Ödesväv som blogg-bok (GoG-blogg)

Här finns alla kapitel ur Gisle och Geir, Ödesväv. Välkommen till Vendeltiden!

2010 > 10

Tillvaron efter Uppsalaslaget var tudelad; gille följde på likbål, bud möttes av bitter veklagan eller obeskrivlig fröjd, män repade sig eller dog. Av svitjod straffade Östen somliga och skonade andra; de som svor sig fria, och honom trohet, lät han fara. Liksom jutarna, berövade både vänner och vapen samt kung. Vissa av dessa skulle möta ännu mer elände när de kom hem. Såren efter Finnvids framfart läkte långsamt i Djurs och Mols, i Jutland.

 

Östen hann aldrig hälsa Harald före drabbningen. Nu frågade sig många om man kunde lita på denne, och hans daner. Förvisso hade de hjälpt till att vräka Sölve, men vad vore de inte i stånd till att göra? Haralds här var stor nog att överta jutarnas roll som skövlare och splittrare bland svitjod. Många män fruktade att Harald ämnade utmana Östen om svitjods makt nu när han ändå befann sig i landet.

Men det gjorde han inte. Det visade sig att Östen och Harald hade lätt att komma överens; båda trivdes i den andres sällskap. Inom några dagar verkade de såta som syskon, som om de hade känt varandra sedan barnsben. Det är möjligt att de i varandra såg en frände i stället för den de förlorat; Harald saknade Vigr, Östen Erik.

-       Synd på din bror, sa Harald. Också vi kom bra överens, även som fiender.

-       Ni hade båda era skäl. Men hade fred rått hade ni varit vänner.

-       Liksom vi är.

 

Efter dagar, och nätter, då byte och belöningar hade skiftats, kväden sjungits och bragder berättats, enades Harald och Östen om att dela svitjods kungamakt sinsemellan. Harald hade avgjort slaget, och två kungar råder bättre än en, särskilt i tider av utrodd och landvärn.

-       Den ene kan härja, den andre värja, sa Östen.

-       Glöm inte att jag också har Själland att sörja för, sa Harald. Jag saknar Vigr, både som vän och som värjare.

-       Ingå förbund med Finnvid, föreslog Östen. Han är rättrådig och ni verkar komma bra överens.

-       Det gör jag gärna, men också han har eget rike att råda över.

Styrbjörn satt på få stegs avstånd, och hade riktat sitt öra mot rådslaget.

-       Harald, sa han. Om du vill följer jag med till Själland. Som du vet kan jag både styra och strida. Dessutom har jag ett gott öga till Ginna, vem vet om hon kan tänka sig mig som husfar, nu när Vigr är borta.

-       Har inte du egen gård, sa Östen.

-       Ragnar må råda över gården, sa Styrbjörn, han repar sig nog. Idag låter han nästan som vanligt.

-       Inte mäktar han med Ed, sargad samt ensam sedan Sölve gästade?

-       Snart har vi satt gården i stånd, sa Styrbjörn.

-       Inte förrän vi har farit, sa Harald. Dessutom tror jag att du har bättre hopp att gilja Ginna om hon först får sörja Vigr. Jag skall tala för din sak med henne, men inte förrän tiden är mogen.

Han såg vänligt på Styrbjörn; denne trutade med munnen och grubblade.

-       Sämre budbärare kunde jag få, sa Styrbjörn, än Harald Själlandsjarl. Men du sa att du saknar Vigr också som värjare.

-       Det gör jag, men inte så länge som jag själv vistas hemma. Till i vår sitter jag där, till sommaren vet man aldrig vad som händer. Antingen ror vi ut eller värjer oss, eller både ock. Då fordras Vigr, vad som än händer.

-       Styrbjörn, sa Östen.

-       Jag menar det, sa Harald och suckade.

Han sjönk ihop och med ens blänkte det i ögonvrån.

-       Jag förmodar att du har rätt, sa Styrbjörn.

-       Kungar måste vara kloka, sa Östen.

-       Och råda rätt, sa Harald.

-       Då kommer jag efter med eget skepp, senast till våren.

-       Gör det, sa Harald. Då kanske Ginna väntar dig med öppen famn.

-       Vem vet, sa Styrbjörn. Hoppet om henne får värma i vinter.

Han log men tänkte att vintern blir lång.

 

Innan allt folk for från Uppsala valdes Östen till kung med Harald som samregent; Finnvid var deras förbundne. Fred skulle framgent råda mellan folken. Även med Gautjod, men så var det redan sedan länge.

Finnvid och Harald hördes samspråka om att åter härja Jutland.

-       Landet ligger öppet sedan Sölve svek det, sa Harald.

-       Där är magert, sa Finnvid. Jag vet, för jag var där innan jag kom hit.

-       Kanske Kent, funderade Harald.

-       Varför inte Frisland, sa Finnvid.

-       Varför inte? Dorestad lär vara en rik stad.

-       Eller Utrecht.

-       Där får ni härja på egen hand, sa Styrbjörn. Jag har vänner där.

-       Britannien blir bättre, sa Finnvid.

-       Gypeswic, sa Harald och sneglade på Styrbjörn.

-       Den staden har jag sett nog av. Alldeles för mycket lera.

Harald flinade och stötte armbågen i Styrbjörns sida.

 

Efter hand skingrades skarorna; så snart de sårade gick att flytta for Soländarna hem. Tunaborna skulle få en tung återkomst; å ena sidan bar de bittra bud till Holmdis, å andra sidan väntade digra dagsverken. Många händer saknades samtidigt som gårdens sysslor inte lät vänta på sig.

Tuna var inte ensamt, likadant var det överallt. Vissa gårdar var utplånade; där måste arvingar sökas samt gården befolkas och bebyggas på nytt.

 

Finnvid och finnvedingarna for välfägnade och firade åter mot Finnveden samman med Harald och hans daner. Deras döda fränder hade bränts och begravts i Uppsala, utom Haralds hersar som fördes obrända ombord för högläggning hemmavid; detta gällde inte minst Vigr.

Innan de nådde öppet hav fick de dock bekymmer med draugar. Varje kväll ankrade man inför nattens vila och varje morgon återfanns någon eller några sargade kroppar ombord, i land eller i vattenbrynet. Andra angripna, som klarat livhanken, mälde att maran hade ridit dem. Märkliga var de vittnesmål som sa att hon viskade och väste på jutiskt tungomål.

Slutligen blev svårigheterna så stora att Harald beslöt att bränna liken på plats.

-       På öppet hav är vi fullkomligt värnlösa, menade han.

Därför ankrade de i en vik öster om Soland, brände de döda och reste stenkummel över dem. Innan de for vidare mot Själland reste sig flera rösen på åsryggen i väster. Störst var Vigrs.

Platsen kom sedermera att nämnas Danarör.

 

I Soland återvände vardagen efter hand. Holmdis tog förlusten hårt, men hämtade sig till sist. Hon hade inget annat val. Men sorgen dröjde sig kvar, den fick hon leva med livet ut.

-       Den ene mister man, den andre får man åter, sa hon och kramade Gangulf.

Holmdis och Fröjdis rådde tillsammans över hus och härd samt gårdens fän. Gangulf axlade Fridbjörns roll som husfar. Tillsammans med Smid-Ebbe, Frida och Radulf skötte han gården, inägorna och utmarken.

-       Var sak har sin tid, sa han.

-       Att gå bärsärk ger ära, sa Smid-Ebbe

-       Att sköta gården ger föda, sa Gangulf.

 

Fröjdis omsorger bar tidigt frukt; innan äpplena mognade var både Gisle och Radulf på benen. Också Ragnar hämtade sig, men det dröjde. Såren såg fula ut, länge läckte de vätska och var. Benbrottet läkte slutligen, men hältan blev han aldrig helt av med. Fröjdis ägnade honom mycken omsorg, först i Tuna och sedan i Ed. Ofta gjorde hon sig ärende dit och, när han blivit tillräckligt helbrägda, han till henne. Hon sprang på lätta fötter; han haltade med stav i hand, eller red.

 

På sensommaren byggde Olof, Gisle och Geir i Hersby, samt skördade. Hela hösten och vintern gick åt till att återuppbygga hallen. Ibland fick de hjälp av folk i trakten, från Tuna och andra gårdar, ibland fick de själva räcka hand åt dem som behövde hjälp. Frida samt Smid-Ebbe var värdefulla medhjälpare; särskilt Frida fann nöje i att hjälpa sina fränder.

 

Den hösten slutade Radulf att växa på längden; hans håg mognade och han tog ansvar för mer än det man bad honom om. Om de någon gång fick en stund över, övade han och Gangulf kamp. Han förstod nu att bragder och uppoffringar gick hand i hand; ingen strid utan förluster.

Härfader ger, tänkte han, och Härfader tar.

 

Jul drack de alla i Tuna men midvinter firades i Hersbys nya hall.

-       Vi svor att inte bygga förrän mor och far var hämnade, sa Gisle.

-       Och Gunn och Ginna funna, sa Geir.

-       Nu har vi både hall och hämnd samt har hittat våra systrar, sa Olof.

-       Det är gott, sa Gangulf; det är inte utan hård kamp ni åstadkom detta.

-       Du med, sa Gisle och Geir med en mun.

-       Men ni saknar kvinnor på gården, förmanade Holmdis. Det går inte för sig, utan kvinnfolk förfaller även den främsta av gårdar.

-       Ingen blir gladare än vi om denna brist blir lagad, sa Geir. Särskilt Olof, lade han till och petade i broderns mage.

-       Vet du någon lämplig, frågade Olof med lysten blick.

-       Flickor finns varstans; sitt inte här och bli hemska; ut och träffa folk!

-       Vi ska, sa Olof. Betänk att vi har byggt ända till nyss.

-       Frida borde flytta hit, sa Geir. Eller hur, Gisle?

-       Hon behövs i Tuna, sa Holmdis. Ni är väl inte så svultna att ni åhågar er egen tvåmänning?

-       Vem vet, sa Geir. Gisle, jag tror det är henne du pratar om i sömnen.

-       Du pratar i nattmössan, sa Gisle och rodnade.

Geir flinade.

 

När tjälen gick ur jorden grävdes Oniding och Helga upp igen. De var magrare än fordom men inte värre än att återseendet var kärt. Tillvaron under jorden var nu över, det var dags att fara till himlen. Den gamla båten som hade sparats under tak hämtades och lades på bädd av ris och ved. Gods som räddats ur ödelagd gård lades däruti, och sist föräldrarna själva. Holmdis bistod med bolster.

Tamboskap fanns föga av, men med jakt fylldes förråden för både levande och döda. Gangulf berättade att han hade siktat björnspillning och bad att få låna Bane. Efter dagar till skogs återkom han med båten full av björnkött. Somligt fick föräldrarna, somligt förtärdes på gillet. Oniding och Helga fick vila på björnens päls; dess huvud grinade grymt och skulle medföra en hedersam ankomst till Asgård.

Sist kastades Onidings vapen att viga honom och Helga åt Den Höge. Gisle och Geir hade lagat spjutet, spjälat och surrat de brustna bitarna. Olof klättrade upp på bålet och kastade det över föräldrarna, in i båtens stam. Där satt det, hårt hugget i veden, med skaftet över de döda.

 

Hettan dröjde sig kvar långt efter att lågorna hade förtärt föräldrar, gods och ved.

-       Nu är kretsen sluten, sa Gisle. Minns du i förförfjol?

-       När vi återkom från jakten?

-       Mhm. Minns du hur det luktade?

-       Brandrök, sa Geir.

-       Och lät?

-       Inte alls.

-       Just det. Och nu står vi här ännu en gång, i stum saknad och känner lukten av rök.

-       Det var här vi stod, minns du. Vi tog omvägen över gravarna.

Bröderna blev tysta, var och en i sina tankar.

-       Men det gick inte så illa som vi trodde, sa Geir.

-       Varken för oss, sa Gisle, våra syskon eller för Fjolvar.

-       Fjolvar? Han dog ju.

-       Var hade svitjod varit utan honom?

Geir grubblade och sade sedan:

-       Liten ödestråd i mäktig väv.

Båda blev återigen tysta.

Luften dallrade ovanför glöden.

 

I skymningen sjöng en trast, vårens första.

 

* * *

 

På en helt annan plats satt en man och flyttade pjäser på ett bräde. Skägget var grått och en vid hatt hade han på sig, trots att han satt under tak. I hallen, framför hans fötter, vistades otaliga kämpar, frossande fläsk, sörplande sod och bälgande öl. Själv drack han vin, och åt föga.

 

Han log för sig själv. Människors öden roar mig, tänkte han. Man drar i en tråd och lossar en annan. Han flyttade ännu en spelpjäs. Se där, nu fick jag den. Jag tar och jag ger. Det har varit hårda år för somliga, nu får de bida. Åker ska ligga i träda.

I sinom tid är det dags igen.

 

// Ragnar Hambraeus

Sollentuna, 2009-05-20, kl 1430.

Visa hela inlägget »

Fjolvar ställde sig att vila; han var i Hersby för att skörda hö. Kunde han inte strida fanns det alltid gagn att göra på fälten. Värmen var tryckande och hade varit så flera dagar. Det vore skönt med regn nu, tänkte han. Jorden behöver vatten, bara det inte blir slagregn och hagel som förstör skörden; ett stilla strilande vore att föredra. Syrsor spelade och bland tistlarna fladdrade fjärilar i den ljumma brisen, vita och gula sommarfåglar.

Han sträckte på sig och tänkte att det fanns en uppgift för alla i gudarnas skapelse; några skördar liv, andra skördar hö. Att strida ger ära och höskörd ger hö; båda behövs. Jag är glad att jag får skörda hö, till strid duger jag inte. Räddhågsen och tämligen ofärdig med vapen gör jag mer gagn som gårdskarl.

Fjolvars mage mullrade; han kände tarmarnas tryck, drog ner byxorna och satte sig att klämma. Här är långt från nässlor och fruktträd, tänkte han. Hömånadens jästa fallfrukt, särskilt körsbär, gör getingarna druckna. Då blir de slöa och vrånga. Vem vet vad de tar sig till om en människas bakdel närmar sig från ovan.

Fjolvar hade redan som liten lärt sig att inte gå barfota bland solsvullen fallfrukt.

När han nu satt där, tom i såväl tarm som tanke, låt vara för getingar och körsbär, hördes ljud. På ett ögonblick blev Fjolvar varse att han inte var ensam. Han vände sig om men kunde inte se vad som stod på. Vad var det han hade hört, och varifrån kom ljudet? Skrammel? Kanske. Röster? Ja. Det lät blott alltför bekant, samt hotfullt, ty det kom från sjösidan och minde mycket om i förfjol, om rösterna som hörde till de daner som dräpte Oniding och Helga samt deras gårdsfolk.

Varför blir det alltid ofärd när jag skiter, tänkte Fjolvar. Han torkade sig raskt med fingret, reste sig upp och drog upp byxan, färdig att fly. Skäran och tjugan tog han med, höet fick ligga. Han hade sånär gått under av rädsla när jutarna gästade Tuna under vintern. Att han fortfarande levde berodde på Holmdis och Fridbjörns omsorgsfulla skydd av gårdens folk. Utan det hade jutarna säkert plågat ihjäl honom, om inte för andra skäl, som rent nöje. Det sista han önskade var att möta jutar eller andra fiender på egen hand.

Han gick och sprang om vartannat, så tyst han kunde med spetsade öron och ögon på skaft. Trots det kom han inte långt förrän han stötte ihop med en främmande krigare som stod mitt på stigen. Han greps av fruktan och vände om för att fly åt andra hållet. Men där stod ännu en kämpe och spärrade vägen, en som inte hade funnits där ögonblicket innan.

-       Nåd, pep Fjolvar, jag är bara en enkel gårdskarl.

-       Vi ser det, sa en av männen.

Där var det igen, tungomålet jutarna hade talat. Det svartnade för ögonen; allt blev grått och suddigt, synfältet smalnade.

-       Res dig upp, sa en av männen. Vi vill inte skada dig.

Han lyfte Fjolvar med en hand under armen som denne knappt märkte. Någonstans i sitt inre anade han dock att han inte längre behövde frukta för sitt liv. Inte omedelbart i alla fall. Han började återigen att andas.

-       Vi söker våra vänner, sa den ene mannen?

-       Jag har inte sett någon, sa Fjolvar. Jag svär.

-       Inte vi heller, sa främlingen. Det är därför vi spörjer dig; var finner vi Styrbjörn eller Ragnar, eller någon ur deras lag.

-       De är inte här.

-       Var är de då?

-       De har alla begett sig till striden.

-       Ja?

-       Varför söker ni dem?

-       Vi ämnar strida med dem.

-       Då dör jag hellre än sviker dem. Jag säger aldrig var de är.

-       Med, sa jag. Inte mot.

-       Men jutarna, stammade Fjolvar. Ni är ju jutar; varför söker ni dem här?

-       Vi är inte jutar och vi skall inte kämpa mot Ragnar. Vi är daner och ämnar strida med soländarna, mot Sölve och hans jutar.

-       Men det var ju ni som skövlade gården. Nu känner jag igen er, sa Fjolvar med darrande röst; hans blick flackade.

-       Det var då det. Nu är vi förbundna. Vi är giljade vid Gunn och Ginna.

Fjolvar spärrade upp ögonen. Nog hade han hört Olof berätta om livet på Själland, men berättelser var en sak och verklighet en annan. Nu stod männen han knappt trodde fanns livs levande framför honom. Samt bakom.

-       Ä-är det ni, sa han. Är det, vad heter ni nu, är ni Harald och Vigr?

-       Jag är Harald och han är Vigr. Vem är du?

-       Fjolvar, sa Fjolvar. Jag blev ensam kvar när ni brände Hersby.

-       Bröderna blev också kvar, sa Vigr, och systrarna. Vi känner Olof mycket väl samt Gisle och Geir lite grand.

-       Jo, vi blev alla kvar. Men jag blev kvar här.

Fjolvar snörvlade.

-       Nå, var finner vi dem?

-       I Uppsala, eller på väg dit. De begav sig i morse, de och Finnvedingarna.

-       Uppsala, det har ingen sagt något om.

-       Det är där man skall möta Sölve.

Harald och Vigr såg på varandra. Av deras blickar fick Fjolvar för sig att ingen av dem någonsin hade hört talas om Uppsala.

-       Helvete, fräste Harald. Hur kommer vi dit?

-       Jag vet inte, har aldrig varit där. Det är långt.

-       Finns det någon kvar i landet som kan visa oss vägen?

Fjolvar grubblade. Hans hjärna kändes lika tom som hans tarm.

-       Nej, sa han. Alla är där.

-       Ingen, frågade Vigr. Tänk efter noga, det är viktigt.

-       Och det brådskar, sa Harald.

-       Pressa honom inte, sa Vigr. Andas! Tänk lugnt, vet du någon som har varit i Uppsala.

-       Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf, Olof, Gisle, Geir, Rörik, Radulf, Styrbjörn, Ragnar...

Fjolvar rabblade alla han kunde tänka sig hade varit i Uppsala. Men de var redan på väg dit allihopa.

-       Nej, kom han till sist fram till. Jag känner ingen.

-       Du nämner endast män. Har ingen av kvinnorna varit där?

-       Holmdis, sa Fjolvar sakta. Jo, hon har säkert varit i Uppsala. Kanhända också Frida och Fröjdis.

-       Se där, sa Vigr. Nu är det så att Harald har rätt, det brådskar. För oss till dem, eller dem till oss. Vi har tre åttonden fartyg som väntar i viken. Framme för sent gör vi ingen nytta.

-       Följ med, sa Fjolvar. Vi springer till Tuna. Det går fortast.

-       Och båtarna, sa Harald. Ligger de bra där de ligger?

-       Ja, sa Fjolvar. Jag tror det blir närmare när ni ska vidare.

-       Vigr, du får springa med Fjolvar. Jag meddelar männen.

 

Vigr och Fjolvar stormade in i hallen mitt i galdersången:

-       Draugar och döda, Oniding Helga, Adils och Ed, Rodsunda vårdar, vräk den vilde, neka nidingen, seger i Uppsala...

-       Holmdis, flåsade Fjolvar.

-       Vi galdrar. Stör oss inte.

-       Vi måste, sa Fjolvar.

Holmdis vände sig om, röd i ansiktet. Fjolvar krökte rygg när hennes blick fortsatte till främlingen.

-       Vem är du?

-       Vigr, sa Vigr. Han hade under loppet från Hersby blivit förtald vem Holmdis var. Jag känner dina fränder.

-       Och jag dig från deras berättelser. Jag hoppas för din egen skull att du tar väl hand om Ginna.

-       Det gör jag med glädje, sa Vigr. Hon väntar mitt barn.

-       Ert barn, inte bara ditt, sa Holmdis och spände blicken i Vigr.

-       Vårt barn, sa Vigr och rodnade.

-       Varför är du här, fortsatte Holmdis. Ni borde vara i Uppsala, inte i Tuna. Det brådskar.

-       Jag vet. Ingen sade något om Uppsala, inte som vi uppfattade i alla fall. Nu söker vi lots och ledning.

Holmdis såg på Vigr; blicken var vass.

-       Om ni inte klarar av att enas om mötesplats, hur ska ni då kunna segra tillsammans. Jag vill tro att du känner till att det brådskar.

-       Vi vet det, sa Vigr. Finner du vägen till Uppsala? Eller vet du någon som gör det?

-       Landvägen känner jag väl, sjövägen sämre. Men jag måste stanna här och galdra för välgång.

-       Vi har tre åttonden båtar som väntar i viken vid Hersby. Som du nämnde brådskar det.

Holmdis grubblade, pannan låg i veck.

-       Frida, sa hon. Frida och Fröjdis, kom närmare, var inte rädda. Vigr är vår vän. Vår vimsige vän; han är i Tuna och hans män i Hersby, när alla borde vara vid Uppsala. Ni får följa dem dit. Jag galdrar åt oss alla.

Flickorna såg på varandra, sedan på Vigr.

-       Finner ni sjövägen till Uppsala, frågade Vigr.

-       Någorlunda, sa Frida.

-       Vi vill gärna försöka, sa Fröjdis.

-       Danerna behöver er, sa Vigr.

-       Och svitjod behöver danerna, sa Holmdis.

 

Värmen stod sig flera dagar; om det var varmt i Soland var det hett vid Uppsala. Luften dallrade över de gula fälten när Östen fylkade sina styrkor. Först frasade gräset om vaderna men det dröjde inte länge förrän det låg platt efter tusentals fötters trampande. I väster låg våtängar och sjö, i öster åker och skog. En falk hängde stilla i luften mitt över fältet; den spände blicken i sitt byte.

Östen räknade i huvudet och bedömde sina styrkor. Och Sölves. Han förfogade över ett storhundrade vardera av finnvedingar, gautar och gutar samt fem från svitjod. Därtill kom fyra dussin hälsingar, finnar samt samer. Men var var danerna? Ragnar hade sagt honom att Harald hade lovat utlysa utrodd i allt Själland. De borde ha kommit med flera storhundraden män.

Hur såg det ut på Sölves sida? De fylkade i andra änden av fältet, med norra skogsbrynet i ryggen. Där fanns oroväckande många från svitjod. Östen uppskattade dem till lika många som hans egna, ungefär fem storhundraden. Därtill kom lika många jutar samt minst ett storhundrade med en blandning av obodriter, ester, liver, kurer och till och med ruser. Hur i all sin dar har han fått tag i ruserna, tänkte Östen. De är våra vänner, inte jutarnas. Men denna tanke fick ge vika för en viktigare insikt; att det såg svårt ut. Östen förfogade i ögonblicket över åtta storhundrade män, Sölve över elva. Och var är Harald och danerna, tänkte han ånyo. Utan dem strider vi i underläge.

Sölve kände sig segerviss där han stod i andra änden av fältet och betraktade Östens styrkor. Han var van att strida hårt och ur trängt läge men den här gången förfogade han för ovanlighets skull över fler män än motståndaren. Visserligen verkade Östen ha fått med sig finnvedingar, men de var inte fler än vad som gick att bemästra. Han hade avdelat skickliga skyttar för detta ändamål. Sölve förstod att inte underskatta motståndarna, trots att de var färre än hans, men visste också att Östens värvade styrkor inte skulle strida lika dristigt som dennes svear. När hoppet sviker gör värvade män det också, tänkte han; förbund fungerar bäst i framgång. Detta talade till hans fördel; svitjod var splittrade och han själv förfogade över hälften av dem samt lika många jutar. Östen förlitade sig på hjälp; ändå var hans styrka mindre.

Vi har förvisso solen i ögonen, tänkte han, men på dagen står den högt och bländar ingen. Han lät blicken vila på sina krigare; de stod färdiga för strid. Längst fram var tre spetsiga fylkingar som skulle bryta fiendens frontlinje. Där fanns män med yxa, svärd och sköld. Längre bak stod män med kastspjut, först ynglingar, sedan äldre som stöd, både för hugg och håg. Dessa nådde längre än frontmännen med sina vapen, men ännu längre nådde de bågskyttar och slungkastare som stod bakom. Det var dessa som begynte striden, därefter spjutkastarna och sist spetsfylkingarnas närkämpar.

Jag ser att Östen också förmår att bilda svinfylking, tänkte Sölve. Men återigen, hans styrka är klen. Mest fruktar jag hans finnvedingar, deras skott kommer fälla många.

Nu talade Östen till sina män. Trots att brisen var svag hade Sölve svårt att urskilja orden men han visste vad det rörde sig om. Det är alltid samma smörja, tänkte han. Fiendens fähundar, slåss och segra, löften och lov, gudar och galder samt Allfader och Valhall för dem som dör. Och ändå är det jag som står segrande efter striden. Nu lyssnar de på sin ledare, låt honom hållas så länge han kan. Snart lyssnar de på andra röster: svärdsång, yxhugg, spjutsår, pilskott, sköldvind och hjälmbett. Hest skall det skorra i deras sinnen, kärvt skall det kännas när de skriker ut sin skräck och svär över smärta och smälek. Mina män vet vad de förmår. Tids nog talar också jag, Sölve sjökonung, Sölve svitjodkonung.

 

Soländarna stod tillsammans bland svärdmän och yxkarlar, utom Geir som hade fått plats bland Finnvids pilskyttar och Gangulf som stod längst fram i mittenflanken. Naturligtvis var Bane, Bite och Grid med. Rörik hade övat hela sommaren, först med Fridbjörn och systrarna, sedan med Gangulf och Olof. Han var ivrig att hämnas men kände sig samtidigt egendomligt avvaktande. Detta var inte längre lek, nu var det allvar och män skulle dö i drivor, kanske också han. Nåväl, det var han beredd på; utan Gudrun kunde det kvitta hur det gick. Vem vet, tänkte han, att dö kanske är raskaste resan åter till henne. Jag får gilja henne i Gladsheim i stället för hemma.

Radulf var ilsken över att ha blivit ställd mitt inne i huvudstyrkan. Han ville gå med Gangulf och ville inte inse att det var av omsorg om honom som man ställt honom där. Ute i flanken skulle han inte bli gammal.

Gisle såg sig om. Så här många män hade han ännu aldrig sett, inte ens under utrodden. När Östen talade sträckte han på sig för att se sina fränder. Där var Olof. Geir och Gangulf gick inte att se, det var för många emellan. Ofäti-Karl, Rörik och Radulf stod närmare, samt Fridbjörn och Smid-Ebbe. Ragnar och Styrbjörn stod längre fram. I närheten stod också Säming med lag, till vilket också Karl hörde. Han kände också igen Finnvid från Skålhamra, Alrik från Altuna samt Frode från Vallentuna.

Finnvid förresten, var var han, inte den från Skålhamra utan finnvedingarnas furste? Gisle vred återigen på huvudet; där bak stod de alla, med bågarna redo för skott. Var det bland dem Geir hade blivit ställd fanns föga att frukta. Där hade han vänner, inte minst Skule och Skygni. Finnvid hade hört hans ord och sänt bud efter dem. Och deras fäder.

Samt Skorpa!

Gisle drog på munnen när han tänkte på henne. Envis som hon var hade hon trots ålder och orkeslöshet övertalat sina söner samt Finnvid att få följa med. Antingen är hon galen eller odödlig; eller så vill hon sluta sina dagar på slagfältet och hellre hamna i Valhall än hos Hel.

Snart galdrade alla. Nu väntade de på Odens spjut.

 

-       Var är danerna?

Östen hade kallat till sig Ragnar och låste hans blick. Ragnar, både besviken och förvirrad, blev svaret skyldig. Det hade aldrig varit någon tvekan om Haralds stöd. Visserligen hade de aldrig talat om hur många som kunde komma, men han visste att Harald var ordhållig samt lika medveten om tiden som han själv.

Östens blick rörde sig inte och Ragnar kom oväntat att tänka på falken som svävade över fältet, och dess byte.

-       De skulle komma, sa han lamt.

-       Jag märker det, sa Östen. Är du bra med spjut? Kastspjut.

-       Ja.

-       Du kastar Odens spjut.

-       Varifrån?

-       Framför främsta ledet. Det skall nå över alla Sölves män, värvade och egna såväl som svitjods svikare.

-       Ja, sa Ragnar.

Detta var en ära, nästan alltid dödlig.

-       Du kastar när jag ger tecken.

 

Ragnar tog sitt spjut och ställde sig främst, framför fylkingen i mitten. En bit bort stod fienden, inte längre än att han kunde se dem i ögonen, i den mån hjälmen inte skymde. Det mullrade dovt från stampande fötter och galder, både bakom och framför. Han vände sig om för att ge akt på Östens tecken. Ragnar väntade, hjärtat bultade, tiden gick.

Varför kommer aldrig tecknet, tänkte han. Vad väntar Östen på? Mullret tilltog, en vindil kittlade hans kind, ett moln drog över solen. Snart kändes värmen igen; molnet var inte stort, en av flera vita tussar som stilla drev över himlavalvet.

Fienden började skräna. Inte bara Ragnar väntade på tecknet att börja striden. Kom det inte snart skulle de börja håna Östen och hans styrkor. Det får inte hända, tänkte han, det sänker modet. Eller, ännu värre, Sölve skulle ta saken i egna händer och storma.

Östen stod högre än de andra, uppflugen på en tunna. Varför ser han hela tiden över axeln, mot söder, tänkte Ragnar. Fler än en vände undrande på huvudet men ingen kunde se vad det var som fångade hans blick.

 

Oväntat slutade Sölves skaror att skräna. Även galdrandet avtog och männen mumlade istället sinsemellan.

-       Danerna kommer, hörde han någon säga.

Danerna kommer, tänkte han. Han sträckte på sig men såg inget utan valde att påkalla Östens uppmärksamhet.

-       Östen, är det danerna, ropade han högt över huvudena på männen.

-       Det vet du bäst själv, men jag skulle tro att så är fallet. Kom hit och se med egna ögon om det är dina sena vänner, eller andra som vi inte känner.

Hjärtat slog hårt och fort av upphetsning och glädje. Ragnar hade vetat hela tiden att Harald höll ord. Nu fick Östen veta det också; nu räddades hans egen ära, männens mod och Östens seger.

-       Hur många är de, hörde han sig själv säga.

-       Jag skattar dem till trenne storhundraden.

-       Hur många är vi?

-       Drygt åtta.

-       Och Sölve?

-       Elva.

-       Då väger det jämt.

-       Det väger över. Nu segrar vi, sa Östen.

-       Visserligen är det danerna vi ser, sa Ragnar, men får jag minna om att slaget ännu inte är begynt; mycket kan ännu hända.

-       Jag vet, men nu är det rätt tid att öka männens mod, ge dem hopp och låta dem få smak av seger redan innan striden har börjat. De flesta svärd har tvenne eggar, så också detta; lika mycket som vår kamplust gror, lika mycket vissnar Sölvemännens mod.

Återigen talade Östen. Denna gång fanns ingen tid för ordsmide; han meddelade kort och gott att danerna hade kommit och att de nu tillsammans skulle vräka Sölve.

Vid de sista orden uppstod oro bland Sölves män. Flera svear bröt sig ut ur leden och sprang mot Östens här. Här och var höjdes vapen, att åter välkomna svikare i laget var svårt, men Östen uppmanade männen att svälja förtreten och strida tillsammans.

-       Tvedräkt gynnar jutarna, sa han. Slåss samman, det är Sölve vi ska vräka.

Ännu fler frigjorde sig ur Sölves fylking utan att denne förmådde ingripa; han morrade och gormade om vartannat. Vissa höggs hastigt ned av dem som stod närmast, när de försökte bana sig väg, medan andra undkom innan någon förstod vad som pågick. Snart stred man inom Sölves led, men kampen var ojämn. De som inte lyckades fly var snart dräpta; sedan lägrade sig åter lugnet, en sorts spänd stiltje, samma som hade rått när Ragnar väntade på Östens tecken.

Men nu hade vågskålen vägt över.

-       Vi är nio, kanske tio, sa Östen, och danerna tre. Sölve har blott nio nu.

-       Storhundraden, sa Ragnar.

-       Ja, sa Östen. Allfader gynnar oss idag.

-       Det hade blivit fler om de inte dräpte överlöparna, sa Ragnar.

-       Alltför många gick åt. Vi hade haft gagn av dem också.

-       Synd, de var ännu inte vigda till Oden.

-       Låt oss då göra det, sa Östen. Nu viger vi dem allihopa, döda som levande. Nu har vi väntat länge nog.

-       Hellre det än att strida utan stöd av danerna, sa Ragnar.

-       Kasta ditt spjut, sa Östen.

 

Fjolvar såg sig om; i hans hjärna rådde förvirring och skräck. Hur hade han hamnat här, långt bort från Hersbyhemmet och trygga Tuna, mitt i ett dammigt virrvarr av främlingar och krigare. Han kramade sin tjuga med ena handen och skäran med den andra. Den där Harald hade visat vänlighet mot honom under färden mot Uppsala, han hade till och med tackat honom för hjälpen. Nu var han dock borta. Så är det med kungar tänkte han; de kommer och de går. Och vart hade Frida och Fröjdis försvunnit? Här var så många människor att det var rent omöjligt att hålla reda på sig själv, och ännu mindre varandra. Om han ändå hade fått stanna vid båtarna, men nej, han hade fösts med ända fram till fältet. Usch, tänkte han, här stundar hemska saker. Samtidigt såg han ett spjut fara genom luften, ett enda. Fjolvar höll andan när han betraktade dess flykt över himlen, över huvuden på män som vigdes till Oden. Ögonblicket efter brakade allt loss. Pilar kom i skurar, duggade tätt mot män och sköldar; slungstenar slog mot hjässa och hjälm. Skrik och skrän skar genom luften.

Fjolvar stod som fastfrusen.

Han anade att det var finnvedingarnas pilar som regnade över fienden i norr. Av Gangulfs tal hade han förstått att de var skickliga bågskyttar. Vilka det var som sköt åt andra hållet visste han inte, men kanske jutarna också behärskade båge och pil. Folk föll som furor, svear såväl som finnvedingar, daner, jutar samt andra.

Slagregn skadar skörden, tänkte han, och pilregn män.

Efter pilregn och slungsten fylldes luften av spjut. Samtidigt närmade sig härarna varandra. Män gick mot män med lugna steg och höjda huggvapen. Flera föll för flygande spjut, andra vek undan men de flesta fortsatte framåt. Jag vill fly, tänkte Fjolvar, här är inte sunt att stanna. Men han förmådde inte röra sig utan stod kvar, motvilligt fängslad. Omaka känslor av spänning och skräck slet i hans inre.

Blicken sökte efter fränder i havet av män. Nu hade härarna nått varandra, vapengny blandades med skrik av skräck och smärta. Vissa brölade som oxar vid slakt, andra galdrade oavlåtligt, någon grät. Stål mot stål, stål mot järn, stål mot trä och stål mot hull; alla lät de olika. Oväsendet dränkte fält och folk. Falken hade flugit sin väg; den svävade nu över andra ängder och nya byten. Det förra var glömt.

Där var Fridbjörn, gode husfar, han högg hårt, liksom också Fjolvars hjärta gjorde. Han vred huvudet mot sjön och sedan tillbaka mot striden; Fridbjörn var kvar. Inte kunde han stå kvar här och se på, husfar behövde ett handtag och hade rätt att fordra det. Han hade varit god mot honom hela vintern, skyddat honom mot jutarna. Nu tarvades stöd och ingen mer än Fjolvar verkade märka det.

Han sprang och inom några ögonblick fann han sig omsluten av strid och tumult. Fridbjörn höll på att tappa svärdet när han såg vem som hade kommit, men fann sig när nästa svärdshugg föll mot skölden.

-       Fjolvar, skrek han. Vad gör du här? Försvinn! Försök inte rubba ödets väv. Du förmår inte...

Han kom av sig och tystnade när huggskiftet fordrade alla hans sinnen. Jutarna han höggs med skrattade bistert åt den vilsna trälen som vapenlös hade dykt upp i stridsvimlet, blott med redskap i hand. Han gör inte mer harm än en fluga, tycktes de tänka, och struntade i honom. Fjolvar brydde sig inte om deras skratt, han märkte dem knappt; hans herre behövde hjälp och nu var han här. Utan att tänka tog han tjugan och tryckte runt halsen på en av husfars motståndare när denne klev framåt. Fridbjörn högg mannen hårt när han föll baklänges. Liv och blod pumpade ur såret och snart hade man en motståndare mindre att bekymra sig om.

-       Tack, skrek Fridbjörn. Du hanterar härmän lika väl som hö.

Fjolvar kände en egendomlig upphetsning som han aldrig hade känt förut, men det var också kladdigt i byxan. Helvete, tänkte han, varför måste jag alltid skita i trångmål. Men upphetsningen tog överhanden; jutarna svärmade runt omkring och Fridbjörn hade att hugga ihållande. Snart var Fjolvar där med tjugan igen och några ögonblick senare hade de dräpt ännu en fiende. Visserligen var tjugan av trä, men ändarna var spetsiga och skaftet stadigt.

 

På ett annat ställe lyckades Harald och Östen stråla samman medan de skiftade hugg med fiender.

-       Dina dristiga daners hjälp var välkommen, skrek Östen.

-       Väntar vinning deltar vi gärna i dylika lekar, svarade Harald. Fruktade du att vi skulle svika?

-       Ni kom, sa Östen, det är det som räknas!

-       Just i tid. Det är bättre är just försent.

-       Varför hänga på låset?

-       Jag slapp åtminstone att leda långledda män.

-       Och samman är bättre än emot.

-       Förra sommaren stred din bror mot oss på Själland.

-       Nu är han bränd, sa Östen. Heder åt hans minne.

-       Den dagen såg jag Skögul, svarade Harald. Men hon vände och sedan träffade Erik och jag en överenskommelse. Han sparade Själland att skatta efter segern mot brödrakungarna. Sedan gick det som det gick. Jag är glad för den förhandlingen.

-       Mot ödet kämpar också gudarna förgäves. Är förresten den där mannen en av dina?

-       Gloggir?

-       Vem är han? Han skjuter bättre än finnvedingarna.

-       Han har falksyn och starka nypor. Själlands bäste skytt.

-       Se upp, den där har spjut.

-       Vi hugger ihop.

 

Gloggir siktade och sköt, gång på gång. Varje gång träffade pilen sitt mål, oftast ett öga. En efter en fällde han; männen stupade med pil ut ur huvudet. Harald hade utsett en man som skydd åt honom.

Olof stred tillsammans med flera av soländarna. Redan tidigt hade de kommit i sär från Fridbjörn. Även Smid-Ebbe slogs på egen hand, eller med andra, någonstans som de inte visste var. Geir sköt båge med finnvedingarna.

Olof fann det ovant att strida med daner. Förra sommaren hade de gjord sitt yttersta för att ha ihjäl varandra, nu var de förbundna och stred ihop. Han kämpade dristigt och striden böljade för hans del såväl framåt som bakåt. Jutarna trängde på och han hade backat mer än han ville. Någon hjälpte dock till bakifrån, någon som siktade väl och sköt av både jutar och svikliga svear.

Innan nästa fiende fordrade fäktning såg sig Olof om. Den ser bekant ut, tänkte han; är det samme skytt som piskade mig med stränglös båge i fjol? Han släppte tanken för att värja sig; soländarna högg och stack men jutarna var fler. Trots Gloggirs stöd stod de snart i jämnbredd med varandra.

-       Hej, skrek Olof. Vi sågs i fjol.

Gloggir kastade ett hastigt öga på honom och sände iväg en pil.

-       Du kapade min sträng, sa han.

-       Och du rappade raskt sedan strängen sprungit.

Gloggir flinade.

-       Strid nu dristigt, sa Gloggir, jutarna är ettriga.

-       Pissmyror, sa Olof. De stör ditt strängaspel.

-       I år har jag två harpor, sa Gloggir och sköt ännu en pil. Samt flera strängar.

-       Låt dem darra; ditt spel ljuder vackert.

-       Ditt med, fast klangen är en annan.

-       Har du märkt att jutarna sjunger illa.

-       Det gör vi nog alla när brynta stålet kittlar.

-       Låt dem sjunga.

Striden fortsatte; Olof och Gloggir hade fullt sjå att försvara sig och snart drev de i sär. Det sista Olof hörde av Gloggir var braket när någon högg hans båge i bitar. I vimlet skymtade han hur denne piskade motståndaren med stumparna, innan han försvann som en ekorre över gräset bort mot skogen. Måtte han ha sin andra båge i dungen där borta, tänkte Olof. Den är värd sin vikt i guld.

 

Fridbjörn fortsatte att strida med Fjolvar vid sin sida.

Det dröjde inte länge förrän fienden återigen lade märke till trälen, men nu skrattade de inte längre. Han fick motta hugg och Fridbjörn måste täcka både sig och honom med skölden. Ibland tillgrep han skäran; eftersom den var kort och böjd måste han komma nära för att komma åt. Det var när han gjorde det som han kände det första sticket. Han tog sig om magen; snart kom ett till samt ett hugg över pannan. Han tog sig om huvudet och kände ett hål. Det är blött, tänkte han. Hela huvudet sprakade, sedan tappade han sansen.

Fridbjörn såg sin huskarl stupa, greps av raseri och högg vilt omkring sig. Inom kort stod han fri från alla håll, ingen ville vara nära, och han banade sig väg genom jutarnas gytter. Soländare stred samman några dussin steg bort; han tog sikte på dem. Samtidigt fick någon av jutarna fram sitt spjut och stötte det i Fridbjörns sida. Han svor till när mannen i andra änden vred om, fortsatte hugga men mäktade snart inte längre. När han segnade ner haglade huggen och snart förnam inte heller han något mer.

 

Sedan Gisle och Geir for i havet under sjöslaget hade Olof ofta förebrått sig för att de kom ifrån varandra. Försumlighet var en odygd som han ibland lastade sig för. Denna gång vakade han så gott det gick över bröder och fränder. Trots denna strävan hade han inte lyckats skydda Rörik. Förtvivlat hade denne fäktat för både Tuna och Gudrun. Hans vilja hade det inte varit något fel på, varken under träning eller i strid, men han var ovan och saknade såväl omdöme som styrka. Efter ett vildsint angrepp med yvigt huggande genom fiendens flock var han hopplöst förlorad. Några motståndare lyckades han såra på vägen men han blev själv raskt huggen i halsen. Drabbningen var fortfarande ung när han stöp. Olof kunde ingenting göra, han hade fullt upp med egna fiender. Röriks fall kom honom att tänka på vedhuggning. Han föll som ett vedträ från kubben, torrt och klent ned i högen av andra.

 

Geir sköt båge samman med Skule och Skygni. De tre höll ihop och turades om att skjuta. När en sköt lade nästa an och den tredje tog ny pil. De roterade löpande och lyckades hålla en hög takt på skjutandet. Eftersom deras strängar var olika spända sjöng de i stämmor; prrn, drrn, frrrn lät det om och om igen från deras håll. De talade inte sinsemellan, alla tre visste vad de skulle göra. Strängarnas sång räckte för dem. Prrn, drrn, frrrn.

Och där var Skorpa. Hon hade följt med finnvedingarna som nu gick lös på fienden med yxa, spjut och svärd. Som en skrovlig stenstod stod hon mitt i stridsvimlet, orkeslös men med en vilja av stål. Hennes hesa stämma hördes som ett ilsket surr genom vrål och vapengny.

-       Era fega uslingar, väste hon hest, ni räds en gammal edda som inga tänder har.

Hon grinade brett och för att visa hur sant hon talat; munnen var tom sånär som på några bruna stumpar som dinglade i tandköttet.

-       Kom an, skrek hon och stötte spjutet i skinkan på närmsta karl.

Den stungna juten blev mer förvånad än sårad, drog spjutspetsen ur skinkan, ryckte på axlarna och återupptog vapenskiftet med kraftigare karlar. Skorpa fräste en ed och fortsatte att stöta och sticka; eftersom hon såg illa hände det att också att en och annan finnvedsfrände fick sig ett stick.

Först var det ingen som tog henne på allvar; det var svårt att uppfatta henne som farlig. Fienderna skrattade och finnvedingarna log. Ville hon dö i strid var det hennes ensak; dessutom visste de att hon inte skulle kunna övertalas att avstå. När hon hade fått sin vilja igenom att fara till Uppsala kunde hon lika gärna delta i striden. Dessutom såg flera finnvedingar i henne en lyckobringare; den gamla var kärv, men hon förde tur med sig. Med henne i laget skulle seger säkras.

Eftersom Skorpa var stel och orkeslös flyttade hon sig inte gärna. När skarorna av stridande styrkor drev över fältet stod hon kvar, slutligen ensam bland fiender. Hon påminde på något vis om en murken stubbe i en flod av grumligt vatten, med den skillnaden att stubbar inte väser okvädinsord eller sticks med spjut. Någon gång hände det att hon skar av senor och genom hull; slutligen var där någon som fick nog.

-       Klyv den där sturska stubben, hördes en av jutarna skrika. Hon har barr som sticks.

-       Gör det själv; att slakta mormor är omanligt. Dessutom verkar veden vresig; yxan kan fastna.

Skorpa hörde inte sämre än att hon uppfattade ordskiftet. Oväntat fick hon kraft; med båda händerna sänkte hon spjutet in till skaftet i mannens mage, han som stod närmast. Ögonblicket efter hade någon huggit henne med yxan; hon föll med ett skratt.

-       Vi ses inte i Valhall! Slappdasar som ni hamnar hos Hel, sa hon och dog.

 

Hreppir höll sig några steg efter Vigr. Han var obekväm men gjorde så gott han kunde. Inte var han rädd att strida, men han visste också att han saknade tillräcklig skicklighet. Och är man inte tillräckligt skicklig, tänkte han, blir man ett lätt byte och då blir man också rädd. Tack vare Vigr har jag både uppgift och skydd. Han skyddar mig, jag skyddar honom.

Vigr var mitt inne i ett huggskifte med Sölve. Harald fanns i närheten men hindrades av Sölves karlar. Utöver Harald och Vigr kände Hreppir igen Styrbjörn, Ragnar och Starkad. Även Gangulf fanns i närheten, liksom gautarnas kung Gautulf.

De hade alla hamnat söder om fältet, på hedmark mellan hällar. Detta var nu slagets medelpunkt, det var här allt skulle avgöras.

Sölve var stor, stred skickligt och hade kraft i huggen. Trots att Vigr nu hade återvunnit all sin styrka hade han svårt att värja sig. Skölden hade han stadigt fäst på vänster arm med hjälp av sin krok och hylsa. Om Sölve var fruktansvärd att skåda var han än värre att bekämpa. Är det för detta som Allfader har sparat mig, tänkte Vigr. Varför, vad är meningen om Sölve slaktar mig nu? Då kunde han lika gärna ha låtit Erik göra det i fjol. Fast nu gror min ättling i Ginnas mage. Han kände värme, en annan värme än hettan på slagfältet. Denna värme kom inifrån och gjorde honom säll.

Då slog Sölve svärdet ur handen på honom. Innan han hade hunnit sträcka sig efter det var Hreppir framme och böjde sig ner. Denne grep om klingan och räckte kaveln åt Vigr.

-       Tack, sa Vigr samtidigt som hugget föll.

Ögonblicket efter rullade Hreppirs huvud över hällen.

Det var visst Allfaders avsikt med Hreppir, tänkte Vigr samtidigt som sorg och vrede vällde upp inom honom. Den varma känslan han just hade haft var som bortblåst. Nu rådde iskyla, fruset lugn; om Hreppir föll för min skull ska inte jag svika mitt öde. Nu är det du och jag Sölve, tänkte han. Du och jag.

Nu börjar kampen.

 

Någon gång under dagen fick Gangulf och Olof syn på varandra. Det gick inte att samtala, men Olof lyckades få fram att Rörik var dräpt. Han hade också skymtat Fridbjörns och Fjolvars lik. När han hörde detta blev Gangulf först vit i ansiktet, sedan greps han av raseri.

Det var samma sak som i fjol. Fiender föll som halmstrån och snart drogs Ofäti-Karl med i bärsärkagången. Han hade alltid haft ett gott öga till Rörik, trots att denne hade svansat efter Gudrun mest hela det senaste året, men ingen fick dräpa hans fränder utan följder.

Svåra följder.

Tillsammans banade de gator genom fienden och snart hade de Sölve själv i sikte. Starkad, styrman hos danerna, stred på hällarna nära Harald och såg bärsärkarna komma; han var inte sen att dela deras raseri och kom dem till mötes. Från varsitt håll högg de fiender liksom en smed bearbetar ämnet, fjättrat mellan hammare och städ. Larmet var olidligt; bärsärkarna själva arbetade utan ord, men de som kom i deras väg vrålade av smärta och skräck; sköldar brakade när männen trängde på för att fly. Rörelsen spred sig bland dem som stod bakom. Snart flydde många över sankängarna mot sjön i väster utan att riktigt veta varför, mer än att det vore osunt att stanna.

Efter följde daner, svear och finnvedingar och snart stred lika många nere i vätan som på fältet och uppe på hällarna.

 

Sölve stördes av larmet; han kände att något var fel, att något höll på att hända bakom hans rygg. Han måste bara göra slut på den här enhänte Själlandsdanen, sedan skulle han skapa sig överblick och styra striden.

Men den enhänte Själlandsdanen lät sig inte enkelt göra slut på. Han hade fått ny kraft och Sölve fick ägna mycken möda åt att möta hans hugg.

-       Din enhänte huggare, nu börjar det bli enahanda att stå här och hacka. Kan du inte bättre, sa Sölve och högg hårt mot Vigrs hjälm. Vigr lyfte skölden över huvudet och fångade hugget.

-       Än du då, sa han. Med båda händerna i behåll.

 Sedan högg han mot Sölves ben. Denne lyfte fötterna högt.

-       Nu kapar jag din sista hand, sa Sölve.

Svärdet for genom luften men hugget stannade i Vigrs svärdsfäste.

-       Dina styrkor flyr, men det ser du inte.

Vigr stötte svärdet framåt. Sölve mötte med sköldens buckla.

-       De drunknar i sjön, fortsatte Vigr, med svitjods dråpare och dristiga daner efter.

Samtidigt for Sölves hugg från sidan, långt in under skölden. Vigr vacklade men stod snart bredbent igen. Sölve använde andrummet till att vända på huvudet och snabbt överblicka fältet. Vad han såg retade upp honom; Östens män höll på att tränga ut hans egna i sjön.

Han dröjde med blicken något för länge. När han återigen fäste den på danen var dennes svärdsspets redan inunder hans sköld. Han kände den tränga genom tyg och hull; sedan vreds den om.

Det kändes varmt och blött om magen. Sölve höjde svärdet för hugg, men föll till marken. Matt märkte han att motståndaren stod på knä, att dennes vapenrock var blöt av blod.

-       Du blöder, sa han.

Sedan svartnade allt; sist av allt försvann hörseln.

-       Du fick mig också, hörde han Vigr säga.

Det är som det ska. Det är...

Sölve sjökonung dog obesegrad.

 

Vigr reste sig mödosamt och tog tre steg. Striden hade stannat upp, budet om Sölves död färdades fortare än en gräsbrand. Han stapplade tre steg till, men stannade och tog sig om sidan. Harald rusade fram och lade armen om honom. Vigr föll och Harald höll emot; inom tre steg låg han på marken. Vapenrocken var blöt; över hällen rann röda rännilar som samlades i pölar. Harald slet i Vigrs rock.

-       Låt bli, sa Vigr, det tjänar ingenting till. Detta är banesår.

-       Vi kan binda om och stämma blodflödet.

-       Sluta, flämtade Vigr, jag har gjort vad som var menat.

-       Menat?

-       Det som Allfader ville; han sparade mig till denna dag. Nu är Sölve dräpt, nu hämtar han mig snart.

-       Jag behöver dig också, sa Harald. Förbannat att han måste hämta dig när vi segrar stort. Du får Själland att råda över.

-       Då blir det från andra sidan. Värna nu Ginna väl, samt den som gror i henne. Och Adisla. Om hon tillåter vill jag att du fostrar barnet.

-       Tack, sa Harald. Jag skall fostra honom som om det vore min egen son.

-       Henne.

-       Vad?

-       Också om det blir en flicka.

-       Vad det än blir. Ginnas och Gunns barn kommer växa upp som syskon.

-       Bra. Tack! Nu kan ni komma, viskade han och vände blicken mot skyn.

Ett stort åskmoln skymde solen. De första stänken prickade de heta hällarna med stänk som hastigt dunstade. Snart kom nya; inom kort blänkte hällarna av vatten. När den första knallen hördes var Vigr redan död. Hans blod blandades med regnvattnet och rann över stenytan, ner mot gräset.

Nio steg bort låg Sölve.

 

Vädret blev överraskande våldsamt. Regnet piskade, åskan mullrade och ljungeldar skar genom den stålgrå skymningen. Himlens makter drabbade samman med en våldsamhet som vida överträffade människornas mest storslagna kraftmätningar. Genom kaos och halvdager anades djur, väsen och makter; man skymtade hundar och ulvar, korpar och örnar, en vilsen falk samt flera valkyrior.

Härmännen hukade för hagel stora som duvägg och sökte skydd under sköldar. Vinden slet och kylan kändes genom märg och ben. Ett fåtal fortsatte fåfängt att fäkta; vissa vedersakare vrenskades i våtmarkerna, män dränkte män i maden.

 

Ovädret upphörde lika hastigt som det börjat; vinden avtog och molnets tunga släp av regn och rusk drog bort mot öster. Snart värmde solen igen; droppar glittrade och ur marken steg vattenånga tät som röken från fuktig vedbrand.

Östen kom fram till Harald.

-       Männen har slutat strida.

-       Varför kämpa när allt är över, sa Harald. Sölve är död.

-       Äntligen vräkt, suckade Östen. Det har varit ett hårt år.

De tryckte varandras händer; ryggdunkar och skratt hördes när de omfamnade varandra.

-       Vigr är också väck, sa Harald och grät med ens som ett barn.

-       Raka vägen till Asgård for han, sa Östen. Sådan bragdman firar redan gille, hedrad med plats i Härfaders högsätesbänk.

-       Detta var den drygaste offergärd Allfader krävt, sa Harald och hulkade. Vigr hade mer att ge. Hoppas han där uppe är nöjd nu.

-       Jag sörjer din sorg, sa Östen och klappade honom på axeln. Men härfadern råder som han behagar, vare sig vi vill eller ej.

-       Jag vet, sa Harald. Jag vet, men det är bittert.

-       Men han tar inte endast, sa Östen. Han ger också; Sölve är vräkt. Låt oss i sinom tid fira segern samt lära känna varandra. Men nu ska vi rensa upp efter drabbningen; döda skall brännas, sår förbindas, svikare dömas samt gille firas. Och förbundna belönas.

 

Hela dagen hade Frida och Fröjdis vårdat sargade män. När de ändå hade rest hela vägen till Uppsala tänkte de att de lika gärna kunde göra nytta. Sårade karlar fanns i övermått, ingen av flickorna hade haft en lugn stund sedan Ragnar kastade Odensspjutet. Andra läkekunniga fanns där också, dels kvinnor som hade följt med sina män, dels män som gjorde större gagn som vårdare än som dråpare. Vissa var från Uppsala, andra kom långväga ifrån. Tillsammans gjorde de storverk; många hade dem att tacka för att de fortfarande levde.

Redan på förmiddagen fann Frida Ragnar. Eftersom han hade stått mellan härarna, främst av alla, hade han blivit illa skuren och trampad. Det var ett under att han alls levde och ett nästan lika stort under att hon och Fröjdis lyckades föra honom i säkerhet under en stor lind vid sidan om fältet. De förband hans hålsår och spjälade vad som verkade brutet. Han sa inget så länge de tog hand om honom; han hade förlorat mycket blod och det var inte gott att veta om han var medveten eller väck. Någonstans inom honom drev dock tankar omkring: Värst vad flickorna har vuxit, tänkte han. Och vad flinka de är. Fröjdis är fager…

När systrarna var klara med Ragnar lämnade de honom bland andra sårade i trädets skugga; där fanns fler som behövde hjälp. En läkekunnig kvinna vakade; en annan hämtade vatten åt dem som törstade.

Allteftersom dagen led fick Ragnar sällskap av andra män som han dock inte märkte mycket av. Han låg i dvala, ingen visste om han levde eller dog, men hjärtat fortsatte att slå och det väste svagt ur näsan. Där hamnade i sinom tid också Radulf och Gisle. Radulf var inte värre sargad än att han fräste och svor. Han ville upp igen men kvinnan under linden hindrade honom handgripligen. Gisle var svårare medfaren; han fann sig utan ett ljud i hjälpen; om fän tål att lappas och lagas får jag också göra det, tänkte han. Efter hand fylldes marken under trädet. Tur att det finns många träd, funderade han. Skogens skugga svalkar skönt; lindars lund lindrar.

Geir fortsatte att arbeta på slagfältet; hade han inte haft Grid hade han säkert gjort Gisle sällskap, eller Rörik. När det blev kväll klappade han Grid och tackade henne.

 

Andra var inte i stånd att tacka, och hade heller kanske ingen orsak. De döda var otaliga; de låg som de föll med vapen i hand. Fåglar svävade i skyn, nu fanns föda för dem; där var korp och där var örn. Samt den ensamma falken. Östen fordrade att alla hövdingar, segrare såväl som förlorare, skulle låta räkna sina män och ta hand om dem som behövde det. Alla som förmådde måste hjälpa till, sårade skulle vårdas och döda brännas.

Detta hade i sanning varit en ödesdrabbning; makt hade skiftats, många män skulle aldrig mer vända åter hem. Barn skulle storögt se upp på bistra budbärare, hålla mor i kjorteln och spörja varför hon grät. Månget husfolk skulle sörja sin husfar, andra vräka hans husfru och barn.

När man dagen efter räknade alla döda blev det nästan fyra storhundraden svear, två storhundraden jutar, tre dussin daner, ett dussin vardera finnvedingar, gautar och gutar samt enstaka hälsingar, samer, finnar, obodriter, ester, liver, kurer och ruser. Många jutar var försvunna; de som levde mäktade måttligt att söka rätt på dem som saknades. Segrarna brydde sig föga; man menade att de antingen hade flytt, eller dvaldes dränkta på våtäng och sjöbotten. I långliga tider skulle man finna lik på platsen som småningom kom att kallas Jutekärret. Det sades att där spökade. Folk gick omvägar förbi, i varje fall när solen var nedom trädtopparna eller om man färdades ensam.

 

Flugor och fåglar frossade på lik; segerns sötma blandades med veklagan. Vigr begräts av många, särskilt av Harald, Olof och Ragnar samt Starkad. Men allra mest skulle Ginna gråta när dödsbudet nådde henne, liksom Gunn. Styrbjörn fann det hårt att Hreppir hade huggits huvudlös, men såg det oerhörda i hans offer; han räckte svärdet åt Vigr och därmed segern åt Östen.

Styrbjörn grät men grunnade redan på framtiden; Ginna hade mist både man och gårdskarl, kanske hon i sinom tid skulle kunna finna tröst i honom.

På ett annat ställe låg Skorpa med slutna ögon och leende på läpparna. Hennes söner såg sorgsna ut; med ens skulle det bli lamt i gården, ingen styrde och ställde som Skorpa. Men att gråta vore själviskt, i själva verket fanns föga att sörja; Skorpa hade fått som hon ville, hennes tid var kommen och hon hade fått dö i strid. Nu härjade hon hos Härfader samt sörplade Asgårds fläsksod.

Skule och Skygni plockade pilar.

 

Fjolvar sörjdes av ingen; han var ett simpelt lik med tjuga och skära. Vad har trälar att göra i krigares led, tänkte de som såg hans sargade kropp. Frida och Fröjdis fann honom när de letade efter Fridbjörn. De fick hjälp att bära bådas lik till hällarna. Östen var där.

-       Se på denne man, sa de; en enkel träl, därtill rädd. Men utan honom hade du inte segrat.

-       Vad förmådde han med tjuga och skära?

-       Inte mycket, men det var han som mötte Harald sedan alla hade lämnat Soland. Han förde danerna till oss, och vi dem hit.

Östen lade pannan i veck. Harald kom fram när han hörde sitt namn.

-       Känner du igen denne träl, frågade Östen.

-       Fjolvar, sa Harald. Det var han som fick fatt i Frida och Fröjdis.

-       Och de ledde dig hit?

-       Ja.

-       Då menar ni att denne räddhågsne träl säkrade segern. Utan honom inga daner, utan daner ingen seger.

-       Och ingen Vigr, sa Harald.

-       Trassliga är ödets trådar, sa Östen.

-       Fjolvars tråd var skör och kort, sa Frida, men i ödets väv var den värdefullast.

-       Märkligt. En rädd träl gagnade mer än månghundra män.

-       Att trotsa sin rädsla är den största av bragder, sa Fröjdis. Han försvarade också far; de kämpade tillsammans.

-       Samt föll tillsammans, sa Frida med skrovlig röst.

-       Honom bränner vi med hersar, sa Östen. Han ska sitta hedersamt i Härfaders hall.

-       Hedra också flickorna, sa Harald. Frida och Fröjdis visste att visa vägen till Uppsala.

-       Dem får vi hedra på annat sätt; de blir besjungna på gillet, samt behängda med ädel metall.

-       Nu vill vi bara hem, sa Frida. Far är död, liksom Rörik och Fjolvar. Vissa av våra vänner vet vi knappt var de är; de som är sårade måste vårdas.

-       Far slapp i alla fall att sörja Rörik, sa Frida.

-       Att sörja sitt barn är grymt, sa Östen.

-       Det ska många göra snart, sa Frida. Mor har mist såväl man som son, samt huskarl. Bland svitjods kvinnor har hon mången olyckssyster; hon är inte ensam.

 

Geir förde bud om levande och döda till Gisle där han låg i skuggan och läkte. Att Alrik från Altuna och Frode från Vallentuna var döda bekymrade honom föga, de var mest namn för honom. Däremot grät han bittra tårar när han hörde att båda Karl hade dräpts. Ofäti kände han inte så väl, men Lafse desto bättre. När han till sist fick höra att Finnvid var borta blev han utom sig av sorg. Det tog en lång stund för Geir att förklara att det gällde Finnvid från Skålhamra, inte Finnvid finnveding.

Visa hela inlägget »

Hemfärden kändes lätt eftersom mycket fanns att berätta. Trots trängseln ombord var alla på gott humör; man hade varit borta länge, längre än som varit tänkt, och nu var man äntligen på väg tillbaka. Hemma fanns fränder och i några fall väntande möer som det skulle bli kärt att återse. Raskade man på skulle det kanske gå att följa med på någon av sommarens färder. Hemlängtan och trängsel gjorde att man seglade dygnet om så länge vinden var förlig och man inte befarade bottenkänning. Man arbetade i skift och delade på sovplatserna.

Alla gladde sig åt den stundande hemkomsten, i synnerhet Styrbjörn som dels hade varit ute längre än de andra, dels under långa tider hade trälat och tvivlat på att någonsin få återvända. När de närmade sig svitjods land satt han ofta och betraktade klippor och tallar som drev förbi utanför relingen. Han kände sig lycklig när han såg sina saknade nejder men lade också märke till att få människor syntes utefter stränderna. Det är inte som vanligt, tänkte han; folk brukar komma ner till stranden när fartyg far förbi, eller vinka. Visst rör sig en och annan i land, men de är inte många. Svitjod känns lamt.

Eller lamslaget.

Eds vik var lång och smal, i den fick man hugga i med årorna hela vägen fram till gården. Eftersom man inte hade mer med sig än egen utrustning och skaffning gick urlastningen fort. Snart tog man farväl av varandra samt skiljdes åt varsitt håll.

 

Tunaborna trampade de välkända stigarna och närmade sig raskt sin gård.

-       Märkligt att vi inte har träffat någon på stigen, sa Gisle. Någon borde vara ute och röra på sig, i alla fall vid den här tiden.

-       Där är i alla fall en, sa Geir när de närmade sig Tuna. Ser du?

-       Det skulle kunna vara Radulf, sa Gisle

-       I så fall har han vuxit, sa Gangulf. Men vi har å andra sidan varit borta ett år.

Geir vinkade men då var personen redan på väg mot hallen. Efter en stund kom han tillbaka med några andra. Geir vinkade igen, samt Gisle; ingen besvarade hälsningen.

-       Visst är det far, Smid-Ebbe och mina bröder, sa Gangulf. De ser inte att det är vi som kommer.

-       Det lär de snart bli varse, sa Gisle. Det blir roligt.

-       Jag går före, sa Olof. Jag vill inte att det ska bli samma tumult som på havet, att de tror vi är draugar hela bunten.

-       Tror du de har hört att vi dog då, sa Geir.

-       Det är klart de har; tänk efter.

Olof såg på Geir och fortsatte.

-       Efter varje utrodd bringar hemvändare bud bland gårdarna, i synnerhet där de vet att någon väntar förgäves.

-       Olof har rätt, sa Gangulf. Gå före du, så bidar vi här.

De väntade och Olof gick den sista sträckan själv. På håll såg de omfamningar och anade samspråk. Orden hördes inte, men man pekade åt deras håll. Snart hördes glada rop och alla gick dem till mötes.

-       Kom, sa Gangulf, nu litar de på Olof.

Det blev ännu ett kärt återseende. Som en löpeld spred sig nyheten över hela Tuna, att Gangulf på något vis hade överlevt och var återkommen, pigg och kry, liksom också Gisle och Geir. Samt Olof, men om honom hade man aldrig hört annat än att han levde när han senast sågs.

Hela eftermiddagen fick Gangulf värja sig mot kramar, framförallt från gårdens kvinnor. Även Gisle och Geir, samt Olof, fick sin beskärda del. Karl hade gått vidare hem till sig.

-       Jag visste väl att vi hade galdrat gott, sa Holmdis. Jag visste det! När Säming kom med sitt dödsbud i höstas kändes det galet. Jag kände det, och nu vet vi hur det ligger till. Älskade son, jag är så glad att ha dig tillbaka.

Gangulf vred sig stelt, men log.

-       Också er, sa hon till de andra och kramade allihop.

-       Hur har ni det här då?

Gangulf betraktade sin far.

-       Det kan vi prata om sedan, sa Fridbjörn och sänkte rösten.

-       Varför inte nu? Det verkar allvarligt när du säger så; är någon död?

Gangulf såg på alla som för att försäkra sig om att ingen saknades.

-       Med oss är det bra, sa Fridbjörn. Ganska.

-       Det är inte alls bra, invände Holmdis. Galdrar mäktar mycket, men inte allt. Nu måste många hjälpas åt.

-       Är någon sjuk? Rörik, hur är det med dig? Du ser härjad ut. Bror, kom hit, jag vill syna dig.

-       Ta det lugnt med honom, han har det svårt.

-       Nu får ni sluta tala i gåtor; berätta vad som har hänt.

-       Ja ja, vi ska. Alla ska berätta, ni också. Men sedan måste vi verka. Det brådskar.

 

Holmdis bad hemvändarna att börja berättandet. Vid det här laget var de ganska trötta på sina egna historier; dessutom ville de höra vad som stod på hemmavid. Därför förtalde de sina öden i korta ordalag, tillräckligt för att alla skulle bli nöjda, men utan ordsmide och andra detaljer än de som krävdes för att förhindra onödigt spörjande.

Gangulf förtalde också om Styrbjörn.

-       Märkligt, sa Holmdis. Minns ni Nattfaris ord?

-       Vilket av dem, sa Fridbjörn.

-       Alla. Jag tror han har blivit sannspådd fullt ut.

-       Vad sa han egentligen, sa Rörik. Hans röst lät sträv. Jag har glömt.

Holmdis tänkte.

-       Om jag minns rätt sa han att Styrbjörn blev kvar och Gangulf flydde i Frisland samt att Olof styrde hans skepp tillbaka hem. Allt det har vi haft svar på sedan länge. Därtill nämnde han att en som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn. Det, fick vi just veta, stämmer också.

-       Märkligt, sa Fridbjörn, men du har rätt. Sedan nämnde han väl saker om Gunn och Ginna? Var det inte något om hämnd och att lägra trenne kungar. Det stämmer bara delvis.

-       Nej, sa Olof. Det stämmer också. Gunn blev först given åt den åldrige kung Halfdan. Han dog, mitt under kärleksakten, och hon giljades då av hans son Bausi. Det blir trenne kungar, och alla innan vintern var över.

-       Så det stämmer också, slog Holmdis fast. De hämnades på den där Nykr, de lägrades av trenne kungar, och de födde deras ättlingar, i alla fall Aesirs och Bausis. Och, hon såg på Gisle och Geir, ni gjorde deras barn faderlösa.

-       Ja, sa Gisle. Det blir svårt att se Gunn och Ginna i ögonen, om vi ses igen.

-       Det ska du inte oroa dig för, sa Olof. De skulle ändå aldrig vilja utkräva hämnd av er; de begrät er lika mycket som sina makar.

-       Men deras barn, sa Geir. De har sak emot oss, och känner oss inte.

-       Endast om någon förtäljer och framhåller er roll i drabbningen, sa Olof. De har goda fosterfäder och ingen lär driva deras sak emot er.

-       Dessutom kanske ni aldrig träffar dem, sa Holmdis.

-       De kanske träffar oss, sa Gisle.

-       Det var drabbning, sa Olof, inte dråp.

-       Drabbning är dråp, sa Geir.

 

Alla satt tysta ett tag, begrundade hemvändarnas öden, såväl de som varit som de som väntade.

-       Men nu har vi vardandet, det som sker, att sköta, sa Holmdis. Far, förtälj dem vad som står på.

-       Fiender härskar i uppländerna. En jutsk sjökonung, Sölve, kom hit förra sommaren; först härjade han, sedan slog han sig ned i Uppsala. Östen har flytt; vi stred tillsammans med honom när ni var borta, men förgäves; Sölve är stark. Nu drar hans karlar kring land och gård; de gästar var de vill. Härjar hårdhänt. Svitjod är splittrat; vissa hövdingar stödjer Sölve, andra Östen.

-       Då förstår jag varför stränderna låg öde, sa Olof. Styrbjörn talade mycket om det.

-       Så är det, sa Fridbjörn. Folk är rädda.

-       När vi närmade oss Tuna var ni också varsna, sa Gisle.

-       Alla måste vara det. Men i alla fall, förra hösten trodde vi att vi kunde vräka honom, att vi var tillräckligt starka när utroddarna hade återvänt. Men de var leda på lid och strid. I stället fick vi sätta vårt hopp till Sölves förnuft.

-       Hur då? Geir betraktade Fridbjörn.

-       Jo, den kung blir inte långlivad som styr illa; låter han sina män plundra visthusen och föröda skördarna utarmas landet. Ett utarmat land föder inga bönder och därför varken krigare eller kung. Det var det vi trodde att Sölve skulle besinna, men vi bedrog oss. Hela året har hans skaror dragit runt och plundrat. Nu hotas skörden.

-       De brände Gudruns gård, sa Rörik.

Holmdis såg på sin son; han såg ner i golvet och fortsatte.

-       De brände gården bara för att de hade gömt undan mat där. Sin egen mat. Bara för att de skulle ha något att äta om de blev hemsökta. Och det blev de. Männen listade ut var födan fanns, de såg spåren i snön. Sedan straffade de styggt; alla dräptes utom Gudrun och några av gårdskvinnorna. Min Gudrun!

Orden stockade sig; han fortsatte:

-       De huserade i Rodsunda tills förråden var tomma. Då brände de gården och drog vidare. Några kvinnor förde de med sig. De som var mer döda än levande lämnades åt sitt öde i gårdens kalla aska.

Nu grät han.

-       Gudrun skändade de in i det sista. När hon försökte fly dräptes hon.

Tystnad lägrade sig i hallen när Rörik var klar. Ingen sa något på en lång stund; alla begrundade vad han hade sagt. Gangulf höll om honom och Holmdis kramade båda två. Inte underligt att Rörik verkade egendomlig, tänkte Gangulf. Att förtäras av sorg kan knäcka vem som helst, och Rörik är inte den starkaste.

-       Jag vill hämnas, hulkade Rörik.

-       Det ska du, sa Gangulf.

-       Han måste öva, sa Fridbjörn sakligt. Eftersom han har ägnat sig åt annat.

Rörik såg med trotsig blick på sin far.

-       Jag vet vad du tänker, sa han, men nu är hon borta. Är du glad nu, ingen Gudrun som kan öda min ära.

Fridbjörn såg sorgset på sonen.

-       Inte är jag glad; vare sig du vill tro det eller ej sörjer jag också. Du har hämnd att kräva, men du måste öva för att lyckas.

-       De som skändade henne skall få ångra vad de gjort, om det så blir det sista jag gör.

-       Jag övar gärna med dig, sa Gangulf.

-       Och jag, sa Olof.

Gisle och Geir nickade. Rörik snyftade.

-       Då får ni börja nu, sa Fridbjörn. Östen samlar återigen styrkor. Sölve ska vräkas eftersom han inget har lärt; vid midsommar står slaget utanför Uppsala.

-       Hur kommer det sig att Tuna har klarat sig, undrade Gangulf.

-       Klarat sig, sa Holmdis, jag vet inte det. Hans män kom först hit, ska ni veta. Men Tuna hade tur; vi slapp spårsnön och fick dessutom förvarning. Frida, Fröjdis och de andra flickorna sprang till skogs i tid. Trots att Sölves karlar var vidriga överlevde vi gästningen genom att foga oss och vintern tack vare gömda förråd. Glöm inte att vi också förfogade över Hersbys skörd, som förvarades dold.

-       Och hur är det annorstädes?

-       Likadant överallt; vissa gårdar är skövlade, andra gästade, som Tuna, och några har klarat sig helt. De som gynnar Sölve klarar sig undan; det är skäl till att vissa blir hans förbundna.

-       Undrar hur trogna de är, funderade Radulf. Om vindarna vänder, menar jag; då kanske de skiftar sida ännu en gång.

-       Det vore bittert att strida samman med svikare, sa Fridbjörn. Men hellre det än att ha dem emot sig.

-       De väljer efter styrka, sa Radulf.

-       Snarare seger, sa Geir.

-       Väntad seger, sa Gisle.

-       Just det, sa Gangulf. Och väntad förlust driver folk på flykt.

 

Samtalet fortsatte till långt in på kvällen. Innan alla gick till sängs i Tuna den natten hade man enats om att försöka värva Finnvid med finnvedingar och Harald med daner att strida med Östen, mot Sölve.

-       Tror du Ragnar och Styrbjörn är med på en ny utrodd så snart efter att ha kommit hem från den förra, sa Gisle till Gangulf.

-       Säkert, sa Gangulf. Annars får vi övertyga Säming eller någon av de andra styrmännen. I morgon beger vi oss till Ed.

-       Ed blev också gästat, sa Fridbjörn. Där finns inte många kvar.

-       Men gården var i alla fall inte bränd.

-       Husen står kvar men folk fördes bort, eller dräptes. Gamle Adils, Styrbjörns och Ragnars farfar, lär ha huggit hårt in i det sista. Nu firar han gille i Valhall.

 

Nästa dag återvände Gangulf, Gisle och Geir till Ed. Fridbjörn följde också med. Flera besättningsmedlemmar var redan där; alla vittnade om övergrepp runt om i bygden. Ragnar och Styrbjörn var oglada; det var just så illa som Fridbjörn hade sagt och ingen övertalning behövdes. De hävdade själva att svitjods splittring bäst löstes med många stridsdugliga män och hopp om seger. Att vinna Finnvid och Harald för Östens sak var det bästa de kunde göra.

Innan middag var alla eniga om att återvända med bud till Finnvid och Harald. Gangulf, Gisle och Geir som kände Finnvid skulle söka upp honom, Ragnar och Olof var förtrogna med Harald skulle gästa denne. Men alla skulle fara tillsammans, eftersom de bara hade en båt. Styrbjörn skulle stanna kvar och, tillsammans med Fridbjörn, samråda med Östen samt samla uppbåd. Till detta fordrades uthållig dristighet; många måste värvas utan att Sölves män märkte något. Anade de oråd skulle de kväva motståndet i dess linda, innan svitjods styrkor hade samlats. Till sin hjälp hade de hågade ynglingar och män, på Tuna och annorstädes.

 

Efter två dagar var Själlandsfararna på havet igen. Båten var nödtorftigt rustad; skaffning hade samlats runt om i Solands gårdar. Inte hade man mycket förning, trots att man hade skrapat botten i både byttor och bodar.

-       Och inte hinner vi plundra på vägen, sa Geir.

-       Det ska du vara glad för, sa Ragnar.

-       Varför?

-       Vi är inte starka nog för att plundra annat än små gårdar. Och sådana brukar inte har mycket att ge.

-       Jag vet en som hade det, sa Geir och vände sig mot Gisle. Minns du sälköttet?

-       Mmm, sa Gisle. Men ännu mera minns jag all god öl.

-       Jag minns några drumliga drängar som hade druckit för mycket, sa Gangulf.

 

Efter veckor till havs var de återigen på Själland. Denna sommar hade Harald valt att stanna hemma; de fann honom och hans män i Tissö. Gunn var också där.

Gisle och Geir tvekade till en början när de skulle möta sin syster vars man de hade dräpt. Inte blev saken enklare av att hon sände bud efter Ginna och Vigr så fort soländarna visade sig. Visserligen brukade Ginna vara den som göt olja på vågorna när osämja hotade, men i just detta fall hade hon lika mycket sak mot dem som sin strängare syster.

-       Olof, du kanske ska förbereda Gunn på att vi är här, föreslog Geir.

-       Äsch, det ordnar sig. Hennes glädje över att ni är i livet är större än sorgen över Bausi. Bete er som vanligt.

Gisle och Geir såg med stora ögon på Olof.

-       Eller, fortsatte han, vid närmare eftertanke ska ni nog inte bete er som vanligt. Tänk på att ni har blivit vuxna sedan hon senast såg er.

-       Och hon har blivit drottning.

-       Det också.

 

Brödernas farhågor kom på skam; återföreningen med Gunn blev glad. Också Ginna var utom sig av lycka att få återse sina bröder. Alla fyra undvek dock sorgfälligt att tala om drabbningen. Det vore dumt att väcka den björn som sover, tänkte Gisle.

Soländarnas återkomst till Tissö var lika överraskande som glädjefylld. På kvällen åts en präktig måltid i hovgården; soländarna satt vid högsätet. Jag föredrar detta mottagande framför det vi undfick förra året, tänkte Olof.

Ragnar nämnde deras ärende: att Sölve sjökonung från Jutland nu förödde svitjods länder och att Östen behövde Haralds hjälp att vräka inkräktaren. Sölve var inte okänd i Tissö; några av männen hade farit med honom och skövlat främmande stränder. Nu sporde de att han haft föga framgång i Kent och andra länder västerut, varför de fann det naturligt att han vände sin strävan österut. Vad vore då lämpligare att trakta efter än herraväldet över svitjod, menade de, särskilt när kung Erik hade rott ut med hälften av svitjods krigare.

Flera av männen var inte sena att anta utmaningen, de långleddes vid det stilla livet hemmavid. Förvisso likade det vissa illa att bistå Östen, bror till den kung Erik som sånär hade brandskattat Själland. Men kunde någon vinning komma ur färden var det många som med glädje antog utmaningen. Även Harald och Vigr gjorde det, trots att båda var nygifta, på villkor att färden medförde fler fördelar än endast kamp och ära.

-       Du får rådslå med Östen om villkoren, sa Ragnar till Harald.

-       Eller han med mig.

-       Vilket som, sa Ragnar.

-       Möte föder råd, sa Vigr; får vi först samtala med varandra ordnar sig allt.

-       Då ser vi till att så blir fallet, svarade Ragnar. På liknande sätt som vi for hit, for Olofs farbror Fridbjörn till Östen. Med daners och finnvedingars hjälp enar vi svitjod och vräker Sölve.

-       Finnvedingar?

-       Olofs fränder, Gisle, Geir och Gangulf som också gästar dig nu, var hos dem i vintras; de blev fångna av Finnvid.

-       Hur kan de påräkna hans bistånd om de var fångna?

-       De hjälpte honom att återta makten i eget land.

Harald såg tankfull ut.

-       Finnvedingar, sa han. Det var länge sedan vi hade besvär med dem, men i sommar har de vaknat till liv igen. Jag har sport att de ställer till skada i Mols och Djurs på Jutlands östra kust.

-       Där råder Sölve, sa en av männen.

-       Finnvedingarna passar på när Sölve är borta, på samma sätt som denne passar på när Erik är borta

-       Är det långt?

-       Inte värst. Det ligger västerut; med förlig vind är man där inom två dygn.

 

Soländarna for nästa dag till Jutland; några av Haralds män följde med i egen båt. Att finna Finnvid var inte svårt. Framme vid Djurs kust följde man inbyggarnas bittra veklagan samt spåren av sot och aska; mot slutet tog man sikte på nyskövlade gårdars brandrök. När de fann honom blev han lika glatt överraskad som Harald hade blivit. Inte heller Finnvid var sen att lova bistånd till Östen och svitjod.

-       Vem vore jag att neka nyfunna vänner hjälp, samt mina finnvedingar nöje? Eftersom vi redan har dragit i härnad kan vi lika gärna fortsätta till svitjods nejder.

-       Känner du vägen till uppländerna, frågade Gangulf. Annars föreslår jag att vi far samman. Danerna hittar själva och far på egen hand; Harald härjade där i förfjol.

-       Det låter klokt, men då får ni först följa med till Lagaholm och hjälpa oss att lossa lasten; fyllda båtbukar sinkar seglatsen. Trots att Djurslandet var magrare än vi trodde bär vi byte ombord.

-       Bara vi är i Uppsala till midsommar; där och då skall vi slå Sölve.

-       Dit hinner vi även om vi skulle värva fler frivilliga först.

-       Det beror också på vinden, sa Gangulf.

-       Jag känner en som gärna vill slåss, sa Geir och puffade Gangulf i sidan.

-       Vem?

Finnvid betraktade honom intresserat.

-       Äsch, sa Geir och rodnade. Hon heter Skorpa och är säkert trehundra år.

-       Hon slogs redan i Troja, sa Gisle. Men Skule och Skygni kanske vill.

 

Själländarna återvände dagen efter till Tissö med bud att Finnvid skulle strida med dem på Östens sida mot Sölve. De kunde också hälsa från Ragnar att soländarna nu for vidare med Finnvid för att lotsa hans båtar till uppländerna. Harald och Vigr ombads ansluta med danerna i god tid innan midsommar.

Dagarna därpå utlyste Harald utrodd i allt Själland, samt vak och värn för dem som stannade. Han räknade med att frigöra tre åttonden fartyg och lika många storhundraden män för utrodden, vilket var mindre än fjolårets flotta. Med svitjods angrepp i färskt minne valde Harald att fylka flertalet hemmavid. Fastän fientliga härskaror nu drogs till drabbningen hos svitjod fanns andra som gärna skulle skövla Själland.

 

Samtidigt som soländarna värvade daner och finnvedingar rådgjorde Styrbjörn och Fridbjörn med Östen. Denne välkomnade ansträngningarna att skaffa bundsförvanter, men ville känna sig trygg med Harald och hans avsikter. Att vräka Sölve fick inte ske till priset av att han förlorade makten till Harald.

-       Det råder inte jag över, sa Styrbjörn. Men Harald gör det möjligt för dig att vräka Sölve. Han och Finnvedingarna. Utan deras hjälp förblir svitjod splittrat och du maktlös.

-       Du har nog rätt, sa Östen. Bättre att dela med vänner, än att åse fiender girigt sluka hela steken. Men då måste vi bli vänner först; vi måste samråda.

-       Om jag känner honom vill han nog träffa dig också, sa Styrbjörn. Harald är en klok karl.

-       Och den där Finnvid, vad vet vi om honom?

-       Inte mycket mer än att han råder över färre män; jag tror inte de är fler än ett storhundrade.

-       Bara de strider dristigt är de välkomna att hjälpa till. Har ni sänt bud efter fler?

-       Nej, dessa är de härskare vi känner samt litar på. Än du, har du sökt stöd hos andra?

-       Jag har sändebud i Viken, hos gautjod samt på Gutland. I Viken är alla upptagna med fejder i eget land, men jag hoppas gautjod samt gutarna kan skicka några skepp. Därtill har vi några dussin hälsingar, finnar samt en och annan same, alla skickliga bågskyttar.

-       Hur står de sig mot Sölves skaror?

-       Det är svårt att säga; det beror mycket på svitjod.

-       Ja, hur ser du på våra egna?

-       Som du själv sa råder splittring; det står och väger. Ju fler vi kan värva, desto fler vill bli värvade. Styrka föder styrka.

-       Det är sant. Därför vill Fridbjörn och jag samt våra fränder bära budkavle. Vi känner Soland och länderna runt omkring samt delar av Roden.

-       Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få. Vet Harald och Finnvid tid och plats?

-       Våra fränder meddelar det.

-       Det är viktigt; kommer de en halv dag för sent kan allt vara förlorat. Oavsett hur många de är kan ingen återuppväcka döda.

-       Jag vet. Har du utmanat Sölve än?

-       Inom några dagar. Gör vi det för tidigt ska du se att han låter skövla svitjod för att utarma sina motståndare och sprida skräck. Gör vi det för sent hinner han inte rusta och flyr i lönn. Då får vi besvikna bundsförvanter från Själland och Finnveden på halsen. Och svitjod får en feg skumraskhärjare att frukta. Utmanad i rättan tid tror han sig kunna vinna både ära och gods, och godtar därför budet.

 

Hela solmånaden sjöd det överallt i uppländerna och länderna runt omkring; bud drev uppbåd bland svitjod och daner, finnvedingar, gautar och gutar. Östen sände sina budbärare till Sölve varken för tidigt eller för sent; denne begynte snart, viss om seger, att värva krigare och förbundna bland svitjod samt i de länder där han hade vänner.

Dagarna blev varmare, midsommar nalkades.

Visa hela inlägget »

Efter två dygns seglats var Ragnar och Vigr med män framme vid Sliesvikens mynning och efter ytterligare en dags rodd nådde man Virke. Där vimlade människor i stor mängd: handelsmän och krigare, trälar och fria samt män och kvinnor. De flesta var daner, jutar, friser och skåningar men där fanns också hallänningar samt en och annan norrman, britt, västgaut eller obodrit. Ragnar såg till och med kristna franker. Vad har de här att göra, tänkte han, när de har fullt upp att freda sig mot särkerna i söder.

Många män byggde på Virke; grävare grävde, bärare bar, smeder smidde och timmermän timrade. Ragnar såg flera som föreföll att vara på resa, vissa till fots eller häst, andra med båt. Handelsmän fanns det gott om, en del verkade vara på väg någon annanstans men de flesta tycktes vara där för köpenskap; dit många kommer blir gods ej gammalt, tänkte han. Några köpmän sålde förnödenheter till dem som byggde, andra tillhandahöll sådant som ingen behöver, men alla vill ha. Män som färdades långt hemifrån unnade sig gärna fagra kvinnors sällskap, samt smycken, vapen och vin, trots att priset var högt.

Här och var tillreddes mat som tillsammans med öl såldes mot betalning. En märklig plats, tänkte Ragnar. Marknad, byggplats, hamn och vägmöte på ett och samma ställe. Vigr hade rätt, det här blir både muntert och minnesvärt.

Efter att ha slagit läger och dragit upp båten samtalade Vigr och Ragnar om arbetet som väntade. Vigr hade blivit tilldelad en sträcka av Virke att ansvara för. Där skulle grävas dike och skottas vall samt timras bålverk. Timmer fordrades i stor myckenhet och hämtades i omkringliggande skogar eller kom med båt. Vigr föreslog att Ragnar med män skulle syssla med timmer; fälla träd, klyva stockar samt foga in bord i bålverket.

-       Som långväga gäst och svågerns styrman slipper du att gräva.

-       Att timra likar mig väl, och mina män också. Det är vi vana vid hemifrån, både hus och skepp. Men skulle du be oss att gräva, gör vi det också. Inget arbete är oss främmande, och inget för tungt.

-       Pass på så att du inte slutar som grävträl, hotade Vigr med ett skratt.

-       Hellre grävträl än gävträl, sa Ragnar och flinade.

-       Skrattar bäst som skrattar sist, sa Vigr.

Båda skrattade.

 

Dagarna vid Virke försvann fort, en efter en, och nätterna med. Mer än en morgon saknade Ragnar karlar ur laget. Ibland dök de inte upp förrän framemot nästa kväll, ibland förr, ofta med munnen sträckt i ett generat leende och alltid med rynkor under ögonen. Orsaken var för det mesta vin eller kvinnor, eller bådadera. Endast en gång hände det att en av karlarna inte kom tillbaka alls. När de frågade runt fanns det ingen som hade sett honom. Ragnar möttes av huvudskakningar och nekanden vart han än vände sig. Vigr hörde med hersar och hövdingar. Dessa efterhörde hos sina män, men dagarna gick och ingen tycktes veta något alls om mannens öde. Till slut fick Ragnar erkänna att där inte fanns någon mer man kunde fråga, eller något mer man kunde göra. Trots att det var bittert måste arbetet fortsätta utan den försvunne.

Dagarna gick och Virke växte. Ragnar och hans timmermän for fram med såg, kil och yxa som om de aldrig hade gjort annat. En morgon dök han upp, mannen som hade försvunnit, med hälsan i behåll, men utan sin yxa.

-       Var i hela Hel har du hållit hus, dundrade Ragnar, halvt bister, halvt lättad. Männen samlades runt dem, detta fängslade för mycket för att strunta i.

-       Det gick fel, sa mannen. Förlåt.

-       Alldeles förfärligt fel, sa Ragnar. Du ska veta att vi har sökt dig överallt. Det skulle inte förvåna mig om Obodriternas furste nu vet att vi saknar dig.

-       Jag kan tänka mig det.

Han såg ner i marken. Skämdes.

-       Vad hände?

-       Jag spelade bräde med några friser.

-       Ja?

-       Det gick inte bra, jag förlorade.

-       Det var ju tråkigt. Men vad har det med ditt försvinnande att göra?

-       Vi spelade om gäld. Det dröjde inte länge förrän jag var av med yxan. Som tröst fick jag vin att dricka och snart var spelet igång igen. Den enda insats jag nu hade var mig själv, men eftersom jag redan hade förlorat tänkte jag att det nu var min tur att vinna.

-       Och det gjorde du?

-       Först; en gång fick jag till och med yxan tillbaka. Det var underbart; vinet var gott och spelet spännande. Men så vände det på nytt och jag förlorade allt jag hade vunnit. Samt min frihet.

-       Vad hände?

-       Ingenting, först. Men när männen blev bistra och började kalla mig gävträl blev jag först orolig, sedan arg. Jag reste mig och de höll fast, men då blev jag rasande, nästan som Gangulf, och vräkte både bräde och friser åt höger och vänster. Andra skyndade till och trots att jag var förblindad av vin och raseri förstod jag att det var dags att försvinna. Så det gjorde jag, sprang min väg.

-       Men inte till oss?

-       Det var långt, friserna håller till nere vid floden, och jag var trött. Sedan minns jag inte så väl, men jag måste ha krupit ihop på någon båt och somnat utan att någon märkte det. När jag vaknade trodde jag att det fortfarande var natt, eftersom det var mörkt. Så jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var det fortfarande mörkt, men nu var jag pissnödig och ställde mig upp för att lätta på trycket. Du ska veta att det blev liv. Männen trodde först att de hade svartalver ombord när segelduken började stöna samt dessutom röra på sig. När jag väl hade trasslat mig loss och slutat pissa skrattade de fortfarande; sedan frustade de av skratt varje gång de såg mig, ända fram till kvällen. Men vända båten, det ville de inte; jag fick vackert följa med mot kusten och hoppas på möte med någon som skulle uppströms. Några dagar senare mötte vi en båt som var på väg mot Virke och jag fick följa med tillbaka. Du ska inte tro att man lät bli att berätta hur jag hade dykt upp. Den nya besättningen skrattade nästan lika mycket som den förra. Och det sista jag hörde av den första båten när den försvann i solnedgången var hur någon härmade mitt uppvaknande och alla skrattade att de tjöt.

-       Det var ju trevligt att du spred glädje på din utflykt. Här har vi mest varit oroliga.

-       Jag är ledsen för att det gick så här och för att jag förlorade min yxa. Jag har lärt mig ett och annat.

-       Och det är?

-       Att galdra starkare när jag spelar om gäld.

-       Kanske det, du kan nog behöva allt stöd du kan få fatt i. Har du lärt dig något mer?

-       Jag tror inte det; god galder gäldar, sa mannen och tycktes fundera. Kanske om jag svär starka sånger över runstav också.

-       Eller kanske avstå spel hellre än yxa, föreslog Ragnar.

-       Vad? Hur? Mannen liknade ett fä i sina försök att förstå.

-       Strunt i det, sa Ragnar. Samtala får vi göra sedan. Hugg i och arbeta nu, vi har mycket att göra.

-       Finns det en yxa här som jag kan få låna?

-       Det tvivlar jag på. Dig vågar ingen bisträcka någonting än på ett tag. Du arbetar i timmerbärarlaget nu.

Mannen muttrade men fann sig. Trots att han galdrade svagt och spelade illa var han van vid arbete. Han hade gått en bit samman med arbetskamraterna när han vände han sig om.

-       En sak till, sa han.

-       Vad nu då, sa Ragnar.

-       Där var visst en båt till från samma ställe.

-       Och?

-       De färdades samman, men hade kommit isär när de tävlade vem som kom fortast uppför floden.

-       Jaha? Vad var det med den då?

-       De sa att det fanns en upplänning ombord på den andra båten.

Ragnar vände sig om för att gå, men hejdade sig i steget.

-       Varifrån sa du att båtarna kom?

-       Det sa jag inte, men jag tror att de var från Dorestad.

 

Mannen förstod ingenting. Först hade Ragnar verkat otålig och nu ville han ha med honom att peka ut sina frisiska färdkamrater. Mycket väsen för en upplänning, tänkte han. Visst är det alltid muntert med en landsman långt hemifrån men för den skulle behöver han väl inte släpa med mig så häftigt.

-       Vi kan nog hitta karlen i kväll också, sa han.

-       Då kan det vara för sent. Han kanske vet något om Styrbjörn.

-       Vem är det?

-       Du har då inte reda på mycket, sa Ragnar, men ångrade sig när han betänkte att karlen sent hade hamnat i laget. Han berättade om sin bror och hans öde.

-       Illa. Då förstår jag att du vill träffa upplänningen. Vi kanske kan åka till Dorestad och leta reda på liket, och ge det en fin färd till andra sidan.

-       ”Det” som du talar om, ”liket”, var min bror. Men du har rätt i sak. Han förtjänar en riktig hädanfärd om han inte redan är förtärd av fåglar och fän. Det kan inte vara långt till Dorestad härifrån. Vet du hur länge de hade färdats?

-       En vecka tror jag, eller två. Nej, en var det nog.

-       Var har vi dem nu då, ser du båten?

-       Här borta lade vi till. De måste ha flyttat sig, sa han när ingen båt syntes.

-       Är du säker på att det var här?

-       Ja.

-       Vad skulle de göra här vid Virke?

-       Handla boskap.

-       Då har de nog dragit sig mot oxvägen, sa Ragnar. Kom med här.

Närmare oxvägen låg många båtar och, mycket riktigt, när de hade gått en stund fann karlen sina frisiska fränder.

-       Där ligger hon, sa han och pekade. Den bredvid måste vara den med upplänningen.

Ragnar gick före, han kunde inte tåla sig. Båten var bred om buken, på däck stod några oxar och blängde dumt medan de tuggade varsin hötapp. Flugorna flängde och svansarna slog.

-       Har ni en upplänning ombord, frågade Ragnar de första han träffade på.

Männen såg på varandra. Ragnar tänkte att de liknade oxarna, både till uppsyn och form.

-       Upplänning, sa den ene. Är det därifrån de kommer? Var de inte daner?

-       Jo, det var de nog, sa den andre. Eller, hur var det nu? En var Själlandsdan, den andre stammade från svitjod. Jo, så var det.

-       Var hittar vi dem, frågade Ragnar.

-       De gick för att finna sig ett fartyg.

-       Hade de redan besättning?

-       Fartyg för färdrum, inte för köp. De ville vidare norrut.

-       På det viset. Vet du vart de ville sig?

-       Jag tror danen ville hem, till Tissö eller vad det nu hette.

-       Det är därifrån vi kommer. Och upplänningen, vart ville han?

-       Han verkade nöjd med Tissö, han också.

-       Finner vi dem inte här, sa Ragnar, lär vi hitta dem i Haralds hall när vi återvänder. Vad heter de?

-       Hroar hette danen, Starkad upplänningen.

-       Vet du vilket land han kom från, Starkad?

-       Soland tror jag han sa.

-       Det finns ingen Starkad från Soland, det kan jag gå ed på.

-       Han hette väl inte Starkad, sa den andre frisen. Och Hroar hette Hreppir. Jag tror att upplänningen hette Styrbjörn.

-       Ja, så var det nog, sa den förste frisen. Så var det nog.

Men det hörde inte Ragnar, han var redan försvunnen.

 

Tankarna malde i huvudet. Det är inte sant, gudarna driver gäck med mig. Styrbjörn lever trots allt. Gode galdrafar giv att det är sant, giv Styrbjörn åter. Dock ej som draug.

Han fortsatte förgäves att söka hela dagen, med den drumlige brädspelaren vid sin sida. Ragnar ömsom frågade om det verkligen var sant, allt vad han och friserna hade förtalt, ömsom öste lovord över hans ödesdigra brädspel och lyckosamma flodfärd. Vem kan ana vad en förlust i spel månde leda till, tänkte han.

När kvällen kom hade de fortfarande inte fått fatt i Styrbjörn; utmattade släpade de sig åter till lägret där de möttes av Vigr.

-       Jag har sökt dig hela dagen, sa han.

-       Varför?

-       Med Olof och halva laget kvar i Tissö, förmodar jag att du har plats över i båten.

-       Ja, hur så? Har du köpt gods? Eller trälar?

-       Ingetdera. En landsman söker sittrum ombord för sig och sin frände. De vill med till Tissö.

-       En landsman, sa Ragnar och kisade mot Vigr trots att han hade aftonsolen i ryggen. Vems landsman?

-       Din. Och min. Fränden var visst Själlandsdan. Han visade sig aldrig, han är tydligen skygg.

-       Var har du dem?

-       Upplänningen äter med de andra. Du kanske känner honom.

-       Om jag gör, sa Ragnar. Det är min bror. Han skyndade mot matlaget.

-       Din bror, ropade Vigr efter honom. Har du flera?

-       Nej, svarade Ragnar.

-       Men blev inte han dräpt i Dorestad?

-       Det trodde jag också, tills idag.

Ragnar försvann ur sikte.

-       När jag tänker på det liknar de varandra, sa Vigr för sig själv.

 

Den kvällen återförenades Styrbjörn och Ragnar vid Virke i södra Angeln. Ragnar visste redan om sin bror, men det gjorde inte Styrbjörn. Först tappade han hakan nästan ända ner i grytan, sedan for han upp så att soppan stänkte och kastade sig över brodern. Famntag och ryggdunkar haglade och båda grät som barn, samtidigt som de skrattade. Männen runt om såg först frågande ut; sedan förstod de och delade brödernas glädje med tillrop och skratt. När det första glädjeruset hade lagt sig slog sig alla ned; kvällen lång kunde man höra dem förtälja om det som timat sedan de senast sågs. De andra karlarna lät sig gärna fängsla av en god berättelse och satt kvar. Såväl Styrbjörn som Ragnar hade mycket att förmäla; Styrbjörn hade stupat, plågats, trälat och flytt, Ragnar hade krigat och närapå blivit offrad i Tissö. Särskilt uppskattade männen Styrbjörns berättelse om flykten från Gypeswic, hur han hade lurat kläderna av handelsmännen, samt hur han hade bedragit den grinige Eadgils i en kyrkomans skepnad i Dorestad. Flera gånger måste han ta om dessa historier samt lyfta på luvan och visa hjässan. Nu var den inte längre kal, utan bevuxen med stubb. Karlarna pekade och skrattade.

 

De följande dagarna byggde Styrbjörn och Hreppir med de andra karlarna på Virke; att arbeta som fri man var betydligt bättre än som ofri, trots att arbetets beskaffenhet skilde föga. Styrbjörn fick undan för undan höra vad som hade hänt de andra soländarna sedan förra sommarens färd till Frisland. Framförallt ville han höra om Olof och Gangulf, och blev bestört när han fick reda på hur hårt Gangulf hade tagit hans fall.

Hreppir lyckades noga hålla sig undan Vigrs uppmärksamhet så länge de dröjde vid Virke. När de skulle tillbaka till Tissö bordade han Ragnars båt utan att någon anade vem han var. Endast Styrbjörn kände hans hela historia.

 

När Vigr kom åter från Virke med sina storhundrade män fann han hallen sin halvfärdig. Olof och hans lag hade arbetat flitigt; nu gladdes de alla att återigen mötas. Särskilt munter blev Olof, som föga anade vem Ragnar förde med sig. Ännu en gång fick Styrbjörn berätta sin saga; samt sedan om och om igen. Och Olof fick förtälja om färden hem från Dorestad, den han hade styrt, samt mer om Gangulf. Styrbjörn bekymrades av Gangulfs svårmod.

-       Det var inget svek, sa Styrbjörn. Han kunde inte ha stannat. Jag hade gjort likadant i hans ställe.

-       Det var det vi sa, sa Olof, men han ville inte tro oss.

-       Så går det om man grubblar för mycket. Svårmod föder maran.

-       Sant, och vi sa det till honom. Men nu är det för sent.

Glädjande nog skakade han av sig sin objudna nattgäst i sista stund. Slutet var storslaget.

-       Han fick en hedersam hädanfärd; bragdrika bärsärkar blir besjungna.

-       Och kommer till Valhall.

 

Styrbjörn gladde sig också åt att träffa Ginna men kände ett visst vemod över att hon samt systern redan var gifta. Giljade och gångna, det är inget att göra något åt nu, tänkte han. Vistas man i främmande land får man finna sig i att sådant sker. Det finns andra, låt vara att dessa är finare än de flesta.

Vid höstblotet firades gille i Vigrs och Ginnas gård; för första gången använde man den nya hallen, trots att den var långt ifrån färdig. Det var trångt i högsätesbänken; med Harald och Gunn som gäster, samt sonen Biorn och några nära förtrogna, fick man fylla på med platser. Dessutom skulle Styrbjörn och Ragnar sitta hedersamt.

-       Vem är danen du hade med dig, sa Vigr oväntat till Styrbjörn. Du har inte sagt något om honom, och själv håller han sig undan.

-       Han är lite blyg, sa Styrbjörn.

-       Ingen är så blyg att han inte hälsar den han gästar. Jag vill veta vem jag har i huset.

-       Han heter Hreppir.

-       Det säger mig föga, men är säker på att jag har sett honom förr. Minns dock inte när, eller var.

-       Hreppir, sa Gunn, vars blick mötte Ginnas. Det namnet låter blott alltför bekant.

Hreppir, som inte hörde samtalet, satt längst ned i hallen. Bland husfolket var han genast igenkänd, trots mössa och lustig frisyr; därför var stämningen dämpad. Hur man än gjorde fruktade man följderna såväl för egen del som för Hreppirs. Blir han angiven blir han dräpt, menade man, blir han det inte, och hans öde röjs, ställs vi till svars. Vigr har rätt att bli varskodd.

-       Var sitter han, frågade Vigr.

-       Han är här i hallen, sa Styrbjörn. Bland husfolket.

-       Hreppir, ropade Vigr. Fram med dig nu!

Inget svar, sorlet fortsatte.

-       Hreppir, ropade Vigr igen. Jag vill se dig i ögonen!

Sorlet tystnade, nu märkte man att något höll på att hända. Ingen rörde sig, snart hördes minsta viskning. Längst ned i dunklet reste sig en man. Han såg rädd ut.

-       Kom fram, sa Vigr, så att jag får se dig i ögonen.

Hreppir stapplade på skakande ben längs hallen. Tyngre steg hade han aldrig gått. Hjärnan var tom trots tankarna som for likt ljungeldar, munnen smakade metall, håret hade ställt sig på ända så stubbat det var och hjärtat lät som en hammare. Det hörs ända till Hel, frigjorde sig en tanke ur bruset, men det gjorde honom än mer utom sig. Helst ville han springa, men det uns av förnuft som fanns kvar viskade att det inte gick, att den som ständigt flyr aldrig blir fri.

Han närmade sig högsätet. Där satt de alla, Vigr, som han sånär hade dräpt, samt Gunn och Ginna som hade haft ihjäl Gren-Gansi och hans husbonde. Nu är allt förlorat, tänkte han. Nu får det gå som det vill, blev hans förtvivlans sista slutsats.

-       Hreppir, sa Vigr, säg oss vem du är, vart du for och vem du tjänade.

-       Hreppir heter jag, stammade han fram.

-       Ja?

-       Och jag har färdats vida kring, sa Hreppir.

Gunn och Ginna viskade sinsemellan. Styrbjörn såg spänt ömsom på dem, ömsom på Vigr, rådslående med sig själv hur han bäst kunde förfara.

-       Var?

-       Jag for vill på havet och blev tagen som träl på Samsö. Därifrån förd till Jutland och vidare via Kent till Gypeswic, där jag fick träla i leran. Det var i Östangeln jag träffade Styrbjörn.

-       Det märks att du föddes som träl, det tvivlar jag inte på. Men du rör dig alltför hemtamt på gården här.

-       Jag har lätt att hitta vart jag än kommer.

-       Var det här du tjänade innan du for vill på havet?

Vigr spände ögonen i Hreppir. Hreppir svalde fastän munnen var torr.

-       Ja.

Bara de som satt närmast hörde.

-       Du hörs illa, trots att här är tyst i hallen. Tala så att alla hör!

-       Ja, kved Hreppir, jag har tjänat på denna gård förut.

-       Jag anade väl det, sa Vigr och ställde sig upp. Du gästade Tissö till jul; minns du köttbenet du kastade? Kommer du ihåg hur det kändes att få det tillbaka?

Hreppir teg.

-       Och i göjemånad träffades vi i skymningen vid hovgården. Du träffade mig i ryggen.

-       Det var Gren-Gansi som hade båge, pep Hreppir. Det var han som sköt.

-       Det kan kvitta, sa Vigr. Du var med på sveket och hjälpte Nykr. Dessutom var du fredlös redan tidigare.

Han tog ett vigt språng över bänk och bord; inom ett ögonblick höll han Hreppir hårt i håret, det denne hade kvar runt huvudet.

-       Kom nu, sa han, nu går vi ut på tunet och får det undanstökat.

Han föste Hreppir framför sig och tog svärd och yxa med sig samtidigt som han gick utmed väggen.

-       Vigr, hördes ett rop genom hallen.

Vigr stannade.

-       Vigr, sa Styrbjörn igen. Jag borde ha sagt något förr, men visste inte hur.

-       Det får vi tala om sedan, först ska jag rensa ogräs på tunet. Han får en yxa att värja sig med. Det är över på ett ögonblick, sa Vigr och fortsatte med den olycklige mot dörren.

Några reste sig för att se kampen trots att den var ojämn.

-       Vänta Vigr, ropade Styrbjörn igen. Fastän Hreppir inte talar väl, har han en historia som du trots allt nog vill höra.

Vigr blev stående ett ögonblick och Styrbjörn fortsatte.

-       Får jag be dig att först lyssna och sedan döma.

-       Har du mer att berätta? Vigr vände sig mot Hreppir, som nickade ängsligt.

-       Dräper du honom får du inget veta, sa Styrbjörn.

De som hade ställt sig upp, för att gå med ut, satte sig ned igen. Några muttrade misslynt.

-       Låt höra då, sa Vigr och förde Hreppir mot högsätet.

Hreppir var verkligen ingen berättare men lyckades ändå få fram vad som hände den olycksaliga vårvinterkvällen för drygt ett halvår sedan. När han berättade om flykten i mörkret rynkade många på näsan; en feg stackare, tycktes de tänka. Han berättade om båtfärden i mörkret på Halleby å, om att han stötte på Vigr och att Allfader oväntat talade i mörkret. ”Vigr lever”, hade denne sagt och sedan befallt honom att föra den skadade till Eirbjorg.

-       Jaså, det var du som förde mig dit, sa Vigr.

Men han föreföll fortfarande klentrogen. Kan jag verkligen lita på Hreppir, tycktes han tänka, bygger han kanske sin historia på hörsägen.

-       Ja, svarade Hreppir.

-       Hur många gånger bultade du på Eirbjorgs port?

-       Tre gånger tre. Och Allfader sa åt mig att försvinna fort.

-       Gott, sa han och blev tankfull. Det visste bara hon och hennes döttrar.

Fast de kunde ha berättat så att andra hörde.

-       Fortsätt, sa han.

Hreppir förtalde om sin andra flykt, hur han kom till Samsö och tjänade väl, tills man tog honom som träl och förde honom till Jutland. Sedan berättade han om tiden fram till att han träffade Styrbjörn i Gypeswics lera. Styrbjörn fyllde i och intygade att allting stämde av det han själv kände till. Ragnar värdesatte Hreppirs vård av Styrbjörn i Gypeswic.

-       Du tycks ha räddat liv, sa Vigr, sedan din förre herre rättmätigt dräptes. Två stycken. Men var det verkligen Allfader du talade med i mörkret?

-       Vem skulle det annars ha varit?

-       Du kanske har ett samvete, sa Ginna.

-       Eller tjänade blott den snöda egennyttan, sa Gunn.

Vigr tänkte.

-       Jag är inte så säker på det, sa denne slutligen. Jag har grubblat på detta. Även om jag var halvdöd och utan sans såg jag korpar på vägen till Eirbjorg. Också jag har språkat med asen; det var när jag låg i gudhuset, i feberfrossa utan hand. Här finns en tanke. Jag vill tro att Hreppir gårdskarl var hans verktyg.

Hreppir stod och stirrade ned i golvet. Han darrade mindre nu när han hade blivit hörd, men var han skulle sluta kvällen vågade han ännu inte tänka på. Det var inte endast Vigr han hade att frukta, också svitjodskvinnorna föreföll farliga. Särskilt den ena.

-       Jag har sak emot dig och du är dömd fredlös av Halfdan. Men din saga blottar bot och bättring. Och Nykr, nidingsdåds anstiftare, är död. Därför avstår jag vidare krav på bot och hämnd.

-       Han är fortfarande fredlös, skrek någon.

-       Harald, häv hans fredlöshet, bad Styrbjörn.

-       Låt honom inte lida för att han tvingades tjäna en illslug niding, rådde Ragnar.

-       Jag gör det gärna, sa Harald, men då måste han höra hemma först. Driver han herrelös tar han snart rov, eller blir rov.

-       Får jag säga en sak, sa Hreppir. Asen talade ju till mig. Hans sista ord var dessa: ”Vänder åter, värjer Vigr. Forna fiender finner frändskap.”

-       Vare sig det är du eller Allfader som har kommit på dessa ord, låter de inte okloka. Du stannar här, samman med gårdsfolket. Du känner dem och gården, och de dig.

 

På det viset kom det sig att Hreppir blev Vigrs dräng. I början vågade ingen av dem riktigt lita på den andre, men innan slaktmånaden hade Hreppir visat sig vara en trogen gårdskarl och Vigr en pålitlig herre. Ginnas förtroende tog heller inte lång tid att vinna, hon var god mot honom. Svårare var det då med Gunn, men henne behövde han inte möta; när hon hälsade på höll han sig undan och själv hade han sällan ärende till Tissö. Vigr glömde inte vad hans förre herre hade gjort mot Gunn, och lät dem båda slippa se varandra.

Innan jul var Hreppir lika trogen Vigr som han någonsin hade varit Nykr, men mycket lyckligare.

 

Vigr kom inte bara åter till en halvfärdig hall; Ginna var mer än redo för nattlig uppvaktning. Hon hade hämtat sig efter förlossningen och Adisla trasade inte längre sönder nattsömnen. Båda ville vara med varandra och delade under vinterhalvåret såväl Ginnas moderliga glädje över Adisla som åtrån till varandra. Där var mycket förälskat tal och ofta hängav de sig åt Fröjas fröjder. Nattetid hände det att de med god hörsel uppfattade uppsluppet tissel om frösådd, våtmark och andra fuktiga bildspråk; därefter kunde flämtningar anas, samt bök bland bolster, och slutligen utrop och grymtningar, snart åtföljda av suckar och snarkningar.

Framemot gräsmånad var det ingen tvekan att Vigrs frön grodde i Ginna. Än en gång skulle hon bli mor. Vigr var glad att äntligen få en ättling; det är på tiden, tänkte han. Jag är inte längre ung.

 

Vid samma tid som Olof blev varse att Ginna var havande, sjösattes båtar på Själland. Ragnar med besättning samt Styrbjörn och Olof hade vid det här laget bestämt sig för att segla hem till Soland. Gästningen på Själland hade varit lång och munter, men nu var det dags att göra gagn hemmavid. Fränderna där hemma hade fått uthärda vintern i ovisshet.

-       Bättre att visa dem att vi fortfarande finns, sa Styrbjörn.

-       Det gäller särskilt dig, sa Ragnar.

Vistelsen hade varit ömsesidigt givande; soländarna hade återgäldat gästfriheten med att hjälpa till med såväl Virke som hallbygge. Dessutom hade de grundlagt god vänskap med många daner.

-       Inte lär Harald vålla svitjod våda, slog Ragnar fast när de förde sina sista saker ombord.

Efter att ha tagit farväl av vännerna, nya som gamla, sköts båten ut från stranden. Olof kände det som många år hade förflutit sedan de hade kommit till Tissö, trots att det var mindre än ett, nästan blott ett halvt. Avfärden skilde sig från ankomsten; nu var han och danerna fränder, då hade de blivit betraktade som blotoffer. Olof gladde sig åt den ena tanken och ryste vid den andra.

Sunnan rådde, samt sol; Ragnar valde vägen norr om Själland. Tills vi ska söderut igen lär den ha vänt, hoppades han. Med Samsö om babord och Sejerö om styrbord slörade de med god fart; vinden var ljum men vattnet kallt. Därför sökte de sig mot land över natten och hittade en lämplig länning i lä, runt spetsen på en långsmal halvö. Nästa dag grydde med samma vind, men himlen var grå. Dock stillnade vinden redan på morgonen och snart kom det regn; alla ombord frös och stämningen blev retlig. Då Ragnar såg hur männen huttrade beslutade han att reva seglet.

-       Att sitta still i strilande regn gagnar föga, då blir vi kalla både till kropp och håg. Rodd gör gott; hugg i nu så ska ni se att värmen återkommer.

Han möttes varken av bifall eller av burop; vädret är visset och ro är det bästa vi kan sysselsätta oss med, tycktes karlarna tänka. Snart sköt båten fart igen och männen muntrade sig med rim och ramsor i takt med årtagen. De rodde med kusten om styrbord men strävade norrut. Ragnar förväntade sig nordan till natten och ville ha den med och inte mot sig, när den kom.

-       Natten tillbringar vi till havs, bestämde Ragnar. Vi ligger långt från land; jag vill inte förlora vindhöjd.

Männen grymtade men fann sig. De var visserligen varma efter rodden, men visste hur kall natten skulle bli.

-       Då ror vi så länge det är ljust, föreslog Olof. Nattvila gagnar föga om vi ändå bara fryser.

-       Ni får ro så länge det går att se något. Och börja så fort det ljusnar.

-       Bra, hörde ni? Hugg i igen!

Båten sköt fart och snart låg land långt bortom aktern.

Natten blev odramatisk, kort och kall. Så fort gryningsljuset anades satte man sig vid årorna igen och började ro. I takt med att värmen återvände återkom målföret.

-       Frusna män talar föga.

-       Och trötta. Jag sover fortfarande.

-       Bra för dig, jag sov bara de korta stunder som jag inte satt upp och slog mig om ryggen.

-       Lyckades du få dina kläder torra?

-       Bara de närmast kroppen. De andra är fortfarande fuktiga.

-       Se där, sa någon.

Ingen brydde sig.

-       Se där, sa någon om igen.

-       Vad är det om, frågade någon annan.

-       Vänd dig om och se.

Sömniga karlar vände sig stelt.

-       Var då?

-       Där.

-       Ser inget.

-       Se efter igen då, och öppna ögonen!

-       Suck, det är inte lite du begär.

-       Ragnar, det är fartyg föröver.

-       Jag vet, sa Ragnar.

De rodde vidare under tystnad.

-       Bör vi inte ändra kurs, frågade någon.

-       Ro på, svarade Ragnar. Vi har inget gods värt att plundra och därför föga att frukta.

-       Vapen?

-       Vill de oss något hinner de ikapp oss i alla fall. Av deras åtta båtar samt vår lär vår inte vara den snabbaste. Men troligast är att de inte bryr sig.

-       Så länge de inte jagar trälar, sa Olof.

-       De är säkert lika frusna som vi. Frusna män är sällan hågade på träljakt.

-       Men kanske deras hövding.

-       Då ska de få en omgång de sent ska glömma, sa Ragnar. Ta fram era vapen och håll er redo, ropade han till männen.

-       Hellre död än träl, sa Olof.

-       Du vet inte vad du talar om, sa Styrbjörn.

Avståndet krympte, land skymtade långt bortom styrbord.

 

Gangulf blev varse den ensamma båten samtidigt som Gisle.

-       Inte många båtar ute än, sa han.

-       Inte att undra på; gräsmånad är grym till havs. Hon känns bistrare än midvinter.

-       Vänta bara, snart vimlar vattnen av feta färdmän.

-       Och fientliga flottor.

-       Arla fågeln fångar masken.

-       Vad pratar ni om, frågade Geir.

-       Fåglar och mask, sa Gisle.

-       En båt, sa Gangulf.

-       Var då, frågade Geir.

-       Där, sa Gangulf, ser du. De ror, liksom vi. Syns knappt.

-       Ja, där. Nu ser jag. Karl, där är den, ser du den också?

-       Jag sover, mumlade han, och struntar i mask.

I takt med att avståndet krympte blev Gangulf mer och mer fundersam. Denna båt hade han sett förut. Otroligt, tänkte han. Det kan bara inte vara sant.

-       Finnvid?

-       Ja?

-       Den där båten...

-       ...bryr vi oss inte om, den är för mager.

-       Jag vill syna den.

-       Varför? Om den hade gods skulle den gå tyngre. Där färdas endast män och vapen. Dem gagnar det föga att fresta. Låt dem fara.

-       Jag menar inte som byte. Jag känner igen henne.

-       Som vad då?

-       Som den jag rodde ut med. Jag vill i alla fall försäkra mig om att det inte är mina fränder som färdas.

-       En fåfäng förhoppning, men inte mig emot. Lägg om, ropade han till de andra båtarna. Gangulf vill syna henne.

 

På Ragnars båt såg besättningen såg hur främlingarna ändrade kurs.

-       De vill vänslas med oss.

-       Bryn era eggar!

-       Håll bågarna redo!

-       På med pottan, sa Styrbjörn och satte hjälmen på huvudet.

I nästa ögonblick frustade han förbannelser.

-       Du måste tömma pottan innan du trär den över huvudet, sa Ragnar.

-       Tig, sa Styrbjörn och torkade ansiktet.

-       Redo nu, sa Olof, här kommer de.

 

Gangulf fick först syn på Styrbjörn. Han är ju död i Dorestad, tänkte han. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Detta skepp är inte riktigt, det drivs av draugar. Jag borde ha förstått; ensam båt på iskallt hav i ljusa vårnatten, det är inte brukligt.

Att Ragnar och Olof fanns med ombord, förstärkte bara hans känsla av gudarnas groteska gäckeri. Han såg efter en gång till, sedan vrålade han av skräck.

Olof såg den första båten närma sig. Tvärt reste sig någon som påminde om Gangulf upp. Men denne var blå om läpparna, blek i hyn samt blöt och slemmig. Gangulf hade återvänt från Ran, nu kom han som draug. Det var inget tvivel om saken, så som han vrålade.

Olof frustade av fasa och snart följde Ragnar efter; han såg detsamma som Olof. Styrbjörn var heller inte sen att låta skräcken gripa honom; man hade ju sagt honom att Gangulf var drunknad. Besättningen förstod ingenting, men var inte dummare än att de gjorde likadant. Om styrman med förtrogna beter sig så, då finns det goda skäl.

När Gisle och Geir hörde skriken såg de på varandra.

-       Vad har de för sig, våra vänner, sa Gisle. Där har vi Ragnar och Olof, vad roligt! Och Styrbjörn har de också stött på.

-       Synd bara att de bär sig så märkligt åt, sa Geir

De ställde sig synligt vid relingen

-       Sluta väsnas, ropade de allt vad de förmådde.

När också Gisle och Geir syntes över relingen bekräftade det ånyo Olofs farhågor. Gisle och Geir hade drunknat samma dag som Gangulf. Nu var det inte tu tal om saken, de hade mött draugarnas flotta. De var ju inte långt ifrån Aegirs Laesö, och där Aegir höll hov var Ran aldrig långt borta.

-       Se, skrek han till Ragnar och pekade. Gisle och Geir går också igen!

Flera av finnvedingarnas båtar höll på att avlägsna sig. Finnvids och Ragnars båtar låg kvar; till rodd var de oförmögna. Förlamning följde på fasa.

-       Låt oss komma iväg, sa Olof, här är inte sunt att stanna.

-       Ja, du har rätt, sa Ragnar. Men varför gör de inte slut på oss genast?

-       De gläds åt vår skräck. Snart slår de till.

 

Karl öppnade ögonlocken. Vad är det som låter, tänkte han. Ett sådant fasansfullt oljud; med det kan man skrämma barn.

Han ställde sig upp.

-       Sluta tjuta, skrek han.

När ingen hörde gick han fram till Finnvid och ryckte honom i manteln.

-       Jag tror jag vet hur vi ska få frid, sa han.

-       Hur?

-       Få först tyst på Gangulf och be honom sedan att uttala sin styrmans och frändes namn: Styrbjörn. Det är han som brölar på andra båten. Jag tror det kan väcka honom ur skräcken.

-       Det kan vara värt ett försök. Märkligare möte har jag sällan varit med om.

-       Inte jag heller. Våra vänner är dugliga, men de har sina sidor.

-       Inte bara de.

 

Finnvid gjorde som Karl rådde, och snart upphörde allt brölande. I stället utbröt glädjevrål när man fann sina döda fränder livs levande. Män hoppade från båt till båt, och liksom vid Virke haglade ryggdunkar och famntag. Gangulf grät som ett barn, dels för att Styrbjörn levde, dels för att hans skuldkänslor nu fullständigt upplöstes i ett intet. Själv blev han omfamnad av Olof och Ragnar som senast hade sett när han i bärsärkaraseri gick överbord; nu förstod de att han på något märkligt vis hade överlevt. Olof kramade skrattande sina bröder Gisle och Geir med tårar utefter kinderna. Även han kände skuldens stentyngd falla mot däck. Ragnar gladdes med Olof; Gisle och Geir hade trots allt varit hans besättningsmän. Karl hade inte saknats av många, han hade farit med Säming, men verkade inte bekymrad för det; han färdades redan med fränder. Olof rufsade honom i håret; Karl hade tränats av honom förra våren.

 

Med ens ville Gangulf, Gisle, Geir och Karl följa med hem till Soland. Finnvid sa att de var fria att göra vad de ville, men att han skulle sakna dem.

-       Ni lämnar tomrum efter er, sa han.

-       Bara fyra platser, sa Gisle.

-       Jag menar här, sa Finnvid och tog sig över bröstet.

-       Vi gästar dig gärna, sa Gangulf. Vi vet var du bor.

-       Se bara upp för stigmän, sa Finnvid och blinkade. Samt varg!

-       Då får vi färdas med fränder.

-       Det gjorde ni redan.

-       Grr, sa Gisle

De tog farväl av varandra. Gangulf, Gisle, Geir och Karl följde Finnvids fartyg med blicken när den rodde vidare åt väster. Själva rodde de nu åt norr.

Det hade med ens blivit trångt ombord på Ragnars båt.

Visa hela inlägget »

Jupp, även gratis, t ex E-lån eller till och med E-få'n...