34 Till fots

Geir hade vaknat men fortsatte att blunda. På andra sidan ögonlocken rådde dager; det röda ljuset sken in i hans huvud. Drömmen hade upphört men minnet dröjde sig kvar. Han hade drömt om tallar med rötter, slingrande över hällarna likt ormar. Och snart hade där funnits ormar: i hundratal, rörigt ringlande, lindade om varandra. De ålade, krälade och vred sig, i samtidig vällust som plåga, samlag och lidande, krampaktigt och oupphörligt buktande och vindlande. Det hade låtit också; först rasslande från tusentals slingrande ljungfiskar, sedan smaskande, tuggande. Någon åt, han hade sett sig om och där, där bet en igelkott slingrarna i svansen. De vred sig i plågor runt ormgnagaren och riste när taggar trängde genom vrenskande vävnad.

Vad var det här om, tänkte han och gnuggade gruset ur ögonen samtidigt som han återigen blev varse sin och sina fränders belägenhet. Han hade vaknat upp från ännu en natt, vill och på väg. Bredvid honom låg Gisle, Gangulf och Karl och sov, ännu lyckligt omedvetna om att ännu en dag av umbäranden i främmande land väntade. Han funderade vem det var som egentligen höll vakt, men drog slutsatsen att de hade somnat ifrån frågan innan den ens var väckt.

Besynnerlig dröm, tänkte han igen. Rötter, ormar samt tuggande taggrygg. Var det deras svårigheter som smög sig in i drömmen, eller varsel?

Det var med onda aningar han ställde sig upp; jag är både hungrig och håglös, tänkte han, gäspade, gick några steg och lättade på trycket mellan några stora stenar. Därefter ägnade han en stund åt att samla ihop ett fång med torr ved och gjorde upp eld. Han skulle vittja fällorna de hade gillrat igår och tillreda vad som fanns i dem. Sedan skulle de äta, lasta båten och fara vidare.

Men vart?

 

Det var när han vände blicken mot stranden som han såg det. Han stannade i steget, lät blicken på nytt bekräfta det han just hade sett, och lät den sedan svepa över hela stranden. Han hade sett rätt och ingen i sällskapet var ännu uppe. Han sprang tillbaka till nattlägret.

-       Båten är borta, skrek han och ruskade Gangulf. Båten är borta!

-       Sluta, sa Gangulf yrvaket. Lugna ner dig.

-       Båten är borta, sa Geir i lugnare ton.

-       Skämtar du, sa Gangulf och satte sig upp.

-       Nej, den är borta.

-       Vad väsnas ni om? Vad har hänt?

Gisle och Karl pratade i mun på varandra.

-       Båten är borta.

Alla fyra begav sig ner till stranden. Efter en kort stunds sökande stod det klart att Geir hade talat sanning; av båten syntes inte en skymt. Det enda som vittnade om att där hade funnits en var spåren i den morgonvåta sanden. Spåren upp från vattnet. Och ner igen.

Samt fotspår.

Ingen sa något på en lång stund. Sakta gick de tillbaka till nattlägret. Alla var medvetna om att de hade somnat ifrån vakthållningen. Att de efter flera dagars kamp, flykt och besvikelser var så medtagna att de begick misstag, misstag som kunde få följder.

Misstag som skulle få följder.

 

Alla fyra satte sig ner och suckade.

-       Vi kan vara glada att vi lever, sa Gangulf.

-       Att vi inte blev dräpta i sömnen, sa Gisle.

-       Och har kvar våra vapen, sa Karl.

Geir lade några pinnar på elden.

-       Vad gör vi nu, sa han.

Ingen svarade. Gangulf såg tomt mot synranden.

-       Vi är tillbaka till frågan om nord eller syd, sa Geir när ingen svarade. Till sjöss genom danernas land, eller till fots genom Gautland. Eftersom båten är borta, står vårt hopp till fötterna. Som jag ser det måste vi vandra norrut.

-       Eller skaffa en båt, sa Karl.

-       Eller hitta den vi förlorade, sa Gisle.

Gangulf satt tyst.

-       De som tog den har säkert fört undan den, sa Geir.

-       Ja, inte har de lagt den på svaj i nästa vik, sa Gisle. Att gå norrut eller att skaffa en båt tycks vara de utvägar som står till buds.

-       Varför eller, sa Karl.

-       Vad då, sa Gisle.

-       Varför eller och inte ock? Vi kan gå norrut och skaffa en båt! Vägen genom Gautland är lång nog som den är; det är enklare att segla eller ro.

-       Ja ja, hur som helst måste vi sätta oss i rörelse.

-       Norrut?

-       Norrut, mot Gautland på spaning efter båt.

Gangulf såg upp.

-       Så får det bli, sa han.

 

De vittjade fällorna och tillredde det som fanns i dem. En del åt de, en del tog de med på färden. De hade inte mycket att bära på, men eftersom de inte ville lämna giller eller mat, fick de ändå händerna fulla. Svärd bars vid bältet, övriga vapen för hand.

De började att röra sig norrut efter kusten. Dagen innan hade de förföljt flottan lång väg, i hopp om att hinna ikapp eftersläntrare, innan de gav upp. Den sträckan hade de nu att ta igen till fots. Snart insåg de att en stig inne i land vore att föredra framför väglöst land nära strand. De skulle förvisso förlora havet ur sikte, men å andra sidan skulle de slippa att följa kustens alla bukter och krökar. Dessutom blev vandringen än mer mödosam av alla bäckar, åar och strandnära våtängar de måste ta sig över. Nej, stigar var att föredra om man skulle ta sig fram till fots; sådana gick ofta på höjder där marken var torr och där vattendrag inte skar av färdvägen i tid och otid. Och när de gjorde det, hände det att någon hade lagt ut spänger eller kavlar för att man torrskodd skulle kunna ta sig över blötan.

Alla sorters människor färdades på stigar, även fiender, men den risken valde de att ta.

-       Vem vet, vi kanske kan utverka hjälp från dem vi möter, sa Karl.

-       Eller så slår vi ihjäl dem och plundrar deras lik, sa Gisle.

-       Eller de oss, sa Geir.

En bit in i land fann de en stig som styrde norrut; den var upptrampad och var kanske den väg som brukades för färd längs kusten. Eftersom de inte kände landet färdades de försiktigt, inte gärna förlorade de havet helt ur sikte; det kändes tryggt att då och då se det glimma i väster, nära eller i fjärran.

Stigen ledde mest genom skog, en skog som var olik den de mindes hemifrån; här växte en myckenhet av lövträd, hemma mest barrträd. Bokskogen var förunderlig, ingenting grodde under trädkronornas gröna tak. Man såg långt och det var lätt att gå. Här och var ledde spåret vidare mellan kärr och över mossar; där sökte sig vatten inpå bara benen. Emellanåt gick stigen mellan hagar och åkrar; då var det nära till närmsta gård.

Gårdarna var inte stora och därför vågade de visa sig; trots allt var de fyra starka ynglingar och på små gårdar fanns sällan många män. Vart de än kom togs de emot med avvaktan, dock inte fientligt. Det var tydligt att man i dessa trakter misstrodde främlingar. Men de dröjde aldrig länge utan fortsatte efter att ha bytt kunskaper om vägen mot tidender.

När de hade gått några raster började det skymma. Det var märkligt hur annorlunda allt var inne i land, mindre än en rastmil från havet. Här var frodigt och grönt. Det var det nära havet också, men här var grönskan än mer yppig; det blåste inte lika mycket och träden reste sig raka och höga. Tystnad rådde. Inte ens fåglarna sjöng längre nu när det var hömånad; endast enstaka pip hördes. Det var en sällsam skog att färdas genom; den var stilla och stum. Samt skum.

-       I nästa gård ber vi om husrum, sa Gangulf. Det är bättre att bo under hustak än under lövtak.

-       Bättre bland främlingar än bland ulvar, sa Geir.

-       Såvida främlingarna inte är fiender, sa Karl.

 

Inom ännu en rastmil dök en skogsrödja upp; gården var liten och bonden fattig. Hans hustru hade nyligen dött i barnsäng och han hade fler munnar att mätta än händer till hjälp; flera av barnen var små och åt mer än de alstrade. I stället för att bli undfägnade fick gästerna förtära vad de själva medförde av morgonens fångst. Men de fick i alla fall tak över huvudet.

Man delade kvällsvard och samtalade en stund med sin värd och hans barn. Denne berättade att det gick en stig som förde mot norr och nordost utefter den närbelägna Ettra å. Dit var det inte långt, även om de var tvungna att ta sig över ett annat vattendrag först.

Han var inte vittfaren, men visste ändå att följde man stigen utefter Ettran kom man slutligen till Väturn, det vida vatten som skiljde gautjod åt. Det hade han hört från färdmän; ibland kom sällskap från såväl gautjod som svitjod. Naturligtvis färdades flertalet finnvedingar samt en och annan njuding också utefter ån.

Hela vägen utom längst i norr gick man med Finnveden på höger hand och Gautland på vänster. Gangulf insåg att de lika gärna kunde välja denna väg som att mödosamt gå ända till Gautälven och därifrån mot nordost. De övriga i sällskapet lät sig övertyga, utan mycket ordskifte.

Efter kvällsvarden gick de och lade sig; de fick bo bland fäna.

-       Vila nu, sa Gangulf. Skaffning sörjer vi för i morgon.

 

Natten förflöt lugnt; nästa dag åt de hastig morgonvard bestående av det sista av den medhavda maten. De tackade sin värd och gav sig av tidigt. Det han hade gjort för dem var gott; de hade fått härbärge och råd om färdväg.

Redan inom en rastmil kom de till det första vattendraget, det som bonden hade nämnt. Det var en ganska bred å med leriga stränder; här behövdes en båt, men ingen syntes till. De gick en bit uppströms och sedan en bit nedströms utan att få fatt på flytetyg.

-       Vad gör vi nu, sa Geir.

-       Simmar, sa Gangulf.

-       Det tar hela dagen att torka kläder.

-       Inte om vi klär av oss och håller dem i luften.

-       De andra sakerna då?

-       Vi får simma flera gånger.

De hittade ett ställe där stranden var fast och snart hade ingen av dem en tråd kvar på kroppen. Var och en förde simmande sina ägodelar till andra sidan så torrt det gick, högt lyftade över vattenytan. Först tog de kläderna. Geir hotade att stänka på Gisle men fick en varning av Gangulf; förlorade kläder blev lätt till bekymmer, menade han. När de hade lagt kläderna på andra sidan kom turen till giller och sist till vapnen, som de hade gömt undan ifall någon skulle komma.

Nästan i vattnet för andra gången såg de någon smyga i säven på andra stranden. Det var en yngling ungefär lika gammal som Gisle. Han rörde sig hastigt och hade just tagit Gangulfs stridshuva, när denne såg honom.

-       Låt bli huvan, skrek Gangulf.

Ynglingen såg upp.

-       Ta tillbaka den om du kan, sa han och flinade.

Det var tydligt att han kände sig trygg på den andra stranden. Innan någon av dem hade hunnit halvvägs över ån skulle han vara långt borta med huvan, och kläderna med om han ville ha dem. Han hörde hemma här, själva var de skyddslösa främlingar.

Gangulf kastade sig i vattnet och började simma.

Gisle kastade Bane.

Ynglingen på andra sidan flinade ännu bredare när han såg spjutet i luften. Han skulle inte bara få en stridshuva, utan också ett spjut. Ingen träffar vaksamt villebråd på det avståndet, tycktes han tänka. Det var först när det var för sent som han förstod vart det var på väg. Det träffade honom i bröstet och han föll där han stod. När Gangulf klev upp på den andra stranden hade han tystnat för gott. I stället hördes något annat. Gangulf såg upp; långt bort i brynet var ynglingens frände, och han sprang för sitt liv.

-       Gisle, du slipper simma med Bane, sa Gangulf, drog ut spjutet och började klä på sig. Han är redan här. Ta med min yxa i stället.

De andra simmade snabbt över med sina vapen och snart var alla klädda igen.

-       Skynda på nu, sa Gangulf. Snart flockas både asfåglar och fränder runt liket. Då är det bäst att vara långt borta.

 

De skyndade vidare och undvek nu sorgfälligt alla gårdar utefter vägen. Ingen fick se dem, då skulle de lätt bli spårade. De halvsprang så fort de mäktade utan att behöva stanna för rast. Till kvällen ville de ha nattläger på andra sidan Ettran, helst en bra bit uppströms. Hämndlystna hallänningar var de sista de ville träffa.

Snart kom de fram till Ettran och fortsatte uppströms, in i land, bort från kusten. Stigen var bred och ganska torr. Det märkes att den var flitigt använd; ofta var den en hålväg som skar ner i marken efter långa tiders tramp och nötning. Sträckvis förde den förbi mossar och sumpiga åstränder, på andra ställen gick den högt på ås och mo.

-       Vi borde ta oss över till andra stranden, sa Gangulf. Så länge vi är på denna sidan om ån finner de oss lätt.

-       Helst utan att blöta ner oss, sa Karl.

-       Vatten går väl an men om blod ska följa bad varje gång blir det besvärligt.

-       Båt vore bättre, sa Geir.

-       Eller bro; strömmen är strid, sa Gisle.

-       Det dröjer nog. Denna å är för bred för en bro.

-       Fortsätt bara. Tids nog finner vi råd.

Hela eftermiddagen strävade de vidare, uppströms. Det gick fort att färdas, trots att stigen bar mer upp än ner. Den var bred och tydlig, sällan behövde de stanna vid skiljevägar för att för att utröna vilken stig som var rätt.

Allteftersom det bar uppför ändrade landskapet utseende; slätten hade de bakom sig, nu reste sig höjder på båda sidor om ån. Här och var gick knaggliga klippor i dagen; på mer än ett ställe föll flodens vatten utför strida forsar. Skogen tätnade; nu syntes fur samt en och annan gran.

Mot kvällen hade de kommit en god bit på väg, eller kanske i väg: på väg hem, i väg från förmodade förföljare. Men det var på bekostnad av krafterna. De hade inte fått i sig annat än åvatten sedan morgonen. Deras magar skrek efter föda och humöret var på upphällningen. Att ta sig över till andra sidan hade inte gått; de få båtar de hade sett låg nära bebyggelse. Och de ville på inga villkor ge sig till känna.

-       Vi slår läger, sa Gangulf framför en fors. Ängsholmen här är torr och vi kan fånga fisk i bakvattnet.

Ingen hade något att invända, hunger och håglöshet hindrade vidare vandring; snart fiskade Gisle och Geir medan Gangulf och Karl gjorde upp eld. Innan skymningen gick över i natt hade de stillat sin värsta hunger samt delat upp natten i vaktpass. Först ut var Geir, sedan kom Karl, därefter Gangulf och sist Gisle

 

Natten var svart som en sotig takås. Karl satt vid elden och stirrade ut i mörkret. Han hörde något; vad var inte lätt att avgöra, men något, eller någon, rörde sig där ute i mörkret. Han väckte Gangulf, det var ändå dennes tur snart.

-       Gangulf viskade Karl.

-       Ja, vad är det?

-       Din tur snart. Men det är något där ute i mörkret.

Gangulf vaknade ännu lite mer och lyssnade. Nej, inte hörde han något.

-       Är du säker att du hörde något.

-       Ja.

-       Var det inte bara bruset från forsen?

-       Nej, det var något mer. Något, någon, rör sig därute. Vänta och lyssna.

De lyssnade ett tag till.

-       Nej, sa Gangulf.

Just då hördes en duns.

-       Hörde du nu då, sa Karl.

-       Ja. Kom. Ta med dig yxan.

De gick ut ur eldskenet. Inte för att det var mycket till brasa, men den räckte för att avslöja dem som befann sig i dess ljuskrets.

-       Ska vi väcka Gisle och Geir?

-       Vem vet, det kanske bara är en grävling och härifrån ser vi dem bra.

-       Eller varg.

-       Vilket som, men troligen ett djur; ingen människa färdas gärna i nattens mörker.

-       Om de inte känner trakten väl.

-       Så väl känner ingen sin bygd att han kan undvika rötter och sten på skymd stig. Sov en stund i stället, sa Gangulf. Jag tar över nu. Du behöver krafter i morgon; det blir ännu en lång dag.

Karl lade sig ner.

-       Det är blött här.

-       Kom då, vi flyttar lite på oss.

De reste sig och hade inte gått många steg förrän någon, eller något närmade sig med språng. Ögonblicket efter hade de två bestar över sig; varg eller hund, det var inte gott att avgöra i tumultet som följde. Gangulf svingade yxan på måfå i mörkret och hoppades att Karl hade vett att hålla sig undan, att det kött yxan smakade tillhörde nattens bestar. Han skrek åt Karl att få fram sin yxa samt åt Gisle och Geir att skydda sig.

-       Gisle, fram med Bane! Geir Grid!

Inget svar hördes men det förväntade han sig heller inte; det larmade svårt och han lyssnade illa när han slogs för sitt liv, och de andras.

Hastigt högg en av bestarna honom över ansiktet. Han drog in dess dunster genom näsa och mun samt kände dess tänder tränga genom hud och hull. Hårt klämde käkarna ansiktets ben, skallen satt som i en björnsax och han kom inte loss. På ett ögonblick började djuret ruska honom och utan vidare eftertanke svingade han yxan underifrån med den kraft han förmådde lägga i hugget. Bestens grepp hårdnade först; sedan skalv den i hela kroppen och stöp slutligen utan ett ljud. Gangulf sparkade undan den och kände hur foten blev blöt.

Fristen blev kortvarig; en bit bort hörde han Karl kämpa; av oväsendet att döma hade han svårt att värja sig. Gangulf rusade mot tumultet men vågade inte sätta yxan i första bästa kropp; det kunde vara Karls. I stället måste han treva sig fram. Var den luden kunde han hugga, var den klädd fick han avstå.

-       Luden eller klädd, luden eller klädd, mumlade han alltmedan händerna trevade bland trasor, tänder och päls. Ingen liten hund; tassarna är stora som rovor.

-       Hugg hårt, kved Karl. Han nafsar efter strupen.

-       Är du under?

-       Ja, hugg nu!

Gangulf lät yxan vina; ett knak hördes när djurets ryggrad gick av och kampen upphörde. Karl välte av sig djurets kropp och ställde sig stapplande upp.

-       Gick det bra?

-       Jag tror det. Utan yxskaftet över strupen hade jag varit ett huvud kortare, sa Karl. Eller åtminstone strypt. Än du då?

-       Inte värre än en slarvig rakning, sa Gangulf. Den bet bra, besten; skallen känns både blodig och svullen.

-       Vi får vårda våra sår när det ljusnar.

-       Vad tror du det var, varg eller hund?

-       Mera varg än hund; vi får se när det blir ljust. Hur står det till med Gisle och Geir?

Båda lyssnade.

-       Inte ett ljud. Vackert, de sover fortfarande.

-       Kom så väcker vi dem.

 

De gick den korta biten tillbaka till nattlägret bara för att finna att där var tomt.

-       Gisle, ropade Gangulf.

-       Geir, ropade Karl. Var är ni?

Inget svar hördes. Forsen fortsatte att brusa.

 

Gisle vaknade när någon spände en rem runt handlovarna. Han skrek men fick fort mossa stoppad i munnen och en klut knuten över den, runt skallen. Bredvid sig hörde han Geir sprattla och skrika kvävt. På håll hördes kamp och gny. Förrän han hade hunnit förstå vad som var på färde, föstes han upp på fötter och framåt i mörkret. Han tog stapplande steg i natten men föll inte. Någon höll honom hårt i håret.

 

Gryningen kom dröjande; gradvis följde dag på natt. Gangulf och Karl satt, håglösa, och glodde in i brasglöden. Ingen av dem hade talat på en lång stund; de hade redan sagt allt som gick att säga, och gjort det som gick att göra i mörkret. Det var inte mycket.

Daggen glittrade på gräs och blad.

-       Förbannade fors. Kan den inte sluta brusa, sa Gangulf?

-       Din skalle ser ut som ett svullet kadaver, sa Karl.

-       Du ser också sargad ut.

-       Du ser säkert värre ut.

-       Hur illa?

-       Flera färger, blodigt och svullet. Hur är sikten genom slamsorna?

-       Tillräcklig! Dags att röra på sig. Skumrasket räcker att se i.

Först gick de till nattens valplats. På blodig bädd låg en grå kropp, stor som ett föl. Lite längre bort låg ännu en, något mindre.

-       Ulv, sa Gangulf.

-       Väl huggen, sa Karl.

De betraktade den. Gangulf hade nästan kluvit den, buken var uppsprättad in till ryggraden.

-       Se här, sa Karl.

-       Vad?

Karl pekade och de hukade sig. Runt halsen satt ett tunt band av läder.

-       Någons, sa Karl.

-       Men vems, grubblade Gangulf. Vem äger ulv?

-       Och vem angriper färdmän utan att hindras av nattens mörker?

-       Säg det.

Tankfulla gick de tillbaka till lägerplatsen för att utröna Gisles och Geirs öden. Marken var inte omrörd och blodspår saknades.

-       De är bara borta, utan spår av kamp.

-       Vi ser oss om.

De undersökte marken runt lägerplatsen, i allt vidare cirklar, utan att finna vare sig fränder eller föremål. Däremot annat.

-       Se här sa Karl. Ett märke i marken, inte gammalt.

-       Någon har skrapat sin fot.

-       Just det. Ser du riktningen? Vi går ditåt.

-       Från ån?

-       Bara en bit. Om det är som jag tror hittar vi snart ett till.

-       Du menar...

-       Ja, vad hade du gjort om du blev bortförd?

-       Skrikit.

-       Och om du inte kunde det av någon orsak? Tror du stigmännen hade låtit dig skrika eller kämpa.

-       Nej, inte om de kunde hindra mig.

-       Just det, och vad skulle du kunna göra om du var fängslad, din tunga fjättrad och du fördes undan i natten?

-       Då hade jag försökt att lämna spår.

-       Riktigt! Vi är deras enda hopp, förvisso endast en svag strimma, men hopp ändå.

Snart hade de hittat ett märke till, och sedan ännu ett. Då återvände de till lägret, åt hastigt upp det som fanns kvar av fisken, tog sina sista saker och satte ånyo av för att följa spåren: bort ifrån ån, iväg efter sina fränder.

Samt deras fiender.

Kommentera gärna inlägget: