42 Mäktig midsommar

Fjolvar ställde sig att vila; han var i Hersby för att skörda hö. Kunde han inte strida fanns det alltid gagn att göra på fälten. Värmen var tryckande och hade varit så flera dagar. Det vore skönt med regn nu, tänkte han. Jorden behöver vatten, bara det inte blir slagregn och hagel som förstör skörden; ett stilla strilande vore att föredra. Syrsor spelade och bland tistlarna fladdrade fjärilar i den ljumma brisen, vita och gula sommarfåglar.

Han sträckte på sig och tänkte att det fanns en uppgift för alla i gudarnas skapelse; några skördar liv, andra skördar hö. Att strida ger ära och höskörd ger hö; båda behövs. Jag är glad att jag får skörda hö, till strid duger jag inte. Räddhågsen och tämligen ofärdig med vapen gör jag mer gagn som gårdskarl.

Fjolvars mage mullrade; han kände tarmarnas tryck, drog ner byxorna och satte sig att klämma. Här är långt från nässlor och fruktträd, tänkte han. Hömånadens jästa fallfrukt, särskilt körsbär, gör getingarna druckna. Då blir de slöa och vrånga. Vem vet vad de tar sig till om en människas bakdel närmar sig från ovan.

Fjolvar hade redan som liten lärt sig att inte gå barfota bland solsvullen fallfrukt.

När han nu satt där, tom i såväl tarm som tanke, låt vara för getingar och körsbär, hördes ljud. På ett ögonblick blev Fjolvar varse att han inte var ensam. Han vände sig om men kunde inte se vad som stod på. Vad var det han hade hört, och varifrån kom ljudet? Skrammel? Kanske. Röster? Ja. Det lät blott alltför bekant, samt hotfullt, ty det kom från sjösidan och minde mycket om i förfjol, om rösterna som hörde till de daner som dräpte Oniding och Helga samt deras gårdsfolk.

Varför blir det alltid ofärd när jag skiter, tänkte Fjolvar. Han torkade sig raskt med fingret, reste sig upp och drog upp byxan, färdig att fly. Skäran och tjugan tog han med, höet fick ligga. Han hade sånär gått under av rädsla när jutarna gästade Tuna under vintern. Att han fortfarande levde berodde på Holmdis och Fridbjörns omsorgsfulla skydd av gårdens folk. Utan det hade jutarna säkert plågat ihjäl honom, om inte för andra skäl, som rent nöje. Det sista han önskade var att möta jutar eller andra fiender på egen hand.

Han gick och sprang om vartannat, så tyst han kunde med spetsade öron och ögon på skaft. Trots det kom han inte långt förrän han stötte ihop med en främmande krigare som stod mitt på stigen. Han greps av fruktan och vände om för att fly åt andra hållet. Men där stod ännu en kämpe och spärrade vägen, en som inte hade funnits där ögonblicket innan.

-       Nåd, pep Fjolvar, jag är bara en enkel gårdskarl.

-       Vi ser det, sa en av männen.

Där var det igen, tungomålet jutarna hade talat. Det svartnade för ögonen; allt blev grått och suddigt, synfältet smalnade.

-       Res dig upp, sa en av männen. Vi vill inte skada dig.

Han lyfte Fjolvar med en hand under armen som denne knappt märkte. Någonstans i sitt inre anade han dock att han inte längre behövde frukta för sitt liv. Inte omedelbart i alla fall. Han började återigen att andas.

-       Vi söker våra vänner, sa den ene mannen?

-       Jag har inte sett någon, sa Fjolvar. Jag svär.

-       Inte vi heller, sa främlingen. Det är därför vi spörjer dig; var finner vi Styrbjörn eller Ragnar, eller någon ur deras lag.

-       De är inte här.

-       Var är de då?

-       De har alla begett sig till striden.

-       Ja?

-       Varför söker ni dem?

-       Vi ämnar strida med dem.

-       Då dör jag hellre än sviker dem. Jag säger aldrig var de är.

-       Med, sa jag. Inte mot.

-       Men jutarna, stammade Fjolvar. Ni är ju jutar; varför söker ni dem här?

-       Vi är inte jutar och vi skall inte kämpa mot Ragnar. Vi är daner och ämnar strida med soländarna, mot Sölve och hans jutar.

-       Men det var ju ni som skövlade gården. Nu känner jag igen er, sa Fjolvar med darrande röst; hans blick flackade.

-       Det var då det. Nu är vi förbundna. Vi är giljade vid Gunn och Ginna.

Fjolvar spärrade upp ögonen. Nog hade han hört Olof berätta om livet på Själland, men berättelser var en sak och verklighet en annan. Nu stod männen han knappt trodde fanns livs levande framför honom. Samt bakom.

-       Ä-är det ni, sa han. Är det, vad heter ni nu, är ni Harald och Vigr?

-       Jag är Harald och han är Vigr. Vem är du?

-       Fjolvar, sa Fjolvar. Jag blev ensam kvar när ni brände Hersby.

-       Bröderna blev också kvar, sa Vigr, och systrarna. Vi känner Olof mycket väl samt Gisle och Geir lite grand.

-       Jo, vi blev alla kvar. Men jag blev kvar här.

Fjolvar snörvlade.

-       Nå, var finner vi dem?

-       I Uppsala, eller på väg dit. De begav sig i morse, de och Finnvedingarna.

-       Uppsala, det har ingen sagt något om.

-       Det är där man skall möta Sölve.

Harald och Vigr såg på varandra. Av deras blickar fick Fjolvar för sig att ingen av dem någonsin hade hört talas om Uppsala.

-       Helvete, fräste Harald. Hur kommer vi dit?

-       Jag vet inte, har aldrig varit där. Det är långt.

-       Finns det någon kvar i landet som kan visa oss vägen?

Fjolvar grubblade. Hans hjärna kändes lika tom som hans tarm.

-       Nej, sa han. Alla är där.

-       Ingen, frågade Vigr. Tänk efter noga, det är viktigt.

-       Och det brådskar, sa Harald.

-       Pressa honom inte, sa Vigr. Andas! Tänk lugnt, vet du någon som har varit i Uppsala.

-       Fridbjörn, Smid-Ebbe, Gangulf, Olof, Gisle, Geir, Rörik, Radulf, Styrbjörn, Ragnar...

Fjolvar rabblade alla han kunde tänka sig hade varit i Uppsala. Men de var redan på väg dit allihopa.

-       Nej, kom han till sist fram till. Jag känner ingen.

-       Du nämner endast män. Har ingen av kvinnorna varit där?

-       Holmdis, sa Fjolvar sakta. Jo, hon har säkert varit i Uppsala. Kanhända också Frida och Fröjdis.

-       Se där, sa Vigr. Nu är det så att Harald har rätt, det brådskar. För oss till dem, eller dem till oss. Vi har tre åttonden fartyg som väntar i viken. Framme för sent gör vi ingen nytta.

-       Följ med, sa Fjolvar. Vi springer till Tuna. Det går fortast.

-       Och båtarna, sa Harald. Ligger de bra där de ligger?

-       Ja, sa Fjolvar. Jag tror det blir närmare när ni ska vidare.

-       Vigr, du får springa med Fjolvar. Jag meddelar männen.

 

Vigr och Fjolvar stormade in i hallen mitt i galdersången:

-       Draugar och döda, Oniding Helga, Adils och Ed, Rodsunda vårdar, vräk den vilde, neka nidingen, seger i Uppsala...

-       Holmdis, flåsade Fjolvar.

-       Vi galdrar. Stör oss inte.

-       Vi måste, sa Fjolvar.

Holmdis vände sig om, röd i ansiktet. Fjolvar krökte rygg när hennes blick fortsatte till främlingen.

-       Vem är du?

-       Vigr, sa Vigr. Han hade under loppet från Hersby blivit förtald vem Holmdis var. Jag känner dina fränder.

-       Och jag dig från deras berättelser. Jag hoppas för din egen skull att du tar väl hand om Ginna.

-       Det gör jag med glädje, sa Vigr. Hon väntar mitt barn.

-       Ert barn, inte bara ditt, sa Holmdis och spände blicken i Vigr.

-       Vårt barn, sa Vigr och rodnade.

-       Varför är du här, fortsatte Holmdis. Ni borde vara i Uppsala, inte i Tuna. Det brådskar.

-       Jag vet. Ingen sade något om Uppsala, inte som vi uppfattade i alla fall. Nu söker vi lots och ledning.

Holmdis såg på Vigr; blicken var vass.

-       Om ni inte klarar av att enas om mötesplats, hur ska ni då kunna segra tillsammans. Jag vill tro att du känner till att det brådskar.

-       Vi vet det, sa Vigr. Finner du vägen till Uppsala? Eller vet du någon som gör det?

-       Landvägen känner jag väl, sjövägen sämre. Men jag måste stanna här och galdra för välgång.

-       Vi har tre åttonden båtar som väntar i viken vid Hersby. Som du nämnde brådskar det.

Holmdis grubblade, pannan låg i veck.

-       Frida, sa hon. Frida och Fröjdis, kom närmare, var inte rädda. Vigr är vår vän. Vår vimsige vän; han är i Tuna och hans män i Hersby, när alla borde vara vid Uppsala. Ni får följa dem dit. Jag galdrar åt oss alla.

Flickorna såg på varandra, sedan på Vigr.

-       Finner ni sjövägen till Uppsala, frågade Vigr.

-       Någorlunda, sa Frida.

-       Vi vill gärna försöka, sa Fröjdis.

-       Danerna behöver er, sa Vigr.

-       Och svitjod behöver danerna, sa Holmdis.

 

Värmen stod sig flera dagar; om det var varmt i Soland var det hett vid Uppsala. Luften dallrade över de gula fälten när Östen fylkade sina styrkor. Först frasade gräset om vaderna men det dröjde inte länge förrän det låg platt efter tusentals fötters trampande. I väster låg våtängar och sjö, i öster åker och skog. En falk hängde stilla i luften mitt över fältet; den spände blicken i sitt byte.

Östen räknade i huvudet och bedömde sina styrkor. Och Sölves. Han förfogade över ett storhundrade vardera av finnvedingar, gautar och gutar samt fem från svitjod. Därtill kom fyra dussin hälsingar, finnar samt samer. Men var var danerna? Ragnar hade sagt honom att Harald hade lovat utlysa utrodd i allt Själland. De borde ha kommit med flera storhundraden män.

Hur såg det ut på Sölves sida? De fylkade i andra änden av fältet, med norra skogsbrynet i ryggen. Där fanns oroväckande många från svitjod. Östen uppskattade dem till lika många som hans egna, ungefär fem storhundraden. Därtill kom lika många jutar samt minst ett storhundrade med en blandning av obodriter, ester, liver, kurer och till och med ruser. Hur i all sin dar har han fått tag i ruserna, tänkte Östen. De är våra vänner, inte jutarnas. Men denna tanke fick ge vika för en viktigare insikt; att det såg svårt ut. Östen förfogade i ögonblicket över åtta storhundrade män, Sölve över elva. Och var är Harald och danerna, tänkte han ånyo. Utan dem strider vi i underläge.

Sölve kände sig segerviss där han stod i andra änden av fältet och betraktade Östens styrkor. Han var van att strida hårt och ur trängt läge men den här gången förfogade han för ovanlighets skull över fler män än motståndaren. Visserligen verkade Östen ha fått med sig finnvedingar, men de var inte fler än vad som gick att bemästra. Han hade avdelat skickliga skyttar för detta ändamål. Sölve förstod att inte underskatta motståndarna, trots att de var färre än hans, men visste också att Östens värvade styrkor inte skulle strida lika dristigt som dennes svear. När hoppet sviker gör värvade män det också, tänkte han; förbund fungerar bäst i framgång. Detta talade till hans fördel; svitjod var splittrade och han själv förfogade över hälften av dem samt lika många jutar. Östen förlitade sig på hjälp; ändå var hans styrka mindre.

Vi har förvisso solen i ögonen, tänkte han, men på dagen står den högt och bländar ingen. Han lät blicken vila på sina krigare; de stod färdiga för strid. Längst fram var tre spetsiga fylkingar som skulle bryta fiendens frontlinje. Där fanns män med yxa, svärd och sköld. Längre bak stod män med kastspjut, först ynglingar, sedan äldre som stöd, både för hugg och håg. Dessa nådde längre än frontmännen med sina vapen, men ännu längre nådde de bågskyttar och slungkastare som stod bakom. Det var dessa som begynte striden, därefter spjutkastarna och sist spetsfylkingarnas närkämpar.

Jag ser att Östen också förmår att bilda svinfylking, tänkte Sölve. Men återigen, hans styrka är klen. Mest fruktar jag hans finnvedingar, deras skott kommer fälla många.

Nu talade Östen till sina män. Trots att brisen var svag hade Sölve svårt att urskilja orden men han visste vad det rörde sig om. Det är alltid samma smörja, tänkte han. Fiendens fähundar, slåss och segra, löften och lov, gudar och galder samt Allfader och Valhall för dem som dör. Och ändå är det jag som står segrande efter striden. Nu lyssnar de på sin ledare, låt honom hållas så länge han kan. Snart lyssnar de på andra röster: svärdsång, yxhugg, spjutsår, pilskott, sköldvind och hjälmbett. Hest skall det skorra i deras sinnen, kärvt skall det kännas när de skriker ut sin skräck och svär över smärta och smälek. Mina män vet vad de förmår. Tids nog talar också jag, Sölve sjökonung, Sölve svitjodkonung.

 

Soländarna stod tillsammans bland svärdmän och yxkarlar, utom Geir som hade fått plats bland Finnvids pilskyttar och Gangulf som stod längst fram i mittenflanken. Naturligtvis var Bane, Bite och Grid med. Rörik hade övat hela sommaren, först med Fridbjörn och systrarna, sedan med Gangulf och Olof. Han var ivrig att hämnas men kände sig samtidigt egendomligt avvaktande. Detta var inte längre lek, nu var det allvar och män skulle dö i drivor, kanske också han. Nåväl, det var han beredd på; utan Gudrun kunde det kvitta hur det gick. Vem vet, tänkte han, att dö kanske är raskaste resan åter till henne. Jag får gilja henne i Gladsheim i stället för hemma.

Radulf var ilsken över att ha blivit ställd mitt inne i huvudstyrkan. Han ville gå med Gangulf och ville inte inse att det var av omsorg om honom som man ställt honom där. Ute i flanken skulle han inte bli gammal.

Gisle såg sig om. Så här många män hade han ännu aldrig sett, inte ens under utrodden. När Östen talade sträckte han på sig för att se sina fränder. Där var Olof. Geir och Gangulf gick inte att se, det var för många emellan. Ofäti-Karl, Rörik och Radulf stod närmare, samt Fridbjörn och Smid-Ebbe. Ragnar och Styrbjörn stod längre fram. I närheten stod också Säming med lag, till vilket också Karl hörde. Han kände också igen Finnvid från Skålhamra, Alrik från Altuna samt Frode från Vallentuna.

Finnvid förresten, var var han, inte den från Skålhamra utan finnvedingarnas furste? Gisle vred återigen på huvudet; där bak stod de alla, med bågarna redo för skott. Var det bland dem Geir hade blivit ställd fanns föga att frukta. Där hade han vänner, inte minst Skule och Skygni. Finnvid hade hört hans ord och sänt bud efter dem. Och deras fäder.

Samt Skorpa!

Gisle drog på munnen när han tänkte på henne. Envis som hon var hade hon trots ålder och orkeslöshet övertalat sina söner samt Finnvid att få följa med. Antingen är hon galen eller odödlig; eller så vill hon sluta sina dagar på slagfältet och hellre hamna i Valhall än hos Hel.

Snart galdrade alla. Nu väntade de på Odens spjut.

 

-       Var är danerna?

Östen hade kallat till sig Ragnar och låste hans blick. Ragnar, både besviken och förvirrad, blev svaret skyldig. Det hade aldrig varit någon tvekan om Haralds stöd. Visserligen hade de aldrig talat om hur många som kunde komma, men han visste att Harald var ordhållig samt lika medveten om tiden som han själv.

Östens blick rörde sig inte och Ragnar kom oväntat att tänka på falken som svävade över fältet, och dess byte.

-       De skulle komma, sa han lamt.

-       Jag märker det, sa Östen. Är du bra med spjut? Kastspjut.

-       Ja.

-       Du kastar Odens spjut.

-       Varifrån?

-       Framför främsta ledet. Det skall nå över alla Sölves män, värvade och egna såväl som svitjods svikare.

-       Ja, sa Ragnar.

Detta var en ära, nästan alltid dödlig.

-       Du kastar när jag ger tecken.

 

Ragnar tog sitt spjut och ställde sig främst, framför fylkingen i mitten. En bit bort stod fienden, inte längre än att han kunde se dem i ögonen, i den mån hjälmen inte skymde. Det mullrade dovt från stampande fötter och galder, både bakom och framför. Han vände sig om för att ge akt på Östens tecken. Ragnar väntade, hjärtat bultade, tiden gick.

Varför kommer aldrig tecknet, tänkte han. Vad väntar Östen på? Mullret tilltog, en vindil kittlade hans kind, ett moln drog över solen. Snart kändes värmen igen; molnet var inte stort, en av flera vita tussar som stilla drev över himlavalvet.

Fienden började skräna. Inte bara Ragnar väntade på tecknet att börja striden. Kom det inte snart skulle de börja håna Östen och hans styrkor. Det får inte hända, tänkte han, det sänker modet. Eller, ännu värre, Sölve skulle ta saken i egna händer och storma.

Östen stod högre än de andra, uppflugen på en tunna. Varför ser han hela tiden över axeln, mot söder, tänkte Ragnar. Fler än en vände undrande på huvudet men ingen kunde se vad det var som fångade hans blick.

 

Oväntat slutade Sölves skaror att skräna. Även galdrandet avtog och männen mumlade istället sinsemellan.

-       Danerna kommer, hörde han någon säga.

Danerna kommer, tänkte han. Han sträckte på sig men såg inget utan valde att påkalla Östens uppmärksamhet.

-       Östen, är det danerna, ropade han högt över huvudena på männen.

-       Det vet du bäst själv, men jag skulle tro att så är fallet. Kom hit och se med egna ögon om det är dina sena vänner, eller andra som vi inte känner.

Hjärtat slog hårt och fort av upphetsning och glädje. Ragnar hade vetat hela tiden att Harald höll ord. Nu fick Östen veta det också; nu räddades hans egen ära, männens mod och Östens seger.

-       Hur många är de, hörde han sig själv säga.

-       Jag skattar dem till trenne storhundraden.

-       Hur många är vi?

-       Drygt åtta.

-       Och Sölve?

-       Elva.

-       Då väger det jämt.

-       Det väger över. Nu segrar vi, sa Östen.

-       Visserligen är det danerna vi ser, sa Ragnar, men får jag minna om att slaget ännu inte är begynt; mycket kan ännu hända.

-       Jag vet, men nu är det rätt tid att öka männens mod, ge dem hopp och låta dem få smak av seger redan innan striden har börjat. De flesta svärd har tvenne eggar, så också detta; lika mycket som vår kamplust gror, lika mycket vissnar Sölvemännens mod.

Återigen talade Östen. Denna gång fanns ingen tid för ordsmide; han meddelade kort och gott att danerna hade kommit och att de nu tillsammans skulle vräka Sölve.

Vid de sista orden uppstod oro bland Sölves män. Flera svear bröt sig ut ur leden och sprang mot Östens här. Här och var höjdes vapen, att åter välkomna svikare i laget var svårt, men Östen uppmanade männen att svälja förtreten och strida tillsammans.

-       Tvedräkt gynnar jutarna, sa han. Slåss samman, det är Sölve vi ska vräka.

Ännu fler frigjorde sig ur Sölves fylking utan att denne förmådde ingripa; han morrade och gormade om vartannat. Vissa höggs hastigt ned av dem som stod närmast, när de försökte bana sig väg, medan andra undkom innan någon förstod vad som pågick. Snart stred man inom Sölves led, men kampen var ojämn. De som inte lyckades fly var snart dräpta; sedan lägrade sig åter lugnet, en sorts spänd stiltje, samma som hade rått när Ragnar väntade på Östens tecken.

Men nu hade vågskålen vägt över.

-       Vi är nio, kanske tio, sa Östen, och danerna tre. Sölve har blott nio nu.

-       Storhundraden, sa Ragnar.

-       Ja, sa Östen. Allfader gynnar oss idag.

-       Det hade blivit fler om de inte dräpte överlöparna, sa Ragnar.

-       Alltför många gick åt. Vi hade haft gagn av dem också.

-       Synd, de var ännu inte vigda till Oden.

-       Låt oss då göra det, sa Östen. Nu viger vi dem allihopa, döda som levande. Nu har vi väntat länge nog.

-       Hellre det än att strida utan stöd av danerna, sa Ragnar.

-       Kasta ditt spjut, sa Östen.

 

Fjolvar såg sig om; i hans hjärna rådde förvirring och skräck. Hur hade han hamnat här, långt bort från Hersbyhemmet och trygga Tuna, mitt i ett dammigt virrvarr av främlingar och krigare. Han kramade sin tjuga med ena handen och skäran med den andra. Den där Harald hade visat vänlighet mot honom under färden mot Uppsala, han hade till och med tackat honom för hjälpen. Nu var han dock borta. Så är det med kungar tänkte han; de kommer och de går. Och vart hade Frida och Fröjdis försvunnit? Här var så många människor att det var rent omöjligt att hålla reda på sig själv, och ännu mindre varandra. Om han ändå hade fått stanna vid båtarna, men nej, han hade fösts med ända fram till fältet. Usch, tänkte han, här stundar hemska saker. Samtidigt såg han ett spjut fara genom luften, ett enda. Fjolvar höll andan när han betraktade dess flykt över himlen, över huvuden på män som vigdes till Oden. Ögonblicket efter brakade allt loss. Pilar kom i skurar, duggade tätt mot män och sköldar; slungstenar slog mot hjässa och hjälm. Skrik och skrän skar genom luften.

Fjolvar stod som fastfrusen.

Han anade att det var finnvedingarnas pilar som regnade över fienden i norr. Av Gangulfs tal hade han förstått att de var skickliga bågskyttar. Vilka det var som sköt åt andra hållet visste han inte, men kanske jutarna också behärskade båge och pil. Folk föll som furor, svear såväl som finnvedingar, daner, jutar samt andra.

Slagregn skadar skörden, tänkte han, och pilregn män.

Efter pilregn och slungsten fylldes luften av spjut. Samtidigt närmade sig härarna varandra. Män gick mot män med lugna steg och höjda huggvapen. Flera föll för flygande spjut, andra vek undan men de flesta fortsatte framåt. Jag vill fly, tänkte Fjolvar, här är inte sunt att stanna. Men han förmådde inte röra sig utan stod kvar, motvilligt fängslad. Omaka känslor av spänning och skräck slet i hans inre.

Blicken sökte efter fränder i havet av män. Nu hade härarna nått varandra, vapengny blandades med skrik av skräck och smärta. Vissa brölade som oxar vid slakt, andra galdrade oavlåtligt, någon grät. Stål mot stål, stål mot järn, stål mot trä och stål mot hull; alla lät de olika. Oväsendet dränkte fält och folk. Falken hade flugit sin väg; den svävade nu över andra ängder och nya byten. Det förra var glömt.

Där var Fridbjörn, gode husfar, han högg hårt, liksom också Fjolvars hjärta gjorde. Han vred huvudet mot sjön och sedan tillbaka mot striden; Fridbjörn var kvar. Inte kunde han stå kvar här och se på, husfar behövde ett handtag och hade rätt att fordra det. Han hade varit god mot honom hela vintern, skyddat honom mot jutarna. Nu tarvades stöd och ingen mer än Fjolvar verkade märka det.

Han sprang och inom några ögonblick fann han sig omsluten av strid och tumult. Fridbjörn höll på att tappa svärdet när han såg vem som hade kommit, men fann sig när nästa svärdshugg föll mot skölden.

-       Fjolvar, skrek han. Vad gör du här? Försvinn! Försök inte rubba ödets väv. Du förmår inte...

Han kom av sig och tystnade när huggskiftet fordrade alla hans sinnen. Jutarna han höggs med skrattade bistert åt den vilsna trälen som vapenlös hade dykt upp i stridsvimlet, blott med redskap i hand. Han gör inte mer harm än en fluga, tycktes de tänka, och struntade i honom. Fjolvar brydde sig inte om deras skratt, han märkte dem knappt; hans herre behövde hjälp och nu var han här. Utan att tänka tog han tjugan och tryckte runt halsen på en av husfars motståndare när denne klev framåt. Fridbjörn högg mannen hårt när han föll baklänges. Liv och blod pumpade ur såret och snart hade man en motståndare mindre att bekymra sig om.

-       Tack, skrek Fridbjörn. Du hanterar härmän lika väl som hö.

Fjolvar kände en egendomlig upphetsning som han aldrig hade känt förut, men det var också kladdigt i byxan. Helvete, tänkte han, varför måste jag alltid skita i trångmål. Men upphetsningen tog överhanden; jutarna svärmade runt omkring och Fridbjörn hade att hugga ihållande. Snart var Fjolvar där med tjugan igen och några ögonblick senare hade de dräpt ännu en fiende. Visserligen var tjugan av trä, men ändarna var spetsiga och skaftet stadigt.

 

På ett annat ställe lyckades Harald och Östen stråla samman medan de skiftade hugg med fiender.

