41 Uppbåd i uppländerna

Hemfärden kändes lätt eftersom mycket fanns att berätta. Trots trängseln ombord var alla på gott humör; man hade varit borta länge, längre än som varit tänkt, och nu var man äntligen på väg tillbaka. Hemma fanns fränder och i några fall väntande möer som det skulle bli kärt att återse. Raskade man på skulle det kanske gå att följa med på någon av sommarens färder. Hemlängtan och trängsel gjorde att man seglade dygnet om så länge vinden var förlig och man inte befarade bottenkänning. Man arbetade i skift och delade på sovplatserna.

Alla gladde sig åt den stundande hemkomsten, i synnerhet Styrbjörn som dels hade varit ute längre än de andra, dels under långa tider hade trälat och tvivlat på att någonsin få återvända. När de närmade sig svitjods land satt han ofta och betraktade klippor och tallar som drev förbi utanför relingen. Han kände sig lycklig när han såg sina saknade nejder men lade också märke till att få människor syntes utefter stränderna. Det är inte som vanligt, tänkte han; folk brukar komma ner till stranden när fartyg far förbi, eller vinka. Visst rör sig en och annan i land, men de är inte många. Svitjod känns lamt.

Eller lamslaget.

Eds vik var lång och smal, i den fick man hugga i med årorna hela vägen fram till gården. Eftersom man inte hade mer med sig än egen utrustning och skaffning gick urlastningen fort. Snart tog man farväl av varandra samt skiljdes åt varsitt håll.

 

Tunaborna trampade de välkända stigarna och närmade sig raskt sin gård.

-       Märkligt att vi inte har träffat någon på stigen, sa Gisle. Någon borde vara ute och röra på sig, i alla fall vid den här tiden.

-       Där är i alla fall en, sa Geir när de närmade sig Tuna. Ser du?

-       Det skulle kunna vara Radulf, sa Gisle

-       I så fall har han vuxit, sa Gangulf. Men vi har å andra sidan varit borta ett år.

Geir vinkade men då var personen redan på väg mot hallen. Efter en stund kom han tillbaka med några andra. Geir vinkade igen, samt Gisle; ingen besvarade hälsningen.

-       Visst är det far, Smid-Ebbe och mina bröder, sa Gangulf. De ser inte att det är vi som kommer.

-       Det lär de snart bli varse, sa Gisle. Det blir roligt.

-       Jag går före, sa Olof. Jag vill inte att det ska bli samma tumult som på havet, att de tror vi är draugar hela bunten.

-       Tror du de har hört att vi dog då, sa Geir.

-       Det är klart de har; tänk efter.

Olof såg på Geir och fortsatte.

-       Efter varje utrodd bringar hemvändare bud bland gårdarna, i synnerhet där de vet att någon väntar förgäves.

-       Olof har rätt, sa Gangulf. Gå före du, så bidar vi här.

De väntade och Olof gick den sista sträckan själv. På håll såg de omfamningar och anade samspråk. Orden hördes inte, men man pekade åt deras håll. Snart hördes glada rop och alla gick dem till mötes.

-       Kom, sa Gangulf, nu litar de på Olof.

Det blev ännu ett kärt återseende. Som en löpeld spred sig nyheten över hela Tuna, att Gangulf på något vis hade överlevt och var återkommen, pigg och kry, liksom också Gisle och Geir. Samt Olof, men om honom hade man aldrig hört annat än att han levde när han senast sågs.

Hela eftermiddagen fick Gangulf värja sig mot kramar, framförallt från gårdens kvinnor. Även Gisle och Geir, samt Olof, fick sin beskärda del. Karl hade gått vidare hem till sig.

-       Jag visste väl att vi hade galdrat gott, sa Holmdis. Jag visste det! När Säming kom med sitt dödsbud i höstas kändes det galet. Jag kände det, och nu vet vi hur det ligger till. Älskade son, jag är så glad att ha dig tillbaka.

Gangulf vred sig stelt, men log.

-       Också er, sa hon till de andra och kramade allihop.

-       Hur har ni det här då?

Gangulf betraktade sin far.

