9 Nattfari

 

Dagarna var korta och nätterna långa; det var slaktmånad. Solen förmådde inte riktigt värma; endast en stund mitt på dagen, om det var vackert väder, vek kylan undan för dess strålar. Men nu hade det inte varit vackert väder på en tid; i stället var det blött, blåsigt och kallt. Skörden var bärgad för länge sedan och träden hade fällt sina löv. Landskapets färger gick i grått, brunt, mörkgrönt och här och var något gult; dimma eller regndis svepte ofta in landskapet i ett grått töcken. Man hade firat både skördeblot och höstblot; nu närmade man sig Alva.

I Ed hade alla sommarens hemvändare kommit såväl som farit vidare hem till sina gårdar; alla utom Olof och Gangulf.

 

Den här kvällen satt alla i hallen i Tuna. Brasan spred värme och trygghet. Var och en sysslade med sitt; trots att man var hänvisad till arbete inomhus fanns alltid något att göra. Kvinnorna hade mångahanda sysslor såsom sömnad, sodkok, byk eller bak. Eftersom gårdens djur fanns under samma tak, om än bak vägg, gick det lätt att se till dem. Männen sysslade med läderarbeten och annat hantverk. Medan man arbetade småpratade man om stort som smått. Ibland nämndes Gangulf och Olof. Hur hade det gått för dem, var fanns de nu? Ibland berättade någon om gudar, tursar, alver, dvärgar och drakar samt om människors hjältebragder. Smid–Ebbe var en lysande berättare och kände sagor från Frisland. Ibland berättade han så att alla tjöt av skratt, ibland så att de grät. Fridbjörns berättelser fängslade också; han kunde mycket om sådant som hade hänt för länge sedan. Holmdis var mer förtrogen med makterna; hon visste hur man borde förhålla sig till dem för att nå välgång och lycka. Visserligen hade alla redan hört historierna, men de hörde dem gärna om igen.

Ibland lades sysslorna åt sidan; då kom spelbrädet fram och man utmanade varandra på tärning. Frida var klurig; det var inte många som slog henne i brädspel. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men ofta vann hon helt oväntat utan att någon riktigt förstod hur det hade gått till.

 

     Jag känner varsel, sa Holmdis tvärt. Det är någon där ute, någon är på väg hit.

Arbetet avstannade och alla betraktade henne spänt.

     Hur kan du veta det, Fridbjörn.

     Jag känner det. Se på Freke. Han sover inte längre.

Hunden hade öppnat ögonen och rest ragg; han morrade dovt.

     Jag tror någons fylgia har gjort oss sällskap, sa Fridbjörn. Holmdis, kan du se vem det är?

     Det är inte Gangulf. Inte heller Olof.

     Vem färdas i mörka natten? Ser du om den för ofärd med sig eller inte.

     Jag vet inte, jag känner bara en stor kraft i detta varsel.

Fridbjörn och Smid–Ebbe reste sig båda på en gång och grep sina vapen från väggen. Att färdas om natten, tänkte Fridbjörn, det gör inte vanligt folk.

Med varsin tjärsticka gick de mot dörren, men innan de hade kommit fram bultade det kraftigt på den. Fridbjörn fortsatte fram och öppnade. På tröskeln stod en reslig karl. Det droppade av regnvatten från hans grå mantel och vida hatt. Skägget gick i samma ton som manteln och nådde ner på bröstet. I handen hade han en vandringsstav som var längre än han själv. Fröjdis skulle senare dra sig till minnes att runor var ristade på den.

     God natt, hördes en djup stämma ur hans skägg. Får en vandringsman be om härbärge?

     Gästfria är vi kända att vara, svarade Fridbjörn. Inte vill vi neka dig nattrum inte, men säg oss först vem du är och varför du färdas i mörka natten.

     Jag har många namn; ett av dem är Nattfari. Jag färdas vida omkring.

     Vad för dig till våra trakter?

     Jag ämnar dricka Jul hos Erik i Uppsala men då det ännu ej ens är Alva skyndar jag långsamt. På vägen vill jag lära känna något av hans folk.

     Nå då så, välkommen in och dela vår måltid.

Fridbjörn tog ett steg åt sidan och släppte in Nattfari. Han höll fortfarande yxan med fast grepp. Det var något med denna man, Fridbjörn kunde inte komma på vad, som spred en sällsam stämning så snart han steg innanför porten. Omedelbart blev han allas mittpunkt, utom för Freke som hade somnat om.

Holmdis tog Nattfaris hatt, mantel och skor och hängde dem på tork. Sedan ställdes en måltid fram. Det var kokt får, rotfrukter och bröd som alla delade. Nattfari fick den finaste skeden. Holmdis bar också fram av gammelölet.

     Ställ tillbaka ölet Holmdis, sa Nattfari. Jag har annat med mig som ni nog gärna smakar.

Inom ett ögonblick hade han ställt en lägel på bordet och ett stort frankiskt glas. Ur lägeln hällde han vin och skickade glaset runt sällskapet. Hur i all sin dar hade han valt att packa, kom Fridbjörn på sig själv att tänka. Vin och glas i packningen, då finns det mycket annat som bättre tarvas vid vandring. Detta är i sanning en besynnerlig gäst.

De drack många skålar med varandra; allteftersom kvällen led blev stämningen mindre avvaktande, ja nästan munter. Nattfari hade helt andra historier än dem de hört förut. Ett och annat kände de igen, men han mälde på ett märkligt vis, som från en annan synvinkel.

 

Holmdis satt och grubblade; kunde händelsevis Nattfari veta något om Gangulf och Olof? Hon hade på känn att det var så, men kom sig inte för att fråga. När tröttheten till sist började smyga sig över henne kände hon att hon måste få visshet; hon ville inte gå och lägga sig utan att sport Nattfari om sin äldste son.

     Du undrar om din son och hans frände, svarade Nattfari. Varför tror du jag vet något?

     Jag vet inte, erkände Holmdis. Jag bara hoppas att du kanske har hört något.

     Vill du verkligen veta? Vill du veta hur de än har farit?

     Ja, det är bättre att veta, även om det har gått dem illa, än att inte veta alls.

     Är detta allas er vilja?

Han spände ögonen i var och en; ingen sa emot.

     Sjung då era galdersånger; på sejdens vingar skall jag föra er till Gangulf samt andra fränder som saknas.

Alla såg på honom. Att en man ledde sejd var inte vanligt; å andra sidan var Nattfari inte en vanlig man. Här var krafter i omlopp som man aldrig förut hade känt. Holmdis var förvisso en god sejdkona, men det här, det var något helt annat.

Han stoppade ner handen i ryggsäcken och fiskade upp en platt trädosa. Runt kanten på locket var runor ristade. Frida och Fröjdis kände igen några av dem; andra hade de aldrig sett förut. Lönnrunor hade hemlig innebörd; de ägde särskilda krafter.

När den första överraskningen hade lagt sig började var och en att galdra; först kom sången lite trevande men småningom växte den i styrka. Nattfari lyfte locket av dosan; däri låg fröer och växtdelar. Han tog en näve och kastade på elden; tät rök bolmade från härden. Nu föll Nattfari själv in i sången med sin egen djupa stämma; han lät sina händer trumma på trädosans lock.

Rörik kunde efteråt inte säga hur länge de hade suttit i hallen och galdrat. Det han mindes var dock hur han hade hostat när han drog in rök i lungorna. Han mindes syner som han aldrig förut hade sett, mindes hur han lättade från golvet och svävade upp under taket tillsammans med de andra. Alla for omkring med vitt uppspärrade ögon och röda ansikten på samma sätt som han själv. Hjärtat klappade och han kände sig orolig. Vad var det som hände och hur skulle det gå för Gangulf och alla andra? Oförmodat höll han på att flyga in i en av takstolparna; den dök upp ur dimman och han hann just styra åt sidan innan han landade på bänken där han förut hade suttit. Jag måste se vart jag flyger, det går inte för sig att drömma när man flyger här inne, tänkte han. En kort stund satt han och svajade, sedan föll han omkull; bänken kändes hård mot kinden. I bakgrunden mässade de andra; han hörde deras rytmiska mummel och Nattfaris trummande.

Från fjärran hörde Rörik Nattfaris tal. Han såg honom, stor som en björn, sitta vid härdens ände och trumma och tala, trumma och tala, trumma och gala, tala och gala. Han försökte stämma in i sången men måste svälja hårt förrän där kom något ljud över läpparna; munnen var torr som fnöske.

Nu såg han Nattfari lite tydligare. Han satt med blicken vänd inåt och talade till mor och far; de var hans hjälpare. Rörik kunde inte se riktigt klart men var det inte en kvinna som stod där framme också, en som han aldrig hade sett förut. Var det Nattfaris fylgia, eller var det Gudrun från Rodsunda som hade kommit för att hälsa på vid denna sena timme? Han kom fram till att Gudrun nog inte var ute så här dags, alldeles ensam. Fast det hade inte varit så dumt. Han ville gärna ha henne hos sig.

 

Gisle såg sig om i hallen och tänkte att Rörik inte riktigt såg ut som vanligt. I och för sig kände han sig själv ganska yr och de andra var röda i ansiktet, men Rörik hade fallit omkull. Han verkade dock inte helt borta, ögonen var öppna och han såg ut att svälja.

     På det första, började Nattfari: vem blev kvar i Frisland?

Gisle tyckte tystnaden som följde var obehaglig; det låg något ödesmättat över detta.

     Jag säger er, Styrbjörn!

Vad betyder detta, tänkte Gisle. Olof då? Och Gangulf? Och vad hände med Styrbjörn? Lever han eller är han död?

     På det andra, fortsatte Nattfari: vem styr nu hans skepp? Jag säger er, Olof!

Ja, men vad har hänt med Gangulf, tänkte Radulf. Berätta om Gangulf, snälla. Han stämde in i galdrandet när Nattfari inte talade. Så fort Nattfari tog till orda igen tystnade sången.

     På det tredje: vem fann ingen annan råd än att fly i Frisland? Jag säger er, Gangulf!

Vad menar han med det? Är Styrbjörn kvar, har Gangulf flytt och far Olof hem med skeppet? Radulf såg sig förtvivlat omkring i hallen; han märkte att de andra också undrade. Men så här var det med sejd. Man fick inte alltid de svar man ville. Man fick nöja sig med de svar som gavs.

 

Sången ökade i styrka när Gangulf nämndes. Det var inte bra att fly, men ibland fanns det ingen annan utväg.

     På det fjärde: vem finner Styrbjörn? Jag säger er, Hreppir heter han.

Vem i all sin dar är Hreppir, tänkte Gisle. Och finner han honom död eller levande?

     På det femte: vem hämnas Oniding och Helga?

Gisle spratt till. Nu bytte Nattfari ämne till mor och far.

     Jag säger er, fortsatte Nattfari, Gunn och Ginna!

Vad, lever de? Hjärtat slog ett extra slag och han vågade knappt tro vad han hörde. Och hur skall de kunna hämnas, hans egna systrar, rimligen rövade i främmande land?

     På det sjätte: vilka lägras av trenne kungar innan vintern är över?

Egendomlig fråga tänkte Gisle, men ryckte återigen till när han hörde svaret:

     Jag säger er för andra gången, Gunn och Ginna!

De har ju inte haft någon man nära sig så länge jag har känt dem, tvivlade Gisle? Vad är det som händer, vad är de egentligen med om?

     På det sjunde: vem föder varsin kungaättling? Jag säger er för tredje gången, Gunn och Ginna.

Jaha, det var väl inte förvånande om de har tre kungar hos sig innan vintern är över. Gisle tänkte att det med tre kungar borde födas tre barn, en för varje kung.

     På det åttonde: vem gör barnen faderlösa förrän de fötts? Jag säger att ni sitter här i hallen, Gisle och Geir.

Gisle och Geir såg på varandra med blickar som tycktes fråga: är han galen, eller vi? Innan de han säga något fortsatte Nattfari:

     På det nionde: vem mer dör bland daner…

Han föll ihop där han satt; Holmdis fångade upp honom och lade honom tillrätta på bänken. Kroppen var tung och lealös men han andades; hon visste att detta var den verkan digert sejdande kunde ha. Det var inte märkligt om Nattfari var utmattad.

 

Alla väntade andäktigt men efter en stund dog galdersången ut. Detta var det mest högtidliga de varit med om; alla var tagna. Men vad betydde svaren? Och vem var det Nattfari aldrig hann nämna; vem mer var det som skulle dö bland daner?

En efter en gick de att lägga sig. Ingen sa något, de hade nog att fundera på själva. Tids nog skulle de prata igenom vad de hade varit med om. Nu var det dags att sova. Ingen visste riktigt hur långt liden natten var, mer än att det var mycket sent.

 

Gisle sov djupt hela natten igenom, men dagen efter drog han sig till minnes att han hade vaknat till en gång. Något, eller någon, hade stört honom med att böka och snörvla. I glödens dunkla sken hade han anat en skepnad som rörde sig i hallen. En stor skepnad. En icke-mänsklig skepnad. En björn.

 

När den bleka höstdagern återigen silade in genom vindögat var Nattfari borta. Kvar på hans plats låg en stor armring. Den var av lödigt guld.

Kommentera gärna inlägget: