Dagen grydde och långsamt vaknade gårdens folk. Många var frågorna som pockade på svar. Vem var mannen som hade gästat dem igår? Var han av gudars ätt, eller människors? Och hur kunde man tyda hans sejd? Mödosamt kom man på fötter och långsamt ställdes ett morgonmål i ordning. Ingen var riktigt som vanligt: alla kände sig klumpiga och trögtänkta. Mer än en hade huvudvärk.

–     FÃ¥r jag hÃ¥lla ringen, bad Radulf.

Fridbjörn sträckte fram den och Radulf synade den noga. Den hade formen av en orm som vred sig ett och ett halvt varv.

-       Den är tung, fastslog han.

–     En märklig man, mycket märklig man, var allt som Fridbjörn fick fram.

–     Tror du Gangulf lever?

–     Jag vet inte. Nattfari sa att Styrbjörn blev kvar. I Frisland. Det är lÃ¥ngt dit. Och att Olof nu för hans skepp. Vi vet inte mer än sÃ¥.

–     Gangulf dÃ¥? Han hade flytt. Det varslar illa. Min bror är inte en sÃ¥dan som flyr. Han kämpar hellre tills han dör.

–     Det är sant. Men vi vet inte vad som har hänt. Han kanske inte fann nÃ¥gon annan rÃ¥d. Du vet, de är inte mÃ¥nga och är man i främmande land kan vad som helst hända. Vi fÃ¥r inte döma honom ohörd. Ã… ena sidan hoppas jag fÃ¥ se honom igen, Ã¥ andra sidan hoppas jag att han inte blir kallad feg. DÃ¥ är det bättre att vara död.

–     Vet du vem Hreppir är?

–     Nej, är det nÃ¥gon här som gör det?

Han såg runt bordet men alla skakade på huvudet.

-       NÃ¥, tids nog kanske vi fÃ¥r reda pÃ¥ det. Och er bror Olof styr nu skeppet, sa han och vände sig mot Gisle och Geir. Det lÃ¥ter lovande, men vi väntar fortfarande pÃ¥ deras Ã¥terkomst.

–     Jag längtar, sa Geir. Det har gÃ¥tt lÃ¥ng tid sedan han var här. Jag saknar mor och far ocksÃ¥. Vad tror du händer med Gunn och Ginna?

–     Om jag förstÃ¥r Nattfari rätt sÃ¥ väntar dem ett sällsamt öde. De skall föda kungasöner som blir faderlösa.

–     Ja, och det är visst vi som ska döda deras fäder.

–     I alla fall om det Nattfari sa stämmer.

Det var inte bara för att dagen var kort som det blev föga gjort. Ingen kom riktigt igång och man talade sinsemellan till långt fram på kvällen. Guldringen ansågs besitta krafter och hängdes på högsätesstolpen.

Tiden led men man blev inte klokare på Nattfaris sejd. Småningom återgick livet i sina vanliga banor. Man ville inte fastna i grubblerier och det fanns gagn att göra; snart skulle marken vara täckt av snö.

I denna tid, efter höst men innan vinter, bars ännu ett bud från Ed. Det var Ragnar, Styrbjörns bror, som kom till häst.

–     Ragnar, välkommen! Vad för dig hit?

–     MÃ¥nga är de gÃ¥nger som du har sport mig om vÃ¥ra fränder.

–     Ja?

–     De kom tillbaka igÃ¥r kväll, blÃ¥frusna och eländiga. Alla utom Styrbjörn, lade han till med sorg i rösten. De säger att han blev kvar. Men innan mer blir sagt vill jag att du kommer och hälsar hemvändarna. Olof styrde hem; eftersom Oniding är borta är det du som bör höra hans historia.

Alla ställde frågor i mun på varandra men Ragnar viftade undan dem. Det var tydligt att han ville återvända till Ed och höra vad som hade hänt, skicka hem besättningen och ta hand om varorna innan snön kom.

Nu prövas Nattfaris sejd, tänkte Gisle.

Fridbjörn och Smid–Ebbe red med Ragnar, de andra väntade hemma i Tuna. Det blev en spänd väntan pÃ¥ tidender. Och fränder.

Återseendet i Ed var kärt; Fridbjörn dunkade både Gangulf och Olof i ryggen så att de hostade. Något hade de hämtat sig efter en natt under tak, men båda snörvlade och hostade även när de inte blev dunkade i ryggen.

Resten av besättningen var på väg hemåt. De var alla ganska slitna varför man hade kommit överens om att bara lossa den del av lasten som inte tålde fukt och kyla; resten fick vänta. Alla hörde hemma i Soland; några hade folk som mötte.

Just som Olof tog till orda for dörren upp; in kom Gisle och Geir.

–     Vi vill träffa vÃ¥r bror, flämtade Gisle.

De hade sprungit hela vägen, men det hindrade dem inte att kasta sig över Olof. Han hade fullt upp att värja sig mot bröderna, först när hostan höll på att kväva honom slutade de.

–     Hur mÃ¥r du egentligen, frÃ¥gade Geir.

–     Det gÃ¥r över, sa Olof.

Han höll armarna om brödernas axlar:

-       Det är bara vi nu, har jag hört.

–     Ja, sa Gisle, det är bara vi nu. Mor och far är döda; Gunn och Ginna är rövade.

–     Jag vet, sa Olof. Ragnar har berättat. Ni ska ocksÃ¥ berätta, men först ska Gangulf och jag förtälja vÃ¥r historia; Ragnar och Fridbjörn har mycket för händer.

De slog sig ner runt härden och Olof började om. Allt stämde med det Torsåkertorkel hade sagt. När Olof nämnde Dorestad steg spänningen.

–     Köpmannen Eadgils är frÃ¥n Britannien; han har en fager dotter, Klotilda. Vi var mÃ¥nga som kastade lystna blickar efter henne men den hon lät komma sig nära var Styrbjörn. Att han var glad i henne tog ingen miste pÃ¥. Det blev början pÃ¥ vÃ¥ra problem. Hon och hela hennes familj tror pÃ¥ de kristnas gud. Och nu vart Styrbjörn som förbytt. Styrbjörn, han som brukade skratta Ã¥t flintskallarna! Inte hade han visat intresse för den nya läran om det inte hade varit för Klotilda. Hon släpade med honom bÃ¥de till gudhuset för galder och till flintskallarna för samtal. Sedan var det som fördömt; han brydde sig bara om henne och det enda vi fick ur honom var förvirrat tal om den nya läran.

Ragnar såg bekymrat på Olof. Han kände till de kristna, men att hans bror hade blivit så förändrad oroade honom. Olof fortsatte:

–     Det blev gräl och vi gav honom ett val: antingen sluta upp med dumheterna, eller bli kvar hos Eadgils med dotter. Lösningen var en förlikning: han svor pÃ¥ att sköta sig mot att flickan följde med. Fadern vägrade förstÃ¥s och sista utvägen blev att ta med henne ändÃ¥. En natt steg hon ombord och vi lämnade Dorestad i smyg. SÃ¥ fort det ljusnade rodde vi mot kusten och satte segel. Vi gjorde god fart, vinden var sydvästlig.

–     Innan vi hade kommit lÃ¥ngt började flickan grÃ¥ta. Hon längtade hem och saken blev inte bättre av att hon var sjösjuk. Styrbjörn lät sig dock inte beveka utan tröstade henne sÃ¥ gott det gick; vi fortsatte färden hemÃ¥t. Men när det visade sig att en av karlarna hade tagit en av de kristnas gudabilder, deras gud fastnaglad pÃ¥ tvÃ¥ korslagda bord, vände lyckan. Liksom vinden; vi kom ingen vart. Styrbjörn sÃ¥g det som att den kristne guden var vred och flera i besättningen trodde likadant. DÃ¥ var vi redan i Skagerrack men den enda vägen framÃ¥t bar Ã¥ter till Dorestad, till gudhuset varifrÃ¥n korset kom. Dit, menade Styrbjörn, mÃ¥ste vi Ã¥terbörda det.

–     Sju nätter senare var vi tillbaka vid Dorestad. Denna gÃ¥ng ankrade vi nedströms. Klotilda, Styrbjörn och Gangulf fick ta sig in i staden för att lämna tillbaka gudabilden. Klotilda var den som hittade, Styrbjörn ville inte släppa henne ur sikte och Gangulf fick följa med som vakt och till värn. Mig satte han att leda dem som var kvar vid bÃ¥ten.

Alla lyssnade spänt. Hittills hade Olof berättat men nu tog Gangulf vid. Hans röst var dämpad.

–     Att lämna tillbaka korset gick bra. Det var mörkt i byn, alla sov. Att ta sig tillbaka gick sämre. Flickan började grÃ¥ta. Nu ville hon inte alls följa med, utan styrde stegen hemÃ¥t fastän Styrbjörn förtvivlat försökte ändra hennes hÃ¥g.

Gangulf såg nästan vädjande på de andra i sällskapet. Det märktes att det var svårt för honom att berätta.

–     Jag sa Ã¥t Styrbjörn att ge upp flickan; ”kom med till bÃ¥ten”, sa jag. Men han tvekade. Han ville inte förlora henne.

Gangulf fortsatte:

–     Utan att tänka pÃ¥ det hade vi hamnat utanför faderns hus; inom ett ögonblick svärmade alla hans män omkring oss med vapen i hand och flickan kastade sig i faderns armar. Jag dräpte tvÃ¥ av männen och Styrbjörn tre, men när fler skyndade till visste vi ingen annan rÃ¥d än att fly. Vi hade inte kommit mÃ¥nga steg förrän pilar började smeka vÃ¥ra öron. Sedan hörde jag Styrbjörn skrika och hörde hur han föll. Jag stannade bara för att märka att en ny skur av pilar slog ner i marken runt om där vi var. Jag sprang till bÃ¥ten och fick med mig nÃ¥gra män tillbaka, men nu var byn som ett getingbo. Det var larm överallt; att Ã¥ter närma sig staden var inte att tänka pÃ¥. Trots att Styrbjörn var kvar.

–     Ännu en gÃ¥ng lade vi ut nattetid. Dagen efter lÃ¥g vi nedströms och sporde alla handelsmän som kom förbi. De svarade alla olika. En del sa att det hade varit frankiska spejare som angrep staden, andra att det var nordiska rövare. NÃ¥gon visste att tvÃ¥ enögda bjässar hade slaktat flera av Eadgils män. Den ena hade blivit skjuten när han försökte välta kyrkan. Han hade rusat lÃ¥ng väg full med pilar men slutligen stupat. Han blev funnen frampÃ¥ morgonen och var säkert redan hackad i bitar.

–     Vi betalade nÃ¥gra frisiska fiskare att utröna mer, eftersom vi själva inte kunde. Trots flera veckors ansträngningar fick vi inte reda pÃ¥ mer än vad vi visste redan första dagen. När manskapet började knota fann vi ingen annan rÃ¥d än att välja ny styrman och fara hemÃ¥t en andra gÃ¥ng. Färden gick utan missöden, men den tog tid och var svÃ¥r; vindarna var vrÃ¥nga, kylan och vätan tärde.

Alla i salen satt tysta. Trots att alla utom en hade kommit helskinnade åter, var saknaden efter Styrbjörn svår. Vad värre var, man hade inte kunnat rädda hans kropp. Nu låg han som han föll, ogill i främmande land.

Ragnar satt sammanbiten med rynkade ögonbryn.

Varken Gisle eller Geir tordes nämna Nattfaris sejd, att någon som heter Hreppir skulle finna Styrbjörn.