32 Från Frisland, och tillbaka

Styrbjörn och Hreppir märkte att de för det mesta saknade åhörare när de grävde samt när de bar tråget till och från avstjälpningsplatsen. De samtalade i en vardaglig ton, varken hög eller låg, för att inte dra uppmärksamhet till sig. Om någon av dem anade oråd hade de kommit överens om hemliga ord att varna den andre med; öronvax betydde åhörare, skräp i ögat att någon betraktade dem och korpfågel hot av något slag. Varningsorden användes enbart när ämnet var hemligt. För det mesta samtalade de om alldagliga ting och då talade de obehindrat, var och när som helst.

Styrbjörn berättade sin historia bit för bit. Han började med livet i Soland och nämnde sin bror Ragnar, Gangulf, Olof och resten av besättningen. Det var med vemod han mindes dem han saknade svårt. Skulle han någonsin få se dem igen?

Sedan förtalde han om färden till Frisland, om handeln de hade bedrivit i Dorestad och om flickan han hade kommit nära. Klotilda var den mest väna varelse han någonsin hade mött. Hon hade varit ljuset i hans liv och han hade kunnat göra vad som helst för att få behålla henne. Nästan vad som helst: när besättningen ställde honom inför valet att bli kvar hos henne, eller att sköta sina åtaganden, hade han låtit plikten gå före kärleken. Att sköta sysslorna var en förutsättning för att behålla kvinnan. Ingen frejdig fru fördrar en fjant.

Han berättade om hur hon följde med dem när de nattetid smygrodde ut ur hamnen, om hennes hemlängtan och gråt samt hur de snöpligen hade fått vända åter när gudabilden, krucifixet, kom fram och vädret vände.

-       Återigen närmade vi oss Dorestad, men nu kunde vi inte gå in till staden, utan lade till nedströms. Klotilda, Gangulf och jag gick iland för att återlämna korset till kyrkan, Olof och resten av besättningen vaktade båten. Klotilda hittade bäst; det var mörkt både i staden och i kyrkan. Hon kunde också tala trovärdigt med munkarna om det skulle behövas.

-       Hur gick det?

-       Eftersom jag är här kan du nästan ana det. Klotilda ville inte alls följa med tillbaka till båten. Någonstans i mitt inre hade jag kanske anat hennes håg, eller snarare ohåg. Det var nog därför jag var med; egentligen borde jag ha stannat ombord och låtit honom, han som stal korset, återlämna det. Gangulf var med som värn.

-       Så hon blev kvar i staden?

-       Inte utan vidare; hon grät och ville hem, jag tröstade och vädjade att hon skulle följa med tillbaka. Det hade dock ingen verkan och vi måste ha gjort mer väsen än vi ville, ty snart vimlade gränden av hennes far och hans män. Hon for raka vägen i faderns famn och Gangulf och jag fick strida dristigt. Tre män dräpte jag, han två, men snart drogs flera män till striden och då blev övermakten för stor. Vi sprang snöpligen därifrån och inom kort var vi utom stadens hank och stör. Vid det laget hade allt folk vaknat, kyrkklockan ringde och överallt var det larm. När vi sprang över gärdet regnade det pilar; trots att man sköt på måfå ut i mörkret föll jag med en i foten. Där var många män med båge.

-       Gangulf, vad gjorde han?

-       Pilarna stod som spön i backen; hela tiden kom där nya skurar. Jag hörde honom ropa men tänkte att det var bättre om han fick löpa. Utan att yppa mitt läge räknade jag med att i lugn och ro kravla mig ned till båten i skydd av nattmörkret. Dorestadingarna hade ingen aning om vi var två eller tusen man och skulle inte våga sig iväg från staden innan det blev ljust.

-       Tydligen gick det inte som du hoppades.

-       Gangulf hittade mig just som jag blev träffad av ännu en pil; den rammade ryggen och jag blev liggande. Gangulf försvann och jag lyckades släpa mig en bit, men inte tillräckligt, innan jag föll ihop. I dagsljuset hittade man mig, då hade jag förlorat mycket blod.

-       Vad gjorde de med dig?

-       Säg vad de inte gjorde. Nattens lidande var en njutning i jämförelse med vad som följde. Jag släpades iväg av en skränande hoper män; hela tiden under hugg, slag och sparkar. Vägen in till staden kändes oändligt lång, inte så mycket för smärtan som för den övergivenhet jag kände. Tänk dig att vara helt i händerna på människor som vill dig illa. Skräcken dövades dock genom sårskadornas blodbrist. Det var välkommet.

De tänkte ägna dagen åt att knäcka mina ben och leder samt natten för att skända min döende kropp; dels för att hämnas dem jag dräpt, dels för att vinna vetande om vårt nattliga besök. Om det inte hade varit för fader Hewald hade jag nu varit död.

-       Fader Hewald?

-       En kyrkans man, helgat vare hans namn.

-       Vad gjorde han?

-       Han kom, ditlockad av larmet; man hade börjat dra pilarna fram och tillbaka i såren samt vrida runt dem. När jag stönade skrattade man. Klotildas far, Eadgils, eldade på sina karlar och menade att jag skulle få lida för de fem han hade förlorat under natten.

-       Vad kunde en kyrkoman göra i ett sådant läge?

-       Glöm inte att de flesta i Dorestad är kristna. När Hewald fylldes av Guds helige ande och en stor portion vrede lät de flesta hejda sig. Hewald må vara en kristen gudsman med rakad skalle, men hans kraft är stor, liksom hans rådighet. Han talade till männen och påminde dem om de kristnas lag som förbjuder dråp.

-       Förbjuder dråp? Det låter märkligt, det går väl aldrig i verkligheten?

-       Nja, inget vidare; alla kristna verkar inte ta det riktigt på allvar. Men sedan påminde han om kvinnan som tinget hade dömt för otukt; Jesus förhindrade att hon stenades genom att uppmana den som var utan skuld att kasta första stenen.

-       Jesus?

-       Ja, det är ett namn på Gud.

-       Och ingen var förstås utan skuld?

-       Just det. En efter en hade de tystnat, släppt sina stenar och skamset drypt av därifrån.

-       Fick Hewald gehör?

-       Delvis. Han hejdade handgripligheterna men i stället började man rådslå om vad man skulle göra med mig.

-       Vad kom de fram till?

-       Den första frågan var om man skulle ta livet av mig i alla fall, eller inte. Som väntat ville Eadgils, så kristen han var, låta plåga mig det värsta han kunde och sedan ha ihjäl mig.

-       Tydligen fick han inte som han ville.

-       Nej, inte till slut. Men det var nära. Klotilda hämtades och förklarade att jag, ”denne hedning” kallade hon mig, brutalt hade tagit med henne över havet, mot hennes vilja. Hade de verkligen inte hört hennes skrik när hon fördes bort? Hon lyckades till och med pressa fram några tårar och fadern höll henne om axeln.

-       Vilket falskt vittnesmål!

-       Snarare fegt. Hon vågade väl inte annat. Hade hon avslöjat sin egen frivillighet i företaget hade fadern förskjutit henne. Mångt får sin förklaring om man minns motivet. Hon ville mig egentligen inte illa, men förmådde inte bättre.

-       Falskt eller fegt, sak samma.

-       Nåja, i det här läget spelade det ingen avgörande roll. Jag låg redan så illa till som jag kunde.

-       Hur avlöpte rådslaget?

-       Som du märker dräpte de mig inte.

-       Jag kan se det.

-       Eadgils, som ansåg sig vara den som hade sak mot mig, godtog att Hewald fick vårda mig på villkor att han, Eadgils, fick sälja mig som träl när jag återfått hälsan samt behålla betalningen. Han menade att det var en klen tröst efter vad han hade förlorat, sina karlar helt och dottern sånär, men att detta var den enda bot han kunde hoppas på. Efter ett längre ordskifte lät man honom få som han ville.

-       Var de inte rädda att du skulle fly?

-       I det skick jag befann mig i var det ingen risk. Och när jag sedan kvicknat till skulle hösten vara över oss och inga norröna fartyg färdas i frisländska farvatten. Det skulle vara svårt att fly.

 

Styrbjörn fortsatte att berätta om hur Hewald hade burit honom hem till sig och där vårdat honom som om han hade varit en egen son.

-       Han delade bostad med ännu en gudsman, även denne hette Hewald. De levde enkelt och delade sin tid mellan att blota, galdra och vårda mig. De kristna blotar vin, som de säger är Guds blod, och bröd som de säger är hans kött. Deras galdersång är förunderlig; de sjunger på latin.

-       Hade den kraft att hela dig?

-       Både den och deras vård; de var lika förfarna med örter, salvor och redskap som med kraftrunor och galdersång. Och allteftersom jag blev bättre började de undervisa mig om Kristus och dennes gärningar. Jag har aldrig upplevt en höst gå så hastigt, men tiden går fort när man gör något fängslande. Snart var det julmånad men julblot var inte tal om; i stället firade vi Guds födelse. Det är en av de största högtiderna.

-       Vid det laget var du väl helbrägda?

-       Ja, och inte bara det. Efter jul undfick jag det heliga dopet, eller vattenösning som vi säger hemma.

-       Du vattenöstes väl när du föddes?

-       Ja, men de kristna vattenöser alla som antar deras tro.

-       Men, invände Hreppir, måste den nya tron ersätta den gamla? Kan inte gudarna samsas?

-       Nja. Den kristna lagen säger att det bara finns en gud, men många åkallar fortfarande sina gamla gudar för säkerhets skull. Oss emellan gör jag det också.

-       Gör Hewald och Hewald det?

-       Alls inte! De tror helt och fullt att deras enda gud är mäktigare än alla andra tillhopa.

-       Märkligt. Det måste vara en upptagen gud. Och ensam.

-       Det finns nog tillräckligt med sällskap i himlen: änglar, människor, både levande och döda, samt helgon.

-       Då godtar han trots allt andra gudar och märkligt vore det annars; vem hade annars fött honom? Det verkar lite förvirrande; klarar du verkligen av att följa allt det nya i Hewalds lära?

-       Ja, i stort sett. Men jag är inte lika kunnig som han.

 

På liknande vis fortsatte samtalet länge alltmedan männen grävde och bar. Hreppir var vetgirig om de kristnas gud; Styrbjörn svarade tålmodigt efter bästa förmåga. Detta var ännu ett sätt att pröva den nya läran; att undervisa är ofta bästa sättet att lära sig själv, tänkte han, särskilt när Hreppir ifrågasätter det jag säger. Då måste jag begrunda vad som verkar sant.

 

Efter att Hreppir hade stillat sin nyfikenhet fortsatte Styrbjörn berättelsen om sitt öde.

-       Vid tiden för dopet ansågs jag vara tillräckligt återställd för att duga till arbete. På Eadgils begäran fördes jag till hans hushåll för att tjäna som träl. Han menade att det också kunde gälla som bot, tills han fick mig såld. Hewald och Hewald anade ont uppsåt och krävde att få träffa mig dagligen, för att se hur jag mådde. Motvilligt gick han med på det.

-       Hur for du i hans hus?

-       Illa; återigen var det inte hugg och slag som sårade mest, utan det fientliga förakt som man fortlöpande visade. Tänk dig att vara helt ensam, att ingen vill dig väl.

-       Ingen?

-       Inte ens de andra trälarna; de hade blivit tillsagda att hålla mig utanför, att inte tala med mig. Hur väl jag än utförde en uppgift möttes jag av tystnad eller i bästa fall ovett. Att inte betyda något för någon annan är det värsta öde en människa kan råka ut för. Finns man inte för någon annan då finns man inte själv. Det var fruktansvärt; det enda som höll mig vid liv var mötena med Hewald och Hewald.

-       Träffade du Klotilda?

-       Inte en enda gång. Om hon fortfarande hölls hemma höll hon sig duktigt undan från mig. Men det kanske inte är så märkligt; som du vet hade hon vittnat falskt. Vad skulle hon ha gjort om vi hade träffats och vad trodde hon att jag skulle ta mig till? Jag tror hon var rädd.

-       Hur slapp du därifrån?

-       I och med våren kom sjöfarten igång och med den blev det liv och rörelse i hamnen. Visst hade det kommit fartyg också under vintern, men Eadgils som var en förslagen köpman räknade med att få mer betalt om han inväntade sommaren. Det var nog rätt tänkt, men han njöt också av att förlänga min plåga. Han visste att jag skulle lida mindre var jag än hamnade.

-       Och så blev det?

-       Ja, faktiskt. Fast de ärr han gav mig i själen river fortfarande; de läker långsammare än kroppens sår.

-       Kom du till Oswald med en gång?

-       En av hans män köpte mig och förde mig raka vägen hit. Resten vet du, vi fördes samman redan första dagen jag var här.

-       Inte undra på att du ville vänta med din berättelse. Efter vad du var med om är det inte märkligt om det var svårt att berätta.

-       Än du då? Du har inte avslöjat mycket om dig heller.

-       Även om du har farit mer illa än många, finns det delar av ditt öde som känns blott alltför bekanta. Även jag blev utfryst av dem jag bodde hos. Det var på Samsö.

-       Vad hände där?

-       Det är en lång historia, nästan som din, sa Hreppir och suckade. Men när jag nu känner ditt öde, vill du förstås veta mitt. Och liksom du litar på mig tror jag mig kunna lita på dig, trots att delar av min berättelse kommer att lika dig illa.

-       Varför?

-       Därför att jag har räckt hand åt en illslug herre, som därtill hemsökte dina fränder. Men låt mig börja från början, så att vi inte hamnar snett i historien. Jag tror vår nyvunna vänskap är stark nog att tåla svåra sanningar.

 

Hreppir berättade om Nykrs och Haralds plundringsfärd hos svitjod. Den hade Styrbjörn inte någon reda på eftersom han vid det laget redan hade farit till Frisland. Han lyssnade noga när Hreppir skildrade sin herres snöpliga återkomst till Tissö med styrmanskapet mistat genom holmgång. Han visade inte förvåning men stannade i steget när Hreppir förtalde om de båda rådkunniga kvinnorna som hade medförts från Soland.

-       Vad heter de?

-       Låter Gunn och Ginna bekant, sa Hreppir.

-       Hersbymöerna, ja dem känner jag gott, men inte så gott som jag skulle vilja. Vi rör på oss, annars undrar man vad vi står och pratar om.

De kånkade vidare och Styrbjörn fortfor:

-       Men hur illa for folk i uppländerna?

-       Såvitt jag vet plundrades flera gårdar, men i Soland dock endast hersens.

-       Och hur gick det där?

-       Som det brukar. Men jag vet inte mycket, min herre var mer girig än givmild, med gods såväl som med tidender.

-       Och flickorna, hur for de?

-       De blev givna till kung Halfdan och hans son samt sedermera vigda vid dem. Att Nykr var besatt av Gunn råder det dock inga tvivel om; jag tror att det var det som var skuld till holmgångsomgången på holmen. När Nykr nesligen hade återvänt till Tissö, näpst och stukad, ruvade han på hämnd och rov. Ständigt anstiftade han angrepp och ständigt fordrade han mitt stöd, samt Gren-Gansis. Det blev deras död.

-       Men du klarade dig?

-       Jag flydde när de hade dräpts.

 

Hreppir skildrade sedan deras svekfulla strid, sin egen flykt samt det som hade hänt honom därefter: Allfader, Vigr och Eirbjorg, Samsö och svek samt jutar och kungadömet Kent, ända fram till den dag Styrbjörn och han träffade varandra i Gypeswics lera.

Det var när han omtalade den andra flykten nedför Halleby å, som han kom att tänka på Allfader. Nu mindes han äntligen vad det var han så länge hade haft på känn. Man tänker bra när man långleds, insåg han; ju mindre man har att tänka på, desto klarare formar sig tankarna. Guden hade trots allt meddelat sig med honom när han sovande drev nedför ån! Hans budskap skulle ha varit gåtfullt om han hade kommit ihåg det omedelbart. Men det hade han inte och det var nog Allfaders mening. Nu när han mindes orden framträdde budskapet klart som kristall:

Dvala följs av diger rodd,

Havsvinter av värmande vistelse.

Flinke fångstmannen finner främlingskap;

Svek följer misstro.

 

Bistert brukad i Britannien,

Finner frände, ej förväntad.

Lämnar listigt lerväg samman;

Vänder åter, värjer Vigr.

 

Forna fiender finner frändskap.

 

Det var en beskrivning av den färd han då anträdde samt en uppmaning att återvända och bli Vigrs vaktman. Ja, varför inte? Han hade redan räddat honom en gång. Kunde han bara ta sig härifrån och hem igen samt vinna Vigrs förtroende skulle han gärna bli hans medhjälpare, gårdskarl eller krigare, vad som än fordrades. Att tjäna Vigr kändes betydligt bättre än att nyttjas av Nykr. Och han skulle inte alls sakna att lafsa i Gypeswics lera.

 

Styrbjörn och Hreppir fortfor att arbeta i hamnen. Båda funderade på flykt så snart tillfälle gavs. Ibland blev de indelade i lag med andra men för det mesta fick de arbeta samman. Utom hörhåll talade de med varandra om flykten; hur den skulle gå till, vilken väg som vore bäst och hur de skulle kunna ta sig hem igen.

 

Tidigt hade de enats om att hjälpa varandra. De var också överens om att försöka ta sig tillbaka till Tissö; Hreppir kände sig bunden av Allfaders vilja och Styrbjörn tilltalades av tanken att vistas som gäst i Ginnas och Gunns gård till dess att han kunde fortsätta färden hemåt. Därtill skulle var och en av dem ha nytta av den andre; Hreppir visste vägen till Tissö men han behövde Styrbjörns stöd i att föra hans talan och få fredlösheten hävd. Styrbjörn torde äga Gunns och Ginnas förtroende och därför kunna påverka dem. Och de i sin tur torde ha inflytande över sina makar.

 

De hade inte kommit långt med sina flyktplaner förrän förutsättningarna ändrades. Östangelns kung Aelfwald väntades till Gypeswic, vilket meddelades stadens invånare per härold en tid innan. Eftersom Oswald och hans likar ville imponera på härskaren ökades arbetstakten inför dennes ankomst; man ville visa framsteg och en färdig stad. Nya trälar hämtades och vissa av de gamla fick tjäna som lärare, eller ledare.

Styrbjörn fick hand om ett lag med slaver vilka hade lika svårt att förstå honom som han dem. Med gemensamma ansträngningar och gester lyckades de hjälpligt att meddela sig med varandra, i Styrbjörns fall även med ett och annat hugg och slag. Hreppir fick inte leda, utan sattes att arbeta i staden. Dessutom nyttjades varje stund med dagsljus till den grad att när mörkret föll, föll trälarna i sömn; ingen hade krafter kvar att hålla sig vaken mer än för att nödtorftigt intaga föda. Även Styrbjörn och Hreppir sov djupt den korta stund de vistades under samma tak. På dagarna såg de inte skymten av varandra.

Flyktplanerna fick skjutas på framtiden.

 

Efter dagar och nätter med hårt arbete blev alla trälar oväntat tillsagda att hålla sig inomhus. Aelfwald skulle komma och staden skulle visas utan trasiga trälar; de som ertappades utomhus i andra ärenden än naturbehov skulle straffas svårt.

Den stora dagen grydde med morgonrodnad i öster och frisk vind från nordväst. Redan tidigt på morgonen red Aelfwald, östanglers konung, in i Gypeswic. Han åtföljdes av en stor skara män, mest krigare men också en och annan klerk. Gypeswics medborgare hyllade härskaren; människorna ville befinna sig i hans närhet. Några betygade honom sin tillgivenhet, andra försökte utverka en eller annan förmån men de flesta föredrog rätt och slätt att fira. Ölet flödade och många var druckna. Åldermän, byggmästare och andra, måna att vinna välvilja, var spända och gjorde sig till på varjehanda vis. Aelfwalds krigare slets mellan plikten att värna sin herre och frestelsen att fröjda med folket, i synnerhet kvinnfolket.

Där kungen vistades var det gille för många.

 

Ute rådde glam, inne hos trälarna glåmig förstämning. Att sitta osunt instängd gick var och en på nerverna. Därtill hade man fått mindre mat än vanligt eftersom arbetet låg nere. I Styrbjörns och Hreppirs hus smågrälade vissa medan andra sov; några hade ritat streck i golvets stampade jord och spelade bräde med hopsamlade stenar. Själva stirrade de in i skumrasket, förstummade av allt sällskap och ovana vid att ha den andre vid sin sida, åtminstone i vaket tillstånd. Att uttala varningsord var onödigt, här gällde de alla; öronvax, skräp i ögat samt korpfågel.

 

Tillfället yppar sig ofta när det minst väntas; framgångsrik är den som fångar det i flykten.

Styrbjörn och Hreppir travade rastlöst av och an i rummet. De hade inte gått länge förrän någon knorrade: måste de trava runt kunde de lika gärna göra sig ärende till avträdet. I stället för att låta sig locka till genmäle, såg de på varandra, sedan på den trätgirige och sa:

-       Varför inte, och tog sig smygande ut genom dörren.

Avträdet låg bakom gårdshuset; även om där dunstade osunt fick man frisk luft de få steg det krävdes att gå dit och tillbaka. När de hade lättat på trycket hörde de någon röra sig på tunet. Två handelsmän, inte mycket mer än ynglingar, vinglade in från gränden. Att de var digert druckna rådde det inget tvivel om. Den ene höll i den andre, och den andre i den ene, båda fumligt famlande efter stöd. Det gick som det gick och snart låg båda grymtande på marken.

Styrbjörn tog tag i Hreppir och föste honom med sig framåt.

-       Vi drar dem bakom knuten, till höstacken, sa han. Där kan vi byta kläder med dem utan att någon märker.

-       Inte kan vi byta kläder, de är ju köpmän.

-       Just därför. I deras kläder kan vi röra oss fritt.

-       Men vi är ju trälar. Inte kan vi klä oss i deras kappor?

-       Inte? Vad är det för mening att fly om man förblir ofri? Sluta tänka som en träl; vill du vinna måste du våga. Kom nu, hjälp till att få av honom hans dräkt.

-       Är du säker på att ingen ser oss?

-       Snabba på nu, innan någon ser oss!

De krängde kläderna av männen som muttrande fann sig i behandlingen. När de gnällde förklarade Styrbjörn med vänligt tonfall att här på höstacken kunde de sova ruset av sig, men att de måste få av sig kläderna innan de spydde ner dem. Med det verkade de omtöcknat att nöja sig, grymtade något om tack och somnade snart.

Inom kort hade kläderna bytt ägare. På bädd av hö låg de två ynglingarna och sov, under trälars trasor. Det sista Hreppir hörde när han följde Styrbjörn ut i gränden var hur en av dem kräktes och sedan hävde ur sig en ilsken harang. Mannen sluddrade men Hreppir uppfattade ändå ord, något om ”naken” och ”trasor”. Sedan blev det tyst; om det berodde på att mannen somnade om eller att Hreppir själv avlägsnade sig, visste han inte. Och det spelade ingen roll. Nu gällde det att så fort som möjligt komma därifrån.

 

De trängde sig fram genom folkvimlet, hela tiden med hamnen som mål, till den del som var öppen för sjöfart och handel. Trots att utsikterna var små hoppades Styrbjörn att finna fartyg som kunde föra dem hemåt, eller mot Hreppirs Själland där Gunn och Ginna vistades.

Eftersom de aldrig hade haft ärende till denna del av hamnen hittade de dåligt. I gengäld vistades få människor här när kungen var i staden; färre ögon såg dem, men för de få som var kvar syntes de väl. Risken för upptäckt var varken större eller mindre än förut.

Längs kajerna låg fartyg från flera länder; mest frisiska och frankiska men också saxiska och jutska. Där var bredbukiga lastfartyg, stora som små, smala skepp för snabb seglats eller rodd samt småbåtar som hängde på släp efter de stora. Vissa var tungt lastade, i väntan på att få lasten lossad eller segla iväg; andra flöt lätt utan varor ombord. Överallt luktade det tjära.

Styrbjörn och Hreppir travade fram och tillbaka utefter kajer och bryggor, vaket lyssnande efter välkända tungomål; kunde någon av båtarna vara från Själland, eller åtminstone dansk?

 

När de närmade sig den sista bryggan, den längst i söder, hade de sedan en lång stund närt en tilltagande hopplöshet; i hamnen fanns flera fartyg men inget verkade gagna dem. Till det frankiska riket ville de inte, och heller inte till frisiska Dorestad, i alla fall inte Styrbjörn; där hade han lidit tillräckligt. Hreppir å sin sida gjorde vad han kunde för att undvika jutska besättningar, dem hade han fått nog av. Saxarna for åt fel håll, och danerna lyste med sin frånvaro. Att hoppas på gautar eller norrmän föreföll utsiktslöst.

Just när de gick ut på bryggan ropade någon efter dem. De vände sig om och såg en man med blicken fästad på dem. När han såg deras ansikten muttrade han en ursäkt; han hade tagit fel. Styrbjörn och Hreppir fortsatte ut på bryggan.

När de hade kommit längre ut hördes återigen rop bortifrån bryggfästet. Ännu en gång vände de sig om. Synen som mötte dem var nedslående. Flera män hade hoppat upp ur båten och stod på bryggan, stirrande i deras riktning. Deras röster gav inget rum för tvivel; de var upprörda.

-       Det drar ihop sig till oväder, sa Hreppir och såg sig villrådigt omkring.

-       Kom, sa Styrbjörn, och förde Hreppir framåt.

-       Vad ska vi göra?

-       Se dig inte om, rör dig bara framåt. Har vi tur väntar de tills vi kommer tillbaka.

-       Och vad gör vi då?

-       Ser du längst ut på bryggänden, bakom fartyget där? Ser du småbåten?

-       Ja.

-       Vi tar den.

-       Vi ror aldrig ifrån dem.

-       Det är vår enda möjlighet. Har vi tur har den rigg. De gick några steg innan Hreppir ropade:

-       Hör du?

-       Ja. De kommer. Spring!

Bakom sig hördes skränande, springande män; de behövde inte vända sig om för att se det de redan visste. Hreppir hade inte sprungit fortare sedan flykten från hovgården, skräcken var den samma nu som då. De avverkade återstoden av bryggan på ett ögonblick, hoppade ner i fartyget vid bryggänden och rusade över dess däck. I hastigheten snubblade de på några lika förvånade som yrvakna män som inte förstod vad som var på färde förrän Styrbjörn och Hreppir halade in småbåten, hoppade i den och sköt ut.

-       Vad gör ni med småbåten, ropade de nyvakna.

-       Vad gör ni i Haeggvins och Leofrics kläder, gormade en av förföljarna.

Han och hans hop strömhoppade ombord.

-       Vad har ni gjort med dem?

-       Ta inte vår småbåt, ropade de yrvakna, samtidigt som de försökte mota bort förföljarna när dessa äntrade däcket. De verkade tro att även dessa hade för avsikt att borda deras småbåt och ge sig av med den.

-       Ro, väste Styrbjörn mellan sammanbitna tänder samtidigt som han högg i med årorna.

 

De rodde allt vad de orkade med vinden i ryggen. Inga andra än de två besättningarna, den ena förföljande och den andra yrvaken, verkade ha sett deras flykt. Med det hastigt ökande avståndet mellan dem och sig, var det sista Styrbjörn uppfattade att de var inbegripna i en hetsig ordväxling om det just skedda. Förrän missförstånden var utredda hade han fått fatt i båtens rigg och hissat segel; innan någon hade hunnit tänka på fortsatt förföljande var de båda männen på god väg ut mot havet.

Floden var bred och de sköt god fart i den friska undanvinden.

-       Vi klarade det!

Hreppir jublade.

-       Glöm inte att det är om kvällen man skall prisa dagen. Till dess hinner det hända mycket.

-       Ja, men vi kom i alla fall så här långt.

-       Jo, det är en bit på väg. Men nu måste vi avgöra vart vi ska ta vägen.

-       Du är styrman; jag har aldrig farit på sjön annat än som handelsvara. Du råde.

-       Med den här vinden kan vi välja Jutland eller Frisland, sa Styrbjörn och betraktade Hreppir med ett listigt leende.

-       Aldrig Jutland!

Hreppir stirrade med uppspärrade ögon på Styrbjörn.

-       Se där, då vet du i alla fall något. Men du har rätt, dit är det alldeles för långt i den här lilla farkosten. Även om det likar mig illa, är jag rädd att Frisland ligger bäst till. Och dit råkar jag händelsevis hitta alldeles förträffligt. Det är bara det att jag inte gärna sätter min fot i Dorestad igen, åtminstone inte utan en stor skara rådiga män bakom ryggen.

-       Du har mig, sa Hreppir.

-       Just det, sa Styrbjörn och såg med vemod på sin följeslagare.

-       Om vi förtöjer nedströms kan jag gå in i Dorestaden och söka fartyg för hemfärd.

-       Det skulle kunna gå. Men jag tror mera på att du söker upp Hewald och Hewald. Under deras beskydd skulle vi kunna leta reda på färdsällskap i lugn och ro. Men nu har vi denna seglats att befatta oss med.

-       Är det långt?

-       Om den förliga vinden står sig kanske vi får se Frislands kust sent i kväll eller i morgon. Sedan måste vi hitta floden Rhens norra os. Det finns flera och tar vi fel är det lätt gjort att fara vilse bland Frislands vattenvägar. När vi väl hittat rätt flodfåra är det en till två dagars seglats uppströms, om vinden är förlig.

-       Tycker du inte båten lutar lite väl mycket?

-       Båten är bra och vi gör god fart i undanvinden. Oroa dig inte.

-       Tror du man förföljer oss?

-       Ingen aning; tids nog nyktrar de till, drängarna vi tog kläderna från. Då tar de sig tillbaka till båten, vare sig de går nakna eller i våra gamla trasor.

-       Om de inte blir tagna som trälar först.

-       Ja, kanske det. Hur som helst, när man märker att de är vid liv, vad finns det då för skäl att förfölja oss; vad skulle man vinna? En båt och några kläder. Jag tror inte att de anser det mödan värt.

-       Oswald då?

-       Innan han får reda på vår flykt är vi redan i Frisland. Sluta att oroa dig!

-       Jag skall försöka. Det hade gått lättare om vi hade något att stoppa i munnen.

-       Om du letar efter mat och dryck ska jag berätta mer om Hewalds gud. Du verkar vetgirig.

 

Efter att Hreppir förgäves hade letat en lång stund ägnade de resten av dagen åt spörsmål om den nya läran och gammal tro. När solen hade gått ner bakom den västra synranden och ljuset skymde, knorrade deras magar och tungorna var torra som fnöske. Men de siktade också en låg kust långt fram om fören.