6 Holmgång

Systrarna blev väl mottagna när de kom tillbaka. Ginna och gårdens kvinnor fick hjälpa Gunn att tvätta av sig smuts och äckel. Hon tycktes ha vunnit anseende, efter gårdagens brottning, samt sympati i och med morgonens våldtäkt. De fick nu röra sig fritt; Harald lät dem hålla till på sin båt och gav dem att äta. Ginna stöttade sin syster.

Det blev en del uppståndelse när Nykr och Vigr återkom. Ginna och Gunn såg bra från Haralds båt, men de hörde inte allt av vad som sades. Det stod dock klart att de två männen inte var överens; inte heller Nykrs andra män var tillfreds med honom. Visst var han av god börd, och visst hade han styrt flera färder med god vinning. Men det var ändå något som var fel. Ginna förstod att det handlade om hans sätt att ta för sig, att ta sig friheter utöver det lämpliga, utöver det lagliga. Börden var nödvändig för den som ville leda män, men börd allenast gagnade föga. Man måste också förtjäna förtroende, och det gjorde man inte genom att frestas av fångsten innan den var fördelad. Stora hövdingar är frikostiga, smått folk är sniket, menade många.

Styrman måste vara ett gott föredöme. Det var inte Nykr och nu hade männen fått nog.

Vigr och Nykr växlade några kärva ord, därefter grep de svärd och sköld. Vigr slog med svärdets bredsida mot Nykrs sköldbuckla så att gnistorna yrde. Detta betydde holmgång. Systrarna hade aldrig tidigare varit med om en, men visste att först måste kampplatsen renas. Ingen av kämparna måtte få fördel av krafter andra än sina egna.

Några män bar fram ett skinn som de vecklade ut. Därefter gick de dubbelvikta och höll sig i örsnibbarna medan de galdrade en besvärjelse. Samtidigt fästes fällens hörn mot marken med träplugg som männen kallade tjasnor. Sedan frilades ett område runt omkring fällen; det markerades med hasselkäppar.

Harald nämnde att Vigr hade utmanat Nykr om styrmanskapet och att sådana tvister löstes genom holmgång. Reglerna var enkla. Kampen måste avgöras inom hasselkäpparna. Steg man utanför med en fot kallades det att fara på hälen, men kampen gick vidare. Var båda fötterna utanför kallades det flykt. Vid flykt avbröts kampen. Varje kämpe fick byta sköld två gånger; blev sköldarna sönderslagna fick han klara sig med vapen endast. Kom blod på fällen var ingen skyldig att kämpa längre, men den som var mest sårad måste då betala lösen.

Detta gällde också den som flydde.

Nykr som hade blivit utmanad fick första hugget. Han svingade svärdet och träffade Vigrs sköld snett uppifrån; det fastnade en bit in i träet.

–     Mer kraft i hugget hade jag trott dig om, sa Vigr. Ingen litar på den som hugger klent.

–     Vänta tills vi är klara, då får vi se vem som bäst har hävdat sin sak.

Nykr ryckte loss svärdet, sedan var det Vigrs tur. Han högg uppifrån och klöv Nykrs sköld från kant till kant. Det som räddade dennes hand var sköldbucklan av järn. Där stod han och såg mer förvånad än rädd ut, med handen i bucklan och sköldhalvorna på marken.

–     Liten buckla är bättre än ingen sköld, skrattade Vigr.

–     Jag har både krafter och sköldar kvar, sa Nykr. Skratta så länge du förmår.

En av männen bar fram en ny sköld. Nästa hugg föll med större kraft än det första, men träffade sämre. Ändå lyckades han skilja ena hälften av Vigrs sköld från den andra. Sköldmannen kom fram med en ny, men Vigr avböjde.

–     Att slåss utan sköld har jag gjort mot verkliga kämpar; en halv duger gott mot Nykr.

Vigrs nästa hugg föll som det första och återigen måste Nykr be om sköld, den tredje och sista. Nykr lät ett hårt hugg falla, men Vigr vred sin halva sköld så att den träffades på den sida som var hel. Vigr klöv sedan Nykrs sista sköld.

–     Du synes mig stå utan sköld, sa han.

–     Jag reder mig, men vek vore du om du tarvar sköld sedan mina är slut.

–     Inte vekare än om vi vore på slagfältet. Detta är spelets regler, samma här som där. Men trots det avstår jag gärna, det är synd att slösa när man klarar sig utan.

–     Självsäkert du talar och hårt du hugger, men ännu har du ingen fördel. Nästa hugg är mitt, och nu har du valt att strida sköldlös.

Hugget svepte mot Vigrs ben; hade han inte slagit undan det med sin sköldbuckla hade han blivit enbent. Flera av männen log; trots att det var allvar såg män som värjde sig med sköldbucklor dråpliga ut.

De trampade av och an på fällen; ingen kunde riktigt skydda sig mot den andres hugg, det gällde att inta bästa position. Två gånger for Nykr på hälen och en gång Vigr. Gunn och Ginna hade ställt sig längre fram för att se bättre; liksom männen ville de följa kampen på nära håll. Ginna bad en bön om skydd för Vigr.

–     Goda Hlin, döva Nykrs egg och låt Vigr sig väl värja, mumlade hon om och om igen.

Om Nykr segrade vågade hon inte tänka på följderna för sin och systerns del.

Kampen fortsatte och båda kämparna mötte den andres hugg med vapen och buckla. Ginna tänkte att det låg en sorts lugn över männens anletsdrag, att detta var som vilket arbete som helst; det fordrade koncentration.

Vigr ansträngde sig inte nämnvärt; Nykr däremot tycktes trött efter nattens äventyr; en rynka löpte mitt i pannan och musklerna rörde sig under skägget. Förvisso var hans uppmärksamhet riktad mot kampen, men någon gång for en insikt genom medvetandet, en insikt om att allt var på väg att gå honom ur händer, att allt kunde tas ifrån honom över en natt.

Sin ställning ärver man, tänkte han, sedan måste man ständigt sträva för att behålla den. Hittills har jag lyckats. Flera gånger har vi tagit byte som har räckt åt både mig och mina män. Vad skada gör det då om jag unnar mig lite i förväg? Flickor ska man njuta; det har jag gjort förr, utan att männen knorrade. Denna gång är allt besynnerligt; svitjodskvinnan fällde mig och Vigr, pålitlige karlen, har vänt sig mot mig. Det varslar illa; men han kommer att ångra sig.

Hugget kom från oväntat håll och skalade en slamsa från svärdsarmen. När Nykr bytte hand och riktade nästa hugg kom flera av männen fram för att avbryta striden. Eftersom det var blod på fällen menade de att kampen borde upphöra.

–     Denna rispa hindrar ingen, sa Nykr. Låt oss göra klart; stör oss inte.

Nykr lade all sin kraft i nästa hugg men det drabbade föga. Vigr värjde sig och log, men sa inget. Efter ytterligare en stunds kamp gav Nykr upp; bakfylla, bulnader och blodförlust, samt sömnbrist och utmattning, fick honom att erbjuda holmgångslösen. Alltför mycket blod flöt på fällen, och det var Nykrs; Vigr var honom övermäktig.

Eländig men trotsig gav han upp både skepp och manskap. De valde i sin tur Vigr till styrman.

Flickorna fick i fortsättningen färdas med Vigr, och Nykr med Harald. Man bestämde också att Nykr och Vigr skulle dela lika på styrmans samt mans andel av bytet, trots att det nu var Vigr som styrde. Det hindrade dock inte Nykr från att kasta lystna blickar efter Gunn.

    Honom blir jag inte bli fri från förrän en av oss är död, tänkte hon.