Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 09

Ragnar, Olof och besättningen dröjde i Tissö. Endera var vinden oförlig eller så firade man gille. Efter blotet och brödrakungarnas bränning hade de undfägnats rikligen natten igenom. Och när systrarna hade fött firades flitigt i flera dagar. Sedan dröjde det inte länge förrän man förberedde bröllop. Detta ville framförallt Olof bevista, och vem var Ragnar att neka honom nöjet? I själva verket föredrog också han gästabud i Tissö framför att tomhänt återvända till Soland. Besättningen tänkte likadant; man kunde gott dröja ännu en tid.

 

Gunn och Ginna var vid det här laget erfarna brudar och vana vid bröllop; Gunn hade haft Halfdan och Bausi före Harald, Ginna Aesir före Vigr.

-       Tror du det hinner bli ännu flera innan vi dör, funderade Ginna när hon och systern satt samman en kväll någon tid efter bröllopet.

-       Ens ödestråd är vansklig att veta, sa Gunn, den löper lite som den vill. Vi människor besvärjer och ber så gott vi förmår, sedan blir det som det blir.

-       Jo, det blir som det blir. Men det vore gott om vi finge leva längre samman med våra nya makar längre än med de förra.

-       Vigr verkar vän, sa Gunn. En god husfar och en skicklig stridsman.

-       Det är han, sa Ginna. Och han står Harald nära. Det underlättar, då saknas hinder för oss att ses.

-       För oss och för våra barn. Har du förresten tänkt på hur fort de växer?

-       Ja, och det känns i armen också.

-       Jag vet. Det spelar ingen roll hur stark man är, att kånka på en klump som Biorn sliter på senorna.

-       Du har väl honom i duk?

-       Om dagen ja, men på natten bär jag för hand. Än du?

-       Samma, men ibland låter jag Amma bära.

-       Är det därför du har slutat att se sömnig ut.

-       Kanske det. Du ser också pigg ut. Och du är vacker i din nya kjortel.

-       Tack! Ammas syster hjälper mig, sa Gunn. Vad har man annars gårdsfolk till?

Ginna tystnade och tänkte; sedan sa hon:

-       Att rusta den gård man har övertagit.

-       Är det mycket att göra, frågade Gunn.

-       Det kan man säga, sa Ginna. Nykr var inte bara en illgärningsman, han vanskötte gården också. Efter att du skar halsen av honom hankade gårdsfolket sig fram efter bästa förmåga. Och den var inte stor; eländigare skara har jag sällan sett. När vi kom dit var trälarna trasiga och hunger rådde; åkrarna var illa besådda, fäna få och visthuset tomt. Nu ska vi skaffa ordning på torpet. De som finner sig får stanna, de får föda och kläder; övriga må gå.

-       Vem väljer annan husbonde?

-       Där var några kvinnor, mödrar till Nykrs barn; de fruktade för sina avkomlingars liv. Vi gav dem åt naborna.

-       Det blir nog bäst för alla; rädda trälar är farligt husfolk. Hur går det med skörden?

-       Där är inte mycket att skörda. Vi bärgar det som finns, resten får vi köpa. Vigr har silver. Nästa år sår vi, samt skördar.

-       Säg till om något saknas; Harald och jag ger er villigt den hjälp ni behöver.

-       Vi lånar gärna smeden och hans drängar. Där är mycket att göra åt hall och uthus. Vintern kommer fortare än man minns, och då måste husen vara hela. Just nu skär vi halm och vass. Taken läcker.

Gunn begrundade Ginnas läge; Nykrs gård hade verkat vara en utmärkt utväg; den var herrelös och Vigr saknade eget hem. Att den var förfallen var tråkigt men gick att åtgärda. Egentligen var det en rik gård; gärdena var vida och marken bördig. Det förfall Nykr hade utsatt den för gjorde henne bestört.

-       Jag kom att tänka på en sak, sa Gunn.

-       Vad?

-       Om Olof stannar, samt Ragnar med besättning, kan ni nog bygga nytt i stället för att laga.

Ginna såg på sin syster; den tanken var ny, det märktes på hennes min.

-       Tror du inte de tänker återvända hem snart?

-       Man vet aldrig. De verkar fästa vid Tissö; gille varje vecka, och Olof dröjer sig gärna kvar, det märks. Vem har han att återvända till, mer än farbror Fridbjörn och hans folk?

-       Mm, det har du rätt i. Låt oss tala med dem. Men, tänkte hon sedan högt, det är många munnar att mätta. Visthusen är tomma och Vigr äger inte hur mycket silver som helst.

-       Det ordnar sig, sa Gunn. Harald är frikostig mot sina förtrogna; han har kistvis med silver. Tänk på att han har Vigr att tacka för mycket.

-       Delvis; Tor var med på ett hörn också. Men det vore verkligen värdefullt. Om du talar med Harald ska jag vidtala Vigr.

-       Och sedan språkas vi båda med Olof och Ragnar. De kanske inte vill, trots allt.

-       Klart de vill. I alla fall Olof.

-       Om bara han stannar blir det ingen hall; då blir det bara en bod.

-       Då får vi fira små gillen, sa Ginna och log.

-       Och stå och sova.

Gunn flinade.

 

Olof övervägde Ginnas förslag samtidigt som han tänkte på Soland. Där hemma ligger Hersby öde och ingen är kvar; mor och far ligger dräpta, i jord mellan stavar, Gisle och Geir har försvunnit i havet och ingen finns kvar. Jo förresten, Fridbjörn och Holmdis. De tar hand om jorden, om skörd och nästa års sådd. Och så Fjolvar, men vem blir munter i hans sällskap? Här är mer glädje, tänkte han. Här har jag fler fränder än hemma; jag är hellre med Gunn och Ginna samt deras barn. Och bland danerna finns flera som jag aktar; lika nära som Harald har jag aldrig stått en kung förut. Erik upplandskung var fjär, ja till och med tvär. Nej, än finns ingen orsak att återvända, tänkte han, i alla fall inte förrän till våren.

Ragnar och de andra soländarna var inte svåra att övertyga. Inom några dagar var de igång med att hjälpa Vigr och Ginna med gården. Det var roligt att bygga, och de blev väl undfägnade med mat och dryck. Till och med de få som ville hem slutade akta på vinden. När den vände till deras fördel var de redan fängslade av arbetet.

 

Det hade inte gått många dagar förrän Vigr kom med bud om ett bättre bygge. Saxarna i söder var återigen besvärliga och angrep handelsmän som färdades i gränslandet mot Jutland. Harald hade bett Vigr att samla en skara män och fara till Angeln för att bygga vidare på Virke.

-       Virke, undrade Olof.

-       En vall med dike som försvar mot Saxarna i söder, svarade Vigr. Ett mäktigt arbete. Folk från danernas alla öar bygger var och var annan sommar. Med förenade ansträngningar vill vi hejda saxarnas framfart.

-       Är det inte en tokig tid, undrade Olof. Skördemånad och snart slakt.

-       Som du vet kom annat emellan denna sommar, sa Vigr och blinkade åt honom. Annars brukar försommaren vara lämplig.

-       Varför just i Angeln, frågade Ragnar.

-       Viktiga vägar möts där; från Saxland leder landsvägen längs hela Jutland, floderna för till Frislands kust i väster och i Sliesviken styr man österut till öppet hav. Och arbetet blir mindre digert där edet är smalt, vilket det är just där. Många sjöfarare väljer att släpa fartygen över land för att slippa runda Jutland och öarna.

-       Är det mödan värt?

-       Ofta, utom när saxarna lurar i mossen.

-       Och det gör de?

-       Till och från. Det är därför vi bygger. Vi har gjort så i snart två mansåldrar nu; undan för undan blir hon allt mäktigare.

-       Och nu vill ni ha vår hjälp?

-       Gärna! Jag far snart med storhundrade män för att verka vid Virke. Ta med dina också, vet jag. Det är hårt arbete, men hedersamt. Och tråkigt är det aldrig; många människor samlas där farleder möts och många män verkar. Jag tvivlar på att du någonsin har sett en mer storslagen anläggning. Det blir en upplevelse och ett gott minne.

Ragnar funderade en stund.

-       Tja, på din och Ginnas gård räcker arbetet kanske till jul åt karlarna. Delar vi upp dem, säg i två hälfter, och låter den ena fara till Virke, räcker arbetet på gården längre. Det värsta som kan hända är om de får för lite att göra; män som långleds ställer ofta till förtret.

-       Tala med dem; några vill säkert fara och andra stanna. Uppgifter finns åt alla, ända till våren.

-       Avgjort, sa Ragnar. Jag pratar med karlarna i kväll. Och du, lade han till, jag åker gärna med själv.

 

Några dagar senare steg Ragnar med halva sitt lag ombord på båten och for samman med Vigr och hans karlar mot Sliesviken. Olof stannade med resten av männen och byggde vidare på gården. Nu kan jag inte fara hem, tänkte han, vare sig jag skulle vilja eller inte. Båten är borta.

Ginna var glad att ha sin bror som sällskap.

-       Min man försvann så snart han kunde efter bröllopet, sa hon skämtsamt till Gunn.

-       Du verkar inte bedrövad.

-       Nja, det är som det är. Arbeta måste alla. Och i sängen hade han ändå inte haft något att hämta. Inte än; det har inte gått tillräckligt med tid sedan vi födde.

-       Så är det. Harald väsnas som en vårkatt om kvällarna, älskogskrank och otålig.

-       Om han ändå lider av att tåla sig kunde han lika gärna ha följt med Vigr.

-       Nja, han har annat att stå i. Och mig likar samvaron ändå gott. Det gäller att ta vara på stunderna tillsammans; tids nog far han iväg på färd.

-       Jo, sällskap är den bästa rikedom man kan äga. I Vigrs ställe är Olof och de andra karlarna ett muntert lag att ha hos sig. Om dagarna bygger de, om kvällarna sitter vi samman i hallen. Olof är snäll mot Adisla.

-       Han har alltid tyckt om barn.

-       Ja, det stämmer. Han håller henne så snart han får en möjlighet, bär runt henne i hallen samt sjunger och rimmar sagor. Hon är för liten för att förstå, men trivs när han trampar takten.

-       Han börjar tidigt. Sagor! Flickan är bara månader.

-       Jag vet. Härom kvällen försökte han sig på berättelsen om Loketrätan.

-       Knäppgök!

-       Jo, men karlarna kom med och snart satt de alla samman och mälde samt gungade till taktfast tramp. Adisla somnade så snart de hade börjat.

-       Det verkar trevligt på gården din.

-       Så muntert har det inte varit på flera mansåldrar. Trälarna börjar tina; de märker skillnaden och visar tillit.

-       Det lovar gott.

 

 

I Soland vankade Fridbjörn av och an. Han var otålig och väntade förgäves på tidender.

-       Har du inte fått reda på något i dag heller, sa Holmdis när han klev över tröskeln.

-       Ingenting. Vindarna är märkliga i sommar. Blåser lite som de vill, från alla håll och inget på samma gång.

-       Tids nog ska du nog se att sydvinden för med sig både båtar och tidender.

-       Var har vi Rörik idag?

-       Var tror du?

-       Är han kvar där? Förbannade fegis, honom har vi ingen heder av. Bättre då med Radulf, så liten han är.

-       Ånej, så liten är han inte. Femton är fullvuxet, i alla fall på längden.

-       Du vet lika väl som jag att styrkan kommer från hullet.

-       Och skicklighet från övning. Han gör gott gagn, den drängen.

-       Ja, jo, det gör han. Men Rörik, den lystne lättingen! Gudrun morgon, middag och kväll. Nej, inte gagnar han gott inte, det är ett som är säkert.

-       Låt honom vara. Pressar du på går allt i baklås och vad vann du då? Han får som han vill vare sig det blir hon, eller ej. Släpper du taget blir det i alla fall inte till priset av er sämja. Gudrun duger.

-       Ja, hon ja. Det är min son som inte duger.

-       Han duger också. Men i sommar har han viktigare saker för sig.

-       Anser han. Att värna landet väger tyngre.

-       Det gjorde det inte när vi träffades. Minns du?

-       Mhmm...

-       Släpp taget nu!

-       Ja, ja. Jag vet, men det är svårt när allt är som det är. Varför kommer våra utroddare aldrig tillbaka? Utan dem mäktar vi aldrig vräka Sölve sjökonung och hans jutar.

-       Jag vet, sa Holmdis och kramade sin makes huvud. Jag vet.

Fridbjörn suckade och klappade hennes hand.

 

I slutet av sommaren hjälptes alla åt att bärga skörden, både på Tuna och i Hersby. Trots brist på utsäde hade man lyckats beså Hersbys alla åkrar, och det arbetet ångrade man inte nu i skördetid. Nu skulle visthusen fyllas.

-       Det blir gott om mat i vinter, sa Fridbjörn. Det kan behövas förråd i dessa tider. Vem vet om Sölve och hans anhang kommer på gästning. Eller snarare: när...

-       Vi borde nog gömma Hersbys visthus, sa Radulf. Det syns nu när resten av gården är borta. Kommer jutarna förbi plundrar de det.

-       Du är inte dum, fastän du är liten, sa Fridbjörn.

-       Jag är inte liten, fräste Radulf.

Var det något han var känslig för, var det att bli kallad liten, svag eller klen.

-       Jag vet, sa Fridbjörn och rufsade Radulf i håret. Jag vet. Det tar bara lite längre tid för din gamle far att lära sig nya sanningar.

-       Du är gaggig, sa Radulf.

-       Om jag är gaggig är du liten, sa Fridbjörn och kramade sonen. Denne vred sig loss och ställde sig åt sidan.

-       Flytta visthuset, grunnade Fridbjörn. Eller bygga nytt undan från vägen. Ingen dum idé. Vi far dit i morgon och hämtar allt spannmål, så får vi bygga nytt nära utmarken så snart vi kan.

-       Det var min idé, sa Radulf. Glöm inte det!

-       Jag vet, sa Fridbjörn och såg upp. Vem är det som kommer där?

Båda betraktade den som nalkades. Det ser ut som, tänkte Fridbjörn, kan det vara? Nej, jo det ser ut som Säming. I så fall blir det tidender. Svåra sådana, eftersom Säming och inte Ragnar bär bud, och Gangulf samt Olof saknas.

-       Hämta mor, sa han till Radulf. Eller säg henne att vi kommer in. Det blir nog bäst.

 

Alla på gården satt på spänn för att höra vad Säming hade att berätta. Alla utom Rörik som var i Rodsunda.

-       Bistra tider, sa Säming. Inte förstod jag att de som stannade hemma fick mer bekymmer än vi som rodde ut.

-       Det har varit en svår sommar, svarade Fridbjörn. Men låt oss först höra vad du har att förtälja. Jag väntar bistra besked, annars hade vi sett andra ansikten här.

-       Tack för att du nämnde det, nu blir uppgiften mindre svår; sorgebud är alltid svåra bud.

-       Du ska veta att vi har galdrat, sa Holmdis. Vävt och galdrat som aldrig förr. Se här, sa hon och for ut med handen mot väven. Se vilken väv! Ser du hur många trådar vi har löst och spänt under de månader som har gått? Och så går det så här.

Hon sjönk i hop och stirrade tomt ner i golvet medan Säming berättade. Han utelämnade inget utan tog med allt, såväl bragder som missgrepp.

Mycket handlade om Gangulf, gårdens son. Hur han hade gått från kämpe till vrak och sedan utvecklats till bärsärk. Hans storslagna försvinnande var ett ärofullt slut, men det förtog inte frändernas sorg. Holmdis och döttrarna hade blanka ränder på kinderna, Fridbjörns käkar malde i ett och Radulf stirrade tomt in i elden. Endast Smid-Ebbe samt Garm såg mest ut som vanligt.

Nu när kriget tryckte sin fula bak rakt i synen på Radulf kändes det inte längre lockande, bara fult och frånstötande. Hans egen bror, brutalt borta för alltid! Nästan alltid i alla fall, tänkte han, tills vi möts på andra sidan. Om jag inte hamnar hos Hel och Gangulf i Valhall. Det är klart att det blir så. Radulf suckade.

Nu hade han endast systrarna kvar i livet, samt Rörik; men ingen av dem räknades på samma sätt som Gangulf. Systrarna intresserade sig mest för annat: gården, galder och läkedom. Samt män. Vad, eller vem, Rörik intresserade sig för visste alla vid det här laget. Förbaskade fjant, tänkte Radulf.

Berättelsen om Gisle och Geir var lika dyster. Säming visste inte mycket mer än att de hade hoppat i havet och aldrig mer synts. Trots att Radulf var förbittrad för att tvåmänningarna hade fått ro ut men inte han, skulle han komma att sakna dem. Han hade framförallt retat sig på Geir när denne fick fara; de var i samma ålder och lika dugliga. Men nu när han inte längre hade Gangulf, och Rörik höll sig borta, skulle Gisle och Geir ha utgjort gångbart sällskap. De var trots allt riktigt muntra. Eller rättare tänkt, hade varit...

Och Leif och Lafse, nej Karl, tänkte Radulf. Vad ska man säga? De fick i alla fall ett ärofullt slut. Det är bättre än att hänga kvar här hemma, som jag fick göra. Det är en viss tröst att Olof och Ragnar lever. Det kan man åtminstone hoppas. Men säker kan man aldrig vara förrän de kommer hem igen. Och inte ens då; med Sölve sjökonung i Uppsala går ingen säker.

Av Sämings samspråk med föräldrarna, om kung Eriks död och juten Sölves angrepp på svitjod, förstod Radulf delar men inte allt. Eriks död tycktes honom dramatisk; danen han slogs mot verkade ha smitt sina galdrar väl: att dräpa Erik med en åskvigg, det var inte illa. Men vem som kom efter Erik intresserade honom föga. Vissa stormän sökte sig till Sölve, de såg i honom en stridbar efterträdare till Erik. Många var missnöjda med svitjods utrodd; dugliga män dog i drabbningen och de som återvände kom tomhänta, sånär som på kungens aska. Och ingen förmådde att vräka Sölve. Andra stödde Östen och ville hjälpa honom att värja landet

Men vem som var vem intresserade inte Radulf nämnvärt. Där var namn och omdömen, platser och gårdar, kämpar och styrkor samt avtal och förbund om vartannat. Men så mycket förstod han, att det var för sin inbördes splittring som svitjod hade svårt att bekämpa Sölve samt dennes stridsvana styrkor. Inte ens sedan utroddarna hade kommit åter lyckades man skrapa ihop en härskara mäktig nog att övervinna fienden.

Radulf förstod att det var ungefär därför som alla verkade modstulna inför den vinter som väntade.

-       Det blir en kall vinter, sa Säming.

-       På många sätt, sa Fridbjörn.

-       Saknaden blir svår.

-       Och tvedräkt förtär.

-       Svitjod slits så länge split består.

 

Sölve, juten, satt som gjuten i Uppsala hovgård och hans män gästade var, och så ofta, de ville. Fägnades de då inte med det bästa gården hade att bjuda, gick det ofta inte bättre än att männen själva hämtade det de fordrade ur visthus och bodar. Ibland dräpte de bonden, lägrade kvinnorna och slog sig ner på gården, åtminstone så länge där fanns mat och dryck.

Fridbjörn, Smid-Ebbe och Radulf hade slagits mot Sölves karlar vid några tillfällen under sommaren. Ofäti-Karl, Galmi och Fundin hade varit med och av dem var nu alla utom Ofäti döda. Östen hade haft svårt att samla sina splittrade styrkor och han var själv på flykt. Till slut hade man inte längre vågat reta jutarna, utan väntade på kung Erik.

-       Hur många män kom med tillbaka, frågade Fridbjörn.

-       Av fem storhundraden män med ut, sa Säming, kom knappt fyra tillbaka.

-       Kan vi övertyga dem torde det finnas gott hopp om seger.

-       Eller så är de leda på ledung. Låt oss se tiden an och hoppas att Sölve tar sitt förnuft tillfånga. Ingen kung sitter länge vid makten när folket svälter. Vanskött land föder ingen: utan kött inga kämpar, utan kämpar inga segrar, utan segrar inget silver. Kung utan silver lockar ingen till sitt lag, han dör ensam och ärelös. Om Sölve inte är enfaldig, vilket jag betvivlar att han är, förstår han att han måste styra förståndigt för att behålla riket.

-       Annars måste vi hjälpa honom härifrån.

-       Då fordras förbundna. Ensamt kämpar svitjod förgäves.

 

Tunas invånare såg hösten an utan tillförsikt. Så snart Sölves skaror nalkades måste Frida och Fröjdis, de fagra möerna, föras undan innan karlarna fick fatt i dem. Annars skulle de roa sig på det sätt de fann lämpligt. Och i utmarkerna måste förråd finnas, som ingen annan anade. Med jutarna trampande över tunet stod inget annat val till buds, än att med glad min, och svald förbittring, bjuda dem vad de fordrade. Överlever vi våldgästningen, tänkte Fridbjörn, måste vi klara oss genom vintern med maten vi har gömt.

Och därtill sörja vår drunknade son.

Visa hela inlägget »

Åsa hade talat med Ingvald och han hade varit medgörlig. Mot det hon hade sagt kunde han inte invända, det visste hon. Efter att Aud blev dräpt var Ingvald ensam hovgode.

-       Varför ska det vara så, hade hon frågat, att endast du sköter julblotet. När det gäller sådant som gror och växer krävs kvinnors kraft. Glöm inte att blotet blidkar äringsgudar, kvinnliga såväl som manliga.

 Åsa, den främsta kvinnan i Hov, erbjöd, nej krävde, ställning som gydja. Eftersom han brydde sig föga fick hon som hon ville.

Efter den stunden gjorde sig Åsa dagligen ärende till gårdshuset. Gisle och Geir hölls nu fängslade. Ingvalds män hade anat att de anade till vad de var ämnade och fruktat deras snara flykt. Utan dessa ynglingar att offra vågade de inte lita på Ingvalds val av ersättare; kanske utsåg han någon av dem, en träl eller bygdens barn. I vilket fall som helst hade männen tagit det säkra före det osäkra och bundit bröderna vid deras handlovar. Lås tarvades inte, ty ingen av de andra trälarna vågade lösa deras band. I stället höll de sig undan, på avstånd. Ingen ville sticka ut. Ingen vågade risken att bli utvald av Ingvald.

Åsa förtalde bröderna i hemlighet om Finnvid, och sig själv. De fick höra att deras fränder ämnade hjälpa honom att vräka Ingvald. Men det gick trögt; det fordrade tålamod och tårar. Varför ska de tro mig, tänkte hon; de vet att de är ämnade att offras, och de vet att jag är husfru här på Hov. Och gydja.

Det var svårt att tala förtroligt med huset fullt av trälar, trots att dessa höll sig på sin kant. Ofta passade Åsa på när huset var tomt, när de andra var ute och arbetade. Men för det mesta fanns folk i närheten som inget fick veta. Till sist, efter många dagars tisslande och smygande, vågade bröderna lita på henne.

 

En vecka efter besöket på Hov var det tid för Finnvids våldgästning. Månen var i tredje kvarteret och lyste som en silverkall sol, ännu nästan full. Himlen var fri från moln och marken täckt av ett tunt lager snö. Bolmens is, som förut hade varit glansk och svart, lyste ikapp med nattljuset, pudrad av vitt.

Karl kände en besynnerlig upphetsning när han gick över sjön med många män. Nu kan isläggar kvitta, tänkte han. I stället trampade han självsäkert froststräv sjöis, samman med minst storhundrade karlar. Alla bar bränsle, ris och tjärved; bål skulle brinna.

Karl hörde ulvar yla. Var de Finnvids, eller vilda?

 

Åsa utförde sina dagliga sysslor som förut men höll också ögonen på skogsbrynet. Det tärde på sinnena att ständigt vara spänd, att vänta utan att veta. När det snöade vilade hon ut; ingen färdas i snöfall om natten, tänkte hon, inte ens Finnvid. Bäst att vara rask när han kommer. Måtte bara vädret vända; dröjer snömolnen för länge, hinner månens ledljus blekna. Då återvänder nattlyset inte förrän efter jul, när fläsket är ätet, ölet drucket och ynglingarna hängda.

Men Åsas farhågor kom på skam; snömolnen var tunna och drev bort. Snart hade vinterkylan åter landet i sitt grepp; skor knarrade i snön, rök kom ur näsor och munnar, träden var pudrade med vitt och stjärnorna gnistrade på natthimlen.

Det var mycket att förbereda i julmånaden. Slaktdjur och blotoffer skulle skaffas, om man inte redan hade sådana på gården, samt skötas. Hästarnas blod brukade vigas till Frö, galtarnas till Fröja samt bockarnas till Tor. Ofta undfägnades man också nöt, fågel, fisk eller vilt.

Oden, Allfader eller Jolnir, som han också kallades, for ofta själv på jakt i jultid, åtföljd av vargarna Freke och Gere samt varjehanda väsen. Då gällde det för människorna att hålla sig inomhus, annars kunde det gå dem illa. Otaliga var historierna om folk som obetänksamt hade färdats i julnatten och kommit i vägen för Allfader och hans följe.

Öl och mjöd skulle bryggas, bröd bakas, smör kärnas och ostar vändas. Till jul behövdes mer ved än vanligt; bad och bykvatten gick åt i såar och bakugnen hölls het; ölet måste hållas svalt men fick aldrig frysa.

Vissa rimmade jullåtar redan i slaktmånaden, men det rynkade andra på näsan åt. Sådan sång hörde jultid till.

Som husfru ansvarade Åsa för många av förberedelserna. Därutöver hade hon sig själv att skylla att hon nu också var gårdens gydja. Det hade hon begärt för att kunna tala med bröderna. Var för sig väntade de tålmodigt på Finnvid och hans följe.

Det var inte märkligt att hon kände sig spänd.

 

Långt innan hon hade sett eller hört något anade hon gästerna nalkas. Det skulle bli första kvällen med nattljus sedan Finnvids förra besök. Åsa stannade upp i steget och betraktade den uppåtgående månen. Den var praktfull där den svävade trind över träden; gul som en ost, tänkte hon.

När hon senare skyndade över tunet hade solen gått ned, men gården badade ändå i ljus; månen dränkte allt i sina silverstrålar. Det lyste nästan som på dagen; skuggorna var skarpa och trots att det var natt gick färger att urskilja.

Nu var det tid att skaffa undan Gisle och Geir. Nu var det tid att hämta deras vapen. Just som hon svängde runt hörnet hörde hon en gök. Mitt i vintern, tänkte hon men insåg ögonblickligen att det var Finnvid. Hon vände sig och spanade mot skogen. Varför kommer han från söder, tänkte hon. Så kom hon på det; klart han kommer från söder: södergök är dödergök. Hoppas bara att det inte är tvärt om på vintern, tänkte hon, men slog snabbt undan tanken. Göken gol igen, denna gång tystare och snart skymtade hon skuggor som rörde sig borta vid brynet.

Hon gol tillbaka, högt nog för Finnvid att höra, lågt nog för att inte väcka varsel.

 

Ingvald och hans män satt i hallen och åt kvällsvard. Husfolket, fria såväl som trälar, spisade i gårdshuset.

-       Åsa, bullrade Ingvald. Var är du?

Inget svar.

-       Var är hon, ropade han till dem som satt närmast, utan att vänta på svar. Hon ska vara här när vi spisar kvällsvard. Leta reda på henne, sa han till sin bordsgranne, som reste sig.

-       Vänta förresten, jag gör det själv. Behöver ändå pissa.

Han reste sig och gick ut.

-       Helvete vad den lyser, muttrade han och blängde på månen. I det här skenet ser man lika bra som på ljusa dagen. Åsa, vrålade han så att det ekade mellan husen. Åsa, var är du?

När han inte fick svar ställde han sig att pissa. Sedan gick han mot gårdshuset och gläntade på dörren.

-       Åsa, sa han.

Han såg henne stå borta hos bältesspännarbröderna.

-       Ja, sa hon.

Han såg att hon var spänd.

-       Vad gör du där borta?

Alla i huset betraktade honom.

-       Vad är det för träff du har här inne? Och varför löser du brödernas band? Vad i helvete har du egentligen för dig, sa han och gick emot henne. Släpp repet! Och spjutet, vad gör det här inne?

Åsa sa inget. I stället sprang hon mot dörren och inom ett ögonblick var hon borta. Ingvald efter.

-       Ni stannar, skrek han till trälarna när dörren smällde igen.

Åsa sprang mot söder, mot Finnvid, för skydd undan sin fosterfar. När hans vrede var väckt fanns inga skäl att vänta; då fanns fastmer fog för flykt.

-       Stanna, hörde hon Ingvald frusta bakom sig.

Trots att hon sprang som en hind, knappade han in på henne. Han lät som en vildgalt som störtade genom snåren. Åsa skymtade Finnvid och hans skara i skogsbrynet. Det gjorde Ingvald också, och svor eder. En sista rusning mot henne och han kom ikapp; ett slag över huvudet och hon föll till marken. Han sneglade snabbt mot skogsbrynet, fattade henne som ett fång med hö och satte av ner mot den östra stranden.

-       Det är Finnvid, eller hur, flåsade han med henne under armen. Hon svarade inte, ty hon hade inget hört; sans och vett hade slocknat när han slog henne.

-       Det blir tråkigt för den fagre finnvedingen, när han finner sina förhoppningars frilla i fiendens grepp.

Han sprang vidare, oviss om de var förföljda eller ej.

-       Du är en bra gisslan, småmuttrade han mellan andetagen. Mången gång har du gagnat mig väl, fortsatte han, men detta blir den sista. Efter svek är det slut; jag tål inte slikt.

Åsa stönade medan de brakade genom snåren ner mot sjön. Hon började återfå sansen, förstod hur det stod till. När Ingvald förde henne ut på isen föll förtvivlan över henne. Skulle allt gå om intet nu när det höll på att fullbordas? Hon vred sig och vrenskades, men Ingvalds grepp bara hårdnade. Hon skrek i vinternatten.

-       Hjälp, ekade det över isen. Här är jag!

-       Tyst, väste Ingvald. Det är bara du och jag nu? Tro inte att någon hör dig.

-       Finnvid, skrek hon för full hals.

-       Han bryr sig inte. Du har gjort vad han önskade, vad det nu var. Snart har han glömt dig och hittar en annan.

-       Finnvid, skrek hon igen.

-       Håll käften, grymtade han och slog henne på nytt.

Hon tystnade. På näset ylade ulvar.

 

Finnvid fann tillfället lika lämpligt som något annat.

-       Bidar vi nu blir det för sent, sa han. Ni och era män halstrar hallen, sa han till sina hersar. Jag jagar göken, han har min fru. Gangulf och Karl, finn reda på Gisle och Geir. Sätt dem i säkerhet.

Finnvid försvann in i skuggorna. Männen rörde sig raskt över gärdena; inget hördes när de smög längs fägatorna. Framme på gården lade man stockar mot hallens port. Ris och tjärved staplades längs väggarna. Någon slog eld och snart slickade lågorna hallens väggar.

Gisle och Geir var redan ute när finnvedingarna nalkades. Trälarna hade varken vågat hjälpa eller hindra; förskrämda hade de sett på när bröderna trasslade sig loss.

-       Välkomna på gille, viskade de när männen möttes. Alla hans män är i hallen, men själv jagar han dottern på gärdena.

-       Tack vi vet, sa en finnveding. De kommer inte långt, ty Finnvid är efter.

-       Gisle och Geir!

Gangulf och Karl rusade fram; de skrattade samtidigt som de viskade i mun på varandra; det lät som en hop fräsande katter. Efter att ha klappat om varandra våldsamt var de snart förenade som om de aldrig hade varit i sär.

Alla som kunde undvaras hämtade ved; brasans bränsle staplades högt runt hallen.

 

-       Det är varmt här inne, sa en av Ingvalds karlar. Vänta med veden, lägg inte mer på härden. Jag svettas.

-       Drick lite, sa en annan. Öl är gott när man svettas svårt.

-       Hit med hornet!

-       Skål broder!

-       Hel, vad det ryker in.

-       Det brinner i taket!

-       Vad ända in i glödheta... ut, det brinner!

-       Jag sa ju det.

-       Var är Ingvald?

-       Ute och pissar.

-       Kom han aldrig in igen?

-       Upp med dörren.

-       Det går inte, låset kärvar.

-       Flytta på dig, bofiklump.

-       Såja, sakta. Knuffas inte!

-       Så här gör man, se nu på. Hel, porten är spärrad!

-       Utifrån?

-       Vad tror du.

-       Hugg er ut.

Luften i hallen var het och tjock av rök. Männen tog sina yxor och högg allt vad de orkade. Snart hade de fått upp ett hål och trängde på för att komma ut. Frisk vinterluft flödade in. Först fyllde den flämtande lungor, sedan födde den det frustande bålet. Snart stod hela hallen i lågor. Män skrek och slet, hostade och högg. Några högg hål på annat håll. För varje ny öppning i väggen fick männen en flyktväg, och elden luft. Marken mullrade i vinddraget.

-       Svek, skrek någon.

-       Fiender föder flammorna, skrek någon annan.

-       … och hugger dem som högg sig ut.

-       Ta med vapen ut!

-       I vapen!

En man lyckades tränga sig ut men återvände snabbt in i hålet för att hämta sitt spjut. Trängseln var svår; han måste kämpa för att komma in. Tillbaka i hallen såg han livlösa kroppar på golvet. Var har jag nu spjutet, tänkte han, hallen är i en enda röra. Allt brann, bänkar och bord låg huller om buller. Larmet var öronbedövande, brännhet luft blåste genom byggnaden och sög med sig sot, smuts och rök. Så här låter bränndödens härskri, tänkte han när männens brölande övergick i kvävda hostningar och skräckslagna skrik.

Snart brann han själv och bankade förgäves lågorna i håret. Det är bra drag i spjället idag, blev hans sista tanke. Efter att ha andats glödhet brandrök slocknade hans livslåga.

Hans kropp slukades av elden.

 

Finnvid jagade genom månljuset. De försvann ned mot sjön, tänkte han, när han snart fann spåren i snön. Ingvald vill över till fastlandet, vill vistas i Värend. Den fege fursten sviker sina män; hade det varit stake i karlen hade han varskott dem. Men icke, han smet som en tjuv om natten. Förstår väl att han intet har att hämta här i Finnveden, med eller utan män. Förstår att han är vräkt.

Här har ingen annan än Ingvald smugit, tänkte han vidare. Med Åsa som lösen. Med Åsa som gisslan. Han smög mot sjön, snart var han ute på isen. Spåren var tydliga, men ingenstans syntes de som han förföljde. Det gick fort att gå över sundet; snart kom han iland på Långös smala strand. Där kom någon emot honom. Det var inte en människa, det var en varg.

-       Hej Hasse, sa han.

Ulven nosade och lät honom rufsa i nackpälsen.

-       Du har fått föda, ser jag, du är röd runt munnen. Han vände sig om och såg mot Hov. Röd är också hallen i natt, sa han. Kom.

De följde spåret över den smala landremsan och vidare ut på nästa is. Utöver Ingvalds spår följde de nu också Hasses. Snart gjorde dem ännu en varg sällskap. Även denna hade färskt blod på tänderna.

Bort mot andra stranden fanns något på isen. Finnvid kände varje sten i sjön, detta var ingen grynna. Någon stod och något låg; skuggor smög mot skogen.

Finnvid sprang mot stället.

-       Åsa, ropade han.

 

Hon hörde honom på håll. Det var inte sant. Mardrömmen var över. Åren med Ingvald Illsluge, mannen som hade förtryckt alla i sin närhet alldeles för länge. Nu var han slut, nu låg han för hennes fötter.

-       Finnvid, hörde hon sig själv säga när han kom närmare.

-       Åsa, sa han.

De föll i varandras armar.

-       Ulvarna lät mig vara, de gav sig bara på honom. Hon pekade på den rivna kroppen som låg i pölar av fruset blod på isen.

-       Du förstår väl varför? De känner dig efter alla gånger vi har besökt dig.

-       Ja, dina vargar ja. Men där var flera. Det kändes som om hela rymden vimlade av varg och väsen. Hörde du inte.

-       Inte mer än de ljud som hörs när man smyger i skogen och trampar i snön. Kanske du såg Jolnir jaga gök i julnatten?

Hon såg sig om, som för att förvissa sig om att himlens väsen, som så nyss hade omsvärmat henne och nafsat Ingvald, fanns kvar. Men rymden var tom, sånär som på måne och stjärnor, och på isen fanns bara de själva och vargarna. Samt Ingvald.

-       Han har fått fula sår, sa Finnvid.

-       Inte fulare än han förtjänar, sa Åsa.

-       Ymniga hålsår, bensår och hjärnsår. Han är död flera gånger om.

-       Nej, se noga efter, sa Åsa och pekade. Lyssna!

-       Han andas svagt, det väser.

-       Än lever nidingen. Låt oss fullborda blotet.

-       Till Hel viger vi dig, samt till Garm i Gnipahålan, galdrade Åsa. Må dina kvarlevor driva iland på Nastranden och Nidhögg gnaga ditt lik tills benpiporna lyser vita som snön.

Åsa satte sina händer runt Ingvalds hals och klämde åt. Finnvid stack honom i bröstet.

Snart slutade han att väsa.

 

De gick sakta tillbaka mot hov, släpande Ingvalds lik efter sig. Med dem gick vargarna, Hasse och Tosse. Över Hov lyste himlen eldröd; en rökpelare pekade mot natthimlen.

-       Ser du himmelsstöttan, sa Finnvid när de närmade sig stranden.

-       Nu bolmar Hov, sa Åsa, ända till himlen. Men vad blir kvar åt oss här i Midgård?

-       Vi bygger nytt, sa Finnvid. Jag har storhundrade finnvedingar i följet.

-       Men var dricker vi jul?

-       Vi är välkomna varhelst vi vill.

 

När de kom tillbaka var allt redan över. Hallen på hov var borta, i dess ställe pyrde en mäktig glöd; hettan som strålade från den var svår. Några av uthusen hade slukats av lågorna, resten var sparade. Männen röjde i bråten, kastade lik och skräp på glöden samt göt vatten på de hus som stod närmast. Några av trälarna hjälpte till, andra trängdes och trampade, fruktande finnvedingars furste.

Finnvid samlade alla.

-       Ingvald är blotad, sa han och höll upp Ingvalds sargade kropp; han är blödd på Bolmens is. Snart frossar likgöken på skräckgöken, den som störtades ur nästet, ner i ulvens gap. Och nästet brann, lågorna slukade Ingvalds män. De svettas hos Surt.

Han fortsatte:

-       Bolmsö blot blir länge besjunget, länge leve det i folkminnet. Aldrig har bistrare brasa brunnit på Bolmsö; sällan undfås rikare sändning i Asgård.

Alla som hörde honom skränade bifall, de som inte hörde skränade i alla fall. Husfolk och trälar fick veta att Finnvid nu sörjde för deras välfärd; att de intet hade att frukta från honom.

Under natten hängdes Ingvald i offerträdet. Ur församlade strupar steg galdrar och sejd, samt dunster av rimfrost, mot sotsvart sky.

 

En sal såg hon stå, från solen fjärran,

på Nastranden; åt norr vetter dörren.

Etterdroppar föll in genom rökhålet,

av ormars ryggar är rummet flätat.

 

Där såg hon i strida strömmar vada,

menediga män och för mord fredlösa

och den, en annans hustru hemligt lockat.

Där sög Nidhögg de dödas kroppar;

vidundret slet männen.

Vet ni än mer och vad?

 

De som dröjde kvar dagarna efter menade att de aldrig förr hade sett en sådan myckenhet av korp och kråka. De flockades kring kadavret likt svärmande bin. Snart lyste benen vita, så som Åsa hade spått.

 

Under natten övergick det bistra blotet i gille och glädje. Hallens glöd matades med ved, öl och mat skaffades fram. Mjödkaret var oskadat och fullt, liksom visthus och många bodar. Man åt och drack samt förlustade sig med sång, brottning och samtal, tills det sent började ljusna i sydöst.

 

Redan när han vistades på Hov valdes Finnvid till kung bland finnvedingar; han vigdes också snart vid sin Åsa. Äntligen hade de fått varandra; de var sällan i sär, och var de det var den andra sällan fjärran. Folk log och pekade. De fick aldrig nog av varandra; de samtalade ofta länge och i förtrolighet. Vid ett tillfälle nämnde Åsa att hon aldrig hade låtit Aslak komma sig nära.

-       Inte märkligt att han var ilsk, sa Finnvid och log. Frid över hans minne.

 

Gisle och Geir var till att börja med lite avvaktande gentemot Finnvid, han hade trots allt behandlat dem bryskt i början, men med tiden vann han deras tillit. Tillsammans med Gangulf och Karl vistades de under återstoden av vintern hos Finnvid och Åsa. De hjälpte till att återuppbygga hovgården och fann sig väl tillrätta i härskarparets hägn. Och innan hallen var färdig firade de gille på samma sätt som gamla fränder gör.

 

-       När Hov har hall vill jag rusta skepp, sa Finnvid.

-       Var härjar finnvedingar när de inte ödelägger den egna gården?

Geir betraktade Finnvid och flinade.

-       Glöm inte att det var Ingvald som satt på Hov. Det var honom vi härjade, inte gården.

-       Men du brände din egen hall.

-       Som var full av hans män.

Geir gav sig och alla skrattade.

-       Men allvarligt talat, var härjar finnvedingarna?

-       Vid kuster, som alla andra.

-       Men havet är fjärran. Hur går det till?

-       Finnveds rike sträcker sig sedan gammalt mot havet; vid Lagaholm har vi hamn. Invånarna där håller fred med oss; det gagnar dem mer än att vrenskas. Bekymmer har de nog av ändå; stundom härjas holmen hårt, vikingar varsnas varstans.

 

Under vintern och våren återställdes Hov, samtidigt som båtar rustades. Yxa, hammare och såg sjöng i skogarna. Tjära brändes, järnspik smiddes, våder vävdes och segel syddes. Nu var det muntert att fara i Finnveden.

Kungen skall skatta andra länder, menade många, men lämna egna fränder i fred. Det var länge sedan den ordningen hade rått. Nu var den återställd.

I gräsmånaden flyttade Åsa och Finnvid tillbaka till Hov. Hallen var välbyggd och större än förr; överallt fanns figurer och slingor skurna ur veden. En kammare reddes på loftet åt Finnvid och Åsa. En månad vistades de där tillsammans, firande sin framgång och lyckliga förening.

Sedan for Finnvid med folk till Lagaholm. Där bordade de båtar som hade rustats under våren.

Visa hela inlägget »

Finnvid begynte sin berättelse långt bortom forntidens dunkla dis. Liksom många andra härskare stammade hans förfäder från Oden och Frigg. Han bråddes på dristiga drottar och synska sejdkonor, godar och gydjor samt härmän och sköldmöer. När deras far försvann under en härfärd tog hans bror Aslak och han själv över styret av riket. Eftersom de båda var unga, bistod deras moder Aud dem. Till detta var hon väl ägnad, eftersom hon var mer djupsinnig än mången människa. Så styrde de tillsammans landet i många år, hugnade med fred och god äring.

-       Efter nio år vände allt, sa Finnvid. Då gästade oss virdars konung Ingvald från Inglinge. Varhelst han visade sig spred han fasa och förstämning, med filade framtänder och målade muskler. Med sig förde han dottern Åsa. Hon var hans motsats; lika skräckdiger som fadern var, lika vänsäll och fager var hon. Varhelst hon vistades vart det lust och lek. Trots Ingvald rådde glädje och gamman i hallen så länge vistelsen varade, såväl natt som dag.

Gangulf och Karl lyssnade spänt; Finnvids stämma fängslade.

-       Många män åtrådde Åsa, men ingen vågade visa det av rädsla för Ingvald, ingen utom jag. Och det var mig hon gav sitt hjärta. Innan hon for lovade vi varandra trohet för all framtid. Hon sa: ”nästa gång vi möts blir vår kärlek känd. Då viger Ingvald Ingling oss; virdars värsting nöjer Njord och Njärd, fägnar Frö och Fröja”.

-       Också Ingvald avlade ett löfte innan han for: att återvända och mångfalt gälda undfången gästfrihet. Och det gjorde han. Nästa gång medförde han utöver Åsa horder av härmän. Han ämnade ställa till med bröllop, men inte mellan Åsa och mig, utan mellan sig själv och min mor. Han talade fagert: ”nu binder vi våra stammar samman för varaktig styrka och fred”. Hon mälte: ”inte visste jag att virdars sed till den grad skilde sig från finnvedingars; här inhämtar vi brudens samtycke i den mån hon inte är omyndig”.

-       Är detta er sed, frågade Karl.

-       Det är det, och har varit ända sedan urtiden, svarade Finnvid.

-       Vad svarade han?

-       Han blev vrång och hotade härja landet; de män han hade med var många nog att anställa ansenlig förödelse. Då lät sig Aud beveka.

-       Härskar då båda samman?

-       Vänta och hör, sa Finnvid. När bröllop ändå stundade tänkte jag att det var rätt tillfälle att fråga Ingvald om dotterns hand. Jag sporde och han skrattade; ”inte får du Åsa till äkta”, sa han, ”henne har jag till annat”. Då skakade jag mitt spjut och svor att gilja henne likafullt, med eller utan hans tillstånd, beskydd och bless. Han svarade att jag gärna finge försöka, men att det vore förgäves. Snart nog skulle alla varsna vem Åsa var ämnad åt.

-       Vem var det, sa Karl.

-       Några dagar senare, när mor och han var vigda vid varandra trädde så Åsa fram, brudklädd bredvid bror Aslak; lika likbleka som de tvennes anleten var, lika rödgråtna var hennes ögon. Aslak stod där stel och stirrade stint på den illsluge goden, svärfader Ingvald. Han kunde väl inte annat, vill jag tro, med virdars härmän tillhopa i hallen.

-       Jag stod inte ut längre och försvann från Hov. Att vistas där och vänta på svek och sår lockade föga. I stället for jag som köpman, som färdman, som stigman; ibland för att återvända för en tid, om inte annat för att försäkra mig om väna kvinnors väl. Mor var lika outgrundlig som alltid, men Åsa for illa. Jag sökte henne för samtal, hon grät varje gång. Aslak var säkert god mot henne, men hon saknade håg för honom, och Ingvald var sträng.

-       En gång, när jag kom hem, kom Aslak emot mig med spjut i hand. Han skränade och skrek att han kände min håg samt menade att vi i lönn hade lägrat varandra, Åsa och jag, fastän detta var lögn. ”Snart är det lika slut med min bror som med mitt tålamod”, hojtade han. ”Illa du lönar mitt tålamod”, svarade jag, men han fortsatte vanskligen att nalkas mig. Ingvald hade styrt den svages håg att frukta mig, men jag vägrade att kämpa mot honom, vägrade att såra min egen bror. I stället sprang jag till skogs; här bidar jag sedan dess.

-       Nu framstår du i annan dager än den stigman du nyss syntes vara, sa Gangulf.

-       Jag är mycket annat än enbart stigman, sa Finnvid.

-       Eller en skicklig berättare, sa Gangulf och flinade; en som förmår förvända folks syn.

-       Tro vad ni vill, sa Finnvid. Men hör nu, det värsta återstår; från fränder har jag fått erfara vad flera illdåd Ingvald anstiftade. När han blev varse Aslaks angrepp, såg han att tiden var inne. Han förstod att jag, den främste bland finnvedingar, sällan skulle besöka Bolmsö. Då kunde han i lugn och ro fullborda sitt svek. En natt lät han dräpa Aslak, sin svärson och min bror, samt Aud, sin hustru och min mor. Det fordrades föga mer; nu satt han, ensamme härskaren, ohotad på Hov. Ingvald från Inglinge, kung över tvenne länder: Värend och Finnved. Men dottern led.

-       Vad säger folk, undrade Gangulf.

-       Undan för undan har de lärt känna sin härskares sanna sinnelag. Den hövding blir illa sedd, som inte far i härnad utan stannar hemma och hårdråder folket. Än så länge står man ut med hans svåra skattning, men blir det oår måste människorna äta sitt utsäde. Då fruktar somliga, ja snart alla, att svält och skräck ska härja i skogarna.

-       I uppländerna vräker vi de drottar som råder illa, sa Karl.

-       Det gör vi också, sa Finnvid. Därför strider jag hellre med er än mot er.

-       Varför förblir du då stigman, när du har rike att kräva, liksom högsäte i hovgård?

-       Det har varit ett sätt att uthärda livet bortom Bolmsö. Samtidigt har jag kunnat vistas bland trofasta landsmän. Men nu är tiden som stigman över: Hösten blir ett ständigt vapenting; finnvedingarnas främste ska samlas. Snart störtas sluge skräckgöken ur nästet; då råde Finnvid över finnvedingar.

 

Den hösten vistades Karl och Gangulf samman med Finnvid. De bodde i bygden, i gårdar där Finnvid aktades och Ingvald föraktades. Finnvid fortsatte att fostra ulvar; han hade fäst sig vid dem och menade att de gagnade honom när han var stigman såväl som kung. Samtidigt färdades han mellan landets gårdar och samlade den skara män som fordrades för att vräka Ingvald. All förberedelse skedde i det fördolda; Ingvald måste intet ana.

Det gjorde han nu heller inte, utan satt styv och stursk med sina män på hov. Där såg de fram emot att dricka jul; brygdkaret var fyllt till brädden och slaktdjur fanns det gott om. Detta år var det också nio år sedan man hade firat mansblot. Gudarna förväntade sig återigen människoblod, varför man fann sig föranledd att finna folk att offra.

-       Har ni funnit frivilliga, frågade Ingvald.

-       Inte en enda, sa hans män och ruskade på huvudena. I varje fall inte inom tre rasters ritt.

-       Finn dem då, sa Ingvald.

-       Frivilliga?

-       Ja, vad trodde ni?

-       Det finns ju inga frivilliga.

-       Då får ni övertyga några.

-       Ingen låter sig övertyga om en sådan sak.

-       Om ni inte klarar av att övertyga någon, får ni fånga dem i stället.

-       Den vi fångar är ju inte frivillig, dristade sig en av männen att säga.

-       Om de låter sig fånga är de frivilliga, sa Ingvald. Vi börjar med dig, sa han och skrattade så att de skarpslipade tänderna gnistrade och skägget stod åt alla håll. Mannen ryggade raskt in bland karlarna som stod runt omkring.

-       Nej, muttrade han. Vi föredrar att fånga frivilliga, eller att övertyga dem.

-       Gott, sa Ingvald. Övertyga, övertala eller tvinga: sak samma. Ta trälen som hade dräpt. Då slipper vi höra hans sak på tinget; att öda tingstid på småfolk är tradigt.

-       Då tar vi väl hans bror också, frågade en av karlarna, så har vi två?

-       Se där, snart har vi trädet fullt. Sätt igång nu, snart är det jul.

Ingvalds bullrande skratt åtföljde karlarna när de lomade ut ur hallen.

 

När han hade blivit lämnad ifred, satt Invald och grubblade. Blot är tröttsamt, tänkte han, det är samma varje gång. Och vem vet vad gudarna egentligen sysslar med. Finns de alls? De visar sig i alla fall aldrig, ingen utom Hel. Henne kan man lita på, hon och endast hon; döden är det enda som är visst, det enda vi vet. Allt annat fladdrar som sommarfåglar för vinden.

Vad är det för mening, tänkte han. Människan föds, äter, växer, förökar sig, vissnar och dör. Några dör förr, andra senare, men alla dör. Och Hel får dem alla. Valhall, Gladhem, Fensalar och Folkvang; åt Hel med dem. Berättelser åt enfaldigt folk; får dumskallar att offra sig i fejd för furstar, sådana som jag.

Dom över död man; trams den också. Också domen dör till slut. Vad finns då kvar? Ingenting. Just det, ingenting! Fåfängt folk försakar mycket för att vinna fagert eftermäle.

Och vad gör jag? Kungen över tvenne länder långleds vid livet. Vad finns för fröjd? Vad finns för fröjd i juletid? Feta och fulla festar karlarna på julens överflöd, leker jullekar och brottas lite, somnar sedan och vaknar som vrak. Julglima: trams! Holmgång: lek för fega! Envig: fordrar fiendskap. Jag vill se kamp, blod och död. Inte bara blod och död.

Bröderna skall vi hänga när de tappats på blod. Men de ska få kämpa om döden. Ja, det ska de. De ska få kämpa... Hur få dem dithän? De är bröder, vill inte skada varandra. Hur tänker de? Hm, vill inte varandra illa, vill varandra väl. Om den dräpte far mindre illa än den som dräper, då vill de nog ha ihjäl varandra. Då blir det kamp på liv och död. Hur går det till? Om den som dör dör fort och segraren pinas präktigt, då vill de båda ha ihjäl varandra, skona varandra. Där har vi det.

Spänna bälte blir bra; det är kamp för karlar, en fin sedvänja. Bind ihop deras bälten, sätt en kniv i höger hand att dräpa med och vänsterhanden fri att värja sig med. Sedan är kampen igång.

Denna jullek ska sent glömmas.

Men hot om vilken plåga sporrar striden? Det måste vara långsamt plågsamt. De måste djupt inom sig känna den andres dödskamp för att vilja dräpa varandra, för att vilja skona varandra.

Halster hotar, tänkte han. Halster över svag glöd, bit för bit, för den som inte blev dräpt. Då vill de skona varandra; det skrämmer gott. Då kämpar de vigt.

Är det sedan över? Ingen likar att halstra en annan. Det är tradigt, tar tid, tar hela natten. Vi släpper honom i stället! Vi släpper den som dräpte. Då blir det livslång plåga, än svårare att bära. Hans dom, livstidsdom, blir att han dräpte sin bror. Enfaldig, som folk är mest, kommer han att förtvivla, att förtvina.

Ingvald lutade sig tillbaka. De är enkla, människorna, tänkte han. Enkla och dumma, lätta att leda.

 

Gisle och Geir knogade på så som de hade gjort hela hösten. Dock förvånades de över en oväntad ändring av mathållning och arbetsuppgifter. Nu fick de fett fläsk, saftigt spad samt öl att dricka. Vad var detta, tänkte de. Ännu mer egendomligt var att de inte längre måste jaga. Nu låg spårsnön på marken, nu var bästa tiden för jakt, innan vintern hade tärt på villebrådets hull. Men nej, bryten begärde blott barnslig hjälp på gården.

-       Inte mig emot, sa Geir. Jag äter hellre gott än sliter i skogen.

-       Mhm, sa Gisle, men har du tänkt på att alla de andra trälarna har det som förut.

-       Man kanske värderar vårt arbete efter förtjänst. Mycket villebråd har vi skaffat åt Ingvald.

-       Varför låter man oss då inte fortsätta gagna gården med det vi kan bäst? Och en sak till; nu tråkar man oss inte längre om det där med blot. Nu glirar man bara åt vårt håll, och flinar i mjugg.

-       Du menar... Geir blev stående med öppen mun.

-       Ja, vad tror du?

 

Den hösten kom vintern tidigt. En morgon i slutet av slaktmånaden, efter en klar och stilla natt, låg hela Bolmen under en hinna av is. Nog hade det varit kallt en tid och vissa av vikarna var redan frusna. Men nu låg hela sjön med skinn, så långt man kunde se.

-       Står sig kylan kan vi snart gå till Bolmsö, sa Finnvid.

-       Eller åka islägg, sa Karl.

-       Så roligt ska vi inte ha, svarade Gangulf. Vi har fränder att frita och virdars gök-konung att vräka.

-       Kuckeliku, sa Karl och flaxade med armarna.

Han kände sig på strålande humör. Saker och ting ordnade sig till det bästa, bara man inte gav upp. Inte bara hade de ordnat vänner och vinterkvarter, de skulle snart frita sina fränder. Dessutom var vädret stilla, klart och kallt; det fick honom att känna sig pigg och kry som ett vinterny.

Finnvid var också på gott humör. Han stöddes av allt folk i Finnveden. Snart skulle Ingvald usling vräkas, hans mor och bror skulle bli hämnade samt han själv skulle äntligen kunna förenas med Åsa, den kvinna som han åtrådde, och som han hade svurit trohet.

-       Med bärig is kommer vi och går som vi vill, sa Finnvid. Det underlättar; vi slipper samla båtar för att vräka Ingvald.

-       Är du säker på att Åsa finns kvar på Hov?

-       Jag tror det, sa Finnvid. Så länge Ingvald vistas där, torde hon göra det också. Hon är hans lockbete när förbundna skall snärjas.

-       Men vi vet det inte?

-       Nej, men med skinn på sjön finner vi det lätt ut. Låt oss ta en tur när natthimlen tillåter; lagom måne och inga moln blir bäst.

-       Samt bärig is.

 

Om kvällarna talade Gangulf, Karl och Finnvid om många ting, oftast med folket i gården där de för tillfället bodde. Men en sak sporde Gangulf om när de tre var i enrum:

-       Finnvid, sa han.

-       Ja?

-       Fick du med dig deras vapen när du fångade Gisle och Geir? Vi fann dem aldrig i skogen.

-       Ja, hur så?

-       Märkte du inget?

-       Nej, borde jag det? De såg gamla och nötta ut, sånär som spjutets spets som nyss var brynt.

-       Så ser den alltid ut, den behöver aldrig bryne. Och skölden är av samma slag.

-       Ah, de besitter krafter? Nej, det anade jag inte.

-       Var har du dem nu?

-       Kvar på gården där era fränder hölls fångna. Vi hämtar dem lätt.

-       Gisle skulle uppskatta att återfå sitt spjut samt Geir sin sköld.

-       Då går vi att hämta dem i morgon. Och sedan hemsöker vi Hov så snart det går.

-       Hemsöker? I smyg, väl?

-       Speja alltid förrän du angriper. Den stöter blint som inte spanat har.

-       Vem tror du vi träffar på?

-       Den ödet oss skickar till mötes. Jag råkar hellre Åsa än hennes far, och era fränder hellre än Ingvalds söner. Gisle och Geir bör få sina vapen och värn. Men vi kanske inte möter någon alls.

-       Eller någon helt annan.

 

Efter några dagar hade de hämtat Bane och Grid. Ytterligare några nätter senare lyste andra kvarterets måne från nästan molnfri himmel.

-       I natt bär det av, sa Finnvid.

-       Blir vi fler än tre, frågade Karl.

-       Tre räcker; för många blir till förfång.

De gick med den uppåtgående månen i öster och solens sneda sista strålar i ryggen. Bygden badade i brandgult ljus. När de nådde stranden hade solen försvunnit men månen lyste deras väg över sjön. Isen var blank som en spegel och svart som sjöns djup där inunder, utom där månens silverstrålar glittrade. De måste färdas fort, ty någon gång mellan midnatt och morgon skulle månen försvinna bakom skogen i väster. Om de inte vore hemma då, finge de famla i nattsvart mörker, eller bida.

Karl tjatade hela tiden om isläggar, att färden kunde ha blivit både roligare och snabbare om de hade haft sådana. Men det hade de inte och sträckan var kort. Snart hade man utan missöden halkat över till andra sidan och kunde stiga iland på Bolmsös frusna strand.

Efter ett lågmält samråd fortsatte de vidare i sydöstlig riktning, över ön. Efter ungefär en rastmil skymtades åker och äng mellan träden, och snart såg de hovgårdens tak kasta sin skugga över gårdstunets snö.

-       Där är Hov, sa Finnvid.

-       Hur nalkas vi bäst, sporde Gangulf.

-       Följ mig.

Om Finnvid kände landets alla stigar var det inget mot hur han kände sin egen odalmark intill minsta tuva. De smög utefter inägorna tills de var helt nära gården. Där dolde de sig bakom staketet av flätade vidjor, med god utsikt över gården. Tunet låg dock öppet och oskyddat; ville man fram till något av husen finge man rusa dolt, eller avstå.

-       Vad gör vi nu, viskade Karl.

-       Väntar och varsnar, väste Finnvid.

-       Varsnar?

-       Vad som pågår på gården. Genom att vänta varsnar man mycket.

De blev stående, var och en med alla sina sinnen riktade mot hallen, sakta trampande för att hålla värmen. Vars och ens andedräkt steg som frostiga dimstoder mot den blåsvarta natthimlen. Stjärnorna gnistrade; Friggs spinnrock skönjdes lågt över synranden i sydöst, Aurvandil lyste med stadigt sken lågt över skogen i sydväst.

På näset ylade ulv.

 

-       Hur länge ska vi stå här och frysa, viskade Karl när de hade väntat en lång stund utan att något hände.

-       Det visar sig, viskade Finnvid. Var tålmodig, förr eller senare kommer någon ut. Under tiden kan du grunna på var Ingvald, Åsa samt Gisle och Geir vistas.

Just som han sa dessa ord öppnades dörren. Ett stråk av ljus sträcktes över tunet. Sedan gled dörren igen och ljuset försvann. En man ställde sig mot avträdet och pissade.

-       Ska vi...

-       Tyst, väste Finnvid.

Mannen gjorde klart sina behov och gick åter in i huset.

-       Glöm inte att vi spanar, sa Finnvid när dörren hade slagit igen. Den som spanar låter inte.

-       Ska vi bara stå här och glo på alla som kommer ut, sa Karl.

-       Nej, sa Finnvid. Bli inte led, bad han. Betänk vad som händer om någon varsnar oss, i stället för vi dem.

-       Ja ja, sa Karl, då väcks Ingvalds misstänksamhet och vår plan går om intet.

-       Tålmodig vinner över otålig, sa Finnvid.

Karl behöll sina tankar för sig själv; innerst inne visste han att Finnvid hade rätt, han ville bara inte erkänna det just nu.

-       Vem var det, frågade Gangulf.

-       En av hans män, ingen vars namn jag känner.

De dröjde kvar. Snart kom nya män, alla med samma ärende.

-       Finns det inga kvinnor på Hov, frågade Karl när de var ensamma igen.

-       Det gör det säkert, men inte så många som männen. Ingvald omger sig mest med män, för att hävda sitt välde.

Medan de väntade pekade Finnvid ut gårdens hus; där var hov och hall, visthus, gårdshus, fähus, brygghus och smedja samt andra mindre byggnader. Också genom gårdshusets dörr rörde sig folk ut och in; Karl och Gangulf smög bakom staketet för att spana efter Gisle och Geir. Finnvid stod kvar och höll utkik efter Åsa. Någon av dessa sökte de samband med; alla andra önskade de undvika. De vaktade noga sin egen skugga; ingen ville synas mot månbelyst bakgrund, genom staketets vidjor.

 

Hallens dörr for upp igen; en bjässe visade sig i ljuset.

-       Ingvald, viskade Finnvid.

-       Bane biter honom gärna, grymtade Gangulf.

Finnvid övervägde; om de dräpte Ingvald skulle hans män snart svärma som husvilla getingar. Även om de själva kunde komma undan, skulle hans karlar härja vida omkring; genom ödeläggelse skulle de hämna Ingvald. Och vem visste vilken vettvilling de ville utse till sin ledare. Å andra sidan vore det ett enkelt sätt att ända Ingvalds vanstyre, att en gång för alla vräka gök-kungen, gökungen. Han vände sig mot Gangulf och skulle just be om Bane, när ytterligare några män visade sig i dörröppningen. Snart vimlade tunet av karlar. Tillfället flydde lika fort som det hade uppstått; det var ännu inte dags för dråp.

Männen uträttade sina behov men ingen dröjde i nattkylan. Snart var tunet lika tomt som förut.

-       Hur många finns det här på gården, sporde Karl.

-       Här finns fler än du tror, sa Finnvid. Gården är stor och Ingvald har klämt in alla som får rum. Innerst inne är han rädd och söker trygghet bakom många män.

 

Gårdshusets dörr öppnades och ut kom Gisle. Karl var på väg att kalla på honom när dörren svängde upp igen och ännu en gestalt blev synlig. Geir, tänkte Karl och drog på nytt efter andan för att kalla på dem. Då kände han Gangulfs hand på sin, vände blicken mot honom och såg fingret i vanten över munnen. Gangulfs läppar formade ord:

-      Det är inte Geir.

Orden hördes inte utan uppstod inne i Karls huvud. Han såg på nytt mot den andre. Gangulf hade rätt, det var någon annan. Snart öppnades dörren igen och då kom Geir ut. Hur ska vi göra, tecknade Karl åt Gangulf. Vad kan vi göra, tänkte han. Om de tilltalade sina fränder måste de tysta den tredje. Då skulle det inte dröja länge förrän alla i Hov anade oråd. Väck inte den svärm som sover, sammanfattade han den kunskap han hade vunnit under kvällen.

Snart var även detta tillfälle över. Karl svor inombords, men erkände att spaning gav värdefull kunskap. Även om de inte träffade dem de sökte, kände de nu Hov och dess folk. Just som han stod och tänkte, såg han någon stå mittemot Finnvid, på andra sidan staketet. Det var en kvinna. Hon hade dykt upp när han och Gangulf hade sinnena riktade mot sina fränder, nästan ur tomma intet. Han rörde vid Gangulf, pekade och smög sig dit.

-       Åsa, sa Finnvid, Gangulf och Karl delar vår sak.

-       De nickade tyst mot henne, hon log.

-       Det hastar, fortsatte Finnvid. Gangulf, ge henne frändernas vapen. Hon återlämnar dem när det är dags.

-       Hur vet du när det är dags, sa Karl medan Gangulf räckte Bane och Grid över staketet.

-       Jag har väntat sedan Finnvid försvann, sa Åsa. Jag visste att han skulle återvända, och det gjorde han. Sedan i kväll har jag visshet, nu är det nära. Jag ska spana dag som natt och kommer stundligen att vara redo.

-       Jag har tänkt på en sak, sa Karl, men kom inte längre förrän Finnvid avbröt.

-       Vi hinner inte, sa Finnvid. Ingen får märka att Åsa dröjer.

-       Jo, sa Karl, det är viktigt. Gisle och Geir tror fortfarande att Finnvid är fiende. Förtälj dem om vårt förbund!

Åsa nickade och vände sig om för att gå, men stannade i steget.

-       En sak till sa hon. Till jul blir det mansblot; era fränder är utvalda.

Hon försvann över tunet in i ett av uthusen och gömde vapnen. Gangulf och Karl stod som klubbade. Åsa skyndade tillbaka in i hallen.

-       Vakna upp, fräste Finnvid. Grubbla får ni göra på vägen. Följ mig.

De gick tillbaka samma väg de hade kommit.

-       Skynda, fortsatte han, om ni inte vill famla i mörker. Månen står i väster, på väg ner.

-       Du hittar väl vägen utan ledljus, muttrade Gangulf, fortfarande tagen.

-       Vissa vägar, ja, men inte alla. På vintern är allt annorlunda, på gott och på ont. Mest dock på gott; man kan gena över våtmarker.

-       Vi vet. Och snön lyser upp.

-       Ja, men stjärnljuset förmår inte mycket, inte ens med snö på marken. Månen gagnar färdmän mer.

-       Och stigmän, sa Karl och kluckade. Han var på gott humör igen; varför oroa sig? Det fanns tid fram till jul.

-       Odåga, sa Finnvid. Dig skall jag sälja som träl, även sedan jag slutat med slikt.

Karl flinade. Gangulf gick i tankar.

-       Vad tänker du på, frågade Finnvid.

-       Blotet, sa Gangulf.

-       Illa är det, sa Finnvid, men till jul har vi vräkt Ingvald med män.

-       Just det, sa Karl. Men det är något mer, du brukar aldrig vara så här tyst, utom när du vänslas med maran.

-       Nämn henne inte; då kanske hon känner sig kallad.

-       Har du ridits av henne, sporde Finnvid.

-       Jo, sa Gangulf, och berättade vad han varit med om, från Dorestad till drabbningen.

-       Oblitt öde, sa Finnvid.

-       Muntrare kan man ha det, sa Gangulf. Men det var inte henne jag grubblade på, utan någon mycket vänare.

-       Åsa, frågade Finnvid och såg upp.

-       Ja, sa Gangulf. Jag anar er älskhåg och vet vad ni lovat varandra, men kan inte släppa tanken på trohet. Trots allt är Ingvald hennes far. Inte kan hon svika honom, även om han är en skräckhärskare?

-       Rätt tänkt, sa Finnvid.

-       Kan vi lita fullt ut på henne, den dagen vi återvänder?

-       Ja, det kan vi.

-       Vet du, eller tror du?

-       Jag vet; lyssna, jag har ännu inte förtalt allt. Tror du verkligen att en sådan far skulle kunna avla någon så vän som Åsa.

-       Varför inte, om modern vore... fast, nej.

-       Just det. Nej, Ingvalds avkomma liknar sin far, både till uppsyn och sätt. Dem finner du bland hans härmän på Hov.

-       Och Åsa?

-       På samma sätt som Ingvald vann Finnveden, vann han förut Värend. Åsa var blott en späd kungadotter i Inglinge när Ingvald dräpte hennes far samt äktade hennes mor. Hon har förvisso sak mot honom; han tog henne som fosterdotter för att försonas och som gottgörelse. Men egentligen såg han i henne en värdefull pant, en gisslan att snärja dem han ville ingå förbund med. Betänk hur han for fram med Aslak och mor.

-       Det var bittra bud, fastslog Gangulf.

-       Men de gagnar vår sak, sa Karl. Den kunskapen ger oss ännu ett skäl att inte visa misskund mot Ingvald med män.

-       Så sant, sa Gangulf. Men trots din känsla av hopp tror jag det brådskar. Jultid är närtid.

 

De halkade tillbaka över den svarta glansisen med den nedgående månen i blickfånget. När de nådde den andra stranden doldes den redan av skogens träd. Sista rastmilen färdades de i mörker. Hade det inte varit för Finnvid hade de fått bida till gryningen, men nu tog de sig hjälpligt fram ändå.

-       Finnvid, du finner färdväg fastän fördold, sa Gangulf.

-       Stjärnljuset får duga fastän det är klent.

-       För dig räcker det kanske. Inte för andra.

Himlen var översållad av stjärnor som gnistrade i vinternattens blåsvarta rymd. Trots att det fanns tusentals av dem låg skogen i massivt mörker för alla utom för Finnvid. Åt honom dugde deras svaga sken som ledljus på skogens stig. Gangulf och Karl följde Finnvid famlande i fotspåren. Eftersom de snubblade stigen fram tog han dem bak i nacken och förde dem framåt. Det var på det viset han hade brukat leda trälar om natten. Fria män, eller ofria; sak samma, tänkte han.

Mellan midnatt och gryning var de åter under tak. Snart sov alla djupt i Finnvedsgård.

Ute ylade ulvar.

Visa hela inlägget »

Gangulf och Karl hade för länge sedan tappat bort spåret efter Gisle och Geir. De hade följt dem flera rastmil genom skog och över mosse, men till slut hade det inte gått. Märkena hade kommit ömsom tätt, ömsom glest. Ibland hade stigen delat sig, utan att där var märken, ibland hade märkena fört dem ut på obanad mark där de överhuvud taget inte visste vilken väg de skulle välja. Fram emot middagen gav de upp. De stod då på en myr, utan vetskap om vare sig var de vistades eller vilket vädersträck de ville välja.

De tillbringade några dagar i vildmarken. Vad gällde föda klarade de sig ganska bra; i skogen fanns villebråd, i bäckarna fisk samt vatten att dricka och på marken bär. Eftersom det var hömånad fanns det blåbär i skogen och hjortron på myren; när nätterna blev längre mognade också lingon.

Det var deras belägenhet som var det stora bekymret. Nog kunde de bege sig på vandring hemåt. Gjorde de det skulle de vara åter i Soland innan hösten. Men de visste att det inte skulle bli så; de kunde inte lämna Gisle och Geir i sticket. I så fall skulle de aldrig få frid, vare sig inför sig själva eller inför andra. De måste ägna den tid som krävdes för att finna och frita fränderna. Om det sedan hann bli sommar igen, utan att de hade funnit dem, då hade de i alla fall gjort sitt yttersta.

Mer kunde ingen begära av dem, inte ens de själva.

 

Dagarna hann bli till veckor, veckor fyllda med grubbel, samtal och irrande, innan de enades om att sluta söka i skogen.

-       Det är oklokt att fortsätta färden som flyktingar, sa Karl. Dig och mig har ingen har sak emot. Det är Gisle de vill åt, om nu någon alls förföljer.

-       I alla fall gör de det knappast längre. Och som vi redan har talat om var det säkert andra som tog Gisle och Geir.

-       Om den dräpte inte kom från dessa trakter, vill säga.

-       Om det var hans fränder som rövade Gisle och Geir är det ändå för sent; då har de redan hämnats. Jag vill tro att de lever och jag vill finna dem.

-       Då ska vi sluta smyga i skogen. Tungans talade spår är lättare att följa, än Gisles och Geirs.

-       I bebodda bygder vinner vi både husrum och tidender. Det vore gott att sova under tak igen, nu när nattkylan nyper i näsan.

 

Några dagar senare var de tillbaka vid Ettrans ådal och nästa natt sov de inomhus. De hade kommit till en gård där man var frikostig mot färdmän. Människorna där hade överflöd att dela med sig av; i gengäld tog de gärna emot tidender samt delade med sig av det de själva visste.

-       Stigmän har härjat längs Ettran, sa husfar, ända sedan Ingvald blev kung i Finnveden.

-       Träljakt?

-       Ja.

-       Var säljer de sitt rov?

-       På marknader. Snart är det marknad på Bolmsö.

-       Var är det?

-       Österut. Till Bolmsö marknad kommer människor från flera länder; Njudung, Värend, Halland, Gautland och naturligtvis Finnveden. Ibland irrar sig till och med daner dit.

-       Är det långt?

-       Åjovars, några dagars vandring över myr och mo samt genom skymningsskog.

-       Hur finner vi enklast vår väg?

-       Det är inte lätt, landet är vilt och stigen leder lätt fel. Den finns en enklare men längre väg; då måste ni tillbaka till kusten och ta er till Lagaholm, med båt eller till fots, och därifrån följa Lagastigen ända till Bolmen. Den leder lättare fram, men är mycket längre.

-       Tror du verkligen inte att vi skulle kunna nå marknaden genom Finnveden?

-       Inte själva, stigen är för slingrig.

Gangulf suckade och begravde ansiktet i händerna. Omvägen via kusten lockade föga.

-       Är det ingen av er som ska dit, sa Karl.

-       Vi brukar inte bry oss om Bolmsö marknad, sa husfar. Det är för långt samt svårt med gods på smala stigar.

-       Folk i trakten då?

-       Vi kan höra efter. Emellanåt vill någon dit; tidender samt tingsträtor lockar.

-       Stigfinnarhjälp vore förträffligt, sa Gangulf.

-       Hoppas inte för mycket, sa husfar. Men det är sent nu, vi frågar runt i morgon.

Det var en hoppfull Karl som lade sig att sova den kvällen. 

-       Tal är lättare att tyda än Gisles och Geirs märken i marken, var det sista han sa innan han somnade.

-       Tal är alltid lättare att tyda än tystnad, sa Gangulf. Stigen vi följde blev stum.

 

Nästa dag hörde man efter i trakten om där fanns någon som ämnade bege sig till marknaden.

-       Bolmsö marknad, nej dit är alldeles för långt, sa en.

-       Och farligt, sa en annan.

-       I dessa tider, sa hans fru.

-       Man går inte längre säker längs Ettran, sa en fjärde.

-       Vad kan då inte hända djupt in i skumma skogen, sa hans bror.

-       Ynkryggar, sa deras mor.

Men det hjälpte föga, ingen verkade hågad att bege sig mot Bolmsö och dess marknad. Gangulf och Karl samt deras värd lufsade slokörade hem efter att ha hört efter bland naborna. De hade nästan kommit hem när de hörde någon bakom sig. Någon som sprang. De vände sig om och såg en grabb från sista gården jaga ikapp dem.

-       Vänta ropade han.

De stannade. Grabben sprang ikapp dem, stannade samt flåsade.

-       Vi ska inte till Bolmsö, sa han.

-       Nej, vi vet det, sa Gangulf, inte utan bitterhet i rösten. Har du sprungit hela vägen för att säga oss det?

-       Men vi kan följa er en bit på vägen, fortsatte han.

Gangulf såg på honom.

-       Varför?

-       Skorpa blev galen; hon menar att vi är fega. Och det är vi inte, så vi följer er gärna för att visa att hon har fel. Dessutom lär vi oss stigarna.

-       Vem är Skorpa, frågade Karl.

-       Farmor. Hon är som en gammal sårskorpa: torr och hård.

Gangulf sken upp, Karl likaså.

-       Heter hon Skorpa?

-       Nej, skrattade Skorpas sonson, hon heter Tora. Men alla kallar henne Skorpa, det har de alltid gjort. Och en sak till... sa han med tvekan i rösten. Eftersom vi blir borta några dagar vill Skorpa att ni först gör några dagsverken på gården.

-       Det gör vi gärna, sa Gangulf. Vi sparar ändå tid om ni leder oss rätt.

-       Fast vi hittar kanske inte rätt överallt, sa grabben. Vi har aldrig varit åt Bolmsö till, och far och farbror inte på många år.

-       Det räcker nog, sa Gangulf. Vi är glada om vi kommer en bit på väg, sedan får vi fråga andra. Vad heter du?

-       Skule.

 

Från den dagen arbetade Gangulf och Karl med Skule och hans tvåmänning Skygni på Skorpas gård. Den gamla kvinnan hade två söner i livet, grabbarnas fäder, som bodde samman med fränder och husfolk under samma tak. Gården var mindre än den förra, men där rådde god stämning samt ordning och reda; ingen behövde svälta eller frysa, boningshuset var stadigt och taket nylagt. Skorpa styrde och ställde över allt och alla; inget undgick hennes vakna sinne. Trots skumma ögon och lomma öron fick hon förr eller senare reda på allt som var värt att veta. Redan när Gangulf och Karl kom första gången hade hon förhört dem noga. Vilka var de, varifrån kom de och vilka var deras fäder? Samt farfäder? Och dessas förfäder? Vad hade de för sig i Finnveden, varthän ville de och varför ville de dit? Hur skulle de göra när de fann sina fränder?

Gangulf och Karl svarade så gott de förmådde och slog fast att även om Skorpa varken såg eller hörde var minnet lika skarpt som tungan. När de fick reda på att Skorpa själv hade krigat som ung blev de inte ett dugg förvånade. Det var först på gamla dagar hon hade slagit sig till ro, byggt gård och fött barn. Hennes man hade dött för länge sedan och vad henne själv anbelangade var det ingen som riktigt visste hur gammal hon var.

-       Även om hon inte överlever Skygni eller mig, sa Skule, är det inte otroligt att hon överlever far och farbror.

-       Hon är rik som en svartalv, sa Skygni. Tänk dig, både arv och bakarv samt allt hon vann som härjare.

-       Fast ingen vet var hon har gömt sina skatter.

-       Vissa tror att hon tar allt med sig i graven.

-       Medan andra tror att hon aldrig kommer dö.

 

Gangulf och Karl hade en munter tid på Skorpas gård. De arbetade hårt från tidigt till sent och rönte uppskattning för det, liksom för sina berättelser. De förtalde om uppländerna, utrodd och kungar. Skorpa ville veta allt. När de beskrev drabbningen fick hon något vemodigt i blicken och torkade ögonen med kjorteln.

-       Strunt i mig, sa hon. Det är bara ett skräp.

-       Ja ja, sa Skule och flinade; Skorpa har smulor i ögat.

-       Sällan, sa Skygni; hon saknar slagfältet.

-       Schas, sa Skorpa och kastade ett vedträ. Grabbarna flinade och skuttade undan.

 

Efter två veckor menade Karl att de hade gjort rätt för sig, för vägvisningen genom skogen. Ingen förde dock frågan på tal och efter ytterligare några dagars tystnad insåg han att de måste ta första steget själva om de skulle få den avtalade vägvisningen.

När hon hörde deras avsikt att fortsätta färden blev Skorpa oglad. Visst hade det varit trevligt med dem på gården, menade hon, men nog borde de arbeta lite till för att gälda hjälpen genom skogen. När Gangulf förklarade att de inte hade ro längre, att det brådskade att följa Gisle och Geir innan spåret kallnade, gav hon med sig.

-       Jag vet hur det är, sa hon och blev på nytt vemodig. Jag galdrar för er välgång. Det har varit en glädje att ha er i mitt hus.

-       Tack, sa Gangulf. Tack för husrum och hjälp.

-       Tack ska ni ha! Ni har gagnat gott; jag hade gärna sett er stanna.

-       Vi kanske kommer åter.

-       Det tror jag inte. Och då är jag död, trots allt prat.

-       Vi får se. Farväl Skorpa.

-       Farväl.

 

Till nästa morgon var alla klara att ge sig av. Gangulf och Karl, Skule, Skygni och deras fäder. Samt Skorpa! Hon hade kommit på andra tankar under natten och stod resklar med skor och stav. Hon menade sig vara den som bäst av alla kände skogen. Visserligen såg hon illa och det var länge sedan senast, men hon kände vägen lika väl som om hon hade gått den igår. Och hon ville besöka marknaden igen! Gangulf och Karl hade fått henne att inse nyttan av starka karlar. En träl med hem, eller två, vore värdefullt. Silver hade hon nog av ändå.

Skule och Skygni jublade, visserligen hade Karl och Gangulf varit välkomna besökare, men äntligen hände det något långt utöver det vanliga: de hade aldrig förr varit på en riktig marknad. Männen var däremot mindre muntra men mälde sina invändningar förgäves. Om det berodde på hennes döva öron eller vilja av stål var ovisst, men efter en stunds förvirrad ordväxling fann de ingen annan råd än att låta henne följa med. Trots att hon var skumögd rörde hon sig raskt; kände hon stigen gjorde det inte saken sämre.

 

Fastän det var länge sedan hon senast hade gått här, visade sig Skorpa vara just så säker som hon hade sagt. Även om hon inte orkade gå lika fort som männen, sparade hennes vägval mången omväg och kortade sällskapets vandring. Mot kvällen hade de tillryggalagt en god bit och efter andra dagen var de ännu längre komna. Men Skorpa började känna sig matt. Därför slog de nattläger trots att de nu närmade sig Bolmen. Enligt Skorpa var det bara några rastmil kvar innan de nådde stranden. Sedan var det bara en kort båtresa och vandring till marknaden.

De åt kvällsvard och alla lät sig väl smaka. Alla utom Skorpa, hon ville inget ha.

-       Har du ont, mor, frågade en av sönerna.

-       Inte alls, sa hon lite för bestämt för att övertyga. Jag behöver bara sova en stund. I morgon trampar vi vidare.

-       Du har inte gått så här långt på flera år, är du säker på att du orkar.

-       Trams, klart att jag gör. Så här roligt har jag inte haft på länge. Se till att du orkar själv. Du och din bror är lika klena som far var. Men han blev heller inte gammal. Vi får hoppas att Skule och Skygni är av segare ved.

Sönerna svalde, struntade i Skorpas sträva ord och gick för att samla ved. Skule, Skygni och Karl hade redan gått för att fiska och Gangulf var det ingen som visste var han var.

 

Med skymningen kom kyla och på den följde dimma. Gangulf tassade runt i markerna som omgav lägret; det är alltid bra att känna omgivningarna, tänkte han. Vid en liten sjö i skogen stannade han. Över den blanka vattenspegeln svävade dimslöjor. Han satte sig ned på en häll och betraktade dem. Slöjorna svävade ömsom lätt och luftigt, ömsom tätt och tungt. Ena stunden såg Gangulf träden på andra sidan sjön för att i ögonblicket efter inte se annat än ogenomträngligt töcken. Då tyckte han sig urskilja varelser som vred sig och vrenskades för att i nästa stund ta varandra i hand och svepa bort mot skogen. Det var vackert. Och kusligt. Att bli ensam med nattens väsen var inte hans önskan. Han reste sig dröjande; sedan skyndade han tillbaka till lägret.

 

När han hade återvänt till de andra var hela nejden inbäddad i ett fuktigt mörker. Brasans glöd skapade skuggor i dimman omkring dem. Karl blev till en svart jätte mot dimmans grå bakgrund, Skules hand till en varg. Ideligen ryckte någon till när en ny gestalt rörde sig på ridån. En ängslig stämning rådde.

Dessutom stördes alla natten igenom av att Skorpa kved. När morgonen grydde, grå, fuktig och kall, kom hon inte ur fläcken. I stället klagade hon och tog sig flera gånger åt bröstet till.

-       Hjärtat pickar som en hackspett, sa hon. Och när jag reser mig svartnar det.

-       Du blir kvar här, sa en av sönerna.

-       Trams sa hon, men gjorde ingen ansträngning att resa sig.

-       Vi blir nog alla kvar här, sa den andre sonen. Utom Gangulf och Karl om de vill fortsätta på egen hand. Mor, hur hittar de?

-       Lätt, väste Skorpa. Håll åt sydost så kommer ni till Bolmen vare sig ni vill eller inte. Sedan söker ni någon med båt som kan föra er till ön.

-       Ta med oss, sa Skule och Skygni i mun på varandra.

-       Ni blir här, flämtade Skorpa. Vi håller ihop. Om vi inte fortsätter på morgonen gör vi det efter middag. Eller i morgon.

-       Eller aldrig, muttrade hennes ene son.

-       Återtåg blir liktåg, suckade den andre.

 

Gangulf och Karl tog återigen farväl av Skorpa. Även denna gång ville hon ogärna skiljas. Hon höll Gangulfs händer i sina utan att släppa taget. Späd men ändå stark, tänkte han.

-       Finn nu dina fränder, sa Skorpa. Jag galdrar för er, det förmår jag fortfarande.

-       Tack Skorpa, sa han. Farväl!

-       Farväl själv. Vi ses hinsides, sa hon lågt.

-       Det gör vi sa han, och strök henne över huvudet. Det gör vi.

De dröjde en stund, kramande varandras händer en sista gång; snart var Gangulf och Karl försvunna i dimman.

 

Dagen förblev skum; fastän den var långt liden ville dimman inte lätta. Utan solsken var Gangulf och Karl osäkra på vädersträcken. Visst kände de skogens tecken, men solen var alltid att föredra.

-       Vi kanske borde ha bidat hos de andra, funderade Karl. Dimman villar lätt bort oss.

-       Sant, sa Gangulf. Men nu är vi på väg. Jag tror vi hittar.

De gick under tystnad. Efter ett tag sa Karl:

-       Märker du att vi har sällskap?

-       Mmm, jo, sa Gangulf. Jag har känt det en stund.

-       Sett något?

-       Nej, men anat. Vet inte vad jag ska tro. Är det Skorpa eller hennes vård, eller någon annan.

-       Tror du hon dog i dag?

-       Idag eller vilken dag som helst. Jag tror inte hon återvänder hem levande.

-       Synd.

-       Ja. Men hon var redo, trots att hon härjade på som vanligt. Det märktes när vi tog farväl.

-       Tror du hon är med oss nu?

-       På färden, vem vet. Hon ville ju till Bolmsö marknad.

-       Hon kanske följer oss på andra sidan.

-       Kanske.

De gick ännu ett stycke under tystnad.

-       Om det är Skorpa låter hon mer än hon borde, sa Karl.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Ska jag vara tyst?

-       Mmm.

Gangulf stannade och lyssnade. Karl stannade också. Inte ett ljud hördes. Skogen var stum. De satte sig återigen i rörelse.

-       Nu hörs det igen. Gangulf viskade. Dova steg. Det går något tungt därute i dimman.

Båda stannade ånyo. Skogen var lika tyst som förra gången. Ännu en gång började de gå. Då började den, eller det, andra därute i dimman göra detsamma.

På det viset fortsatte det. När de gick, gick någon jämte dem i dimman; när de stannade, stannade den andre också. Det kändes kusligt; vem var det som gäckade dem, som följde dem till den grad att den märkte om de gick eller stod stilla?

Till slut höll det inte längre. Gangulf förstod att den andre, det andra, redan hade korn på dem, redan visste att de var där och dessutom var de var. Det gagnade till intet att låtsas; de var redan avslöjade, avklädda in på bara benen.

-       Vem där, ropade Gangulf.

Inget svar.

-       Vem där, ropade han igen. Vi vet att du är där, och vi vet att du vet om oss.

Tystnad.

-       Sluta spela spel, sa Karl! Kom fram nu! Är du vänlig har du inget att frukta, vill du kämpa är det mer redbart att visa sig än att tassa i dimman.

Träden skymtade genom dimman, men skogen fortfor att ruva på sina hemligheter. Ingen sa något, och ingen rörde sig. Karl kände håren stå på ända i nacken. Gangulf tecknade åt honom att gå; sakta började de smyga så tyst de kunde över mossan.

Men det tjänade inget till, snart kände de återigen smygarens närvaro. Gangulf kastade sig ljudlöst åt det håll ljudet kom från, bara för att famna dimsjok och daggvåt ljung. Karl skrek, på ett ögonblick var han ensam i skogen med en skrämmande smygare i sidled.

-       Gangulf, skrek han.

-       Här, skrek Gangulf. Han försvann.

-       Kom tillbaka. Vi får inte komma isär.

-       Var är du?

-       Här!

-       Var?

-       Här.

Karl hörde riset frasa och snart stod Gangulf framför honom på stigen. Rusa inte iväg, viskade han. Vi måste hålla ihop.

-       Ja, sa Gangulf. Det kanske bara är Skorpa, trots allt.

 

De fortsatte, och deras tysta följeslagare med. Ju mer de pratade om annat desto sämre gick det. Att strunta i smygaren gagnade föga. Undan för undan ökade de sina steg tills de sprang genom skogen. Först sakta, men snart så fort de mäktade.

-       Sakta, ropade Karl. Jag orkar inte hålla takten!

Gangulf hörde någon ropa, men inte vem. Skog, Skorpa, dimma, dagg, vargar samt framförallt smygaren, allt malde runt i hans huvud. Han, bärsärken och krigaren, var vettskrämd. Detta var inte en mänsklig fiende; denna var av något annat släkte, ovisst vilket. Och det spelade ingen roll. När han väl hade gått över skräckgränsen hjälpte inget förnuft. Gangulf sprang för sitt liv.

-       Sakta, skrek Karl för full hals.

Gangulf lyssnade inte, han var bortom sans och vett. Karl offrade sina sista krafter för att hinna ikapp Gangulf och fälla honom till marken. Han rusade framåt, spände benen i en sista vansinnig kraftansträngning. Träden for genom dimman i synfältets utkanter, Gangulf gäckade i dess mitt. Snart var han ikapp, snart hade han kastat sig om hans ben. Han måste bara komma tillräckligt nära innan språnget, annars skulle Gangulf löpa för gott. Han for fram över mossan och ljungen, träden försvann bortom synfältet, gärdesgårdar dök upp på båda sidor och nu, nu var han ikapp. Han kastade sig mot Gangulfs knäveck just som denne slukades av marken. Karl följde efter och tumlade genom ris, löv och kvistar utför en brant. Snart låg de båda bland ris och skräp, på bottnen av en grop.

-       Aj, sa Karl.

Gangulf teg, men stönade. Läpparna var vita och i mungiporna syntes fradga.

-       Är du skadad, sa Karl.

-       Nej, grymtade Gangulf. Vad hände? Var är vi?

-       I en grop. Fångstgrop skulle jag tro.

-       Djup som en brunn.

-       Tur att den saknade spetsade pålar.

Båda reste sig och borstade av skräp. På gropens botten såg Karl vitnade djurben. Eller är det människoben, tänkte han.

 

Finnvid smög fram för att vittja sin grop. Att hetsa sina offer och driva dem in i fällan slog sällan fel. Nu hade han inte längre Hosse och Tasse, men dimma fungerade också fint. Småvargarna var inte till någon nämnvärd nytta mer än att de skärrade bytet. När han väl hade fått folk innanför gärdesgården fick han dem utan undantag att gå ner sig i gropen.

Han spanade över kanten. Det var båda två, som väntat. Den ene var stor, den andre mindre. De kommer att gälda gott, tänkte han. Starka löpare. Nu ska jag bara få upp dem och föra dem till gården. Där får de vänta till nästa marknad.

Han kikade ännu en gång ner i gropen. De hade fortfarande inte sett honom, men de kände hans närvaro. Det visste han. Det var något bekant med dem, han hade sett dem förut. Jo, nu såg han, det var ju de som hade dräpt Hosse och Tasse. Dugliga dråpare. Det här fordrar försiktighet. Han smög bort från kanten och funderade.

 

Gangulf och Karl försökte komma ur gropen, men alla ansträngningar var förgäves.

-       Förbannade väggar, de är väl murade, sa Gangulf efter att Karl hade trillat ned ännu en gång.

Karl hade ställt sig på Gangulfs axlar och sedan försökt klättra upp till kanten.

-       Kanske vi kan ta en kvist eller ben och bända loss stenar, sa Gangulf.

-       Eller kila in emellan, som steg.

-       Eller så hjälper jag er upp, sa en dov röst uppifrån kanten.

Båda såg upp. En reslig gestalt avtecknade sig mot dimman.

-       Förbannade stigman, skrek Gangulf. För det här skall du få!

-       Hur då, frågade mannen.

-       När jag kommer upp blir du inte gammal.

-       Då är det nog bäst att du blir kvar. Men jag har ett förslag.

-       Vi vill inte höra, skrek Gangulf.

-       Då så, sa mannen, vände sig om och försvann.

-       Vänta, skrek Karl. Vilket är ditt förslag?

Inget svar.

-       Kom tillbaka skrek Karl igen. Vi lyssnar.

-       Tala för dig själv, muttrade Gangulf.

-       Vi kan alltid lyssna, sa Karl. Då lär vi känna fienden, lade han till, viskande.

-       Ja ja, sa Gangulf. Vi lyssnar, ropade han.

Det dröjde en stund, sedan kom mannen tillbaka.

-       Lyssna då noga, sa han, för vad jag har att säga har ni ingen aning om, men jag vågar påstå att ni kommer bli förvånade.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Jag vet vad ni duger till.

-       Hur kan du känna oss?

-       Jag känner er inte, men jag har sett vad ni duger till. Hosse och Tasse lät sig inte dräpa av vem som helst.

-       Det är du, skrek Gangulf. Du är den som skickade ulvarna på oss!

-       Och ni dräpte dem.

-       De fick vad de förtjänade, och snart du.

-       Jag kan hjälpa er, och ni mig. Jag söker samarbete.

-       Stigman? Aldrig, spottade Gangulf.

Mannen vid kanten avvaktade. Efter en stund fortsatte han.

-       Allt är inte vad det verkar vara, sa han. Öden skiftar; förr var jag kung, idag stigman. I morgon... ja vem vet?

-       Du fick väl vad du förtjänade, muttrade Gangulf. Varför stigman, om jag får fråga?

-       Det skall jag säga dig när vi har enats.

-       Om vi enas! Det är lätt att rådslå med den andre i grop. Vore du rättrådig skulle du släppa oss ur hålet.

-       Även om jag litar på min styrka, har jag också erfarit vad ni mäktar. Oklokt vore det att släppa er nu.

-       Och fegt att inte. Tror du vi ser oss bundna av avtal vi träffar i detta hål?

-       Eder kan binda.

-       Och eder kan lösas. Jag känner runor.

Mannen blev tyst och grubblade. Efter en stund sa han:

-       En av er blir gisslan, en får komma upp. Inga konster, då släpper jag repet och hugger den som kommer över kanten.

Han släppte ned en repände och Gangulf tog tag i den. Snart var Gangulf uppe och Karl kvar i hålet.

-       Din usling, sa Gangulf. Äntligen får jag se dig i ögonen. Du vet inte vem du har emot dig.

-       Du vet inte vem du har emot dig heller.

-       Säg ditt namn, sa Gangulf.

-       Du först.

-       Då galdrar du bara. Jag säger det när du är dräpt.

-       Då hör jag inte längre.

Männen stod mitt emot varandra. Inom kort var de inbegripna i envig, yxa mot spjut men utan sköldar.

 

Karl hörde männens strid från bottnen av sin grop. Där var slag och dunsar, stön och grymtningar, men inga ord. Båda var sammanbitna och efter vad som kändes som en evighet stod Karl inte ut längre. Han gjorde några ursinniga försök att klättra på hålets väggar, men föll varje gång ner igen. Ideligen låg han på rygg på gropens botten, såg upp mot dess mynning och åhörde hörde männens kamp. Ibland var de nära, ibland längre bort. Någon gång skymtade han till och med någon av dem och en gång var det nära att Gangulf trillade tillbaka ner i gropen. Karl såg honom springa åt sidan i sista stund.

Striden drog ut på tiden och Karl använde den till att samla grenar och ben som dugde att bygga fotsteg av. Han fogade dem i kallmuren och hade långt om länge lyckats fästa pinnar halvvägs upp efter hålväggen. Med en lång gren kunde han stödja sig mot gropens motstående vägg och efter stor ansträngning och flera fall till, till gropens botten, såg han slutligen över kanten.

Ingenstans syntes Gangulf och den andre. Däremot hördes flämtningar i dimman.

-       Kommer du hit skär jag halsen av honom.

Stigmannens röst skar genom dimman.

-       Han har mig, sa Gangulf.

-       Du kämpar väl, sa mannen.

-       Du med, din usling, väste Gangulf.

-       Ska vi samtala nu, eller vill du hellre att jag smeker dig med spjutet. Glöm inte att jag kan föra dig till dina fränder.

-       Låt gå, sa Gangulf. Föga ärelöst är det att ge upp nu; sällan har jag mött en sådan kämpe.

-       Jag säger samma om dig.

-       Men en måste segra.

-       Ja, men jag kämpar hellre med dig, än tvingas dräpa dig.

-       Karl, kom hit men skada honom inte.

De satte sig upp i dimman. Karl närmade sig försiktigt.

-       Kan vi då äntligen råda samman, sa mannen.

-       Först vill jag veta vem du är, sa Gangulf.

-       Finnvid, kung av finnvedingar. Samt stigman, som du redan vet.

-       Det där får du förklara.

-       Jag ska. Men säg först era namn.

De sa sina, samt härstamning och hemvist.

-       Och nu villkoren, sa Finnvid. Ni vill finna era fränder, jag behöver dristiga kämpar.

-       Vi har sak mot dig så länge våra fränder är i ditt våld.

-       De är de inte; de är sålda, sa Finnvid.

Han såg hur de rynkade pannan och fortsatte:

-       ...till en som jag har sak emot. Därför gagnar min sak er; som förlikning föreslår jag att jag hjälper er att frita era fränder och ni hjälper mig att hämnas mina.

-       Mycket är dunkelt, sa Gangulf, men ditt förslag synes mig skäligt. Innan jag tar slutlig ställning vill jag lära mer. Än du, Karl?

-       Sämre skulle vår ställning bli, om vi nu skulle vrenskas. Antar vi budet kan vi återfå våra vänner samt vinna rykte. Om inget i hans berättelse talar emot, talar jag för.

-       Dugligare vapenbroder än Finnvid finner man sällan, om någonsin, sa Gangulf. Låt oss höra mer om dig och ditt öde, så ska saken snart vara avgjord.

-       Sätt er tillrätta, sa Finnvid. Det tar en stund.

De satte sig mot varsitt träd, omslutna av dimman.

Finnvid förtalte.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...