20 Spjutsång och pilskott

–     Ut med dig nu! Du får inte vara här inne. Holmdis lät bestämd, nästan hård.

–     Jag ska bara tälja klart den här.

Radulf suckade utan att se upp.

–     Det kan du göra ute.

–     Det regnar.

–     Spelar ingen roll. Ut med dig nu! Du kan sitta i smedjan. Du vill väl inte att …

–     Åh, det där har du sagt hundra gånger! Nej, jag vill inte att de skall dö och ja, jag vill att de skall segra och ja igen, jag vill att ni skall snärja deras fiender och lossa deras egna bojor. Men måste ni väv-galdra varenda dag? Räcker det inte med varannan?

–     Tyst med dig, du pratar som du har förstånd till. Vi kan inte ta några risker. Tänk på att de kanske kämpar just i detta nu.

–     Suck!

–     Du kommer att skämmas i höst när väven hänger vid högsätet, när din bror och era fränder är välbehållna åter.

–     Och får all äran. Jag då?

–     Din tur kommer. Tänk på bror Rörik, han surar inte.

–     Klart han inte gör. Vet du var han håller till?

–     Han är väl ute och hjälper Smid-Ebbe?

–     Haha, tror du ja. Gissa en gång till.

–     I Hersby med far?

–     Nix, en gång till.

–     Lagar hägnader med Frida?

–     Fel alla tre gångerna. Då får du undra.

–     Det får jag inte alls. Nu är du så god och talar om var han håller hus.

–     Du vill inte veta.

–     Säg!

–     Inte! Du får fundera. Jag berättar sedan, vid kvällsvarden.

Radulf gick mot dörren och kände sig skadeglad. Om livet hemma på gården var ett helvete när de andra var ute på äventyr kunde han i alla fall plåga dem som var hemma. Mor var alltid lätt att göra vansinnig, och kunde han göra livet lite surt för Radulf var det inte mer än rätt åt honom.

Holmdis var ikapp honom med några kliv och ställde sig i vägen.

–     Du säger, eller så kommer du inte ut.

–     Nyss ville du ha ut mig, nu får jag inte gå ut. Hur ska du ha det?

Holmdis såg med stål i blicken på sin son.

–     Var är han?

Radulf uppfattade endast en dov morrning. Nu hade han fått henne dit han ville; han hade hennes hela uppmärksamhet.

–     Jag vet inte, sa Radulf.

Det var sant i sig, han visste faktiskt inte vilken plats Rörik uppehöll sig på just nu.

-       Men jag tyckte bestämt att han sa något om Rodsunda, och Gudrun.

Gudrun, tänkte Holmdis, ständigt denna Gudrun. Rörik tänker inte på mycket annat än henne. Flickan är inte så tokig, hon är både klok och stark, men han missköter sina sysslor för hennes skull. Dessutom misstrodde hon Gudruns anor, var osäker om denna vore ett gott gifte. Familjen var nybyggare; gården i Rodsunda hade endast någon mansålder på nacken.

–     Värst vad Radulf verkade munter.

Holmdis blev avbruten i sina tankar av Frida, som fortsatte.

-       Jag mötte honom på tunet och han såg muntrare ut än på länge.

–     Kunde just tänka mig det, sa Holmdis. Kommer de andra?

–     De är strax här. Hur tror du det går för våra fränder?

–     Jag känner inget särskilt, i synnerhet inte nu. Radulf driver mig till vanvett och jag oroar mig för Rörik.

–     Varför oroar du dig för Rörik?

–     Har du inte märkt hur han svansar omkring hos Gudrun i Rodsunda.

–     Kanske det, men det gör väl inget? Hon är god mot honom och han är lycklig.

–     Han tänker inte på annat.

–     Låt honom hållas. Tids nog tröttnar han, eller så får du henne som svärdotter.

–     Det är just det jag fruktar.

–     Gör inte det, hon är bra för honom.

–     För vem, frågade Fröjdis som just kom in i salen.

–     Strunt i det. Hjälp till med väven.

Under tiden hade fler av gårdens kvinnor kommit in i hallen. Alla stillnade nu; en stund andades de med slutna ögon och händerna efter sidorna. Sedan gick Holmdis till vävstolen; de andra följde efter.

Alla hade givna uppgifter, sedan länge invanda. Att väva var både ett praktiskt arbete och ett andligt. Galdrade man rätt medan man vävde kunde man snärja fiender och befria fjättrade fränder. Rätt sjungen kunde sången påverka såväl öde som andar. Det var ett människors försök att beveka makterna med samma metoder som de själva använde. Nornor spann ödets trådar och vävde sin väv, människor gjorde detsamma, blott med mindre makt.

Det rytmiska dunkandet pågick en stund; kvinnorna rörde sig vant. Skytteln gick av och an mellan flinka händer och bommen dunkade dovt när den slog i väften. Dunk, dunk, dunk.

När de hade hållit på en stund började de nynna en melodi till vävstolens takt. Dunk, dunk, dunk. Koncentrationen var fullständig. Dunk, dunk, dunk. Sedan började de sjunga. Dunk, dunk, dunk.

 

Varp är spänd, för fienders fall.

Väv i ram, blöt med blod, varslar om valkamp.

Mellan fränkors fingrar, väv växer, med spjutstrids skri.

Ränning röd av blod.

Väv blek som lik.

 

Väv vävs, av mäns tarmar.

Slaktades skallar är varps vikter.

Blodiga spjut har vi som sländor;

järnbeslagen ram, pilar som vindor och svärd som skyttlar.

Så skapas segers väv.

 

Vi väver vi, ödessystrar, valplatsens väv.

Skuld går att väva, Hild och Härfjätter, Gunn och Geirskögul,

med dragna svärd.

Spjut må skada, sköldar skaka

och hjälmgnagare brynjor bita.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

främst för drottar, dömda daner.

Framåt vi går genom fienders hop.

Där vänner vistas vi skiftar vapen.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

och orubbligt sedan vi bistår bröder.

Dystra daner bereds blodig bane.

Svitjods stödjare fruktas framgent.

 

Vi vindar, vi vindar, valplatsens väv,

När spjutmän seglar mot fienders folk.

I stridens stund vi livslågor släcker,

väljer de valda, vi lik-hämtar systrar.

 

Arbetet vid vävstolen fortsatte under tystnad. När väven hade vuxit ännu några tum gick en av gårdskvinnorna ut. Snart följde ännu en samt en till. Snart vävde bara Holmdis och hennes döttrar; de fortsatte ännu ett tag. Det enda som hördes i dunklet var det rytmiska ljudet från vävstolen. Dunk, dunk, dunk.

 

Dunk, dunk, dunk. Slagen haglade mot Olofs sköld och inne i kroppen hamrade hjärtat oavbrutet. Måtte Gangulf klara sig på egen hand, tänkte han, för nu hade han själv fullt upp med fienden, både nyanlända och dem han förut hade haft att kämpa mot.

Efter att Gangulf försvunnit vände stridslyckan. Det danska skeppet låg snart fast i såväl för som akter; det var större än något annat fartyg Gisle hade sett. Inte ens Kung Eriks skepp kunde mäta sig med det, vare sig i storlek eller i prakt; i dess förstam satt ett drakhuvud.

Skeppet var Aesirs. Hans män svingade sig över relingen, for fram över däcken som Gangulf nyss hade tömt och dräpte många svear. I täten stred Aesir själv. Han var fruktansvärd i strid och skicklig med vapen efter övning sedan späd ålder samt kamp mot mången man. Svitjods kämpar föll, som sädesax vid skörd, för danernas drott och hans utvalda män.

Gisle och Geir stod samman och såg Aesir komma i samma stund som Gangulf sprang över relingen.

–     Gangulf, skrek Geir så fort han förstod vart hans frände försvann. Vi måste bistå Gangulf.

–     Ja, sa Gisle, men då må vi röja väg genom skogen med män.

–     Vissa skogar fäller man bättre med båge än med yxa.

–     Sant! Men vissa skogar är dödligt vådliga. Ska vi komma levande igenom är det bäst vi röjer bland träden. Har du din båge?

–     Visst har jag den. Samt Grid. Hur har du det med Bane?

–     Med Bane är det bra, han är törstig. Då verkar det värre med dina pilar; de är alltför få.

–     Det är sant, men de jag har kvar skall gagna gott.

Geir tog skydd bakom relingen och siktade på fiendehärskaren. Om han kunde skjuta honom skulle stridslyckan vända. Avståndet var stort; det var skepp emellan, och karlar som kämpade. Det var ett långskott, men träffade han skulle det vara värt alla pilar han hade.

Han andades lugnt, spände bågen och siktade. Danadrotten såg nästan ut att röra sig som en katt där han skiftade hugg med svitjods kämpar. Det var något med hans sätt att hantera sitt svärd som Geir aldrig hade sett maken till. Han högg och stack som brukligt var, men slog också med den gyllene svärdsknappen, och skar med klingan som när man skivar bröd, allt i en följd av rörelser utan slut. Män låg i drivor vid hans fötter, något som även Geir kunde skönja över relingars kant. Vad han inte kunde se var däcksborden som var sölade med färskt och levrat blod, hala som glanskis i blidväder.

Geir bidade fri sikt; vad som än hände ville han inte vådaskjuta någon av sina egna. Alla hans sinnen var riktade mot målet samt pilens väg dit. Omedvetet rabblade han besvärjelser.

Nu! Nu stod han fri, och pilen flög.

 

Aesir kände stridens upphetsning; än hade allt gått bra. Efter att ha röjt av flera av svitjods skepp hade han styrt mot den största hopen av båtar. Vapenskrammel och skrän vittnade om hård kamp; när Aesir såg en bärsärk röja av de danska båtarna tvekade han inte att blanda sig i leken. Men just som han skulle lägga till försvann karlen i djupet. Han visste att bärsärkar kunde bli blinda av raseri, så blinda att de rent av blev klumpiga. Var detta en sådan, tänkte han och drog på munnen.

Ingen såg bärsärken komma upp igen; gjorde han det visste alla vad som måste göras. Om inte, om karlen hade simmat under ytan, var det inte mycket att göra. Då var det bara att hoppas att han dök upp där någon av Aesirs andra krigare kunde slakta honom.

Aesir arbetade sig målmedvetet genom motståndarna; få kunde mäta sig med honom. Tillsammans med sina kämpar drev han svitjods svin tillbaka, bit för bit. Han såg blodet på däck och erinrade sig vikten av att stå stadigt. Man kunde lätt halka på söliga däck, eller snubbla över stupade män.

Knappt hade han tänkt tanken förrän den inträffade. Inte honom själv utan en av hans män, men likväl med följder för honom. För att undvika ett hugg tog karlen ett språng åt sidan, utan en tanke på halkan som rådde. När fötterna landade rakt i sörjan av blod och slamsor stannade de inte utan fortsatte i den riktning de redan hade. Med fötterna först, och resten av kroppen efter, rände han rakt in i Aesir, som omedelbart tappade fotfästet, också han. Denne landade ovanpå.

–     Fördömde Bofi-klump, vad tror du att du sysslar med?

Aesirs ilska sprutade ur både ögon och mun och han fortsatte:

-       Om inte svitjodssvinen lyckas fälla mig ska väl för fanden inte du göra det?

 Sedan blev han tyst, och lika tyst föll mannen som hade stått bakom. Ur sidan på dennes hals stod en pil och blodet färgade stridsrocken.

–     Det var inte meningen, började Bofi-klumpen medan de hastigt kom på fötter, värjande sig med hugg och slag.

–     Kanske inte din mening, men ödets. Den pilen var ämnad för mig. Hade du inte fällt mig hade det gått för mig som för honom där, sa han och nickade mot den fallne fränden. Jag tar tillbaka mina hårda ord, det här hände för att det skulle. Du skall ha tack.

–     Jag vill inget hellre än att kämpa med dig.

–     Se då upp för karlen där, så att du kan fortsätta länge än.

–     Se du då upp själv, Kung Aesir. Pilen kom därifrån.

Aesir vände sig om, ditåt Bofi pekade, men såg ingen skytt. I samma stund fastnade en pil i hans sköld. Och inte bara i skölden, han kände hur det brände till i underarmen.

–     Hur är det, frågade Bofi medan han värjde sig.

–     Det är något som sticks.

–     Den pilen sitter ända in till rörbanden.

–     Det är inte tid att göra något åt den nu. Låt den sitta, den naglar mig ordentligt fast vid skölden. Var har vi skytten?

–     Däråt, jag tror han hukar. Och om du måste byta sköld?

–     Då om inte förr får jag väl dra ut den. Få fatt i Gloggir bågskytt. Någon vill gissla mig med sina spetsiga spön.

 

Geir hade tappat bort danernas drott i röran. Han hade sänt iväg sin pil men karlen föll innan pilen nådde fram. Den som fick den i sig var någon annan. Nu var han röjd och skulle dra på sig uppmärksamhet om han fortsatte skjuta. Han spanade över relingen; när hövdingen dök upp igen sände han iväg ännu en pil. Han hann se den träffa innan han hukade igen, dock bara i skölden. Geir plockade fram nästa pil och tecknade åt Gisle att följa med. De smög bakom relingen, då och då spanande över kanten.

Danadrotten talade med sina män alltmedan de skiftade hugg med svitjods karlar. De är vapenskickliga nog att språka och strida på samma gång, tänkte Gisle. Den ene mannen var den som hade fällt sin kung, den andre var stor och bar båge. Bågskytten saknade svärd och spjut, varför han mest måste värja sig med skölden när han inte sköt. Men nu spanade denne efter något, eller någon: efter en av svitjods bågskyttar.

–     Får du skottläge?

–     Kanske. Det är värt ett försök. Geir lade an sin pil men såg i samma ögonblick att mannen med bågen redan siktade. Innan han hade hunnit förstå det hade Grid flugit upp framför honom och fått en pil i sig. Spetsen hade gått igenom men stannat en tumsbredd från hans panna; utan grid hade han nu haft hål i huvudet.

–     Ner, skrek Gisle. Han där är en skarpögd fan. Han vet att det är du som skjuter mot hans herre.

–     Och han vet att bruka båge.

–     Huka dig; vi springer tillbaka.

–     Vänta! Grid verkar ha en egen vilja. Det var inte jag som fick upp henne. Det var hon som drog upp min arm så att jag fick skydd. Håll henne och skydda oss, så gör jag vad som krävs.

–     Gör det väl; jag vill slippa bli prickig av pilhål.

–     Det kanske vi blir ändå. Och du, detta är min sista pil.

Geir gav Grid till Gisle, som trädde henne över armen, och lade an. Medan han väntade på rätt läge såg han Olof och några andra män kämpa sig fram genom danerna, mot dessas hövding.

–     Där är Olof, sa Gisle.

–     Tyst, sa Geir, jag ser. Han koncentrerade sig på målet.

Dunk! Där satt ännu en pil i Grid. Gisle förstod vad som hände först när pilen darrade i sköldranden.

–     Du har rätt, Grid flyttar sig själv. Gisle såg förvånad på skölden.

–     Se upp! Geir såg den danske skytten lägga an på nytt; han bet ihop, höll andan och släppte pilen.

Bågsträngen spann.

Mycket hände nu samtidigt: En tredje pil borrade sig in i Grid; Gisle kände det som om armen var nära att bli dragen ur led när skölden for upp. Aesir tog sig åt hjälmen, ur vilken en pil stod ut, innan han föll; han dog utan att riktigt inse vad som hände. Olof klöv Gloggirs sköld. Och Gloggir hade inom ett ögonblick nästa pil på strängen; den pekade på Olof som inte hade någonstans att ta vägen. Samtidigt som Gloggir släppte den hördes en smäll. Olof hade måttat mot Gloggir men bytte riktning medan hugget föll; i stället skar han av Gloggirs spända bågsträng. Bågen fjädrade tillbaka och pilen föll platt till däcket, i stället för att träffa sitt mål.

Nu började en ojämn kamp mellan Olof med Bite och Gloggir med båge utan sträng. Eftersom bågen var längre lyckades Gloggir ge Olof några rediga rapp både här och där, men insåg snart det hopplösa i att piska en motståndare utrustad med svärd. Innan Olof hade hunnit måtta något hugg mot Gloggir var denne redan borta, försvunnen in i det skyddande vimlet av sina egna.

Gisle och Geir bytte ett ögonkast. Gisle läste triumf men också rädsla i broderns ögon, ty även om den ena danadrotten var dräpt var också pilarna slut. Pilar som de hittade var oftast skadade; andra satt fast i bord och tåg eller tog tid att karva loss ur lik.

Nu måste Geir låta Gisle strida åt dem båda; själv skulle han skydda sig och sin bror med Grid. Grid bytte bärare; Gisle tog ett hårdare tag om Bane.