12 Snöbollskrig

Geir rullade snöbollen som växte varv för varv. Snön föll fortfarande och trots att det började skymma hade han inte en tanke på att gå inomhus. När det var kramsnö gällde det att passa på. Han och de andra byggde en ringmur och ett ansenligt förråd med kastbollar.

De hade givit sig iväg hemifrån innan gryningen och återkommit med en tolft ungar från granngårdarna redan innan solen gick upp. Nu hade visserligen flera återvänt hem, det var inte lämpligt att färdas efter mörkrets inbrott, men de som var kvar höll på att finslipa murverket. Sist av allt skulle man gjuta vatten över muren; om natten blev kall kunde vallen frysa till is.

Även Gangulf och Olof hjälpte till med arbete och goda råd. Bland annat hade de sett till att borgen hamnade på en liten kulle, så att angriparna måste kämpa i motlut.

 

Nästa morgon hade det snöat ännu mer men nu gick snön inte längre att krama, till det var den för kall. Naborna infann sig redan i gryningen. Olof och Gangulf deltog inte själva i kampen utan dömde, löste tvister samt bidrog med goda råd.

Rörik och Gisle var ledare för varsitt lag; det ena försvarade borgen, det andra angrep den.

     Jag väljer Radulf som märkesman, sa Rörik.

     Då väljer jag Geir

Gisle gjorde som Rörik och valde sin bror.

     Sedan väljer jag Karl.

     Vilken Karl?

     Ja, gissa vilken.

Spridda fniss hördes.

     Ofäti-Karl så klart. Han är stark som två vuxna.

     Han äter också för två, sa Gisle, har jag hört. Två vuxna. Jag väljer Frida.

     Leif.

     Galmi.

     Fröjdis.

     Gudrun.

     Fundin.

     Lafse-Karl? Äh, ni kan få honom.

     Aldrig, ni får allt ta honom.

Lafse-Karl såg ner i marken. De få gånger han var med de andra lyckades de såra honom, själsligen om inte kroppsligen. Han var ingen man gärna hade i laget utan uppfattades som saktfärdig. Ofta fick han egendomliga ingivelser som inte lockade någon annan än honom själv. Därför gick han också mest ensam. Utom idag, då han hade valt att vara med de andra; ingen förstod riktigt varför eller hur det hade gått till. Nåja, tänkte Gisle, det är som det är. Vill man kriga får man hålla tillgodo med de kämpar som finns till hands.

Gisles lag började ”ute”, det vill säga att de fick vara angripare och Röriks lag försvarare. Slaget började med att Gisle kastade en vidja över borgen. Den fick symbolisera Odens spjut, det som kastades över fienden före riktiga slag, och som vigde kämparna åt Allfader. Snart följdes det av snöbollar, kokor samt en och annan isboll, såväl mot borgen som ut från den. Eftersom snöbollarnas verkan var måttlig dröjde det inte länge förrän Gisles lag försökte sig på en stormning. Först prövade man att ta sig över muren med en stege, men försvararna knuffade hela tiden ner den. De hade en lång vidja med en klyka i änden som nådde långt. I stället försökte angriparna gräva en tunnel in i borgen, samtidigt som man fortsatte med stegen för att avleda försvararnas uppmärksamhet. Grävarbetet gick trögt; vallen var hård.

     Vart ska du?

Gisle skrek åt Lafse-Karl, som var på väg mot gården. Fegisar som flydde fördrog han föga.

     Jag ska hämta en sak.

     Vad då för något? Det är här du behövs.

     Jag är snart tillbaka. Det kommer bli bra.

Lafse såg skyggt på Gisle, blott alltför medveten om att straffet för flykt var bistert; han hade mer än en gång sett fränder bli rödskrubbade inpå bara kroppen med grovkornig snö.

     Raska på.

 

Försvararna tycktes trygga bakom snömuren. De fortsatte att välta stegen och ösa snö över dem som grävde. Det kom inte till någon närkamp eftersom vallen var välbyggd och hög.

När Lafse återkom hade kampen övergått i förargat ordkrig. Han bar två vidjor, var och en med en grenklyka i sin grövre ände.

     Ta med dig stegen och kom, sa han till Gisle. Vi håller till där ingen ser oss. Här borta.

Gisle tvekade men gjorde som Karl föreslog.

     Vi trär i slanorna, sa Karl, mellan stegpinnarna. De är veka och går att böja. Hjälp till och bänd böjarna. Ni också! Jag fick låna såg av far din.

     Jaha, och sedan då?

     Ser du inte, nu kan vi hänga stegen över muren. Dra loss en vidja om du kan.

Gisle drog allt vad han orkade, men eftersom vidjan var flätad mellan stegpinnarna satt den hårt.

     Det är värt ett försök, var det enda han sa; han lät nästan vänlig.

 

Stegen och hakarna restes mot murkrönet och äntrades omedelbart av ivriga kämpar. Med hjälp av hakarna samt tyngden från flera fränder på stegen kunde försvararna inte längre knuffa bort den. Snart var det fler angripare inne i borgen än utanför.

Omedelbart uppstod tumult; där var tvekamp och flerkamp. Målet för angriparna var försvararnas märke, en stång med en getskalle på. Gisle lyckades nästan ta sig ända fram men då kom Radulf och mulade honom. Snart låg båda och sprattlade i snön och inom kort var andra över dem. Gisle låg med huvudet snett nedåt och armarna utefter kroppen, fast som i ett städ. Han kände med hur kinden pressades mot snön inunder alltmedan blöta kroppar vred sig och vrenskades ovanför. Han försökte förtvivlat att komma loss, men det gick inte; armarna förblev fjättrade utefter kroppen och snart fick han svårt att andas. Skrika på hjälp? Bara fega skriker, tänkte han, men han ville heller inte dö. Men det var just det han skulle om han inte kom loss; dö! Kvävas eller mosas, eller både ock. Andas, tänkte han förtvivlat, ta det lugnt! Kroppar och kläder malde vidare, med honom under. Det svartnade för ögonen. Där var en hand. Bita? Andas. Lugn. Bita!

 

Lafse-Karl betraktade högen med sprattlande huvuden, ben och armar. Det var visst ingen kvar som kunde hindra honom från att ta märket. Han tog ett steg mot det. Från högen hördes stönanden och kvävda skrik. Han tog ett steg till. Det var bara att gå fram och ta såväl stång som skalle. Han gick ända fram, fattade med båda händerna om stången och ryckte upp den.

 

Ofäti-Karl låg någonstans i högens mellanskikt och krälade då han kände hur det högg till i handen. Någon bet honom! Han blev ursinnig och tänkte att bitas gör man inte i lek. Nu ska den som gjort det stå till svars; doppning i vak vore rätt! Minst! Vänta tills jag får tag på den nidingen.

Ofäti kastade den ena efter den andra åt sidan. Alla flög som trasor, ingen hade tillräckliga krafter att sätta emot när Karl var igång på allvar. Till sist nådde han högens botten, och där låg den uslingen.

     Gisle! Vad i all sin dar, av alla människor… Du är den siste jag kunde tänka mig göra något sådant.

Gisle svarade inte. Ögonen var öppna, men blicken var tom.

     Gisle, sluta fåna dig. Kom igen nu, det är bara lek. Att bitas är nid!

Ofäti tvekade. Skojade Gisle, eller hade det hänt något?

     Han är död, hörde han sig själv säga.

 

Gisle vaknade liggande på marken. Munnen smakade blod. Fröjdis låg på knä med örat mot hans mun, de andra stod i ring runt om. Man hade burit ut honom ur borgen. Man förresten? Det var Ofäti-Karl ensam som hade burit honom över muren.

     Förlåt, var det första han fick fram. Förlåt att jag bet.

     Det gör inget, sa Ofäti. Vi trodde du var död.

     Var är märket?

     Karl tog det.

     Du?

     Nej, dummer, den andre Karl! Honom vi kallar Lafse.

     Lafse-Karl?

Gisle drog på namnet när han sa det.

-       Det är nog dags att vi slutar kalla honom Lafse.

Han såg på stegen och dess hakar.

     Var det han som kom på det, sa Ofäti-Karl.

     Ja.

     Vackert!

     Äsch, det var inget märkvärdigt. Hakar är bra när man ska ta sig över murar.

     Det var ändå en bra idé, sa Ofäti-Karl.

     Äsch, sa Lafse-Karl.

     Vad lär vi oss, frågade Olof.

     Att även den sölige kan vara rask, föreslog någon.

     Ungefär så: det finns fler förmågor än styrka. Den ene Karl har krafter för två, den andre är listig.

     Kämpar som duger på olika vis utgör ett bättre lag, föreslog Radulf.

     Lag med bara bågskyttar segrar sällan.

     Man måste behärska alla stridssätt hjälpligt samt vara mästerlig på ett. Minst!

     Ett sådant lag blir oslagbart. Och glömmer heller inte att vakta märket.

Olof flinade; Rörik och Radulf skruvade på sig.

     När Erik upplandskung nu har kallat till vapenting är det just en sådan här han vill sätta samman; en där alla är förfarna i allt men mästerliga på något.

     Olof, sa Gisle, jag vill vara med. Liksom Geir, Rörik och Radulf. Vi har pratat om det, och vi vill att du, Gangulf och Fridbjörn lär upp oss så att vi duger som krigare åt Erik i sommar. Du vet redan vad vi förmår.

     Att nästan dö i snöbollskrig, sa Olof och skrattade. Jo, Gangulf och jag har nog samtalat med varandra och även med Fridbjörn. Vare sig ni får följa med eller ej måste ni övas. Men nu i midvinter är det vi som far till kung Erik och hans vapenting i Uppsala.

     Vi vill också!

Alla snöbollskämparna ville vara med, både till tings och på utrodd.

     Många av er är i yngsta laget, men de som vill får delta i träningen. Alla bör behärska vapen, såväl de som ror ut som de som värjer fränder och fän.

     Lova att ni talar för vår sak med Erik.

     Det är den som styr Solands utroddare som väljer manskap: Fridbjörn eller Ragnar på Ed. Tiden lär utvisa vem av er som duger till vad: utrodd, värn eller att valla får.

     Gott nog, sa Radulf. Det blir inte vi som vallar fåren.

     Då börjar vi med en omgång snöboll till, bestämde Olof. Vapenträningen begynner när vi är åter från Uppsala.

Och så fick det bli.

Kommentera gärna inlägget: