39 Hemfrid och ofred

Ragnar, Olof och besättningen dröjde i Tissö. Endera var vinden oförlig eller så firade man gille. Efter blotet och brödrakungarnas bränning hade de undfägnats rikligen natten igenom. Och när systrarna hade fött firades flitigt i flera dagar. Sedan dröjde det inte länge förrän man förberedde bröllop. Detta ville framförallt Olof bevista, och vem var Ragnar att neka honom nöjet? I själva verket föredrog också han gästabud i Tissö framför att tomhänt återvända till Soland. Besättningen tänkte likadant; man kunde gott dröja ännu en tid.

 

Gunn och Ginna var vid det här laget erfarna brudar och vana vid bröllop; Gunn hade haft Halfdan och Bausi före Harald, Ginna Aesir före Vigr.

-       Tror du det hinner bli ännu flera innan vi dör, funderade Ginna när hon och systern satt samman en kväll någon tid efter bröllopet.

-       Ens ödestråd är vansklig att veta, sa Gunn, den löper lite som den vill. Vi människor besvärjer och ber så gott vi förmår, sedan blir det som det blir.

-       Jo, det blir som det blir. Men det vore gott om vi finge leva längre samman med våra nya makar längre än med de förra.

-       Vigr verkar vän, sa Gunn. En god husfar och en skicklig stridsman.

-       Det är han, sa Ginna. Och han står Harald nära. Det underlättar, då saknas hinder för oss att ses.

-       För oss och för våra barn. Har du förresten tänkt på hur fort de växer?

-       Ja, och det känns i armen också.

-       Jag vet. Det spelar ingen roll hur stark man är, att kånka på en klump som Biorn sliter på senorna.

-       Du har väl honom i duk?

-       Om dagen ja, men på natten bär jag för hand. Än du?

-       Samma, men ibland låter jag Amma bära.

-       Är det därför du har slutat att se sömnig ut.

-       Kanske det. Du ser också pigg ut. Och du är vacker i din nya kjortel.

-       Tack! Ammas syster hjälper mig, sa Gunn. Vad har man annars gårdsfolk till?

Ginna tystnade och tänkte; sedan sa hon:

-       Att rusta den gård man har övertagit.

-       Är det mycket att göra, frågade Gunn.

-       Det kan man säga, sa Ginna. Nykr var inte bara en illgärningsman, han vanskötte gården också. Efter att du skar halsen av honom hankade gårdsfolket sig fram efter bästa förmåga. Och den var inte stor; eländigare skara har jag sällan sett. När vi kom dit var trälarna trasiga och hunger rådde; åkrarna var illa besådda, fäna få och visthuset tomt. Nu ska vi skaffa ordning på torpet. De som finner sig får stanna, de får föda och kläder; övriga må gå.

-       Vem väljer annan husbonde?

-       Där var några kvinnor, mödrar till Nykrs barn; de fruktade för sina avkomlingars liv. Vi gav dem åt naborna.

-       Det blir nog bäst för alla; rädda trälar är farligt husfolk. Hur går det med skörden?

-       Där är inte mycket att skörda. Vi bärgar det som finns, resten får vi köpa. Vigr har silver. Nästa år sår vi, samt skördar.

-       Säg till om något saknas; Harald och jag ger er villigt den hjälp ni behöver.

-       Vi lånar gärna smeden och hans drängar. Där är mycket att göra åt hall och uthus. Vintern kommer fortare än man minns, och då måste husen vara hela. Just nu skär vi halm och vass. Taken läcker.

Gunn begrundade Ginnas läge; Nykrs gård hade verkat vara en utmärkt utväg; den var herrelös och Vigr saknade eget hem. Att den var förfallen var tråkigt men gick att åtgärda. Egentligen var det en rik gård; gärdena var vida och marken bördig. Det förfall Nykr hade utsatt den för gjorde henne bestört.

-       Jag kom att tänka på en sak, sa Gunn.

-       Vad?

-       Om Olof stannar, samt Ragnar med besättning, kan ni nog bygga nytt i stället för att laga.

Ginna såg på sin syster; den tanken var ny, det märktes på hennes min.

-       Tror du inte de tänker återvända hem snart?

-       Man vet aldrig. De verkar fästa vid Tissö; gille varje vecka, och Olof dröjer sig gärna kvar, det märks. Vem har han att återvända till, mer än farbror Fridbjörn och hans folk?

-       Mm, det har du rätt i. Låt oss tala med dem. Men, tänkte hon sedan högt, det är många munnar att mätta. Visthusen är tomma och Vigr äger inte hur mycket silver som helst.

-       Det ordnar sig, sa Gunn. Harald är frikostig mot sina förtrogna; han har kistvis med silver. Tänk på att han har Vigr att tacka för mycket.

-       Delvis; Tor var med på ett hörn också. Men det vore verkligen värdefullt. Om du talar med Harald ska jag vidtala Vigr.

-       Och sedan språkas vi båda med Olof och Ragnar. De kanske inte vill, trots allt.

-       Klart de vill. I alla fall Olof.

-       Om bara han stannar blir det ingen hall; då blir det bara en bod.

-       Då får vi fira små gillen, sa Ginna och log.

-       Och stå och sova.

Gunn flinade.

 

Olof övervägde Ginnas förslag samtidigt som han tänkte på Soland. Där hemma ligger Hersby öde och ingen är kvar; mor och far ligger dräpta, i jord mellan stavar, Gisle och Geir har försvunnit i havet och ingen finns kvar. Jo förresten, Fridbjörn och Holmdis. De tar hand om jorden, om skörd och nästa års sådd. Och så Fjolvar, men vem blir munter i hans sällskap? Här är mer glädje, tänkte han. Här har jag fler fränder än hemma; jag är hellre med Gunn och Ginna samt deras barn. Och bland danerna finns flera som jag aktar; lika nära som Harald har jag aldrig stått en kung förut. Erik upplandskung var fjär, ja till och med tvär. Nej, än finns ingen orsak att återvända, tänkte han, i alla fall inte förrän till våren.

Ragnar och de andra soländarna var inte svåra att övertyga. Inom några dagar var de igång med att hjälpa Vigr och Ginna med gården. Det var roligt att bygga, och de blev väl undfägnade med mat och dryck. Till och med de få som ville hem slutade akta på vinden. När den vände till deras fördel var de redan fängslade av arbetet.

 

Det hade inte gått många dagar förrän Vigr kom med bud om ett bättre bygge. Saxarna i söder var återigen besvärliga och angrep handelsmän som färdades i gränslandet mot Jutland. Harald hade bett Vigr att samla en skara män och fara till Angeln för att bygga vidare på Virke.

-       Virke, undrade Olof.

-       En vall med dike som försvar mot Saxarna i söder, svarade Vigr. Ett mäktigt arbete. Folk från danernas alla öar bygger var och var annan sommar. Med förenade ansträngningar vill vi hejda saxarnas framfart.

-       Är det inte en tokig tid, undrade Olof. Skördemånad och snart slakt.

-       Som du vet kom annat emellan denna sommar, sa Vigr och blinkade åt honom. Annars brukar försommaren vara lämplig.

-       Varför just i Angeln, frågade Ragnar.

-       Viktiga vägar möts där; från Saxland leder landsvägen längs hela Jutland, floderna för till Frislands kust i väster och i Sliesviken styr man österut till öppet hav. Och arbetet blir mindre digert där edet är smalt, vilket det är just där. Många sjöfarare väljer att släpa fartygen över land för att slippa runda Jutland och öarna.

-       Är det mödan värt?

-       Ofta, utom när saxarna lurar i mossen.

-       Och det gör de?

-       Till och från. Det är därför vi bygger. Vi har gjort så i snart två mansåldrar nu; undan för undan blir hon allt mäktigare.

-       Och nu vill ni ha vår hjälp?

-       Gärna! Jag far snart med storhundrade män för att verka vid Virke. Ta med dina också, vet jag. Det är hårt arbete, men hedersamt. Och tråkigt är det aldrig; många människor samlas där farleder möts och många män verkar. Jag tvivlar på att du någonsin har sett en mer storslagen anläggning. Det blir en upplevelse och ett gott minne.

Ragnar funderade en stund.

-       Tja, på din och Ginnas gård räcker arbetet kanske till jul åt karlarna. Delar vi upp dem, säg i två hälfter, och låter den ena fara till Virke, räcker arbetet på gården längre. Det värsta som kan hända är om de får för lite att göra; män som långleds ställer ofta till förtret.

-       Tala med dem; några vill säkert fara och andra stanna. Uppgifter finns åt alla, ända till våren.

-       Avgjort, sa Ragnar. Jag pratar med karlarna i kväll. Och du, lade han till, jag åker gärna med själv.

 

Några dagar senare steg Ragnar med halva sitt lag ombord på båten och for samman med Vigr och hans karlar mot Sliesviken. Olof stannade med resten av männen och byggde vidare på gården. Nu kan jag inte fara hem, tänkte han, vare sig jag skulle vilja eller inte. Båten är borta.

Ginna var glad att ha sin bror som sällskap.

-       Min man försvann så snart han kunde efter bröllopet, sa hon skämtsamt till Gunn.

-       Du verkar inte bedrövad.

-       Nja, det är som det är. Arbeta måste alla. Och i sängen hade han ändå inte haft något att hämta. Inte än; det har inte gått tillräckligt med tid sedan vi födde.

-       Så är det. Harald väsnas som en vårkatt om kvällarna, älskogskrank och otålig.

-       Om han ändå lider av att tåla sig kunde han lika gärna ha följt med Vigr.

-       Nja, han har annat att stå i. Och mig likar samvaron ändå gott. Det gäller att ta vara på stunderna tillsammans; tids nog far han iväg på färd.

-       Jo, sällskap är den bästa rikedom man kan äga. I Vigrs ställe är Olof och de andra karlarna ett muntert lag att ha hos sig. Om dagarna bygger de, om kvällarna sitter vi samman i hallen. Olof är snäll mot Adisla.

-       Han har alltid tyckt om barn.

-       Ja, det stämmer. Han håller henne så snart han får en möjlighet, bär runt henne i hallen samt sjunger och rimmar sagor. Hon är för liten för att förstå, men trivs när han trampar takten.

-       Han börjar tidigt. Sagor! Flickan är bara månader.

-       Jag vet. Härom kvällen försökte han sig på berättelsen om Loketrätan.

-       Knäppgök!

-       Jo, men karlarna kom med och snart satt de alla samman och mälde samt gungade till taktfast tramp. Adisla somnade så snart de hade börjat.

-       Det verkar trevligt på gården din.

-       Så muntert har det inte varit på flera mansåldrar. Trälarna börjar tina; de märker skillnaden och visar tillit.

-       Det lovar gott.

 

 

I Soland vankade Fridbjörn av och an. Han var otålig och väntade förgäves på tidender.

-       Har du inte fått reda på något i dag heller, sa Holmdis när han klev över tröskeln.

-       Ingenting. Vindarna är märkliga i sommar. Blåser lite som de vill, från alla håll och inget på samma gång.

-       Tids nog ska du nog se att sydvinden för med sig både båtar och tidender.

-       Var har vi Rörik idag?

-       Var tror du?

-       Är han kvar där? Förbannade fegis, honom har vi ingen heder av. Bättre då med Radulf, så liten han är.

-       Ånej, så liten är han inte. Femton är fullvuxet, i alla fall på längden.

-       Du vet lika väl som jag att styrkan kommer från hullet.

-       Och skicklighet från övning. Han gör gott gagn, den drängen.

-       Ja, jo, det gör han. Men Rörik, den lystne lättingen! Gudrun morgon, middag och kväll. Nej, inte gagnar han gott inte, det är ett som är säkert.

-       Låt honom vara. Pressar du på går allt i baklås och vad vann du då? Han får som han vill vare sig det blir hon, eller ej. Släpper du taget blir det i alla fall inte till priset av er sämja. Gudrun duger.

-       Ja, hon ja. Det är min son som inte duger.

-       Han duger också. Men i sommar har han viktigare saker för sig.

-       Anser han. Att värna landet väger tyngre.

-       Det gjorde det inte när vi träffades. Minns du?

-       Mhmm...

-       Släpp taget nu!

-       Ja, ja. Jag vet, men det är svårt när allt är som det är. Varför kommer våra utroddare aldrig tillbaka? Utan dem mäktar vi aldrig vräka Sölve sjökonung och hans jutar.

-       Jag vet, sa Holmdis och kramade sin makes huvud. Jag vet.

Fridbjörn suckade och klappade hennes hand.

 

I slutet av sommaren hjälptes alla åt att bärga skörden, både på Tuna och i Hersby. Trots brist på utsäde hade man lyckats beså Hersbys alla åkrar, och det arbetet ångrade man inte nu i skördetid. Nu skulle visthusen fyllas.

-       Det blir gott om mat i vinter, sa Fridbjörn. Det kan behövas förråd i dessa tider. Vem vet om Sölve och hans anhang kommer på gästning. Eller snarare: när...

-       Vi borde nog gömma Hersbys visthus, sa Radulf. Det syns nu när resten av gården är borta. Kommer jutarna förbi plundrar de det.

-       Du är inte dum, fastän du är liten, sa Fridbjörn.

-       Jag är inte liten, fräste Radulf.

Var det något han var känslig för, var det att bli kallad liten, svag eller klen.

-       Jag vet, sa Fridbjörn och rufsade Radulf i håret. Jag vet. Det tar bara lite längre tid för din gamle far att lära sig nya sanningar.

-       Du är gaggig, sa Radulf.

-       Om jag är gaggig är du liten, sa Fridbjörn och kramade sonen. Denne vred sig loss och ställde sig åt sidan.

-       Flytta visthuset, grunnade Fridbjörn. Eller bygga nytt undan från vägen. Ingen dum idé. Vi far dit i morgon och hämtar allt spannmål, så får vi bygga nytt nära utmarken så snart vi kan.

-       Det var min idé, sa Radulf. Glöm inte det!

-       Jag vet, sa Fridbjörn och såg upp. Vem är det som kommer där?

Båda betraktade den som nalkades. Det ser ut som, tänkte Fridbjörn, kan det vara? Nej, jo det ser ut som Säming. I så fall blir det tidender. Svåra sådana, eftersom Säming och inte Ragnar bär bud, och Gangulf samt Olof saknas.

-       Hämta mor, sa han till Radulf. Eller säg henne att vi kommer in. Det blir nog bäst.

 

Alla på gården satt på spänn för att höra vad Säming hade att berätta. Alla utom Rörik som var i Rodsunda.

-       Bistra tider, sa Säming. Inte förstod jag att de som stannade hemma fick mer bekymmer än vi som rodde ut.

-       Det har varit en svår sommar, svarade Fridbjörn. Men låt oss först höra vad du har att förtälja. Jag väntar bistra besked, annars hade vi sett andra ansikten här.

-       Tack för att du nämnde det, nu blir uppgiften mindre svår; sorgebud är alltid svåra bud.

-       Du ska veta att vi har galdrat, sa Holmdis. Vävt och galdrat som aldrig förr. Se här, sa hon och for ut med handen mot väven. Se vilken väv! Ser du hur många trådar vi har löst och spänt under de månader som har gått? Och så går det så här.

Hon sjönk i hop och stirrade tomt ner i golvet medan Säming berättade. Han utelämnade inget utan tog med allt, såväl bragder som missgrepp.

Mycket handlade om Gangulf, gårdens son. Hur han hade gått från kämpe till vrak och sedan utvecklats till bärsärk. Hans storslagna försvinnande var ett ärofullt slut, men det förtog inte frändernas sorg. Holmdis och döttrarna hade blanka ränder på kinderna, Fridbjörns käkar malde i ett och Radulf stirrade tomt in i elden. Endast Smid-Ebbe samt Garm såg mest ut som vanligt.

Nu när kriget tryckte sin fula bak rakt i synen på Radulf kändes det inte längre lockande, bara fult och frånstötande. Hans egen bror, brutalt borta för alltid! Nästan alltid i alla fall, tänkte han, tills vi möts på andra sidan. Om jag inte hamnar hos Hel och Gangulf i Valhall. Det är klart att det blir så. Radulf suckade.

Nu hade han endast systrarna kvar i livet, samt Rörik; men ingen av dem räknades på samma sätt som Gangulf. Systrarna intresserade sig mest för annat: gården, galder och läkedom. Samt män. Vad, eller vem, Rörik intresserade sig för visste alla vid det här laget. Förbaskade fjant, tänkte Radulf.

Berättelsen om Gisle och Geir var lika dyster. Säming visste inte mycket mer än att de hade hoppat i havet och aldrig mer synts. Trots att Radulf var förbittrad för att tvåmänningarna hade fått ro ut men inte han, skulle han komma att sakna dem. Han hade framförallt retat sig på Geir när denne fick fara; de var i samma ålder och lika dugliga. Men nu när han inte längre hade Gangulf, och Rörik höll sig borta, skulle Gisle och Geir ha utgjort gångbart sällskap. De var trots allt riktigt muntra. Eller rättare tänkt, hade varit...

Och Leif och Lafse, nej Karl, tänkte Radulf. Vad ska man säga? De fick i alla fall ett ärofullt slut. Det är bättre än att hänga kvar här hemma, som jag fick göra. Det är en viss tröst att Olof och Ragnar lever. Det kan man åtminstone hoppas. Men säker kan man aldrig vara förrän de kommer hem igen. Och inte ens då; med Sölve sjökonung i Uppsala går ingen säker.

Av Sämings samspråk med föräldrarna, om kung Eriks död och juten Sölves angrepp på svitjod, förstod Radulf delar men inte allt. Eriks död tycktes honom dramatisk; danen han slogs mot verkade ha smitt sina galdrar väl: att dräpa Erik med en åskvigg, det var inte illa. Men vem som kom efter Erik intresserade honom föga. Vissa stormän sökte sig till Sölve, de såg i honom en stridbar efterträdare till Erik. Många var missnöjda med svitjods utrodd; dugliga män dog i drabbningen och de som återvände kom tomhänta, sånär som på kungens aska. Och ingen förmådde att vräka Sölve. Andra stödde Östen och ville hjälpa honom att värja landet

Men vem som var vem intresserade inte Radulf nämnvärt. Där var namn och omdömen, platser och gårdar, kämpar och styrkor samt avtal och förbund om vartannat. Men så mycket förstod han, att det var för sin inbördes splittring som svitjod hade svårt att bekämpa Sölve samt dennes stridsvana styrkor. Inte ens sedan utroddarna hade kommit åter lyckades man skrapa ihop en härskara mäktig nog att övervinna fienden.

Radulf förstod att det var ungefär därför som alla verkade modstulna inför den vinter som väntade.

-       Det blir en kall vinter, sa Säming.

-       På många sätt, sa Fridbjörn.

-       Saknaden blir svår.

-       Och tvedräkt förtär.

-       Svitjod slits så länge split består.

 

Sölve, juten, satt som gjuten i Uppsala hovgård och hans män gästade var, och så ofta, de ville. Fägnades de då inte med det bästa gården hade att bjuda, gick det ofta inte bättre än att männen själva hämtade det de fordrade ur visthus och bodar. Ibland dräpte de bonden, lägrade kvinnorna och slog sig ner på gården, åtminstone så länge där fanns mat och dryck.

Fridbjörn, Smid-Ebbe och Radulf hade slagits mot Sölves karlar vid några tillfällen under sommaren. Ofäti-Karl, Galmi och Fundin hade varit med och av dem var nu alla utom Ofäti döda. Östen hade haft svårt att samla sina splittrade styrkor och han var själv på flykt. Till slut hade man inte längre vågat reta jutarna, utan väntade på kung Erik.

-       Hur många män kom med tillbaka, frågade Fridbjörn.

-       Av fem storhundraden män med ut, sa Säming, kom knappt fyra tillbaka.

-       Kan vi övertyga dem torde det finnas gott hopp om seger.

-       Eller så är de leda på ledung. Låt oss se tiden an och hoppas att Sölve tar sitt förnuft tillfånga. Ingen kung sitter länge vid makten när folket svälter. Vanskött land föder ingen: utan kött inga kämpar, utan kämpar inga segrar, utan segrar inget silver. Kung utan silver lockar ingen till sitt lag, han dör ensam och ärelös. Om Sölve inte är enfaldig, vilket jag betvivlar att han är, förstår han att han måste styra förståndigt för att behålla riket.

-       Annars måste vi hjälpa honom härifrån.

-       Då fordras förbundna. Ensamt kämpar svitjod förgäves.

 

Tunas invånare såg hösten an utan tillförsikt. Så snart Sölves skaror nalkades måste Frida och Fröjdis, de fagra möerna, föras undan innan karlarna fick fatt i dem. Annars skulle de roa sig på det sätt de fann lämpligt. Och i utmarkerna måste förråd finnas, som ingen annan anade. Med jutarna trampande över tunet stod inget annat val till buds, än att med glad min, och svald förbittring, bjuda dem vad de fordrade. Överlever vi våldgästningen, tänkte Fridbjörn, måste vi klara oss genom vintern med maten vi har gömt.

Och därtill sörja vår drunknade son.

Kommentera gärna inlägget: