8 Tyrs sjö

Fler båtar anlände till Ed men ingen av dem var Styrbjörns; Olof och Gangulf förblev borta. Inte heller var det någon annan som hade något att förtälja om deras vidare öden. Holmdis väntade och hoppades. I mörka stunder vände hon sig till Hlin och bad om beskydd för sin son och för dem som for med honom. Hon och Fröjdis galdrade också samt spann ödestrådar som de vävde med; en väv i vilken de löste de garn som kanske snärjde Gangulf och de andra. Holmdis visste att nornorna, som spann ödets trådar, mest ägnade sig åt stora skeenden. För vars och ens eget öde hade de mindre intresse; dem fick människorna och deras fylgior dra i bäst de förmådde.

Däremot fick de reda på att Oniding och Helga inte var ensamma om sitt öde; flera av svitjods gårdar hade blivit plundrade på liknande sätt som Hersby. I den mån det fanns vittnen sades angriparna vara daner. Runt om i uppländerna fordrades hämnd. Bud skickades till kung Erik i Uppsala med begäran om vapenting.

Samtidigt som man bland svitjod slickade sina sår och sporde om hämnd, närmade sig två fartyg en strand på västra Själland. Ombord var knappt två tolfter män samt ett antal kvinnor; två av dem var Gunn och Ginna. Där fanns också en mängd gods, både sådant som behövdes vid sjöfärd och sådant som hade rövats.

Vinden var västlig och kusten långgrund, men männen kände bottnarna väl. Man väjde vant mellan sandrevlarna in i en å. Den var inte bredare än att man nätt och jämt kunde ro; bitvis drog man båtarna.

Gunn och Ginna måste också hjälpa till. De hade kommit att aktas och i viss mån uppskattas för sin rådighet när de försvarade sig mot Nykr. Nykr å sin sida satt nu mest för sig själv. Trots att flickorna hade sak emot dessa män, och själva var fångna, spirade en försiktig frändskap. Om vi nu ändå har rövats hemifrån, tänkte Gunn, är det gagnlöst att ge upp; det gör skadan värre. Bättre är att finna sig i sitt öde och göra det bästa av det. Ginna höll med och betonade att sitt öde kan man inte ändra.

-       Visst kan man dra lite i trådarna, sa hon, men mest blir det som nornorna har spunnit.

När det skymde hade de kommit långt inåt land, ungefär en rastmil. Människor från bygden kom och såg på samt pratade. Några stora pojkar hjälpte till att dra, de ville visa sig starka.

Natten tillbringades ombord och nästa morgon fortsatte man uppströms. Det dröjde inte länge förrän man nådde den västra stranden av en sjö. En av männen förtalde att man nu var framme i Tissö, Tyrs sjö. Det var i denna bygd de alla hörde hemma. Några hade gårdar runt sjön medan andra bodde längre in i landet; av de sistnämnda kunde de flesta färdas vidare hem till sig på åar och andra vattendrag. Men innan de for vidare skulle bytet skiftas.

Vid sjön låg en gård. Varken Gunn eller Ginna hade någonsin tidigare sett något så ståtligt; hallen var dubbelt så stor som den hemma i Hersby. Den låg i en sluttning och solen lyste på dess östra gavel. Eftersom det ännu var morgon var det vindstilla; röken steg rakt upp ur vindögat. Söder om hallen låg ett annat hus med utsmyckningar; runt om allt löpte en inhägnad. Denna gård måste tillhöra en mäktig härskare, tänkte Ginna. Undrar vem det kan vara. Ännu en inhägnad omgärdade ett större område; i dess norra ände fanns en smedja. Bara den var nästan stor som hallen i Hersby. Hallen i Hersby förresten, tänkte Gunn. Det sista jag såg av den var lågorna som slickade dess väggar.

Utefter stranden låg flera skepp och i land var det liv och rörelse. Här var tydligen platsen man samlades på efter sommarens färder. Här skiftade man byte, bytte varor och träffade människor. Ungefär som hemma vid Ed, tänkte Ginna. Hon kunde räkna till minst en tolft fartyg om man räknade med deras två. Just ett av skeppen utmärkte sig genom både storlek och prakt; dess sidor var målade, något som hon aldrig förut hade sett. Dessutom fanns där en mängd småbåtar.

När man hade lagt till vid stranden blev det mycket att göra; alla visste vad som gällde. Man avlyste en plats med käppar och band. Dit bar alla det gods som de hade tagit, eller hade hand om. Harald och Vigr övervakade, med män från båda besättningarna, att allt gick rätt till. De som lämnade föremål måste svära på att de inte hade gömt något, eller kände till undangömt byte. Var och en fick en lott, en stav med en runa på. När all fångst hade lagts i en stor hög togs föremål av guld åt sidan. Det var inte mer än några mindre smycken; dem delade styrmännen på.

Högen var imponerande och innehöll en mångfald saker. Där fanns allehanda vapen, mest svärd, yxor och spjut. Där låg smycken av silver, brons och glas. Pälsverk, mat, redskap och verktyg fanns där också, liksom ämnesjärn samt en tunna med tjära. Någon hade fått med sig kläde, en annan några säckar med dun och en tredje en vacker mantel.

När alla hade lämnat vad de hade, delades högen upp. Först delade man den i två delar, så lika som möjligt. Därefter delade man varje hälft i fyra delar, så att man fick åtta likvärda högar. Till sist lade Harald och Vigr stavar med runor på varje hög. Lotterna valde på detta sätt ut vilka som skulle få del av vilken hög. Det blev tre man per hög; de fick sedan fördela högens innehåll sinsemellan. Detta sätt att skifta byte var vedertaget och uppfattades av alla som rättvist.

Den som fick gods som han inte hade användning för fick byta med någon annan. Liksom i Ed kom folk hit för att ägna sig åt handel; under årens lopp hade en marknad vuxit fram på platsen.

Tvister brukade lösas omedelbart. Denna gång utbröt gräl efter att föremålen hade skiftats; fän och fångar var ännu oskiftade och orsakade osämja. Eftersom inget levande gick att dela på bestämde Harald och Vigr att trälar och djur skulle säljas på marknaden. Silvret man fick skulle sedan skiftas inom laget. Nykr godtog inte detta, utan ville att kvinnorna skulle bjudas ut inom laget, i stället för på marknaden. Han tänkte att Gunn skulle kosta avsevärt mer om alla på marknaden var med och bjöd. Detta insåg också de andra männen; eftersom alla utom Nykr traktade mer efter silver än efter Gunn förordade de marknaden.

Nykr fick ge sig. Som salt i dennes sår ifrågasatte Vigr om Gunn och Ginna över huvud taget skulle säljas. De hade visat prov på rådsnarhet och borde behandlas bättre än trälar. Man rådslog, med Nykr som högljud motståndare, och enades om att erbjuda kung Halfdan dessa två kvinnor. På så sätt skulle de gagna dubbelt: dels skulle flickorna bli uppskattade vid hovet, dels brukade kungen rikligen gengälda gåvor.

En tredjedel av manskapet avdelades att vakta skepp och byte, den andra tredjedelen att sälja fäna samt de övriga fångarna på marknaden och den tredje tredjedelen att uppsöka kung Halfdan och erbjuda honom Gunn och Ginna.

Nykr gav sig av. Med hjälp av en gårdskarl, Gren-Gansi, lastade han ombord sina tillhörigheter på en roddbåt och försvann utan att ta farväl.

Kung Halfdan var gammal. Han hade två vuxna söner, Aesir och Bausi som gradvis hade kommit att råda över riket. Hans hustru, Gyrid, var död sedan många vintrar. Halfdan var inte bara gammal, han var också håglös och långleddes vid allt. Maten smakade inte längre, musik förnöjde honom föga och samtal kändes som utslitna upprepningar av sådant man mält sedan urminnes tider. Aldrig något nytt, tänkte han, aldrig något spännande. Egentligen återstår bara att dö och hoppas på att tillvaron är muntrare i Valhall. Naturligtvis borde vägen dit gå via en ärofull död, en död på slagfältet och inte i sotsäng hemma på någon av hans gårdar.

Icke desto mindre hade han tagit sig ut ur hallen idag. Vädret var vackert och stranden vimlade av hemvändare. Marknaden var livlig; det var mindre tråkigt att se folk än att sitta inne i hallens halvdager och grubbla.

Halfdan tänkte på gamla tider. Han mindes lysande segrar och hur de hade offrat i sjön som tack till gudarna: inte bara svärd, spjut och yxor utan också fienden och dennes hästar. Och har vi inte fått gudarnas välsignelse som svar, frågade han sig. Sedan farfarsfar blev kung på Själland har riket vuxit i storlek och prakt. Och Tissö är ett storstilat ställe att bjuda till gille på. Ärofullast den konung som har råd att vara frikostig, både med mat och med ädel metall.

–     Vad, vad då, hörde han sig spörja.

Han stod i tankar när Aesir och Bausi begärde hans uppmärksamhet. Vad vill de nu då, tänkte han. Är de inte vuxna nog att klara sig utan mina råd? Vilka är det de har med sig?

Män följde i sönernas fotspår. Samt två kvinnor.

–     Halfdan, hälsad vare du kung över daner.

–     Är det Harald, Hröreks son?

–     Det stämmer gott. Minns du honom fortfarande? Det var länge sedan; du måste ha många andra män att minnas.

–     Nog minns jag honom. Han var en av de rådklokaste och den vars råd gagnade bäst. Hur har ni farit, och vart?

–     Vi har farit väl...

–     ... och härjade hos svitjod med tvenne snäckor. Den fångst vi hemför är försvarlig; vi har just skiftat den inom viband vid stranden. Men nu söker vi dig.

–     Rör det sig om tvistemål får ni vända er till någon av mina söner. Jag är för gammal för sådant.

–     Tvisterna klarade vi av på egen hand. Vi söker dig på grund av dessa kvinnor. Vi tog dem hos svitjod; på resan hit har de visat prov på mod såväl som rådsnarhet och stridbarhet. Det vore att löna deras förmågor illa att sälja dem på marknaden; därför vill vi att du kung Halfdan tar emot dem som gåva, en från vart skeppslag.

Halfdan blev tyst och kisade mot solen och flickorna.

–     Vad heter ni?

–     Jag heter Gunn och hon där Ginna. Vi är döttrar till Oniding och Helga, odalborna till Solands Hersby.

Han gick runt dem för att kunna se bättre.

–     Gunn är fager och det är Ginna med. Ja, dem tar jag gärna emot. Men först vill jag veta på vad sätt de visat mod, rådsnarhet och stridbarhet.

Harald förtalde om händelserna utanför svitjods kust: hur Nykr hade tagit för sig av bytet innan det var skiftat, hur flickorna hade försvarat sig och hur Vigr hade utmanat Nykr och blivit styrman. Medan Harald berättade kunde Gunn skymta en glimt i Halfdans öga.

Den gamle kungen såg med ens inte lika trött ut.