31 Gypeswic

Han förbannade sitt öde; varför gick det som det gick för honom, när andra nådde både ära och rikedom? De fem senaste månaderna hade varit en enda lång pina; nu hade han till och med förlorat sin frihet. Han stod med spade i hand och grävde i leran vid floden, ett arbete som kändes tröstlöst, som om det skulle hålla på till döddagar. Och inte ens döden bar hopp om förändring till det bättre; han skulle komma till Hel som träl med lera på fötterna, spade i hand och flugor som följe.

Han hade blivit slagen av uppsyningsmännen och maten var mager. Visst hade han lidit även förut, men detta var avgjort ut ur askan och in i elden. Eller snarare leran. Han hade aldrig förut sett så mycket lera och heller aldrig något så omfattande bygge. Här anlades hamn med bryggor och kajer som var större än något han tidigare hade erfarit. Från sin plats i leran skymtade han hus, vanliga och sådana byggda av sten. Det föreföll honom lika storslaget som främmande.

Han såg fartyg komma och gå till de delar av hamnen som var öppna för sjöfart. Han hade hört att det fanns krukmakerier i staden. Krukorna skeppades till många länder; i retur kom allehanda varor.

Han tog några tag till med spaden. Trots att han var ny hade han märkt att han fick vara i fred om han bara arbetade. Tog han det för lugnt fick han stryk; arbetade han för hårt skulle han slita ut sig. Lagom var bäst.

Han hade pratat lite med männen som han arbetade samman med, men alla var på sin vakt. Ingen var här av fri vilja och vem visste vad som kunde föras vidare av det man sa. Nej, bäst att hålla sig på sin kant, verkade många mena. Till en början hade han inte velat godta deras inställning, eller snarare uppgivenhet. Nog måste det väl vara så att fler än han ville fly? Men ju längre han stod där i leran med spade i hand, desto mer uppgiven blev även han. Hur skulle det gå till att fly, hur skulle han få mat och vart skulle han ta vägen? Landet vimlade av folk, de flesta med vapen. Inte skulle de dra sig för att dräpa honom om han rymde. Vad hade han att sätta emot? En spade. Munnen spändes i ett bistert leende; spade mot spjut.

 

Några av männen hade kommit med samma båt som han själv, från kungariket Kent. Det var dit han först hade blivit förd när han kom till Britannien. Där hade han snart blivit såld till en byggmästare, Oswald, och inte många dagar senare förd till Gypeswic. Många män var där satta i arbete, på byggen i stad och i hamn.

Han begrundade återigen sitt öde. Hur hade det kunnat gå så här, och hur skulle han kunna slippa loss ur uppsyningsmännens och lerans grepp? Om det inte hade varit för Nykr, hans husbonde och herre, hade allting kunnat vara annorlunda. Om Nykr hade varit rättrådig hade han, Hreppir, antagligen fortfarande arbetat på gården. Men Nykr hade inte varit som andra män. Olikt en god herre delade han inte med sig utan behöll allt för egen del. Men vad kunde jag ha gjort annorlunda, tänkte Hreppir? Han hade hört till Nykr och hans hushåll, han hade aldrig haft någon möjlighet att välja herre. Det var herren som valde honom, och ödet som förde dem samman.

 

Hreppir blev varse att en av uppsyningsmännen betraktade honom och tog raskt några tag till med spaden. Efter en stund märkte han att mannen såg åt ett annat håll, ägnande sin uppmärksamhet åt två män som kommit i delo om ett tråg.

 

Nykr var en fähund, tänkte han; jag hade i själva verket aldrig det bra hos honom. Han var oberäknelig, emellanåt elak, samt saknade en husfru att dugligt sköta gård, folk och fän. De kvinnor han hade hämtat på sina färder hade han aldrig upphört att behandla som ofria. Och inte heller deras gemensamma barn; om han hade levt skulle han ha saknat både husfru och ättling. Som han hade förvaltat sin odal var det inte underligt att det gick som det gjorde.

Nykr hade varit besatt av svitjods kvinna. Kanske hade han haft någon tanke på att göra henne till sin husfru att avla arvingar med. Men som så ofta med Nykr hade allt gått fel; van att ta och inte ge hade han försökt vinna sig en fru med våld. Och inte nog med det, den han åhågade var vigd till Bausi. Även om han hade lyckats i sitt uppsåt att röva Gunn hade han i alla fall blivit dömd fredlös, liksom hans två gårdskarlar redan var. Det hade inte dröjt länge förrän kungen och hans lika kunglige bror hade gått illa åt honom.

Nu var det som det var; Hreppir hade inte kunnat göra annat än att hjälpa sin husbonde. Han var i och för sig glad att han hade kommit undan med livet i behåll, även om det inte var mycket värt. Värre var det för Gren-Gansi, han blev död tillsammans med Nykr; säkert var deras båda kroppar sedan länge förtärda av kungsgårdens hundar eller av vilda djur. Nu gnagde nog Nidhögg deras ben hos Hel.

Vilken natt som hade följt på angreppet: flykten och skräcken för de hundar som aldrig kom, krypandet på bron över ån och lättnaden när han slutligen slank ner i båten och lät strömmen föra honom nedströms i skydd av mörkret. Han hade legat stilla och bara lyssnat, först till sin egen häftiga andhämtning, sedan efter tecken på förföljare eller upptäckt. Men inget hade hänt, inte förrän båten stötte emot det något i strandbrynet som hade visat sig vara Vigr och han hörde Allfader tala till honom så som han gjort förut. Trots rädslan hade Hreppir försökt genomtränga mörkret med blicken för att få en skymt av guden. Men han hade inte sett något, lika lite nu som någon av de tidigare gångerna, därtill var mörkret alltför kompakt. Han var inte ens säker på om Allfader hade talat så att andra kunde höra, eller endast inne i hans eget huvud. Det spelade dock ingen roll, ty det han hade sagt var entydigt; Vigr var inte död, Hreppir måste ta honom till Eirbjorg, bulta tre slag trenne gånger på porten och därpå ge sig av utan att någon varsnade honom.

Att ro uppströms i mörkret kändes hopplöst, men på något sätt gick det. Någon gång under natten hade han till slut hamnat utanför Eirbjorgs hus med sin börda, halvt medvetslös av utmattning; hans enda riktiga minne från platsen var den speciella doften, den som dunstar ur all myrmark. Efter att ha bankat på hade han snabbt avlägsnat sig från huset, på håll sett dörren öppnas och anat att Vigr lyftes in i värmen och ljuset.

Än en gång hade han givit sig av med båten. Han hade rott tillbaka till ån, ju närmare hallebyn desto tystare, och sedan låtit strömmen föra honom med sig nedför ån en andra gång. Han kände nackhåren resa sig när han for förbi hovgården, men inget hände. Han drev vidare och räknade med att han denna gång skulle nå havet utan problem. Han kanske till och med skulle hinna sova lite i båten, tänkte han. Nästa dag skulle bli hans första utan husbonde, men också den första på flykt. Det vore bra om han fick sova lite först, även om det var rått och kallt i båten. Ögonlocken var tunga och han ville inget hellre än att sova, men han tänkte att Allfader kanske stod och väntade på honom i mörkret. Jag måste hålla mig vaken en liten stund till, tänkte han, men föll nästan omedelbart i sömn.

 

När han vaknade trodde han att han redan var död. Lemmarna kändes inte och de kroppsdelar som fortfarande kunde förnimmas var kalla som snö. Jag är i Nifelheim, tänkte han, men började samtidigt att röra på sig. Snart begynte han att huttra och efter en stund hade han i alla fall så mycket liv i sig att han förmådde sitta upp. Att ro en bit ner mot havet skulle ytterligare hjälpa till att jaga kylan på flykt.

Uppe på toften såg han sig om; åstränderna fanns inte där. I stället var båten omgiven av hav, land syntes blott långt bort i fjärran. Det blåste från sydost och i luften var det snö. Var är jag, tänkte han, samtidigt som han drog sig till minnes gårdagens och nattens händelser: striden vid hovgården, Vigrs fall och Nykrs död, flykten, Vigr fortfarande vid liv och Allfaders uppdrag att föra honom till Eirbjorg samt slutligen hans andra flykt. Om han hade drivit förbi Allfader en andra gång hade han inte märkt det. Ögonlocken hade varit alltför tunga, det hade varit omöjligt att hålla sig vaken. Nåja, hade han velat mig något hade han talat med mig, vare sig jag var vaken eller sov, tänkte han samtidigt som han började ro mot närmaste land. Talat till mig, vare sig jag var vaken eller sov, den gamle thulen, tänkte han på nytt. Verser malde emellanåt i hans medvetande, men inte många ord. Ibland fick han fatt i ett och annat; där var havsvinter och främlingskap, svek och misstro samt något om finner en frände. Något pockade på hans uppmärksamhet; något som han just inte fick fatt i, som låg alldeles under glömskans nattgamla isskorpa. Nåja, det kommer tillbaka om jag ror: minnet av vad det nu rörde sig om.

Samt kroppsvärmen.

 

Hreppir vaknade upp ur dagdrömmarna av att de två männen med tråget slutligen hade kommit överens och nu fordrade att han fyllde det med lera. Han skyfflade tills tråget var fullt. När männen gav sig av återföll han i skenbart arbete och ältande av det som varit.

 

Han hade rott med vinden och slutligen nått land långt bort i väster, osäkert vilket. Kroppsvärmen hade återkommit men i gengäld var han nu glupande hungrig. Dagen var sent liden.

Efter att ha dragit upp båten på stranden hade han begett sig inåt land på jakt efter mat och tak över huvudet. Småningom hade han kommit till en gård där man gav honom att äta och en plats att sova. Det var en liten gård och människorna var vänliga. De berättade att han var på Samsö.

Först hade hans tanke varit att ge sig vidare redan nästa dag; på senvintern började maten sina i förråden och han hade inte tänkt sig att tära på dessa människors knappa tillgångar. Men så hade han kommit på att han kunde bidra till hushållet eftersom han hade båt. Genom fiske och säljakt lyckades Hreppir således göra rätt för sig. Det var inte längre ingen brådska att bege sig vidare, han kunde gott vänta tills det blev varmare. Värdfolket bjöd honom att stanna och efter en månad gick han som karl i gården. Hreppir tänkte att här var det bättre än hos Nykr; här kunde han bli kvar även sedan det blivit sommarvarmt.

Det var då ödets trådar ännu en gång trasslade sig för honom. Det började med att gårdens bästa mjölkko dog, liksom kalven den bar på. Sådant hände och det hade väl inte varit något att fästa avseende vid om inte också fisket ungefär samtidigt började gå sämre. Inte heller det var ovanligt, fisk gick till och från. Men när smedjan brann upp, med smed och allt, då började gårdsfolket att prata och peka finger. Man sa att här var krafter i rörelse som inte hade funnits innan Hreppir kom till gården. Vem var han egentligen och varför hade han kommit hals över huvud utan utrustning i båt över vinterhav? Här fanns ulvar i mossen.

Nu började gårdens folk att undvika Hreppir. Ingen pratade längre med honom, samtalet tystnade när han kom in i rummet och han märkte hur man tisslade bakom hans rygg. Det fanns inget han kunde säga till sitt försvar; att säga sanningen vore ogynnsamt och att hitta på något skulle bara trassla till det än värre.

I hemlighet började han därför att förbereda ännu en flykt; vistelsen som hade börjat så bra var nu nästintill olidlig. Bara husfrun visade ännu vänlighet och han tänkte mer än en gång att hon hade mer än ett gott öga till honom. Men det räckte inte, hennes vänlighet uppvägde inte de andras misstro.

Han började gömma undan mat samt redskap han kunde behöva och som han räknade med inte skulle saknas förrän han var borta. Efter några dagar hade han lyckats fylla båten med det nödvändigaste och var redo för färd. Han bestämde sig att invänta en månklar natt med förlig vind och fara vidare mot väster. Om någon vaknade kunde han säga att han behövde lätta på trycket.

 

Morgonen då allting hände mindes Hreppir som om det hade varit igår. Han hade inte mer än stigit upp förrän han hörde röster på gårdstunet. In steg husfar med en halv tolft män och tog honom med sig ut. Husfrun skrek och slet ömsom i sin make och männen, ömsom i Hreppir, till ingen nytta. Ute på gårdstunet band de hans händer och förde honom till andra sidan ön. På en strand fanns ytterligare karlar väntande vid en båt; av samtalet förstod Hreppir att de var köpmän från Jutland. Husfar samtalade med männen, skakade sedan hand med var och en samt begav sig därefter hemåt. Han yttrade inte ett enda ord till Hreppir.

Denne fördes ombord. Eftersom havet fortfarande var kallt efter vintern löstes repen runt hans handlovar så snart man hade lagt ut från land; rymde han skulle han frysa ihjäl eller drunkna. Sedan sattes han vid en åra att ro.

I Jutland följde en tid som träl. Fram emot sommaren fördes han och andra ofria till fots över Jutland till dess västkust. Där stuvades han ombord på ett fartyg, bunden till händer och fötter, och skeppades till landet Kent i Britannien. Resan var blåsig, blöt och kall; trots att det var sommarmånad hade han sällan frusit så mycket. Det var också den längsta resa Hreppir någonsin hade gjort och den tog flera veckor.

Hans tankar fullföljde cirkeln och snart var han tillbaka i kungadömet Kent där han snart blev såld till Oswald byggmästare. Sedan hade det inte dröjt länge förrän han stod i Gypeswics lera.

 

Hreppir grävde på och tankarna fortsatte länge att mala kring Nykr, Samsö, Kent, Oswald och jutar men skymdes under dagen av lera, vatten och flugor. Snart kändes tankarna lika grumliga som den lervälling han stod i. Han tänkte att glimtarna av lycka i hans liv hade varit korta och få; bäst hade det varit innan allt gick snett på Samsö. Helst skulle han fara tillbaka dit, dräpa husfar som hade svikit honom, kuva dem som hade misstrott honom och gilja husmor. Hon var en god människa.

Vid denna tanke spände han återigen läpparna till något som kunde uppfattas som ett leende.

-       Drömmar, mumlade han och fastslog att livet mest handlade om ofärd och elände.

Samt lera och vatten. Och flugor.

 

Nästa dag började som den förra, den innan och alla andra dagar med; väckning i gryningen, morgonmål och arbete. Hreppir visste inte hur många dagar han hade arbetat i leran, men kunde av årstiden avgöra att det måste vara skördemånad.

-       Du där! Rösten var barsk och Hreppir såg upp.

-       Ja?

-       Kom hit! Uppsyningsmannen var inte ensam; bredvid honom stod en man som gav ett egendomligt intryck av både hövding och träl. Han var huvudet högre och hade rak hållning, men kläderna, liksom hans tärda anletsdrag, avslöjade att han var lika ofri som Hreppir själv.

-       Han är ny, kom igår. Ni två skall gräva och bära tråg; du får visa honom.

-       Har han spade?

-       Fråga inte dumt, det är klart att han inte har. Gå till timmermännen och be dem om en. Och inga påhitt; du blev vald för att du är beskedlig. Missbrukar du förtroendet går det er båda illa.

-       Vad heter han?

-       Får du fråga honom själv om. Sätt igång nu. Schas!

Schas på dig också, tänkte Hreppir, men lät det inte komma över sina läppar. I stället sa han:

-       Kom, vi hämtar en spade åt dig. Vad heter du?

-       Styrbjörn. Du?

-       Hreppir.

De gick vidare under tystnad, var och en i sina tankar. Det var tydligt att båda hade lärt sig samma sak: tala inte mer än du måste.

Timmermännen höll till mellan hamnen och staden; snart återvände Hreppir och Styrbjörn med spade och tråg.

Nästan tillbaka frågade Styrbjörn:

-       Varifrån kommer du?

-       Själland. Än du?

-       Soland, ett av svitjods uppländer.

-       Mhm, sa Hreppir och tänkte att det var där som Nykr hade härjat förra sommaren. Det var därifrån svitjodskvinnorna i hovgården kom, om han inte mindes fel. Han bestämde sig för att inte yppa något om dem; det skulle bara bli bråk.

De båda männen fortsatte att gå under tystnad. Hreppir visade Styrbjörn var han skulle gräva, och sedan bar de bort leran i tråget. Inte många ord blev yttrade dem emellan den första dagen.

 

Var Styrbjörn tillbringade natten visste inte Hreppir, men nästa dag kom uppsyningsmannen tillbaka med honom.

-       Ni arbetar ihop i dag också.

Männen fortsatte där de hade slutat dagen innan. Hreppir kunde inte låta bli att fundera på Styrbjörns levnadsöde. Han verkade van att råda, men också illa medfaren. Hreppir beslöt sig att strunta i rädslan och stilla sin nyfikenhet.

-       Hur hamnade du här?

-       Det är en lång historia, sa Styrbjörn.

-       Berätta.

-       Först vill jag arbeta ihop med dig en tid. Om vi då litar på varandra berättar jag.

Resten av dagen fortsatte de att gräva och bära under tystnad. De samarbetade väl; Hreppir tänkte att även om Styrbjörn var en hövding, var han inte för fin för grovgöra.

 

Nästa morgon återkom Styrbjörn utom uppsyningsmannens sällskap; denne räknade tydligen med att de skötte sig. Och varför inte? Vad kunde en ensam träl, eller två, ta sig till på egen hand i främmande land? Hreppir undrade dock vart Styrbjörn tog vägen om nätterna.

-       Var sover du, frågade han.

-       Med de kristna trälarna.

-       Har du låtit de kristna vattenösa dig?

-       Ja.

Hreppir gjorde stora ögon; Styrbjörn föreföll med ens honom än mer märklig. Han måste vara vittfaren, tänkte han. Många franker åkallade numera vite Krist och han hade hört att dennes blotgodar inte godtog att man åkallade de andra gudarna.

-       Varför det? Är den kristne guden verkligen mäktigare än alla de andra tillsammans.

-       Jag berättar gärna. Men vi ska vänta tills vi kan lita på varandra.

 

Styrbjörn och Hreppir knogade på och dagarna blev till veckor. Det var enformigt, men de for i alla fall inte illa utan fick tillräckligt med mat och vila. För trots att de var ofria var de värdefulla för sin ägare; blev de sjuka sinkades arbetet och dog de måste ersättare kostsamt införskaffas. Följaktligen förstod Oswald byggmästare att vårda sina trälar, i alla fall dem som skötte sitt arbete, liksom en god bonde sköter sina djur.

Maten var enformig, mest får, men den gick att leva på även om köttet var magert. Vädret var heller inte det sämsta eftersom det fortfarande var sommar. Någon gång hade det blivit hett och då var det skönt att arbeta i hamnen; vattnet svalkade. Värre var det när det blåste och regnade, och det gjorde det ofta. Även om man höll kroppsvärmen genom hårt arbete blev man blöt och kall. Då var det lätt att bli sjuk.

 

En morgon kom inte Styrbjörn. Hreppir väntade, men inget hände. Vad skulle han göra nu? Uppsyningsmannen talade han ogärna med, men eftersom han inte visste om han i stället borde utföra någon annan syssla tog han mod till sig och närmade sig med försiktiga steg, flämtande andhämtning och hög puls.

-       Ursäkta mig!

Hreppir såg ner i marken när han tilltalade mannen.

-       Ja?

-       Jag saknar Styrbjörn, han har inte kommit. Skall jag fortsätta utan honom, eller göra något annat.

-       Fortsätt som förut. Han kommer. Mannen ropade på en annan träl, men hejdade sig och såg på Hreppir. Nej förresten, sa han. Du går.

-       Var bor han?

-       Tarvliga trälar, muttrade mannen. Samtalar ni aldrig när ni hela dagarna lafsar runt i leran? Ser du huset där, han pekade med hela handen, längs efter gatan. Nej, inte det! Där, ja just det! Huset innanför, i gränden är det; om du måste fråga är det de döpta trälarnas hus. Hämta honom eller ta reda på vad som hänt.

-       Ja, herre. Hreppir började gå utan att se upp.

 

Han hittade huset och gick in. Det var stort men torftigt inrett liksom gården där han själv bodde. Sov gjorde man direkt på golvet och hade man tur fanns det halm att ligga på. Ved räckte till föga mer än matlagning; torka kläder fick man göra bäst man kunde.

Han såg sig runt om i skumrasket. Nej, här var ingen, tänkte han.

-       Styrbjörn, ropade han.

Inget svar.

-       Styrbjörn, ropade han lite högre.

En suck hördes bortifrån hörnet.

-       Är du där?

-       Mmm.

-       Du har försovit dig! Kom nu, innan uppsyningsmannen får tag på dig.

Inget svar. Hreppir gick mot hörnet. Han fick anstränga ögonen för att kunna se i mörkret.

-       Var är du?

Inget svar. Han lyssnade. Flämtande andetag hördes i mörkret; Hreppir rörde sig mot stället varifrån de kom.

-       Där är du ju. En oformlig hög nedanför honom antog mänsklig gestalt. Hur står det till?

-       Inte bra, kom en viskning som svar.

-       Vad har hänt?

-       Jag fryser.

-       Här inne? Det är inte kallt.

Hreppir kände på Styrbjörn.

-       Du har frossa.

Hreppir såg sig om, fick fatt i ett tovigt täcke och svepte det över Styrbjörn. Sedan hämtade han vatten att dricka.

-       Jag måste gå. Uppsyningsmannen väntar.

Styrbjörn stönade.

 

Hreppir återvände till hamnen med underrättelser om Styrbjörn. Uppsyningsmannen granskade Hreppir, som sin vana trogen såg ner i marken.

-       Frossa?

-       Ja, han var varm som en sodgryta.

Mannen tog inte blicken från Hreppir utan granskade honom ingående.

-       Du sköter honom. Se till att han blir frisk samt att han får mat och vatten.

-       Vem gräver i mitt ställe? Frågan var allvarligt menad men Hreppir närde också en vag förhoppning att för en gångs skull slippa ifrån leran.

-       Du! Styrbjörn sköter du ändå. Flytta in där om det behövs.

-       Det bor bara kristna där.

-       Då får du väl låta vattenösa dig först, sa mannen och flinade.

Det var första gången Hreppir hade sett honom dra på munnen och han var inte säker på om det gjorde honom lättare till sinnes. Hreppir sneglade snabbt på honom, såg sedan ner i backen igen samt svarade att han skulle både gräva och vårda om han så skulle behöva vattenösa sig. Tro kunde han göra som han ville i alla fall, tänkte han.

-       Om han dör får du arbeta för två, eller betala för en ny träl, sa mannen.

-       Ja, sa Hreppir.

 

Den kvällen flyttade Hreppir till Styrbjörns hus; det var en kort vandring och sina få ägodelar bar han redan på sig. De följande dagarna arbetade han och skötte Styrbjörn efter bästa förstånd: gav honom vatten att dricka, mat att äta och såg till att han inte frös. Han växlade också ord med några av husets andra invånare och bad dem galdra för Styrbjörn. Det skulle de gärna göra. De fördrog också Hreppir under sin takås, trots att han ännu inte delade deras tro. Tids nog, när han hade sett den kristne gudens makt, skulle han nog också komma att göra det, förklarade de.

Han galdrade på egen hand också, till sina gudar, men efter att ha blivit åthutad av de kristna valde han att göra det utomhus när ingen annan än gudarna hörde.

 

Tre dagar varade frossan, därefter svettades Styrbjörn i tre nätter så att kläderna gick att vrida ur. Den sjunde dagen åt han lite, den åttonde stod han upp och den nionde var han tillbaka i leran i hamnen tillsammans med Hreppir.

-       Du måste vara försiktig, sa Hreppir första morgonen när de båda återigen gick mot hamnen.

-       Jag vet, sa Styrbjörn. Du, sa han sedan och såg på Hreppir.

-       Ja?

-       Tack! Utan dina omsorger hade jag varit i himlen nu.

-       Eller hos Hel, sa Hreppir.

-       Endera, men tack ska du ha i alla fall!

 

Den dagen började de samtala. Hreppir märkte att tillvaron kändes lättare för första gången sedan han kom till Gypeswic. Man är mans gamman, tänkte han.

Orden löpte lätt, och arbetet med. Hreppirs rädsla avtog och han undrade om inte till och med uppsyningsmannen märkte att arbetet gick bättre. Då kanske han och Styrbjörn skulle få arbeta samman framgent.

-       Nu kanske du vill förtälja om dina färder, sa Hreppir.

-       Det gör jag gärna; nu tänker jag att du är att lita på.

-       Jag säger detsamma. Innan sommarn är över kanske vi kan hjälpa varandra härifrån.

-       Tyst, säg det inte så att någon hör! De hör vad du säger, och märker om vi viskar. Men i sak har du rätt. Låt oss samtala när vi är utom hörhåll. Nära andra är bäst att förbli fåordig.

-       Det blir bra, sa Hreppir.

Samtidigt, i hans huvud, malde en gammal vers:

Ung var jag förr,

och for ensam,

då jag råkade vilse om vägen;

jag tyckte mig rik,

då jag träffade en annan:

man är mans gamman.

Kommentera gärna inlägget: