brak. En tredje snarkade så att marken skakade, en fjärde på ett smattrande vis. Någon väste som en läckande blåsbälg.

Dessa ljud fortfor om och om igen, som ett evigt malande, dock i olika takt. Olof märkte att kvävningsmannen bara hann med tre andetag under samma tid som bi-surraren hann med sju.

Han överrumplades av en lyckokänsla; det var första gången han var glad sedan han förlorade sina fränder i drabbningen på havet. Här var fridfullt och lugnt, i alla fall om man struntade i de snarkande lagkamraterna. Luften var ljum, nattbrisen nådde dem inte och havet låg stilla. Någon gång hördes dess andhämtning; ett blött ljud när havsytan stilla hävde sig.

Och nästa dag skulle han återse Gunn och Ginna.

Lustigt, tänkte han, vad skuggorna ter sig annorlunda i mörkret. De ser nästan ut att röra sig. Enen där ser nästan ut som en man, och den som något väsen. Visste jag inte bättre skulle jag tro att där stod någon och glodde. Jaja, i mörkret blir träd män och berg jättar.

En kattuggla hoade och snart en till. Olof ställde sig upp och spejade i mörkret. Mellan hans snarkande kamrater glödde det svagt; han lade på ny ved. Någon satte sig upp med ett ryck men lade sig ner när han såg att det var Olof.

Han gick bort till enarna för att lätta på trycket. Ett mjukt sus uppstod när strålen träffade marken. Eller var det marken den träffade? Olof fick med ens en känsla av att han inte var ensam, att någon var nära. Men det var för sent. Slaget träffade honom rätt över huvudet. Ögonblicket efter låg han medvetslös på marken.

 

Hur länge han hade varit borta kunde han inte avgöra, men sakta kom han till sans igen. En svag dager rådde på andra sidan ögonlocken. Olof låg på marken och kände sig eländig; illamåendet stod upp i halsen och huvudet kändes som om det skulle gå i bitar. När han försökte röra sig märkte han att händerna var bundna. På avstånd hörde han röster.

Han särade motvilligt på ögonlocken. Han låg där han hade fallit. Byxorna var slarvigt uppdragna och han hade fått enbarr innanför linningen. Detta var dock ett litet bekymmer jämfört med det läge de nu befann sig i. Vid lägereldarna såg han sina fränder sitta på marken, bundna med rep om ulvlederna och vid varandra. Runt om fanns daner, överallt daner; stora som små och alla med vapen. En hoade som en kattuggla, någon annan svarade på samma sätt. De samlade ihop och röjde upp efter den kamp som tycktes ha förevarit. Olof såg att alla hans fränder levde, men också att alla satt fångna.

Vad var meningen?

Nu talade danernas herse; Ragnar svarade i den mån han tilläts. Sedan tvingades svearna upp på fötter; det gick inte lätt, eftersom repen var korta. När alla stod upp sattes de i rörelse inåt land. På alla sidor om dem gick danska kämpar med vapen i hand. Deras egen utrustning hade lagts ombord på båten. Det var tydligt att danerna ämnade ro den vidare. Vart, tänkte Olof och kände en våg av illamående.

Hur ska jag göra, tänkte han sedan. Danerna tycks ha glömt mig och jag är Ragnars sista hopp, trots att jag inte förtjänar det. Men bankad och bunden lär jag inte kunna uträtta mycket. Han vred på sig för att peta bort ett barr som irriterade mer än de andra, men kom inte åt med sina bakbundna händer. Han muttrade lågt för sig själv:

     Buskens spik som spjut på skaft.

Pigga pliggar pinar pung.

     Vad muttrar du om?

Olof såg upp. Där stod mannen han hade talat med efter slaget, Vigr.

     Jag kvad lite för mig själv; en skaldevers som duger på detta gille.

     Låt höra, din röst var tjock. Du ska klara strupen om du vill bli hörd.

     Ge mig då lite vatten, jag törstar.

Vigr vinkade till sig en man och sa några ord varvid mannen hämtade en lägel. Olof drack, kräktes och drack igen. Han kände sig bättre.

     Buskens spik som spjut på skaft.

Pigga pliggar pinar pung.

     Har du enbarr på pungen?

     Ett och annat.

     Ta då bort dem.

     Hur?

     Så här. Vigr löste hans rep; Olof drog ner byxorna och borstade av sig enbarr samt en och annan stackmyra.

     Tack, sa han. Det känns redan bättre. Men varför fjättrar oss danerna när vi vilar? Drabbningen är sedan länge över.

     Det finns andra skäl. Tids nog får du veta, men först ska vi ha ting och utse arvtagare till Halfdans söner. Vad gör ni själva här?

     Du är den som borde kunna lista ut det; jag ville gästa Gunn och Ginna. Och nu är jag dubbel skuld till att vi är i daners våld: dels var det jag som övertalade Ragnar att fara hit, dels hade jag vakten när vi förlorade vår frihet.

     Otur för dig, tur för oss.

     Hur då?

     Som jag sa: vänta och se. Men låt mig säga att du, med tanke på din frändskap, bör skonas. Säg mig nu, vart far svitjods flotta?

     Hem; de vill ta Östen till kung samt bärga skörd.

     Än brandskatten då?

     Den traktar de inte efter, i varje fall inte i år.

     Jaha, så var det med det; ett bekymmer mindre. Följ med nu, vi skall ro till Tissö.

     Och sedan då? Vad menade du med att jag skulle skonas.

     För tredje gången: vänta och se.

 

Dagen var långt framskriden när Olof anlände till Tissö. Denna andra gång var olik den första. Då hade han kommit till fots i en månghundrahövdad krigarskara, säker på seger. Nu kom han som en säck med rovor ombord på en båt, oviss om vad som väntade. Vigr styrde och en tolft raska drängar rodde.

På tingsplatsen var det män överallt. Olof skattade samma mängd som vid vinterns vapenting i Uppsala: ett tusental. Han fördes genom trängseln till Ragnar med manskap som mötte honom med bistra blickar.

     Var var du i natt?

     Har du redan vaknat?

     Varför är du inte bunden som vi andra?

     Smyger du åt danerna?

Olof hade svårt att värja sig och valde att tiga. Runt om dem stod krigare och vaktade. Snart skulle något ske, det märktes på sorl såväl som stämningsläge. Olof såg Vigr gick fram till hersen och viska något i hans öra. Var detta samme man som hade försvarat Tissö mot Eriks övermakt för inte länge sedan?

Harald påbjöd tystnad, sorlet lade sig och han begynte tala. Först hälsade han svitjods män hjärtligt välkomna. Alla skrattade, ett skratt som gav Olof gåshud. Det lät inte vänligt utan mer som när man roar sig på någons bekostnad.

Harald omtalade att dessa män var de enda som svitjod hade sänt; alla andra hade gett upp och for nu hem för att slicka sina sår. Jubel utbröt; Harald väntade tills det lade sig innan han fortsatte. Att svitjod for hem var ännu ett tecken på gudarnas gunst. Mera jubel. Sedan Vigrs kamp mot Erik hade det mesta gått dem väl. Bifall. Nu var turen kommen till dem själva att göra gott. Gillande mummel. De skulle visa sin tacksamhet och frambära offer till gudarna för att det hade gått dem väl; att tillgivet tacka Tyr! Mera mummel och ögonkast mot Ragnars män. Om folket på Själland ville det skulle Harald bli deras kung och blotgode. Ivrigt samtal bland männen.

Först skulle således arvsfrågan avgöras, det vill säga vem som skulle ärva riket. Då dugde det inte att Harald själv dömde, trots att värdiga medtävlare saknades. För ändamålet hade man kallat på lagsagomannen Hroar; han var oväldig och gammal som Allfader själv. Hans domar stod sig alltid.

Hroar begynte med en åkallan av Forsete, dugligast bland gudarnas domare, för beständighet i dagens domslut. Sedan avhandlades en mängd mindre mål, framförallt arvstvister. I tider av ofred fanns månget arv att skifta; naturligtvis uppstod tvister. Hroar tog de minsta målen först och stegrade spänningen med att spara de svåra. På så sätt hölls männen intresserade ända till slutet, då kungavalet skulle ske.

Av rådslaget förstod Olof att Haralds förhållande till gudarna var av avgörande betydelse. Hroar vred och vände på gudafrågan och trängde Harald hårt om hans förbindelser med än den ena, än den andra gudomen: Frej för fred och äring, Tyr för härnad och Tor för väder och vind och liksom Frej, också han för äring. Harald framhöll att danerna hade varit gynnade sedan sjöslaget. Om detta berodde på honom själv eller Vigr spelade mindre roll, eftersom Vigr och Harald stödde varandra. Vad gällde äringen fanns goda skäl att vänta god skörd; väder och vind hade varken gynnat eller missgynnat dem under den tid som varit sedan Aesir och Bausi dog. Snarare gynnat, eftersom de nu hade skickat båtlast med män att offra rakt i armarna på dem.

När han sa det sista hördes upprörda röster från Ragnars lag. Nu förstod de varför alla flinade åt dem. De ryckte och drog i sina fjättrar och några försökte resa sig, men det gagnade föga. Haralds män var snabbt på plats och slog dem med spjutskaft. Det fanns inget att göra, mer än att finna sig i sitt öde.

Hroar fäste inget avseende vid oron utan fortsatte att leda rådslaget. Utöver gudagunst måste Haralds ätt och rang bekräftas. Dugde han som kung eller gjorde han det inte? Någon tog upp att det faktiskt fanns två kungaättlingar, låt vara ofödda, som var rättmätiga arvingar till danernas rike. Inte kunde Harald bli kung, han var dessutom inte av rätt ätt. Någon annan invände att man ännu inte visste om barnen skulle födas välskapta, om någon av dem vore av hankön och huruvida de, faderlösa, skulle nå vuxen ålder. Skäl hävdades för båda ståndpunkterna och när Harald begärde ordet hade rådslaget delats i två läger. Han sade:

-       Jag traktar inte efter kunganamn, det kan vi spara åt Halfdans ättlingar. Men jag lär vara den ende här som alla kan godta som jarl. 

Mångstämmigt mummel bröt ut och många män nickade samförstånd, andra ruskade misstroget på huvudet.

-       Hur far Halfdans ättlingar om du blir jarl?

-       Du som tvivlar, hör nu på: jag ämnar gilja Bausis fru, och Vigr vill ha Aesirs. Så blir det, annars följer de Aesir och Bausi till andra sidan. Hur går det då för Halfdans ättlingar? Svara på det den som vill.

Mera mummel och ivrigt samtal. Hroar lät männen rådslå med varandra, sedan bjöd han tystnad.

-       Inför Tyr, Frej och Tor samt de andra milda makterna: tar vi Själlandsdaner Harald som vår jarl?

-       Ja, skrek merparten av männen och stampade i marken för att ge eftertryck åt sin röst.

-       Nej skrek andra, men de hördes inte.

-       Inför gudarna och männen dömer jag dig till jarl av Själland.

Glöm aldrig:

Den som gynnar gudarna

vinner dessas gunst.

Den som gynnar sitt folk

vinner dess trohet.

Vårda dagens dom

och blota väl, Harald jarl.

 

Harald skakade hand med Hroar, harklade sig och drog efter andan.

-       Minns den jul vi drack hos Halfdan.

Rösten ville inte bära; han började om.

-       Minns den jul vi drack hos Halfdan. Jag brageskålade och sa:

”Innan sommarn sluten är,

jag är jarl, ej längre herse;

råde över eget rike.”

Och se, nu råder Harald jarl på Själland; det blev som jag spådde. Är inte detta skäl nog att tro på gudars gunst och Haralds heder? Betänk det du som tvivlar; nu är brageskålens löfte uppfyllt. Kanske någon av oss trodde det egna riket var svitjods. Kanske trodde jag det själv. Men man känner inte sitt eget öde förrän det är fullbordat. Och nu är det det. Harald jarl, ej längre herse, råder över eget rike.

Alla jublade, utom några få.

Visa hela inlägget »

Under sommaren vistades Gunn och Ginna på Tissö. De gick i väntans tider på mer än ett sätt: dels hoppades de på Aesirs och Bausis snara återkomst, dels skulle de snart föda. De hade inte hört mycket om sina mäns, eller flottans, öden sedan dessa for ut, men visste av egen erfarenhet att ibland fick man förebud, ibland hördes hemvändarna av först när de gick över gårdstunet.

Vigrs återkomst från de döda hade glatt alla. När han vittnade om Eirbjorgs goda omvårdnad förundrades många över att hon själv inte hade sagt något om saken vid sina besök i bygdens gårdar. Eftersom hon var läkekunnig och förfaren i sejd skickade man ofta bud efter henne när någon var sjuk. Hon hjälpte också ofta till vid födslar; som jordemoder var hon uppskattad inte minst för sitt trygga tal och sina goda förbindelser med makterna. Det första lugnade den mest oroliga förstföderska och det senare tryggade nedkomst och barn.

Gunn och Ginna hade glatt sig mer än andra; Vigr stod dem närmare än någon annan i Tissö, Aesir, Bausi och i viss mån Harald undantagna. Hans trygga hållning även i trångmål samt hans handlingskraft och rättrådighet gjorde att de redan från första början hade blivit honom tillgivna. Inte minst gällde detta när Nykr hotade och härjade: i samband med våldtäkten, vid holmgången på ön, under köttbensbråket vid jul samt under angreppet i vårvinterkvällen.

Vigr kom till Tissö samma kväll som svitjod försvann, när solen sänkte sig och kajorna samlades för nattvila i lunden, och delade en enkel kvällsvard med dem som var där. Han hade gått miste om mycket under tiden hos Eirbjorg; tvister och tilldragelser intresserade henne föga, hon hade mer håg för livet självt, om sådant som grodde på marken och i vattnet samt i människor och djur. Därför hade Vigr inte reda på mycket som hade timat under tiden hos henne; nu traktade han efter tidender.

Gunn och Ginna förtalde gärna; berättelsen om Nykrs, liksom Gren-Gansis, snöpliga slut roade honom mycket och han berömde dem för deras snarrådighet. Mindre lyckosamt var att den tredje nidingen, Hreppir, hade lyckats fly. Var han nu befann sig visste ingen. Nykrs gård var dock lagd under Tissö öd; gårdsfolket hade fått stanna efter att ha svurit att inte hämnas sin husbonde eller på andra sätt ställa till förtret.

Kvällen förlöpte fort under samspråk samt rådslag till sent. Nästa dag utrustades Vigr med skepp och sändes med bud om svitjod till Aesir och Bausi.

 

Det var morgon någon vecka eller två sedan Vigr seglade; systrarna dröjde i hallen när gårdens folk gick för att ta itu med sina sysslor.

     Vad tror du sker först, sa Gunn.

     Du menar återkomst eller nedkomst?

Ginna såg på sin syster.

     Ja, och vem av oss som föder först.

     Det är inte gott att veta. Vad gäller att föda tror jag att jag blir först, sa Ginna; jag blev varse före dig.

     Men inte så länge, sa Gunn. Vad tror du om återkomsten?

     Det är inte gott att veta, det kan bli vilket som. Båda borde inträffa i skördemånaden.

     Är du rädd?

     Nej, möjligtvis orolig. Är du?

     Ja, det är ovant att föda och vem vet vad som händer. Många mödrar dör i barnsäng.

     Det ordnar sig. Vi kan stötta varandra, och vi har kvinnorna på gården som stöd. Flera har fött förut.

     Och Eirbjorg, jag vill ha henne med. Tänk på vad hon gjorde med Vigr.

     Ja, hon också. Vi behöver hennes stöd, och hjälp från de makter hon står i förbindelse med.

Dörren knarrade och Harald kom in. Han gick fram till Gunn och Ginna; ansiktet vittnade om att något var illa.

     Vad har hänt?

     De är åter. Jag har fått bud från bukten; de är på väg uppför ån.

     Det tar hela dagen, då vill jag rida dem till mötes.

     Vänta, sa Ginna, ser du inte? Han vill något mer.

Harald svalde och fick ett hårt drag över munnen.

     Aesir och Bausi, började han.

     Ja? Båda kvinnorna satt raka som eldgafflar.

     De är dräpta.

Gunn lät höra ett skrik och Ginna gömde ansiktet i händerna. Harald stod kvar men sa inget. Hans vanliga rådsnarhet var som bortblåst, att trösta kvinnor kändes ovant. Han tog några steg framåt, tvekade och strök slutligen Ginna över armen. Hon satt kvar utan att röra sig; han höll om hennes axel och lät andra handen vidröra Gunns kind. Hon grep den genast och höll den hårt mot sitt bröst.

Tiden stod still; ingen yttrade ett ord.

 

Tystnaden bröts slutligen av liv och rörelse utanför dörren. Fartyg och folk började anlända. Visserligen hade några farit raka vägen hem, men de flesta for till Tissö för samråd och tidender; där fanns mycket att ordna upp och man räknade med att Harald skulle utlysa ting. Många kom också för att skärskåda honom; innan man svor honom trohet ville man veta vad han dugde till.

Haralds dag blev hetsig. Båtar och besättningar vällde in, alla mer eller mindre i oordning. Sårade måste vårdas, döda brännas samt utrustning och skepp återställas i brukbart skick. Bud skickades efter Eirbjorg och hennes döttrar; dessa blev snart överlupna med sysslor. Harald samlade styrmän till samråd och utlyste ting; man måste vara redo att möta svitjod om de skulle återkomma. Brandskattning lockade föga och på tal om skatt; månget arv måste skiftas efter de dräpta.

Gunn och Ginna var förlamade av sorg, oro och vrede. De hade knappt lärt känna sina män förrän de alltför tidigt rycktes bort från dem, därtill av deras egna fränder, av svitjod. Vad skulle nu hända, vem fanns kvar att ge dem skydd? Vem brydde sig om deras öden, mer än Harald? Och kunde han hävda sig? Där fanns alltid män som traktade efter makt. Och Vigr, levde han?

 

Frågorna var många, svaren få. En klen tröst var att de bar på varsitt barn efter Aesir och Bausi, varsin kungaättling. Men räckte det i de osäkra tider som nu väntade; att bära på Halfdans enda arvingar var måhända till och med ett hot. Fick man dem ur vägen var ätten utdöd. Då var det fritt fram för andra att härska.

Klen tröst att Nykr var död.

Dagen gick och systrarna dröjde i hallens halvdager. Ibland kom någon av gårdens kvinnor och satt med dem men ingen blev långvarig; snart stod någon i dörren och bad om hjälp.

Mot kvällen återkom Harald.

     Aesir och Bausi är här nu, ni må hälsa dem välkomna hem.

Systrarna bytte en blick, reste sig utan ett ord och följde Harald. Den lilla sträckan ner till sjön kändes som en hel dags vandring i stekande sol utan vatten.

Mot kvällen lägrade sig någon sorts lugn; uppröjningsarbetet övergick i vardagens sysslor. Överallt längs sjöstranden låg båtar, stora som små; här och var brann eldar. Män kokade mat, såg om sina blessyrer och samtalade sinsemellan, med sina döda fränder och ibland med någon av makterna. Harald förde Gunn och Ginna mot det största av skeppen, det som var Bausis. Man hade ställt i ordning båten, allt var städat och förberett för färd.

När han ledde dem över landgången hörde han Gunn kvida; Ginna gick efter och grät. Lampor lyste i skymningen och där satt de i skeppstältet: Aesir och Bausi, Själlands brödrakungar, men först och främst deras älskade makar. På kuddar av dun, med stridskläderna på sig och vapen bredvid, stirrade de med döda ögon på sina hustrur. För systrarna hade de varit mer än bara trygghet; de hade varit goda och kärleksfulla män, fulla med liv, inte bara på slagfältet.

Harald dröjde en stund, Gunn och Ginna hela natten. När morgonen grydde, kulen och grå, var de fortfarande kvar. Flickornas kinder var bleka och blodfattiga liksom deras makars, i gengäld var deras ögon röda och svullna. En av gårdens kvinnor kom med mat men de rörde den inte. Harald satt med dem och försökte skingra deras tankar. Han talade om de barn de bar på men de få svar han fick var enstaviga. Han dröjde dock samt återkom så ofta han hade tillfälle. Systrarna blev sittande hela dagen och natten därpå.

När tredje dagen grydde kände Harald vanmakt. Han ville inte se Gunn och Ginna förtvivla, eller förtvina, och deras barn med dem. Visst var det tråkigt att Aesir och Bausi hade dräpts, men inte oväntat; kungar och krigare måste alla räkna med en våldsam död. Att hastigt dö i drabbning var bättre än att tyna bort i sotsäng, och därtill mer hedersamt.

Harald gav sig av mot gudhuset, där sårade var samlade. Var hon någonstans så var det här.

     Eirbjorg, jag är rådvill och söker din hjälp.

     I frågor om rikets styre och skydd får du vända dig till andra. Jag sysslar inte med slikt.

     Riket och dess skydd sköter jag själv, det är inte därför jag söker dig. Jag våndas över Gunn och Ginna. Deras håg är mörk och blicken tom; jag är rädd att de snart sörjer ihjäl sig.

     Sådant händer, de kanske vill följa sina makar till andra sidan.

     Det vore skada om så skedde. De är dugliga och fagra; dessutom bär de barn.

     Inte tror jag det är deras barn du bryr dig om.

Hon lyfte blicken och granskade Harald.

-       Jag anar din längtan, fortsatte hon; vem av dem är det du åtrår?

Harald blev tyst och vred på sig. Rakt på krikonets kärna, tänkte han. Hon öder ingen möda på ordlekar och gåtgissning. Eirbjorg fortfor att betrakta honom, nu med ett leende på läpparna, samtidigt som hans kinder färgades röda. Han hade knappt erkänt det för sig själv än, det hade hänt för mycket de senaste dagarna, men det var just så det förhöll sig.

     Främst Gunn, den hårda, stammade han fram.

     Jaha jaja, det är så det ligger till?

     Ja; jag har talat med Frigg, Freja och Skirner, liksom Sjofn, men de verkar inte lyssna. Lossar du Nannas band och väcker Gunns livslust och kärlek vill jag löna dig rikligen.

     Rikedom har jag så att det räcker, inte ska du ge mig något. Jag värderar vett mer än makt och gudars gunst mer än guld.

     Varför når min galder inte gudarna?

     Det kanske den gör, men du kanske inte hör deras svar.

     Vill du hjälpa mig?

     Vad tänker du om den andra, om Ginna? Ska hon ensam få följa sin man till andra sidan?

     Nej, hon och Gunn följs åt. Du måste hjälpa dem båda.

     Vem får Ginna om Gunn får dig?

Harald blev tyst. Det hade han inte tänkt på. Nog tyckte han om henne också, men båda vore en för mycket. Han tänkte hårt. Vem duger åt Ginna? Folket på gården, mest gårdskarlar och kvinnfolk. Nej! Någon av männen som var med när vi tog henne från uppländerna? Nej! Nykr hade säkert velat ha henne, men han hade aldrig kommit i fråga och död är han nu. Vänta, att jag inte tänkte på honom.

     Vigr!

Harald nästan skrek. Honom känner du.

     Ja, nog gör jag det. Han är här.

Harald blev med ens orolig: hyste kanske Eirbjorg eller någon av hennes döttrar håg till Vigr? Skulle hon släppa ifrån sig honom till en annan kvinna. Han tvekade, visste inte riktigt hur han skulle säga.

     För du vill väl inte ha honom själv? Eller någon av dina döttrar?

     Han har ett gott sinnelag och visst har vi haft honom hos oss, men vi fäster oss inte vid någon man. Ginna kan gott få honom. Om han klarar sig.

     Förmår du läka hans sår.

     Jag gör vad jag kan.

     Och systrarnas håg?

     Vi får se vad som står i min makt att göra. Till dess skall du inte besöka dem utom när jag ber dig. Ägna dig åt dina värv istället, samt åt att förbereda Vigr.

Måtte han överleva denna gång också, tänkte Harald när han gick att se till sin vän.

 

Vigr låg i gudhusets mörker. Sårfebern rasade, han svettades och frös om vartannat. Ibland visste han inte var han var utan trodde sig vara på mossen hemma hos Eirbjorg och hennes döttrar. Han hade förvisso inget emot det, det var gott att vara med dem. Men varför hade hon lagt honom bland en massa andra män, och vad hade gudabilderna här att göra? Dem brukade han blota till när han var i Tissö. Javisst, det är ju där jag är, kom han på i ett ögonblick av klarhet. Sedan sjönk han tillbaka in bland drömmar och yrsel.

Ibland fick gudabilderna liv och svingade sig upp under taket. Där kunde de sitta och kraxa på någon sotig bjälke. Eller vänta nu, tänkte han, det är ju korpar som sitter där. De kraxar och vill något, vill säga något. Först förstod han inte men efter en stund började kraxet bli begripligt. Det gick att förstå korparna, snart bar varje läte bud och allt var lika tydligt som om de hade talat med mänsklig tunga. Fåglarna förtalde om Asgård och de kämpar som nyss hade anlänt; Aesir, Bausi och Erik samt många av deras män. De stred nu dagligen på Idavallen och om kvällarna firade de gille. I Valhall frossade de fläsk och sod medan fagra dejor skänkte i mjöd.

Mannen bredvid hostade häftigt; Vigr öppnade ögonen och såg blod komma ur karlens mun. En av Eirbjorgs döttrar lyfte upp denne, så att han förmådde få ur sig det värsta. Hon tar med honom till Valhall, tänkte Vigr och försvann in i dimmorna igen. Där var strid, tumult och kamp; över vimlet red Eirbjorgs dotter med den döende genom himlen för att lämna honom hos Den Höge själv. Nedom, på marken, kämpade män mot varandra och mot makterna. Men varför var de inne i gudhuset; att strida på helig mark var inte tillrådligt, men här var fullt av män. De låg överallt och slingrade som ormar, ja snart var de alla ormar som krälade omkring.

     Kom med.

     Är du en av korparna?

     Nej. Se här, här är jag.

     Arvakr, vad vill du mig?

     Jag vill ha dig.

     Du fick min hand, räcker inte det?

     En kapad hand duger föga, den måste vara fäst vid en arm, och armen vid en kropp. Jag vill ha hela dig.

     Jag är inte redo. Först måste jag hjälpa Harald.

     Vad kan han behöva dig till, som han inte klarar själv?

     Råda över riket, och värna svitjods döttrar.

     Frigg vill ha systrarna, och jag vill ha dig.

     Harald behöver mig, liksom Ginna. Vi ska vigas samman.

Vigr vred sig oroligt där han låg. Han var inte redo än, verkligen inte redo.

-       Vad begär ni för att ge er till tåls? Finns det något du och Frigg kan nöja er med i stället?

     Liv för liv, offer i sjön

     Liv för liv? Det är inte lite du begär.

     Du begär inte lite heller. Antingen du, eller dem du offrar i stället.

     Kan du nöja dig med ormarna här?

     Det finns inga ormar.

Vigr såg sig om. Arvakr hade rätt, ormarna var borta. Endast några bitar, som korparna begärligt plockade åt sig, låg kvar på marken. När allt var borta lyfte de och var snart ett med det sotsvarta taket. Vigr kunde inte avgöra om de satt och lurade på någon bjälke, eller om de hade flugit vidare.

Med korparna var också Arvakr försvunnen.

 

Harald höll sig borta från systrarna som ännu vistades på båten, med sina döda makar. Men, tänkte han, jag lovade aldrig hur långt bort jag skulle hålla mig. Således gjorde han sig ofta ärenden till sjöstranden för att spana om Eirbjorg var ombord och om något hände. Harald hörde samtal, men inga ord. Då och då hördes galdersång och sejd, ibland såg han eldsken. Eirbjorgs döttrar delade sin tid mellan gudhuset, där de vårdade män, och båten, där de hjälpte Eirbjorg. De kom med mat och dryck samt örter; ibland spreds egendomliga dofter i luften runt båten. Vissa av dem fick Harald att känna sig lycklig, nästan upprymd.

 

Efter några dagar sökte Eirbjorg upp honom.

     Följ med, sa hon och vände sig om för att gå tillbaka. De är redo.

     För vad? Är de redo för livet, eller döden?

     Vi får se, sa Eirbjorg. Det beror delvis på dig. Men de är redo att tala.

     Beror på mig?

Han kände sig splittrad, hopp och oro drog åt varsitt håll. Nu gäller det att tänka rådigt, tänkte han.

När han kom ombord satt systrarna upp; deras hållning samt nyss flätade hår vittnade om återvunna krafter. När han fick syn på Gunn vällde värme genom hela hans kropp. Så stark men ändå skör, tänkte han. Jag vill hjälpa henne, och vara nära.

     Det är gott att se färgen på era kinder igen, sa han.

     Harald, sa Gunn, det är gott att se dig också, men det är en svår tid.

     Har varit, sa Harald.

Hans försök att låta munter blev mest en vädjan.

     Är, sa Gunn. Vi vet ännu inte om detta är ett farväl, eller ej.

Harald tömdes på värmen han nyss hade känt.

     Det är det inte. Jag vill att ni stannar.

     Det beror på.

Gunn lät bestämd.

     Nej, sa Harald men tystnade när Gunn höjde handen.

     Hör nu, sa hon. Eirbjorg har givit oss hågen åter, vi är starka som förr, men valet är svårt. Våra makar är dräpta, de skall snart fara iväg, med eller utan Ginna och mig.

     Utan!

     Betänk att vi är ensamma i främmande land.

     Ni har mig. Och Vigr.

     Förvisso, men föga fler. Låt mig förklara. Svitjod har dräpt våra makar, vi och våra ofödda barn har sak emot dem. Trots att vi saknar våra fränder kan vi inte återvända. Våra barn, daners kungaättlingar, skulle sväva i ständig fara.

     Just det, ni ska stanna här.

     Och stannar vi här kommer män som traktar efter riket också trakta efter barnens liv. Vi kommer inte vara trygga någonstans. Då kan vi lika gärna fara med Aesir och Bausi.

     Nej, det får aldrig ske! Jag skyddar er. Och Vigr.

Harald såg med vidöppna ögon på Gunn.

     Hur kan du veta att du förmår det? Du fick makten av våra makar. Utan deras skydd är det inte säkert att du kan hävda dig.

     Jag har många förbundna och har utlyst ting.

     När då?

     Efter Aesirs och Bausis likfärd.

     Då är det för sent. Då är vi redan borta.

     Nej!

Det kom som ett kvidande, en bön, en vädjan, en besvärjelse. Gå inte ifrån mig, jag vill ha dig som maka, jag vill vara med dig.

     Det vore gott, men går nog ej, inte som saken ligger till. Betänk att vi bär på Halfdans arvingar, vars liv många traktar efter. Och, sa hon och såg skarpt på Harald, vill du verkligen fostra mitt barn, och Vigr Ginnas? Om vi föder söner, fruktar ni inte deras anspråk på arv, deras traktan efter makt och rike? Fruktar du inte att de fordrar sin arvslott i tävlan med de barn du och jag, liksom Vigr och Ginna, kan komma att avla?

     Den dagen den sorgen; jag fostrar dem gärna!

     Och Vigr?

     Han åtrår Ginna, liksom jag dig. Säg nu ja.

     Först må Vigr fråga henne. Förvisso åtrår jag dig, och Ginna tänker gott om Vigr, men det är gagnlöst om det medför osämja, tvist och diger död.

     Om någon annan söker härska över Själland traktar han redan efter mitt liv. Jag ger mig inte utan kamp.

     Det förstår din fiende också.

     Om jag har någon. Hur skall jag kunna övertyga er?

     Säkra ditt rike innan du bränner Aesir och Bausi. Gör du gör det tar jag dig som make; gör du det inte följer jag Bausi.

     Vad säger du, Ginna?

     Sammaledes, men först vill jag höra Vigr.

     Då får Aesir och Bausi fara efter tinget. Där säkrar jag makten.

     Eller förlorar den.

 

En dag vaknade Vigr och kände sig kry. Han hade sovit en hel natt utan att svettas eller frysa: en drömlös sömn, utan kamp, strid eller ormar. Han kände sig som vanligt, sånär som på handen. Den saknade han förtvivlat; det gjorde ont, både i såret och i bröstet, men var inget att göra något åt. Om män ändå vore som sjöstjärnor, tänkte han. Han mindes hur han hade brukat betrakta dem när han var barn; hur deras avklippta armar växte ut igen. Men detta var förunnat sjöstjärnor; män fick reda sig med de lemmar de hade i behåll.

Vigr steg upp på ostadiga ben, växlade några förtroliga ord med Eirbjorg och gick sedan till smedjan. Efter att han hade varit hos smeden sökte han upp Harald. Återseendet var hjärtligt; de var inte bara goda fränder, båda förstod också att de behövde den andre för sin överlevnad. Harald måste få Vigrs stöd, Vigr Haralds skydd. Därtill tarvades båda för att hindra Gunn och Ginna från en lika tidig som onödig död.

När de samtalade flöt något upp i Vigrs minne, något han måste tänka på. Vad var det som gäckade honom, som störde hans sinne? Han grubblade och hörde inte vad Harald sade.

     … offra vapen i sjön.

     Vad sa du?

     Vi ska offra i sjön. Frambära tackoffer till Tyr, och be om skydd och seger om svitjod kommer. Om jag blotar blir gudarna blida.

     Och folket med. Den blotgode gudarna gynnar äger människors gunst.

     Också den kämpe som har gudarnas gunst; gudasänd var hjälpen du fick innan Erik sträckte sitt svärd mot din skalle.

     Skada att den inte kom innan han högg av min hand. Jag saknar den. Men det var något du sa, vad var det nu, jo offer... offer.

     Vad är det som bekymrar dig?

     Det är något jag sånär har glömt. Det vaknade till liv när du talade om offer.

     Offer?

Vigr teg och tänkte.

     Nu minns jag. Arvakr var hos mig i gudhuset. Han ville ha mig och Frigg ville ha Gunn och Ginna. Jag bad dem vänta.

     Det var nog bara en feberdröm?

     Jag är inte så säker; den var verklig. Och gott om korp var där också.

     Kan vi lita på hans råd?

     Han gav inga råd, han begärde bara: mig och flickorna nu, eller fullgod ersättning.

     Vad fordrade han i stället?

     Liv för liv. Offer i sjön.

     Har vi fångar?

     Nej, alla dräptes i drabbningen.

     Illa, ingen gisslan. Jag vill ogärna offra husfolk och ännu mindre någon med egen odal. Det är svårt att råna sitt folk på dess barn; än svårare blir det för den som ännu inte vunnit folkets tillit. Då blir vi inte gamla i hovgården.

     Vi må röva dem vi ska offra.

Ja, det må vi. Men varifrån?

Visa hela inlägget »