2 Till Tuna...

Vinden hade mojnat. Syrsorna spelade på ängen och några jordhumlor surrade mellan klöverblommorna. Fridbjörn stod och täljde plugg till en lie, vars knagg hade gått sönder, och samtalade med sina söner Rörik och Radulf. Hans hustru Holmdis, samt döttrarna Frida och Fröjdis, var i hallen jämte några av gårdens kvinnor; de röjde upp efter kvällsvarden.

–     Men även om Bauge gjorde ett hål i berget och Oden gjorde sig till en orm, förstår jag inte hur han kunde komma igenom, sa Radulf. En orm ringlar sig fram och det går ju inte i ett långt hål.

Bröderna talade med sin far om den gången Oden hade stulit skaldemjödet från jätten Suttung; denne hade gömt det inne i berget och satt sin dotter Gunnlöd att vakta det.

–     Han kanske gjorde sig stel som en pinne och så sköt Bauge igenom honom, försökte Rörik.

–     Visst, eller så drog Gunnlöd honom i huvudet för att hon ville att han skulle komma in till henne i berget.

–     Nja, sa Fridbjörn. Om nu Oden kan skifta hamn, och bli en orm, samt en mängd andra saker, tror jag färden genom hålet var en enkel sak för honom. Glöm inte att han är en gud. Gudar gör saker som vi människor inte alltid kan förstå.

Han tystnade och pekade.

–     Det kommer någon där borta.

Alla tre vände sig om. Jo, från skälbyhållet kom två gestalter ut genom skogsbrynet. De rörde sig hastigt.

–     Det är svårt att se härifrån, men mig synes de vara Gisle och Geir. Det rör sig i alla fall inte om några fullvuxna män. Vad gör de här, ensamma och vid den här tiden?

–     Vi går och möter dem, föreslog Rörik.

–     Sisten fram får heta Bofi, ropade Radulf.

Båda satte av i språng mot sina tvåmänningar; ingen ville heta Bofi. Det betydde tjock och klumpig person.

Fridbjörn gick in i hallen och berättade för Holmdis och döttrarna att broderns två yngsta söner var på väg. När de kom ut på gårdstunet hade grabbarna mötts, men de kunde se att något inte var som det skulle. I vanliga fall skulle de ha brottats och sprungit omkring. Nu rörde de sig målmedvetet framåt. Rösterna hördes inte förrän de kommit halvvägs, och då endast ett lågmält samtal. Inte det vanliga stojet.

–     Farbror och faster, vår gård har lagts öde, stötte Gisle fram.

–     Vad säger du? Berätta!

Geir tog över eftersom han var mer talför än sin storebror.

–     Vi jagade och när vi kom åter från skogen fann vi gården härjad. Mor och far är dräpta, hallen är aska och vi hittar varken gårdsfolket eller Gunn och Ginna. All boskapen är också borta.

Geir berättade så sakligt han förmådde. Det märkets att han hade gråtit och han lyckades inte dölja det helt. Jag måste vara stark, tänkte han. Störstebror Olof skulle inte komma tillbaka förrän i höst och till dess måste han och Gisle hålla ut. Denne stod bredvid och hans ansiktsuttryck var en blandning av beslutsamhet och rädsla.

–     Såg ni någon av rövarna?

–     Nej, allt var över. Vi gick hemifrån tidigt i morse och kom åter på eftermiddagen; allt hände när vi var borta.

–     Och ni såg inget ovanligt på vägen hit, frågade Fridbjörn.

–     Ingenting. Bakarum, Ed och Skälby var som vanligt.

–     Vad kan ni säga om mor och far? Hur blev deras död?

–     Bägge var huggna, stuckna och slagna. Fars spjut låg bredvid honom, brutet i bitar. Skölden var borta. Han hade nog inte hunnit hämta den. Mor låg utanför smedjan, eller det som var kvar av den. Flera av gårdskarlarna var döda, och några av de äldre kvinnorna. De andra var borta.

–     Kan de ha sprungit till skogs?

–     Vet inte, vi måste återvända för att se efter; och vi måste ta hand om mor och far. Vi lade dem i visthuset för att inte göda korpen.

Samtalet fortsatte och de enades om att återvända till Hersby när det blev ljust igen; där skulle de ta reda på omfattningen av förödelsen och rädda vad som räddas kunde. Och så skulle de leta efter Gunn och Ginna, kvinnfolket och fäna. Dessutom måste mor och far komma i jord, i alla fall tills de kunde ge dem en värdig hädanfärd.

Gisle kände det som om en säck med sten hade hängts över hans axlar. Det hade lindrat om Olof varit hemma och inte på resa; men han och Fridbjörns äldste son Gangulf var ivägfarna med Styrbjörn och hans lag. De hade ämnat sig till Frisland, eller till och med till Frankland, för att sälja skinn, läder och järn. Gick det dem väl skulle de föra med sig frankiska svärdsklingor hem.

–     Vi måste göra två saker innan det skymmer, sa Fridbjörn. Först måste vi bära bud i bygden. Ni fyra går till Viby, Skillinge och Rodsunda, Smid–Ebbe och jag går till Knista och Skälby. Sedan skall vi samlas för galdersång och sejd, för rådfrågande av gudamakter och snärjande av nidingar.

När bröderna kom åter rådde natt. Stjärnorna lyste men månen syntes inte längre. Den var i andra kvarteret och hade varit brandgul den korta stund den var uppe; Gisle tänkte att den bådade om ofärd.

I gårdarna hade deras bud mötts av bestörtning och vrede. Detta nidingsdåd måtte inte bli ohämnat. Bud skulle bäras vidare från gård till gård; inom några dagar skulle alla i Soland, samt övriga uppländerna, veta vad som hade hänt. Nu måste alla vaka samt värja landet.

Pojkarna gick in i hallen men hejdade sig i dörren. Det var tyst; endast brasan, som spred ett svagt sken, knäppte då och då. Fridbjörn och Smid–Ebbe hade ännu inte återkommit, eftersom de hade längre väg, men Holmdis verkade redo; hon satt uppflugen på högsätesbänken med korslagda ben. Mellan fingrarna tvinnade hon en tråd och snurrade en slända. Ögonen var halvslutna. Bredvid satt två kvinnor och vaggade av och an. Gisle visste att de var där för att hjälpa Holmdis, bland annat med att få gensvar från hennes fylgia. Gårdsfolket höll sig utefter väggarna; bröderna satte sig en bit in i mörkret.

Vilken dag detta hade varit! Geir tänkte på rådjuret han hade skjutit och hur bra allt hade känts när han och hans bror var ute på jakt. Hur brutalt hade inte allt förändrats när de kom hem igen? Mor och far fanns inte längre, Gunn och Ginna var borta, liksom gården och allt gårdsfolket. En tomhet växte inom honom: de skulle aldrig komma tillbaka. Måtte Gisle och han klara sig och måtte i alla fall Olof komma hem snart.

Det var varmt inne. Geir ryckte till; han hade nog nickat till men visste inte riktigt hur länge. Fridbjörn var återkommen, liksom Smid–Ebbe; de satt på andra sidan salen och betraktade Holmdis. Hon hade börjat låta; ur hennes strupe kom sång som steg och sjönk i ton och styrka. Geir hörde några av orden, resten var obegripligt. Han sneglade på Gisle; denne betraktade henne lika spänt som de andra i salen.

Holmdis var känd för att kunna se sådant som var fördolt. Man sa att hon förmådde färdas i andra världar, och kunde sätta sig i förbindelse med dem som bodde där.

Fridbjörn och Smid–Ebbe bar fram ett spjut och höll det vågrätt framför Holmdis. Hon sträckte på sig och skådade över det, mot fjärran:

–     Ser du något, frågade Fridbjörn.

Svaret dröjde; Holmdis ögonvitor lyste i mörkret.

–     Jag ser Oniding och Helga.

Gisle flämtade till. Ser hon mor och far, tänkte han. Hur har de det? Jag vill ha dem tillbaka. Han ville ropa till henne men vågade inte. Trots att det var varmt hade han gåshud.

–     Jag ser Oniding och Helga. De väntar på gården, de väntar att bli hämnade och de väntar på att färdas vidare.

Geir tyckte att Fridbjörn tvekade men just då fortsatte denne:

–     Vill de tala, eller ej?

–     De vill tala, fast de är döda.

–     Hur många fick dem fällda?

–     Det var två skepp, två snäckor, med en tolft män i varje.

–     Vilka var de?

–     Inga vi känner.

–     Var är de nu?

–     Snart är det höst och de måste hem.

–     Var är Gunn och Ginna?

–     Ombord. De liksom gårdens andra möer.

–     Och fäna?

–     Ombord och till skogs.

–     Ser du något mer?

–     Jag ser inget mer… inget mer.

Männen lade ner spjutet och satte sig bland skuggorna. Oväntat utbrast Holmdis med gäll röst:

–     Jag förbannar nidingar niofalt!

Alla i hallen mumlade som svar. Gisle tänkte att detta måtte bli en stark galder. Han hade hört att Holmdis galdrar var starka. Han ville att denna skulle verka.

–     Onidings baneman banehugg!

Holmdis röst var gäll, hon skrek. Det är därför det heter galder, tänkte Gisle. Hon gal som en tupp. Som en galen tupp.

–     Helga härnäst hämnad!

Alla i salen mumlade med. Några kupade händerna över munnen. Det lät hotfullt.

–     Gunn och Ginna gäldade!

Gisle tänkte på sina systrar. De var några år äldre än han, båda i stort sett vuxna. Att män traktade efter dem, det visste han; där hade varit flera från granngårdarna som gjort sig till men flickorna hade inte varit särskilt intresserade. Det var självklart att en rövare ville ta dem, de var både välväxta och vackra. Men de skulle inte bli lätta att tas med. Båda var stolta och vann över sina yngre bröder i alla idrotter utom bågskytte och spjutkast. Märkligt, tänkte han, att jag som heter Gisle är bra på spjut, och Geir är bra på båge. Vi heter ju tvärt om. Det måste vara Urd som har trasslat med trådarna. Eller kanske Oden som spelar oss spratt.

–     Gårdsnid gäldat, gårdsfolk gäldat, boskap bötad, fortsatte Holmdis.

Geir tänkte att gården måste bli just som förut när de byggde upp den igen, men med ännu större hall. Vi skall ha mängder med gårdsfolk och mycken boskap; när Hersby är återuppbyggt skall vi fira gille och vinna varaktig vänskap.

–     Guldskatt gäldad!

… och guld och silver, tänkte han. Vi hade guld och silver men det är nog borta nu. Vänner ska ge varandra gåvor; då behövs guld och silver.

–     Förbannad vare du niding! Du skall aldrig mer finna frid i ditt hem, aldrig avla barn, aldrig få njuta den rikedom du tror du har. Jag dövar dina vapens eggar, kvinnor skall bli din bane. Utan heder skall du dö och ingen dig minnas. Död skall du bli och Hel bli din vite. Jag kastar stavar med runor i elden. Nu blir det som jag sagt.

Hon slängde tre pinnar med runor i elden och satt sedan tyst. Mumlet från bänkarna steg och sjönk ännu en stund men till sist tystnade alla.

Natt rådde.