-       Det kan vi prata om sedan, sa Fridbjörn och sänkte rösten.

-       Varför inte nu? Det verkar allvarligt när du säger så; är någon död?

Gangulf såg på alla som för att försäkra sig om att ingen saknades.

-       Med oss är det bra, sa Fridbjörn. Ganska.

-       Det är inte alls bra, invände Holmdis. Galdrar mäktar mycket, men inte allt. Nu måste många hjälpas åt.

-       Är någon sjuk? Rörik, hur är det med dig? Du ser härjad ut. Bror, kom hit, jag vill syna dig.

-       Ta det lugnt med honom, han har det svårt.

-       Nu får ni sluta tala i gåtor; berätta vad som har hänt.

-       Ja ja, vi ska. Alla ska berätta, ni också. Men sedan måste vi verka. Det brådskar.

 

Holmdis bad hemvändarna att börja berättandet. Vid det här laget var de ganska trötta på sina egna historier; dessutom ville de höra vad som stod på hemmavid. Därför förtalde de sina öden i korta ordalag, tillräckligt för att alla skulle bli nöjda, men utan ordsmide och andra detaljer än de som krävdes för att förhindra onödigt spörjande.

Gangulf förtalde också om Styrbjörn.

-       Märkligt, sa Holmdis. Minns ni Nattfaris ord?

-       Vilket av dem, sa Fridbjörn.

-       Alla. Jag tror han har blivit sannspådd fullt ut.

-       Vad sa han egentligen, sa Rörik. Hans röst lät sträv. Jag har glömt.

Holmdis tänkte.

-       Om jag minns rätt sa han att Styrbjörn blev kvar och Gangulf flydde i Frisland samt att Olof styrde hans skepp tillbaka hem. Allt det har vi haft svar på sedan länge. Därtill nämnde han att en som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn. Det, fick vi just veta, stämmer också.

-       Märkligt, sa Fridbjörn, men du har rätt. Sedan nämnde han väl saker om Gunn och Ginna? Var det inte något om hämnd och att lägra trenne kungar. Det stämmer bara delvis.

-       Nej, sa Olof. Det stämmer också. Gunn blev först given åt den åldrige kung Halfdan. Han dog, mitt under kärleksakten, och hon giljades då av hans son Bausi. Det blir trenne kungar, och alla innan vintern var över.

-       Så det stämmer också, slog Holmdis fast. De hämnades på den där Nykr, de lägrades av trenne kungar, och de födde deras ättlingar, i alla fall Aesirs och Bausis. Och, hon såg på Gisle och Geir, ni gjorde deras barn faderlösa.

-       Ja, sa Gisle. Det blir svårt att se Gunn och Ginna i ögonen, om vi ses igen.

-       Det ska du inte oroa dig för, sa Olof. De skulle ändå aldrig vilja utkräva hämnd av er; de begrät er lika mycket som sina makar.

-       Men deras barn, sa Geir. De har sak emot oss, och känner oss inte.

-       Endast om någon förtäljer och framhåller er roll i drabbningen, sa Olof. De har goda fosterfäder och ingen lär driva deras sak emot er.

-       Dessutom kanske ni aldrig träffar dem, sa Holmdis.

-       De kanske träffar oss, sa Gisle.

-       Det var drabbning, sa Olof, inte dråp.

-       Drabbning är dråp, sa Geir.

 

Alla satt tysta ett tag, begrundade hemvändarnas öden, såväl de som varit som de som väntade.

-       Men nu har vi vardandet, det som sker, att sköta, sa Holmdis. Far, förtälj dem vad som står på.

-       Fiender härskar i uppländerna. En jutsk sjökonung, Sölve, kom hit förra sommaren; först härjade han, sedan slog han sig ned i Uppsala. Östen har flytt; vi stred tillsammans med honom när ni var borta, men förgäves; Sölve är stark. Nu drar hans karlar kring land och gård; de gästar var de vill. Härjar hårdhänt. Svitjod är splittrat; vissa hövdingar stödjer Sölve, andra Östen.

-       Då förstår jag varför stränderna låg öde, sa Olof. Styrbjörn talade mycket om det.

-       Så är det, sa Fridbjörn. Folk är rädda.

-       När vi närmade oss Tuna var ni också varsna, sa Gisle.

-       Alla måste vara det. Men i alla fall, förra hösten trodde vi att vi kunde vräka honom, att vi var tillräckligt starka när utroddarna hade återvänt. Men de var leda på lid och strid. I stället fick vi sätta vårt hopp till Sölves förnuft.

-       Hur då? Geir betraktade Fridbjörn.

-       Jo, den kung blir inte långlivad som styr illa; låter han sina män plundra visthusen och föröda skördarna utarmas landet. Ett utarmat land föder inga bönder och därför varken krigare eller kung. Det var det vi trodde att Sölve skulle besinna, men vi bedrog oss. Hela året har hans skaror dragit runt och plundrat. Nu hotas skörden.

-       De brände Gudruns gård, sa Rörik.

Holmdis såg på sin son; han såg ner i golvet och fortsatte.

-       De brände gården bara för att de hade gömt undan mat där. Sin egen mat. Bara för att de skulle ha något att äta om de blev hemsökta. Och det blev de. Männen listade ut var födan fanns, de såg spåren i snön. Sedan straffade de styggt; alla dräptes utom Gudrun och några av gårdskvinnorna. Min Gudrun!

Orden stockade sig; han fortsatte:

-       De huserade i Rodsunda tills förråden var tomma. Då brände de gården och drog vidare. Några kvinnor förde de med sig. De som var mer döda än levande lämnades åt sitt öde i gårdens kalla aska.

Nu grät han.

-       Gudrun skändade de in i det sista. När hon försökte fly dräptes hon.

Tystnad lägrade sig i hallen när Rörik var klar. Ingen sa något på en lång stund; alla begrundade vad han hade sagt. Gangulf höll om honom och Holmdis kramade båda två. Inte underligt att Rörik verkade egendomlig, tänkte Gangulf. Att förtäras av sorg kan knäcka vem som helst, och Rörik är inte den starkaste.

-       Jag vill hämnas, hulkade Rörik.

-       Det ska du, sa Gangulf.

-       Han måste öva, sa Fridbjörn sakligt. Eftersom han har ägnat sig åt annat.

Rörik såg med trotsig blick på sin far.

-       Jag vet vad du tänker, sa han, men nu är hon borta. Är du glad nu, ingen Gudrun som kan öda min ära.

Fridbjörn såg sorgset på sonen.

-       Inte är jag glad; vare sig du vill tro det eller ej sörjer jag också. Du har hämnd att kräva, men du måste öva för att lyckas.

-       De som skändade henne skall få ångra vad de gjort, om det så blir det sista jag gör.

-       Jag övar gärna med dig, sa Gangulf.

-       Och jag, sa Olof.

Gisle och Geir nickade. Rörik snyftade.

-       Då får ni börja nu, sa Fridbjörn. Östen samlar återigen styrkor. Sölve ska vräkas eftersom han inget har lärt; vid midsommar står slaget utanför Uppsala.

-       Hur kommer det sig att Tuna har klarat sig, undrade Gangulf.

-       Klarat sig, sa Holmdis, jag vet inte det. Hans män kom först hit, ska ni veta. Men Tuna hade tur; vi slapp spårsnön och fick dessutom förvarning. Frida, Fröjdis och de andra flickorna sprang till skogs i tid. Trots att Sölves karlar var vidriga överlevde vi gästningen genom att foga oss och vintern tack vare gömda förråd. Glöm inte att vi också förfogade över Hersbys skörd, som förvarades dold.

-       Och hur är det annorstädes?

-       Likadant överallt; vissa gårdar är skövlade, andra gästade, som Tuna, och några har klarat sig helt. De som gynnar Sölve klarar sig undan; det är skäl till att vissa blir hans förbundna.

-       Undrar hur trogna de är, funderade Radulf. Om vindarna vänder, menar jag; då kanske de skiftar sida ännu en gång.

-       Det vore bittert att strida samman med svikare, sa Fridbjörn. Men hellre det än att ha dem emot sig.

-       De väljer efter styrka, sa Radulf.

-       Snarare seger, sa Geir.

-       Väntad seger, sa Gisle.

-       Just det, sa Gangulf. Och väntad förlust driver folk på flykt.

 

Samtalet fortsatte till långt in på kvällen. Innan alla gick till sängs i Tuna den natten hade man enats om att försöka värva Finnvid med finnvedingar och Harald med daner att strida med Östen, mot Sölve.

-       Tror du Ragnar och Styrbjörn är med på en ny utrodd så snart efter att ha kommit hem från den förra, sa Gisle till Gangulf.

-       Säkert, sa Gangulf. Annars får vi övertyga Säming eller någon av de andra styrmännen. I morgon beger vi oss till Ed.

-       Ed blev också gästat, sa Fridbjörn. Där finns inte många kvar.

-       Men gården var i alla fall inte bränd.

-       Husen står kvar men folk fördes bort, eller dräptes. Gamle Adils, Styrbjörns och Ragnars farfar, lär ha huggit hårt in i det sista. Nu firar han gille i Valhall.

 

Nästa dag återvände Gangulf, Gisle och Geir till Ed. Fridbjörn följde också med. Flera besättningsmedlemmar var redan där; alla vittnade om övergrepp runt om i bygden. Ragnar och Styrbjörn var oglada; det var just så illa som Fridbjörn hade sagt och ingen övertalning behövdes. De hävdade själva att svitjods splittring bäst löstes med många stridsdugliga män och hopp om seger. Att vinna Finnvid och Harald för Östens sak var det bästa de kunde göra.

Innan middag var alla eniga om att återvända med bud till Finnvid och Harald. Gangulf, Gisle och Geir som kände Finnvid skulle söka upp honom, Ragnar och Olof var förtrogna med Harald skulle gästa denne. Men alla skulle fara tillsammans, eftersom de bara hade en båt. Styrbjörn skulle stanna kvar och, tillsammans med Fridbjörn, samråda med Östen samt samla uppbåd. Till detta fordrades uthållig dristighet; många måste värvas utan att Sölves män märkte något. Anade de oråd skulle de kväva motståndet i dess linda, innan svitjods styrkor hade samlats. Till sin hjälp hade de hågade ynglingar och män, på Tuna och annorstädes.

 

Efter två dagar var Själlandsfararna på havet igen. Båten var nödtorftigt rustad; skaffning hade samlats runt om i Solands gårdar. Inte hade man mycket förning, trots att man hade skrapat botten i både byttor och bodar.

-       Och inte hinner vi plundra på vägen, sa Geir.

-       Det ska du vara glad för, sa Ragnar.

-       Varför?

-       Vi är inte starka nog för att plundra annat än små gårdar. Och sådana brukar inte har mycket att ge.

-       Jag vet en som hade det, sa Geir och vände sig mot Gisle. Minns du sälköttet?

-       Mmm, sa Gisle. Men ännu mera minns jag all god öl.

-       Jag minns några drumliga drängar som hade druckit för mycket, sa Gangulf.

 

Efter veckor till havs var de återigen på Själland. Denna sommar hade Harald valt att stanna hemma; de fann honom och hans män i Tissö. Gunn var också där.

Gisle och Geir tvekade till en början när de skulle möta sin syster vars man de hade dräpt. Inte blev saken enklare av att hon sände bud efter Ginna och Vigr så fort soländarna visade sig. Visserligen brukade Ginna vara den som göt olja på vågorna när osämja hotade, men i just detta fall hade hon lika mycket sak mot dem som sin strängare syster.

-       Olof, du kanske ska förbereda Gunn på att vi är här, föreslog Geir.

-       Äsch, det ordnar sig. Hennes glädje över att ni är i livet är större än sorgen över Bausi. Bete er som vanligt.

Gisle och Geir såg med stora ögon på Olof.

-       Eller, fortsatte han, vid närmare eftertanke ska ni nog inte bete er som vanligt. Tänk på att ni har blivit vuxna sedan hon senast såg er.

-       Och hon har blivit drottning.

-       Det också.

 

Brödernas farhågor kom på skam; återföreningen med Gunn blev glad. Också Ginna var utom sig av lycka att få återse sina bröder. Alla fyra undvek dock sorgfälligt att tala om drabbningen. Det vore dumt att väcka den björn som sover, tänkte Gisle.

Soländarnas återkomst till Tissö var lika överraskande som glädjefylld. På kvällen åts en präktig måltid i hovgården; soländarna satt vid högsätet. Jag föredrar detta mottagande framför det vi undfick förra året, tänkte Olof.

Ragnar nämnde deras ärende: att Sölve sjökonung från Jutland nu förödde svitjods länder och att Östen behövde Haralds hjälp att vräka inkräktaren. Sölve var inte okänd i Tissö; några av männen hade farit med honom och skövlat främmande stränder. Nu sporde de att han haft föga framgång i Kent och andra länder västerut, varför de fann det naturligt att han vände sin strävan österut. Vad vore då lämpligare att trakta efter än herraväldet över svitjod, menade de, särskilt när kung Erik hade rott ut med hälften av svitjods krigare.

Flera av männen var inte sena att anta utmaningen, de långleddes vid det stilla livet hemmavid. Förvisso likade det vissa illa att bistå Östen, bror till den kung Erik som sånär hade brandskattat Själland. Men kunde någon vinning komma ur färden var det många som med glädje antog utmaningen. Även Harald och Vigr gjorde det, trots att båda var nygifta, på villkor att färden medförde fler fördelar än endast kamp och ära.

-       Du får rådslå med Östen om villkoren, sa Ragnar till Harald.

-       Eller han med mig.

-       Vilket som, sa Ragnar.

-       Möte föder råd, sa Vigr; får vi först samtala med varandra ordnar sig allt.

-       Då ser vi till att så blir fallet, svarade Ragnar. På liknande sätt som vi for hit, for Olofs farbror Fridbjörn till Östen. Med daners och finnvedingars hjälp enar vi svitjod och vräker Sölve.

-       Finnvedingar?

-       Olofs fränder, Gisle, Geir och Gangulf som också gästar dig nu, var hos dem i vintras; de blev fångna av Finnvid.

-       Hur kan de påräkna hans bistånd om de var fångna?

-       De hjälpte honom att återta makten i eget land.

Harald såg tankfull ut.

-       Finnvedingar, sa han. Det var länge sedan vi hade besvär med dem, men i sommar har de vaknat till liv igen. Jag har sport att de ställer till skada i Mols och Djurs på Jutlands östra kust.

-       Där råder Sölve, sa en av männen.

-       Finnvedingarna passar på när Sölve är borta, på samma sätt som denne passar på när Erik är borta

-       Är det långt?

-       Inte värst. Det ligger västerut; med förlig vind är man där inom två dygn.

 

Soländarna for nästa dag till Jutland; några av Haralds män följde med i egen båt. Att finna Finnvid var inte svårt. Framme vid Djurs kust följde man inbyggarnas bittra veklagan samt spåren av sot och aska; mot slutet tog man sikte på nyskövlade gårdars brandrök. När de fann honom blev han lika glatt överraskad som Harald hade blivit. Inte heller Finnvid var sen att lova bistånd till Östen och svitjod.

-       Vem vore jag att neka nyfunna vänner hjälp, samt mina finnvedingar nöje? Eftersom vi redan har dragit i härnad kan vi lika gärna fortsätta till svitjods nejder.

-       Känner du vägen till uppländerna, frågade Gangulf. Annars föreslår jag att vi far samman. Danerna hittar själva och far på egen hand; Harald härjade där i förfjol.

-       Det låter klokt, men då får ni först följa med till Lagaholm och hjälpa oss att lossa lasten; fyllda båtbukar sinkar seglatsen. Trots att Djurslandet var magrare än vi trodde bär vi byte ombord.

-       Bara vi är i Uppsala till midsommar; där och då skall vi slå Sölve.

-       Dit hinner vi även om vi skulle värva fler frivilliga först.

-       Det beror också på vinden, sa Gangulf.

-       Jag känner en som gärna vill slåss, sa Geir och puffade Gangulf i sidan.

-       Vem?

Finnvid betraktade honom intresserat.

-       Äsch, sa Geir och rodnade. Hon heter Skorpa och är säkert trehundra år.

-       Hon slogs redan i Troja, sa Gisle. Men Skule och Skygni kanske vill.

 

Själländarna återvände dagen efter till Tissö med bud att Finnvid skulle strida med dem på Östens sida mot Sölve. De kunde också hälsa från Ragnar att soländarna nu for vidare med Finnvid för att lotsa hans båtar till uppländerna. Harald och Vigr ombads ansluta med danerna i god tid innan midsommar.

Dagarna därpå utlyste Harald utrodd i allt Själland, samt vak och värn för dem som stannade. Han räknade med att frigöra tre åttonden fartyg och lika många storhundraden män för utrodden, vilket var mindre än fjolårets flotta. Med svitjods angrepp i färskt minne valde Harald att fylka flertalet hemmavid. Fastän fientliga härskaror nu drogs till drabbningen hos svitjod fanns andra som gärna skulle skövla Själland.

 

Samtidigt som soländarna värvade daner och finnvedingar rådgjorde Styrbjörn och Fridbjörn med Östen. Denne välkomnade ansträngningarna att skaffa bundsförvanter, men ville känna sig trygg med Harald och hans avsikter. Att vräka Sölve fick inte ske till priset av att han förlorade makten till Harald.

-       Det råder inte jag över, sa Styrbjörn. Men Harald gör det möjligt för dig att vräka Sölve. Han och Finnvedingarna. Utan deras hjälp förblir svitjod splittrat och du maktlös.

-       Du har nog rätt, sa Östen. Bättre att dela med vänner, än att åse fiender girigt sluka hela steken. Men då måste vi bli vänner först; vi måste samråda.

-       Om jag känner honom vill han nog träffa dig också, sa Styrbjörn. Harald är en klok karl.

-       Och den där Finnvid, vad vet vi om honom?

-       Inte mycket mer än att han råder över färre män; jag tror inte de är fler än ett storhundrade.

-       Bara de strider dristigt är de välkomna att hjälpa till. Har ni sänt bud efter fler?

-       Nej, dessa är de härskare vi känner samt litar på. Än du, har du sökt stöd hos andra?

-       Jag har sändebud i Viken, hos gautjod samt på Gutland. I Viken är alla upptagna med fejder i eget land, men jag hoppas gautjod samt gutarna kan skicka några skepp. Därtill har vi några dussin hälsingar, finnar samt en och annan same, alla skickliga bågskyttar.

-       Hur står de sig mot Sölves skaror?

-       Det är svårt att säga; det beror mycket på svitjod.

-       Ja, hur ser du på våra egna?

-       Som du själv sa råder splittring; det står och väger. Ju fler vi kan värva, desto fler vill bli värvade. Styrka föder styrka.

-       Det är sant. Därför vill Fridbjörn och jag samt våra fränder bära budkavle. Vi känner Soland och länderna runt omkring samt delar av Roden.

-       Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få. Vet Harald och Finnvid tid och plats?

-       Våra fränder meddelar det.

-       Det är viktigt; kommer de en halv dag för sent kan allt vara förlorat. Oavsett hur många de är kan ingen återuppväcka döda.

-       Jag vet. Har du utmanat Sölve än?

-       Inom några dagar. Gör vi det för tidigt ska du se att han låter skövla svitjod för att utarma sina motståndare och sprida skräck. Gör vi det för sent hinner han inte rusta och flyr i lönn. Då får vi besvikna bundsförvanter från Själland och Finnveden på halsen. Och svitjod får en feg skumraskhärjare att frukta. Utmanad i rättan tid tror han sig kunna vinna både ära och gods, och godtar därför budet.

 

Hela solmånaden sjöd det överallt i uppländerna och länderna runt omkring; bud drev uppbåd bland svitjod och daner, finnvedingar, gautar och gutar. Östen sände sina budbärare till Sölve varken för tidigt eller för sent; denne begynte snart, viss om seger, att värva krigare och förbundna bland svitjod samt i de länder där han hade vänner.

Dagarna blev varmare, midsommar nalkades.

Kommentera gärna inlägget: