25 Flykt och fummel

Morgonen grydde gråkall och blåsig. Olof var tidigt på fötter och hjälpte Ragnar. Styrmännen hade samtalat under natten och enats om att fara åter hem; eftersom det kom god vind från väster ville man komma iväg utan dröjsmål. Dels hade man nog av förluster, dels måste man meddela Östen. Kunskapen om Eriks död kunde färdas fort; nådde den uppländerna före dem var risken för oro bland folket uppenbar. Det fanns alltid makthungriga män som ville spela efter egna regler.

En efter en fylldes båtarna av sina besättningar samt dessas tillhörigheter. Askan från likbålet sopades samman och bars ombord på kung Eriks båt, tillsammans med dennes brända kropp. Han sattes i den bakre lyftingen och riggades hjälpligt med en kista, stöttor och märling så att han inte föll ihop, eller omkull. Där satt han nu och såg ut över sin besättning, samt resten av flottan, med död blick. Ingen kunde hävda att han inte fullföljde sin utrodd.

Däremot rådde delade meningar om gudarnas inställning; vissa menade att man hade dem emot sig, eller i alla fall att Erik hade haft det. Andra menade att hans dramatiska död var ett tecken på deras gillande, att han behövdes bland dem. Den gudarna älskar, dör ung.

Man rodde raskt utomskärs och satte segel. Farten var god i den friska vinden; det var med vemod Olof blickade ut över hav och land. Valplatsen sjönk långsamt i havet bortom synranden, långt bakom dem. Undrar hur Geir, Gisle och Gangulf har det nu, tänkte han. Kämpar de på Valhalls gårdstun, eller är de snärjda i Rans garn? Han spejade emellanåt ner i vattnet, i en lika tvehågsen som utsiktslös förhoppning om att få syn på sina älskade fränder. Men det enda han såg var blågrönt havsvatten, vågor och skum.

 

Gangulf rörde sig oroligt i sömnen. Han drömde om sjöslag och daner samt en illasinnad kustbefolkning som kom för att återta det som var deras och röva det som var andras. Överallt skränade sjöfågel samt kråkor och korpar om vartannat. Det var ett fasligt oväsen, tänkte han i drömmen. Jag måste vakna och schasa bort dem, de äter av fisken. Han drömde att han gick upp och schasade bort både folk och fåglar men snart var de tillbaka. Återigen insåg han att han först måste vakna innan han kunde jaga bort inkräktarna. Men det var verkligen svårt, han sov djupt och kroppen kändes som förlamad. Han vände på sig och drömmen återkom. Sjöfågel, daner och kustbefolkning visade sig om vartannat men det var bara fåglarna som gjorde oväsen. De andra rörde sig tyst och målmedvetet. Det var bråttom nu, de var på väg hit. Var var han förresten? Javisst, han hade blivit hjälpt av Karl ur djupet och genom regnet. Måste vakna, tänkte han igen.

Måste vakna.

Gangulf slog upp ögonen. Ljus silade in genom vindögonen högt upp vid ryggåsen. Brasan hade slocknat och det var lite rått. Vid hans fötter låg Geir och sov. Var kom han ifrån, tänkte Gangulf. Och Gisle, han är också här. Var är Karl?

Gangulf ställde sig upp, sträckte armarna mot taket och lät höra en ljudlig gäspning. Han kände sig skönt utsövd. Så här gott har jag inte sovit på länge, tänkte han. Egendomligt, vad kan det bero på. Jo, det är klart: Hon har inte varit hos mig i natt. Hon som hemsökte mig om nätterna, som red på min rygg och kvävde mig i sömnen när jag var som svagast. Hon som förmörkade min håg och fick mig att känna mig usel och värdelös. Maran, må hon fara och aldrig mer komma åter. Nu vet jag att jag duger.

Gangulf klädde sig och gick en lov genom hallen. Där fanns mat som kallnat i kitteln. Han späntade några stickor, fick fyr i elden och gick ut för att lätta på trycket. Fasligt liv på sjöfågeln tänkte han. Det kändes bekant, men drömmen hade han inte kvar i minnet. Ljuset gjorde nästan ont när han kom ut, han fick hålla handen över ögonen trots att det var molnigt. I nästa stund snubblade han över Karl som sov som en stock trots dagsljus och snålblåst.

     Vad sysslar du med här i gräset?

Karl blinkade sömnen ur ögonen och satte sig upp.

-       Jag måste ha somnat.

     Jag märker det. Var det skönt i det blöta gräset?

     Underbart, har aldrig sovit bättre.

Karl försökte sig på ett leende som försvann i en hostattack. När den var över sände han en spottloska med vinden.

-       Har du sovit gott själv?

     Inte bättre sedan Dorestad. Hon är borta nu.

     Hon?

     Maran! Hon har ridit mig varje natt sedan Styrbjörn blev kvar. Detta var första natten hon var borta.

     Undrar vem hon är hos nu.

     För mig får hon vara var som helst, bara jag slipper henne.

     Kanske någon av danerna. Eller så har hon fattat tycke för gårdvården.

     Stackarn. Då lär vi inte få en lugn stund för den, så länge vi är kvar här. Har du sett vart våra fränders fartyg for?

Gangulf suckade nöjt och skakade av den sista droppen innan han drog upp byxorna.

     De är inne i land. Jag såg deras bål i natt.

     Varför väckte du mig inte?

     Det var ingen idé. Bröderna var berusade och du sov som en död. Att få ner er till båten var inte att tänka på, än mindre att ro er genom mörkret. Vi vet inte ens om det är vår flotta som ligger i viken.

     Var såg du dem?

     Kom med runt huset, man ser dem inte här.

Båda gick runt hörnet och spanade in i viken.

      Där, sa Karl och pekade. Där är de. Vänta. Men... Jo, visst var det där. Men nu är det tomt.

     Är du säker?

     Alldeles säker. Bålet brann där; överallt runtom låg båtarna, både på stranden och i vattnet. De måste ha farit.

     Det är inte sant.

     Jo, fråga bröderna om du tvivlar. De kan inte ha kommit långt, vi borde kunna se dem på havet.

Karl var redan halvvägs runt huset.

     Äsch, sluttningen skymmer sikten. Kom, vi springer upp dit, sa Karl och pekade.

De sprang allt vad de orkade och stannade inte förrän de hade nått sluttningens krön. Runt dem bredde snårskog ut sig, närmare sjön låg strandängar och sand. På synranden mitt emellan himmel och hav syntes en mängd fartyg. Alla färdades med god fart för förlig vind mot söder. 

     Ser du?

Karls röst lät skrovlig, Gangulf visste inte om det berodde på hostan, löpningen eller om han hade gråt i halsen.

     Nog gör jag det. Nu är det klippt!

     Hinner vi inte i kapp?

     Aldrig i livet. Det är för långt. Vi har sovit för länge, solen står högt bakom molnen.

     Vad ska vi göra?

     Vet inte. Vi måste tänka... finna ut råd.

De gick långsamt tillbaka mot gården. Båda gick i tankar och tystnaden dem emellan var så tät att man hade kunnat ta på den. Till och med sjöfågeln hade tystnat.

     Det var därför de väsnades, sa Gangulf med pannan i veck.

     Vilka?

     Fåglarna.

     Vad menar du?

     Äsch, det var inget.

     Jo, säg.

     Jag vaknade av fåglarna. Självfallet väsnades de när vår flotta seglade förbi. Nu har de seglat iväg och fåglarna är tysta. Hör du inte.

     Jo, sa Karl.

     Men det var något mer, grubblade Gangulf.

     Något mer? Nu talar du i gåtor igen.

     Jag drömde om fåglarna.

     Ja, de väckte väl dig?

     Men det var något mer i drömmen.

     Vad menar du med något mer?

     Där var daner... och där var kustbefolkning.

     Jo, vi såg dem ju igår, när de plundrade lik.

     Ja, men i drömmen var det fåglar, daner och kustbor. Fåglarna väsnades medan kustborna närmade sig tyst och målmedvetet.

     Du menar...?

     Ja, jag tror de är på väg. Om man tänker efter är det ju alldeles självklart. När svitjods flotta far vågar de sig fram. De som hör hemma här vill värna sin gård.

Båda sprang på nytt, denna gång nedför sluttningen mot gården, för att väcka bröderna. Och mycket riktigt: från fastlandet var två båtar på väg över vattnet. De var fortfarande avlägsna, men roddes med god fart trots motvind. Vid en hastig blick tyckte Gangulf att det såg ut som åttringar och då fanns minst fyra raska roddare ombord på vardera båten, säkert fler. Mot så många vore det utsiktslöst att kämpa.

     Få ut bröderna ur huset och kom ner till den stranden, sa Gangulf och pekade över krönet, mot väster. Jag ror runt udden, har vi tur har de inte sett oss än. Skynda!

     Ja, sa Karl och satte fart.

     Och du... visa er inte!

Karl sprang ner till huset. I ögonvrån anade han de annalkande båtarna, och rörde sig därför bakom det låga åskrönet till höger. Inne i hallen fick han vänta, tills ögonen hade vant sig vid halvdagern, för att inte snubbla. Det luktade mat och han lade märke till kitteln som Gangulf hade hängt över elden. Den fick vara nu. Han gick fram till Gisle och ruskade honom.

     Vakna Gisle, vakna! Flottan har farit och fienden nalkas.

Gisle lät höra en suck men låg kvar.

     Jag känner mig vissen. De får ta mig, jag bryr mig inte.

     Men det gör jag. Upp med dig. Nu!

Karl ruskade Gisle som fäktade hjälplöst med armarna.

     Du skulle inte ha druckit allt gammelöl igår. Det är därför du mår som du gör.

     Jag ska aldrig mer dricka gammelöl, flämtade Gisle med tonlös röst. Jag förstår inte hur något som är så gott kvällen innan kan verka så vidrigt morgonen efter?

     Strunt i det, vi måste iväg. Kom nu, bönade Karl. Om inte annat för din brors skull. Vi måste väcka honom också.

     Vatten, kved Gisle. Jag är törstig.

     Det får du hämta själv. Då kommer du i alla fall upp. Under tiden väcker jag Geir.

Gisle ställde sig upp och gick mot utgången. Karl tyckte det kändes som en evighet innan han hörde dörren slå igen efter honom. Geir var lika svår att få upp som sin bror. Även om han inte hade druckit lika mycket öl, var han yngre och därför inte lika tålig. Efter en stunds kamp mellan motstridiga känslor bestämde sig Geir för att det trots allt vore sämre att ha det skönt för stunden och sedan bli dräpt än att uthärda stundens lidande och överleva. Han följde Karl, som en lydig hund, genom dörren.

     Vatten, sa han när han såg Gisle med hink i hand.

     Drick, sa Karl. Sedan måste vi iväg. Han såg åt söder och såg att båtarna nu var halvvägs över fjärden. Se, sa han till Gisle, där är de. Vill du träffa dem?

     Nej. Var är Gangulf?

     På utsidan av ön. Med båten. Vi smyger dit och ger oss av.

     Vart?

     Det får vi lista ut när vi kommit dithän. Kommer tid kommer råd. Kom nu!

Ynglingarna hukade bakom åsryggen och halvsprang uppför sluttningen. Det fanns en gles tallskog som gav ett visst skydd mot insyn. När de hade kommit över krönet dolde enbuskar och andra snår dem; de bildade en trasslig irrgång. Karl menade att om man hela tiden gick i utförslut skulle man hitta öns utsida. Där buskagen växte tätt fick de tränga sig emellan; då kom barr innanför kläderna.

     Det sticks, sa Geir.

     Klart det gör, barr är vassa. Gisle lät irriterad.

     Nu vore det bra att ha Grid att fösa undan grenarna med.

     Grid? Har du inte henne?

Geir stannade och ögonen stod som hönsägg ur sina hålor.

     Jag visste att det var något, sa han med förfäran i rösten. Hon måste stå nere i huset. Jag tror hon finns innanför dörren.

Men han var inte säker.

     Nej, stönade Karl. Drummel!

     I så fall är jag det också, sa Gisle. Bane är också kvar i huset. Fan också, vi måste tillbaka.

Bröderna vände tvärt och Karl kunde inte göra annat än att följa efter. När de kom ut ur tallskogen såg de att båtarna inte hade långt kvar till land. De småsprang, återigen i skydd av åskrönet, över den öppna ängen ner mot huset.

     Ser de oss är vi döda, viskade Karl.

     Jag vet, väste Gisle. Men vi måste ha våra vapen. Utan dem är vi så gott som döda i alla fall. Det är bättre att dö med vapen i hand nu, än att dö vapenlös inom kort.

     Jag lever helst, sa Karl. Se till att få ut era vapen innan båtarna lägger till.

Bröderna sprang fram till porten och ryckte upp den. Karl tyckte den knarrade förfärligt när de försvann in i dunklet. Själv hukade han på gårdstunet. Röster nådde honom trots motvinden. De var nära nu. Några män hade gått i vattnet och drog båtarna över den grunda sandbottnen, andra lyfte årorna och hoppade efter ner i vattnet. Karl kunde räkna till åtta vuxna, män och kvinnor, samt några ynglingar. Möjligtvis fanns det barn ombord men det kunde han inte se. Varför tar det sådan tid att hämta vapnen, tänkte han, och öppnade dörren på glänt. Lukten av mat slog emot honom.

     Vad har ni för er? Kom nu, de är redan iland och på väg hit.

     Vi hittar inte Grid, hördes Geirs röst inifrån skumrasket. Hon är inte där jag trodde.

Karl kände hur det högg till i mellangärdet. Det här är inte sant, tänkte han. Öl i för stora mängder jagar vett och sans ur ynglingar. Var ska det här sluta? Högt sa han:

     Då får vi klara oss utan, vi kan inte irra runt härinne tills de hugger oss i nacken. Deras fylgior är redan här, jag känner närvaron.

     Jag måste ha Grid, kved Geir.

     Stannar du så dör du. Kom, det finns ingen tid att förlora.

Han drog i Geirs arm och resten av denne följde med. Efter kom Gisle. I handen hade han Bane. Alltid något, tänkte Karl.

Åter på gårdstunet smög de hukande iväg, samma väg de hade kommit. Rösterna hade tystnat men ingen vågade sträcka på halsen för att se hur långt öborna hade kommit. Trots allt kände dessa människor markerna bättre än några vilsekomna besökare. Blev de upptäckta skulle de säkert vara infångade eller dödade innan de kommit halvvägs genom snårskogen.

Nu smög de en andra gång genom tallskog och enesnår. Barren kliade och rev på nytt. Mest irriterande var det när de kom i skorna, eller i nacken. Men ingen av dem hade en tanke på det; nu gällde det att komma undan och nå fram till Gangulf. På åskrönet vände de sig om för att försöka se vad som pågick på gården. Det var svårt att se något genom tallskogen, men just när de skulle fortsätta gå hörde de upprörda röster. Samt hundskall.

     Hundar! Skynda på, sa Karl. De snokar upp oss långt innan människorna förstår att de haft besök. Spring!

Alla tre sprang mellan enbuskarna som växte glesare ju närmare stranden de kom. Nu spelade det ingen roll om de syntes eller ej, snart skulle de ändå vara ombord och på väg bort. Var är nu Gangulf och båten, tänkte Karl.

     Ser ni den, frågade han.

     Vilken, frågade Geir.

     Dumskalle, båten så klart. Hädanefter får du dricka vatten!

De stannade upp och spejade. Var var Gangulf och var var båten? Just då hördes ett trummande tramp som hastigt närmade sig; två digra doggar kom emot dem mellan enbuskarna.

     Vargdödare, skrek Gisle. De ger sig inte förrän de eller vi är döda.

     Jag har inget vapen, skrek Geir.

     Vi har, sa Gisle. Smit om du kan. Hitta Gangulf och båten.

I nästa stund kastade sig hundarna över dem. Gisle stötte med Bane och ögonblicket efter låg den ena och ryckte i gräset. Den andra stannade ögonblickligen, vilket gav Geir tillfälle att smita iväg. Först gick han, för att inte väcka hundens uppmärksamhet, därefter sprang han. Kvar stod Karl, Gisle och den andra hunden. Någonstans hörde de Gangulf ropa.

Ögonblicket kändes som en evighet, Karl och Gisle tvekade. Skulle hunden ge sig av nu, ville den fortsätta kämpa eller skulle den rent av ge upp? Den gnydde lite när dess frände föll, såg sig om, blängde på Karl och Geir, som för att bedöma dem, och bestämde sig sedan för att sätta efter Geir.

     Nej, skrek Gisle. Geir, se upp!

Av allt som kunde hända var det just detta som inte fick det, att den ende utan vapen var den som blev angripen. Gisle sprang efter för att skydda sin bror. Hunden var ikapp med några snabba språng och högg Geir över smalbenet; denne föll med ett skrik.

     Han är för långt bort. Kasta Bane, skrek Karl.

     Jag kan träffa Geir, sa Gisle.

     Du har inget val. Du måste.

Spjutet flög i en vid båge, träffade hundens nacke och naglade fast besten mot grästorven. Hunden tappade taget om Geir som kunde dra sig undan och stapplande resa sig upp. Djuret förde oväsen och tystnade först sedan Karl hade kommit fram och huggit den med yxan.

     Kan du gå?

     Jag tror det, sa Gisle. Byxan hade bitmärken, men hunden hade inte hunnit sarga honom illa.

     Benet känns ömt.

     Var glad för att du kan känna det.

     Hade jag haft ett vanlig spjut vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt, sa Gisle. Tack Bane!

     Skynda nu, det är någon bland enarna. Karls röst lät enträgen.

     Var är båten då?

     Där, han håller bakom hällen.

Alla tre sprang mot båten. Det var en bit kvar och nu anade de folk i ögonvrån. Våt sand stänkte när de sprang över stranden. De flög över klipporna; nu hördes öbornas rop. Hoppas att de inte har sett båten bakom klippan, tänkte Karl. Då tror de att de kan ta oss i havet, simmande.

-       Halka inte, skrek Gisle i samma ögonblick som Geir stod på ända. Denne slog huvudet i hällen och blev liggande där han föll.

     Kom, hjälp mig bära, skrek Gisle. Det är bara en liten bit.

     Med gemensamma krafter fick de med sig Geir och baxade honom ner i båten. Gangulf tog emot och lade honom på durken. Efter kom Gisle och Karl.

     Gisle och jag ror, bestämde Gangulf.

Karl stötte ut och snart hade roddarna fått ordning på årtagen. Samtidigt sprang öborna över stranden och närmade sig klipporna. Geir låg på durken, till synes livlös.

     Ro för livet, skrek Gisle. De kommer ikapp.

     Vad är det Geir ligger på, frågade Karl.

     Skölden, sa Gangulf mellan häftiga andetag.

     Grid? Är det Grid?

     Jag tror det. Hon stod bredvid båten. Jag tog med henne ombord.

     Upp med henne, skrek Gisle. De kastar!

     Karl bökade fram Grid under Geir och fick upp henne samtidigt som ett spjut landade i vattnet bredvid båten. Nästa spjut fastnade i Grid.

     Bra, då har också Geir ett vapen, sa Gisle sakligt. Han saknar sin pilbåge.

De rodde utom skotthåll under tystnad. Förföljarna tycktes sakna pil och båge. Det sista de såg av öborna var att de hade gått tillbaka och satt hukade över hundarna.

     De sörjer.

     Klart de gör. Det var dugliga doggar. Synd att de måste dö.

Efter en stund vaknade Geir med ett snörvlande.

     Nu är jag öm i både ben och huvud, slog han fast redan innan han öppnade ögonen. Är vi döda eller kom vi undan?

     Än så länge undan. De verkar inte bry sig om att ro efter oss. Men vi bör lägga avstånd mellan oss och dem ändå.

     Varthän?

     Söderut, sa Gangulf. Dels är det hemåt, dels kommer vi ifrån det här stället.

     Då far vi ju rakt in i fiendens armar, från ett getingbo till ett annat. Varför inte mot Viken?

     Vad har vi där att göra? Gisle såg frågande på Karl.

     Gautälven rinner där. Vi skulle kunna ta oss uppströms.

     Till Gautland?

     Ja.

     Och sedan då?

     Gå hem.

     Då svälter vi ihjäl.

     … och blir tagna av varg, björn eller jättar.

     De två första klarar vi av. Jättar blir svårare.

     Tänk på att jag saknar vapen. Geir lät eländig.

     Inte längre. Se!

Gisle höll fram Grid med spjutet fastnaglat i sig.

     Grid! Hur i all sin dar?

     Hon stod vid båten, sa Gangulf.

     Vid båten?

     Ja. Jag tog med henne. Är något på tok.

     Nej. Geir såg tankful ut. Nu minns jag! När vi skildes igår Karl, när du gick för att hämta Gisle, då tog jag en lov förbi båten. Jag måtte ha glömt skölden där.

     Öl, muttrade Karl.

     Vad sa du?

     Äsch, det var inget. Det var en lång dag igår. Men vart ror vi nu då?

     Söderut, eller norrut, sa Gisle.

     Får jag fråga varför inte västerut och österut när vi ändå kan välja, sa Karl med en sträv blick. Eller kanske mitt emellan nord och syd.

Är han dum i huvudet, tänkte Gisle och granskade Karl?

     Mitt emellan nord och syd går inte, sa Geir.

     Jag vet, tjockskalle. Jag retas bara. Gisle har nog rätt; antingen far vi sjövägen genom daners land, eller så går vi till fots genom Gautland. Det blir faktiskt söderut eller norrut.

     Norrut tar hela vintern. Dessutom lockar jättar och ulvar föga, sa Gangulf.

     Inte heller daner, sa Karl. Vad säger Gisle och Geir?

     Söderut, sa Gisle. Vi kanske hinner ikapp de våra.

     Det gör vi aldrig. Norrut, sa Geir.

Alla såg på varandra. Gangulf skakade på huvudet.

     Rådkramp! Det hinner bli vinter och båten fryser fast om vi skall hålla på så här.

     Vi låter lotten råda, sa Karl.

Alla fyra nickade bifall.

Kommentera gärna inlägget: