11 Jul hos Halfdan

Kung Halfdan hade denna höst blivit som pånyttfödd. Han rörde sig spänstigt, skrattade ofta och visade handlingskraft på ett sätt som ingen hade erfarit på länge. De senaste jularna hade han suttit och sörjt sin döda hustru och grälat på sina söner, men nu ämnade han dricka jul med ett hejdundrande blotgille. Till våren skulle en flotta vara rustad, under sommaren tänkte han härja vida omkring och till hösten såg han fram emot att återvända hem, rik på ära, gods och guld. Han ville öka sin makt och ta tribut från många folk.

Folk talade om kung Halfdans håg; han hade blivit ung igen.

–     Det är den där kvinnan från svitjod som har fått fart på honom, kunde man säga.

–     Du menar mön som Harald förde i hans armar? Ja, hon lär både vara rådsnar och kampduglig: en värdefull gåva.

–     Och Halfdan lät sig väl fägna. Hon är lika vacker som klok, så det är inte att undra på om han känner sig upplivad.

–     Han har giljat henne.

–     Jag vet. Det var Angantyr som vigde dem samman. Ena sonen, Aesir, blev samtidigt vigd med den andra svitjod-kvinnan.

–     Och hon lär inte stå sin syster efter i klokskap eller skönhet. Vet du hur Bausi tog det? Han är väl fortfarande ogift?

–     Jag vet inte, men tror att han bidar; än är han ung, och snart dör Halfdan, på det ena sättet eller det andra.

–     Det är sant. Han föreföll färdig för sotsängen men nu verkar han mer redo för slagfältet. Hur han än lämnar Midgård bör Bausi kunna få henne i arv.

–     Båda skrattade.

–     Har du hört att han tänker kalla till vapenting.

–     Jadå! Vi vill alla ut till sommaren.

–     Du med?

–     Är du galen? Inte sitter jag hemma och ruttnar när det äntligen händer något.

Hallen var full med män som kommit till Tissö för att dricka jul. Ett sådant gille hade man inte haft på flera år, inte sedan drottning Gyrid levde. Halfdan höll mest till på Tissö när det var högtid, eller marknad. Under dagen hade man offrat djur av många slag, främst häst, oxe, get och gris. Halfdan hade själv hållit i slaktkniven och stänkt blod över både hov och folk, men han saknade Gyrid som hade varit en förfaren blotgydja.

Slaktdjurens skinn och huvuden hängde i mörkret utanför gudahovet; deras kött sjöd i grytor som hängde i hallen. Dofterna kittlade mången näsa och mer än en mage morrade. Halfdan och Gunn satt i högsätet, liksom Aesir och Ginna samt Bausi. Dagen till ära drack de ur glasbägare. Gunn och Ginna hade aldrig förut sett något liknande; det var som om de vore gjorda av is. Varm is!

De blickade ut över bord som löpte mellan rader av smyckade takstolpar. Oljelamporna i taket spred ljus, björkvedsbrasorna mellan borden värmde. Runt om i salen bjöd dejor, fagra ungmör, gästerna öl eller mjöd. Några av dem var Halfdans döttrar.

Där fanns också män som spelade; toner av giga, flöjt och stråkharpa hördes i hallen. För många var det ovant med sådana klanger; oftast fanns bara ett instrument, eller inget; då fick det räcka med röster och något att slå på.

Stämningen var god och alla åt med god aptit. Där var lågmälda samtal i förtroende mellan vänner, där var leenden och ögonkast mellan kvinnor och män, där var gapskratt i stora lag och där var tal: stora högtidliga skaldekväden på slingriga versmått till Halfdans ära, mer okonstlade glädjeyttringar mellan festglada fränder samt utbringande av skålar. Vid jul uttalade mången man sina avsikter inför kommande år; en sådan skål kallades bragd-skål, eller Brage-skål.

Harald myste, röd som en nykokt hummer. Magen var full och gott mjöd hade han druckit, samt öl. Oväntat ställde han sig upp och klappade i händerna. Männen runt omkring började också klappa och slutligen tystnade alla i salen, utom några få som hade druckit lite för mycket samt de som hörde illa. Efter en stund hade man fått tyst även på dessa. När allt som hördes var glödens knäppande begynte Harald tala:

     Svitjod svagt är, samt sårbart;

     goda gårdar finns för fång:

     rikligt rov åt rådiga män.

     Halfdan lid och ledung lyse;

     många män med honom följe.

     Harald härskarn hjälpe.

     Innan sommarn sluten är,

     jag är jarl, ej längre herse;

     råde över eget rike.

Haralds män for ut i jubel. Dryckeshorn for laget runt och jublet spred sig till de andra borden. Kung Halfdan log och tänkte att det blir en bra sommar; männen är ivriga. Han kände en stor glädje över detta, liksom över hur hans håg hade återvänt.

Drycken flödade och männen kvad. Öl och mjöd smorde tungan och skärpte skaplynnet; allt eftersom kvällen led tilltog talet men minskade skärpan. Omsider blev det högljutt i hallen.

Gunn blickade ut från högsätet och lät ögonen vila på Harald och hans män. Det var en dristig bragd han hade utlovat, tänkte hon. En spännande man; men vi får se vad han kan åstadkomma, ty det är inte lite han eftersträvar. Även om hon värdesatte Harald, likade det henne illa att det var hennes folk han tänkte angripa samt göra sig till härskare över. Å andra sidan var detta livets villkor: att segra eller besegras. Och hennes föräldrar var redan bortom all våda, dräpta i hennes åsyn; bara bröderna torde vara vid liv. Undrar hur de far nu, tänkte hon; Gisle och Geir på jakt och Olof på färd när Hersby härjades. När kom de tillbaka, vart tog de vägen och hur dricker de jul? De är nog hos Fridbjörn och Holmdis i Tuna, slog hon fast; det går nog ingen nöd på dem. Och inte på Ginna och mig heller.

Från Hersby till Tissö kändes det som ett halvt liv hade farit förbi; ändå var det bara ett halvt år.

Nu satt hon som kung Halfdans husfru. Kung Halfdan! Ödet hade verkligen överraskningar i beredskap åt människorna. Först hade hon upplevt honom som en frånstötande gubbe, rentav hemsk; han satt mest och grymtade hemma i hallens halvdager. Men han hade inte alltid varit sådan; man talade fortfarande om de bragder han hade utfört, de färder han hade lett och de rikedomar han hade vunnit.

Det hade inte dröjt länge förrän hon började se andra sidor av honom. Hans håg var frikostig, hjärtat var vänligt. Och han förändrades: blicken, som först hade verkat slö och håglös, var nu knivskarp; den glittrade av beslutsamhet. Han klädde sig fint och unnade henne gåvor, både kläden och smycken. Han ville alltid ha henne med sig, dag som natt; ofta talade de i förtroende. Han frågade henne ofta om råd.

Det var denne man Gunn nu hade vid sin sida, såväl i högsätet som i livet. Den första motviljan hade bytts till aktning och ömhet; hon tyckte om karlen.

Längre bort i salen såg hon Vigr med sin besättning. Stämningen var hög och han såg ut att vara vid gott mod. Vid samma bord satt Nykr. Han verkade inte intressera sig för henne som förut. Det är bra, tänkte hon, men man kan aldrig vara säker. Rätt som det är ger han sig på mig igen. Bäst vore han som död.

Nykr deltog i festandet, men inte till fullo. Ibland såg han frånvarande ut.

-       Vilka var det de där två som han ideligen byter blickar med, frågade Gunn.

–     Gren-Gansi, svarade Bausi. Han är Nykrs man.

–     Och den där då?

–     Hreppir. Också en av Nykrs gårdskarlar.

Gunn märkte att alla tre skålade flitigt med Vigr. Och de såg också till att han alltid hade fullt i hornet. Med vin dessutom! När Gunn återigen betraktade männen hade Vigr rest sig för att gå ut och lätta på trycket. Gren-Gansi och Hreppir var på väg efter honom; Gunn såg deras ögonkast. Vigr gick längs salens ena långvägg, till synes nödig men också tankfull. När han hade handen på dörren stannade han. Samtidigt var Gren-Gansi och Hreppir ikapp. De sa något men han viftade avvärjande, släppte förbi dem och gick tillbaka till Harald för att prata. Sedan pissade han i elden och gick och satte sig igen.

Efter en stund kom Gren-Gansi och Hreppir tillbaka in. Deras miner röjde missräkning och besvikelse.

Gunn anade oråd; hon ämnade varsko Vigr just när ett köttben flög genom luften. Det var inget litet fågelben, det var ett oxben! Nu gick allt fort. Benet for mot Vigr, som grep det i luften och skickade det åter med full kraft mot den som hade kastat, Gren-Gansi. Denne kastade sig åt sidan; benet strök i stället hans bordsgranne över armen, for klingande in i en kokgryta och trillade ned i glöden. Där låg det och fräste. Samtidigt var ben nummer två i luften. Det kom från andra hållet och var kastat av Hreppir. Även detta ben skickade Vigr tillbaka med sådan fart att Hreppir inte hann undan utan fick det på sig. Denne grimaserade och höll sig om axeln. Återigen hade Gren-Gansi fattat ett stort ben och svingade det för ett nytt kast. Nu var dock Vigr redo och sprang emot denne, tvärs över bordet. Dryckeshorn, kött och ben flög åt alla håll; öl, mjöd och vin skvätte i luften. Han kastade sig över Gren-Gansi och vred benet ur dennes hand. Hade inte Hreppir varit där med tre snabba språng hade Gren-Gansi slutat sina dagar med ett köttben genom skallen. Nu blev det i stället brottningskamp mellan Vigr å ena sidan samt Gren-Gansi och Hreppir å den andra. Denna kamp följde inga regler utan gällde liv och död.

–     Fega fän, väste Vigr fram mellan benkrokar, armlås och slag.

Gren-Gansi och Hreppir flämtade som blåsbälgar.

–     Nid, nid, ropade männen runt omkring.

Men ingen ingrep. Dels var kampen spännande, dels var det inte otroligt att Vigr skulle klara av båda två på egen hand. Med en motståndare som Vigr var kampen jämn och utgången oviss.

Halfdan såg sig bekymrat om.

–     Vad är det för larm där nere, frågade han. Jag ser inte men det låter inte som glada rop.

–     De slåss, svarade Aesir.

–     Är det julglima? I så fall vill jag veta om det innan.

–     Nej far, detta är vådligt slagsmål. Två av Nykrs karlar har givit sig på Vigr. Han slåss dugligt mot båda.

–     Och det är inte glima?

–     Nej far, inte glima. Detta slutar inte förrän någon är död.

–     Inte bra! Få ett slut på slagsmålet och för fridstörarna hit.

Aesir och Bausi fick Vigrs män att skilja de kämpande åt. Möjligtvis for de fram mer hårdhänt med benkastarna än med Vigr, för när de fördes inför kungen haltade båda, och Gren-Gansis arm var bruten. Halfdan hörde dem alla tre, sedan dömde han angriparna fredlösa i ett års tid.

De var ömkliga att skåda när de lämnade salen; Ginna tyckte lite synd om dem, eftersom hon anade att det var deras husbonde som låg bakom angreppet. Men bara lite, ty trots att Nykr inte röjde sin del i saken var hon övertygad om att han skulle ge dem en fristad även framgent.

Efter kamp, dom och förvisning drog sig kung Halfdan tillbaka till kammaren på loftet. Han beklagade sig över hög ålder och trötthet; Gunn följde med.

Den natten slutade Halfdan sina dagar. Han dog med ett leende, och Gunns lår omkring sig. Alla i gården vaknade av hennes skrik när hon förstod att hennes kunglige make hade givit upp andan.

–     Först var hela han mjuk, utom lemmen. Nu är hela han stel, utom lemmen, förklarade hon dagen efter för Ginna. Tårarna rann nerför kinderna.

Ginna hade tröstat henne hela natten. Även Bausi deltog mer än vanligt och försökte muntra upp Gunn efter bästa förmåga. Ginna tänkte att hans omsorger bottnade i mer än bara godhet; nu kunde han äntligen ta sig henne som husfru. Att han var intresserad gick inte att ta miste på. Därtill minskade risken för framtida arvstvister med kungliga småsyskon, sådana som kunde ställa till förtret sedan de vuxit upp. Förvisso kunde ingen vara säker på om något redan grodde i Gunns mage, men risken var reducerad.

Kungens död spred förstämning. Visserligen var han åldrig och sotsängen hade han redan provat, men hans sista höst hade varit som en ny vår. Gravöl följde på julöl och det spordes vart Halfdan nu ställde sin kosa. Trots hans tidigare segrar i strid var Valhall svårligen det sannolika målet för hans färd. Den som dog under älskog for snarare till Folkvang, Frejas boning i Asgård. I vilket fall som helst var denna död bättre än en i sotsäng. Ty den som dör i sotsäng kommer till Hel, det visste alla, och där råder bara elände.

Halfdan fick en ståtlig kungabegravning. Man lade honom, med nyklippta naglar och ansat skägg, iklädd sina praktfullaste stridskläder tillsammans med vapen, mat, husgeråd och redskap i en båt på åskrönet väster om hovgården. Man slaktade hästar, hundar, tuppar och en get. Hästarna lade man vid sidan om båten, de övriga djuren lade man ombord. Över dödslägret snickrade man ett skeppstält av trä och sedan skottade man upp en hög över hela härligheten. Länge lät man dock framskeppet ligga ute i det fria; på det viset kunde Halfdan se ut ur högen, ut över gården med markerna och sjön i blickfånget. De levande kunde också se in i högen och samtala med den döde. Sålunda kunde både Aesir och Bausi nå sin far, om de ville fråga honom till råds.

Många sporde om inte Gunn borde följa med sin make. Det hände att man offrade hustrun, eller ibland en träl, som sällskap åt avlidna härskare. Aesir kunde tänka sig det, men Bausi satte sig till häftigt motvärn; han menade att Gunn spred betydligt mer glädje levande än död. Frågan avgjordes slutligen genom att man sporde Halfdan själv där han låg i sin hög. Han svarade att man skulle gräva upp drottning Gyrid, och lägga hennes kvarlevor bredvid honom. På så sätt fick han med sig sin gemål till de dödas rike.

Gunn hade inget att invända mot detta.