-       Dina dristiga daners hjälp var välkommen, skrek Östen.

-       Väntar vinning deltar vi gärna i dylika lekar, svarade Harald. Fruktade du att vi skulle svika?

-       Ni kom, sa Östen, det är det som räknas!

-       Just i tid. Det är bättre är just försent.

-       Varför hänga på låset?

-       Jag slapp åtminstone att leda långledda män.

-       Och samman är bättre än emot.

-       Förra sommaren stred din bror mot oss på Själland.

-       Nu är han bränd, sa Östen. Heder åt hans minne.

-       Den dagen såg jag Skögul, svarade Harald. Men hon vände och sedan träffade Erik och jag en överenskommelse. Han sparade Själland att skatta efter segern mot brödrakungarna. Sedan gick det som det gick. Jag är glad för den förhandlingen.

-       Mot ödet kämpar också gudarna förgäves. Är förresten den där mannen en av dina?

-       Gloggir?

-       Vem är han? Han skjuter bättre än finnvedingarna.

-       Han har falksyn och starka nypor. Själlands bäste skytt.

-       Se upp, den där har spjut.

-       Vi hugger ihop.

 

Gloggir siktade och sköt, gång på gång. Varje gång träffade pilen sitt mål, oftast ett öga. En efter en fällde han; männen stupade med pil ut ur huvudet. Harald hade utsett en man som skydd åt honom.

Olof stred tillsammans med flera av soländarna. Redan tidigt hade de kommit i sär från Fridbjörn. Även Smid-Ebbe slogs på egen hand, eller med andra, någonstans som de inte visste var. Geir sköt båge med finnvedingarna.

Olof fann det ovant att strida med daner. Förra sommaren hade de gjord sitt yttersta för att ha ihjäl varandra, nu var de förbundna och stred ihop. Han kämpade dristigt och striden böljade för hans del såväl framåt som bakåt. Jutarna trängde på och han hade backat mer än han ville. Någon hjälpte dock till bakifrån, någon som siktade väl och sköt av både jutar och svikliga svear.

Innan nästa fiende fordrade fäktning såg sig Olof om. Den ser bekant ut, tänkte han; är det samme skytt som piskade mig med stränglös båge i fjol? Han släppte tanken för att värja sig; soländarna högg och stack men jutarna var fler. Trots Gloggirs stöd stod de snart i jämnbredd med varandra.

-       Hej, skrek Olof. Vi sågs i fjol.

Gloggir kastade ett hastigt öga på honom och sände iväg en pil.

-       Du kapade min sträng, sa han.

-       Och du rappade raskt sedan strängen sprungit.

Gloggir flinade.

-       Strid nu dristigt, sa Gloggir, jutarna är ettriga.

-       Pissmyror, sa Olof. De stör ditt strängaspel.

-       I år har jag två harpor, sa Gloggir och sköt ännu en pil. Samt flera strängar.

-       Låt dem darra; ditt spel ljuder vackert.

-       Ditt med, fast klangen är en annan.

-       Har du märkt att jutarna sjunger illa.

-       Det gör vi nog alla när brynta stålet kittlar.

-       Låt dem sjunga.

Striden fortsatte; Olof och Gloggir hade fullt sjå att försvara sig och snart drev de i sär. Det sista Olof hörde av Gloggir var braket när någon högg hans båge i bitar. I vimlet skymtade han hur denne piskade motståndaren med stumparna, innan han försvann som en ekorre över gräset bort mot skogen. Måtte han ha sin andra båge i dungen där borta, tänkte Olof. Den är värd sin vikt i guld.

 

Fridbjörn fortsatte att strida med Fjolvar vid sin sida.

Det dröjde inte länge förrän fienden återigen lade märke till trälen, men nu skrattade de inte längre. Han fick motta hugg och Fridbjörn måste täcka både sig och honom med skölden. Ibland tillgrep han skäran; eftersom den var kort och böjd måste han komma nära för att komma åt. Det var när han gjorde det som han kände det första sticket. Han tog sig om magen; snart kom ett till samt ett hugg över pannan. Han tog sig om huvudet och kände ett hål. Det är blött, tänkte han. Hela huvudet sprakade, sedan tappade han sansen.

Fridbjörn såg sin huskarl stupa, greps av raseri och högg vilt omkring sig. Inom kort stod han fri från alla håll, ingen ville vara nära, och han banade sig väg genom jutarnas gytter. Soländare stred samman några dussin steg bort; han tog sikte på dem. Samtidigt fick någon av jutarna fram sitt spjut och stötte det i Fridbjörns sida. Han svor till när mannen i andra änden vred om, fortsatte hugga men mäktade snart inte längre. När han segnade ner haglade huggen och snart förnam inte heller han något mer.

 

Sedan Gisle och Geir for i havet under sjöslaget hade Olof ofta förebrått sig för att de kom ifrån varandra. Försumlighet var en odygd som han ibland lastade sig för. Denna gång vakade han så gott det gick över bröder och fränder. Trots denna strävan hade han inte lyckats skydda Rörik. Förtvivlat hade denne fäktat för både Tuna och Gudrun. Hans vilja hade det inte varit något fel på, varken under träning eller i strid, men han var ovan och saknade såväl omdöme som styrka. Efter ett vildsint angrepp med yvigt huggande genom fiendens flock var han hopplöst förlorad. Några motståndare lyckades han såra på vägen men han blev själv raskt huggen i halsen. Drabbningen var fortfarande ung när han stöp. Olof kunde ingenting göra, han hade fullt upp med egna fiender. Röriks fall kom honom att tänka på vedhuggning. Han föll som ett vedträ från kubben, torrt och klent ned i högen av andra.

 

Geir sköt båge samman med Skule och Skygni. De tre höll ihop och turades om att skjuta. När en sköt lade nästa an och den tredje tog ny pil. De roterade löpande och lyckades hålla en hög takt på skjutandet. Eftersom deras strängar var olika spända sjöng de i stämmor; prrn, drrn, frrrn lät det om och om igen från deras håll. De talade inte sinsemellan, alla tre visste vad de skulle göra. Strängarnas sång räckte för dem. Prrn, drrn, frrrn.

Och där var Skorpa. Hon hade följt med finnvedingarna som nu gick lös på fienden med yxa, spjut och svärd. Som en skrovlig stenstod stod hon mitt i stridsvimlet, orkeslös men med en vilja av stål. Hennes hesa stämma hördes som ett ilsket surr genom vrål och vapengny.

-       Era fega uslingar, väste hon hest, ni räds en gammal edda som inga tänder har.

Hon grinade brett och för att visa hur sant hon talat; munnen var tom sånär som på några bruna stumpar som dinglade i tandköttet.

-       Kom an, skrek hon och stötte spjutet i skinkan på närmsta karl.

Den stungna juten blev mer förvånad än sårad, drog spjutspetsen ur skinkan, ryckte på axlarna och återupptog vapenskiftet med kraftigare karlar. Skorpa fräste en ed och fortsatte att stöta och sticka; eftersom hon såg illa hände det att också att en och annan finnvedsfrände fick sig ett stick.

Först var det ingen som tog henne på allvar; det var svårt att uppfatta henne som farlig. Fienderna skrattade och finnvedingarna log. Ville hon dö i strid var det hennes ensak; dessutom visste de att hon inte skulle kunna övertalas att avstå. När hon hade fått sin vilja igenom att fara till Uppsala kunde hon lika gärna delta i striden. Dessutom såg flera finnvedingar i henne en lyckobringare; den gamla var kärv, men hon förde tur med sig. Med henne i laget skulle seger säkras.

Eftersom Skorpa var stel och orkeslös flyttade hon sig inte gärna. När skarorna av stridande styrkor drev över fältet stod hon kvar, slutligen ensam bland fiender. Hon påminde på något vis om en murken stubbe i en flod av grumligt vatten, med den skillnaden att stubbar inte väser okvädinsord eller sticks med spjut. Någon gång hände det att hon skar av senor och genom hull; slutligen var där någon som fick nog.

-       Klyv den där sturska stubben, hördes en av jutarna skrika. Hon har barr som sticks.

-       Gör det själv; att slakta mormor är omanligt. Dessutom verkar veden vresig; yxan kan fastna.

Skorpa hörde inte sämre än att hon uppfattade ordskiftet. Oväntat fick hon kraft; med båda händerna sänkte hon spjutet in till skaftet i mannens mage, han som stod närmast. Ögonblicket efter hade någon huggit henne med yxan; hon föll med ett skratt.

-       Vi ses inte i Valhall! Slappdasar som ni hamnar hos Hel, sa hon och dog.

 

Hreppir höll sig några steg efter Vigr. Han var obekväm men gjorde så gott han kunde. Inte var han rädd att strida, men han visste också att han saknade tillräcklig skicklighet. Och är man inte tillräckligt skicklig, tänkte han, blir man ett lätt byte och då blir man också rädd. Tack vare Vigr har jag både uppgift och skydd. Han skyddar mig, jag skyddar honom.

Vigr var mitt inne i ett huggskifte med Sölve. Harald fanns i närheten men hindrades av Sölves karlar. Utöver Harald och Vigr kände Hreppir igen Styrbjörn, Ragnar och Starkad. Även Gangulf fanns i närheten, liksom gautarnas kung Gautulf.

De hade alla hamnat söder om fältet, på hedmark mellan hällar. Detta var nu slagets medelpunkt, det var här allt skulle avgöras.

Sölve var stor, stred skickligt och hade kraft i huggen. Trots att Vigr nu hade återvunnit all sin styrka hade han svårt att värja sig. Skölden hade han stadigt fäst på vänster arm med hjälp av sin krok och hylsa. Om Sölve var fruktansvärd att skåda var han än värre att bekämpa. Är det för detta som Allfader har sparat mig, tänkte Vigr. Varför, vad är meningen om Sölve slaktar mig nu? Då kunde han lika gärna ha låtit Erik göra det i fjol. Fast nu gror min ättling i Ginnas mage. Han kände värme, en annan värme än hettan på slagfältet. Denna värme kom inifrån och gjorde honom säll.

Då slog Sölve svärdet ur handen på honom. Innan han hade hunnit sträcka sig efter det var Hreppir framme och böjde sig ner. Denne grep om klingan och räckte kaveln åt Vigr.

-       Tack, sa Vigr samtidigt som hugget föll.

Ögonblicket efter rullade Hreppirs huvud över hällen.

Det var visst Allfaders avsikt med Hreppir, tänkte Vigr samtidigt som sorg och vrede vällde upp inom honom. Den varma känslan han just hade haft var som bortblåst. Nu rådde iskyla, fruset lugn; om Hreppir föll för min skull ska inte jag svika mitt öde. Nu är det du och jag Sölve, tänkte han. Du och jag.

Nu börjar kampen.

 

Någon gång under dagen fick Gangulf och Olof syn på varandra. Det gick inte att samtala, men Olof lyckades få fram att Rörik var dräpt. Han hade också skymtat Fridbjörns och Fjolvars lik. När han hörde detta blev Gangulf först vit i ansiktet, sedan greps han av raseri.

Det var samma sak som i fjol. Fiender föll som halmstrån och snart drogs Ofäti-Karl med i bärsärkagången. Han hade alltid haft ett gott öga till Rörik, trots att denne hade svansat efter Gudrun mest hela det senaste året, men ingen fick dräpa hans fränder utan följder.

Svåra följder.

Tillsammans banade de gator genom fienden och snart hade de Sölve själv i sikte. Starkad, styrman hos danerna, stred på hällarna nära Harald och såg bärsärkarna komma; han var inte sen att dela deras raseri och kom dem till mötes. Från varsitt håll högg de fiender liksom en smed bearbetar ämnet, fjättrat mellan hammare och städ. Larmet var olidligt; bärsärkarna själva arbetade utan ord, men de som kom i deras väg vrålade av smärta och skräck; sköldar brakade när männen trängde på för att fly. Rörelsen spred sig bland dem som stod bakom. Snart flydde många över sankängarna mot sjön i väster utan att riktigt veta varför, mer än att det vore osunt att stanna.

Efter följde daner, svear och finnvedingar och snart stred lika många nere i vätan som på fältet och uppe på hällarna.

 

Sölve stördes av larmet; han kände att något var fel, att något höll på att hända bakom hans rygg. Han måste bara göra slut på den här enhänte Själlandsdanen, sedan skulle han skapa sig överblick och styra striden.

Men den enhänte Själlandsdanen lät sig inte enkelt göra slut på. Han hade fått ny kraft och Sölve fick ägna mycken möda åt att möta hans hugg.

-       Din enhänte huggare, nu börjar det bli enahanda att stå här och hacka. Kan du inte bättre, sa Sölve och högg hårt mot Vigrs hjälm. Vigr lyfte skölden över huvudet och fångade hugget.

-       Än du då, sa han. Med båda händerna i behåll.

 Sedan högg han mot Sölves ben. Denne lyfte fötterna högt.

-       Nu kapar jag din sista hand, sa Sölve.

Svärdet for genom luften men hugget stannade i Vigrs svärdsfäste.

-       Dina styrkor flyr, men det ser du inte.

Vigr stötte svärdet framåt. Sölve mötte med sköldens buckla.

-       De drunknar i sjön, fortsatte Vigr, med svitjods dråpare och dristiga daner efter.

Samtidigt for Sölves hugg från sidan, långt in under skölden. Vigr vacklade men stod snart bredbent igen. Sölve använde andrummet till att vända på huvudet och snabbt överblicka fältet. Vad han såg retade upp honom; Östens män höll på att tränga ut hans egna i sjön.

Han dröjde med blicken något för länge. När han återigen fäste den på danen var dennes svärdsspets redan inunder hans sköld. Han kände den tränga genom tyg och hull; sedan vreds den om.

Det kändes varmt och blött om magen. Sölve höjde svärdet för hugg, men föll till marken. Matt märkte han att motståndaren stod på knä, att dennes vapenrock var blöt av blod.

-       Du blöder, sa han.

Sedan svartnade allt; sist av allt försvann hörseln.

-       Du fick mig också, hörde han Vigr säga.

Det är som det ska. Det är...

Sölve sjökonung dog obesegrad.

 

Vigr reste sig mödosamt och tog tre steg. Striden hade stannat upp, budet om Sölves död färdades fortare än en gräsbrand. Han stapplade tre steg till, men stannade och tog sig om sidan. Harald rusade fram och lade armen om honom. Vigr föll och Harald höll emot; inom tre steg låg han på marken. Vapenrocken var blöt; över hällen rann röda rännilar som samlades i pölar. Harald slet i Vigrs rock.

-       Låt bli, sa Vigr, det tjänar ingenting till. Detta är banesår.

-       Vi kan binda om och stämma blodflödet.

-       Sluta, flämtade Vigr, jag har gjort vad som var menat.

-       Menat?

-       Det som Allfader ville; han sparade mig till denna dag. Nu är Sölve dräpt, nu hämtar han mig snart.

-       Jag behöver dig också, sa Harald. Förbannat att han måste hämta dig när vi segrar stort. Du får Själland att råda över.

-       Då blir det från andra sidan. Värna nu Ginna väl, samt den som gror i henne. Och Adisla. Om hon tillåter vill jag att du fostrar barnet.

-       Tack, sa Harald. Jag skall fostra honom som om det vore min egen son.

-       Henne.

-       Vad?

-       Också om det blir en flicka.

-       Vad det än blir. Ginnas och Gunns barn kommer växa upp som syskon.

-       Bra. Tack! Nu kan ni komma, viskade han och vände blicken mot skyn.

Ett stort åskmoln skymde solen. De första stänken prickade de heta hällarna med stänk som hastigt dunstade. Snart kom nya; inom kort blänkte hällarna av vatten. När den första knallen hördes var Vigr redan död. Hans blod blandades med regnvattnet och rann över stenytan, ner mot gräset.

Nio steg bort låg Sölve.

 

Vädret blev överraskande våldsamt. Regnet piskade, åskan mullrade och ljungeldar skar genom den stålgrå skymningen. Himlens makter drabbade samman med en våldsamhet som vida överträffade människornas mest storslagna kraftmätningar. Genom kaos och halvdager anades djur, väsen och makter; man skymtade hundar och ulvar, korpar och örnar, en vilsen falk samt flera valkyrior.

Härmännen hukade för hagel stora som duvägg och sökte skydd under sköldar. Vinden slet och kylan kändes genom märg och ben. Ett fåtal fortsatte fåfängt att fäkta; vissa vedersakare vrenskades i våtmarkerna, män dränkte män i maden.

 

Ovädret upphörde lika hastigt som det börjat; vinden avtog och molnets tunga släp av regn och rusk drog bort mot öster. Snart värmde solen igen; droppar glittrade och ur marken steg vattenånga tät som röken från fuktig vedbrand.

Östen kom fram till Harald.

-       Männen har slutat strida.

-       Varför kämpa när allt är över, sa Harald. Sölve är död.

-       Äntligen vräkt, suckade Östen. Det har varit ett hårt år.

De tryckte varandras händer; ryggdunkar och skratt hördes när de omfamnade varandra.

-       Vigr är också väck, sa Harald och grät med ens som ett barn.

-       Raka vägen till Asgård for han, sa Östen. Sådan bragdman firar redan gille, hedrad med plats i Härfaders högsätesbänk.

-       Detta var den drygaste offergärd Allfader krävt, sa Harald och hulkade. Vigr hade mer att ge. Hoppas han där uppe är nöjd nu.

-       Jag sörjer din sorg, sa Östen och klappade honom på axeln. Men härfadern råder som han behagar, vare sig vi vill eller ej.

-       Jag vet, sa Harald. Jag vet, men det är bittert.

-       Men han tar inte endast, sa Östen. Han ger också; Sölve är vräkt. Låt oss i sinom tid fira segern samt lära känna varandra. Men nu ska vi rensa upp efter drabbningen; döda skall brännas, sår förbindas, svikare dömas samt gille firas. Och förbundna belönas.

 

Hela dagen hade Frida och Fröjdis vårdat sargade män. När de ändå hade rest hela vägen till Uppsala tänkte de att de lika gärna kunde göra nytta. Sårade karlar fanns i övermått, ingen av flickorna hade haft en lugn stund sedan Ragnar kastade Odensspjutet. Andra läkekunniga fanns där också, dels kvinnor som hade följt med sina män, dels män som gjorde större gagn som vårdare än som dråpare. Vissa var från Uppsala, andra kom långväga ifrån. Tillsammans gjorde de storverk; många hade dem att tacka för att de fortfarande levde.

Redan på förmiddagen fann Frida Ragnar. Eftersom han hade stått mellan härarna, främst av alla, hade han blivit illa skuren och trampad. Det var ett under att han alls levde och ett nästan lika stort under att hon och Fröjdis lyckades föra honom i säkerhet under en stor lind vid sidan om fältet. De förband hans hålsår och spjälade vad som verkade brutet. Han sa inget så länge de tog hand om honom; han hade förlorat mycket blod och det var inte gott att veta om han var medveten eller väck. Någonstans inom honom drev dock tankar omkring: Värst vad flickorna har vuxit, tänkte han. Och vad flinka de är. Fröjdis är fager…

När systrarna var klara med Ragnar lämnade de honom bland andra sårade i trädets skugga; där fanns fler som behövde hjälp. En läkekunnig kvinna vakade; en annan hämtade vatten åt dem som törstade.

Allteftersom dagen led fick Ragnar sällskap av andra män som han dock inte märkte mycket av. Han låg i dvala, ingen visste om han levde eller dog, men hjärtat fortsatte att slå och det väste svagt ur näsan. Där hamnade i sinom tid också Radulf och Gisle. Radulf var inte värre sargad än att han fräste och svor. Han ville upp igen men kvinnan under linden hindrade honom handgripligen. Gisle var svårare medfaren; han fann sig utan ett ljud i hjälpen; om fän tål att lappas och lagas får jag också göra det, tänkte han. Efter hand fylldes marken under trädet. Tur att det finns många träd, funderade han. Skogens skugga svalkar skönt; lindars lund lindrar.

Geir fortsatte att arbeta på slagfältet; hade han inte haft Grid hade han säkert gjort Gisle sällskap, eller Rörik. När det blev kväll klappade han Grid och tackade henne.

 

Andra var inte i stånd att tacka, och hade heller kanske ingen orsak. De döda var otaliga; de låg som de föll med vapen i hand. Fåglar svävade i skyn, nu fanns föda för dem; där var korp och där var örn. Samt den ensamma falken. Östen fordrade att alla hövdingar, segrare såväl som förlorare, skulle låta räkna sina män och ta hand om dem som behövde det. Alla som förmådde måste hjälpa till, sårade skulle vårdas och döda brännas.

Detta hade i sanning varit en ödesdrabbning; makt hade skiftats, många män skulle aldrig mer vända åter hem. Barn skulle storögt se upp på bistra budbärare, hålla mor i kjorteln och spörja varför hon grät. Månget husfolk skulle sörja sin husfar, andra vräka hans husfru och barn.

När man dagen efter räknade alla döda blev det nästan fyra storhundraden svear, två storhundraden jutar, tre dussin daner, ett dussin vardera finnvedingar, gautar och gutar samt enstaka hälsingar, samer, finnar, obodriter, ester, liver, kurer och ruser. Många jutar var försvunna; de som levde mäktade måttligt att söka rätt på dem som saknades. Segrarna brydde sig föga; man menade att de antingen hade flytt, eller dvaldes dränkta på våtäng och sjöbotten. I långliga tider skulle man finna lik på platsen som småningom kom att kallas Jutekärret. Det sades att där spökade. Folk gick omvägar förbi, i varje fall när solen var nedom trädtopparna eller om man färdades ensam.

 

Flugor och fåglar frossade på lik; segerns sötma blandades med veklagan. Vigr begräts av många, särskilt av Harald, Olof och Ragnar samt Starkad. Men allra mest skulle Ginna gråta när dödsbudet nådde henne, liksom Gunn. Styrbjörn fann det hårt att Hreppir hade huggits huvudlös, men såg det oerhörda i hans offer; han räckte svärdet åt Vigr och därmed segern åt Östen.

Styrbjörn grät men grunnade redan på framtiden; Ginna hade mist både man och gårdskarl, kanske hon i sinom tid skulle kunna finna tröst i honom.

På ett annat ställe låg Skorpa med slutna ögon och leende på läpparna. Hennes söner såg sorgsna ut; med ens skulle det bli lamt i gården, ingen styrde och ställde som Skorpa. Men att gråta vore själviskt, i själva verket fanns föga att sörja; Skorpa hade fått som hon ville, hennes tid var kommen och hon hade fått dö i strid. Nu härjade hon hos Härfader samt sörplade Asgårds fläsksod.

Skule och Skygni plockade pilar.

 

Fjolvar sörjdes av ingen; han var ett simpelt lik med tjuga och skära. Vad har trälar att göra i krigares led, tänkte de som såg hans sargade kropp. Frida och Fröjdis fann honom när de letade efter Fridbjörn. De fick hjälp att bära bådas lik till hällarna. Östen var där.

-       Se på denne man, sa de; en enkel träl, därtill rädd. Men utan honom hade du inte segrat.

-       Vad förmådde han med tjuga och skära?

-       Inte mycket, men det var han som mötte Harald sedan alla hade lämnat Soland. Han förde danerna till oss, och vi dem hit.

Östen lade pannan i veck. Harald kom fram när han hörde sitt namn.

-       Känner du igen denne träl, frågade Östen.

-       Fjolvar, sa Harald. Det var han som fick fatt i Frida och Fröjdis.

-       Och de ledde dig hit?

-       Ja.

-       Då menar ni att denne räddhågsne träl säkrade segern. Utan honom inga daner, utan daner ingen seger.

-       Och ingen Vigr, sa Harald.

-       Trassliga är ödets trådar, sa Östen.

-       Fjolvars tråd var skör och kort, sa Frida, men i ödets väv var den värdefullast.

-       Märkligt. En rädd träl gagnade mer än månghundra män.

-       Att trotsa sin rädsla är den största av bragder, sa Fröjdis. Han försvarade också far; de kämpade tillsammans.

-       Samt föll tillsammans, sa Frida med skrovlig röst.

-       Honom bränner vi med hersar, sa Östen. Han ska sitta hedersamt i Härfaders hall.

-       Hedra också flickorna, sa Harald. Frida och Fröjdis visste att visa vägen till Uppsala.

-       Dem får vi hedra på annat sätt; de blir besjungna på gillet, samt behängda med ädel metall.

-       Nu vill vi bara hem, sa Frida. Far är död, liksom Rörik och Fjolvar. Vissa av våra vänner vet vi knappt var de är; de som är sårade måste vårdas.

-       Far slapp i alla fall att sörja Rörik, sa Frida.

-       Att sörja sitt barn är grymt, sa Östen.

-       Det ska många göra snart, sa Frida. Mor har mist såväl man som son, samt huskarl. Bland svitjods kvinnor har hon mången olyckssyster; hon är inte ensam.

 

Geir förde bud om levande och döda till Gisle där han låg i skuggan och läkte. Att Alrik från Altuna och Frode från Vallentuna var döda bekymrade honom föga, de var mest namn för honom. Däremot grät han bittra tårar när han hörde att båda Karl hade dräpts. Ofäti kände han inte så väl, men Lafse desto bättre. När han till sist fick höra att Finnvid var borta blev han utom sig av sorg. Det tog en lång stund för Geir att förklara att det gällde Finnvid från Skålhamra, inte Finnvid finnveding.

Kommentera gärna inlägget: