36 Skorpan och skogen

Gangulf och Karl hade för länge sedan tappat bort spåret efter Gisle och Geir. De hade följt dem flera rastmil genom skog och över mosse, men till slut hade det inte gått. Märkena hade kommit ömsom tätt, ömsom glest. Ibland hade stigen delat sig, utan att där var märken, ibland hade märkena fört dem ut på obanad mark där de överhuvud taget inte visste vilken väg de skulle välja. Fram emot middagen gav de upp. De stod då på en myr, utan vetskap om vare sig var de vistades eller vilket vädersträck de ville välja.

De tillbringade några dagar i vildmarken. Vad gällde föda klarade de sig ganska bra; i skogen fanns villebråd, i bäckarna fisk samt vatten att dricka och på marken bär. Eftersom det var hömånad fanns det blåbär i skogen och hjortron på myren; när nätterna blev längre mognade också lingon.

Det var deras belägenhet som var det stora bekymret. Nog kunde de bege sig på vandring hemåt. Gjorde de det skulle de vara åter i Soland innan hösten. Men de visste att det inte skulle bli så; de kunde inte lämna Gisle och Geir i sticket. I så fall skulle de aldrig få frid, vare sig inför sig själva eller inför andra. De måste ägna den tid som krävdes för att finna och frita fränderna. Om det sedan hann bli sommar igen, utan att de hade funnit dem, då hade de i alla fall gjort sitt yttersta.

Mer kunde ingen begära av dem, inte ens de själva.

 

Dagarna hann bli till veckor, veckor fyllda med grubbel, samtal och irrande, innan de enades om att sluta söka i skogen.

-       Det är oklokt att fortsätta färden som flyktingar, sa Karl. Dig och mig har ingen har sak emot. Det är Gisle de vill åt, om nu någon alls förföljer.

-       I alla fall gör de det knappast längre. Och som vi redan har talat om var det säkert andra som tog Gisle och Geir.

-       Om den dräpte inte kom från dessa trakter, vill säga.

-       Om det var hans fränder som rövade Gisle och Geir är det ändå för sent; då har de redan hämnats. Jag vill tro att de lever och jag vill finna dem.

-       Då ska vi sluta smyga i skogen. Tungans talade spår är lättare att följa, än Gisles och Geirs.

-       I bebodda bygder vinner vi både husrum och tidender. Det vore gott att sova under tak igen, nu när nattkylan nyper i näsan.

 

Några dagar senare var de tillbaka vid Ettrans ådal och nästa natt sov de inomhus. De hade kommit till en gård där man var frikostig mot färdmän. Människorna där hade överflöd att dela med sig av; i gengäld tog de gärna emot tidender samt delade med sig av det de själva visste.

-       Stigmän har härjat längs Ettran, sa husfar, ända sedan Ingvald blev kung i Finnveden.

-       Träljakt?

-       Ja.

-       Var säljer de sitt rov?

-       På marknader. Snart är det marknad på Bolmsö.

-       Var är det?

-       Österut. Till Bolmsö marknad kommer människor från flera länder; Njudung, Värend, Halland, Gautland och naturligtvis Finnveden. Ibland irrar sig till och med daner dit.

-       Är det långt?

-       Åjovars, några dagars vandring över myr och mo samt genom skymningsskog.

-       Hur finner vi enklast vår väg?

-       Det är inte lätt, landet är vilt och stigen leder lätt fel. Den finns en enklare men längre väg; då måste ni tillbaka till kusten och ta er till Lagaholm, med båt eller till fots, och därifrån följa Lagastigen ända till Bolmen. Den leder lättare fram, men är mycket längre.

-       Tror du verkligen inte att vi skulle kunna nå marknaden genom Finnveden?

-       Inte själva, stigen är för slingrig.

Gangulf suckade och begravde ansiktet i händerna. Omvägen via kusten lockade föga.

-       Är det ingen av er som ska dit, sa Karl.

-       Vi brukar inte bry oss om Bolmsö marknad, sa husfar. Det är för långt samt svårt med gods på smala stigar.

-       Folk i trakten då?

-       Vi kan höra efter. Emellanåt vill någon dit; tidender samt tingsträtor lockar.

-       Stigfinnarhjälp vore förträffligt, sa Gangulf.

-       Hoppas inte för mycket, sa husfar. Men det är sent nu, vi frågar runt i morgon.

Det var en hoppfull Karl som lade sig att sova den kvällen. 

-       Tal är lättare att tyda än Gisles och Geirs märken i marken, var det sista han sa innan han somnade.

-       Tal är alltid lättare att tyda än tystnad, sa Gangulf. Stigen vi följde blev stum.

 

Nästa dag hörde man efter i trakten om där fanns någon som ämnade bege sig till marknaden.

-       Bolmsö marknad, nej dit är alldeles för långt, sa en.

-       Och farligt, sa en annan.

-       I dessa tider, sa hans fru.

-       Man går inte längre säker längs Ettran, sa en fjärde.

-       Vad kan då inte hända djupt in i skumma skogen, sa hans bror.

-       Ynkryggar, sa deras mor.

Men det hjälpte föga, ingen verkade hågad att bege sig mot Bolmsö och dess marknad. Gangulf och Karl samt deras värd lufsade slokörade hem efter att ha hört efter bland naborna. De hade nästan kommit hem när de hörde någon bakom sig. Någon som sprang. De vände sig om och såg en grabb från sista gården jaga ikapp dem.

-       Vänta ropade han.

De stannade. Grabben sprang ikapp dem, stannade samt flåsade.

-       Vi ska inte till Bolmsö, sa han.

-       Nej, vi vet det, sa Gangulf, inte utan bitterhet i rösten. Har du sprungit hela vägen för att säga oss det?

-       Men vi kan följa er en bit på vägen, fortsatte han.

Gangulf såg på honom.

-       Varför?

-       Skorpa blev galen; hon menar att vi är fega. Och det är vi inte, så vi följer er gärna för att visa att hon har fel. Dessutom lär vi oss stigarna.

-       Vem är Skorpa, frågade Karl.

-       Farmor. Hon är som en gammal sårskorpa: torr och hård.

Gangulf sken upp, Karl likaså.

-       Heter hon Skorpa?

-       Nej, skrattade Skorpas sonson, hon heter Tora. Men alla kallar henne Skorpa, det har de alltid gjort. Och en sak till... sa han med tvekan i rösten. Eftersom vi blir borta några dagar vill Skorpa att ni först gör några dagsverken på gården.

-       Det gör vi gärna, sa Gangulf. Vi sparar ändå tid om ni leder oss rätt.

-       Fast vi hittar kanske inte rätt överallt, sa grabben. Vi har aldrig varit åt Bolmsö till, och far och farbror inte på många år.

-       Det räcker nog, sa Gangulf. Vi är glada om vi kommer en bit på väg, sedan får vi fråga andra. Vad heter du?

-       Skule.

 

Från den dagen arbetade Gangulf och Karl med Skule och hans tvåmänning Skygni på Skorpas gård. Den gamla kvinnan hade två söner i livet, grabbarnas fäder, som bodde samman med fränder och husfolk under samma tak. Gården var mindre än den förra, men där rådde god stämning samt ordning och reda; ingen behövde svälta eller frysa, boningshuset var stadigt och taket nylagt. Skorpa styrde och ställde över allt och alla; inget undgick hennes vakna sinne. Trots skumma ögon och lomma öron fick hon förr eller senare reda på allt som var värt att veta. Redan när Gangulf och Karl kom första gången hade hon förhört dem noga. Vilka var de, varifrån kom de och vilka var deras fäder? Samt farfäder? Och dessas förfäder? Vad hade de för sig i Finnveden, varthän ville de och varför ville de dit? Hur skulle de göra när de fann sina fränder?

Gangulf och Karl svarade så gott de förmådde och slog fast att även om Skorpa varken såg eller hörde var minnet lika skarpt som tungan. När de fick reda på att Skorpa själv hade krigat som ung blev de inte ett dugg förvånade. Det var först på gamla dagar hon hade slagit sig till ro, byggt gård och fött barn. Hennes man hade dött för länge sedan och vad henne själv anbelangade var det ingen som riktigt visste hur gammal hon var.

-       Även om hon inte överlever Skygni eller mig, sa Skule, är det inte otroligt att hon överlever far och farbror.

-       Hon är rik som en svartalv, sa Skygni. Tänk dig, både arv och bakarv samt allt hon vann som härjare.

-       Fast ingen vet var hon har gömt sina skatter.

-       Vissa tror att hon tar allt med sig i graven.

-       Medan andra tror att hon aldrig kommer dö.

 

Gangulf och Karl hade en munter tid på Skorpas gård. De arbetade hårt från tidigt till sent och rönte uppskattning för det, liksom för sina berättelser. De förtalde om uppländerna, utrodd och kungar. Skorpa ville veta allt. När de beskrev drabbningen fick hon något vemodigt i blicken och torkade ögonen med kjorteln.

-       Strunt i mig, sa hon. Det är bara ett skräp.

-       Ja ja, sa Skule och flinade; Skorpa har smulor i ögat.

-       Sällan, sa Skygni; hon saknar slagfältet.

-       Schas, sa Skorpa och kastade ett vedträ. Grabbarna flinade och skuttade undan.

 

Efter två veckor menade Karl att de hade gjort rätt för sig, för vägvisningen genom skogen. Ingen förde dock frågan på tal och efter ytterligare några dagars tystnad insåg han att de måste ta första steget själva om de skulle få den avtalade vägvisningen.

När hon hörde deras avsikt att fortsätta färden blev Skorpa oglad. Visst hade det varit trevligt med dem på gården, menade hon, men nog borde de arbeta lite till för att gälda hjälpen genom skogen. När Gangulf förklarade att de inte hade ro längre, att det brådskade att följa Gisle och Geir innan spåret kallnade, gav hon med sig.

-       Jag vet hur det är, sa hon och blev på nytt vemodig. Jag galdrar för er välgång. Det har varit en glädje att ha er i mitt hus.

-       Tack, sa Gangulf. Tack för husrum och hjälp.

-       Tack ska ni ha! Ni har gagnat gott; jag hade gärna sett er stanna.

-       Vi kanske kommer åter.

-       Det tror jag inte. Och då är jag död, trots allt prat.

-       Vi får se. Farväl Skorpa.

-       Farväl.

 

Till nästa morgon var alla klara att ge sig av. Gangulf och Karl, Skule, Skygni och deras fäder. Samt Skorpa! Hon hade kommit på andra tankar under natten och stod resklar med skor och stav. Hon menade sig vara den som bäst av alla kände skogen. Visserligen såg hon illa och det var länge sedan senast, men hon kände vägen lika väl som om hon hade gått den igår. Och hon ville besöka marknaden igen! Gangulf och Karl hade fått henne att inse nyttan av starka karlar. En träl med hem, eller två, vore värdefullt. Silver hade hon nog av ändå.

Skule och Skygni jublade, visserligen hade Karl och Gangulf varit välkomna besökare, men äntligen hände det något långt utöver det vanliga: de hade aldrig förr varit på en riktig marknad. Männen var däremot mindre muntra men mälde sina invändningar förgäves. Om det berodde på hennes döva öron eller vilja av stål var ovisst, men efter en stunds förvirrad ordväxling fann de ingen annan råd än att låta henne följa med. Trots att hon var skumögd rörde hon sig raskt; kände hon stigen gjorde det inte saken sämre.

 

Fastän det var länge sedan hon senast hade gått här, visade sig Skorpa vara just så säker som hon hade sagt. Även om hon inte orkade gå lika fort som männen, sparade hennes vägval mången omväg och kortade sällskapets vandring. Mot kvällen hade de tillryggalagt en god bit och efter andra dagen var de ännu längre komna. Men Skorpa började känna sig matt. Därför slog de nattläger trots att de nu närmade sig Bolmen. Enligt Skorpa var det bara några rastmil kvar innan de nådde stranden. Sedan var det bara en kort båtresa och vandring till marknaden.

De åt kvällsvard och alla lät sig väl smaka. Alla utom Skorpa, hon ville inget ha.

-       Har du ont, mor, frågade en av sönerna.

-       Inte alls, sa hon lite för bestämt för att övertyga. Jag behöver bara sova en stund. I morgon trampar vi vidare.

-       Du har inte gått så här långt på flera år, är du säker på att du orkar.

-       Trams, klart att jag gör. Så här roligt har jag inte haft på länge. Se till att du orkar själv. Du och din bror är lika klena som far var. Men han blev heller inte gammal. Vi får hoppas att Skule och Skygni är av segare ved.

Sönerna svalde, struntade i Skorpas sträva ord och gick för att samla ved. Skule, Skygni och Karl hade redan gått för att fiska och Gangulf var det ingen som visste var han var.

 

Med skymningen kom kyla och på den följde dimma. Gangulf tassade runt i markerna som omgav lägret; det är alltid bra att känna omgivningarna, tänkte han. Vid en liten sjö i skogen stannade han. Över den blanka vattenspegeln svävade dimslöjor. Han satte sig ned på en häll och betraktade dem. Slöjorna svävade ömsom lätt och luftigt, ömsom tätt och tungt. Ena stunden såg Gangulf träden på andra sidan sjön för att i ögonblicket efter inte se annat än ogenomträngligt töcken. Då tyckte han sig urskilja varelser som vred sig och vrenskades för att i nästa stund ta varandra i hand och svepa bort mot skogen. Det var vackert. Och kusligt. Att bli ensam med nattens väsen var inte hans önskan. Han reste sig dröjande; sedan skyndade han tillbaka till lägret.

 

När han hade återvänt till de andra var hela nejden inbäddad i ett fuktigt mörker. Brasans glöd skapade skuggor i dimman omkring dem. Karl blev till en svart jätte mot dimmans grå bakgrund, Skules hand till en varg. Ideligen ryckte någon till när en ny gestalt rörde sig på ridån. En ängslig stämning rådde.

Dessutom stördes alla natten igenom av att Skorpa kved. När morgonen grydde, grå, fuktig och kall, kom hon inte ur fläcken. I stället klagade hon och tog sig flera gånger åt bröstet till.

-       Hjärtat pickar som en hackspett, sa hon. Och när jag reser mig svartnar det.

-       Du blir kvar här, sa en av sönerna.

-       Trams sa hon, men gjorde ingen ansträngning att resa sig.

-       Vi blir nog alla kvar här, sa den andre sonen. Utom Gangulf och Karl om de vill fortsätta på egen hand. Mor, hur hittar de?

-       Lätt, väste Skorpa. Håll åt sydost så kommer ni till Bolmen vare sig ni vill eller inte. Sedan söker ni någon med båt som kan föra er till ön.

-       Ta med oss, sa Skule och Skygni i mun på varandra.

-       Ni blir här, flämtade Skorpa. Vi håller ihop. Om vi inte fortsätter på morgonen gör vi det efter middag. Eller i morgon.

-       Eller aldrig, muttrade hennes ene son.

-       Återtåg blir liktåg, suckade den andre.

 

Gangulf och Karl tog återigen farväl av Skorpa. Även denna gång ville hon ogärna skiljas. Hon höll Gangulfs händer i sina utan att släppa taget. Späd men ändå stark, tänkte han.

-       Finn nu dina fränder, sa Skorpa. Jag galdrar för er, det förmår jag fortfarande.

-       Tack Skorpa, sa han. Farväl!

-       Farväl själv. Vi ses hinsides, sa hon lågt.

-       Det gör vi sa han, och strök henne över huvudet. Det gör vi.

De dröjde en stund, kramande varandras händer en sista gång; snart var Gangulf och Karl försvunna i dimman.

 

Dagen förblev skum; fastän den var långt liden ville dimman inte lätta. Utan solsken var Gangulf och Karl osäkra på vädersträcken. Visst kände de skogens tecken, men solen var alltid att föredra.

-       Vi kanske borde ha bidat hos de andra, funderade Karl. Dimman villar lätt bort oss.

-       Sant, sa Gangulf. Men nu är vi på väg. Jag tror vi hittar.

De gick under tystnad. Efter ett tag sa Karl:

-       Märker du att vi har sällskap?

-       Mmm, jo, sa Gangulf. Jag har känt det en stund.

-       Sett något?

-       Nej, men anat. Vet inte vad jag ska tro. Är det Skorpa eller hennes vård, eller någon annan.

-       Tror du hon dog i dag?

-       Idag eller vilken dag som helst. Jag tror inte hon återvänder hem levande.

-       Synd.

-       Ja. Men hon var redo, trots att hon härjade på som vanligt. Det märktes när vi tog farväl.

-       Tror du hon är med oss nu?

-       På färden, vem vet. Hon ville ju till Bolmsö marknad.

-       Hon kanske följer oss på andra sidan.

-       Kanske.

De gick ännu ett stycke under tystnad.

-       Om det är Skorpa låter hon mer än hon borde, sa Karl.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Ska jag vara tyst?

-       Mmm.

Gangulf stannade och lyssnade. Karl stannade också. Inte ett ljud hördes. Skogen var stum. De satte sig återigen i rörelse.

-       Nu hörs det igen. Gangulf viskade. Dova steg. Det går något tungt därute i dimman.

Båda stannade ånyo. Skogen var lika tyst som förra gången. Ännu en gång började de gå. Då började den, eller det, andra därute i dimman göra detsamma.

På det viset fortsatte det. När de gick, gick någon jämte dem i dimman; när de stannade, stannade den andre också. Det kändes kusligt; vem var det som gäckade dem, som följde dem till den grad att den märkte om de gick eller stod stilla?

Till slut höll det inte längre. Gangulf förstod att den andre, det andra, redan hade korn på dem, redan visste att de var där och dessutom var de var. Det gagnade till intet att låtsas; de var redan avslöjade, avklädda in på bara benen.

-       Vem där, ropade Gangulf.

Inget svar.

-       Vem där, ropade han igen. Vi vet att du är där, och vi vet att du vet om oss.

Tystnad.

-       Sluta spela spel, sa Karl! Kom fram nu! Är du vänlig har du inget att frukta, vill du kämpa är det mer redbart att visa sig än att tassa i dimman.

Träden skymtade genom dimman, men skogen fortfor att ruva på sina hemligheter. Ingen sa något, och ingen rörde sig. Karl kände håren stå på ända i nacken. Gangulf tecknade åt honom att gå; sakta började de smyga så tyst de kunde över mossan.

Men det tjänade inget till, snart kände de återigen smygarens närvaro. Gangulf kastade sig ljudlöst åt det håll ljudet kom från, bara för att famna dimsjok och daggvåt ljung. Karl skrek, på ett ögonblick var han ensam i skogen med en skrämmande smygare i sidled.

-       Gangulf, skrek han.

-       Här, skrek Gangulf. Han försvann.

-       Kom tillbaka. Vi får inte komma isär.

-       Var är du?

-       Här!

-       Var?

-       Här.

Karl hörde riset frasa och snart stod Gangulf framför honom på stigen. Rusa inte iväg, viskade han. Vi måste hålla ihop.

-       Ja, sa Gangulf. Det kanske bara är Skorpa, trots allt.

 

De fortsatte, och deras tysta följeslagare med. Ju mer de pratade om annat desto sämre gick det. Att strunta i smygaren gagnade föga. Undan för undan ökade de sina steg tills de sprang genom skogen. Först sakta, men snart så fort de mäktade.

-       Sakta, ropade Karl. Jag orkar inte hålla takten!

Gangulf hörde någon ropa, men inte vem. Skog, Skorpa, dimma, dagg, vargar samt framförallt smygaren, allt malde runt i hans huvud. Han, bärsärken och krigaren, var vettskrämd. Detta var inte en mänsklig fiende; denna var av något annat släkte, ovisst vilket. Och det spelade ingen roll. När han väl hade gått över skräckgränsen hjälpte inget förnuft. Gangulf sprang för sitt liv.

-       Sakta, skrek Karl för full hals.

Gangulf lyssnade inte, han var bortom sans och vett. Karl offrade sina sista krafter för att hinna ikapp Gangulf och fälla honom till marken. Han rusade framåt, spände benen i en sista vansinnig kraftansträngning. Träden for genom dimman i synfältets utkanter, Gangulf gäckade i dess mitt. Snart var han ikapp, snart hade han kastat sig om hans ben. Han måste bara komma tillräckligt nära innan språnget, annars skulle Gangulf löpa för gott. Han for fram över mossan och ljungen, träden försvann bortom synfältet, gärdesgårdar dök upp på båda sidor och nu, nu var han ikapp. Han kastade sig mot Gangulfs knäveck just som denne slukades av marken. Karl följde efter och tumlade genom ris, löv och kvistar utför en brant. Snart låg de båda bland ris och skräp, på bottnen av en grop.

-       Aj, sa Karl.

Gangulf teg, men stönade. Läpparna var vita och i mungiporna syntes fradga.

-       Är du skadad, sa Karl.

-       Nej, grymtade Gangulf. Vad hände? Var är vi?

-       I en grop. Fångstgrop skulle jag tro.

-       Djup som en brunn.

-       Tur att den saknade spetsade pålar.

Båda reste sig och borstade av skräp. På gropens botten såg Karl vitnade djurben. Eller är det människoben, tänkte han.

 

Finnvid smög fram för att vittja sin grop. Att hetsa sina offer och driva dem in i fällan slog sällan fel. Nu hade han inte längre Hosse och Tasse, men dimma fungerade också fint. Småvargarna var inte till någon nämnvärd nytta mer än att de skärrade bytet. När han väl hade fått folk innanför gärdesgården fick han dem utan undantag att gå ner sig i gropen.

Han spanade över kanten. Det var båda två, som väntat. Den ene var stor, den andre mindre. De kommer att gälda gott, tänkte han. Starka löpare. Nu ska jag bara få upp dem och föra dem till gården. Där får de vänta till nästa marknad.

Han kikade ännu en gång ner i gropen. De hade fortfarande inte sett honom, men de kände hans närvaro. Det visste han. Det var något bekant med dem, han hade sett dem förut. Jo, nu såg han, det var ju de som hade dräpt Hosse och Tasse. Dugliga dråpare. Det här fordrar försiktighet. Han smög bort från kanten och funderade.

 

Gangulf och Karl försökte komma ur gropen, men alla ansträngningar var förgäves.

-       Förbannade väggar, de är väl murade, sa Gangulf efter att Karl hade trillat ned ännu en gång.

Karl hade ställt sig på Gangulfs axlar och sedan försökt klättra upp till kanten.

-       Kanske vi kan ta en kvist eller ben och bända loss stenar, sa Gangulf.

-       Eller kila in emellan, som steg.

-       Eller så hjälper jag er upp, sa en dov röst uppifrån kanten.

Båda såg upp. En reslig gestalt avtecknade sig mot dimman.

-       Förbannade stigman, skrek Gangulf. För det här skall du få!

-       Hur då, frågade mannen.

-       När jag kommer upp blir du inte gammal.

-       Då är det nog bäst att du blir kvar. Men jag har ett förslag.

-       Vi vill inte höra, skrek Gangulf.

-       Då så, sa mannen, vände sig om och försvann.

-       Vänta, skrek Karl. Vilket är ditt förslag?

Inget svar.

-       Kom tillbaka skrek Karl igen. Vi lyssnar.

-       Tala för dig själv, muttrade Gangulf.

-       Vi kan alltid lyssna, sa Karl. Då lär vi känna fienden, lade han till, viskande.

-       Ja ja, sa Gangulf. Vi lyssnar, ropade han.

Det dröjde en stund, sedan kom mannen tillbaka.

-       Lyssna då noga, sa han, för vad jag har att säga har ni ingen aning om, men jag vågar påstå att ni kommer bli förvånade.

-       Hm, sa Gangulf.

-       Jag vet vad ni duger till.

-       Hur kan du känna oss?

-       Jag känner er inte, men jag har sett vad ni duger till. Hosse och Tasse lät sig inte dräpa av vem som helst.

-       Det är du, skrek Gangulf. Du är den som skickade ulvarna på oss!

-       Och ni dräpte dem.

-       De fick vad de förtjänade, och snart du.

-       Jag kan hjälpa er, och ni mig. Jag söker samarbete.

-       Stigman? Aldrig, spottade Gangulf.

Mannen vid kanten avvaktade. Efter en stund fortsatte han.

-       Allt är inte vad det verkar vara, sa han. Öden skiftar; förr var jag kung, idag stigman. I morgon... ja vem vet?

-       Du fick väl vad du förtjänade, muttrade Gangulf. Varför stigman, om jag får fråga?

-       Det skall jag säga dig när vi har enats.

-       Om vi enas! Det är lätt att rådslå med den andre i grop. Vore du rättrådig skulle du släppa oss ur hålet.

-       Även om jag litar på min styrka, har jag också erfarit vad ni mäktar. Oklokt vore det att släppa er nu.

-       Och fegt att inte. Tror du vi ser oss bundna av avtal vi träffar i detta hål?

-       Eder kan binda.

-       Och eder kan lösas. Jag känner runor.

Mannen blev tyst och grubblade. Efter en stund sa han:

-       En av er blir gisslan, en får komma upp. Inga konster, då släpper jag repet och hugger den som kommer över kanten.

Han släppte ned en repände och Gangulf tog tag i den. Snart var Gangulf uppe och Karl kvar i hålet.

-       Din usling, sa Gangulf. Äntligen får jag se dig i ögonen. Du vet inte vem du har emot dig.

-       Du vet inte vem du har emot dig heller.

-       Säg ditt namn, sa Gangulf.

-       Du först.

-       Då galdrar du bara. Jag säger det när du är dräpt.

-       Då hör jag inte längre.

Männen stod mitt emot varandra. Inom kort var de inbegripna i envig, yxa mot spjut men utan sköldar.

 

Karl hörde männens strid från bottnen av sin grop. Där var slag och dunsar, stön och grymtningar, men inga ord. Båda var sammanbitna och efter vad som kändes som en evighet stod Karl inte ut längre. Han gjorde några ursinniga försök att klättra på hålets väggar, men föll varje gång ner igen. Ideligen låg han på rygg på gropens botten, såg upp mot dess mynning och åhörde hörde männens kamp. Ibland var de nära, ibland längre bort. Någon gång skymtade han till och med någon av dem och en gång var det nära att Gangulf trillade tillbaka ner i gropen. Karl såg honom springa åt sidan i sista stund.

Striden drog ut på tiden och Karl använde den till att samla grenar och ben som dugde att bygga fotsteg av. Han fogade dem i kallmuren och hade långt om länge lyckats fästa pinnar halvvägs upp efter hålväggen. Med en lång gren kunde han stödja sig mot gropens motstående vägg och efter stor ansträngning och flera fall till, till gropens botten, såg han slutligen över kanten.

Ingenstans syntes Gangulf och den andre. Däremot hördes flämtningar i dimman.

-       Kommer du hit skär jag halsen av honom.

Stigmannens röst skar genom dimman.

-       Han har mig, sa Gangulf.

-       Du kämpar väl, sa mannen.

-       Du med, din usling, väste Gangulf.

-       Ska vi samtala nu, eller vill du hellre att jag smeker dig med spjutet. Glöm inte att jag kan föra dig till dina fränder.

-       Låt gå, sa Gangulf. Föga ärelöst är det att ge upp nu; sällan har jag mött en sådan kämpe.

-       Jag säger samma om dig.

-       Men en måste segra.

-       Ja, men jag kämpar hellre med dig, än tvingas dräpa dig.

-       Karl, kom hit men skada honom inte.

De satte sig upp i dimman. Karl närmade sig försiktigt.

-       Kan vi då äntligen råda samman, sa mannen.

-       Först vill jag veta vem du är, sa Gangulf.

-       Finnvid, kung av finnvedingar. Samt stigman, som du redan vet.

-       Det där får du förklara.

-       Jag ska. Men säg först era namn.

De sa sina, samt härstamning och hemvist.

-       Och nu villkoren, sa Finnvid. Ni vill finna era fränder, jag behöver dristiga kämpar.

-       Vi har sak mot dig så länge våra fränder är i ditt våld.

-       De är de inte; de är sålda, sa Finnvid.

Han såg hur de rynkade pannan och fortsatte:

-       ...till en som jag har sak emot. Därför gagnar min sak er; som förlikning föreslår jag att jag hjälper er att frita era fränder och ni hjälper mig att hämnas mina.

-       Mycket är dunkelt, sa Gangulf, men ditt förslag synes mig skäligt. Innan jag tar slutlig ställning vill jag lära mer. Än du, Karl?

-       Sämre skulle vår ställning bli, om vi nu skulle vrenskas. Antar vi budet kan vi återfå våra vänner samt vinna rykte. Om inget i hans berättelse talar emot, talar jag för.

-       Dugligare vapenbroder än Finnvid finner man sällan, om någonsin, sa Gangulf. Låt oss höra mer om dig och ditt öde, så ska saken snart vara avgjord.

-       Sätt er tillrätta, sa Finnvid. Det tar en stund.

De satte sig mot varsitt träd, omslutna av dimman.

Finnvid förtalte.

Kommentera gärna inlägget: